Livets eller dödens kultur

 Artikel ursprungligen publicerad i Keryx mars 2011

------------------

Kristen tro kännetecknas av bejakande av livet och framtidshopp. Människan skapades till Guds avbild (1 Mos 1:27) och hennes kallelse är att leva i harmoni med Skaparen och skapelsen. Tron kännetecknas också av integration mellan ande och kropp. I Jesus Kristus blev Gud människa, Gud inkarnerades i skapelsen, delade vår mänskliga natur. Därmed helgades skapelsen, och människonaturen blev gudomliggjord. Därför är människovärdet oersättligt, och ett av de tio budord Mose fick motta av Gud på Sinai berg var förbudet att döda. Detta integrativa sätt att se på människan skiljer kristendomen från många dualistiska och gnostiska filosofier, där anden är det viktiga medan kroppen bara betraktas som ett skal, eller den materiella världen rent av är något ont som stänger inne anden.

Det kristna synsättet har satt sin prägel på den västerländska kulturen, och varje persons unika värde, alla människors jämlikhet, omsorgen också om kroppen och att ta hand om sin nästa och att hjälpa och stödja särskilt dem som är svagast och mest utsatta har varit grundstenar som byggt upp vår kultur. Även i ett läge med tilltagande sekularisering har dessa värderingar länge haft en stark förankring i västerlandet.

Idag är det tabu att tala om aborten som ett etiskt dilemma i många västerländska sekulariserade stater, i stället betraktas abort som en mänsklig rättighet

Men abort, isoleringen av sexualiteten från dess reproduktiva innebörd och eutanasi underminerar dessa värderingar. Påven Johannes Paulus II myntade i encyklikan Evangelium vitae från 1995 begreppet »dödens kultur« och lyfte fram de kristnas viktiga uppgift att främja äkta och sanna värden. Han skriver: »I vår tids sociala situation, präglad av en allvarlig kamp mellan en ›livets kultur‹ och en ›dödens kultur‹, behöver vi utveckla ett skarpt kritiskt sinne som förmår urskilja sanna värden och äkta behov« (nr 95).

Abort – från etiskt dilemma till mänsklig rättighet

Bibeln berättar om hur människan gång på gång gör uppror mot Gud. Varje våldsdåd mot medmänniskan är en eftergift för den ondes logik, dvs mot den som »varit en mördare från första början« (jfr Joh 8:44). Kains brodermord är en illustration på hur det onda sprids efter det första syndafallet. Har man väl slagit in på upprorets väg ger det ena det andra. Efter människans uppror mot Gud följer kampen människa mot människa.

Också i vår tid kan vi följa denna process där bortvändheten från Gud leder till att respekten för människolivet försvagas. Då laglig abort infördes i Sverige motiverades detta som en nödlösning för att förhindra farliga illegala aborter. Det fanns fortfarande en medvetenhet om att det var ett avsteg från en viktig etisk princip. Fostret är ett mänskligt liv under utveckling, och det innebar ju en kränkning av livets värde. Den gradvisa utvecklingen av dödens kultur illustreras på ett nästan makabert sätt i en motion från två moderata riksdagsmän om införande av dödshjälp från 1991 där man som ett argument nämner den fria aborten, som ju i sig är en form av dödshjälp som samhället redan infört.

Med tiden har den etiska debatten tystnat och samvetena har dövats. Också många kristna har idag gett upp sitt motstånd mot aborter. Det mänskliga livet får stå tillbaka när det utgör ett hot mot någon annans eget livsprojekt. Det är den krassa verkligheten – människans kamp mot människan.

Idag är det tabu att tala om aborten som ett etiskt dilemma i många västerländska sekulariserade stater. I stället betraktas abort som en mänsklig rättighet. Dess etiskt provocerande aspekter göms effektivt undan genom användningen av den kliniskt rena termen »reproduktiv hälsa«. Helt utslaget är dock inte samvetet. Det visar sig i att det fortfarande är provocerande att tala om ett foster som »mänskligt liv« och att tala om aborten som »dödande«.  Att öppet visa bilder på aborterade foster betraktas i allmänhet som mycket osmakligt och oetiskt. Att även de mest radikala abortförespråkarna blir upprörda över detta måste man se som ett hoppfullt tecken. Man vill inte gärna säga att det är OK att döda mänskligt liv, i stället brukar abortens försvarare argumentera utifrån att det ännu inte rör sig om mänskligt liv. Men en sådan argumentation är inte faktamässigt hållbar, vilket till sist de som hävdar motsatsen brukar få erkänna då de konfronteras med frågan. Den andra argumentationslinjen blir då att tala om att ett liv hotar ett annat livs möjligheter till självförverkligande. Då får det ena (det svagare och mest outvecklade) stryka på foten – människans kamp mot människan.

I Sverige utförs nästan 40 000 aborter årligen, ca 20 per 1 000 kvinnor. Det är klart att en så omfattande destruktion av mänskligt liv gör något med oss och påverkar vårt förhållande till hur vi ser på oss själva, varandra och människovärdet. Att blunda för det är ett av vår kulturs stora självbedrägerier.

Äktenskapets mening

Den kristna trons positiva syn på livet går också igen i synen på sexualiteten och äktenskapet. Gud skapade människan till sin avbild, »till man och kvinna skapade han dem« (1 Mos 1:27), till att utgöra varandras komplement. Människan är man och kvinna. Enbart mannen eller enbart kvinnan återspeglar inte Gud, tillsammans kompletterar de varandra till en hel avbild. Och mannen och kvinnan fick i uppdrag att vara fruktsamma och uppfylla jorden (1 Mos 1:28). Detta är grunden för den kristna synen på äktenskapet som ett komplementärt livsbefrämjande förbund som uttrycker både parets inbördes kärlek och öppenheten för det nya liv som deras kärleksrelation med Guds nåd är med om att frambringa.

I Katolska kyrkan är äktenskapet upphöjt till ett sakrament som de båda makarna förmedlar åt varandra med prästen och den gudstjänstfirande församlingen som vittnen. Paulus liknar kärleken mellan mannen och kvinnan med relationen mellan Kristus och Kyrkan (Ef 5:32). När två människor väljer att dela livet med varandra, så aktualiserar det inkarnationen. De deltar i Guds ständigt flödande skaparkraft. Inkarnationen är ett synligt uttryck i skapelsen och historien av Guds eget väsen, Guds treeniga liv uppenbarat genom Jesus Kristus. Den gudomliga gnistan tänds i makarnas intima relation. Det innebär att makarnas av nåden burna samverkan med Gud genom sina barn bidrar till det gudomliga människo-blivandets kontinuitet.

