Kristendomens kvacksalvare sågar av den gren de själva sitter på

 

Det är drygt 40 år sedan Andra Vatikankonciliet avslutades, och det har åtföljts av många diskussioner inom Katolska kyrkan kring hur man skall tolka och genomföra konciliets intentioner, en del menar t.o.m. att konciliet innebar ett avfall från sann katolicism och förespråkar en återgång till det som var tidigare. Vissa s.k. sedevakantister erkänner inte ens dagens påvar.

JAG VILL ÖPPNA KYRKANS FÖNSTER, SÅ ATT VI KAN SE UT OCH MÄNNISKOR KAN SE IN, sade påven Johannes XXIII i samband med att han tog initiativ till konciliet. Syftet med konciliet var att öppna kyrkan för den moderna världen: Inte att ändra eller urholka evangeliet, men göra kyrkan mera rustad att tala till och nå ut med evangeliet till vår tids människor. Konciliet utlöste en ny dynamik i kyrkan, genom att dels kollegialiteten biskoparna emellan betonades som komplement till påvens primat, dels att lekmännens roll framhäves på ett helt nytt sätt: ALLA DÖPTA HAR DELAKTIGHET I DET ALLMÄNNA PRÄSTADMET och representerar kyrkan lika mycket som de vigda. Idag har vi ett öppet klimat mellan kyrkor och samfund, och ingen diskussion om för den kristna tron väsentliga ting kan hållas internt inom ett samfund, diskussionen ägs av alla kristna som har EN VISION AV KYRKAN SOM KRISTI KROPP DÄR ALLA DÖPTA ÄR DELAKTIGA.

Anders Piltz påpekar att diskussioner och spänningar i kyrkan är ett tecken på att hon är levande. EN KYRKA SOM INTE HÅLLER SIG MED KÄTTARE ÄR INGEN LEVANDE KYRKA, sade han vid ett tillfälle.

Grupper "utanför lägret" har alltid varit viktiga för Kyrkans vitalisering i tider av stagnation och korruption. Den helige Franciskus och Ignatius av Loyola är exempel på förnyare inom kyrkan som primärt var motarbetade. Den heliga Birgitta, Luther är exempel på personer som var kallade att framföra kritik mot kyrkans högsta ledning och påven. Frikyrkor har betytt mycket för Kyrkans förnyelse. T.ex. Pingströrelsen som har betytt mycket för återupptäckten av Andens dop och de andliga nådegåvorna i hela kyrkan och en karismatisk förnyelse som nu också genomsyrar Katolska kyrkan.

Det föresvävade aldrig Birgitta, Franciscus eller Ignatius att lämna Kyrkan eller "öppna eget" trots att de var kritiska till företeelser i den kyrka de tillhörde. Att Kyrkan är en enda, katolsk (="allmännnerig") och apostolisk var självklart för dem, de älskade sin kyrka och även deras kritik framförde de av kärlek till Kyrkan. Inte heller Luther hade som avsikt att bilda ny kyrka, hans avsikt var att ställa till rätta missförhållanden i Katolska kyrkan. Det var världsliga och kyrkopolitiska omständigheter som gjorde att det ändå blev en brytning med Katolska kyrkan. Pingströrelsen uppstod som en förnyelse inom olika kyrkosamfund, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm var baptistisk, och det var inte Levi Pethrus avsikt från början att lämna Baptistförbundet, utan det var på grund av att Baptistsamfundet inte tolererade de nya uttryckssätt för andligt liv som  Pingströrelsen tvingades bilda egna församlingar.

Därför finns det också inom Pingströrelsen idag en förståelse för Kyrkans enhet, inte bara i Anden utan också strukturellt, Peter Halldorf talar mycket om ämbetet i världskyrkan, vilket dock är unikt för Pingströrelsen, men vi ser också hur fria pingstförsamlingar går samman i ett praktiskt samarbete i Pingst FFS och kanaliserar den vägen sina ekumeniska kontakter med det övriga kristna Sverige. De flesta pingstpastorer idag inbillar jag mig är positiva till ett andligt samarbete mellan samfunden, och accepterar katoliker som jämbördiga kristna, även om de inte delar Katolska kyrkans syn i alla frågor. 

Sedan finns det några grupper som väldigt starkt motsätter sig alla strukturella synliga samband inom kristenheten och menar att kyrkans enhet är endast och uteslutande en enhet i Anden. Vissa av dessa är långt mer antikatolska än någonsin Luther och protestantiska kyrkor, men felaktigt åberopar de ändå Luther som sin läromästare. Man avvisar alla tankar på apostolisk succession och läroämbete i Kyrkan, i sin bibeltolkning är de närmast antiintellektualistiska och avvisar alla principer för texttolkning. Var och en läser Bibeln rakt upp och ner och med Andens hjälp förväntas man då få en rätt förståelse. Det behövs varken något förmedlande läroämbete eller några vetenskapliga metoder för texttolkning.

