Caritas-affären fortsätter: Den f.d. Caritas-anställde träder fram. Ingen polisanmälan föreligger mot honom

 Fakta fortsätter att komma fram i Caritas-affären. Tyvärr inte heller nu från Caritas Sveriges ledning eller styrelse, utan från annat håll. Förut var det den Sida-stödda tidningen OmVärlden som skrivit, och som jag fick kritik från Caritas t.f. generalsekreterare att jag länkade till. Den artikeln visade sig innehålla en hel del felaktigheter, vilket man på OmVärldens redaktion är medveten om, man kommer med uppföljning och tillrättaläggande i nästa nummer, men den bröt i alla fall tystnaden så att man fick igång en offentlig diskussion. Händelserna fick mig att skriva mitt förra blogg-inlägg i ämnet.

Denna gång är det den f.d. Caritas-anställde som bryter tystnaden och träder fram. Han vill inte framträda med sitt namn offentligt, eftersom han är utsatt för en okontrollerad förtalskampanj, och detta är förståeligt: Vi vet hur falska rykten kan vidhäfta personer under lång tid och ruinera deras liv, även om fakta framkommer som helt rentvår personen i fråga.

Förtalet och misstänkliggörandet mot hans person, har lett till att han levt under mycket stor press sista åren och hans utkomstmöjligheter är kraftfullt beskärda till följd av de falska ryktena om polisutredning och han har sett sig tvungen att skaffa advokat. Han menar att det vore bättre om det förelåg en konkret anklagelse mot honom, då kunde han försvara sig och få saken utredd offentligt, men att under lång tid leva med dessa antydda inte bekräftade rykten är en fullständigt orimlig situation för en människa att befinna sig i.

Hur kommenterar han då det hela?

Någon polisanmälan föreligger inte.
Någon polisanmälan gällande hans person verkar inte ha lämnats in. Han har inte fått sig tillställd någon delgivning om brottsmisstanke, och då han via sin advokat frågat berörda åklagarmyndigheter om någon formell anälan är ingiven, så har någon sådan inte kunna spåras. Advokaten har också kontaktat Caritas Sveriges ordförande biskop William Kenney för att få veta vilka konkreta brottsmisstankar som riktas mot hans klient men ej fått något svar. Det är endast via muntliga rykten och nyhetsrapporteringen det sagts att han är under polisutredning.

Angående Irak-projektet:
Alla utbetalningar har skett enligt gällande regler. Några olagliga pensionsutbetalningar som påståtts har inte skett. Projektet har varit mycket framgångsrikt och är nu slutredovisat till Sida, vilket bekräftas på Caritas hemsida. Det omtalade vattenfiltret låg magasinerat i Bagdad eftersom det bedömdes som dumdristigt att installera det i Basra-regionen mitt under brinnande krig. Det verkar som ett klokt beslut. Nu är filtret på plats.

För den f.d. anställdes del var allt slutrapporterat och klart, granskat av revisionsbyrån PricewaterhouseCoopers redan under 2003 och rapporten skickades till Stockholm som underlag för slutredovisning till Sida. Den då nyutnämnde biståndschefen Rune Törnkvist besökte Mellanöstern våren 2004 och hade inga anmärkningar angående slutrapporten.
Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Rune Törnkvist slutade hastigt på Caritas Sverige, Irak-projektet och ett antal andra projekt blev inte slutredovisade till Sida, istället uppstod anklagelser att den f.d. Caritasanställde (som då slutat sin anställning) misskött Irakprojektet, och han fick ett formellt kravbrev med uppmaning att personligen återbetala 50.000 USD.

Under 2 års tid gjorde den anställde upprepade ansträngningar att komma i kontakt med styrelsen och ledningen för Caritas men avvisades hela tiden. Han skrev ett ingående brev till Caritas styrelseordförande biskop William Kenney men fick inget svar. I stället dök nya formella kravbrev upp. Först genom ingripande av Caritas Internationalis chef samt biskop Anders Arborelius kunde detta krav så småningom dras tillbaka.

Angående transfereringen via S:ta Eugenias konto och påstådd pengatvätt:

Påståendet om pengatvätt faller på sin egen orimlighet. Irakprojektet var ett sk humanitärt projekt som inte behöver ha insamlade egeninsatser, ej att blanda ihop med sk utvecklingsprojekt, som tidigare finansierades till 80% av Sida och åtminstone 20% av insamlade medel. I samband med första delen av projektet gjorde PricewaterhouseCooopers en revision av hela Irak-insatsen. Ingenting framgår där av att Caritas Sverige på något sätt skulle ha bidragit med någon typ av egeninsats till projektet. Detta framgår också av den slutrapport som Caritas Irak skickade till Caritas Sverige i februari 2004. I avtalet mellan Sida och Caritas Sverige, samt Caritas Sverige och Caritas Irak (implementerande partnern) förekom det inte några budgetposter som gällde krav på egeninsats. 

