Sidas Caritas-rapport har inte tagit hänsyn till aktuell information från fältarbetaren

 DN uppmärksammar i sin nätupplaga pressmeddelandet från SIDA angående Caritas Sverige. Biståndsinsatser som Sida nu kräver tilbaka flera hundra tusen kronor av Caritas för är bl.a. Irak-projektet med det omnämnda vattenreningsverket vars installation blev försenad på grund av säkerhetsläget men som nu är installerat och blivit ett projekt som lyckats över alla förväntningar. Kan det vara så att SIDAS RAPPORT INTE TAGIT HÄNSYN TILL DESSA FAKTA, utan att den nu aktuella rapporten bygger på underlag som Caritas Sverige gav till Sida efter det att man avbrutit kontakten med den f.d. fältarbetaren för flera år sedan? Den f.d. fältarbetaren intervjuas av DN, han säger att insatserna i Irak varit mycket lyckade och menar att Caritas inte alls borde betala tillbaka pengar för Irak-projekten eftersom de fungerade bra.

På frågan från DN´s reporter om Sida inte kunde ha talat med den misstänkte fältarbetaren under utredningen svarar Magnus Lindell, avdelningschef på Sida:

"Sida tar inte på sig att utreda skuldförhållanden. Vi konstaterar bara att statliga pengar inte har använts på ett korrekt sätt. Vi har samarbete med Caritas, inte en före detta medarbetare där".

Sidas kritik mot Caritas Sverige logisk

 Sida meddelar i ett pressmeddelande från 24 maj att de revisioner som nu är slutförda visar på stora brister i Caritas Sveriges hantering av medel och redovisning av verksamheten. Man konstaterar att Caritas Sverige haft en mycket svag ledning och bristfällig styrning och internkontroll i sin organisation.

 

Egeninsatser insamlade utomlands

Sida är också kritisk till det sätt på vilket egeninsatsmedel samlats in, där utländska medel via den s.k. PLA-fonden via stiftet använts som egeninsats. Det sägs i ett PM att Sida visserligen inte har för avsikt att återkräva medel på grund av detta då egeninsatserna formellt kommer från svensk källa (stiftet), även om de insamlats utomlands, men man säger mycket tydligt att i fortsättningen kommer Sida inte att acceptera egeninsatser som samlats in utomlands och enbart slussas via en svensk aktör.

Det är välkommet att Sida nu sätter ner foten och ger ett klart besked i denna fråga. Om man hade velat hade man kunnat göra detta långt tidigare. Det har länge funnits en medvetenhet inom Caritas Sverige att detta att utnyttja utländska medel som egeninsatser kan vara en problematisk sak som strider mot andan i folkrörelsebidraget. Redan Pehr Thorell informerade på den tid han var generalsekreterare ansvariga inom Sida om att PLA-fonden användes på detta sätt. Motiveringen till att fortsätta att använda PLA-fonden skulle kunna vara att man kan se de många invandrade katolikernas engagemang för projekt i sina olika hemländer som folkrörelsedelen i det hela, att beslutet att använda PLA-fondens medel för utlandsprojekt istället för till inhemska ändamål ändå är en prioritering som gjorts på hemmaplan och att man via de projekt man fått igång via PLA-fonden kunnat uträtta mycket gott.

 

Mellanösternprojekten och polisanmälan mot den f.d. Caritasanställde

I revisionsrapporten tas upp redovisningen av Mellanöstern-projekten och ett konto i Byblos bank som den f.d. Caritas-anställde hade behörighet att administrera. I en revision av detta gjord av Öhrlings Pricewaterhouse Coopers bedömer man att pengarna på Bybloskontot inte kan anses ha varit Caritas Sveriges, utan redovisningsmedel tillkommande de olika mottagarorganisationerna. Sida delar inte den bedömningen utan menar att detta konto också skall redovisas till Caritas Sverige.

Sida tar upp ett antal utstående frågor där klarhet inte föreligger i redovisningen och som skulle kunna tyda på brott om dessa frågor inte får tillfredsställande svar. Dessa redovisas i promemorian från SIDA i anslutning till pressmeddelandet. Processen följer sin egen inneboende logik: De utstående frågor som inte fått svar är sådant som borde ha utretts internt inom Caritas Sverige i dialog med den f.d. Caritasanställde i samband med processen att färdigställa slutrapporterna från mellanösternprojekten. Det sannolika är att alla frågorna då skulle ha utretts på ett tillfredsställande sätt. Nu valde man istället att avbryta allt samarbete med honom, och anklaga honom för brott.

