Snabbköpskristendom?

 Rörligheten mellan samfunden ökar, särskilt i storstäderna, och de som rör sig mellan samfunden tenderar att bli mindre engagerade än de som förblir sitt samfund troget, visar en ny undersökning. Det finns givetvis en positiv sida med ett öppnare ekumeniskt klimat, men, skriver Dagen i en ledare, 'Om utvägen allt för lätt är att ?slänga? och ?köpa nytt?, också i synen på kyrka och församling, blir baksidan snart en växande inre tomhet'.

Tidningen fortsätter:
"Bakom en ytlig materialism finns tecken på att allt fler svenskar och västerlänningar är på väg att vakna över de djupare livsfrågorna, behovet av en gemenskap och över funderingarna kring Guds närvaro i livet. Om kyrkorna då stundtals är på väg åt andra hållet - i en sorts sekularisering inifrån - riskerar andliga sökare att få vända besviket strax innanför kyrkdörrarna".

Visst finns det en sådan inre sekularisering som till slut förvandlar församlingarna till sällskapsklubbar för några få. Denna typ av snabbköpskristendom har ingen framtid, den kommer att dö ut. Men precis som det under den ytliga materialismen finns en ökad hunger efter andlig fördjupning, så finns inom kristenheten många tecken på hängivenhet och ett återvändande till trons källor. Vi möter detta bland kristna i alla samfund, det är en rörelse som kanske inte är så högljudd, men den finns där, som en surdeg som genomsyrar kyrkorna och har en inneboende kraft som garanterar att Kyrkan aldrig någonsin dör.

Den kännetecknas av
1. En FOKUSERING PÅ JESUS. En medvetenhet om att Kristendom inte ett komplicerat dogmsystem, utan något mycket enkelt: Tron på Gud, och Gud närvarande i Jesus Kristus.

2. ÖPPENHET FÖR DEN HELIGE ANDE. Otaliga kristna, oberoende av samfundstillhörighet, vittnar idag om hur ett omvälvande möte med den helige Ande öppnat deras ögon och förändrat deras liv på ett sätt som de inte kunnat drömma om.

3. MEDVETENHET OM ATT ENHET ÄR NÖDVÄNDIGT.  VI SOM ÄR KRISTNA OCH VILL SAMLAS KRING DEN GEMENSAMMA TROSBEKÄNNELSEN HAR INTE RÅD ATT ÖPPNA EGET OCH DEFINIERA BORT ANDRA TROS-SYSKON. Detta blir alltfler medvetna om.  Det handlar inte om likformighet, utan en hjärtats enhet, och att vi hjälps åt attbygga upp Kristi kropp med hjälp av de gåvor vi har fått i respektive samfund. Om vi är öppna för enheten så förtröstar vi på att den helige Ande så småningom kommer att utverka den synliga enheten på ett sätt som vi kanske inte kan föreställa oss idag.

4. MEDVETENHET OM KALLELSEN ATT VITTNA OM TRON.  Kyrkan förkunnar Kristus såsom hörnstenen i den enskilda personens liv, i en rättvisare samhällsordning, i en fredlig samexistens bland världens nationer, så att en kärlekens civilisation kan byggas. Åtskilliga kristna bidrar till detta genom att i sin vardag leva ett liv i kärlek och tro.

Det sekulariserade samhället och dess dogmer

 Jag känner inte Plymoth-bröderna i detalj, men som jag fått det beskrivet för mig finns det kännetecken som man brukar se hos sekter: En skarp uppdelning i "vi", de goda, rättfärdiga och "dom", världen utanför som är ond och som man isolerar sig från. All religion är inte sekteristisk, klassisk kristen tro är det inte. Kristus´ och därmed Kyrkans uppdrag är universellt och vänder sig till varje människa, alla folk på jorden. Kristendomen betonar att vi alla sitter i samma båt, vi är alla syndare och vi är alla i behov av frälsning. Däremot är Kristendomen evangeliserande, kristna församlingar är inga slutna sällskap, alla är inbjudna och kristna vittnar om, eller är i alla fall kallade att vittna om sin tro ända in i döden. Läs i kyrkohistorien och de många som alltifrån Stefanos genom sin död bidragit till att sprida evangeliet.

