Att ha teorier om vad kyrkoledarna innerst inne tänker

 I flera kommentarer efter de båda kyrkoledarnas artikel om abort i DN tillskrivs biskop Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin åsikter och tankar som de inte framför i artikeln, men som man ändå tror sig veta att de hyser.

Göteborgsposten tror sig i en ledare 26/2 veta att de båda kyrkoledarna tror sig förfoga över samfundsmedlemmarnas röster. Granskar man Arborelius och Hedins artikel, så ser man 1) att de gör vissa antaganden om KD´s väljarbas samt 2) antyder att de kan tänkas aktivt bedriva valpropaganda till nästa val. GP är ute och cyklar när de jämställer det med att kyrkoledarna tror sig förfoga över medlemmarnas röster. Slutsatsen i ledaren är att de är svagt förankrade i demokratin. Anser GP också att de är svagt förankrade i religionsfriheten eftersom de propagerar för att samfundsmedlemmarna skall bli kvar i den kristna tron, och dessutom också aktivt utåt propagerar för tron?

Nu tror jag inte att Arborelius och Hedin kommer att ge sig in i valrörelsen, utan att det de skrev mera var ett sätt att peka på frågans allvar. I frågor där mänskliga rättigheter och livs-etiska frågor står på spel kan Kyrkan givetvis inte tiga, där gäller ingen princip om att religion och politik skall hållas åtskilda. Detta är något helt annat är religiös fundamentalism. Jag är själv katolik, och Anders är min biskop. Jag känner mig inte styrd av honom eller tvingad att rösta i en viss riktning i nästa val, och det tror jag inte andra katoliker gör heller. Däremot respekterar jag honom och lyssnar till honom. Jag tycker det är bra att han gör sin röst hörd också utanför kyrkans väggar.

Maria Schottenius vet vilka som är rättänkande och vilka som inte är det. I en artikel i DN 25/2 om Arborelius och Hedins artikel drar hon upp gränserna. På ena sidan, underförstått tillsammans med henne själv, finns: "Insiktsfulla människor som tror på demokratins grundläggande principer, och slår vakt om att rätten till abort och homosexuellas rättigheter". På den andra sidan finns: "Kristna fundamentalister", underförstått sådana som Arborelius och Hedin, och jag antar att även jag buntas ihop med andra och stoppas in där eftersom jag inte tar avstånd från Arborelius och Hedins artikel och är en bekännande katolik. Ty Katolska kyrkan har enligt Schottenius en ledande roll i detta fundamentalistiska korståg som pågår i Europa: "det moderna demokratiska, liberala samhället är under en attack, ledd av den katolska kyrkan", skriver hon.

Nej, Maria, kom inte och skriv på min näsa och på andra katolikers och kristnas näsor att vi är fundamentalister eller odemokratiska eller emot grundläggande mänskliga rättigheter bara föra att vi inte passar in i din mall av verkligheten. Är det något som är en fara för demokratin, så är det att schablonmässigt dela in människor i onda och goda, vi och dom, på det sätt som du gör. Lite större öppenhet om jag får be, lite större beredskap att lyssna och ta in en verklighet som kanske är lite större än vad som finns i huvudet på en dagstidnings kulturchef.

Kritikerna reagerar med ryggmärgen

  I Sverige finns ofta en förkvävande konsensuskultur, skriver Arborelius och Hedin. De pekar på att det ofta kommer en aggressivitet i dagen så fort någon vågar hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde. Reaktionerna på deras artikel bekräftar vad de säger. Majoriteten av bloggarna som kommenterat DN-artikeln är negativa, och det finns ingen hejd på allt man ondgör sig över i kyrkoledarnas utspel. Det ropas ut att kyrkor inte skall blanda sig i politiken, att de gör sig skyldiga till maktmissbruk, moralkonservatism, sekterism... det finns ingen hejd på de negativa omdömena när ledarna för två av Sveriges största samfund vid sidan av Svenska kyrkan uttrycker uppfattningar i de livs-etiska frågorna som är väl kända etablerade uppfattningar som omfattas av majoriteten av världens kristna.

Också Helle Klein sällar sig till den fördömande kören: "Tongångarna känns igen från det högerkristna USA ... Vi ställer inte upp på denna inskränkta, människofientliga kristendomstolkning", skriver hon i en ledare i Aftonbladet.

Vad säger då våra kyrkoledare som utlöser hela denna flod av ondgöranden?

Här är några huvudpunkter som man kan extrahera fram i artikeln:

- Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet.

- Det är inte bra att ett foster saknar rättigheter. Den som misshandlar en gravid kvinna blir straffad för att han misshandlar henne, men inte för att han skadar det barn hon bär inom sig. (Angående ett nyligen i medierna kommenterat fall där fostret klarade sig och föddes. Barnet saknar alla rättigheter till skadestånd eftersom skadorna uppstod innan födseln).