Man kunde ha väntat sig att Sida under sin revision skulle ha granskat processen mera ingående och kräva att få ha kontakt med den aktuella fältarbetaren. Så skedde nu inte, och helt logiskt kvarstår de utstående frågorna som nu slutgiltigt får utredas i den rättsliga process som handläggs av Ekobrottsmyndigheten. Där kommer den f.d. Caritas-anställde äntligen att höras så att frågorna kan redas ut. Jag känner det dock pinsamt å Katolska kyrkans vägnar att vi tar samhällets resurser genom Ekobrottsmyndigheten i anspråk för att reda ut saker som borde vara avklarade för länge sedan om Caritas Sverige hade haft en ordentlig styrning och internkontroll i sin verksamhet.

Även Sida har ju fått lägga ner mycket arbete på denna historia, men förhoppningsvis kan också något positivt komma ur detta, eftersom det inneburit en läro-process också för Sida vilket man påpekar i den publicerade promemorian.

Tre sorts reaktioner på den nya ekumeniken

 Den nya ekumenik som Ulf Ekman gjort sig till tolk för i en artikel i SvD centrerar på Kyrkans trosbekännelse och  går på tvärs med tidigare traditionella gränsdragningar i det kristna landskapet. I denna ekumenik samlas Katolska kyrkan, delar av Pingströrelsen och andra frikyrkor och högkyrkliga och karismatiska grupper inom Svenska kyrkan som vill slå vakt om "KLASSISK KRISTEN TRO" (detta begrepp som uppfattas så självklart av många, men problematiskt av andra).

MÅNGA GLÄDS ÅT DENNA NYA ÖPPNING för ekumeniken, men det finns OCKSÅ KRITISKA REAKTIONER. I debatten som uppstått efter Ulf Ekmans artikel urskiljer jag i princip TRE TYPER AV KRITIK:

Från katolskt håll: Ekumenik är i princip bra, men man bör förhålla sig skeptisk till så här snabba omsvängningar. Låt oss vara avvaktande och se om detta är något på ytan, eller om det verkligen är en omprövning som GÅR PÅ DJUPET. Exempel på denna hållning: Per Beskow.

Från frikyrkligt håll: Många företrädare från det mest entusiastiska frikyrkofolket har svårt att smälta denna omorientering mot Rom. Man vill gärna fortsätta att på ett eller annat sätt se Katolska kyrkan som "den stora skökan". Argumenten från denna grupp är svaga och bygger mycket på känslomässiga SVÅRIGHETER ATT ÖVERGE GAMLA FAVORITIDÉER. Exempel: Flera insändare i tidningen Världen idag.

Från "liberalteologiskt" håll: Man ser det som ett HOT OM DESSA NYA EKUMENISKA KONSTELLATIONER BLIR FÖR TONGIVANDE, eftersom det försvårar kyrkans  förändring i den riktning som dessa grupper vill, t.ex. mot en tillåtande syn på aborter, mot att äktenskapet öppnas för samkönade par. Exempel: Helle Klein, Lars Ingelstam.

Dagens chefsredaktör Elisabeth Sandlund kommenterar Ingelstams artikel i Sändaren:

Om Ulf Ekman kan man ha många åsikter. Men ett är säkert, Ingelstam gör det lätt för sig. Och det verkar som om den sjuka som hittills mest grasserat i Svenska kyrkan och som yttrar sig som en svårartad allergichock varje gång orden ?klassisk kristen tro? nämns, har spritt sig även till Svenska Missionskyrkan.

Katolsk etik: Tro, förnuft, grundantaganden

 Beskows uttalande i SvD-artikeln att den katolska etiken härleds ur det mänskliga förnuftet och inte ur Bibeln har väckt en hel del debatt, t.ex. på bloggen Yada yada. Läs gärna hela diskussionen i de efterföljande kommentarerna.

