Kyrkan skall vara profetisk, inte politiskt korrekt

 Jag skrev tidigare att Arborelius och Hedin tar på sig ett ledarskap i svensk kristenhet genom sitt samarbete, förut genom Jesus-manifestet, nu genom att ge sig in i abort-debatten. Att det uppfattas så bekräftas av en artikel i DN i dag av missionsföreståndare Göran Zettergren, Svenska missionskyrkan och Anne-Louise Eriksson, Svenska kyrkan som just ifrågasätter ett sådant självpåtaget ledarskap. För givetvis finns ingen allmän acceptans för detta, och det var väntat att det skulle leda till ifrågasättande och debatt. Men jag tror det är bra att temperaturen höjs i den svenska kristenheten, och det är bra att några tar på sig ansvaret för att försöka formulera sig i de kontroversiella och brännande frågorna. En konstruktiv debatt inom den svenska kristenheten är förmodligen till större nytta för evangeliets sak än att "sitta stilla i båten" och lägga munkavle på allt som inte är politiskt korrekt och kan rymmas inom en slags minsta gemensamma nämnare.

Zettergren och Eriksson skriver: "Vi är ytterst kritiska till att ge partipolitiska ställningstaganden gudomlig auktoritet..... Det är viktigt att kyrkorna är en aktiv röst i samhällsdebatten, att kyrkorna i demokratisk anda uttrycker övertygelse och tro. Men för oss är det viktigt att den samhällsrösten är varsam med både människor och ord. Och vi tror att det finns mycket få, om ens några, tillfällen när vi kan uttrycka oss "som kristna". Vi får tala som de människor vi är, präglade av våra erfarenheter och det livsutrymme som tilldelats oss."

Nu tycker jag inte Arborelius och Hedin ger gudomlig auktoritet åt partipolitiska ställningstaganden, det är en alltför långsökt tolkning av vad de säger. De ger sig just ut aktivt i samhällsdebatten på det sätt som författarna efterlyser, i demokratisk anda. Arborelius och Hedins poäng är att den kompakta vägran att se till fostrets människovärde och tabubeläggningen av att föra upp denna fråga på agendan i den svenska samhällsdebatten är just en sådan fråga där kyrkorna, "vi kristna", inte borde vara tysta. En person som i hög grad delar den bedömningen är Ulf Ekman. I en debattartikel i Världen idag skriver han:

 "Miljontals ofödda barns blod ropar till oss från Europas blodbestänkta mark... Varför vill vi inte se det djupa allvaret i vad vi håller på med och varför har så många kristna i så många år varit så tysta?"

Kyrkornas uppdrag är att vara profetiska och tolka tidens tecken och vara salt och ljus i samhället, ej endast att vara en välanpassad oförarglig del i det politiska systemet. Detta uppdrag gör att man ibland måste gå mot strömmen och uttrycka sig på ett sätt som är allt annat än politiskt korrekt.

Det är beklämmande att diskussionen efter Arborelius och Hedins artikel mera fokuserat på frågan huruvida de varit politiskt korrekta än på själva kärnfrågan. Debatten illustrerar det författarna säger i sin artikel:

• att det kommer en aggressivitet i dagen så snart någon vågar hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde
• att det finns en förkvävande konsensuskultur i Sverige vilket leder till en kollektiv blindhet.

Att alla dessa tre artiklar, Arborelius och Hedins, Zettergren och Erikssons och Ulf Ekmans kan publiceras i en anda av fri debatt känns befriande. Det påminner mig om tacksamheten att leva i en demokrati med yttrandefrihet. Det krävs visserligen mod att bryta konsensuskulturens ok, men man blir inte halshuggen.

Att ha teorier om vad kyrkoledarna innerst inne tänker

 I flera kommentarer efter de båda kyrkoledarnas artikel om abort i DN tillskrivs biskop Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin åsikter och tankar som de inte framför i artikeln, men som man ändå tror sig veta att de hyser.

Göteborgsposten tror sig i en ledare 26/2 veta att de båda kyrkoledarna tror sig förfoga över samfundsmedlemmarnas röster. Granskar man Arborelius och Hedins artikel, så ser man 1) att de gör vissa antaganden om KD´s väljarbas samt 2) antyder att de kan tänkas aktivt bedriva valpropaganda till nästa val. GP är ute och cyklar när de jämställer det med att kyrkoledarna tror sig förfoga över medlemmarnas röster. Slutsatsen i ledaren är att de är svagt förankrade i demokratin. Anser GP också att de är svagt förankrade i religionsfriheten eftersom de propagerar för att samfundsmedlemmarna skall bli kvar i den kristna tron, och dessutom också aktivt utåt propagerar för tron?