Även i de samfund där äktenskapet inte räknas som ett sakrament, är det ett förbund som omges med teologiska förklaringar. Men äktenskapet kan också förstås utanför den kristna trons ram i ett antropologiskt naturrättsligt perspektiv. Det är inte svårt att förstå att mamma – pappa – barn, denna ursprungliga triad, så provocerande för många moderna genusteoretiker men så grundläggande för den mänskliga existensen och reproduktionen på ett plan som vida överskrider de begränsade småborgerliga kategorier man brukar associera till, bildar grundvalen för något ursprungligt mänskligt. Synen på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna delas av alla större kulturer i världen och hör till mänsklighetens gemensamma arv.

Nedbrytandet av äktenskapets mening

Det är givet att perspektivet på äktenskapet och den mänskliga sexualiteten, där äktenskapet betraktas som ett synligt tecken på Guds helande och skapande närvaro, har svårt att bli accepterat i ett genomsekulariserat samhälle. Inte lika självklart är att även det sedan länge givna antropologiska synsättet på äktenskapet har övergivits i Sverige med flera länder till förmån för ett helt könsneutralt koncept där reproduktionsfaktorn inte längre är grundläggande. Än mer anmärkningsvärt är det tryck sekulära politiker utövat på kyrkorna att överge sin genom tiderna nedärvda äktenskapssyn till förmån för det nya könsneutrala konceptet.

I sin mest aggressiva form kritiseras kyrkans nedärvda äktenskapssyn som en kränkning av jämställdheten för grupper som inte riktigt passar in i dikotomin man/kvinna. Homosexuella lyfts fram som en grupp som borde känna sig kränkta av att inte få ingå äktenskap. Men att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider inte mot den grundläggande rättviseprincipen att lika ska behandlas lika, eftersom komplementariteten är grundläggande för äktenskapet. HBT-personers mänskliga rättigheter är inte beroende av äktenskapets avskaffande eller förändrade innebörd. Tvärtom relaterar ju personer med denna typ av läggning också på något sätt till familjen och heterosexualiteten. Också en homosexuell person har en mamma och en pappa. Homosexuellas rättigheter måste främjas genom att motverka fördomar och bygga på den grundläggande normen om alla människors lika värde.

En teoribildning inom genusvetenskapen vill gå så långt att man säger att könen är sociala konstruktioner. Det är knappast en allmänt vedertagen uppfattning i forskar-världen, och absolut inte i vanliga människors erfarenhetsvärld, men de som står för denna teori är ofta ideologiskt drivande och vill att denna teori ska få genomslag i samhället.

Dödshjälp

I livets andra ända har vi dödshjälpsdebatten, där den sedan länge grundmurade värderingen att bota och lindra men inte döda är under attack. Här är vi verkligen ute på ett sluttande plan. På dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet, inte bara dödlig sjukdom ligger bakom de assisterade självmorden som tillhandahålls där. Enligt ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd ska det bli tillåtet för läkare också i Sverige att underlätta självmord för svårt sjuka patienter.

Nederländerna är det land som är mest liberalt i fråga om dödshjälp, och varje år tas mer än 2 000 personer av daga där helt legalt. Men många holländska läkare vägrar att aktivt medverka till sina patienters död. Därför vill man nu i Nederländerna öppna en specialklinik där man ska kunna få hjälp att dö även i fall som rör psykisk sjukdom eller demens i tidigt stadium.

De som förespråkar dödshjälp hänvisar till att man är rädd för att utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder utan att kunna påverka sin situation. Alternativet är god palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård ska kunna avbrytas. En sådan god och human palliativ vård främjas bäst av en människosyn som bygger på livets helgd, och det är ingen tillfällighet att det är kliniker som drivs av kristna organisationer som är kända för god vård i livets slutskede.

God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård när kroppen är döende är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. Där går en gräns som människan inte får överskrida. Argumentationen för dödshjälp går ut på att det är människans självbestämmande som måste gå i första hand, och att man måste ha rätt att välja när man vill dö, och att också kunna få hjälp av sjukvården med detta självvalda livsslut. Bakom resonemanget ligger samma typ av övervägande som vid abort, att det mänskliga livet inte är heligt, att kroppen inte uttrycker den mänskliga personen utan endast är ett biologiskt skal som förlorar sitt värde när den blir gammal och skröplig. Men frångår man principen om livets helgd är man ute på ett sluttande plan där människovärdet urholkas mer och mer.

Kroppen som ägodel eller ett uttryck för personen

Att kroppen betraktas som en ägodel, ett biologiskt objekt, och inte som något som uttrycker människans person, gör att känslan för vårt värde som människor försvagas. Det går inte i längden att upprätthålla en dubbel bokföring. Är man gammal och sjuk är det lätt för den äldre människan att tänka att man ligger andra till last och inte längre borde finnas till. Den ensamma mamman som har svårt att få vardagen och ekonomin att gå ihop kan tänka att hon får skylla sig själv som inte valde abort.

När vårt värde inte längre är förankrat i en grundläggande respekt för livet blir kroppen paradoxalt nog än mer viktig och föremål för vår uppmärksamhet. Precis som mitt värde uttrycks i att jag har de rätta prylarna, så gäller det att ha en vacker och trimmad kropp. Men hur mycket pengar som än läggs ner på plastikkirurgi, tatueringar och piercing så blir man inte lyckligare ändå, för problemet ligger på ett djupare plan.

Den objektifierade sexualiteten

På det sexuella området blir denna objektifiering av kroppen tydlig. Här verkar den översexualiserade miljö som vi omger oss med, den inkomstbringande porrindustrin och de värderingar vuxna sexualupplysare försöker tvinga på våra ungdomar i samma riktning. Sex är något man »har« med varandra, den egna kroppen och olika redskap är något man utnyttjar. Allt är tillåtet och rekommendabelt så länge alla är med på det. Ett enda tabu finns: att förespråka avhållsamhet. På våra film-TV-kanaler snurrar varenda kväll själlösa porrfilmer, och på internet finns hur mycket grov pornografi som helst bara några knapptryckningar bort. Enligt moderna värderingar är detta inte något anmärkningsvärt. När TV4 nyligen tog över Canal+ valde man visserligen att begränsa pornografiutbudet, men TV4-chefen Jan Scherman har värderingsmässigt inget emot det och det kommer att få vara kvar. Det pornografiska utbudet efterfrågas och betyder alltför mycket för ekonomin för att man ska kunna avstå från det.