Beskow har rätt så till vida att tro och förnuft inte utesluter varandra, och katolsk teologi och etik kan aldrig motsäga förnuftet. MEN TRON TILLFÖR TROTS ALLT NÅGOT MER ÄN FÖRNUFTET. Jag tror inte att det ens teoretiskt skulle kunna finnas någon så högintellektuell människa att han enbart från härledningar via förnuftet skulle kunna komma fram till allt det som uppenbarats genom den gudomliga frälsningsplanen som beskrivs i Gamla Testamentet och som tar sin fullbordan i Jesus Kristus och som sedan fövaltas av Kyrkan som Kristus grundade.

Jag håller med om att i en reflektion över det som är innehållet i katolsk tro och katolsk etik, så styrker förnuftet dess rimlighet ju grundligare man reflekterar över detta. Ett exempel: Att varje människa är en skapad varelse, skapad till Guds avbild, är oändligt värdefull och kallad att älska Gud och att ansvarsfullt förvalta skapelsen låter rimligt och motsägs inte av förnuftet. Men de flesta människor kommer trots allt inte fram till detta genom ett skarpt intellekt och förnuftigt tänkande, de kommer fram till det genom att välja att tro på vittnesbördet om Gud och Jesus Kristus de fått ta emot genom Kyrkan, DE GÖR ETT GRUNDANTAGANDE ATT DETTA ÄR SANT. Andra människor väljer andra grundantaganden (som de också menar vara byggda på förnuftet), t.ex. att livet och människan är tillkommen av en slump, att det inte finns något som säger att människan har en särställning i detta slumpartade kosmos, att ansvar och etik är något relativt som hon själv skapar.

UTIFRÅN GRUNDANTAGANDENA KAN MAN HÄRLEDA DE SPECIFIKA ETISKA STÄLLNINGSTAGANDENA. Den katolska synen på respekt för livet från dess första begynnelse till dess slut härleds logiskt ur den katolska synen på människan. Många människor har kanske inte reflekterat så mycket över vilka grundantaganden man mer eller mindre medvetet gjort i sina liv. HÄR KAN KONFRONTATIONEN MED JESUS KRISTUS VARA TILL HJÄLP. I denna konfrontation tror jag det visar sig att många människor står närmare Gud än vad de t.o.m. själva trodde från början. Evangelisationen handlar om att väcka tron och blåsa liv i den gudomliga gnista som varje människa bär inom sig.

Caritas årsmöte: Seger för demokratin, seger för Katolska kyrkan, seger för Caritas (Kärleken)!

 Jag har varit på ett mycket märkligt årsmöte. Varför skriver jag en så positiv rubrik, trots att förutsättningarna för mötet var att Caritas Sverige befann sig i likvidationskris, pengarna var slut, man var tvungna att besluta om nedläggning av föreningen Caritas Sverige, och årsmötet beviljade inte ansvarsfrihet åt styrelsen?

Krisen i Caritas Sverige har skrivits mycket om tidigare på denna blogg. Det verkar ha funnits ett DEMOKRATI-UNDERSKOTT i föreningen under många år. Årsmötena har varit välregisserade, det spelar ingen roll vilket missnöje som florerat bland medlemmarna, det har stannat vid animerade diskussioner, men när det kommit till formalia, så har alltid ledningen fått det dit de vill. I verksamhetsberättelser och årsmötesprotokoll har allt sett bra ut, missnöjet och upprördheten har behållits i privata diskussioner. SÅ BLEV DET INTE I ÅR!

När man i årsmötesförhandlingarna kom till punkten att bevilja styrelsen ansvarsfrihet begärdes sluten votering. Så skedde också. Ingen förväntade annat än att det skulle gå som vanligt, ansvarsfrihet skulle beviljas enligt det planerade scenariot. Shockvågor drog genom mötet när resultatet av voteringen stod klart: 7 röster för ansvarsfrihet, 12 röster mot, och 2 avstod. Årsmötet hade inte beviljat styrelsen ansvarsfrihet. Liviliga diskussioner utbröt bland mötesdeltagarna under den paus som utlystes efter voteringen. Ledningen visste först inte hur man skulle hantera detta, kunde detta verkligen vara formellt riktigt? Årsmötesdelegaterna kritiserades t.o.m. för att ha röstat mot bättre vetande. Men sedan chocken lagt sig fann man sig. Ledningen insåg att man måste acceptera resultatet. Man valde att förstå och erkänna att det fanns ett missnöje bland delegaterna, och att man var tvungen att förhålla sig till den verkligheten. Plötsligt befann man sig i ett livligt och konstruktivt samtal. 