Det fanns 25.000 USD från Carritas Internationalis-fonder som kunde användas för Caritas Sveriges projekt. Dåvarande generalsekreteraren bad den f.d. anställde att skicka pengarna via S:ta Eugenia katolska församlings konto. (Enl journalisten på tidningen OmVärlden förnekar den f.d. generalsekreteraren detta förhållande). Den f.d. anställde bekräftar att han ringde den vikarierande kyrkoherden i S:ta Eugenia och att pengar överfördes. När pengarna kommit fram till Caritas Sverige konto bestämdes dock (i juni 2003 innan projektet startat) i samråd att dessa medel inte skulle användas som egeninsats utan som ett vanligt bidrag (dvs övriga bidrag, vilket kan omfatta medel insamlade utomlands, egna medel som inte omfattas av egeninsats etc). Pengarna skickades tillbaka till Beirut. Den f.d. anställde försäkrar att det inte finns något projekt eller insats, som han varit inblandat i, som använt dessa 25.000 USD som egeninsats. Han håller med om att misstag begicks i samband med denna handläggning, men att få det till att pengar ?tvättats? och att därmed miljonbelopp kunnat erhållas, saknar all grund.

Angående Sidas krav på återbetalning:
Caritas Sverige hade under 2005 inte klarat av att slutrapportera  projektet.  I samtal med Sida skyllde man ifrån sig på fältet och framhärdar i att den f.d.anställde gjort fel, och låter förstå att ett pensionsvederlag på ca 25.000 USD utbetalats på ett felaktigt sätt. Sida kräver då helt logiskt återbetalning och skickar 1 mars 2006 ut ett pressmeddelande där man informerar om att Caritas Sverige återkrävs på 500.000 kr av Irak-projektet.  I pressmeddelandet sägs också att Sida förutsätter att Caritas Sverige gör en polisanmälan eftersom man påstår att oegentligheter begåtts.

Så långt den f.d. anställdes redogörelse.

Redogörelsen är klar och strukturerad och det finns ingen anledning att inte ta den på allvar.

Frågetecknen är många. Alla frågor runt ekonomiska transaktioner går tyvärr inte att få klarhet i nu, eftersom dokumenten från den tiden är hemligstämplade.

• - Vad hände egentligen på Caritas-kontoret efter det att Rune Törnkvist slutat? Att det funnits personliga motsättningar har antytts mig i flera sammanhang, och fakta som kommit fram hittills motsäger inte detta. Tidningen OmVärldens tidigare artikel verkar bygga på uppgifter från "initierade bedömare" som tillhör den falang som förtalar och anklagar den f.d. Caritas-anställde. Dessa måste ha ingett tidningen OmVärldens journalist ett stort förtroende eftersom han inte brydde sig om att kontrollera fakta mera ingående. Nu verkar det dock stå klart för alla att problemet har fler bottnar än så och rampljuset faller på Caritas ledning och styrelse i Sverige.
• - Varför lyssnade inte Caritasledningen i Sverige och Caritas styrelseordförande biskop William Kenney på sina fältarbetare. Varför misslyckades det för den f.d. anställde att få ge sin version av saken under två års tid?
• - Varför fortfarande denna tystnad från Caritas ledning och styrelse?
  

Om vi inte inom kort får bra svar på några av dessa frågor har nog Caritas styrelse och dess ordförande biskop William Kenney förverkat sitt förtroende.

Bilaga: Den f.d. anställdes version av händelserna *

* Manus ursprungligen avsett för Katolskt Magasin. Km avböjde publicering i numret som kommer ut 1 sept med hänvisning till att texten behövde kortas och replik inkomma från Caritas .

Senaste nytt om Caritas-affären på Katolskt fönster

KM nr 5 2006: Rapport från Caritas årsmöte

Enorma ekonomiska intressen bakom embryonal stamcellsforskning

 Enorma ekonomiska och industriella intressen ligger bakom att få igång forskning på embryonala stamceller och att tysta den etiska debatten. I stället för att fortsätta att satsa på den etiskt okontroversiella forskningen med adulta stamceller där redan stora framsteg gjorts ser man här en genväg till stora vinster. I Sverige tycks forskarna vara helt i händerna på dessa intressen, och man verkar betrakta den etiska frågan som en icke-fråga, man är mest intresserad av att få tillräckliga anslag och att inga hinder sätts upp för utvecklingen.

Det etiska övervägandet rörande forskning på embryonala stamceller gäller frågan om vilket värde som skall ligga till grund och bära upp alla våra övriga värden och prioriteringar. Är det respekten för livet självt eller en viss syn på liv och hälsa? Utan en grundläggande respekt för mänskligt liv står andra ambitioner eller strävanden på lös grund. Människan riskerar att själv bli en förbrukningsvara.