Den grupp utanför kyrkorna som brukar kritisera porrindustrin är feministrörelsen, och då för att den avpersonifierar kvinnan och gör henne till enbart ett sexualobjekt. Här kan vi hålla med feministrörelsen, men vad man inte ser är att det lika mycket handlar om objektifiering av mannen.

Den värdering som framförs av sexualupplysningsorganisationen RFSU, som har en ganska dominerande ställning i Sverige idag och som få vågar eller orkar gå emot, är att sex absolut inte behöver ha med relationer och kärlek i djupare bemärkelse att göra. I ett filmmaterial som RFSU i samarbete med Utbildningsradion nyligen tagit fram för högstadieelever är budskapet att det är upp till var och en vad man gör, att alla sätter sina egna gränser och att man inte kan säga vad som är rätt och fel. Det enda som är bannlyst är att lägga värderingar på det hela, så som t ex att sex hänger samman med familjebildning och kärlek. I en frågelåda som är en del av filmsatsningen uppmuntras även minderåriga till sexuella relationer.

Även för den som inte delar kristna värderingar angående sexualitet och samlevnad framstår RFSU:s hållning som kluven och ologisk. Det går inte att vara för begränsning av tonårsaborter och könssjukdomar och samtidigt propagera för att sex är något som gärna ska testas redan i unga år. I Sverige finns tillgång till hur mycket kondomer som helst, det finns gott om ungdomsmottagningar och information om preventivmedel. Ändå har vi en mycket hög frekvens av både aborter och könssjukdomar. Slutsatsen är att det inte räcker med kondompropaganda för att uppnå »säker sex« eller att förhindra oönskade graviditeter. I själva verket nödvändiggör den avpersonifierade synen på sexualiteten tillgång till abort, eftersom det inte går att förorda fri hedonistisk sex utan att ha abort som utväg.

Påven Benediktus XVI har tidigare på goda grunder kritiserat ensidig propaganda för kondomer för att det inte ger den effekt på ökat skydd mot HIV i afrikanska stater som man hoppats. Han har fått stöd av vetenskapliga studier som visar att smittspridningen i vissa fall till och med ökar på grund av andra kringfaktorer. Preventivmedelskulturen leder till en mekaniserad syn på sex, den inger en falsk säkerhet som gör att det sexuella beteendemönstret ändras, vilket leder till fler oskyddade sexuella kontakter. Bäst skyddseffekt mot HIV visar sig ett kombinerat program ha, t ex det så kallade ABC-programmet i Uganda där avhållsamhet (Abstinence) och att begränsa antalet sexuella relationer (Be faithful) rekommenderas i första och andra ledet, och först i tredje ledet rekommenderas kondomer (Condoms) om man vet med sig att man inte kan avstå från ett sexualliv där man utsätter sig själv eller partnern för risker. Dr Pius Okong vid St Francis sjukhus i Kampala har i många år varit involverad i stöd åt AIDS-drabbade och smittförebyggande arbete. Vid en föreläsning i Stockholm sade han att även små förändringar, t ex att ungdomars sexualdebut skjuts upp 1-2 år, får avsevärda positiva effekter i form av minskad spridning av HIV.

ABC-programmet har fått mycket kritik, men kritiken är i första hand ideologisk, inte vetenskaplig. Att RFSU inte har detta på sin agenda beror inte på att det finns ett vetenskapligt underlag som motsäger dess effektivitet för att minska aborter och könssjukdomar. Snarast är det för att det inte är förenligt med den ideologiska grunden att man inte får framföra rekommendationer som går ut på att ändra människors sexuella beteende. Sex är något som ska testas utan värderingar, inte för att det nödvändigtvis är bra men för att det hör det moderna samhället till. Men, kan man invända, också detta är ju en värdering.

Att hitta sin identitet och uppnå lycka

En kultur där det av Gud givna människovärdet ersatts av att ditt värde ligger i vad du äger, hur du ser ut, vad du presterar och där du ständigt måste mäta ditt värde i konkurrens med andra, förklarar varför många unga mår dåligt idag och upplever en stor brist på emotionell säkerhet. Trycket från den kommersiella världen, grupptrycket från kompisar och ett allt mer utpräglat konkurrenssamhälle ställer de unga inför ouppnåeliga ideal. Kan du inte leva upp till det är du inget värd. Ätstörningar och självskadebeteende är vanliga problem, och att skära sig själv har blivit ett beteende som verkar öka epidemiskt. I en studie bland flickor i nionde klass från Göteborg nyligen visade det sig att så många som en flicka av fem någon gång skurit sig själv. Skärandet handlar ofta om att överföra en existentiellt okontrollerbar smärta till en fysiskt kontrollerbar smärta.

De ouppnåbara idealen, den alltför tidigt sexualiserade barndomen, överutbudet av sex i media och frånvaron av värderingar förmedlade av vuxna, i kombination med det biologiska trycket inifrån som vaknar under puberteten, blir sammantaget en situation som är mycket svår att hantera för många unga. Flickor verkar mest lida av att inte vara nöjda med sina kroppar och svara upp till de förväntningar som ställs på dem, och känner sig nog pressade in i många situationer. Pojkar verkar mera ha svårt med att veta när de går över gränsen och begår ett övergrepp då de uppeldade av grupptrycket och den egna biologiska driften jagar efter sexuella erfarenheter.

Det är paradoxalt att inriktningen på att må bra, se bra ut, att framstå som lyckad med sitt livsprojekt är något som man alltmer jagar, samtidigt som det inte ägnas en tanke åt vilka konsekvenser dödens kultur har för vårt välbefinnande på djupet. För lyckligare tycks vi inte bli, trots det enorma utbudet av olika tekniker, alltifrån kbt-terapier till plastikkirurgi, från olika dieter och fitness-program till nyandlighet.

Livets evangelium

I Evangelium vitae ställer Johannes Paulus II Livets evangelium som Kyrkan anförtrotts av sin Herre mot dödens kultur. Han skriver: »Evangeliet om Guds kärlek till människorna, evangeliet om personens värdighet och evangeliet om livet är ett enda och odelbart evangelium. Fördenskull utgör människan, den levande människan, kyrkans första och främsta väg« (nr 2).