Denna avvisande hållning framförs på ett mycket pretentiöst sätt, man menar sig helt enkelt vara de enda som rätt förstår det apostoliska arvet, att man låter sig ledas av Anden och drivs av idealitet och radikalitet i motsats till den etablerade kristenheten som anses försoffad. I långt högre grad än den Katolska kyrka de förkastar är de dömande och inkvisitoriska mot andra kristna. Särskilt starkt är avståndstagandet till Katolska kyrkan. Ett typiskt inlägg på en blogg som företräder denna inriktning kan låta ungefär så här:

"Det är upprörande att läsa om hur stora delar av kristenheten förenar sig med det skökoväsende som den katolska kyrkan representerar! Katolska kyrkan har byggts upp av högintelligenta lärare och kyrkofäder, som gör om intet Guds sanningar, och ersätter det med nya utombibliska traditioner och ritualer som inte finns tillstymmelse av i ordet."

Man skulle kunna kalla dessa extremgrupper för Kristendomens kvacksalvare, eftersom de sågar av den gren de själva sitter på genom att medvetet och konsekvent göra sig urarva kontakten med den levande Kyrkan, den globala kristenheten. - Men vi har Bibeln och Anden, säger man. Visst, men dessa har de tagit emot genom Kyrkans förmedling, och utan kontakt med Kyrkan kan dessa skatter snabbt gå förlorade. Bibelläsning utan kontakt med en levande tolkningstradition kan ta vägen var som helst, och umgänge med de andliga nådegåvorna i små överentusiastiska grupper utan kontakt med ett större sammanhang kan lätt urarta till missbruk. Profetia måste alltid prövas, och i dessa grupper är det lätt att egna preferenser eller önskedrömmar misstolkas som tilltal från Gud. Genom gruppernas betonng av sin utvaldhet och isolering mot övriga kristna hamnar man lätt i elitism, och med starka ledare med egna ambitioner kan lätt processer sättas igång som man tappar kontrollen över. Knutby är ett aktuellt exempel på detta.

Ekumeniska cirklar

 Jag funderar mycket på vad som händer i den svenska kristenheten just nu. Ekumeniskt upplever jag att ett PARADIGMSIFTE är på gång. Majoriteten av människor som verkligen är engagerade och lever utifrån sin kristna tro upplever att vi, alla kristna är förenade som systrar och bröder i en och samma familj. Borta är den gamla atityden att varje samfund är sig själv nog och att vi i praktiken behandlar de andra som konkurrenter, även om vi pliktskyldigt försökte ha något ekumenisk arrangemang under böneveckan för kristen enhet. Nej, nu är något nytt på gång. Ingen säger längre till den andre att du hör inte till mig, ALLA HÖR VI SAMMAN I EN OCH SAMMA KROPP, som Paulus liknar kyrkan vid: Alla är vi lemmar i en och samma kropp. Vi gläds med den andre när han gläder sig, och vi lider med den andre när han lider.

Sedan finns det extrema engagerade minoriteter som är anti-ekumeniska och som SER DEN NYA EKUMENIKEN SOM ETT HOT ELLER FÖRRÄDERI. Vissa extrema frikyrkliga kretsar anser fortfarande inte att katoliker är riktiga kristna, och ser pastorer som Ulf Ekman och Peter Halldorf som förädare som kapitulerar för Roms skenfagra lockelser. Det finns också konservativa katoliker som svärmar för det pre-konciliära och som ser varje försök till ömsesidig dialog med protestanter som ett svek och som är kritiska till biskop Anders stora ekumeniska engagemang. För dem finns det bara en väg till enheten: Att protestanterna villkorslöst kapitulerar och kommer till Rom.

Jag tror det som händer nu har legat och mognat under många år och fötts fram med böner. DET FINNS NU EN OTÅLIGHET I ATT GÅ FRÅN PRAT TILL HANDLING. Jag ser hur vi t.ex. på Södermalm arbetar med gemensamma sociala projekt inom Söders kristna råd, Jag ser hur andliga centra som pingstkommuniteten på Bjärka Säby, Östanbäcks kloster, många katolska kloster drar till sig andligt sökande människor från alla håll och man gläds åt att överskrida samfundsgränserna. Jag ser hur frikyrkopastorer som Ulf Ekman och Peter Haldorf mer och mer talar om ämbetet i Kyrkan och närmar sig katolsk sakramental syn. Svenskkyrkliga FKE ser sig som katoliker i Svenska kyrkan som vill ha förening med Katolska kyrkan, och även somliga frikyrkliga kan tänka sig enhet med påven och får upp ögonen för ämbete och sakrament i kyrkan.

Det slår mig att den gamla uppdelningen mellan protestanter och katoliker inte längre är lika tongivande som tidigare i den svenska kristenheten. Andra gränslinjer är tydligare och mer framträdande. En sådan är mellan uppenbarelsetrohet och liberalteologi, en annan är mellan de som bejakar ämbete och sakrament och de som menar att alla sådana strukturer i kyrkan är av ondo och att det bara är fria församlingar som läser Bibeln och där anden flödar fritt som gäller.