Kvällen avslutades i glädjens och samförståndets tecken med avtackning och blommor åt den avgående styrelsen, sedan en festlig middag. Nästa dag inleddes med mässa, därefter diskussion om Katolska kyrkans social-encyklikor, och presentation av det som man skall ägna sig åt i Caritas i stället för att diskutera problem och kriser: Personalen på kontoret presenterade några av de lyckade projekt man trots allt drivit under det gångna året, representanter för medlemsorganisationerna redovisade vad som sker runt om i landet.

Det har funnits ett demokratiproblem som kanske inte bara gällt specifikt Caritas Sverige, utan som handlar om en kultur i Katolska kyrkan i Sverige. Det finns en slags sammanblandning mellan å ena sidan KATOLSKA KYRKAN SOM DE TROENDES GEMENSKAP DÄR BISKOPEN HAR ETT LEDARSKAP SOM INTE ÄR OCH INTE SKALL VARA DEMOKRATISKT GRUNDAT, utan bygger på en andlig auktritet som följer av ämbetet, och ett samförstånd i den helige Ande mellan ämbetsbärare och lekmän  om betydelsen av olika roller i Kyrkan, och å andra sidan DEMOKRATISKA STRUKTURER SOM FÖRENINGAR OCH RÅD AV OLIKA SLAG DÄR KYRKAN VILL HA LEKMANNAINFLYTANDE I DEMOKRATISKA FORMER därför att detta ger en fruktbar dynamik. Men ändå är det som att man inte riktigt vågar släppa fram den demokratiska processen, för att man är rädd att det skulle underminera biskopens och prästernas ämbets-auktoritet.

I detta mönster ingår också en rädsla för öppen information. DET KATOLSKA INFORMATIONSTÄNKANDET LIKNAR IBLAND UNDERRÄTTELSEORGANISATIONENS: Man får reda på saker endast om det är nödvändigt utifrån den position man har, och alltid i förtroende. Den som får veta något känner sig betydelsefull över att ha kommit ifråga för information och ifrågasätter inte denna tystnadens och dimridåernas kultur. Katolska kyrkan behöver lära sig saker på detta område, och Caritas årsmöte var framförallt en lektion i demokrati. Biskop, präster och ledarskap får lära sig att det är inte så farligt att släppa fram diskussionen, att låta den demokratiska processen ha sin gång utan att man behöver styra med järnhand. 

Den positiva vändningen som Caritas årsmöte tog handlade mycket om att det demokratiska underskottet plötsligt var kompenserat. Även informationsunderskottet var delvis kompenserat genom att mötet hade tillgång till alternativ information och ledningen tvingades förhålla sig till detta också. T.ex. nämndes denna blogg, och flera delegater hade läst den rapport jag publicerat. Någon i ledningen menade att vissa sakförhållanden och slutsatser som nämts i bloggen var fel eller gav inte rättvisa åt det mödosamma arbete som ledning och personal på Caritas lagt ner, men det nya var att ledningen inte hade monopol på informationen, man tvingades bemöta och ta ställning till sådant man inte själv regisserat och det tror jag mötesdeltagarna uppfattade som positivt. Medlemmarna fick säga sitt, de blev lyssnade till, och en konstruktiv öppen dialog infann sig.

Jag vet att många människor lyfte upp mötet i förbön, och i mässan som firades på lördagsmorgonen bar p Peter Zacharewicz från Jönköping fram de församlades förbön för en förnyelse av Caritas arbete i Sverige. Låt oss fortsätta med dessa förböner, det kan behövas. Vi har en lång och mödosam väg framför oss. Årsmötet fattade beslut om att föreningen Caritas Sverige läggs ner. Styrelsen avgick. Man hade inget annat val än att lägga ner, eftersom pengarna är slut och stiftet har beslutat att inte tillskjuta mera medel. Alternativet skulle vara konkurs. Nu kommer verksamheten i stället att gå över till stiftet, och Caritas blir ett organ inom stiftet precis som t.ex. Katolska pedagogiska nämnden. DE PROBLEM SOM CARITAS STYRELSE INTE GÅTT I LAND MED ATT HANTERA MÅSTE NU HANTERAS AV STIFTET. Framför allt handlar det om att ge Caritas en stabil ledning och struktur, utveckla inlandsarbetet och samarbetet med församlingar, kongregationer och andra grupper, återupprätta förtroendet hos SIDA och SMR och göra en bra sammanfattning av det som varit och ta vara på vad man kan lära av det, reparera det som går att reparera. Eventuellt blir det ett par juridiska processer att hantera: Den allmänna förundersökningen som åklagaren inledde förra året kommer nu att slutföras sedan Sidas och Caritas rapporter är färdiga. Den f.d. Caritasanställde kommer kanske att gå vidare med en skadestånds-process om Caritas Sverige inte lyckas uppnå en förlikning med honom, det senare vore givetvis den lyckligaste utgången.

