Caritas-affären: Brottsutredningen nedlagd men Stiftets finanschef vill inte ge upp kraven på den f.d. fältabetaren

 Rapporteringen om turerna kring Caritas Sverige fortsätter i nr 7-8 av Katolskt Magasin (KM) där stiftets finanschef, Charlotte Byström intervjuas och kommenterar situationen.

Sidas rapport som publicerades i maj kan läsas på så sätt att eftersom Caritas Sverige på hemmaplan hanterat situationen helt oklanderligt, så måste alla brister bero på den f.d. fältarbetaren. Detta intryck kan man få genom rapporteringen i sista numret av KM och intervjun med finanschefen. Men Sida gör i sin rapport ingen utvärdering av ansvarsfrågan, man konstaterar endast att den formella samarbetspartnern Caritas Sverige hanterat bidrag på ett sätt som inte stämmer med avtalet.

Den f.d. fältarbetaren har för Ekobrottsmyndigheten redovisat alla transaktioner och Ekobrottsmyndigheten har kommit fram till att brott inte kan styrkas och man har lagt ner förundersökningen. Jag har tidigare hävdat att redan utifrån då kända fakta var det högst osannolikt att den f.d. fältarbetaren handlat uppsåtligt trolöst eller brottsligt, denna slutsats har nu bekräftats genom Ekobrottsmyndighetens utredning. Man bör respektera Ekobrottsmyndighetens utslag och betrakta saken som utagerad när det gäller brottsmisstankar mot den f.d. fältarbetaren.

I KM påstås att den tidigare fältarbetaren blivit uppsagd, mig veterligen var det inte fallet, utan han slutade sin tjänst enligt ömsesidig överenskommelse. Däremot förlorade han en tjänst vid ett universitet i Libanon på grund av en förtalskampanj från Caritas Sverige där man lät hans arbetsgivare förstå att man inte hade förtroende för honom.Sorgligt nog underblåser stiftets finanschef denna negativa förtalskampanj mot den f.d. fältarbetaren genom att bagatellisera Caritas Sveriges egen del i händelseutvecklingen. I intervjun hävdar hon t.o.m. att det bör ställas ytterligare ekonomiska krav på honom. Hon går i polemik med Sida och avfärdar helt Sida-kritiken mot Caritas revisorer. Det är knappast trovärdigt att hävda att ansvariga inom Caritas Sverige och revisorerna inte har någon egen skuld i att vara ovetande om Byblos-kontot när man under ett par års tid vägrat att prata med berörd fältarbetare. Finanschefen kallar Sidas kritik av revisorerna för "skrammel". Jag tycker inte det är bra att en officiell representant för Stiftet för en polemik med Sida på den nivån. I själva verket gjorde man för några år sedan en allvarlig felbedömning då man valde att säga upp all kontakt med den f.d. fältarbetaren i stället för att tillsammans med honom reda ut kvarvarande oklarheter. Detta verkar man inte vilja stå för, utan fortsätter att försvara detta beslut, vilket gör att den f.d. fältarbetaren får fortsätta att agera syndabock. Beslutet verkar ha sin grund i brist på styrning och ledning inom organisationen kombinerat med allvarliga personalkonflikter.

Det sägs i rapporteringen i KM att den dåvarande ordföranden, biskop WK inte hade tillräckligt med tid att leda organisationen, men detta är inte hela sanningen. Situationen med den f.d. fältarbetaren hade hunnit bli en så allvarlig fråga inom organisationen att ordföranden sannolikt hade fått många larmsignaler som pekade på att han borde ta tag i detta. Den f.d. fältarbetaren skrev också brev till ordföranden där han vädjade om kontakt. Av den tidigare rapporteringen framgår att det var ett aktivt beslut att avbryta kontakten med den f.d. fältarbetaren.