Att ta sin tro på allvar och att aktivt vittna om den kan inte likställas med fanatism och sekterism. Men om grupper av kristna isolerar sig och blir fanatiska kring vissa aspekter av tron men isolerar sig från resten av "Kristi kropp" (kristenheten i världen, den stora kristna traditionen), då kan det spåra ur och urarta till sekterism.

När Skolverket tar ställning till om en friskola skall godkännas och få statsbidrag, så bedömer man inte om organisationen är sekteristisk eller inte, det skulle vara allderles för svårt att i tydliga lagparagrafer definiera det på ett sätt som är tillräckligt entydigt. Därför kan rena sekter få statsbidrag till sina friskolor parallellt med kyrkor och organisationer som är helt inom det demokratiska samhällets ram. Istället ställs minimi-krav på undervisningens innehåll och inriktning. Friskolorna måste följa skollagen.

En del människor gör inte skillnad mellan sekter och religion över huvudtaget, de drar allt över en kam. På grund av denna omedvetenhet tror jag tror det är extra viktigt att Kyrkan idag drar denna gräns. Inom Kyrkan finns erfarenhet och kompetens i dessa frågor, det är viktigt att den kunskapen finns i samhället. Samtidigt finns alltfler tecken på en tendens idag att försvarare av det sekulariserade samhället och dess vetenskapstro rör sig åt det sekteristiska hållet. Man påminns om Orvells framtidsroman 1984 där storebrors öga överallt vakar över att ingen avviker från det noga inrutade sättet att tänka. Jag nämner bara några exempel på vad jag menar:

- Representanter för humanisterna vill avskaffa religionsfriheten.

- Vissa vetenskapsmän vill bojkotta vetenskapsmän som kommer från Israel.

- Kristna och andra som tycker så tillåts inte predika att homosexuella handlingar är synd eller att abort är att likställa med mord. (Många önskade att Åke Green skulle ha blivit fälld i domstolen.)

- Det finns en stark propaganda att avskaffa den i alla tider rådande heteronormativa äktenskapsinstitutionen, de som motsätter sig detta blir starkt motarbetade och marginaliserade av media, ledande politiker och kulturpersonligheter.

- Tveksamheten som finns mot friskolor över huvudtaget, sekteristiska eller inte. I ett nyhetsinslag i veckan på en av våra ledande TV-kanaler intervjuades företrädare för Plymoth-brödernas skola samt en tjänsteman från skolverket. Kritiken i nyhetsinslaget gällde att friskolan beviljats anslag trots att Plymoth-bröderna verkar så speciella och ställer sig utanför rådande värderingar i samhället. Bl.a. var temat utvecklingsläran och skapelsetro. Företrädaren för skolan sade inte att man inte undervisade i Darwins utvecklingslära, men hon hävdade att det inte var den yttersta sanningen, utan endast en teori, i framtiden kommer vi kanse fram till helt nya rön. Att på detta sätt ifrågasätta utvecklingsläran framfördes i nyhetsinslaget så som mycket graverande, likaså att Plymoth-bröderna anser att homosexuella handlingar är synd och att abort kan likställas med mord. Tjänstemannen från Skolverket var tvungen att försvara Skolverkets beslut att tillåta skolan eftersom man vid bedömningen inte kommit fram till något som stred mot Skollagen, men det märktes att hon inte gjorde det med lätthet, utan tvingades i intervjun att lägga till att även hon minsann upprördes i sitt innersta när hon tog del av reportaget från Plymoth-bröderna.

Några av det sekulariserade samhällets dogmer som inte får ifrågasättas:

• Abort är inte mord
• Homosexuella handlingar är inte synd. (Vad man har för definition på begreppet synd lämnas dock obesvarat.)
• Ingen får ifrågasätta den positivsitiska vetenskapens monopol på sanningen. Religion är vidskepelse som kan tillåtas som tröst enligt devisen att var och en blir salig på sin tro, men alla former av sanningsanspråk avvisas.
• Utvecklingsläran är den absoluta sanningen, inte bara en vetenskaplig teori.