Ulf Ekman: Ny samling kring kyrkans bekännelse leder till nya ekumeniska konstellationer

 Jag har tidigare i flera sammanhang kommenterat Ulf Ekman och Livets Ord´s ändrade inriktning när det gäller synen på Katolska kyrkan. Han har i många olika sammanhang gett uttryck för sin egen omprövning i synen på andra samfund. Se t.ex. min tidigare kommentar "När vi diskvalificerar andra kristna fäller vi domar som är farligare än vi tror" Ulf Ekman har haft biskop Anders som gäst hos Livets Ord i Uppsala, och han har deltagit i en katolsk reträtt i Rom. Han har också i en bok klargjort att han närmar sig en katolsk sakramentssyn. Se min tidigare kommentar "Nattvardsteologi under omprövning inom frikyrkorna".

Vi har sett samarbetet mellan Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders, vi ser att Pingströrelsen nu öppnar sig alltmera genom att bjuda in representanter från andra samfund till Nyhemsveckan. Ulf Ekman kommer att tala där liksom representanter från OAS-rörelsen i Svenska kyrkan och Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.

EKUMENIK ÄR ETT MÅSTE, KRISTI KYRKA KAN INTE FORTSÄTTA ATT VARA SPLITTRAD, vilket är mot hennes Herres uttalade vilja, därför är vi kristna förpliktigade till ekumenik. Dessa tankar gav påven Johannes Paulus II uttryck för i encyklikan Ut unum sint. Kyrkan är också kallad till att vittna om Kristus i världen, detta vittnesbörd blir inte trovärdigt och effektivt om de kristna är splittrade. Ulf Ekman säger ungefär samma sak i en artikel i SvD 22 april. Han skriver:

"När medlemsantalet i de flesta samfund sjunker blir vissa frågor mindre intressanta. De relativt små skillnader som finns mellan olika samfund och grupper, är överkomliga i förhållande till huvudpunkterna i den tro som är gemensam för alla kristna. De stora teologiska klyftorna följer inte heller samfundsgränserna utan går snarare tvärs igenom dem. Det som nu sker är framförallt en samling kring bibel och bekännelse. Den apostoliska trosbekännelsen, uppfattad som kraftfull historisk verklighet, men ändå med ett symboliskt djup, blir då den naturliga utgångspunkten för kristna från olika kyrkor och samfund. Yngre väckelserörelser, som till exempel Livets Ord, upptäcker de historiska samfundens arv och ­deras vilja att bevara tron och stå emot förytligande och förvanskningar.

I detta ljus måste man se varför ­Livets Ord, Katolska kyrkan, Svenska kyrkans högkyrklighet, pingströrelsen och andra grupperingar på olika sätt finner varandra och betonar och uppskattar det vi har gemensamt."

Jag håller med Ulf i allt detta. Det är kanske  något överraskande att en person som Ulf Ekman som tidigare betraktades närmast som en utböling i den svenska Kristenheten nu plötsligt visar sig som en ekumen av första rangen. Därför har kommentarerna från vissa håll varit något avvaktande. Från frikyrkligt håll uttalas skepsis mot att han blir för "katolsk", och en del katoliker jag talat med förhåller sig avvaktande och tänker att det finns några baktankar med det hela.

Debatten har fortsatt i tidningen Världen idag. Där skriver Maria Hasselgren, pressansvarig på Katolska stiftet:

"Det är inte för vår skull utan för att världen ska tro som vi måste söka oss närmare varandra. Då är personliga påhopp och anklagelser bakslag. I stället måste vi alla vara beredda att be om förlåtelse för vad vi brutit och vara öppna för att bättre söka förstå varandra. Då först finns det hopp att vi kan uppfylla Kristi maning att vara ett."