Katolska kyrkans syn på denna fråga är helt klar: Kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller eftersom det innebär förstörelse av människoliv i dess allra första stadium. Varje nytt människoliv uppstår i konceptionen då en ny genotyp bildas vars utveckling därefter är samordnad och fortlöpande, utan språng, fram till födelsen och vidare till vuxen ålder.

 

President Busch´s veto

Nyligen har vi hört att president Busch har framlagt sitt veto mot federalt stöd till forskning på embryonala stamceller, och motivet var etiskt. "Här går en moralisk gräns", sade presidenten och illustrerade sitt ställningstagande genom att omge sig med 18 familjer som alla adopterat nerfrusna embryon och använt dem till att själva få barn. "Vart och ett av dessa barn adopterades när de fortfarande bara var ett embryo, och har välsignats med chansen att få växa upp. Dessa flickor och pojkar är inga reservdelar", fortsatte presidenten.

I Sverige verkar man inte vara intresserade av de etiska implikationerna av embryonal stamcellsforskning. Busch´s veto av etiska skäl kommenterades av några vetenskapsmän på så sätt, att det kanske förhindrar denna forskning i USA, men samtidigt kan det vara bra för Sverige, eftersom man då kan vara mera benägna att ge satsa pengar i Sverige där forskningen är tillåten. Inte ens en ansats till att ta upp den etiska frågan som tydligen av dessa forskare betraktas som en icke-fråga. Forskarnas kommentarer illustrerar dock ytterligare en aspekt: Det finns oerhört stora pengar i embryonal stamcellsforskning och starka ekonomiska intresser driver på för att få fart på denna forskning. Man är då givetvis inte intresserad av en etisk debatt som skulle ifrågasätta det hela.

 

Hycklande beslut i EU´s ministerråd

Lika tydliga har inte EU´s ministerråd varit i sitt ställningstagande. Man tycks visserligen erkänna att embryonal stamcellsforskning är ett etiskt problem, men beslutar ändå om att stödja sådan forskning och överlåter beslutet åt respektive medlemsland. Beslutet i EU:s ministerråd innebär att man säger ja till finansiering av existerande forskningsprojekt på stamceller som andra tagit fram, men samtidigt förbjuder förstörelse av embryon. Detta liknar rent hyckleri  eftersom dessa stamceller som andra tagit fram implicerar att dessa andra förstört levande embryon för att ta fram stamcellerna som de sedan säljer. Den som producerar och säljer stamceller och den som köper dem har intressen som sammanfaller, vilket gör att ur etisk synvinkel är köparen delaktig i ansvaret. Beslutet i EU´s ministerråd innebär också att man får finansiera forskning på nedfrusna embryon som inte implanterats, om man har konstaterat att de är döda. För att konstatera att de är döda måste man tina upp dem, vilket ofta medför att de dör. Det finns ännu ingen teknik för att dödförklara nedfrusna embryon. Detta är alltså inget man kan göra utan att förstöra embryn.

Ministerrådets beslut består alltså av tre regler som inbördes strider mot varandra. Kritiken från Katolska kyrkan har inte varit nådig, och inte bara katolska tidningar utan också annan press sagt att detta beslut är hyckleri.

 

Fakta

Stamceller är omogna celler som genom delning ger upphov till nya celler. Dessa celler utgör en nyckeln till förståelsen av hur människokroppen utvecklas och förnyas.

Man skiljer mellan embryonala stamceller som förekommer hos ett mänskligt embryo i dess allra första utvecklingsfas och adulta stamceller som finns hos vuxna individer. Forskning på ADULTA mänskliga stamceller är etiskt okontroversiell, och viktiga resultat inom detta forskningsområde har redan uppnåtts. Det har visats i experiment med adulta mänskliga stamceller från benmärg att de kan förbättra hjärtfunktionen efter hjärtinfarkt. Engelska forskare har rapporterat att stamceller från hud kan förändras till hjärnceller, vilket ger hopp om att finna botemedel med adulta mänskliga stamceller för Parkinsons sjukdom. Adulta stamceller har använts sedan flera decennier i behandlingen av blodcancer. Detta innebär inget etiskt problem.

Vad som är nytt är upptäckten att man kan isolera stamceller från embryon och få dem att dela sig utan att ändra karaktär. Utvinning av embryonala stamceller är högst kontroversiell eftersom den förutsätter förstörelsen av ett mänskligt embryo, dvs. utsläckandet av mänskligt liv i dess allra tidigaste utveckling. Embryon som används vid forskning kan hämtas bland dem som redan framställts i samband med assisterad befruktning och som bevaras nedfrusna. Med samma teknik kan man också framställa embryon endast i forskningssyfte. Det kan också bli möjligt att framställa nya embryon genom somatisk kärnöverföring, dvs kloning.