- Abortsiffrorna sjönk drastiskt under de sista åren av kommuniststyre i Polen trots att lagen medgav fri abort, eftersom fackföreningsrörelsen Solidaritet propagerade för en "livets kultur" som en del av sin kamp mot diktaturen och "dödens kultur ".

- Man efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor.

- Man vädjar om en politik som innebär att det rika Sverige gör mer för de kvinnor som behöver hjälp för att föda sina barn, både i vårt eget land och utomlands hellre än att erbjuda aborter.

Jag kan ha förståelse för att alla inte tycker så, men hur det kan utlösa hela detta massiva avståndstagande är mig obegripligt. Har man verkligen läst vad de skrivit, eller reagerar man med ryggmärgen? Författarna har uppenbarligen rätt: Man får inte offentligt hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde. Men det känns befriande att de står på sig och utnyttjar sin lagstadgade demokratiska yttrandefrihet. 

Biskop Anders Arborelius och Pingst-ledaren Sten Gunnar Hedin visar prov på ledarskap inom svensk kristenhet

 Nu har de gjort det igen: Förut var det Jesus-manifestet som fokuserade på samfundsöverskridande samstämmighet i kristologin, nu skriver Biskop Anders Arborelius och Pingst-ledaren Sten-Gunnar Hedin en gemensam artikel i DN där man fokuserar på livets etik och den viktiga abortfrågan. Man vågar sig även på att gå in på politikens område och kritiserar socialministerns uppbackning av lagförslaget att låta utländska kvinnor komma till Sverige och göra abort. Man säger t.o.m att man kan tvingas uppmana kristna väljare att inte rösta på KD i valet 2010 om lagförslaget går i uppfyllelse. Man skriver:

"Som kristna är vi djupt bekymrade över den aggressivitet som alltid kommer i dagen när man vågar hävda att ett mänskligt foster skulle ha någon form av skyddsvärde. Det verkar som om många hade glömt att vi alla har varit ett foster en gång! Vi efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor."

Författarna hävdar att det finns en konsensuskultur som ofta gör oss kollektivt blinda. Som tidigare exempel nämner man tvångssteriliseringarna under 40-talet. Det är en ödets ironi att just en polsk-svensk journalist, Matzej Zaremba uppmärksammade den frågan. Nu står åter Polen i centrum då man säger sig vilja "hjälpa" polska kvinnor undan den stränga polska abortlagen.

I allmänhet skall ju kyrkoledare inte gå in och ta direkt ställning i politiska frågor, men när för hela mänskligheten viktiga livs-etiska frågor står på spel får man givetvis inte dra sig för detta heller. Abortfrågan är en sådan fråga. Abort kan aldrig vara något o-kontroversiellt, det är och förblir en nödlösning och många politikers och journalisters försök att göra abortfrågan till en icke-fråga i Sverige kräver att det finns röster som försvarar livet. Om inte kyrkorna skulle göra det, vem skulle då göra det?

Biskop Andrs Arborelius och Sten-Gunnar Hedin visar genom sina initiativ prov på ledarskap i den svenska kristenheten. Jag tror många kristna ur alla läger uppskattar detta.

Läs DN-artikeln.

Vet vi vad vi satt igång med genom att bjuda Taizé-bröderna till Stockholm?

 Under veckan har jag träffat de 4 Taizé-bröderna som nu kommit till Stockholm på inbjudan av Biskop Anders Arborelius och flera andra protestantiska kyrkoledare. Jag var på en informationskväll i Ersta kyrka, och jag besökte också den dagliga middagsbönen med efterföljande enkel lunch i Maria Magdalena kyrka på Söder.

Taizé är en ekumenisk kommunitet i Frankrike som står ganska nära Katolska kyrkan. Många ungdomar från Katolska kyrkan och protestantiska samfund vallfärdar dit och tilltalas av lovsången och andakten som kombinerar enkelhet med en djup andlighet och inre stillhet. Detta är en andlighet som utövar en tilldragelse även på sekulariserade nutidsungdomar som sitter  fast i media-stressen. En ungdomsledare berättade under lunch-stunden i Maria Magdalena för mig om en pojke som  deltog i en resa till Taizé: Hemma var han extremt beroende av sin dator, chattande, spelande spel etc hela tiden. Under vistelsen i Taizé brukade han på kvällen gå med några kompisar och sitta i stillhet i kapellet. Och han sade att han inte ens saknade sin dator, vilket ungdomsledaren såg som det avgörande beviset på att den andliga miljön verkligen gjort intryck på honom.