När jag satt och tänkte på detta ritade jag en figur med tre cirklar som delvis överlappar varandra. Den blå cirkeln representerar sekularisering och MÄNSKLIGT FÖRNUFT. Den gula cirkeln representerar Kyrkans materiella struktur här på jorden, ÄMBETE OCH SAKRAMENT.

 Den röda cirkeln representerar UPPENBARELSETROHET. För vissa protestantiska kretsar är detta identiskt med trohet mot Bibeln. Vi katoliker vet att det finns ett större sammanhang som heter Kyrkans tradition i vars sammanhang Bibeln finns, men hur som helst kommer vi fram till samma uppfattning om vad som är det grundläggande kristna apostoliska arvet som vi förvaltar och har tagit emot som en "trons skatt" som det är Kyrkans uppdrag att ge vidare till kommande generationer. Jag tänker här t.ex. på Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedins gemensamma Jesus-manifest. Dokument som Lausanne-deklarationen och Katolska kyrkans katekes uttrycker samma sak. Det finns en slags grundläggande gemensam konsensus kring uppenbarelsen som delas av alla uppenbarelsetrogna, även om man kan ha meningsskiljaktligheter kring detaljer. Denna konsensus avgränsar sig tydligt mot olika läror som vill lägga till eller dra ifrån väsentliga saker, t.ex Jehovas vittnen eller Mormonerna som klart faller utanför den stora kristna traditionen. Den avgränsar sig också mot liberalteologin och den kontextuella teologin som tillåter sig att tvivla på uppenbarelsen och menar att människan på nytt måste uppfinna och tolka tron utifrån sitt eget moderna perspektiv.

Ett sådant cirkeldiagram blir visserligen mycket schematiskt och kan knappast ge en rättvisdande bild åt en verklighet som är mycket mera mångfacetterad än så, men jag tyckte ändå den kan ge en viss hjälp åt att förstå vissa drag i det ekumeniska landskapet, därför publicerar jag den. (Klicka på figuren för att se en förstoring).

Förnuftet måste alltid vara med i den kristna tron. Uppenbarelsetrohet utan förnuft urartar till fanatisk fundamentalism. Framhållande av ämbete och sakrament utan förnuft och uppenbarelsetrohet urartar till livlös traditionalism och historieromantik, förnuft utan tro slutligen urartar till materialism, nihilism och andlig utarmning.

Jag tror att alla människor i grunden längtar och hoppas och tror på något mer än tomheten. Det handlar inte om vidskepelse eller en billig tröst för den svage, utan om något mycket mer. Vår tids stora fara är förnekandet och att nihilismen blir dogmatisk. Därför behövs Kyrkan, hon har något att förmedla till alla människor.

Petrusämbetet enar och splittrar

 Den praktiska ekumeniken har gjort stora framsteg i Sverige under senare år och man finner varandra över samfundsgränserna på de mest oanade sätt. Inte minst Katolska kyrkan har kommit att få ett alltmer accepterat status bland protestantiska samfund i Sverige. Vi minns t.ex. samarbetet mellan biskop Anders Arborelius och pingstledaren Sten-Gunnar Hedin kring Jesus-manifestet.

Även Petrusämbetet diskuteras, och det är inte en otänkbar tanke för många protestanter att påven är sammanhållande länk i en framtida enad kyrka. Inte då på så sätt att alla andra samfund går in under Rom, utan att alla samfund ger och tar.

Förbundet för kristen enhet (FKE) är en sammanslutning inom Svenska kyrkan som sedan sin start 1965 har på programmet att den universella kyrkans synliga enhet framträder i biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen av Rom (påven), och medlemmarna i FKE brukar tala om sig själv som katoliker i Svenska kyrkan.

Enhetens vänner är en gemenskap som nyligen bildats av människor i Svenska kyrkan och frikyrkorna, den katolska kyrkan och de ortodoxa/orientaliska kyrkorna som vill fördjupa sin kunskap om apostolisk tro med det yttersta målet att nå synlig gemenskap med biskopen i Rom. Det nya med denna gemenskap är att den inte bara inrymmer personer från Svenska kyrkan, utan nu också frikyrkliga som söker närmare gemenskap med katoliker och ortodoxa.

Pingst-pastorn Peter Halldorf från Bjärka-Säby-kommuniteten verkar stå nära en ortodox syn på enhetens ämbete i kyrkan, d.v.s. ett antal patriarker, varav påven i Rom är en, men också han kan tänka sig en relation till påven i en framtida enad kyrka. I en intervju i Dagen säger han:

"En radikal enhetsvision innebär, som jag se det, att de yngre kyrkorna träder i gemenskap med biskopen i Rom, på samma gång som denne erkänner frikyrkornas uppkomst som ett uttryck för den helige Andes autentiska handlande i historien. Det är inte fråga om organisatorisk sammanslagning, utan om bevarad självständighet."