 

År 2000 var kartläggningen av människans genetiska utrustning klar.
Två rivaliserande företag var nästan samtidigt klara med arbetet, och nu rivaliserar man om att profitera på arbetet.
Man fann att människan inte består av mer än cirka 30 000 gener, istället för minst 100 000 som man ltidigare trott. Dessa gener, människans arvsanlag, utgör inte mer än tre procent av hela människans DNA. De övriga delarna i arvsmassan är så kallat skräp-DNA. Man fann också att den genetiska variationen mellan olika människor inte är mer än en på 10 000. 99,99 procent av hela genomet är gemensamt för alla människor. Människor med samma etniska bakgrund kan ha större genetisk variation sinsemellan än människor från Afrika, Asien och Europa, ett nog så gott argument mot alla former av rasism.

De nya landvinningarna på genetikens och e molekylärbiologins område har långtgående antropologiska implikationer. Människosynen är en angelägenhet och ett första rangens intresseområde för många av dagens ledande biologer. Många forskare medger att biologin inte kan fånga in hela människan.

Erwin Bischofberger skriver i tidskriften Signum 2:2001:
"Det finns ett från biologisk synpunkt bekräftat och berättigat utrymme för personlig utveckling och individuella val som inte kan motiveras utifrån människans genetiska grundritning. Man har blivit mer misstänksam mot föreställningen om att människan är fastkedjad i sitt biologiska fängelse som både beteendeforskaren Burrhus F Skinner (Beyond Freedom and Dignity, 1971) och hans kollega i Harvard, sociobiologen Edward O Wilson (Sociobiology: The New Synthesis, 1975) menar. Deras deterministiska syn på människan behärskade mycket av den akademiska världen under senare delen av 1900-talet.

I stället får den personalistiska människosynen oanat och oväntat stöd. Den behöver inte längre lita enbart till sin judisk-kristna filosofiska tradition. Det är anmärkningsvärt att världsledande biologer och genetiker inte har några starka invändningar mot att människan inte enbart kan tolkas utifrån biologiska förklaringsmodeller. Man kan med bibehållen intellektuell redlighet tala om människans frihet och värdighet. Utrymmet för dem som förnekar människans fria vilja har blivit något snävare. Biologer har börjat ställa frågor som de utifrån sina egna kunskaper inte kan besvara."

 

Fler referenser:

FIAMC Världsförbundet för katolska läkarföreningar, pressmeddelande 2004 i samband med att England legaliserar kloning av mänskliga embryon.

Respekt, faktabakgrund och fler länkar

Uttalande av Europeiska biskoparna juli 2006

SvD Brännpunkt 8 aug: KD: Mänskligt liv får adrig bli råvara.

Fallet Caritas: Katolska kyrkan inte immun mot korruption

 Caritas är en organisation som under lång tid haft stort förtroende för opartiskhet och uppoffrande och effektivt hjälparbete varhelst det finns humanitära behov i en anda inspirerad av Katolska kyrkans sociallära. Caritas utgör ett nätverk av nationella organisationer över hela världen vilket gör det lätt att snabbt administrera hjälpinsatser varhelst på jorden behov uppstår. Påven har själv i sin senaste encyklika Gud är Kärleken framhållit det karitativa arbetet som mycket viktigt för kyrkan. För oss katoliker är det viktigt att Caritas får fortsätta att ha detta goda rykte och finnas högt på listan bland organisationer som åtnjuter stort publikt förtroende. Vi ser med oro på den förtroendekris Caritas Sverige just nu genomgår, och alla vi katoliker och presumtiva givare är intresserade av att alla kort läggs på bordet så att en restitutionsprocess kan börja. Mycket är fortfarande höljt i dunkel. Informationen på Caritas hemsida är sparsam och allmänt hållen, och talar man med ansvariga på Caritas är man angelägna att säga att processen är under kontroll, men i övrigt verkar man ha lagt locket på. Mer detaljrik är då en artikel i den oberoende av SIDA finansierade tidskriften OmVärlden. Från Caritas avfärdar man denna artikel som partisk och ovederhäftig. Vissa saker som nämns är visserligen sanning, menar man, men andra påståenden är felaktiga. Någon information om vad man anser som sant och vad man anser felaktigt vill dock ingen säga.