Det är ett mänskligt grundbehov att med jämna mellanrum komma till ro i en andligt stimulerande miljö fri från stressen av det ständiga media-bruset, och det är ett tecken på utarmning och fattigdom att många ungdomar idag aldrig får chansen att uppleva detta tillslammans med mogna vettiga vuxna.

Sett ur detta perspektiv borde alla som bekymrar sig om ungdomars välfärd och andliga utveckling se det som ett positivt tillskott till den andliga atmosfären i storstaden att Taize-bröderna kommer hit till Stockholm. För visst återskapas något av den andliga stämnngen som finns i Taize när man stiger in i deras gudstjänster, andan av bön och stillhet är inte knuten till platsen Taizé, utan den är knuten till gemenskapen som kan återskapas varhelst bröderna slår upp sitt andliga tält.

Men, kan man fråga sig, är inte detta något som kyrkorna här på plats i Stockholm borde erbjuda? Skall vi inte se det som ett misslyckande att man måste bjuda hit bröder från Frankrike för att åstadkomma det vi själva borde göra? Eller är det ett enkelt sätt att lägga ut andligheten på entreprenad därför att vi själva inte har ork att förmedla evangeliet till våra unga?

Man må tänka hur man vill kring dessa frågor, men i Guds rike finns inte plats för vare sig avundsjuka eller andlig lättja. Här gäller att vi alla bejakar våra olika gåvor och karismer och samverkar för den gemensamma saken: Att förkunna och vittna om evangeliet till alla människor, och i detta fall då främst våra ungdomar och unga vuxna.

Bröderna själva verkar inte acceptera att vara några entreprenörer som låter oss vara passiva konsumenter av de andliga värden de servar oss med. Tvärtom vill de dra in Kyrkorna i att medverka i en andlig process, det stod helt klart för mig efter det att jag varit på informationsmötet i Ersta kyrka i tisdags kväll. Deras vistelse i Stockholm mynnar ut i en stor nord-europeisk konferens för  ungdomar och unga vuxna, och de uppfordrar kyrkorna i Stockholm inte bara att delta i deras gemensamma dagliga böner, utan även i att aktivt förbereda mottagandet av tillresande gäster undner konferensdagarna och erbjuda gästfrihet. Man efterfrågar 20 församlingar i Stockholm som kan ta emot minst 50 gäster vardera, välkomna dem, erbjuda dem logi i familjer i församlingen och låta församlingen vara deras hem under konferensdagarna.

Vi stressade Stockholmare hesiterar, vi är ju vana vid konferenser där allting är ordnat och planerat i förväg och vi kommer till dukat bord. Vet vi egentligen vad vi gav oss in på när vi bjöd hit bröderna?
 
Men det ligger djup andlig visdom i att Taizé-bröderna ordnar det på detta sätt. Därför att andlighet är inget vi kan passivt konsumera eller köpa för pengar. Det kräver också att vi är öppna för att ge. Är vi inte beredda att öppna oss i generositet och gästfrihet, så är vi inte heller öppna för att ta emot någonting.

Därför borde vi se det som en chans till andlig förnyelse för Stockholmsförsamlingarna att vi nu erbjuds att samverka i denna process av givande och tagande. Familjerna som erbjuder logi åt mötesdeltagarna inbjuds också att deltaga på mötena under konferensdagarna. Jag är övertygad om att de församlingar och familjer som antar denna utmaning att visa gästfrihet inte kommer att ångra sig. Visserligen kommer det att innebära att man måste rucka på sina inrutade planer, men jag tror inte någon enda som antar utmaningen efteråt kommer att ångra sig. Den andliga glädjen att ge och dela gemenskapen kommer att mångdubbelt kompensera för de uppoffringar som krävdes.

Läs mera om Taizé-brödernas vistelse i Sverige

Lillemor Hallin: Strömmar av liv - Om den helige Andes verk i vår tid.

 Andra reviderade upplagan

Bokförlaget Libris 2006

Lillemor Hallins bok ?Strömmar av liv? kom ut första gången 1997. Det är en rapport om den helige Andes verk i vår tid. 
Lillemor är självklart förankrad i katolsk tro, men har en bred utblick över kristenheten och lyckas genom sin bildning i kombination med pedagogisk skärpa fånga in något av den universalitet som kännetecknar sann katolicism. Hennes böcker har en läsekrets som inte begränsas av samfundsgränser. Det är välkommet att boken nu kommer i en andra reviderad upplaga. Den innehåller ett helt nyskrivet kapitel om de messiastroende judarna, som till stor del också är karismatiska .