Påven är övertygad om att Livets evan-gelium »väcker en djup och övertygande genklang i varje människas inre, vare sig hon är troende eller inte, därför att det på ett underbart sätt svarar mot alla hjärtats förväntningar, samtidigt som det oändligt övergår dem«. Han hänvisar här till naturrätten enligt vilken varje människa även utanför Bibelns uppenbarelse med förnuftets ljus och med »nådens dolda verkan« kan upptäcka den naturliga lagen som är inskriven i hjärtat och inse varje människolivs värde från dess början till dess slut. Grundbudskapet i Evangelium vitae är positivt och livsbejakande, det handlar om Guds kärlek till människan och om varje mänsklig persons oersättliga värde. Kunskapen om detta gör också människan medveten om hennes ansvar, och en central slutsats i encyklikan är denna: »Att direkt och avsiktligt döda en oskyldig mänsklig varelse är alltid en djupt omoralisk handling« (nr 57).

Kroppens teologi

Kristendomen har således en mycket positiv syn på kroppen som ett uttryck för människans person. Sexualiteten uttrycker något av människans person och är en integrerad del av hennes förmåga att älska och delta i Guds skapelseverk. Men ett sådant betraktelsesätt är milsvitt skilt från den mekaniserade syn på sexualiteten som kännetecknar vår tid, och kyrkans kritiker uppfattar bara en mot den egna friheten begränsande förbudsmoral.

Igen vill jag hänvisa till texter av påven Johannes Paulus II. 1979 och framåt höll han under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på kropp och sexualitet. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad han kallade kroppens teologi. Här finns källan till en sexuell kontrarevolution där människor kan återupptäcka den förvandlande kraft som finns i att tillägna sig en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva helhetssyn på kropp och sexualitet. Jag sammanfattar här några av påvens tankar.

Den sexuella föreningen är grundstenen för mänskligt liv. Familjen och det mänskliga samhället, hela civilisationen springer fram ur denna förening. Det är en illusion att tro att vi kan bygga upp en sann livets kultur om vi inte accepterar och uppfattar sexualiteten och kärleken och livet i enlighet med deras sanna mening och deras nära samband med varandra (jfr Evangelium vitae nr 97).  Detta synsätt är främmande för den sekulariserade kulturen som i stället präglas av att göra sig kvitt hela den kristna sexualetiken och se sexualiteten som något man förfogar över fristående från ett helhetsperspektiv på livet och kärleken. Kristna under tidigare generationer har haft en repressiv syn på sexualiteten, vilket bidragit till att det varit svårt för Kyrkan att möta denna utveckling och få gehör för sin syn.

Genom att fokusera på skönheten i Guds plan för hur könen korresponderar mot varandra ändrar Johannes Paulus II perspektivet från legalism (vad jag får och inte får göra) till frihet (hur jag ska förstå sanningen om mig själv och skapelsen på sådant sätt att jag blir fri att älska). Sanningen som gör oss fria är frälsningen i Jesus Kristus. Det spelar ingen roll vilka misstag vi gjort eller vilka synder vi begått, Kroppens teologi sätter inte upp något förmanande finger åt någon. Den handlar om frälsning på det sexuella planet åt alla och envar.

Genom djupreflektion över Guds ord försöker Johannes Paulus II att svara på två av de viktigaste universella frågorna: 1) »Vad är det att vara människa« och 2) »Hur lever jag mitt liv för att uppnå sann lycka och fullkomning?« Därför stannar påvens utläggningar inte bara specifikt vid sexualitet och äktenskap.

Enligt Johannes Paulus II skapade Gud kroppen som ett tecken på hans gudomliga mysterium. Därför kan vi tala om kroppens »teologi«, ett studium av Gud. Vi kan inte se Gud. Han är ren Ande, osynlig. Ändå är kristendomen den religion där Gud uppenbarar sig själv i Kristus. »Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin allra innersta hemlighet: han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar: Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga hängivelse« (Katolska kyrkans Katekes nr 221).

På något sätt gör den mänskliga kroppen detta kärlekens mysterium synligt, speciellt genom skönheten i den sexuella polariteten och vår kallelse till förening. Gud skapade sexualiteten och föreningen mellan könen såsom en skapelsens avbild av sitt eget eviga utbyte av kärlek. Och redan från början förebådar mannens och kvinnans förening vårt eviga mål att förenas med Kristus. Paulus säger: Att de två blir ett kött är ett stort mysterium, vilket refererar till Kristus och Kyrkan (se Ef 5:31-32).

Sammanfattning

Enligt kristen tro är livet heligt och okränkbart, och att direkt och avsiktligt döda en oskyldig mänsklig varelse är därför alltid en djupt omoralisk handling. Synen på människans kropp, sexualiteten och äktenskapet, här tolkad i ljuset av Johannes Paulus II:s texter, encyklikan Evangelium vitae och Kroppens teologi, erbjuder ett perspektiv som inte utgår från legalism (vad jag får och inte får göra) utan från möjligheten och friheten att uppnå ett lyckligt liv genom att förstå och samverka med sanningen om mig själv och skapelsen på sådant sätt att jag blir fri att älska. Sanningen som gör oss fria är frälsningen i Jesus Kristus.

Abort, dödshjälp, skiljandet av äktenskapet från dess reproduktiva mening och en hedonistisk syn på sexualiteten leder bort från detta sammanhang och för oss i stället in i en dödens kultur där människovärdet devalveras och som inte leder till sann lycka. Som kristna i världen är det vår uppgift, inte bara att själva leva utifrån evan-geliet, utan också genom att leva i världen men inte av världen (jfr Matt 5:13-14) låta våra liv bli ett vittnesbörd som hjälper människor att urskilja det som är sant och gott.

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Följande artikel är en översättning av Bengt Malmgren av ett föredrag inför ledare inom den katolska karismatiska förnyelsen i Prag i september 2004. Det finns publicerad på engelska, nr 125 av The European Catholic Charismatic Renewal infoletter.  Artikeln publicerades i Signum nr 3 2005.

