Rädda barnen från att utnyttjas i terrorismen

 Palestinska barn utnyttjas som barnsoldater. Se mera bilder på bloggen I Gilboas svala skugga.

I kväll var det en konsert i Storkyrkan arrangerad av Rädda Barnen till förmån för palestinska barn på Västbanken och i Gaza. Fokus var på att israeliska regeringen inte tillämpar FN´s barnkonvention. Våld, återkommande utegångsförbud, barn grips ibland och sitter fängslade upp till en vecka utan att få träffa sina föräldrar. Barnen hindras från att gå i skolan, de blir hatiskt inställda till Israel och låter sig utnyttjas som barnsoldater. Inger Ashing, ordförande i Rädda Barnen menade att den israeliska staten har helt andra resurser att erbjuda till stöd och hjälp till de barn som traumatiserats eller far illa av konflikten än vad den palestinska myndigheten har. Därför väljer man att fokusera på Israels ansvar för situationen.

Israels kränkningar av  Barnkonventionen skall givetvis inte försvaras, men är det inte att sila mygg och svälja kameler. 334 minderåriga finns idag i israeliska fängelser efter att ha utfört finetliga handlingar som resultat av föräldrarnas indoktrinering av barnen med hat mot Israel. Man kan inte blunda för det mest uppenbara förtrycket: Vuxna människor i Palestina, palestinska terrorister utnyttjar barnen i den pågående konflikten som självmordsbombare och barnsoldater. Barn utnyttjas när palestinska terrorister  transporterar sprängmedel i ambulanser, de indoktrineras systematiskt till rasism och dödslängtan. Hamas uttnyttjar barn till mänskliga sköldar och skryter med det. Palestinska vuxna har därmed en stor skuld i att barnen hamnar i denna situation, och genom att Rädda Barnen inte alls fokuserar på detta riskerar Rädda Barnen att gå terroristernas ärenden. Rädda Barnens aktion stärker terrorgruppernas övertygelse om att det är politiskt vinstgivande att utnyttja barn i kampen mot Israels existens.

Siewert Öholm skriver i Världen idag att bilderna på palestinska barnsoldater är fullt tillräckligt som svar till Rädda Barnens ordförande som försvarat konserten.  Åke Bonnier domprost i Storkyrkan förklarar på sin blogg varför man upplåter kyrkan till arrangemanget och för samtidigt in polemik mot evangelikala kristna.

Läs mera: Gunnar Hökmark: Kvällens barngala demoniserar Israel  Fred i Mellanöstern.  MXp: Nu stormar det kring Rädda Barnen...

Skall vi kunna hjälpa barnen måste vi se hela bilden och inte vara partiska. Då blir vi själva en del av konflikten istället för av lösningen. Det är inte bra att Rädda Barnen, som skall vara en ojävig organisation som skall arbeta för barns rättigheter oavsett vilka som kränker dem agerar på ett sätt så att organisationen pådrar sig kritik för partiskhet.

Partiledardebatten: Brist på statsmannaanda i äktenskapsfrågan

 Partiledardebatten i TV söndagkväll gav ett ganska osäkert intryck. De två blocken brottas med egna inre problem och man saknar en statsmannaanda som förmår höja blicken längre än till nästa val.

Frågan om samkönade äktenskap reduceras till en fråga om att surfa på en trend i tiden där partierna kan gripa poäng. Göran Hägglund som ende försvarare av äktenskapets nuvarande status var hårt trängd, och han gjorde ett ganska beklagligt intryck, han borde ha kunnat försvara äktenskapet på ett mera offensivt sätt. Det enda han i princip sade nu var att äktenskap har funnits i många hundra år och betyder en man och en kvinna, något som Lars Ohly gensast passade på att ta poäng på, då han påpekade att det i sig inte är ett argument mot förändring.

Å andra sidan hade de andra partierna absolut inga argument heller för varför man vill förändra annat än att majoriteten vill så.
- Alla ska få gifta sig med vem de vill! Ska det vara så svårt, sade Lars Ohly. Maria Wetterstrand ville göra det till en diskrimineringsfråga och kallade den nuvarande äktenskapslagstiftningen "den sista diskriminerande lagen mot homosexuella". Mona Sahlin hakade på trenden och ifrågasatte varför vi skall gradera kärleken. Men det är inte sant att äktenskapet handlar om diskriminering eller om att "gradera kärleken". Det är tragiskt att inget av partierna tycks inse detta eller åtminstone inte är beredda att stå upp till försvar för en mera nyanserad syn.