Livets Ord och Ulf Ekman har verkligen gjort en helomvändning under senare år i sin syn på Katolska kyrkan. Från en mycket negativ syn finns nu en mycket livlig ekumenik med katoliker. Biskop Anders Arborelius har varit gäst hos Ulf, och till Livets Ords Europakonferens 2007 var katoliken Charles Whitehead inbjuden och han blev en mycket uppskattad gäst. Ulf Ekman har ömjukt redogjort för sin ändrade inställning och skriver i en bok: "Man skall vara försiktig i att uttala sig om vem som har död eller levande tro. Jag har själv fått lära mig hur lätt man gör misstag och fått inse hur fel jag ibland haft."

Inte alla tycker om eller bejakar detta nya ekumeniska klimat. Det finns fortfarande de som ser Katolska kyrkan som antikristlig och något man absolut inte kan ha gemenskap med. Den nystartade bloggen Aletheia samlar en del av dem som tänker så. Där har man upptäckt att Ulf Ekman har en nära gemenskap med bröderna i Östanbäcks kloster, dessa står nära FKE som alltså söker full gemenskap med påven i Rom, man har också upptäckt att Livets Ord har givit ekonomiska bidrag till bröderna i Östanbäck vilket fått Bloggen Aletheia att bedriva en kampanj mot Ulf Ekman där han anklagas för att ha en dold agenda att föra Livets Ord i armarna på Rom. På grund av samröret med bröderna i Östanbäck avkräver de tre ansvariga för bloggen en deklaration från Ulf Ekman huruvida han bejakar ?Petri ämbete? / påvestolen i Rom eller inte. På bloggen sprider man också uppfattningen att Ulf Ekman inte har de egna med sig i denna nya ekumeniska hållning gentemot Katolska kyrkan och skriver, utan att man har några bevis för det att många av Livets Ords egna är kritiska.

Debatten har föranlett att en talesman för Livets ord, Magnus Dahlberg gjort en deklaration om Livets Ords inställning till ekumenik på den nämnda bloggen. Han skriver bl.a:

Det är ett välkänt faktum att Livets Ord sedan ett antal år tillbaka har genomgått en utveckling där vi aktivt gör vad vi kan för att främja äkta och sann enhet mellan kristna. Vi tror att detta är angeläget i den tid vi lever i. Det var ju också något som var angeläget för Jesus i Johannes 17. Jag tror inte heller att detta hade varit särskilt kontroversiellt, om det inte vore för att vi inkluderar katoliker i definitionen av Kristi kropp. Det tål att påpekas att våra enhetssträvanden inte på något sätt exklusivt vänder sig till katolska kyrkan... Vi har också glatt oss över gemenskapen med både bröderna i Östanbäcks kloster och andra som står för Svenska kyrkans ursprungliga tro (Östanbäck är f ö inte ett katolskt kloster utan är en del av Svenska kyrkan).

Det kan läggas synpunkter på olika fenomen inom katolska kyrkan (liksom man kan ha synpunkter på de flesta kristna sammanhang och rörelser). Men om vi tar vårt uppdrag om enhet på allvar, hur ska vi då förhålla oss till de miljontals katoliker som är djupt gudstroende... För oss är det självklart att alla dessa miljontals genuint kristna katoliker är våra bröder och systrar. Dem vill vi ha gemenskap med. Precis på samma sätt som vi vill ha gemenskap med pingstvänner, lutheraner, missionsförbundare, baptister, metodister och alla andra kristna. Men detta betyder inte att vi försöker ?dra hela kristenheten till Rom och till påven?... Vad som istället behövs idag är en öppen och fördomsfri attityd och en saklighet i inställningen att vi faktiskt kan lära oss mycket av våra syskon i alla kristna sammanhang.

För mig synes detta vara en mycket klok och sympatisk inställning till ekumeniken, det är ungefär samma ekumeniska anda som Charles Whitehead förmedlade från katolskt håll då han gästtalade på Europakonferensen sommaren 2007. (Videoinspelning här).

Det går väldigt fort med ekumeniken i dessa dagar, och särskilt inställningen till Katolska kyrkan bland frikyrkliga protestanter har svängt mycket fort från avståndstagande till en önskan om närmare gemenskap. Man kan förstå att alla inte hänger med i dessa snabba förändringar. Liksom det finns många katoliker som har svårt att acceptera en ömsesidig ekumenik med protestanter, utan som fortfarande menar att det bara finns en ekumenik: att alla protestanter skall inse att de skall komma till Rom, så finns det många frikyrkliga som allvarligt menar att Katolska kyrkan är Uppenbarelsebokens stora sköka, antikrist själv som man absolut inte skall ha gemenskap med. Det är naturligt att en snabb förändringsprocess leder till spänningar och konflikter, förändringar måste få ta tid.