------------------------

Uppmaningen till katoliker att bekänna synder från tidigare generationer är något nytt i katolska kyrkans historia. Påven Johannes Paulus II tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.1 Eftersom vi rör oss inom ett relativt nytt område i katolsk doktrin och teologisk reflektion, så fanns det då ännu inte någon utarbetad terminologi. Påven har själv insett nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen genom att be den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument med titeln Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past (MR), publicerades några dagar innan botliturgin firades i Peterskyrkan i Rom den 12 mars år 2000. I denna gudstjänst där påven själv var huvudcelebrant bekände sju prelater från nyckelkongregationer i kurian synder som var relaterade till deras ansvarsområden.

Utvecklingen verkar ha satts igång mycket genom påvens egna initia-tiv och reflektioner. Det finns visserligen katolska kommuniteter som till exempel S:t Egidio där initiativ till försoning varit framträdande, men den helige faderns uppmaning att bekänna gångna släktens synder är inte framsprungen på initiativ från gräsrotsnivå. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

Innan vi studerar utläggningen i MR är det värt att notera att det under de sista två decennierna har förekommit en mängd initiativ i kristenheten inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna. Ledare inom den karismatiska förnyelsen har ofta varit involverade i detta. Ett incitament till utvecklingen har varit initiativ till försoning mellan svarta och vita i nordamerikanska städer. 1995 besökte några kristna från Tyskland under ledning av Friedrich Aschoff från den evangeliska (lutherska) kyrkan alla de länder som Hitlers arméer hade invaderat för att bekänna deras synd och söka försoning i samband med 50-årsjubileet av andra världskrigets avslutning. Det har förekommit många resor med bön och syndabekännelse i relation till de stora övergreppen i historien. På 900-årsdagen till minne av det första korståget vandrade kristna under ledning av Lynn Green från Youth With A Mission från västra Europa till Jerusalem och uttryckte sin botfärdighet gentemot ledare för judiska, muslimska och ortodoxa församlingar på vägen dit. Andra resor med liknande målsättning har gått till de västafrikanska hamnstäder som användes som utskeppningshamnar för slavhandeln och till platser relaterade till brott begångna mot urinnevånarna i Australien och Nya Zeeland.

Varför just nu?

Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

Påvens intention har hämtat stoff både från hans livslånga reflektion över ondskan under 1900-talet som han själv levt nära i sitt hemland Polen och från hans känsla för 2 000-årsjubileets betydelse som en historisk chans för kyrkan och världen. I förberedelsen för det nya millenniet ville han ”se med trons ögon” (TMA 17) på kyrkans hela historia under det gångna millenniet och särskilt under 1900-talet, ”ett sekel sårat av de två världskrigen, av erfarenheten av koncentrationslägren och av fruktansvärda massakrer” (TMA 18). Johannes Paulus II ser kallelsen till katolska kyrkan att bekänna historiens synder som en frukt av Andra Vatikankonciliet som var en viktig del i kyrkans förnyelse, och nödvändigt för ”den nya evangelisationen”.

Många av de protestantiska initiativen har varit en frukt av bön för förnyelse. Ledare har uppfattat att de djupa sår som blivit resultatet av konflikter i det förgångna utgör ett stort hinder för effektiv evangelisation till våra folk. Initiativ till försoning har därför betraktats som nödvändiga förutsättningar för en verksam evangelisation. Sålunda finns det gemensamma nämnare som driver både protestanter och katoliker att bekänna synder som begåtts i det förgångna. Både bland protestanter och katoliker riktas uppmärksamheten mot rötterna till de långdragna konflikter som ännu idag fortsätter att plåga världens folk.

Då alla kristna inser att botgöring och försoning inte kan ske utan medverkan av Guds ande, så skall denna nya medvetenhet om behovet av att nämna och bekänna historiens synder förstås som ett kairos i biblisk mening, en avgörande vändpunkt i historien.

Påven Johannes Paulus II:s specifika bidrag: Minnenas renande

Johannes Paulus II:s första bidrag är att ha fört upp temat på kyrkans agenda. Såsom brukligt är i katolska dokument börjar MR med att sammanfatta vad kyrkans läroämbete tidigare bidragit med i frågan. Det som helt tydligt är nytt för vår tid är påvens förkunnelse att bekännelsen av gångna tiders synder är en uppgift för hela kyrkan. Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Detta begrepp är ett huvudbidrag från den katolska kyrkan för att förstå innebörden i att bekänna gångna tiders synder.

I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet,2 för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”.3 Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta och att detta varit av avgörande betydelse i uppfordringen till bättring.4

Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. I MR sägs: ”Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg.”5 Lägg märke till betoningen av ”personligt” och ”kollektivt”. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

Vi känner igen dessa mönster i alla långdragna konflikter som flammat upp under senare år: i forna Jugoslavien mellan katolska kroater och ortodoxa serber (med inblandning också av muslimer i Bosnien), i Nordirland mellan protestantiska unionister och katolska nationalister, i Rwanda mellan hutuer och tutsier, i Sri Lanka mellan singaleser och tamiler. Vardera sidan har sin historieskrivning. De olika parternas historieskrivning har inte mycket gemensamt annat än mönstret ”vi är hjältarna och de andra är de skyldiga”. Sådana konflikter kan aldrig helas utan ett renande av minnena, det vill säga inte utan ett renande från partiskheten och lögnerna i den egna historien, vilket leder till en rening av hjärtana från hat och från förkastande av varandra.

I katekesen finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.

Två grundläggande frågor

Den första invändningen som infinner sig är: Vi är väl bara ansvariga för våra egna synder? Hur kan vi göra bot för synder vi inte själva begått? Alla som accepterat denna kallelse till försoning är på det klara med att vi bara kan vara ansvariga inför Gud för vårt eget beteende.6 Påvens fokusering av minnenas renande ger oss svaret. Som Elie Wiesel, den judiske författaren, har sagt: ”Samtidigt som ingen människa kan ställas till svars för vad hans förfäder gjort, så är han likafullt ansvarig för hur han hanterar minnena av detta.”

En andra grundläggande fråga handlar om kyrkans förhållande till synd. På denna punkt är Vatikandokumenten grannlaga i språkbruket. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner” (33). Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg” (8).

Det grundläggande skälet till att inte säga att ”kyrkan har syndat” är att hon till sin natur är helig, och att den synd som behöver renas inte tillhör kyrkans natur på samma sätt som heligheten gör. MR skiljer mellan ”kyrkans helighet” och ”helighet i kyrkan”. Kyrkans helighet ”grundar sig på Sonens och Andens uppdrag och verkan”;7 det är kyrkan som är till genom Guds heliga ord och de heliga sakramenten. Men i kyrkan finns människor som inte är heliga. Därför ”måste helighet i kyrkan korrespondera mot kyrkans helighet”.8 Det är ett moraliskt och andligt imperativ.