Finanschef Byström frågar sig i intervjun vem som ska ställa de återstående ekonomiska kraven på den f.d. fältarbetaren, Sida eller Caritas. Skall man förstå hennes yttrande som att hon menar att Stiftet bör bedriva en civilrättslig process mot den f.d. fältarbetaren och kräva honom på pengar? För Sida lär knappast vara intresserad av att driva någon sådan process, saken är utagerad  även för deras del i och med att man publicerat sin rapport och ställt återbetalningskrav på Caritas Sverige.

Byström nämner i intervjun att man vill vara "transparenta", och polisanmälan mot den f.d. fältarbetaren nämns som ett exempel på detta. Här står munnens bekännelse i bjärt kontrast till den praxis som gång på gång visats exempel på:
Jag har själv fått kritik för vad jag skrivit i frågan. Stiftets finanschef kontaktade mig för ett år sedan och kritiserade mig för att jag länkat till en mot Caritas Sverige kritisk artikel i Sidas organ OmVärlden. I intervjun i KM är hon kritisk till Sida för att de inte höll sitt löfte att vänta med att publicera sin rapport till dess Caritas Sverige fått möjlighet att kommentera den. Om man vill vara transparent, varför är man då så rädd för publicitet, även om den är negativ? Man har ju all möjlighet att kommentera och belysa saken ur sitt eget perspektiv t.ex. genom Caritas Sveriges egen hemsida. Varför har man t.ex. där inte redan lagt ut kompletterande kommentarer till Sidas rapport?

Ännu värre är det med bristen på transparens inåt gentemot medlemsorganisationerna och den egna styrelsen, detta har varit ett återkommande tema på de sista årsmötena, vilket ju resulterade i att ansvarsfrihet inte beviljades på sista årsmötet. Ytterligare ett flagrant exempel: När det stod klart att den hösten 2006 nytillträdde Caritas-ordföranden hade betalningsanmärkningar och att Caritas Sverige därmed skulle förlora sitt 90-konto gick finanschefen till Stiftelsen för insamlingskontroll och begärde dispens för detta utan att man hade informerat Caritas Sveriges styrelse om detta. Ansvariga på Stiftelsen för insamlingskontroll kan givetvis inte bevilja någon sådan dispens utan att bryta mot Stiftelsens egna stadgar. Det är som om man tror att Katolska kyrkan står över alla vanliga spelregler i samhället, och att man agerar på så sätt är en larmsignal som tyder på att man håller på att förlora perspektivet.

Caritas Sverige: Nedgången kan inte skyllas på den demokratiska organisationsformen, utan snarare bristen på demokrati

 I sista numret av KM finns ett referat från Caritas Sveriges årsmöte. Där återges att undertecknad yrkade  på att beslutet om Caritas Sveriges avveckling skulle skjutas upp till ett extra årsmöte eftersom man borde ha betänketid. Så föreslog jag, men det är inte riktigt som beskrivs att yrkandet avslogs utan vidare diskussioner. Anledning till att beslutet om avvecklingen slutligen togs, även jag medverkade därtill, var att det inte fanns någon annan möjlighet, eftersom Caritas Sverige befann sig i likvidationskris och biskopen beslutat att inte anslå mera medel under det kommande verksamhetsåret. Om ledamöterna skulle ha röstat mot avveckling skulle det inneburit att medlemsorganisationerna själva, församlingarna och ordnarna, skulle vara tvungna att tillskjuta medel för att täcka utgifterna. Detta hade man ingen möjlighet att göra, och ombuden hade knappast något mandat att fatta beslut med sådan konsekvens för de medlemsorganisationer de representerade utan att detta var sanktionerat på hemmaplan. Därför var valet lätt när det väl var dags för beslut.

Det hindrar inte att jag fortfarande tycker att man kunde ha unnat sig en längre betänketid inom den demokratiska processens ram.  Men för att det skulle vara möjligt skulle biskopen behövt understödja detta genom att bevilja medel även under det kommande budgetåret för att täcka Caritas Sveriges kostnader. Det skulle inte ha varit omöjligt, kostnaderna måste ju ändå täckas inom ramen för Caritas Sveriges nya organisation inom stiftet.