"Guds schäferhund" åter i skottgluggen på DN kultur

 Att DN´s kulturredaktion tillmäter påven Benedikt XVI stor betydelse står klart. Annars skulle han inte två gången under loppet av ett år tillägnas en helsidesartikel. Tyvärr skriver man inget positivt om denne bildade och filosofiskt skolade man. I en stort uppslagen artikel förra våren fick Amanda Peralta fritt utgjuta sin indignation över Ratzinger som sades vara en stockkonservativ bakåtsträvare och en tros-polis som inte skyr några medel för att bringa rättning i leden. Peralta gav honom i artikeln öknamnet schäferhunden, "il pastore tedesco".

Nu blev detta försök att misstänkliggöra påven utan framgång. Påven Benedikt XVI, f.d. kardinal Ratzinger har inlett sitt pontifikat på ett mycket lyckat sätt, hans strama akademiska sätt som chef för Troskongregationen trodde man skulle ligga honom i fatet, men han har blivit riktigt folkkär, och det har visat sig att han har en förmåga till diplomati och dialog, t.ex. i samband med krisen kring den missförstådda föreläsningen i Regensburg vilket han vände till en positiv dialog med Islam. Dessa utåtriktade sociala sidor kombinerar han med en intellektuell skärpa och filosofisk briljans som överträffar de flesta.

 DN´s kulturredaktion verkar ha svårt att acceptera denna popularitet, för nu lånar kulturredaktionen på nytt sitt utrymme, denna gång åt Erik Tängerstad historiker från högskolan på Gotland, i ett nytt försök att misstänkliggöra påven. Innehållet i kritiken är snarlikt Amanda Peraltas, men aggressiviteten i kritiken har tonats ner: Påven är en taktiker av Guds nåde som säger en sak och menar en annan och som i själva verket vill tillskansa sig makt över forskningen och hämma den fria forskningen. Han överskrider sina befogenheter när han vill föra en akademisk dialog om teologiska frågor vid ett statligt universitet. Tro och teologi bör han hålla för sig själv innanför Vatikanens murar.
I fokus för artikeln stod forskarnas protester på La Sapienza-universitetet som tidigare rapporterats om, jag började läsa artikeln med intresse och förväntade mig nya intressanta infallsvinklar till detta ämne. Men  inte så, artikeln består av påståenden och teorier om maktbalans mellan olika fakulteter i den italienska universitetsvärlden och att påven har intresse i att agera politiskt i detta. Det hela verkar i mina ögon mest som spekulationer, Tängerstad ger inga objektiva fakta som stöder det han säger. Vi har rika källor att ösa ur när det gäller påvens egna skrifter och tal, varav en del även finns på svenska, t.ex. boken På väg till Jesus Kristus som innehåller ett antal artiklar ur hans tidigare produktion innan han blev påve. Sedan har vi talet vid universitetet i Regensburg, och det tal han skulle ha hållit personligen vid La Sapienza-universitetet. Dessa briljanta texter belyser på ett utmärkt sätt hur påven tänker i teologiska frågor. Han skiljer noga på Kyrkans tro och teologisk forskning. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process. Tron är en gåva Kyrkan fått ta emot, den kan inte bevisas eller motbevisas, men detta innebär inte att den teologiska reflektionen inte kan vara föremål för vetenskap och förnuft. Därför är teologin som vetenskap i högsta grad berättigad. 

I talet som påven skulle hålla säger han bl.a:

Eftersom universitetet är en institution som står fritt gentemot varje politisk och kyrklig auktoritet, är universitetets funktion av alldeles särskilt stor vikt för vårt moderna samhälle som är i stort behov av en dylik institution.

Därefter utvecklar han sina tankar om relationen mella tro och vetande, här ytterligare några utdrag ur talet:

...Vi ser det tydligt idag, hur religionernas tillstånd och kyrkans situation, kriserna och förnyelserna hon går igenom, inverkar på hela mänskligheten. Därför har påven just i sin egenskap av herde för sin gemenskap allt mer blivit till en röst som uttrycker mänsklighetens etiska förnuft. Här kommer naturligtvis genast invändningen att påven dock inte kan tala med utgångspunkt i det etiska förnuftet, eftersom han hämtar grunden för sina utlåtanden i sin tro och de därför inte kan äga någon giltighet för dem som inte delar denna tro....

På denna plats skulle jag nu först helt kort vilja hänvisa till den amerikanske filosofen John Rawls som även om han förnekar att religiösa läror skulle äga ett ?offentligt? förnuft, i detta ?icke-offentliga? förnuft trots allt ser ett förnuft, som inte får ifrånkännas religionens anhängare av dem som förespråkar en sekularistisk och hård rationalitet. Ett kriterium på detta förnuft ser han bland annat däri att dylika läror härstammar ur en ansvarskännande och välgrundad tradition, där under en längre tidsrymd det hunnit utvecklas tillräckligt goda argument och grunder som stöd till respektive lära.