Jag tror det är farligt om det sekulariserade samhället blir alltför dogmatiskt och intolerant mot oliktänkande, det behövs ventiler och korrektiv. Ideologier som förnekar Gud och säger sig bygga på vetenskap och förnuft kan i sig bli mycket intoleranta och farliga. Det visar inte minst 1900-talets blodiga historia. Om det inte finns en självkritik och distans till vetenskapstron finns ingen garanti för att inte liknande totalitära ideologier uppstår igen. Friskolor utgör inte något reellt hot mot det demokratiska samhället idag, inte ens om ett eller annat övertramp görs. Tvärtom är de viktiga komplement som behövs och bidrar till samhällets demokratiska mångfald. Det verkliga hotet mot demokratin finns i våra segregerade förorter där olika gängkulturer frodas som förhärligar våld och kriminalitet och som tar avstånd från samhällets värderingar. Om inte situationen skall förvärras behövs här verkligen kraftfulla insatser. Anders Carlberg, VD för Fryshuset är en av dem som slagit larm om detta. Läs hans artiklar från 2005 i Aftonbladet.

Mera om tro och förnuft:

• Anders Piltz, artikel i Signum nr 7 2006
• Josef Ratzinger: Tro mellan förnuft och känsla (Signum nr 6 1998)
• Faith and Reason, Påven Johannes Paulus II´s skrivelse från 1998.

Viktigt att offer för sexuella övergrepp får upprättelse

 Katolske biskopen Anders Arborelius går i en annons publicerad i Göterborgs-Posten och Dagen ut med en ursäkt för sexuella övergrepp gjorda av en katolsk präst i Göteborgs-trakten på 50-talet. Den utsatta personen anmälde det hela till stiftet år 2005, och en utredning, så grundlig som är möjligt efter så många år, har gjorts. Den utsatta personen vill vara anonym och personen vill inte heller att förövarens identitet skall röjas. Stiftet går ut med denna offentliga ursäkt i samförstånd med den utsatta personen.

Förekomsten av sexuella övergrepp på barn har uppmärksammats alltmer under senare år, och det står klart att det är ett mycket större problem än man tidigare ville tro. Inte sällan får man höra berättelser från personer som söker psykiatrisk hjälp i vuxen ålder om övergrepp från nära anhöriga eller vänner till familjen under barndomen. Detta är ett problem som rör hela samhället och ingalunda är unikt för Katolska kyrkan. Att problemet uppmärksammats inom Katolska kyrkan beror på de utredningar som gjorts i USA och Irland, där särskilda rapporter tagits fram för att kartlägga problemets omfattning, och man har även tagit fram handlingsplaner för ett bra förebyggande arbete. (Se min tidigare blogg Katolska Kyrkan måste städa framför egen dörr.)

Ett förebyggande arbete finns också i Stockholms katolska stift där en handlingsplan tagits fram, och just nu pågår ett utbildningsarbete av all personal i stiftet och stiftets församlingar som diakon Björn Håkonsson ansvarar för. Det är knappast förvånande att vi även i Katolska kyrkan i Sverige nu får indikationer på att problemet finns också hos oss. Snarast vore det konstigt om vi vore förskonade från det som förekommer överallt annars i samhället och världen.

Det är ett viktigt led både i det förebyggande arbetet och för att hjälpa offren att gå vidare och bearbeta sitt trauma att dessa problem inte sopas under mattan och att en klart uttalad ursäkt ges. Inte sällan blir offren själva anklagade för det inträffade medan förövarna får gå fria, som i exemplet "Karin" som står att läsa om i tidningen Dagen idag.