Författaren sätter in den karismatiska förnyelsen i dess sammanhang och drar upp de historiska perspektiven på den helige Andes verkan i kyrkan och historien. Hon behandlar den helige Ande i Bibeln och i den äldsta kyrkan, där hon konstaterar att det som kallas Andens dop och praktiserande av andliga nådegåvor såsom tungotal, profetia och helande var en regelmässig del av kyrkans praxis fram till 400-talet. Därefter hade nådegåvorna en mera undanskymd plats fram till vår tid, då uppfattningen att detta är en normal del av det kristna livet åter vunnit insteg genom pingströrelse och karismatisk förnyelse.

1900-talet har kommit att kallas den helige Andes århundrade, och vi får i boken en intressant historisk utläggning om vad som hände kring sekelskiftet 1900 och framåt.  Författarinnan nämner den saliga Elena Guerra, som på tröskeln till 1900-talet uppfordrade påven Leo XIII att kalla hela kyrkan till ihärdig bön om den helige Ande. Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet bad påven Johannes XXII "Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst..." Läsaren får en beskrivning av framväxten av pingströrelsen och karismatiska rörelser inom de protestantiska samfunden och inom Katolska kyrkan, vars moderna karismatiska förnyelse just i år fyller 40 år. Det var i februari 1967 som den helige Ande på ett oväntat sätt förvandlade livet för ett antal studenter i samband med den s.k. Duquesne-weekenden i USA.

Trots att boken innehåller mycket historiska fakta och är rik på referenser, så är det ingen torr historisk eller teologisk avhandling, utan varje sida vibrerar av liv och vittnesbörd. Författarinnan vittnar om hur mötet med den helige Ande revolutionerade hennes eget liv och hur hon 1951 blev helad från en svår blodsjukdom.

Boken övertygar läsaren om det som alltid varit Kyrkans tro: Att den helige Ande är en levande kraft som konkret är att räkna med och som kan förvandla våra liv. Det tycks finnas en princip som står sig, från den första pingsten, till den lilla studentgruppen i Duquesne och till alla människor som idag upplever sina liv förvandlade genom Anden: Att den helige Ande alltid kommer såsom svar på ihärdiga böner. Tillhör du dem som hungrar och törstar efter mer av Gud i ditt liv? Läs denna bok och bli inspirerad, och be att Anden också förvandlar ditt liv.

.

Böneveckan för kristen enhet: Be särskilt för det Heliga landet

 Den 18 januari börjar böneveckan för kristen enhet. I Katolska Domkyrkan i Stockholm är det en ekumenisk vesper med biskop Anders Arborelius, Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd m.fl. ekumeniska gäster. Biskop Anders har särskilt uppmanat katolikerna till bön för de kristna i Israel och för fred i den regionen av världen.

 I sin bok "Strömmar av liv" som nu kommit ut i sin andra upplaga behandlar Lillemor Hallin särskilt judarna i ett nyskrivet kapitel.

Judar och hedakristna var kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6. Men på ett tidigt stadium uppstod splittring mellan judar och hednakristna, och den judekristna delen av kyrkan försvann.

På 100-talet började ersättningsteologin växa fram, som hävdade att Gud hade förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är "det sanna Israel". Ersättningsteologin bredde under århundradenas lopp ut sig inom kristenheten, och i dess namn har judarna förtryckts genom alla tider.

Men Gud har inte förskjutit sitt folk (se Paulus brev till Romarna kap 11:1 ff). Om oss "hednakristna" skriver Paulus: "Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd." (Rom 11:24). De "äkta grenarna" är Israels folk.

Kristen enhet förutsätter därför också en försoning mellan kristna och judar, påpekar Lillemor Hallin i sin bok. Praktiskt taget alla kyrkor och samfund söker idag denna försoning med det judiska folket. Några hållpunkter:

• 1948 då staten Israel utropades fick judarna på nytt ett eget land. Vid kyrkornas Världsråds möte det året fastslogs ett kraftigt avståndstagande från antisemitismen.
• 1969: Lutherska Världsförbundet tog avstånd från alla Luthers antisemitiska uttalanden.
• 1965: Andra Vatikankonciliet slår fast i en deklaration att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11.29)
• 1986: Johannes Paulus II besökte synagogan i rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder.
• 1995: Johannes Paulus II´s apostoliska skrivelse Ut unum sint: Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas.
• 2000: Johannes Paulus II besöker i mars Jerusalem. Han bad där om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.
• Idag: Kristna vallfärdar till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts, de håller gudstjänst och ber under tårar om förlåtelse för vad där skett. kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.

Fler referenser:

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder. Föredrag hållit vid Kartismatisk konferens i Prag, översatt till Svenska och publicerat i Signum.

Lillemor Hallins bok finns i bokhandeln eller kan beställas via KKS (klicka här).

Mera om Peter Hocken.