Äktenskapet är till sin natur en institution som  syftar till att knyta samman barnet med dess båda biologiska föräldrar. Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap eftersom ett sådant parförhållande inte innehåller den komplementaritet och förmåga att frambringa en ny generation människor som konstituerar äktenskapet, strider inte mot den grundläggande rättsprincipen att lika skall behandlas lika och har ingenting att göra med frågan om homosexuellas likaberättigande. BEGREPPET ÄKTENSKAP ÄGS INTE AV POLITIKERNA och kan inte vara föremål för politikernas godtycke.
De som ändå uppvisade en viss förståelse för frågans komplexitet var Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, men jag tror knappast de är villiga att strida för sin eventuella insikt här om det innebär risk att förlora röster.

Läs mera: Katolska kyrkans remissvar på äktenskapsutredningen.

Aftonbladet..

Broderskaparna fortsätter att splittra de kristna för politiska syften

  En debatt pågår mellan Broderskapsrörelsen och Claphaminstitutet med anledning av ett kristet vänster-manifest som de publicerat. I manifestet uttrycktes i inlindad form att man är för könsneutrala äktenskap. Uttryckssättet var "all kärlek är bra kärlek". Man anklagade också Claphaminstitutet för att vara "kristen höger" och utnyttjade då ordets i svenska öron negativa associationer.

Tuve Skånberg och Stefan Swärd från Claphaminstitutet replikerade och skrev att Claphaminstitutet är politiskt oberoende och att man tar avstånd från att etiketteras som kristen höger. Man konstaterade också att Claphaminstitutet och KD alls inte står ensamma i avvisandet av samkönade äktenskap vilket skribenterna från Broderskap påstått. (alla remissvar från Sveriges Kristna Råd och olika kristna kyrkor säger också nej, också en betydande del av svenska folket).

I ett svar till Skånberg och Swärd förtydligar nu broderskaparna att de med "all kärlek är bra kärlek" menar just att de är för samkönade äktenskap. De säger som svar på Skånbergs och Swärds fråga att de inte som RFSU vill stödja månggifte, inte heller syskonäktenskap.

Sedan raljerar broderskaparna över att Claphaminstitutets företrädare ställer denna fråga. De skriver:
"Efter allt detta (annat positivt man skrivit om solidaritet etc) har den kristna högern (obs de envisas med att etikettera på detta sätt) i Sverige en enda fråga: förordar Broderskapsrörelsen syskonäktenskap och månggifte?
Ja, man hade den frågan eftersom broderskaparna uttryckt sig på ett mycket luddigt sätt och frågan om samkönade äktenskap just nu är en aktuell fråga i det svenska samhället där åsikterna går i sär.

Broderskaparna uppmärksammade möjligen inte att Skånberg och Swärd i sitt svar också skrev:
"I stort delar vi manifestets ord om förlåtelse och upprättelse, solidaritet, generöst bistånd, fristad för flyktingar, fred i Mellanöstern, kamp för mänskliga rättigheter och mot individualisering och girighet." Därför fanns ju ingen anledning att gå i polemik mot just dessa delar.

Broderskaparna skriver sedan på ett sätt som om de hade monopol på den kristna kärleken:
"Kärlek kan aldrig vara fel ? kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek." Detta är en truism som givetvis alla ställer upp på. Men i denna kontext ger man detta en väldigt specifik tolkning: Att man som kristen måste vara för samkönade äktenskap. Är man inte för samkönade äktenskap så tar man avstånd från den kristna kärleken.

Jag tror att broderskaparna är medvetna om att det finns en stor konsensus inom kristenheten, när det gäller den kristna kärleken (som ju är grunden), solidaritet, samhällsansvar etc, men det låtsas man inte om. Istället använder de vilka medel som helst för att bilda opinion i frågan om könsneutrala äktenskap som nu blir het inför behandlingen i riksdagen.

De framför inte ett enda sakargument. De kristna remissinstanserna har framfört en gedigen sakargumentation i sina remissvar för att bevara äktensakpet. Se t.ex. Katolska kyrkans remissvar eller kyrkornas gemensamma svar i remissvaret från Sveriges Kristna Råd.

I avsaknad av sakargument försöker broderskaparna på ett fult sätt framställa splittring inom kristenheten. Envist etiketteras Clapham (som tydligen ses som en mycket farlig motståndare)  som kristen höger, vilket inte är sant och broderskaparna har fått svar på tal angående detta.

Den kristna kärleken exploateras för politiska syften, eftersom det verkar vara deras enda kvarvarande argument. Analysen att den kristna kärleken kräver att man inför samkönade äktenskap är inget som delas av större delen av kristenheten, och de kristna samfundens argumentation framgår tydligt i deras mycket sakliga remissvar. I botten på broderskaparnas argumentation ligger det underförstådda antagandet att bevarandet av äktenskapet som en relation mellan man och kvinna i sig innebär en diskriminering av homosexuella. Detta är inte sant, det är två olika frågor. Det finns även många homosexuella som är för bevarandet av äktenskapet.