Det finns hela tiden en benägenhet att i samhället förneka dessa problem, och säga att det berör inte oss. Göteborgs-Posten skriver i sin ledare att det är Katolska kyrkans specifika problem genom celibatstvång bland prästerna. Man kan tycka vad man vill om att prästämbetet är förbehållet män i Katolska kyrkan och prästernas celibatstvång, men det finns inga vetenskapliga belägg för att detta i sig är en orsak till att sexuella övergrepp på barn sker. Katolska kyrkan har gått i spetsen och noggrant utrett hur problembilden ser ut, t.ex. genom John Jay-rapporten från USA, men om man skulle titta på problemet är det sannolikt att det är mint lika vanligt förekommande i andra miljöer. Många övergrepp sker inom familjens ram där förövarna är gifta män.

Det finns nu ett ökande krav på att personer som skall arbeta med barn skall uppvisa intyg ur brottsregistret på att man inte begått pedofilibrott, och det kan vara en del i ett rutinmässigt förebyggande arbete, men det är farligt att sätta all sin trygghet till sådana kontroller. Det kan också leda till häxjakts-stämningar. Provocerande nog har de flesta övergrepp gjorts och kommer att göras av personer som av omgivningen bedömts som mycket trevliga och oförvitliga och som inte tidigare funnits i brottsregistret.

Fler länkar: Nyhetsnotis DN  Nyhetsnotis SvD

Katolsk förståelse för vad Kyrkan innerst inne är: Media försöker skapa schismer som inte finns

 Troskongregationen i Vatikanen har utgett ett dokument som förtydligar några punkter i ecclesiologin (läran om kyrkan). (Svensk översättning här) Det är inga nya saker man säger, allt detta kan läsas i dokumenten från Andra Vatikankonciliet eller i Katolska Kyrkans katekes. Ändå blåses detta nu upp i massmedia som om det vore något nytt, man försöker måla upp ett scenario där det är en stor kris på gång i de ekumeniska relationerna. (Se artikel SvD).

DET FINNS INGEN KRIS I EKUMENIKEN, DEN ÄR BÄTTRE ÄN NÅGONSIN, OCH ALLA KYRKOR ÄR MEDVETNA OM DESS NÖDVÄNDIGHET. Massmedias reaktion liknar lite situationen då man ville mana fram bilden av en stor schism mellan muslimer och Katolska kyrkan i samband med påvens tal i Regensburg i höstas.

Att Katolska kyrkan har en viss syn på Kyrkans väsen och vad som konstituerar Kyrkan är helt klart, och detta är en del av det teologiska innehåll som den fortsatta ekumeniska dialogen måste handla om.

Kyrkan är en gemenskap av troende, och den kan som sådan förstås endast utifrån tron och Kristus. Kristus är kyrkans fundament, och kyrkan har som uppdrag i världen att vittna om Kristus och göra alla folk till hans lärjungar. I trosbekännelsen från Nicéa sägs att kyrkan är

• -en (dv.s. en enda, Kristus har grundat en kyrkan som alla döpta tillhör, därför är kyrkornas splittring i strid med den ordning som borde råda, ekumenik måste därför vara högsta prioritet för den splittrade kristenheten)
• -helig (Kyrkan består av syndiga människor, men får sin helighet genom att Kristus bor i sin Kyrka)
• -katolsk (d.v.s universell, allomfattande. I Svenska kyrkan används istället ordet "allmännerlig" som betyder samma sak)
• apostolisk (den bygger på det arv som förmedlats av Kristus via apostlarna)

Man kan kanske tycka att det är något hemlighetsfullt över kyrkan. Hur har den annars ha kunnat bestå så långa tider? Vi tror att Kristus verkar i kyrkan - och därmed Gud själv - ända in i vår tid. Kyrkan är Guds brohuvud i världen. Kristus har lovat sin kyrka bistånd intill tidens slut, och han har sänt henne den helige Ande, hjälparen som ger henne liv och kraft. På den första pingstdagen blev den helige Andes kraft verksam i lärjungarna, och det var då kyrkan framträdde första gången: Den dagen ökade de troendes antal med inemot tretusen personer, berättar Apostlagärningarna (Apg 2:41). Därmed var kyrkan grundad. Den helige Ande är fortfarande den inre kraft varigenom Kristus ger hela kyrkan liv och verkar i henne. (jfr Apg 1:8, 2:1-13, 15:28 mm).