Men sanningen är inte endast teoretisk. När Augustinus jämförde Bergspredikans saligprisningar med Andens gåvor så som de uppräknas i Jesaja 11, bekräftade han att det fanns ett ömsesidigt innehåll i ?scientia? och ?tristitia? ? det rena vetandet, ansåg han, gör människan sorgsen....

Ja, det är verkligen så ? den som endast håller sig till det som händer och sker i världen blir till sist sorgsen. Men sanning betyder mer än enbart kunskap. Insikten om vad sanning är har som mål insikten om det goda. Det är också det som är avsikten med Sokrates frågor: Vad är det goda som gör oss sanna? Sanningen gör oss goda och det goda är sant: Detta är den optimism som finns i kärnan av den kristna tron, eftersom tron har fått del av Logos, av det skapande förnuftet, som i Guds människoblivande på samma gång visade sig vara det goda, vara godheten själv.

Men när förnuftet av rädsla för att förlora sin förmodade renhet förhåller sig döv för det glada budskapet som kommer till det ur den kristna tron och dess vishet, då förtorkar det som ett träd, vars rötter inte längre når ner till det livgivande vattnet. Läs hela talet här.

Det verkar som om de protesterande forskarna vid La Sapienza-universitetet och Erik Tängerstad inte har satt sig in i hur påven tänker i dessa frågor, eller också vågar de inte möta honom på sin egen planhalva i en akademisk diskussion utan väljer istället att göra politik av det hela. Det är inte påven som försöker politisera det akademiska livet, han inbjuder ödmjukt till en diskussion om tro och vetenskap, men dessa forskare vill inte lyssna. istället håller de för öronen och skriker att han skall hålla sig på sin kant och inte blanda sig i det sekulära samhället.

Filosofen Roger Scruton intervjuades nyligen på TV Axess. På frågan om vad som är det största hotet mot västerlandet svarade han att det är faran att "nihilismen blir till ortodoxi". Dessa forskar-protester är ett illustrativt exempel på detta. Kyrkan har mycket positivt att bidra med i samhället, Kyrkan är en del av samhället, historiskt och genom att den stora skaran av troende också är samhällsmedborgare, det är att förneka en bit av verkligheten då samhälle och offentliga institutioner agerar som om denna verklighet inte existerade.

Kyrkan finns i samhället, men det är inte Kyrkans intresse att bli accepterad av samhället, hon har alltid blivit utsatt för förföljelse och snarare stärkts i de perioder det funnits motstånd, men såsom påven vittnar om kommer Kyrkans röst inte att tystna, hon känner ett ansvar för samhället och mänskligheten och måste därför vittna om den tro som hon förvaltar, men samhället har mycket att förlora på att inte lyssna till den rösten och att förneka sitt kristna arv.

Ett förslag till DN: Låt påven få ett genmäle genom att publicera hela La-Sapienzatalet i kulturdelen!

Kristet samarbete skall göra den kristna rösten tydligare i samhället

 I veckan har en ny kristen tankesmedja bildats, Claphaminstitutet som skall stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro och göra den kristna tron och kristna värderingar tydligare i det offentliga rummet. Det finns idag starka krafter som vill marginalisera den kristna tron och göra den till en privatsak. Det finns ingen anledning att acceptera detta. Vi kristna har ett ansvar och en plikt att påverka samhället utifrån vår tro, den kristna tron har mycket att bidra med när det gäller fred, människovärde, social stabilitet.

Initiativ till tankesmedjan kommer från evangelikalt håll, en av de drivande har varit tidigare kristdemokratiske riksdagsmannen och pastor i Missionskyrkan Tuve Skånberg som också utsetts till direktor för institutet. Namnet Clapham är taget från Claphamgruppen från stadsdelen Clapham i London där bl.a. William Wilberforce verkade på 1700-talet. Man engagerade sig helhjärtat i missionsarbete och för sociala reformer och gruppen är känd för sin framgångsrika kamp för slaveriets avskaffande.

En anledning till att kyrkornas röst inte hörts tydligare i samhället är kristenhetens splittring och att varje samfund kört sitt eget lopp. Detta har vi inte längre råd med längre. Om vi kristna skall kunna ta vårt ansvar i samhället måste vi samarbeta. Det har visat sig att i många viktiga samhällsfrågor skiljer vi oss inte åt utan kan tala med enad röst, det har t.ex. arbetet med remissvar till äktenskapsutredningen visat där jag förstått att biskop Anders Arborelius varit en uppskattad samlande kraft. Institutet utgår i sitt arbete från den s.k. Lausanne-deklarationen som är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, antagen vid en internationell kongress för världsevangelisation i Lausanne, Schweiz, 1974 på initiativ av predikanten Billy Graham. Katoliker kan möjligen reagera på att man utgår från en deklaration som kommit till i evangelikal tradition, men om man med katolska ögon läser den, så finner man att den till överväldigande delen stämmer överens med katolskt synsätt, det finns vissa vinklingar, t.ex. i betoningen av Bibeln där vi katoliker också betonar traditionen och Bibeln som en del av denna, men dessa teologiska frågor har ingen betydelse för själva arbetet med samhällsfrågorna. I betoningen av evangelisation och socialt arbete är Lausanne-deklarationen av samma anda som Katolska kyrkans sociallära och t.ex. Påven Johannes Paulus II´s apostoliska brev Ecclesia in Europa.