Ett annat sätt att säga detta är att kyrkan i sin fulla betydelse inkluderar Kristus, som är huvudet, och hela den triumferande kyrkan med Maria och alla helgon. På inget sätt kan vi säga att kyrkan i denna djupare mening är behäftad med synd. Men för den stridande kyrkan som finns här på jorden är synden inte bara isolerad till enskilda individer. Det finns en korporativ dimension av katolikernas synder, och man kan inte a priori säga att kyrkans hierarki är undantagen från denna dimension. Biskopskonferensen i en viss nation kallas exempelvis att som kollektiv bekänna den synd det inneburit att inte tillräckligt ärligt och med trons kraft ha tagit tag sig an problemet med kyrkliga ämbetsmäns sexuella övergrepp mot barn. I MR nämns påven Adrianus VI:s bekännelse. Denne påve talade 1522 om ”de styggelser, missbruk … och lögner” som den romerska kurian hade gjort sig skyldig till, ”en djupt rotad och omfattande … sjukdom” i hela organisationen ”från ledningen till medlemmarna”.9 Det är om den stridande kyrkan som dekretet om ekumeniken talar när det sägs: ”Kristus kallar kyrkan under hennes pilgrimsvandring till ständig reformering, vilket hon har behov av i så måtto att hon är en mänsklig institution här på jorden” (6).10

Påvens vädjan till katolikerna att bekänna gångna tiders synder skall således inte uppfattas i ett rent individualistiskt perspektiv, frågan innehåller personliga och kollektiva dimensioner. Då vi tar oss an allvarliga syndiga beteendemönster sedan århundraden tillbaka, så handlar det nästan aldrig om synder isolerade till enskilda personer, inte ens enskilda ledare, utan i allmänhet är det fråga om attityder och handlingsmönster som kännetecknat grupper, nationer och t.o.m. hela den stridande kyrkan under generationer.

Här möter vi emellertid ett avgörande dilemma. Att säga ”kyrkan har inte syndat, det är endast enskilda katoliker”, övertygar inte människor som läser om skandalösa situationer i kyrkan och den kyrkliga ledningens otydliga och långsamma reaktion på sådana skandalösa händelser, t.ex. övergrepp mot barn. Sett ur allmänhetens synvinkel är det kyrkan som är aktören. Det är sålunda en pastoral nödvändighet att kunna tala om de syndfulla aspekterna av kyrkan såsom en mänsklig institution, utan att för den skull förlora det djupare teologiska perspektivet på kyrkan.

Solidaritet och identifikation

MR nämner solidaritet mellan de döpta som ytterligare ett skäl för botgöring. ”Genom nåden och genom sårbarheten som synden åstadkommit, står dagens döpta i djup solidaritet med de döpta från tidigare generationer.”11 En del av innebörden av att tala om kyrkan som moder är att hon tar på sig ”bördan av sina barns felsteg i moderlig solidaritet”.12

De protestantiska initiativen till försoning har mestadels riktat in sig på den kristna personen i relation till hans/hennes folk eller nation. Katoliker vill också fokusera splittring och sår mellan kyrkor och kristna gemenskaper. Den bibliska grunden för denna identifikation återfinns i den profetiska bekännelsen: ”vi och våra fäder har syndat”.13 De stora bibliska exemplen är Nehemja och Daniel. I kapitel 9 i båda dessa profetböcker finner vi en lång bekännelse av fädernas synder, vilken åtföljs av en bekännelse av den egna generationens synder. Kanske visar denna enkla bibliska bekännelse, ”vi och våra fäder har syndat”, oss katoliker hur vi skall bekänna vårt folks synd på ett teologiskt riktigt sätt.

I bekännelsen är identifikation viktigt. Personen som bekänner identifierar sig med sina förfäder. Subjektsformen ”vi” betecknar både dåtid och nutid. Våra förfäder begick dessa synder, vårt folk vände Gud ryggen. John Dawson, en författare som skrivit mycket om försoning, har skrivit: ”Nehemja och familjerna runt honom samlades framför Herren, fastade och klädde sig i säck och aska. Även om de bara var några få, så identifierade de sig helt och hållet med nationen och dess historia. ’De som var av israelitisk härkomst avskilde sig då från alla av främmande ursprung. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser’ (Neh 9:2)”14

Kom ihåg att vår återlösning har åstadkommits genom identifikation. Den som var oskyldig och fri från synd identifierade sig med oss människor. Sålunda måste modellen som ger oss förståelse för botgöring genom identifikation vara Jesus själv. Matteusevangeliet berättar om Jesu dop i Jordan såsom en identifikation med syndarna och en bild som föregriper Jesu död på korset. Johannes döparen ser det uppenbart inadekvata – med mänskliga mått mätt – i att döpa Jesus som är fri från synd. ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig” (Matt 3:14). Men Jesus svarar: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” (Matt 3:15). Jesus identifierar sig så med alla syndare att han tar hela syndens konsekvenser på sig själv. Fullföljandet av denna identifikation på Golgatas kors gör att Guds rätt-färdighet fullbordas.

Solidaritet i synden över generationsgränserna uppmärksammas av Jesus i hans varning till de skriftlärda och fariséerna i Matteus 23, vilken kulminerar i den fruktansvärda profetian ”Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för” (Matt 23:36). Jesus riktar sig direkt till dem som förnekar sambandet med förfädernas synder då de invänder: ”Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod” (Matt 23:30). Jesus svarar skarpt och rakt på sak: ”Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna” (Matt 23:31).

Inofficiella och officiella initiativ

Vi kanske tänker: Vem är jag att jag skulle bekänna synder för någon annans räkning? Hur kan jag framställa mig själv som en representant för tidigare generationers katoliker? Ingen har lagt ett sådant ansvar på mig. Svaret på denna fråga skall sökas i den väsentliga distinktionen mellan å ena sidan privata initiativ till försoning vilka sker i det fördolda och å andra sidan officiella initiativ med utsedda representanter, vilka måste vara offentliga.