Påven Benedikt XVI, tal till rörelserna samlade på Petersplatsen pingstaftonen 2006-06-03

 Påven Benedikt XVI, tal till rörelserna samlade på Petersplatsen pingstaftonen 2006 översättning från engelskan Bengt Malmgren

Originaltext engelska:

http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/homilies/2006/documents/hf_ben-xvi_hom_20060603_veglia-pentecoste_en.html

 

 

Inledning, hälsning

Ni har i stora skaror kommit till Petersplatsen denna kväll för att delta i pingstvigilian. Jag tackar er varmt. Ni tillhör olika folk och kulturer och representerar alla medlemmarna i kyrkliga rörelser och nya kommuniteter som andligen är samlade kring Petri efterföljare för att förkunna glädjen i tron på Jesus Kristus och förnya löftet att vara trogna lärjungar i vår tid.

Tack för ert deltagande, jag vill ge er alla mina hjärtligaste hälsningar. Mina varma tankar går först till kardinalerna, till mina ärade bröder i episkopatet och prästerskapet och till alla ordensmän och ordenskvinnor. Jag hälsar er som är involverade i en mångfald kyrkliga organisationer vilka är tecken på den helige Andes aktiva verkan idag bland Guds folk. Jag hälsar dem som organiserat detta extraordinära evenemang, särskilt det Påvliga rådet för lekmännen med biskop Josef Clemens, sekretare och ärkebiskop Stanislaw Rylko, ordförande, vars hjärtliga ord i början av denna vesper jag är djupt tacksam för.

 

 

Referens till mötet sammankallat av Johannes Paulus II pingsten 1998

Ett liknande möte med påven Johannes Paulus II ägde rum här den 30 maj 1998. Han var en stor evangelist för vår tid, och han följde er och gav er vägledning under hela sitt pontifikat. Vid många tillfällen beskrev han era sammanslutningar och kommuniteter såsom förutseende, speciellt på grund av de blir redskap för den heliggörande Anden som återuppväcker tron i så många kristtrognas hjärtan och låter dem växa i insikten om den kallelse de mottagit genom dopet. Han hjälper dem också att vara vittnen för hoppet fyllda av den kärlekens eld som just den helige Ande tänder i oss.

 

 

Den helige Ande

 

Låt oss nu på denna pingst-vigilia fråga oss: Vem eller vad är den helige Ande? Hur känner vi igen honom? Hur kommer vi i kontakt med honom och hur kommer han till oss? Vad gör han?

 

Skapar-anden

Kyrkans stora pingst-hymn som inledde vespern: "Veni Creator Spiritus...  Kom helige Ande" ger oss ett första svar. Hymnen refererar till första verserna i Bibeln där universums skapelse beskrivs i målande bilder. Bibeln säger först att Guds Ande svävade över kaos, över avgrundens hav.

 

Världen vi lever i är resultatet av Skapar-anden. Pingsten är inte bara kyrkans ursprung och därmed på ett speciellt sätt hennes fest; Pingsten är också en skapelsens fest. Världen existerar inte av sig själv; den har kommit till genom Guds skapande Ande, genom Guds skapande Ord. Därför återspeglar Pingsten också Guds visdom. I sin vidsyn och i sina lagars allomfattande logik tillåter Guds visdom oss att uppfatta något av hans skapande Ande. En vördnadsfull bävan väcks hos oss.

 

De människor, vilka som kristna tror på Skaparanden blir varse det faktum att vi inte kan nyttja och missbruka världen och det materiella efter eget gottfinnande, utan att vi måste betrakta skapelsen som en gåva som inte har getts till oss för att förbrukas, utan för att vara Guds trädgård, en trädgård för människorna att vistas i.

 

Med blicken på alla de former av rovdrift vi ser på jorden idag, låt oss lyssna, som vore det till den skapelsens suckan som Paulus talar om (Rom 8:22); låt oss först förstå apostelns ord, att skapelsen väntar otåligt på att befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

 

Kära vänner, vi vill vara dessa Guds barn på vilka skapelsen väntar, och vi kan bli dessa därför att Gud har åstadkommit detta i dopet. Ja, skapelsen och historien väntar på oss, på män och kvinnor som är Guds sanna barn och handlar som sådana.

 

Ser vi på historien, finner vi att skapelsen ofta blomstrade runt klostren, precis som om vid utgjutandet av Guds Ande i människornas hjärtan, så återupprättas också skapelsens Ande på jorden - en glans som har mattats av och stundom även utsläckts genom det mänskliga barbariet i jakten efter makt. Samma sak hände omkring Franciskus av Assisi - det har hänt överallt där Guds Ande genomströmmar själarna, denna Ande som vår hymn beskriver som ljus, kärlek och styrka. Så har vi upptäckt ett första svar på frågan vad den helige Ande är, vad han gör och hur vi kan känna igen honom. Han kommer emot oss genom skapelsen och dess skönhet.