Nu tror jag inte att Arborelius och Hedin kommer att ge sig in i valrörelsen, utan att det de skrev mera var ett sätt att peka på frågans allvar. I frågor där mänskliga rättigheter och livs-etiska frågor står på spel kan Kyrkan givetvis inte tiga, där gäller ingen princip om att religion och politik skall hållas åtskilda. Detta är något helt annat är religiös fundamentalism. Jag är själv katolik, och Anders är min biskop. Jag känner mig inte styrd av honom eller tvingad att rösta i en viss riktning i nästa val, och det tror jag inte andra katoliker gör heller. Däremot respekterar jag honom och lyssnar till honom. Jag tycker det är bra att han gör sin röst hörd också utanför kyrkans väggar.

Maria Schottenius vet vilka som är rättänkande och vilka som inte är det. I en artikel i DN 25/2 om Arborelius och Hedins artikel drar hon upp gränserna. På ena sidan, underförstått tillsammans med henne själv, finns: "Insiktsfulla människor som tror på demokratins grundläggande principer, och slår vakt om att rätten till abort och homosexuellas rättigheter". På den andra sidan finns: "Kristna fundamentalister", underförstått sådana som Arborelius och Hedin, och jag antar att även jag buntas ihop med andra och stoppas in där eftersom jag inte tar avstånd från Arborelius och Hedins artikel och är en bekännande katolik. Ty Katolska kyrkan har enligt Schottenius en ledande roll i detta fundamentalistiska korståg som pågår i Europa: "det moderna demokratiska, liberala samhället är under en attack, ledd av den katolska kyrkan", skriver hon.

Nej, Maria, kom inte och skriv på min näsa och på andra katolikers och kristnas näsor att vi är fundamentalister eller odemokratiska eller emot grundläggande mänskliga rättigheter bara föra att vi inte passar in i din mall av verkligheten. Är det något som är en fara för demokratin, så är det att schablonmässigt dela in människor i onda och goda, vi och dom, på det sätt som du gör. Lite större öppenhet om jag får be, lite större beredskap att lyssna och ta in en verklighet som kanske är lite större än vad som finns i huvudet på en dagstidnings kulturchef.

Kritikerna reagerar med ryggmärgen

  I Sverige finns ofta en förkvävande konsensuskultur, skriver Arborelius och Hedin. De pekar på att det ofta kommer en aggressivitet i dagen så fort någon vågar hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde. Reaktionerna på deras artikel bekräftar vad de säger. Majoriteten av bloggarna som kommenterat DN-artikeln är negativa, och det finns ingen hejd på allt man ondgör sig över i kyrkoledarnas utspel. Det ropas ut att kyrkor inte skall blanda sig i politiken, att de gör sig skyldiga till maktmissbruk, moralkonservatism, sekterism... det finns ingen hejd på de negativa omdömena när ledarna för två av Sveriges största samfund vid sidan av Svenska kyrkan uttrycker uppfattningar i de livs-etiska frågorna som är väl kända etablerade uppfattningar som omfattas av majoriteten av världens kristna.

Också Helle Klein sällar sig till den fördömande kören: "Tongångarna känns igen från det högerkristna USA ... Vi ställer inte upp på denna inskränkta, människofientliga kristendomstolkning", skriver hon i en ledare i Aftonbladet.

Vad säger då våra kyrkoledare som utlöser hela denna flod av ondgöranden?

Här är några huvudpunkter som man kan extrahera fram i artikeln:

- Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet.

- Det är inte bra att ett foster saknar rättigheter. Den som misshandlar en gravid kvinna blir straffad för att han misshandlar henne, men inte för att han skadar det barn hon bär inom sig. (Angående ett nyligen i medierna kommenterat fall där fostret klarade sig och föddes. Barnet saknar alla rättigheter till skadestånd eftersom skadorna uppstod innan födseln).

- Abortsiffrorna sjönk drastiskt under de sista åren av kommuniststyre i Polen trots att lagen medgav fri abort, eftersom fackföreningsrörelsen Solidaritet propagerade för en "livets kultur" som en del av sin kamp mot diktaturen och "dödens kultur ".

- Man efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor.

- Man vädjar om en politik som innebär att det rika Sverige gör mer för de kvinnor som behöver hjälp för att föda sina barn, både i vårt eget land och utomlands hellre än att erbjuda aborter.