OmVärldens artikel är burdust rakt på sak i sina kritiska omdömen, man ger mera detaljerade fakta och vågar sig också på att återge omdömen och teorier från kritiska källor nära Caritas. Artikeln ger ett välbehövligt komplement till Caritas egen bild, som man ibland får ett intryck av är alltför glättig och detaljfattig, och man bemöter inte kritiken från de kritiska rösterna. I grunden verkar det ändå vara samma problembild som framtonar: Caritas Sverige brottas med stora organisatoriska svårigheter, anställda har slutat, rapportering av olika projekt har försenats, ineffektivitet, det går dåligt med insamlingsverksamheten och en f.d. chef för Mellanösternarbetet misstänks för ekonomiska oegentligheter. Eko-brottsutredning pågår. Generalsekreteraren Fredrik Alpin har sagt upp sig, bakgrunden till detta får vi inte veta något om.

I sammanhanget figurerar en transaktion via S:ta Eugenia-församlingens bank-konto som en tjänsteman inom Caritas ville använda för att transformera 25.000 dollar från Libanon till ett Caritas-konto. Då tjänstgörande kyrkoherde blev tveksam till detta förfarande kontaktade han enligt redogörelsen i tidningen OmVärlden Caritas dåvarande generalsekreterare som skulle ha sagt att det hela var i sin ordning. Man vet inte varifrån pengarna kom, men tidningen OmVärlden återger vad vissa personer med inblick i Caritas verksamhet misstänker: Att de insatta pengarna kom från ett tidigare Sidabidrag på 8 miljoner kronor och att syftet med transaktionen skulle vara att tvätta pengarna genom St:a Eugenias konto och på så sätt få dem att framstå som om de vore en egeninsats varvid Caritas kunde kvittera ut ytterligare medel från SIDA utan att själva samla in hela egeninsatsen. Detta är som sagt endast spekulationer, ekobrotts-utredningen kan förhoppningsvis bringa klarhet i detta.

Hur kunde det gå så här? Hela historien för tankarna till korruption. Korruption behöver inte alltid betyda att man för egen vinning begår omfattande brott. Det kan också handla om att av vänskap se mellan fingrarna på fel som begås, eller att man tror sig stå över vissa formella regler som man för den goda sakens skull anser sig ha rätt att bryta mot och att repressivitet utövas mot kritiker. Är man inne i ett sådant system händer det att man inte ens är medveten om att man gör fel.

Katolska kyrkan i Sverige är ganska liten, och när det gäller att rekrytera personer till viktiga uppdrag inom våra katolska organisationer sker rekryteringen ofta från en relativt liten grupp där man ofta känner varandra. Detta ökar risken för korruption.

Då jag på nyhetsplats på Katolskt Fönster länkade till ovan nämnda artikel från OmVärlden fick jag kritiska reaktioner från personer inom Caritas: Man menar att artikeln är illvilligt skriven och överdrivet kritisk, den innehåller omdömen och påståenden som är felaktiga och som kommer från till Caritas kritiska personer som agerar i egen sak.

En organisation som inte är öppen för att lyssna till kritik och omedelbart måste försätta sig i försvarsposition i förhållande till kritiska röster förlorar snart i trovärdighet. Den är förstelnad och saknar utvecklingspotential.

I Sverige har vi en tradition av att betrakta överheten och staten såsom god. Länge var Sverige unikt i världen i att inte ha en statsrevision oberoende av regeringen. Det var förre chefen för RRV, Inga-Britta Ahlenius som förtjänstfullt medverkade till att ändra på¨detta, initialt under starkt motstånd från regeringspartiet. Med traditionella rötter sedan Gustav Vasa betraktas staten per definition som god och det finns inget behov av en oberoende instans som bevakar tjänsteutövningen. Jag tycker mig skönja en liknande hållning inom Katolska kyrkan i Sverige: Alla som arbetar inom kyrkan är så goda, så ideella, och någon insyn eller oberoende granskning är obehövlig.

Katolska kyrkan har fått lära sig läxor på detta område: Vi har pedofilskandalerna i USA där kyrkan efter många års försummelser adresserar detta problem, har en handlingsplan för förebyggande arbete och för hur man hanterar förövarna utan att sopa problemet under mattan. Med USA som förebild har liknande handlingsprogram antagits i andra länder inklusive Sverige. Alla anställda i stiftet och församlingar har fått gå på kurs angående detta. Man hör ibland en och annan person i ansvarig ställning sucka över detta: Det gäller inte oss, det är överdrivet att vi skulle behöva gå dessa kurser, vi gör det för att vi är tvungna. Man vaggas in i en falsk övertygelse om att stå över sådana svagheter som finns på andra håll i samhället och världen. (Se tidigare blogg: Katolska kyrkan behöver städa framför egen dörr)

Inget företag eller organisation kan skydda sig mot en förslagen person som medvetet vill begå brott. Organisationen måste bygga sin verksamhet på att man litar på medarbetarna. Vill någon missbruka denna tillit, så går det. Däremot blir det svårare att begå ekonomiska brott, och framförallt kan det upptäckas tidigare och spåras om man har goda rutiner för bokföring och internkontroll.