KRISTENDOM ÄR NÅGOT MER ÄN PRIVATFROMHET. SOM KRISTEN ÄR MAN DELAKTIG I KYRKAN. Den privata fromheten får naturligtvis inte saknas i den kristnes liv, men kristendom kan inte reduceras till "Gud och jag" eller "det gör jag själv upp med Gud". Bilden av kyrkan som Kristi kropp visar att den ena lemmen är till för den andra, att det inte är någon som står ensam i sin tro. När man söker rättfärdiga sig själv med ett "innerst inne är jag religiös, så är det oftast en förevändning för att reducera det andliga livet till ett minimum, till något till intet förpliktigande. Gemensam tro är inget hinder för ett personligt förhållande till Gud.

KYRKAN ÄR SYNLIG; KONKRET NÄRVARANDE I VÄRLDEN. Det räcker inte att förstå kyrkan som en osynlig, rent andlig gemenskap mellan troende. Hur skall då lemmarna i denna kropp kunna vara ställföreträdande för varandra? Och varför ville då Kristus att upptagandet i gemenskapen skulle ske genom ett synligt tecken, dopet? Och hur skall man få tillgång till sakramenten utan kyrka? Hur skulle vi t.ex. kunna fira nattvarden utan en synlig församling? Kristus har också givit sin kyrka en synlig ledning och auktoritet. Allt detta får sin mening bara om själva gemenskapen är synlig.

Katolska kyrkan är mycket noggrann när det gäller att förvalta detta arv, och i kyrkosynen är SAKRAMENTEN och LÄROÄMBETET grundläggande. ENLIGT KATOLSK TRO ÄR DESSA ELEMENT FULLT UT NÄRVARANDE I KATOLSKA KYRKAN, MEN INTE TILL FULLO I ANDRA SAMFUND. Det har alltid varit Katolska kyrkans tro, och det aktuella dokumentet från troskongregationen förtydligar bara detta.

Man kan ju inte gå in i en ekumenisk dialog genom att utplåna sig själv och det man innerst inne tror på, utan MAN KOMMER TILL DIALOGEN MED DEN IDENTITET MAN HAR, annars gör man hela det ekumeniska verket och kristenheten en björntjänst. Detta tror jag alla samfund som är förankrade i en apostolisk tro har förståelse för, det handlar inte om några nya schismer i ekumeniken.

Mer info: Se artikel i Dagen

Caritas-affären: Brottsutredningen nedlagd men Stiftets finanschef vill inte ge upp kraven på den f.d. fältabetaren

 Rapporteringen om turerna kring Caritas Sverige fortsätter i nr 7-8 av Katolskt Magasin (KM) där stiftets finanschef, Charlotte Byström intervjuas och kommenterar situationen.

Sidas rapport som publicerades i maj kan läsas på så sätt att eftersom Caritas Sverige på hemmaplan hanterat situationen helt oklanderligt, så måste alla brister bero på den f.d. fältarbetaren. Detta intryck kan man få genom rapporteringen i sista numret av KM och intervjun med finanschefen. Men Sida gör i sin rapport ingen utvärdering av ansvarsfrågan, man konstaterar endast att den formella samarbetspartnern Caritas Sverige hanterat bidrag på ett sätt som inte stämmer med avtalet.

Den f.d. fältarbetaren har för Ekobrottsmyndigheten redovisat alla transaktioner och Ekobrottsmyndigheten har kommit fram till att brott inte kan styrkas och man har lagt ner förundersökningen. Jag har tidigare hävdat att redan utifrån då kända fakta var det högst osannolikt att den f.d. fältarbetaren handlat uppsåtligt trolöst eller brottsligt, denna slutsats har nu bekräftats genom Ekobrottsmyndighetens utredning. Man bör respektera Ekobrottsmyndighetens utslag och betrakta saken som utagerad när det gäller brottsmisstankar mot den f.d. fältarbetaren.