Att agera inofficiellt såsom en andlig representant för min kyrka eller nation är möjligt på grund av min identitet (vem jag är). Som bekännande katolik bär jag det katolska arvet inom mig. Detta är en konsekvens av min bekännelse och identifikation. Införlivandet av mig själv i detta arv och arvets närvaro i mig är i grund och botten den helige Andes verk. Den helige Ande gör levande i mig och i oss den helige Andes verk i kyrkan genom århundradena. Precis som lekfolket kan vittna om evangeliet för att de är döpta troende som har den helige Ande inneboende i sig, så kan de också vara förebedjare eftersom de bär kyrkans hela arv inom sig.

Den som känner en kallelse att gå in i denna förbönstjänst borde lämpligen börja på det lokala planet, t.ex. om man bor nära en stad där judar har lämnats ut, eller en plats där protestantiska martyrer dog. Principen att börja i det lilla är biblisk, såsom Jesus säger: ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” (Matt 25:21, 23).

Att ta sig an sekellånga konflikter med den helige Andes hjälp måste faktiskt börja som privata initiativ. Syftet med inofficiella försonings-akter är att börja bryta mark för att övervinna andliga krafter som verkar i konfliktområdena. De som engagerar sig i inofficiella initiativ för andlig identifikation skall inte söka publicitet. Arbetet sker i det fördolda, och den omedelbara frukten är fördold. ”Din Fader, som ser i det fördolda, skall belöna dig” (Matt 6:6).

Officiella initiativ till botgöring genom identifikation sker när personer med formell auktoritet och som representerar nationen eller kyrkan bekänner sina förfäders synder, identifierar sig med dem och ber om förlåtelse. En sådan akt på regeringsnivå måste göras offentligt. Deltagarna är officiella representanter för hela folket. Sådana offentliga arrangemang måste vara formella och lämpar sig inte för djupt sörjande, och om de skall vara effektiva, så bör de ha förberetts genom inofficiella initiativ av kristna, ledda av den helige Ande.

Hur går man till väga?

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

Forskning

Detta kan tyckas ambitiöst och ett hinder för att komma igång, men det handlar om att man måste bygga på fakta. Om vi vill bekänna historiska synder, så äventyrar vi hela företaget om vi går in i processen med felaktiga påståenden om historien. Detta är särskilt viktigt då personer från båda sidor i en historisk konflikt ber tillsammans. Hur mycket forskning som behövs beror på hur offentligt initiativet är och hur djupgående det är.15 Målsättningen måste vara att alla närvarande vid ett sådant förbönstillfälle skall kunna säga ”Amen” till syndabekännelsen och att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.

Bekännelse

Efter det att man uppnått en gemensam uppfattning om fakta följer en urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” I processen som leder fram till bekännelsen kan det vara klokt att fokusera de mest flagranta onda handlingarna. En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena. Det är också viktigt att proklamerandet av onda gärningar i det förgångna inte mynnar ut i ett fördömande av ett speciellt folk.16

Identifikation

Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.

Är det möjligt att identifiera sig med grupper eller nationer som vi egentligen inte tillhör för att bekänna dessas synder i historien? Svaret är ja, därför att Jesus, som jude, identifierade sig med alla folk på jorden. Men identifiering med en annan grupp, kyrka eller folk kan inte bara vara en teknik som tillämpas i förbönen; det måste handla om ett personligt åtagande och engagemang – såsom är fallet med missionärer som följer Jesu exempel genom att ta seden dit man kommer och anamma kulturen hos det folk man tjänar. Normalt bör vi, då vi går in i ett försoningsarbete, söka deltagare som tillhör de båda sidorna i konflikten.

Sörjande

Det är möjligt att säga att en händelseutveckling år 1290 eller 1938 var ond, och att det var personer ur mitt folk som var skyldiga till det onda, men ändå inte känna någon ånger eller sorg. Därför måste hjärtats omvändelse och sörjande fullborda processen. En nyckelprincip är att effektiv botgöring kräver att man sörjer synderna på samma djupa sätt som de skulle ha gjort som en gång i det förgångna begick synderna. När vi tar oss an brutala händelser såsom massakrer, tortyr, våldtäkter, landsförvisning (det vi idag kallar ”etnisk rensning”), förödmjukelse och förnedring, så måste vi inse att hat och förakt var de känslor som dominerade förövarna. Särskilt då inofficiella grupper tar sig an så svåra saker, måste påpekas att man inte kommer att kunna uträtta mycket om inte botgöringen går lika djupt som synden.

Ett sådant hjärtas sörjande kan inte planeras eller tvingas fram. Det kräver att man söker Herren och låter den helige Ande visa oss fasan av den reella synd som begåtts inför Gud den helige och allsmäktige. Detta hör därför normalt hemma inom inofficiella och icke offentliga möten. Den karismatiska förnyelsen har här ett väsentligt bidrag att komma med, eftersom Herren genom förnyelsen hjälper oss att återknyta till våra hjärtan och i bön och tillbedjan ge uttryck för djupa känslor.

Be om förlåtelse

Jag nämnde inte att be om förlåtelse bland de fyra stegen i försoningsprocessen. Kanske därför att detta inte är en betydande punkt i MR.17 Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

Naturligtvis måste vi be Gud om förlåtelse. All synd är i första hand en förolämpning mot Gud. Detta gäller all bekännelse av gångna släktleds synder, officiellt eller inofficiellt, offentligt eller privat.18

Möten med offentlig botgöring för historiska synder planeras i allmänhet i förväg. Om någon part skulle vara besvärad eller förolämpad av en fråga om förlåtelse, då bör detta uteslutas ur akten. Men i privata inofficiella sammanhang, skall man då be motparten om förlåtelse, t.ex. som skulle kunna ske i samband med ett karismatiskt möte? För det första måste vi vara lyhörda för den grupp som representerar offren. Ättlingar till folk som blivit utsatta för övergrepp i det förgångna kanske inte känner att de har rätt eller förmåga att ge förlåtelse. Detta är ofta fallet med judar, som vanligtvis säger att förlåtelse ligger i Guds hand, och de enda människor som skulle kunna ge förlåtelse är döda. För det andra måste vi ha en känsla för djupet av lidandet i det förgångna. Vi måste undvika att trivialisera ondskan vilket lätt kan ske om vi tänker att vi kan få ett fullständigt grepp om historien bara efter att ha läst några böcker och ägnat några timmar åt bön.