Flera katoliker är med bland stiftarna, förutom undertecknad kan nämnas dr Christina Doctare och doc Yvonne Maria Werner. Vi har redan från katolskt håll något som kan liknas vid en katolsk tankesmedja genom gruppen kring Newmaninstitutet och tidskriften Signum. Olika meningar finns inom Katolska kyrkan huruvida det är bäst att arbeta ekumeniskt brett som inom Claphaminstitutet, eller om man hellre skall fortsätta att arbeta inom det egna samfundet och i såfall ha ett samarbete med andra kristna i samhället. Den diskussionen lär fortsätta, och på sikt får vi se om det blir en gemensam ekumenisk tankesmedja med brett katolskt deltagande eller ett bilateralt samarbete.

Äktenskapet mer än en symbolfråga

 I en SIFO-undersökning 2001 sade en majoritet nej till att homosexuella skulle få rätt att adoptera. Att 7 av 10 nu säger ja till att homosexuella skall få gifta sig betyder inte nödvändigtvis att svenska folket ändrat sin grundinställning i denna fråga. Efter den massiva propagandan till förmån för homoäktenskap som förts i medierna de sista månaderna och där argument i motsatt riktning systematiskt förtigits, så  är det kanske inte så konstigt med dessa siffror. HADE FRÅGAN STÄLLTS PÅ ETT MERA NYANSERAT SÄTT SKULLE MAN FÅTT ETT ANNAT SVAR. (1, 2, 3)

Jag håller med DN och Göran Hägglund om att politik är det möjligas konst och att man måste kompromissa om man vill få något uträttat och inte göra varje fråga där en part i regeringssamarbetet avviker till en fråga om att bryta samarbetet. Samtidigt kräver samarbetet en ömsesidighet och att alla parter lyssnar och tar varandra på allvar. DET FINNS EN OBEHAGLIG TON I DET SÄTT SOM FRÅGAN OM SAMKÖNADE ÄKTENSKAP DRIVITS I SVERIGE DÄR OPINIONER SOM HAR INVÄNDNINGAR HUNSAS, och omhuldande av yttrandefrihet och respekt för motpartens argument som annars brukar vara ledstjärna i den demokratiska processen är som bortblåst. Vi såg det i kampanjen "mamma pappa barn" i Stockholms tunnelbana där det togs till brösttoner att denna kampanj borde förbjudas, ett annat exempel är centerriksdagsmannen Johan Linanders uttalande i Sydsvenska Dagbladet att ?Vi ska vara stenhårda mot kristdemokraterna. Det är inte ens värt att förhandla om?. Kristdemokraternas allianskolleger med statsminister Reinfeldt i spetsen har fortsatt att förverkliga denna programförklaring att kristdemokraterna skall köras över utan samtal och diskussioner.

DN som en ledande dagstidning som borde ha ett ansvar att belysa en fråga allsidigt stämmer in i samma strategi. Hanne Kjöller i en artikel 2007-01-24 och på ledarplats idag framför man med emfas att Kristdemokraterna borde lägga sig platt och inse att loppet redan är kört. Reinfeldt, Kjöller, DN´s ledarskribent m.fl. anser sig ha tolkningsföreträde och vet hur det är: Äktenskapet är "bara" en symbolfråga och synen på ÄKTENSKAPET SOM EN KOMPLEMENTÄR UNIK LIVSGEMENSKAP FÖR SLÄKTETS BESTÅND, EN VÄRDERING SOM DELAS AV ALLA STÖRRE KULTURER I VÄRLDEN OCH HÖR TILL MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA ARV, är i själva verket bara ett uttryck för ett orättvist diskriminerande system som vi nu i vår klarsyn äntligen förstått att vi skall tömma på dess gamla innehåll och ge en ny innebörd.

DENNA NYA "INSIKT" ÄR SÅ SJÄLVKLAR OCH FÖRÄNDRINGEN SÅ ANGELÄGEN ATT SNABBT INFÖRA ATT DET INTE ENS ÄR VÄRT ATT GÖRA EN UTREDNING OM DE NEGATIVA KONSEKVENSERNA. Några hade inte ens tålamod att vänta på en regeringsproposition som förbereder frågan, utan man ville driva igenom förslaget i riksdagen redan i vår.