 

Anden är kärlek

Men under historiens gång har ett tjockt lager av smuts lagt sig över Guds skapelse, vilket gör det svårt om inte omöjligt att uppfatta den som en återspegling av Skaparen, om än övertygelsen om Skaparens existens spontant kan väckas i oss på nytt och på nytt vid betraktandet av en solnedgång över havet, vid en utflykt i bergen eller inför en blomma som just slagit ut.

 

Men Skaparen kommer till vår hjälp. Han har kommit in i historien och talar till oss på ett nytt sätt. I Jesus Kristus blev Gud själv människa, och det är som om vi genom Jesus får komma i intim närkontakt med honom. Och då upptäcker vi något helt oväntat: i Gud finns ett "Jag" och ett "Du". Guds mysterium är inte total ensamhet, han är kärlek. Om vi genom att betrakta skapelsen får en glimt av Guds skapande Ande, så tänker vi oss honom kanske som en kreativ konstruktör, en makt som grundlägger universums lagar, men sedan, liksom vi upptäcker skönheten, så inser vi nu: Skaparen har ett hjärta. Han är kärlek.

 

Sonen som talar till Fadern finns båda, och de är förenade till ett genom den helige Ande som utgör så att säga atmosfären av givande och älskande vilket gör dem till en Gud. Denna kärlekens enhet som är Gud utgör en enhet som är långt mer sublim än vad som är fallet med den minsta odelbara elementarpartikeln. Den treenige Guden är själv den ende Guden.

 

Genom Jesus får vi en inblick i Guds inre liv. Evangelisten Johannes uttrycker det så här: "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss" (Joh 1:18).  Jesus lät oss inte bara få inblick i Guds inre liv; i honom tog Gud också steget ut från sin avskildhet för att möta oss människor. Detta skedde speciellt genom hans liv, lidande, död och uppståndelse; i hans ord.

 

Än mera: Jesus nöjer sig inte med att möta oss. Han vill vara ett med oss. Detta är innebörden i liknelsen om bröllopsgästerna. Jesus vill inte bara att vi skall lära känna honom, utan också att genom honom dras in i Gud. Därför måste han dö och uppstå, eftersom han då inte längre är bunden till en särskild plats, men hans Ande, den helige Ande som utgår från honom kan komma in i våra hjärtan, och på så sätt blir vi blir förenade med Jesus själv och med Fadern, den treenige Guden.

 

Detta är pingst: Jesus, och genom honom Gud själv, kommer till oss och drar oss till honom. "Han sänder ut den helige Ande" - så säger Skriften. Vilken effekt får detta?

 

Jag vill först ta fram två aspekter: Den helige Ande, genom vilken Gud kommer till oss ger oss liv och frihet. Låt oss titta på båda dessa lite närmare.

 

Anden - livgivaren

"Jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd", säger Jesus i Johannesevangeliet (Joh 10:10). Liv och frihet eftersträvar vi alla. Men vad är det - var och hur finner vi "livet"?

 

Jag tror att majoriteten av människor spontant har samma begrepp om livet som den förlorade sonen i evangeliet. Han fick sin del av arvet, och sedan kände han sig fri. Han ville till sist leva utan tyngden av hemmets plikter. Han ville ha allt som livet kan ge. Han ville njuta av livet fullt ut - leva, bara leva, uppfylld av livets överflöd, utan att missa någon enda sak som livet kan erbjuda.

 

I slutändan fann han sig själv vakta svin, och han till och med avundades svinen - hans liv hade blivit så tomt och värdelöst. Och hans frihet visade sig inte kunna användas till någonting. När allt människor önskar av livet är att äga det, så blir det allt tommare och fattigare; då är det lätt att det slutar med att man söker tröst i droger, genom vilka man kan upprätthålla en livslögn. Till slut dyker tvivel upp på huruvida livet verkligen är gott.

 

Nej, vi finner inte livet den vägen. Jesu ord om liv i överflöd återfinns i samband med texten om den gode herden. Hans ord skall förstås i en dubbel kontext. Jesus säger att den gode herden ger sitt liv. "Ingen tar livet ifrån mig, men jag ger det av egen fri vilja." (jfr Joh 10:18). Det är bara genom att ge sitt liv man kan finna det: Livet finner man inte genom att försöka äga det. Detta måste vi lära av Kristus; och den helige ande lär oss att det är en ren gåva, att det är Gud som ger sig själv. Ju mer någon ger ut sitt liv för andra, av ren godhet, ju mer överflödande blir livet.

 

För det andra säger oss Herren att livet utvecklas då vi är tillsammans med herden som känner betesängarna - platserna där livet källor flödar. Vi finner livet i gemenskap med den person som är livet själv - i gemenskap med den levande Guden, en gemenskap vi introduceras i genom den helige Ande, som i hymnen kallas "fons vivus", livets källa.