Anledningen till den dåliga utvecklingen inom Caritas Sverige kan inte sägas vara den demokratiska styrelseformen i sig. Uppenbarligen fanns krafter inom styrelsen som ville arbeta för en fortsatt demokratisering av organisationen, t.ex. fanns ett förslag förberett om att demokratisera processen att utse styrelseordförande. Problemet har snarare varit brist på demokrati och för lite insyn. Nu beviljade inte årsmötet styrelsen ansvarsfrihet, och skulle man arbetat vidare med den gamla organisationsformen, så hade det ställt stora krav på förändringar, kanske ommöbleringar i styrelsen, ökade krav på öppenhet och redovisning av verksamheten som ett underlag för medlemsorganisationernas och ombudens möjlighet att utöva sitt inflytande. Nu ville inte biskopen satsa på detta, utan han gjorde andra överväganden, och det får vi respektera.

Att det i Sidas rapport sägs att det även funnit brister i revisorernas agerande är oroväckande. Sida säger i ett PM publicerat i samband med pressmeddelande 24 maj att man avser titta närmare på Caritas Sveriges revisors ansvar och om Sida finner att revisorn brustit i sin utövning överväger Sida att anmäla revisorn till Revisionsnämnden.

Bevisbördan borde ligga hos dem som vill förändra äktenskapet

 Hittills har de som vill förändra äktenskapet inte kommit med särskilt välgrundade argument. De motiv som framförs är att det är en jämställdhetsfråga som handlar om de vuxnas behov, när det gäller avgörande argumentation för att visa på svagheter i det nuvarande äktenskapsbegreppet inskränker sig argumenten till sandlåde-retorik av den typ DN´s ledare ägnar sig åt när de kallar argumenten för barnsliga.

Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Ingegerd Troedsson m.fl. pläderar i DN 1 juni för att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning i motsats till förslaget av enmansutredaren Regnér. "Regnérs utredning kan knappast betraktas som annat än en argumentation mot äktenskapet så som det hittills kommit att uppfattas och respekteras", skriver de. De hänvisar till en fransk utredning som kommit fram till helt andra resultat än Regnér. I den franska utredningen säger man att äktenskapet är den institution som ligger till grund för familjebildning. Äktenskapet som institution anser man har egenskaper som, med hänsyn till barnets bästa, legitimerar att det bevaras intakt i rättsligt avseende. I en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad i samband med släktets reproduktion.

DN kallar i en ledare 2 juni detta för "barnsliga argument" DN konstaterar att författarna försöker "flytta fram positionerna och formulera ett försvar för det traditionella äktenskapet på ett rationellt och sekulariserat sätt" (i motsats till rent religiösa argument). Häri har DN rätt, och det är vad Katolska kyrkan alltid hävdat, att det finns rationella argument för äktenskapet i dess nuvarande form.

Mänskligheten består av män och kvinnor. DET GODA I ÄKTENSKAPETS VÄSEN FINNS I DET FAKTUM ATT MÄNNISKAN FÖRVERKLIGAR SIG PÅ TVÅ OLIKA SÄTT, MANLIGT OCH KVINNLIGT. Den sexuella dubbelformigheten är del i en allmän biologisk lag, så gör djuren och så gör människorna.

I själva principen för det mänskliga livet finns en dualitet, en relation mellan man och kvinna. SJÄLVA FÖRUTSÄTTNINGEN FÖR DEN MÄNSKLIGA IDENTITETEN ÄR INTE INDIVIDEN INNESLUTEN I SIG SJÄLV UTAN KOMPLEMENTARITETEN MELLAN MANLIGT OCH KVINNLIGT. Just för att hela det mänskliga finns närvarande i varje person, i det faktum att var och en är ?annorlunda?, förverkligas människans fullhet när denna komplementaritet bejakas.

Cardinal Carlo Cafarra skriver:

Den ursprungliga ?diversiteten? består i kvinnan så som hon står inför mannen och mannen så som han står inför kvinnan. Och därför är erkännandet av denna skillnad inte i första hand erkännandet av den mänskliga sexualitetens diversitet. Människan i samhället löper alltid risken att uttrycka en orättvis diskriminering. Just för att hela det mänskliga finns närvarande i det särskilda, i det faktum att var och en är ?annorlunda?, förverkligas människans fullhet när deras enhet bekräftas och blir till.