I KM påstås att den tidigare fältarbetaren blivit uppsagd, mig veterligen var det inte fallet, utan han slutade sin tjänst enligt ömsesidig överenskommelse. Däremot förlorade han en tjänst vid ett universitet i Libanon på grund av en förtalskampanj från Caritas Sverige där man lät hans arbetsgivare förstå att man inte hade förtroende för honom.Sorgligt nog underblåser stiftets finanschef denna negativa förtalskampanj mot den f.d. fältarbetaren genom att bagatellisera Caritas Sveriges egen del i händelseutvecklingen. I intervjun hävdar hon t.o.m. att det bör ställas ytterligare ekonomiska krav på honom. Hon går i polemik med Sida och avfärdar helt Sida-kritiken mot Caritas revisorer. Det är knappast trovärdigt att hävda att ansvariga inom Caritas Sverige och revisorerna inte har någon egen skuld i att vara ovetande om Byblos-kontot när man under ett par års tid vägrat att prata med berörd fältarbetare. Finanschefen kallar Sidas kritik av revisorerna för "skrammel". Jag tycker inte det är bra att en officiell representant för Stiftet för en polemik med Sida på den nivån. I själva verket gjorde man för några år sedan en allvarlig felbedömning då man valde att säga upp all kontakt med den f.d. fältarbetaren i stället för att tillsammans med honom reda ut kvarvarande oklarheter. Detta verkar man inte vilja stå för, utan fortsätter att försvara detta beslut, vilket gör att den f.d. fältarbetaren får fortsätta att agera syndabock. Beslutet verkar ha sin grund i brist på styrning och ledning inom organisationen kombinerat med allvarliga personalkonflikter.

Det sägs i rapporteringen i KM att den dåvarande ordföranden, biskop WK inte hade tillräckligt med tid att leda organisationen, men detta är inte hela sanningen. Situationen med den f.d. fältarbetaren hade hunnit bli en så allvarlig fråga inom organisationen att ordföranden sannolikt hade fått många larmsignaler som pekade på att han borde ta tag i detta. Den f.d. fältarbetaren skrev också brev till ordföranden där han vädjade om kontakt. Av den tidigare rapporteringen framgår att det var ett aktivt beslut att avbryta kontakten med den f.d. fältarbetaren.

Finanschef Byström frågar sig i intervjun vem som ska ställa de återstående ekonomiska kraven på den f.d. fältarbetaren, Sida eller Caritas. Skall man förstå hennes yttrande som att hon menar att Stiftet bör bedriva en civilrättslig process mot den f.d. fältarbetaren och kräva honom på pengar? För Sida lär knappast vara intresserad av att driva någon sådan process, saken är utagerad  även för deras del i och med att man publicerat sin rapport och ställt återbetalningskrav på Caritas Sverige.

Byström nämner i intervjun att man vill vara "transparenta", och polisanmälan mot den f.d. fältarbetaren nämns som ett exempel på detta. Här står munnens bekännelse i bjärt kontrast till den praxis som gång på gång visats exempel på:
Jag har själv fått kritik för vad jag skrivit i frågan. Stiftets finanschef kontaktade mig för ett år sedan och kritiserade mig för att jag länkat till en mot Caritas Sverige kritisk artikel i Sidas organ OmVärlden. I intervjun i KM är hon kritisk till Sida för att de inte höll sitt löfte att vänta med att publicera sin rapport till dess Caritas Sverige fått möjlighet att kommentera den. Om man vill vara transparent, varför är man då så rädd för publicitet, även om den är negativ? Man har ju all möjlighet att kommentera och belysa saken ur sitt eget perspektiv t.ex. genom Caritas Sveriges egen hemsida. Varför har man t.ex. där inte redan lagt ut kompletterande kommentarer till Sidas rapport?