Slutsats

Det verkar som om den helige Ande i vår tid leder kyrkan in i en process av botgöring genom identifikation och minnenas renande. Det sker i en tid då världsläget är mycket allvarligt, och visar på djupet av den förnyelse som den nåderike Fadern vill ge kyrkan och världen. På grund av den karismatiska förnyelsens betydelse för Andens hela förnyelseverk idag, har ledare inom karismatiska förnyelsen ett särskilt ansvar att vara lyhörda och följsamma för dessa impulser från den helige Ande. Först och främst gäller det att uppfatta och förstå sammanhanget, annars kan man inte lära ut. Då vi svarar på den helige Andes kallelse att bekänna historiens synder ger vi ett bidrag av stor betydelse till kyrkans förnyelse och världens evangelisation.

Översättning: Bengt Malmgren

-------------------------------------------

Noter
1. Den helige fadern hade aktualiserat ämnet vid ett möte med kardinalskollegiet 1993.
2. ”Synder som är särskilt viktiga att ägna omsorg åt när det gäller botgöring och omvändelse är sådana som skadat enheten som Gud vill se bland sitt folk” (TMA 34). Se MR 5.2.
3. TMA 35. Se MR, 5.3.
4. Vi ser detta genom hans beslut att sätta upp speciella expertkommissioner för att studera den katolska kyrkans behandling av judarna genom århundradena, liksom en annan för att studera den spanska inkvisitionen. Se MR 5.4, och det apostoliska brevet Ecclesia in Europa, där det efterlyses ett erkännande av all form av delaktighet som kyrkans barn kan ha haft i tillväxten och spridandet av antisemitism i historien (nr 56).
5. Introduktion, s. 10.
6. Den internationella teologkommissionen har fastslagit: ”skulden för en ogärning kan inte sträckas ut till att omfatta andra än de personer som frivilligt bidrog till den genom gärningar, underlåtelser eller likgiltighet” (MR, 1.3).
7. MR 3.2.
8. MR 3.2.
9. MR 1.1.
10. Citerad i MR 1.2, not 13 och i 6.1, not 93.
11. Nr 3.
12. Nr 3. 4 ”kyrkan å sin sida, som en sann moder, kan inte annat än såras av sina barns synder i dåtid och nutid, och hon fortsätter alltid att älska dem, till den punkt att hon gör sig själv ansvarig för de bördor som orsakats av deras synd.”
13. Se Ps. 106: 6; Jer 3: 25; Jer 14: 20. MR undersöker de olika formerna för syndabekännelse som anges i Gamla testamentet.
14. John Dawson What Christians Should Know About Reconciliation (Ventura, CA: International Reconciliation Coalition, 1998: www.reconcile.org), s. 21.
15. MR förordar en grundlig historisk analys. ”Man måste ställa frågan: Vad exakt hände? Vad exakt sades och gjordes? Endast sedan dessa frågor besvaras genom noggrann historisk analys kan man ställa sig frågan huruvida vad som hände, sades och gjordes kan anses vara i samklang med evangeliet, och om det inte kan det, huruvida kyrkans döttrar och söner som agerade på detta sätt hade möjlighet att inse detta utifrån det sammanhang i vilket de agerade” (4, intro s. 50). Här talas uppenbarligen om offentliga botgörelseakter.
16. MR skiljer mellan ”objektivt” och ”subjektivt” ansvar för mänskliga handlingar (5.1): ”Den enda typ av ansvar som kan ha relevans i historien är objektivt ansvar.”
17. Bland tidigare förekommande tillfällen av påvliga botgöringsakter nämns alla de gånger då man uttryckligen bad om förlåtelse (MR 1.1 och 1.2).
18. I skrivelsen Ecclesia in Europa fastslår påven: ”i alla sammanhang där kyrkans barn har haft del i tillväxt och spridning av antisemitism under historien måste förlåtelse för detta sökas hos Gud” (56).

----------------------

Mera av Peter Hocken:

The Marranos - A History in Need of Healing

Pingstnovenan

 

Vid sin himmelsfärd sade Jesus till lärjungarna att de skulle vänta på den Helige Ande. (Apg 1:4-5, 14). Därför ber vi under de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärdsdagen och Pingst. Pingstens Ande föll inte bara över Kyrkan den första pingsten i Jerusalem, den faller alltjämt över Kyrkan, och vi behöver ständigt förbereda oss att ta emot Anden både  i våra personliga liv och som kristen gemenskap. Låt Pingstens novena vara en del i denna förberedelse.

 Pingstsekvensen:

Kom, Guds egen andedräkt,
kom du rena varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.

Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,

Vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.

Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.

Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.

Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.

Amen. Halleluja.

------------------------------------------------

Dag 1, fredag

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Vänta på det som Fadern utlovat: Apg 1:1-14

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig Ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han.
"Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar."

 De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?"

Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

En Hjälpare skall vara hos er för alltid: Joh 14:15-26

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.

Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?"

Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig. Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

 

 Dag 2, lördag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

De lade händerna på dem och de fick Helig Ande: Apg 8:14-17

Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig Ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig Ande.

Anden kom ner över Jesus: Mark 1:9-11

Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

 

Dag 3, söndag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Den Helige Ande föll över alla som hörde Petrus ord: Apg 10:34-44

Då tog Petrus till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor
utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.

Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom.

Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda.

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord.

Herrens Ande är över mig: Luk 4:16-22

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig."

Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: "Är det inte Josefs son?"

 

Dag 4, måndag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom Anden: Rom 5:1-8

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.
Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten: Joh 7:37-40

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger."
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

 

Dag 5, tisdag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Anden som ger söners rätt: Rom 8:14-17

Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!"
Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Jag prisar dig  Fader, för att du uppenbarat detta för dem som har ett barns sinne: Luk 10:21-24

I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga Anden och sade: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för."

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."

Dag 6, onsdag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Anden vädjar för oss med rop utan ord: Rom 8:26-27

Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Det är för ert bästa jag lämnar er: Joh 16:5-7

Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du, utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Dag 7, torsdag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Andens gåvor: 1 Kor 12:4-13

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.
Tjänsterna är olika, men Herren densamme.
Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.
Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.

Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Hjälparen skall påminna er om allt: Joh 14:23-26 

Jesus sade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.  Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

Dag 8, fredag:

Andens frukter: Gal 5:22-26

Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.
De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.

Sanningens Ande skall leda er fram till hela sanningen: Joh 16:12-14

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.

 

Dag 9, Pingstafton:

 Guds Andes kännemärke: Ef 4:30-5:2

Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.

Han andades på dem och sade: ”Ta emot helig Ande”: Joh 20:19-23

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.
Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er."
Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."