Det är glädjande att man från Katolska stiftet har en så öppen hållning till de nya ekumeniska vindarna. VI SOM ÄR KRISTNA OCH VILL SAMLAS KRING DEN GEMENSAMMA TROSBEKÄNNELSEN HAR INTE RÅD ATT ÖPPNA EGET OCH DEFINIERA BORT ANDRA TROS-SYSKON. Det finns ingen anledning att misstro Ulf Ekmans ärliga uppsåt som en "kristen medbroder" (så kallade han själv biskop Anders då han gästade Livets Ord). Att han är beredd till omprövning och erkänna att han har haft fel minskar inte förtroendet utan tvärtom ökar det. Och att han har en evangelist-gåva av stora mått är helt klart. Han har förmågan att förkunna KERYGMAT, att väcka tron hos mäniskor. Men sedan måste komma något mera, församlingen måste byggas upp, teologin måste konsolideras. Heder åt Ulf Ekman att han ser att hans gåva inte fungerar i ett vacuum, utan att han behöver stå i förbindelse med världskyrkan.

Katolska kyrkan har ett ansvar att uppmuntra nådegåvorna och urskilja andarna. Maria Hasselgren skriver i artikeln i Världen idag:

"Det går inte att bortse från att under större delen av kristendomens historia är det tack vare det faktum att den katolska kyrkan haft en stark ledning som man lyckats bevara det som en majoritet av dagens kristna håller för sant -treenigheten, dopet, de dödas uppståndelse - intakt.

Den katolska synen på bibel och tradition gör henne stark när hon argumenterar för den kristna människosynen, mot äktenskap för homosexuella och så vidare, eftersom hon kan hänvisa till hur kyrkan under 2000 år dels tolkat bibeln dels i praktiken agerat. Kyrkans samlade erfarenhet är ett viktigt begrepp för en katolik. Dagens kristna är inte isolerade öar. Tidigare kristnas erfarenhet av Gud är lika levande och viktig som vår egen. Detta skapar ödmjukhet: jag kan inte göra anspråk på att just jag har sanningen, mina erfarenheter måste alltid ställas i relation till andras erfarenheter - det vill säga kyrkans samlade erfarenhet av vem Gud är och vad han vill med sin kyrka och sin skapelse."

Svenska kyrkan splittrad i äktenskapsfrågan

 Efter ärkebiskop Wejryds försiktiga hållning där han refererar till den kristna traditionen börjar nu Svenska kyrkans biskopar markera sina ställningstaganden i äktenskapsfrågan. Biskopen i Linköping Martin Lind bejakar i ett debattinlägg i DN enmans-utredaredningens förslag till könsneutrala äktenskap. Han är övertygad om att det inte finns några teologiska hinder, han skriver: "Kan kyrkan välsigna partnerskap, kan kyrkan också kalla partnerskap äktenskap".

Katolske biskopen Anders Arborelius menar att utredningens förslag helt utgår från de vuxnas behov, och det finns inget barnperspektiv. Han kommenterar utredningens förslag på Katolska stiftets hemsida.

Katolska kyrkans syn i denna fråga har sin grund i en lång teologisk reflektion genom århundradena, ett synsätt som är starkt förankrat i kristenheten också utanför Katolska kyrkan. Det är tråkigt att Svenska kyrkan vacklar i denna fråga,  jag tror man gör en björntjänst åt mänskligheten och det svenska samhället genom att inte hålla fast vid den kristna traditionen här. Om det sekulariserade samhället väljer att gå en annan väg och ändra definitionen av äktenskap, så är det desto viktigare att kyrkorna står fast och försvarar äktenskapet när ingen annan vill göra det.

Relationerna och stabiliteten i familjen utgör en grundval för frihet, trygghet och solidaritet i samhället. Att att ge en tydlig institutionell karaktär åt äktenskapet och bevara dess exklusivitet som en förening mellan man och kvinna med barnets trygghet och familjens stabilitet i centrum är något som samhället bör fortsätta att göra. Jag tror att alla personer i samhället gagnas av av att äktenskapet bevaras på detta sätt, även homosexuella personer har ju kommit till inom ramen för en familjerelation, de har en mor och en far.

Det har inget med jämlikhet och likaberättigande att göra att inte alla personer kan ingå äktenskap med varandra. Två personer av samma kön kan inte ingå äktenskap med varandra på samma sätt som två personer som är nära släktingar inte kan ingå äktenskap med varandra.