Betesängarna där livets källa flödar är Guds ord som vi finner i Skriften, i Kyrkans tro. 

Betesmarken är Gud själv som vi lär känna genom trons gemenskap i den helige Ande.

 

 

 

Kära vänner, rörelserna kom till utifrån en törst efter sant liv; de är på alla sätt rörelser för livet. Där livets sanna källa inte längre flödar, där människor vill äga livet istället för att ge det vidare, varhelst där människor är beredda att offra det ofödda livet därför att det tar upp plats i deras eget liv, där är också andras liv som mest utsatta.

 

Om vi vill skydda livet, så måste vi först och främst återupptäcka livets källa; då kan livet i sig själv åter flöda fram i sin fulla skönhet och storhet; vi måste låta den helige Ande, livets kreativa källa, ingjuta sitt liv i oss.

 

Anden ger frihet

Vi har nämnt temat frihet. Den förlorade sonens avresa från fadershuset handlar just om liv och frihet. Han ville ha livet, och därför eftersträvade han full frigörelse. Att vara fri i denna mening betyder att göra precis vad jag vill, utan tvång att acceptera några som helst kriterier utanför mig själv. Det innebär att helt och hållet följa mina egna önskningar och min egen vilja. De som lever på detta sätt hamnar mycket snart i konflikt med andra som också vill leva på samma sätt. Den oundvikliga konsekvensen av detta själviska sätt att uppfatta friheten är våld och ömsesidig förstörelse av friheten och livet.

 

Bibeln å andra sidan sätter friheten i samband med att vara son. Paulus skriver: "Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba! Fader!? (Rom 8:15). Vad betyder detta?

 

Paulus text utgår från det samhällssystem som fanns på den tiden, där slaveri existerade. Slavarna ägde ingenting, och hade därför inget ansvar för samhällets utveckling. Söner däremot var arvingar till sina fäder, och de var därför involverade i samhällets fortbestånd och administreringen av ett gott liv. Eftersom de var fria hade de också ansvar.

 

Även om vi bortser från den sociala bakgrunden på den tiden, så är själva principen fortfarande hållbar: Frihet och ansvar går hand i hand. Sann frihet tar sig uttryck i ansvar, ett förhållningssätt där man själv tar på sig sin del av ansvar för världen, för sig själv och för andra. Sonen, som äger allting och i konsekvensens namn också förvaltar och bevarar det, är fri. Men alla de inomvärldsliga ansvarsområden vi nämnt är partiella, innefattande ett speciellt område, en stat etc.

 

Den helige Ande, å andra sidan, gör oss till Guds söner och döttrar. Anden drar oss in i samma ansvar som Gud själv har för världen och för hela mänskligheten. Anden lär oss att betrakta världen, andra människor och oss själva ur Guds perspektiv. Vi gör inte goda gärningar som slavar, vilka inte är fria att handla på annat sätt, men vi gör det utifrån att vi har ett personligt ansvar för världen; därför att vi älskar sanning och godhet, därför att vi älskar Gud, och därigenom också hans skapelse. Detta är den sanna frihet som den helige Ande vill leda oss in i.

 

De kyrkliga rörelserna vill och måste vara skolor för frihet, för denna sanna frihet. Låt oss genom dem lära oss denna sanna frihet, inte en frihet som en slav som skär sig själv en bit av den gemensamma kakan även om det innebär att andra blir utan.

 

Vi vill ha den sanna, stora friheten, arvingarnas frihet, Guds barns frihet. I denna värld så full av bedrägliga former av frihet som bryter ner miljön och den mänskliga personen, låt oss tillägna oss denna sanna frihet som ges genom den helige Ande; låt oss bygga frihetens skola; att genom våra liv visa för andra att vi är fria och hur vackert det är att vara fria på det sätt som tillhör Guds barn.

 

Anden ger enhet

Den helige Ande som ger liv och frihet ger också enhet. Dessa tre gåvor är oskiljaktiga från varandra. Jag har redan talat för länge, men låt mig kort beröra enheten. Vi kan förstå detta genom att närma oss en tes där vår första reaktion är att förkasta den. Jesus sade till Nikodemus, som på kvällen kom till honom med sina frågor: "Vinden blåser vart den vill" (Joh 3:8). Men Andens vilja är inte godtycklig. Det är sanningens och godhetens vilja. Andens vind blåser därför inte varifrån som helst, än härifrån och än därifrån; den blåser inte förgäves utan den för oss samman därför att sanningen enar och kärleken enar.

 

Den helige Ande är Jesu Kristi Ande, Anden som i kärlek enar Fadern och Sonen, den ende Guden från vilken han utgår. Han enar oss till en sådan grad att Paulus kan säga: "Ni är alla ett i Jesus Kristus" (Gal 3:28).