Jag kan ha förståelse för att alla inte tycker så, men hur det kan utlösa hela detta massiva avståndstagande är mig obegripligt. Har man verkligen läst vad de skrivit, eller reagerar man med ryggmärgen? Författarna har uppenbarligen rätt: Man får inte offentligt hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde. Men det känns befriande att de står på sig och utnyttjar sin lagstadgade demokratiska yttrandefrihet. 

Biskop Anders Arborelius och Pingst-ledaren Sten Gunnar Hedin visar prov på ledarskap inom svensk kristenhet

 Nu har de gjort det igen: Förut var det Jesus-manifestet som fokuserade på samfundsöverskridande samstämmighet i kristologin, nu skriver Biskop Anders Arborelius och Pingst-ledaren Sten-Gunnar Hedin en gemensam artikel i DN där man fokuserar på livets etik och den viktiga abortfrågan. Man vågar sig även på att gå in på politikens område och kritiserar socialministerns uppbackning av lagförslaget att låta utländska kvinnor komma till Sverige och göra abort. Man säger t.o.m att man kan tvingas uppmana kristna väljare att inte rösta på KD i valet 2010 om lagförslaget går i uppfyllelse. Man skriver:

"Som kristna är vi djupt bekymrade över den aggressivitet som alltid kommer i dagen när man vågar hävda att ett mänskligt foster skulle ha någon form av skyddsvärde. Det verkar som om många hade glömt att vi alla har varit ett foster en gång! Vi efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor."

Författarna hävdar att det finns en konsensuskultur som ofta gör oss kollektivt blinda. Som tidigare exempel nämner man tvångssteriliseringarna under 40-talet. Det är en ödets ironi att just en polsk-svensk journalist, Matzej Zaremba uppmärksammade den frågan. Nu står åter Polen i centrum då man säger sig vilja "hjälpa" polska kvinnor undan den stränga polska abortlagen.

I allmänhet skall ju kyrkoledare inte gå in och ta direkt ställning i politiska frågor, men när för hela mänskligheten viktiga livs-etiska frågor står på spel får man givetvis inte dra sig för detta heller. Abortfrågan är en sådan fråga. Abort kan aldrig vara något o-kontroversiellt, det är och förblir en nödlösning och många politikers och journalisters försök att göra abortfrågan till en icke-fråga i Sverige kräver att det finns röster som försvarar livet. Om inte kyrkorna skulle göra det, vem skulle då göra det?

Biskop Andrs Arborelius och Sten-Gunnar Hedin visar genom sina initiativ prov på ledarskap i den svenska kristenheten. Jag tror många kristna ur alla läger uppskattar detta.

Läs DN-artikeln.

Vet vi vad vi satt igång med genom att bjuda Taizé-bröderna till Stockholm?

 Under veckan har jag träffat de 4 Taizé-bröderna som nu kommit till Stockholm på inbjudan av Biskop Anders Arborelius och flera andra protestantiska kyrkoledare. Jag var på en informationskväll i Ersta kyrka, och jag besökte också den dagliga middagsbönen med efterföljande enkel lunch i Maria Magdalena kyrka på Söder.

Taizé är en ekumenisk kommunitet i Frankrike som står ganska nära Katolska kyrkan. Många ungdomar från Katolska kyrkan och protestantiska samfund vallfärdar dit och tilltalas av lovsången och andakten som kombinerar enkelhet med en djup andlighet och inre stillhet. Detta är en andlighet som utövar en tilldragelse även på sekulariserade nutidsungdomar som sitter  fast i media-stressen. En ungdomsledare berättade under lunch-stunden i Maria Magdalena för mig om en pojke som  deltog i en resa till Taizé: Hemma var han extremt beroende av sin dator, chattande, spelande spel etc hela tiden. Under vistelsen i Taizé brukade han på kvällen gå med några kompisar och sitta i stillhet i kapellet. Och han sade att han inte ens saknade sin dator, vilket ungdomsledaren såg som det avgörande beviset på att den andliga miljön verkligen gjort intryck på honom.

Det är ett mänskligt grundbehov att med jämna mellanrum komma till ro i en andligt stimulerande miljö fri från stressen av det ständiga media-bruset, och det är ett tecken på utarmning och fattigdom att många ungdomar idag aldrig får chansen att uppleva detta tillslammans med mogna vettiga vuxna.