Kristna och muslimska organisationer, t.ex. KATOLSKA KYRKAN SOM SKRIVIT ETT MYCKET UTFÖRLIGT OCH FÖRNUFTIGT RESONERANDE REMISSVAR TYCKER MAN INTE ENS ÄR VÄRD ATT LYSSNA PÅ. Katolska kyrkans svar BYGGER PÅ KATOLSK MÄNNISKOSYN OCH PÅ KATOLSKA KYRKANS SOCIALLÄRA, PRINCIPER SOM LIGGER TILL GRUND FÖR ALLA DE STORA KRISTDEMOKRATISKA PARTIERNA I EUROPA OCH OCKÅ FÖR KRISTDEMOKRATERNA I SVERIGE.  Detta avfärdar Hanne Kjöller i en handvändning och TYCKER ATT KRISTDEMOKRATERNA SKALL LÄGGA SIG PLATT FÖR DEN I SVERIGE NU SNABBT UPPKOMNA OPINIONEN. Ett förslag till Hanne Kjöller och ledningen på DN: Om ni vill stå för allsidighet och balans, studera noga Katolska kyrkans remissvar och gör en intervju med Anders Arborelius och belys objektivt Katolska kyrkans synpunkter. 

DET ÄR SKANDALÖST ATT BARNOMBUDSMANNEN OCH RÄDDA BARNEN INTE TYDLIGARE FRAMFÖRT BARNPERSPEKTIVET i denna fråga,  man verkar helt ha vikt sig och accepterat inställningen att könsneutrala äktenskap redan är ett faktum. Argumentet som framförs är att de barn som lever med samkönade föräldrar kan uppleva det som diskriminerande av det faktum att deras föräldrar undantas från rätten att ingå äktenskap. Detta är en mycket tunn argumentation. Diskriminerande upplevs det därför att vi har en opinionsstorm just nu där vi matas med propagandan att alla som inte accepterar könsneutrala äktenskap diskriminerar homosexuella. Men så är det inte alls. Det finns många barn som av olika skäl redan nu växer upp i familjekonstellationer annorlunda än med ursprungsföräldrarna. Detta är fullständigt naturligt, och i ett läge där äktenskapet i dess nuvarande komplementära heterosexuella form anses som självklar, så finns det inget belägg för att det faktum att dessa barns vårdnadshavare inte får gifta sig skulle upplevas som diskriminerande. RÄDDA BARNEN BORDE ISTÄLLET FOKUSERA PÅ BEFARADE NEGATIVA KONSEKVENSER AV REFORMEN SOM T.EX. ATT DET ALLTID MÅSTE KOMMA IN MINST EN YTTERLIGARE PART SOM HAR EN RELATION TILL BARNET EFTERSOM EN ENKÖNAD RELATION ÄR STERIL, det förutsätts en spermadonator, en surrogatmamma, en utomstående biologisk förälder, som har en relation till barnet.

Jag vill vädja om besinning i denna fråga. Det är inte alls säkert att den opinion som snabbt blåst sig stark i denna fråga är höjden av sanning och klokhet. PÅ lite längre sikt kan det visa sig att Kristdemokraterna har rätt. DET ÄR OROVÄCKANDE ATT ENDAST ETT LITET PARTI ÄR BERETT ATT STÅ FÖR EN AVVIKANDE MENING OCH SMÅTT SKRÄMMANDE MED DEN HETSJAKT SOM UPPSTÅTT MOT DEM SOM TÄNKER ANNORLUNDA I DENNA FRÅGA. Det visar hur skört vårt demokratiska system är. Även om vi har många spärrar kvar, så går associationerna till 1600-talets häxprocesser i Sverige eller till 30-talets Tyskland.

Forskare i påve-protester mer fördomsfulla än talibaner

 Jag läser att påven fått ställa in ett besök vid Roms universitet La Sapienza på grund av att ett antal religiofobiska forskare dragit igång protester eftersom de tror att påven är emot fri forskning. Som grund för detta nämner de ett tal av påven, då Joseph Ratzinger, för 18 år sedan då han citerade en källa som sade att kätteriprocessen mot Gallilei var "rimlig och rättvis". Arma samhälle om vi har så inskränkta och fördomsfulla forskare. Deras fundamentalistiska fördomfullhet mäter sig väl med talibanernas.

När påven för en tid sedan i Regensburg citerade en historisk källa som var kritisk till islam väckte det rabalder i den muslimska världen. Men när man väl fick besinna sig och många kloka muslimer fick klart för sig att påven i själva verket önskar dialog och samförstånd ledde det till goda relationer och samtal mellan Katolska kyrkan och islam.

Dessa militanta forskare verkar emellertid inte vilja lyssna till vad påven egentligen säger. Då skulle de förstå att han tvärtom vill främja fri forskning och att förnuftet får råda fullt ut, inte bara på teknologins och den materiella utvecklingens område, men för att känna igen det goda, också på det andliga planet, vilket påven menar är en förutsättning för fred och rättvisa i världen. Det är helt uppenbart att dessa forskare inte har satt sig in i vad Joseph Ratzinger skrivit. De har nog inte heller läst påven Johannes Paulus II´s skrivelse Tro och Förnuft. Men det är kanske säkrast att de inte sätter sig in i detta, för då skulle de tvingas de ompröva sin hätska inställning till påven och Katolska kyrkan om de önskar ha sin intellektuella heder i behåll.