Som jag förstår anser inte Caritas att det är förslagen brottslighet av sådan typ det är frågan om här. Man skriver på sin hemsida: "Det är inte utrett om det har skett något olagligt och vi vill att detta utreds så långt det går. Caritas Sveriges ambition är att utreda händelserna i verksamheten och vi inte ute efter att hänga ut enskilda personer." Det verkar vara hela verksamheten man anmäler. Detta stödjer hypotesen att det kan röra sig om en strukturell korruption, att den anmälde personen är den som får schavottera när nu organisationen har satts i strålkastarljuset. Den kanske till och med var flera som kände till vad som skedde, och att det var med deras goda minne? Man kan bara spekulera om sådana saker till dess alla fakta kommit fram i målet. I rapporteringen sedan tidigare har det talats om en definierad person som är anmäld, och den personens identitet lär inte längre vara hemlig för någon.

Oberoende av om eko-brottsutredningen kommer fram till att brott har begåtts eller inte så förefaller det ha rått en stor oordning i bokföringen. Ännu i dagens läge verkar det inte vara möjligt att spåra alla transaktioner och uppnå klarhet. Hur kan man hantera stora penningsummor på detta sätt!

Här räcker inte med att lappa och laga, hela organisationen behöver byggas upp från grunden, och ansvaret faller tungt på Caritas styrelse att övervaka denna process. Det första man behöver göra är att snarast rekrytera en ny generalsekreterare med särskilt uppdrag att leda förändringsarbetet. Jag tror att man måste leta efter en sådan person utifrån bredast möjliga rekryteringsbas och gå utanför den interna katolska kretsen.

Observera att jag inte säger att korruption förekommer i stor skala i Katolska kyrkan eller i Caritas. Caritas Sverige har uträttat många bra saker, och man kan gå stärkt ur krisen om man visar att man kan hantera den på ett bra sätt. Men jag säger att risken för korruption ökar då rekrytering sker inom en liten grupp där många känner varandra och att man bör vara medveten om detta och att Katolska kyrkan är på inget sätt immun mot sådant som är utbrett i andra sammanhang i samhället. Vi måste i en öppen anda kunna diskutera och reflektera över sådana saker inom Katolska kyrkan i Sverige utan att någon eller några omedelbart känner sig påhoppade. Det är också viktigt att kunna lyssna till kritik och inte direkt definiera bort kritikerna som mindre tillförlitliga. Ibland är det kanske kritikerna som ser mer än de som är inne i systemet och är hemmablinda.

Länkar:

Caritas hemsida

OmVärlden

Katolskt Fönster

SIDA

Icke-konfessionalitet är en tro bland andra. Religionen är en del av människans existens

 I debatten om religiösa friskolors vara eller inte vara hänvisas ofta till en objektivt vetenskapsgrundad skola som motvikt till konfessionella skolor som bygger på subjektiva åskådningar.

Går det att vara neutral i fråga om tro och livsåskådning? Guds existens går inte att bevisa inte heller motbevisa, det är en fråga om livshållning. Också ateism är en livsåskådning som egentligen kan jämställas med en tro. Inom vetenskapen talar man ofta om ett agnostiskt förhållningssätt: Eftersom kunskap om Guds existens inte är nåbar för vetenskapen förhåller vi oss neutrala till utsagor om Gud. En motsvarande livshållning är att leva som om Gud inte berör min existens och att det därmed är mig likgiltigt om han finns eller inte. Detta är också ett existentiellt livsval, presis som en religiös tro är det. Vad säger att det ena valet är mera rätt eller mera "neutralt" än det andra?

Tro och religion är något som helt enkelt finns i den mänskliga existensen, precis som filosofi och vetenskap. Även en icke-tro är en tro. Därför kan man säga att även den icke-konfessionella undervisningen bygger på en (ateistisk) tro och därför egentligen också är konfessionell.

Att förbjuda religiösa friskolor är ingen hållbar väg. Vi kan inte förbjuda religionen eller förpassa den enbart till den privata sfären, det vore som att amputera en väsentlig del av det som är människans fulla existens. Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. Istället måste vi i samhället hitta sätt att förhålla oss till att det finns olika religioner och att religionen är sammanvävd med vår historia och vår kultur. Religiösa friskolor kan på ett konstruktivt sätt bidra till denna process.

Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar helt enkelt olika sfärer av den mänskliga erfarenheten, den mänskliga existensen.

Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelse om detta ämne: Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum).

Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen...

Så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell.  Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.

I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:

"Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer...? (nr 33)

Jag rekommenderar denna encyklika till läsning för alla som deltar i debatten om konfessionella skolor. Kristna bör läsa den för att vässa sina argument, och icke-konfessionella som är kritiska till kristna skolor bör läsa den för att skingra sina fördomar om den kristna tron och uppnå ett mindre storvulet perspektiv på den egna icke-konfessionella åskådningens universalitet. 