Mannen är för kvinnan och kvinnan är för mannen möjligheten till denna fulla enhet. Bara man och kvinna tillsammans kan nämligen uttrycka den mänskliga varelsens hela sanning.

Om DN så lätt avfärdar denna argumentation och kallar den barnslig, så har man inte mycket på fötterna. DET ÄR ETT POLITISKT SPEL SOM PÅGÅR I SVERIGE JUST NU ATT SNABBT DRIVA IGENOM EN FÖRÄNDRAD ÄKTENSKAPSLAGSTIFTNING. ÄR MAN FÖR DETTA, SÅ TYCKER MAN ATT BEVISBÖRDAN FÖR ÄKTENSKAPETS HITTILLSVARANDE STATUS LIGGER PÅ DEM SOM VILL BEVARA DET, ÄR MAN MOT EN FÖRÄNDRING TYCKER MAN ATT BEVISBÖRDAN LIGGER PÅ DEM SOM VILL FÖRÄNDRA NUVARANDE ORDNING. 

Se också tidskriften Signum: Erwin Bischofberger: Hur gifter man sig

Sidas Caritas-rapport har inte tagit hänsyn till aktuell information från fältarbetaren

 DN uppmärksammar i sin nätupplaga pressmeddelandet från SIDA angående Caritas Sverige. Biståndsinsatser som Sida nu kräver tilbaka flera hundra tusen kronor av Caritas för är bl.a. Irak-projektet med det omnämnda vattenreningsverket vars installation blev försenad på grund av säkerhetsläget men som nu är installerat och blivit ett projekt som lyckats över alla förväntningar. Kan det vara så att SIDAS RAPPORT INTE TAGIT HÄNSYN TILL DESSA FAKTA, utan att den nu aktuella rapporten bygger på underlag som Caritas Sverige gav till Sida efter det att man avbrutit kontakten med den f.d. fältarbetaren för flera år sedan? Den f.d. fältarbetaren intervjuas av DN, han säger att insatserna i Irak varit mycket lyckade och menar att Caritas inte alls borde betala tillbaka pengar för Irak-projekten eftersom de fungerade bra.

På frågan från DN´s reporter om Sida inte kunde ha talat med den misstänkte fältarbetaren under utredningen svarar Magnus Lindell, avdelningschef på Sida:

"Sida tar inte på sig att utreda skuldförhållanden. Vi konstaterar bara att statliga pengar inte har använts på ett korrekt sätt. Vi har samarbete med Caritas, inte en före detta medarbetare där".

Sidas kritik mot Caritas Sverige logisk

 Sida meddelar i ett pressmeddelande från 24 maj att de revisioner som nu är slutförda visar på stora brister i Caritas Sveriges hantering av medel och redovisning av verksamheten. Man konstaterar att Caritas Sverige haft en mycket svag ledning och bristfällig styrning och internkontroll i sin organisation.

 

Egeninsatser insamlade utomlands

Sida är också kritisk till det sätt på vilket egeninsatsmedel samlats in, där utländska medel via den s.k. PLA-fonden via stiftet använts som egeninsats. Det sägs i ett PM att Sida visserligen inte har för avsikt att återkräva medel på grund av detta då egeninsatserna formellt kommer från svensk källa (stiftet), även om de insamlats utomlands, men man säger mycket tydligt att i fortsättningen kommer Sida inte att acceptera egeninsatser som samlats in utomlands och enbart slussas via en svensk aktör.