Ännu värre är det med bristen på transparens inåt gentemot medlemsorganisationerna och den egna styrelsen, detta har varit ett återkommande tema på de sista årsmötena, vilket ju resulterade i att ansvarsfrihet inte beviljades på sista årsmötet. Ytterligare ett flagrant exempel: När det stod klart att den hösten 2006 nytillträdde Caritas-ordföranden hade betalningsanmärkningar och att Caritas Sverige därmed skulle förlora sitt 90-konto gick finanschefen till Stiftelsen för insamlingskontroll och begärde dispens för detta utan att man hade informerat Caritas Sveriges styrelse om detta. Ansvariga på Stiftelsen för insamlingskontroll kan givetvis inte bevilja någon sådan dispens utan att bryta mot Stiftelsens egna stadgar. Det är som om man tror att Katolska kyrkan står över alla vanliga spelregler i samhället, och att man agerar på så sätt är en larmsignal som tyder på att man håller på att förlora perspektivet.

Caritas Sverige: Nedgången kan inte skyllas på den demokratiska organisationsformen, utan snarare bristen på demokrati

 I sista numret av KM finns ett referat från Caritas Sveriges årsmöte. Där återges att undertecknad yrkade  på att beslutet om Caritas Sveriges avveckling skulle skjutas upp till ett extra årsmöte eftersom man borde ha betänketid. Så föreslog jag, men det är inte riktigt som beskrivs att yrkandet avslogs utan vidare diskussioner. Anledning till att beslutet om avvecklingen slutligen togs, även jag medverkade därtill, var att det inte fanns någon annan möjlighet, eftersom Caritas Sverige befann sig i likvidationskris och biskopen beslutat att inte anslå mera medel under det kommande verksamhetsåret. Om ledamöterna skulle ha röstat mot avveckling skulle det inneburit att medlemsorganisationerna själva, församlingarna och ordnarna, skulle vara tvungna att tillskjuta medel för att täcka utgifterna. Detta hade man ingen möjlighet att göra, och ombuden hade knappast något mandat att fatta beslut med sådan konsekvens för de medlemsorganisationer de representerade utan att detta var sanktionerat på hemmaplan. Därför var valet lätt när det väl var dags för beslut.

Det hindrar inte att jag fortfarande tycker att man kunde ha unnat sig en längre betänketid inom den demokratiska processens ram.  Men för att det skulle vara möjligt skulle biskopen behövt understödja detta genom att bevilja medel även under det kommande budgetåret för att täcka Caritas Sveriges kostnader. Det skulle inte ha varit omöjligt, kostnaderna måste ju ändå täckas inom ramen för Caritas Sveriges nya organisation inom stiftet.

Anledningen till den dåliga utvecklingen inom Caritas Sverige kan inte sägas vara den demokratiska styrelseformen i sig. Uppenbarligen fanns krafter inom styrelsen som ville arbeta för en fortsatt demokratisering av organisationen, t.ex. fanns ett förslag förberett om att demokratisera processen att utse styrelseordförande. Problemet har snarare varit brist på demokrati och för lite insyn. Nu beviljade inte årsmötet styrelsen ansvarsfrihet, och skulle man arbetat vidare med den gamla organisationsformen, så hade det ställt stora krav på förändringar, kanske ommöbleringar i styrelsen, ökade krav på öppenhet och redovisning av verksamheten som ett underlag för medlemsorganisationernas och ombudens möjlighet att utöva sitt inflytande. Nu ville inte biskopen satsa på detta, utan han gjorde andra överväganden, och det får vi respektera.

Att det i Sidas rapport sägs att det även funnit brister i revisorernas agerande är oroväckande. Sida säger i ett PM publicerat i samband med pressmeddelande 24 maj att man avser titta närmare på Caritas Sveriges revisors ansvar och om Sida finner att revisorn brustit i sin utövning överväger Sida att anmäla revisorn till Revisionsnämnden.