Sett ur detta perspektiv borde alla som bekymrar sig om ungdomars välfärd och andliga utveckling se det som ett positivt tillskott till den andliga atmosfären i storstaden att Taize-bröderna kommer hit till Stockholm. För visst återskapas något av den andliga stämnngen som finns i Taize när man stiger in i deras gudstjänster, andan av bön och stillhet är inte knuten till platsen Taizé, utan den är knuten till gemenskapen som kan återskapas varhelst bröderna slår upp sitt andliga tält.

Men, kan man fråga sig, är inte detta något som kyrkorna här på plats i Stockholm borde erbjuda? Skall vi inte se det som ett misslyckande att man måste bjuda hit bröder från Frankrike för att åstadkomma det vi själva borde göra? Eller är det ett enkelt sätt att lägga ut andligheten på entreprenad därför att vi själva inte har ork att förmedla evangeliet till våra unga?

Man må tänka hur man vill kring dessa frågor, men i Guds rike finns inte plats för vare sig avundsjuka eller andlig lättja. Här gäller att vi alla bejakar våra olika gåvor och karismer och samverkar för den gemensamma saken: Att förkunna och vittna om evangeliet till alla människor, och i detta fall då främst våra ungdomar och unga vuxna.

Bröderna själva verkar inte acceptera att vara några entreprenörer som låter oss vara passiva konsumenter av de andliga värden de servar oss med. Tvärtom vill de dra in Kyrkorna i att medverka i en andlig process, det stod helt klart för mig efter det att jag varit på informationsmötet i Ersta kyrka i tisdags kväll. Deras vistelse i Stockholm mynnar ut i en stor nord-europeisk konferens för  ungdomar och unga vuxna, och de uppfordrar kyrkorna i Stockholm inte bara att delta i deras gemensamma dagliga böner, utan även i att aktivt förbereda mottagandet av tillresande gäster undner konferensdagarna och erbjuda gästfrihet. Man efterfrågar 20 församlingar i Stockholm som kan ta emot minst 50 gäster vardera, välkomna dem, erbjuda dem logi i familjer i församlingen och låta församlingen vara deras hem under konferensdagarna.

Vi stressade Stockholmare hesiterar, vi är ju vana vid konferenser där allting är ordnat och planerat i förväg och vi kommer till dukat bord. Vet vi egentligen vad vi gav oss in på när vi bjöd hit bröderna?
 
Men det ligger djup andlig visdom i att Taizé-bröderna ordnar det på detta sätt. Därför att andlighet är inget vi kan passivt konsumera eller köpa för pengar. Det kräver också att vi är öppna för att ge. Är vi inte beredda att öppna oss i generositet och gästfrihet, så är vi inte heller öppna för att ta emot någonting.

Därför borde vi se det som en chans till andlig förnyelse för Stockholmsförsamlingarna att vi nu erbjuds att samverka i denna process av givande och tagande. Familjerna som erbjuder logi åt mötesdeltagarna inbjuds också att deltaga på mötena under konferensdagarna. Jag är övertygad om att de församlingar och familjer som antar denna utmaning att visa gästfrihet inte kommer att ångra sig. Visserligen kommer det att innebära att man måste rucka på sina inrutade planer, men jag tror inte någon enda som antar utmaningen efteråt kommer att ångra sig. Den andliga glädjen att ge och dela gemenskapen kommer att mångdubbelt kompensera för de uppoffringar som krävdes.

Läs mera om Taizé-brödernas vistelse i Sverige

Lillemor Hallin: Strömmar av liv - Om den helige Andes verk i vår tid.

 Andra reviderade upplagan

Bokförlaget Libris 2006

Lillemor Hallins bok ?Strömmar av liv? kom ut första gången 1997. Det är en rapport om den helige Andes verk i vår tid. 
Lillemor är självklart förankrad i katolsk tro, men har en bred utblick över kristenheten och lyckas genom sin bildning i kombination med pedagogisk skärpa fånga in något av den universalitet som kännetecknar sann katolicism. Hennes böcker har en läsekrets som inte begränsas av samfundsgränser. Det är välkommet att boken nu kommer i en andra reviderad upplaga. Den innehåller ett helt nyskrivet kapitel om de messiastroende judarna, som till stor del också är karismatiska .

Författaren sätter in den karismatiska förnyelsen i dess sammanhang och drar upp de historiska perspektiven på den helige Andes verkan i kyrkan och historien. Hon behandlar den helige Ande i Bibeln och i den äldsta kyrkan, där hon konstaterar att det som kallas Andens dop och praktiserande av andliga nådegåvor såsom tungotal, profetia och helande var en regelmässig del av kyrkans praxis fram till 400-talet. Därefter hade nådegåvorna en mera undanskymd plats fram till vår tid, då uppfattningen att detta är en normal del av det kristna livet åter vunnit insteg genom pingströrelse och karismatisk förnyelse.