Det är välkommet att Sida nu sätter ner foten och ger ett klart besked i denna fråga. Om man hade velat hade man kunnat göra detta långt tidigare. Det har länge funnits en medvetenhet inom Caritas Sverige att detta att utnyttja utländska medel som egeninsatser kan vara en problematisk sak som strider mot andan i folkrörelsebidraget. Redan Pehr Thorell informerade på den tid han var generalsekreterare ansvariga inom Sida om att PLA-fonden användes på detta sätt. Motiveringen till att fortsätta att använda PLA-fonden skulle kunna vara att man kan se de många invandrade katolikernas engagemang för projekt i sina olika hemländer som folkrörelsedelen i det hela, att beslutet att använda PLA-fondens medel för utlandsprojekt istället för till inhemska ändamål ändå är en prioritering som gjorts på hemmaplan och att man via de projekt man fått igång via PLA-fonden kunnat uträtta mycket gott.

 

Mellanösternprojekten och polisanmälan mot den f.d. Caritasanställde

I revisionsrapporten tas upp redovisningen av Mellanöstern-projekten och ett konto i Byblos bank som den f.d. Caritas-anställde hade behörighet att administrera. I en revision av detta gjord av Öhrlings Pricewaterhouse Coopers bedömer man att pengarna på Bybloskontot inte kan anses ha varit Caritas Sveriges, utan redovisningsmedel tillkommande de olika mottagarorganisationerna. Sida delar inte den bedömningen utan menar att detta konto också skall redovisas till Caritas Sverige.

Sida tar upp ett antal utstående frågor där klarhet inte föreligger i redovisningen och som skulle kunna tyda på brott om dessa frågor inte får tillfredsställande svar. Dessa redovisas i promemorian från SIDA i anslutning till pressmeddelandet. Processen följer sin egen inneboende logik: De utstående frågor som inte fått svar är sådant som borde ha utretts internt inom Caritas Sverige i dialog med den f.d. Caritasanställde i samband med processen att färdigställa slutrapporterna från mellanösternprojekten. Det sannolika är att alla frågorna då skulle ha utretts på ett tillfredsställande sätt. Nu valde man istället att avbryta allt samarbete med honom, och anklaga honom för brott.

Man kunde ha väntat sig att Sida under sin revision skulle ha granskat processen mera ingående och kräva att få ha kontakt med den aktuella fältarbetaren. Så skedde nu inte, och helt logiskt kvarstår de utstående frågorna som nu slutgiltigt får utredas i den rättsliga process som handläggs av Ekobrottsmyndigheten. Där kommer den f.d. Caritas-anställde äntligen att höras så att frågorna kan redas ut. Jag känner det dock pinsamt å Katolska kyrkans vägnar att vi tar samhällets resurser genom Ekobrottsmyndigheten i anspråk för att reda ut saker som borde vara avklarade för länge sedan om Caritas Sverige hade haft en ordentlig styrning och internkontroll i sin verksamhet.

Även Sida har ju fått lägga ner mycket arbete på denna historia, men förhoppningsvis kan också något positivt komma ur detta, eftersom det inneburit en läro-process också för Sida vilket man påpekar i den publicerade promemorian.

Tre sorts reaktioner på den nya ekumeniken

 Den nya ekumenik som Ulf Ekman gjort sig till tolk för i en artikel i SvD centrerar på Kyrkans trosbekännelse och  går på tvärs med tidigare traditionella gränsdragningar i det kristna landskapet. I denna ekumenik samlas Katolska kyrkan, delar av Pingströrelsen och andra frikyrkor och högkyrkliga och karismatiska grupper inom Svenska kyrkan som vill slå vakt om "KLASSISK KRISTEN TRO" (detta begrepp som uppfattas så självklart av många, men problematiskt av andra).

MÅNGA GLÄDS ÅT DENNA NYA ÖPPNING för ekumeniken, men det finns OCKSÅ KRITISKA REAKTIONER. I debatten som uppstått efter Ulf Ekmans artikel urskiljer jag i princip TRE TYPER AV KRITIK:

Från katolskt håll: Ekumenik är i princip bra, men man bör förhålla sig skeptisk till så här snabba omsvängningar. Låt oss vara avvaktande och se om detta är något på ytan, eller om det verkligen är en omprövning som GÅR PÅ DJUPET. Exempel på denna hållning: Per Beskow.