 

Genom sin vind får oss Anden att närma oss Kristus. Anden verkar fysiskt, inte bara subjektivt eller "andligt". Den uppståndne Kristus sade till lärjungarna, som trodde sig se endast ett andeväsen: "Det är jag; rör vid mig och se; en ande har inte kött och ben som ni ser att jag har" (jfr Luk 24:39). Detta gäller för den uppståndne Kristus genom alla historiska epoker.

 

Den uppståndne Kristus är inget spöke, han är inte främst ett andeväsen eller någon som låter sig reduceras till en abstrakt idé. Han förblir inkarnerad - det är den Uppståndne som tagit mänsklig gestalt - och som fortsätter att bygga upp sin Kropp, och göra oss till hans Kropp.

Andens vind blåser vart den vill, och hans vilja är förkroppsligad enhet, en enhet som möter världen och förvandlar den.

 

I Efesierbrevet skriver Paulus att denna Kristi Kropp som är Kyrkan har leder (jfr Ef 4:16), och han ger dem namn: de är apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare (jfr Ef 4:12). Detta illustrerar att Anden genom sina gåvor är mångfacetterad. Om vi ser till historien, om vi betraktar denna samling här på Petersplatsen, så inser vi att han hela tiden inspirerar genom nya gåvor; vi ser hur många olika kroppsliga manifestationer han ger upphov till och hur han hela tiden konkret förnyar.

 

Men i Anden går mångfald och enhet hand i hand. Han blåser vart han vill. Han gör det oväntat, på oväntade platser, och på sätt som man inte tidigare sett. Och med vilken mångfald och med vilken fysisk konkretion han verkar! Det är precis här som mångfald och enhet oskiljaktigt hör samman. Han vill ha er mångfald, och han vill också att ni skall ingå i den enda kroppen, inlemmade i kroppen - Kyrkan, med apostlarnas efterträdare och med Petri efterträdare.

 

Han underskattar inte våra egna ansträngningar att lära oss umgås med varandra; men han visar oss också att han arbetar utifrån ett perspektiv som utgår från en kropp och enheten i en enda kropp. Det är på detta sätt som enheten får sin styrka och skönhet. Må ni alla medverka till uppbyggnaden av den enda kroppen. Herdarna måste visa omsorg och vara försiktiga så att de inte släcker ut Anden (jfr 1 Thess 5:19), och ni skall inte upphöra att förmedla era gåvor till hela samhället.

 

Återigen: Andens vind blåser vart den vill. Men hans vilja är enhet. Han leder oss till Kristus genom sin kropp. "Från Kristus", säger Paulus, "fogas hela kroppen samman och hålls ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek". (Ef 4:16)

 

Den helige Ande inspirerar till evangelisation

Den helige Ande vill enhet, helhet. Därför är slutligen hans närvaro synlig i entusiasmen att missionera. Var och en som har upptäckt något som är sant, vackert och gott - den sanna skatten, den dyrbara pärlan - skyndar sig att berätta om detta, i familjen, på arbetet, i alla de sammanhang han befinner sig. 

 

Han gör detta utan rädsla, för han vet att han är Guds adopterade son; utan förutfattade meningar, för allt är en gåva; utan att tappa modet, för Guds Ande förbereder marken i människornas hjärtan och genom frön som såtts i de mest skilda kulturer och religioner.

Han gör det utan hämmande återhållsamhet, för han vet att han bär på goda nyheter till alla människor och alla folk.

 

Slutord, önskan om samarbete, välsignelse och förbön.

Kära vänner, jag ber er att samarbeta ännu mera, mycket mera, i påvens universella apostoliska tjänst att öppna dörrarna för Kristus. Detta är Kyrkans bästa hjälp till alla människor, särskilt de fattiga, så att Kristus kan bli hörnstenen i den enskilda personens liv, i en rättvisare samhällsordning, i en fredlig samexistens bland världens nationer, på vilken en genuin civilisation, kärlekens civilisation kan byggas.

 

Den helige Ande ger de troende en skarpare blick för världen, livet, historien, och gör dem till främjare av det hopp som aldrig kommer på skam. Låt oss därför be till Gud vår Fader genom vår Herre Jesus Kristus i den helige Andes nåd, så att firandet av Pingsten blir till en flammande eld, en vinande storm för det kristna livet och för hela Kyrkans mission.

 

Jag anförtror era rörelsers och kommuniteters böneintentioner åt den högst välsignade jungfru Maria, närvarande i den övre salen tillsammans med apostlarna; må hon vädja om bönhörelse inför Gud. Över er alla ber jag om ett utgjutande av Andens gåvor, så att vi också idag kan uppleva en förnyad Pingst. Amen!

 

 (översättning från engelskan: Bengt Malmgren)