Bevisbördan borde ligga hos dem som vill förändra äktenskapet

 Hittills har de som vill förändra äktenskapet inte kommit med särskilt välgrundade argument. De motiv som framförs är att det är en jämställdhetsfråga som handlar om de vuxnas behov, när det gäller avgörande argumentation för att visa på svagheter i det nuvarande äktenskapsbegreppet inskränker sig argumenten till sandlåde-retorik av den typ DN´s ledare ägnar sig åt när de kallar argumenten för barnsliga.

Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Ingegerd Troedsson m.fl. pläderar i DN 1 juni för att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning i motsats till förslaget av enmansutredaren Regnér. "Regnérs utredning kan knappast betraktas som annat än en argumentation mot äktenskapet så som det hittills kommit att uppfattas och respekteras", skriver de. De hänvisar till en fransk utredning som kommit fram till helt andra resultat än Regnér. I den franska utredningen säger man att äktenskapet är den institution som ligger till grund för familjebildning. Äktenskapet som institution anser man har egenskaper som, med hänsyn till barnets bästa, legitimerar att det bevaras intakt i rättsligt avseende. I en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad i samband med släktets reproduktion.

DN kallar i en ledare 2 juni detta för "barnsliga argument" DN konstaterar att författarna försöker "flytta fram positionerna och formulera ett försvar för det traditionella äktenskapet på ett rationellt och sekulariserat sätt" (i motsats till rent religiösa argument). Häri har DN rätt, och det är vad Katolska kyrkan alltid hävdat, att det finns rationella argument för äktenskapet i dess nuvarande form.

Mänskligheten består av män och kvinnor. DET GODA I ÄKTENSKAPETS VÄSEN FINNS I DET FAKTUM ATT MÄNNISKAN FÖRVERKLIGAR SIG PÅ TVÅ OLIKA SÄTT, MANLIGT OCH KVINNLIGT. Den sexuella dubbelformigheten är del i en allmän biologisk lag, så gör djuren och så gör människorna.

I själva principen för det mänskliga livet finns en dualitet, en relation mellan man och kvinna. SJÄLVA FÖRUTSÄTTNINGEN FÖR DEN MÄNSKLIGA IDENTITETEN ÄR INTE INDIVIDEN INNESLUTEN I SIG SJÄLV UTAN KOMPLEMENTARITETEN MELLAN MANLIGT OCH KVINNLIGT. Just för att hela det mänskliga finns närvarande i varje person, i det faktum att var och en är ?annorlunda?, förverkligas människans fullhet när denna komplementaritet bejakas.

Cardinal Carlo Cafarra skriver:

Den ursprungliga ?diversiteten? består i kvinnan så som hon står inför mannen och mannen så som han står inför kvinnan. Och därför är erkännandet av denna skillnad inte i första hand erkännandet av den mänskliga sexualitetens diversitet. Människan i samhället löper alltid risken att uttrycka en orättvis diskriminering. Just för att hela det mänskliga finns närvarande i det särskilda, i det faktum att var och en är ?annorlunda?, förverkligas människans fullhet när deras enhet bekräftas och blir till.

Mannen är för kvinnan och kvinnan är för mannen möjligheten till denna fulla enhet. Bara man och kvinna tillsammans kan nämligen uttrycka den mänskliga varelsens hela sanning.

Om DN så lätt avfärdar denna argumentation och kallar den barnslig, så har man inte mycket på fötterna. DET ÄR ETT POLITISKT SPEL SOM PÅGÅR I SVERIGE JUST NU ATT SNABBT DRIVA IGENOM EN FÖRÄNDRAD ÄKTENSKAPSLAGSTIFTNING. ÄR MAN FÖR DETTA, SÅ TYCKER MAN ATT BEVISBÖRDAN FÖR ÄKTENSKAPETS HITTILLSVARANDE STATUS LIGGER PÅ DEM SOM VILL BEVARA DET, ÄR MAN MOT EN FÖRÄNDRING TYCKER MAN ATT BEVISBÖRDAN LIGGER PÅ DEM SOM VILL FÖRÄNDRA NUVARANDE ORDNING. 

Se också tidskriften Signum: Erwin Bischofberger: Hur gifter man sig