Från frikyrkligt håll: Många företrädare från det mest entusiastiska frikyrkofolket har svårt att smälta denna omorientering mot Rom. Man vill gärna fortsätta att på ett eller annat sätt se Katolska kyrkan som "den stora skökan". Argumenten från denna grupp är svaga och bygger mycket på känslomässiga SVÅRIGHETER ATT ÖVERGE GAMLA FAVORITIDÉER. Exempel: Flera insändare i tidningen Världen idag.

Från "liberalteologiskt" håll: Man ser det som ett HOT OM DESSA NYA EKUMENISKA KONSTELLATIONER BLIR FÖR TONGIVANDE, eftersom det försvårar kyrkans  förändring i den riktning som dessa grupper vill, t.ex. mot en tillåtande syn på aborter, mot att äktenskapet öppnas för samkönade par. Exempel: Helle Klein, Lars Ingelstam.

Dagens chefsredaktör Elisabeth Sandlund kommenterar Ingelstams artikel i Sändaren:

Om Ulf Ekman kan man ha många åsikter. Men ett är säkert, Ingelstam gör det lätt för sig. Och det verkar som om den sjuka som hittills mest grasserat i Svenska kyrkan och som yttrar sig som en svårartad allergichock varje gång orden ?klassisk kristen tro? nämns, har spritt sig även till Svenska Missionskyrkan.

Katolsk etik: Tro, förnuft, grundantaganden

 Beskows uttalande i SvD-artikeln att den katolska etiken härleds ur det mänskliga förnuftet och inte ur Bibeln har väckt en hel del debatt, t.ex. på bloggen Yada yada. Läs gärna hela diskussionen i de efterföljande kommentarerna.

Beskow har rätt så till vida att tro och förnuft inte utesluter varandra, och katolsk teologi och etik kan aldrig motsäga förnuftet. MEN TRON TILLFÖR TROTS ALLT NÅGOT MER ÄN FÖRNUFTET. Jag tror inte att det ens teoretiskt skulle kunna finnas någon så högintellektuell människa att han enbart från härledningar via förnuftet skulle kunna komma fram till allt det som uppenbarats genom den gudomliga frälsningsplanen som beskrivs i Gamla Testamentet och som tar sin fullbordan i Jesus Kristus och som sedan fövaltas av Kyrkan som Kristus grundade.

Jag håller med om att i en reflektion över det som är innehållet i katolsk tro och katolsk etik, så styrker förnuftet dess rimlighet ju grundligare man reflekterar över detta. Ett exempel: Att varje människa är en skapad varelse, skapad till Guds avbild, är oändligt värdefull och kallad att älska Gud och att ansvarsfullt förvalta skapelsen låter rimligt och motsägs inte av förnuftet. Men de flesta människor kommer trots allt inte fram till detta genom ett skarpt intellekt och förnuftigt tänkande, de kommer fram till det genom att välja att tro på vittnesbördet om Gud och Jesus Kristus de fått ta emot genom Kyrkan, DE GÖR ETT GRUNDANTAGANDE ATT DETTA ÄR SANT. Andra människor väljer andra grundantaganden (som de också menar vara byggda på förnuftet), t.ex. att livet och människan är tillkommen av en slump, att det inte finns något som säger att människan har en särställning i detta slumpartade kosmos, att ansvar och etik är något relativt som hon själv skapar.

UTIFRÅN GRUNDANTAGANDENA KAN MAN HÄRLEDA DE SPECIFIKA ETISKA STÄLLNINGSTAGANDENA. Den katolska synen på respekt för livet från dess första begynnelse till dess slut härleds logiskt ur den katolska synen på människan. Många människor har kanske inte reflekterat så mycket över vilka grundantaganden man mer eller mindre medvetet gjort i sina liv. HÄR KAN KONFRONTATIONEN MED JESUS KRISTUS VARA TILL HJÄLP. I denna konfrontation tror jag det visar sig att många människor står närmare Gud än vad de t.o.m. själva trodde från början. Evangelisationen handlar om att väcka tron och blåsa liv i den gudomliga gnista som varje människa bär inom sig.