1900-talet har kommit att kallas den helige Andes århundrade, och vi får i boken en intressant historisk utläggning om vad som hände kring sekelskiftet 1900 och framåt.  Författarinnan nämner den saliga Elena Guerra, som på tröskeln till 1900-talet uppfordrade påven Leo XIII att kalla hela kyrkan till ihärdig bön om den helige Ande. Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet bad påven Johannes XXII "Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst..." Läsaren får en beskrivning av framväxten av pingströrelsen och karismatiska rörelser inom de protestantiska samfunden och inom Katolska kyrkan, vars moderna karismatiska förnyelse just i år fyller 40 år. Det var i februari 1967 som den helige Ande på ett oväntat sätt förvandlade livet för ett antal studenter i samband med den s.k. Duquesne-weekenden i USA.

Trots att boken innehåller mycket historiska fakta och är rik på referenser, så är det ingen torr historisk eller teologisk avhandling, utan varje sida vibrerar av liv och vittnesbörd. Författarinnan vittnar om hur mötet med den helige Ande revolutionerade hennes eget liv och hur hon 1951 blev helad från en svår blodsjukdom.

Boken övertygar läsaren om det som alltid varit Kyrkans tro: Att den helige Ande är en levande kraft som konkret är att räkna med och som kan förvandla våra liv. Det tycks finnas en princip som står sig, från den första pingsten, till den lilla studentgruppen i Duquesne och till alla människor som idag upplever sina liv förvandlade genom Anden: Att den helige Ande alltid kommer såsom svar på ihärdiga böner. Tillhör du dem som hungrar och törstar efter mer av Gud i ditt liv? Läs denna bok och bli inspirerad, och be att Anden också förvandlar ditt liv.

.

Böneveckan för kristen enhet: Be särskilt för det Heliga landet

 Den 18 januari börjar böneveckan för kristen enhet. I Katolska Domkyrkan i Stockholm är det en ekumenisk vesper med biskop Anders Arborelius, Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd m.fl. ekumeniska gäster. Biskop Anders har särskilt uppmanat katolikerna till bön för de kristna i Israel och för fred i den regionen av världen.

 I sin bok "Strömmar av liv" som nu kommit ut i sin andra upplaga behandlar Lillemor Hallin särskilt judarna i ett nyskrivet kapitel.

Judar och hedakristna var kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6. Men på ett tidigt stadium uppstod splittring mellan judar och hednakristna, och den judekristna delen av kyrkan försvann.

På 100-talet började ersättningsteologin växa fram, som hävdade att Gud hade förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är "det sanna Israel". Ersättningsteologin bredde under århundradenas lopp ut sig inom kristenheten, och i dess namn har judarna förtryckts genom alla tider.

Men Gud har inte förskjutit sitt folk (se Paulus brev till Romarna kap 11:1 ff). Om oss "hednakristna" skriver Paulus: "Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd." (Rom 11:24). De "äkta grenarna" är Israels folk.

Kristen enhet förutsätter därför också en försoning mellan kristna och judar, påpekar Lillemor Hallin i sin bok. Praktiskt taget alla kyrkor och samfund söker idag denna försoning med det judiska folket. Några hållpunkter:

• 1948 då staten Israel utropades fick judarna på nytt ett eget land. Vid kyrkornas Världsråds möte det året fastslogs ett kraftigt avståndstagande från antisemitismen.
• 1969: Lutherska Världsförbundet tog avstånd från alla Luthers antisemitiska uttalanden.
• 1965: Andra Vatikankonciliet slår fast i en deklaration att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11.29)
• 1986: Johannes Paulus II besökte synagogan i rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder.
• 1995: Johannes Paulus II´s apostoliska skrivelse Ut unum sint: Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas.
• 2000: Johannes Paulus II besöker i mars Jerusalem. Han bad där om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.
• Idag: Kristna vallfärdar till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts, de håller gudstjänst och ber under tårar om förlåtelse för vad där skett. kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.

Fler referenser:

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder. Föredrag hållit vid Kartismatisk konferens i Prag, översatt till Svenska och publicerat i Signum.

Lillemor Hallins bok finns i bokhandeln eller kan beställas via KKS (klicka här).

Mera om Peter Hocken.