Fides et Ratio - encyklikans text på engelska

En artikel om encyklikan i Signum (Ulf Jonsson SJ)

Nattvardsteologi under omprövning inom frikyrkorna.

 Mycket händer inom kristenheten idag i sammanhang där man minst av allt kunde förvänta sig att det skulle hända.

Jag har skrivit mycket om förnyelse av pingst-erfarenheten och återupptäckten av ande-dopet och de andliga nådegåvorna i Katolska kyrkan. Karismatiska förnyelsen som står inför sitt 40-årsjubileum har blivit 1900-talets största förnyelserörelse inom katolska kyrkan, och den har fått starkt stöd av de fyra senaste påvarna. Mer och mer står det klart att det inte är frågan om en rörelse med en speciell grundare och en speciell spiritualitet för några kallade, utan att det handlar om återerövrandet av ett arv som tillhör hela kyrkan. En personlig pingst är något för varje kristen. Påven Benedikt XVI talar om behovet att sprida en "pingstens kultur" i hela kyrkan.

Ett annat intressant exempel är ett ökande intresse inom delar av frikyrkligheten för liturgi, kyrkostruktur och en omprövning av synen på nattvarden. Låt mig nämna två exempel: Peter  Halldorf, pastor i Pingströrelsen och ledare för kommuniteten på Bjärka Säby och Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord.

 Peter Halldorf, skriver i sista numret av tidningen Petrus (nr 5 2006) om nattvarden:
"..tror vi inte att Kristus är närvarande i brödet och vinet, kan vi leva i veckor och månader utan att längta till den heliga måltiden. Om vi däremot tror att Jesus förenar sig med oss varje gång vi firar nattvarden, blir eukaristin ? som de första kristna kallade denna måltid ? en lika viktig del av vår gudstjänst som Guds Ords predikan. Nya Testamentet innehåller ingen djupsinnig teologisk utläggning av nattvarden. Av naturliga skäl. Det man är överens om, den tro alla delar, ägnar Bibelns författare inte många ord åt....Jesu ord var så entydiga att de knappast kunde missförstås: 'Detta är min kropp. Detta är mitt blod.'"

 I januari gav Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord ut en bok om nattvarden, "Tag och ät - en bok om nattvarden". Han refererar till kyrkofäderna och fornkristna texter. Han skriver: "...det är den uppståndne och förhärligade Jesus Kristus som kommer till oss i och genom nattvardens bröd och vin. Och det är verkligen han själv, inte bara en symbol för honom eller en förkunnelse om honom." Läs en recension av boken på Fredrik Norbergs blogg.

Det har inom frikyrkligheten funnits en utbredd uppfattning (fördom) om att liturgisk kristendom med användning av ritualer, ikoner och reliker inte är något annat än "död tro". Denna rädsla för konkreta tecken kommer till uttryck i debatten i tidningen Dagen, där en debattör varnar för att för mycket fokusering på nattvards-sakramentet kan skymma vår blick för Jesus. Katolska kyrkans långa tradition och den roll eukaristin spelat i många helgons liv ger knappast fog för en sådan farhåga. Peter Halldorf bemöter själv invändningarna i ett debatt-inlägg.

Ulf Ekman talar i sin bok om sekteristiskt högmod och skriver: "Man skall vara försiktig i att uttala sig om vem som har död eller levande tro. Jag har själv fått lära mig hur lätt man gör misstag och fått inse hur fel jag ibland haft."

Rädslan för konkreta tecken är ingenting som följer teologiskt av Luthers reformation. Luther hade, som Peter Halldorf påpekar, en katolsk nattvardssyn. Det tycks inte handla om en teologisk reflektion vilket gjort att man tagit avstånd från den katolska nattvardssynen, utan denna återhållsamhet med konkreta tecken är en praxis som tycks ha utvecklat sig och permanentas till en tradition utan djupare teologisk reflektion. När man nu gör en fördjupad teologisk reflektion över nattvarden, så blir resultatet att man återvänder till den syn som var självklar i urkyrkan, och som alltid varit självklar i Katolska kyrkan.

Besöker man Husaby källa vid Kinnekulle där Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne konung döptes, får vi veta att denna källa före reformationen betraktades som en helig plats med undergörande kraft, och den var mycket upskattad och besökt av befolkningen. Av rädsla att detta skulle uppmuntra till vidskeplighet beslöt Olaus Petri att fylla igen källan med stenar. Detta är ett tidigt exempel på denna rädsla och återhållsamhet som sedan kommit att prägla den protestantiska traditionen.

Sprid en pingstens kultur i kyrkan och världen!

 Jag är just hemkommen från Italien, där jag deltagit i en pingstvigilia tillsammans med påven och företrädare för andliga rörelser och kommuniteter i kyrkan samt karismatiska förnyelsen. Närmare 400.000 personer var samlade på Petersplatsen och angränsande gator. Påven höll ett mycket fin och djuplodande teologisk utläggning om den helige Ande. (länk till påvens tal).

Under veckan efter pingst har jag deltagit i två konferenser med Karismatiska förnyelsen i Fiuggi söder om Rom. Den första en internationell öppen konferens med 900 deltagare på temat Karismatiska förnyelsen igår, idag och i morgon. Perspektivet är 40 år, nästa år firar förnyelsen sitt 40-årsjubileum. Påven Leo XII började redan 1897 uppmana hela kyrkan att be för att det tjugonde århundradet skulle bli den helige Andes århundrade. Det krävdes ett koncilium för att detta skulle kunna bryta igenom. 1967 började förnyelsen vid det katolska universitetet i Pittsburg, Pennsylvania, USA, som en totalt oväntad och överraskande handling av den helige Ande. Några av de studenter som var med från början deltog i konferensen: Patti Mansfield och Kevin och Dorothy Ranagan.

Förnyelsen skall inte ses som en rörelse med en speciell spiritualitet, utan dess syfte är att återupptäcka den helige Ande och de andliga nådegåvorna som något som tillhör hela Kyrkan och är avsett för varje kristen, något som de fyra senaste påvarna alla betonat. F Raniero Cantalamessa sade vid sitt besök i Sverige i januari att det är viktigt att alla kristna får uppleva en personlig pingst i sina liv, precis som lärjungarna den första pingstdagen.
Påven Benedict XVIhar sagt att det är viktigt att sprida en "Pingstens kultur" i kyrkan.  Den helige Ande, Hjälparen, behövs inte bara i kyrkan utan också för att förvalta och bygga upp hela samhället, att sprida en kärlekens civilisation. Som kristna har vi ett ansvar för samhället och hela världen.

Många törstar efter Gudsgemenskap men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram.Bara en personlig pingst i de många troendes liv kan ge kraft och trovärdighet åt evangelisationen och på nytt vända människornas hjärtan mot Gud.

Kom helige Ande!

Läs mera om förnyelsen på KKS hemsida

Bort med religionsfobikerna från skol-katedrarna!

 Nu går Lärarnas Riksförbund genom sin ledare Mette Fjelkner ut med propån att skolor på religiös grund inkl. kristna skall förbjudas. (DN debatt 16 april)

Som motivering anges bl.a. faran att skolans vetenskapliga grund skulle undermineras, som exempel anges rädslan att få in kreationism-debatten från USA med krav på att undervisa i intelligent design som alternativ till Darwins teori. Katolska friskolor i Sverige har alltid byggt på den fastlagda läroplanen och gett eleverna en mycket god kunskapsgrund, S:t Eriks skola i Stockholm har vid något tillfälle vunnit nutidsorineterings-tävlingen.

Det är en förlegad besser-wisser attityd Fjelkner kommer med. Samhället vet bättre än föräldrarna vad som är bra för barnen, vetenskapen vet bättre än religionerna och därför skall de religiösa skolorna bort. Enligt Fjelkner är religion något problematiskt så snart den går utanför den rent privata sfären, får politiska konsekvenser och blir synlig i det offentliga rummet.

Särskilt kristendomen vill hon utmönstra till förmån för en sekulär humanism. Hon motiverar detta genom att gå tillbaka till det historiska ursprunget: "Platon och Aristoteles breda resonemang föregick de religiösa tänkarna med flera hundra år. Någon särskild religion behöver därför inte nämnas som historiskt samhälleligt rättesnöre i läroplansammanhang". Maken till historielöshet och förnekelse av kristendomens roll i vår historia får man leta efter. Nu skall tydligen det kristna arvet utmönstras helt, och som i diktaturstater där man vill strömlinjeforma tänkandet, så heter en av metoderna historierevisionism.

Om nu vetenskapstron i Hedenius tappning och den sekulära humanismen varit så framgångsrika i det svenska skolsystemet som Fjelkner påstår, varför har vi då en skola idag med så mycket problem och sådan brist på studiero, där lärarna tvingas vara väktare på rasterna, där mobbing florerar, där många lärare blir gråhåriga i förtid av alla ordningsproblem och där allt färre går ut med godkända betyg?

Nej, Mette Fjelkner, religionen är en beståndsdel i den mänskliga existensen precis som filosofin och vetenskapen, och när den odlas på rätt sätt så bidrar den med mycket positivt till samhällsbygget. Som en ledarskribent i tidningen Dagen uttryckte det: Bort med religionsfobikerna från katedrarna. De skall inte sitta där och vifta med sina beskäftiga pekpinnar.