---------------------
Fotnot: Påven Benedikt XVI har skrivit en mycket fin utläggning av den kristna kärleken i sin första encyklika GUD ÄR KÄRLEKEN. Han tar upp kärleken både som eros och agape, han reflekterar över hur dessa båda former av kärlek förhåller sig till varandra och han tar upp kyrkans och den kristna människans sociala ansvar utifrån kärleksbudskapet. Läs mera här...

Gudstro drivkraft bakom vetenskapliga genombrott

Den nutida diskussionen om att man måste vara ateist eller åtminstone inte vara personligt engagerad Guds-troende för att kunna bedriva objektiv vetenskap, nu senast manifesterad genom några lärare vid Lunds universitet, är en nutida artefakt som är helt befängd. Många av vetenskapsmännen som stått för de banbrytande vetenskapliga genombrotten har varit varmt Guds-troende människor. Hit hör Galileo Galilei, Isaac Newton, Albert Einstein och Michael Faraday. Man kan inte utesluta att deras personliga tro även varit den inre drivkraften för deras utforskarglädje.

När jag var ung tittade jag med intresse varje år på TV-programmet "Snillen spekulerarar" där SVT vid jultiden samlade årets nobelpristagare till ett gemensamt samtal. En fråga som alltid ventilerades var hur man såg på den vetenskapliga intuitionen. När det gällde existentiella frågor kunde man urskilja två olika sätt att se på detta. Några nobelpristagare resonerade ungefär så här: Allting har kommit till av en slump. Människans hjärna är "ingenting annat än" en oändligt komplicerad datamaskin, moral och etik är en mänsklig uppfinning och ingenting annat. Andra sade så här: Se bara på den enklaste bakterie, det är en oändligt komplicerad skapelse där alla delar fungerar i harmoni med varandra, när man betraktar naturen kan man inte undgå att tänka att det måste finnas en Skapare bakom allt detta. Båda förhållningssätten är förekommande bland vetenskapsmän, och man kan inte säga att de som har den senare inställningen skulle vara sämre på att utforska världen för att de är troende. Kanske är det t.o.m. tvärtom, att den personliga tron kan vara en drivkraft.

Det finns de som menar att den kristna människans förmåga att ifrågasätta sig själv och se sin egen ofullkomlighet är grunden till västerlandets framgångar på vetenskapens område. Vetenskapens framväxt hänger ihop med att man får ifrågasätta och ta in ny kunskap.

Lunds fördomsfulla universitetslärare

 Några universitetslärare i Lund har protesterat mot att Per Eriksson tillsatts som rektor för Lunds universitet, inte på grund av att han har fel meriter, utan enbart på grund av, hör och häpna: ATT HAN ÄR KRISTEN. Jag har flera gånger tagit upp på min blogg att kristna motarbetas i vårt samhälle, Alf Svensson fick inte bli general för Postkodlotteriet, politiker protesterade mot att en katolsk diakon skulle tala i Riksdagen på grund av hans åsikter i abortfrågan o.s.v. Jag har tänkt att  mina farhågor kanske är överdrivna, men agerandet från universitetslärarna i Lund bekräftar ytterligare en gång denna trend. Som ett arv från Hedenius och Tingsten har den kulturradikala eliten, ledande politiker och intellektuella vant sig vid en ateistisk norm för det offentliga livet, och man har fått för sig att kristna är människor som är helt utanför det offentliga samhällets värdenorm, även andra konstiga fördomar finns mot kristna. Kanske är det dags att börja tala om KRISTOFOBI? 

Kristna kan på ett mycket positivt sätt bidra till samhällets utveckling, och Per Eriksson har blivit mycket uppskattad som rektor och han delar självfallet de grundläggande värderingar som gäller för Lunds universitet. Hade han inte gjort det hade han aldrig sökt tjänsten. Nu skall sägas att alla inte är så fördomsfulla som de brevskrivande lärarna. Många, även icke kristna inom universitetsvärlden har gett Eriksson sitt stöd, och studenterna verkar vara klokare än sina lärare. Några intervjuas i Dagen, och överlag förstår de att det gäller Erikssons meriter och förmåga att leda, inte huruvida han är kristen eller inte. Här några röster: 

• -Jag vet egentligen inte mycket vad det innebär att han har en koppling till pingströrelsen, och visst kan man inte utesluta att det också finns en del fördomar om personer som är engagerade i en kyrka.
• -Jag anser att han borde kunna vara rektor, och att hans tro inte kommer att påverka universitetets verksamhet i någon ovetenskaplig, religiös riktning.
• -Eftersom de som bedömt hans meriter anser honom för att vara lämplig, så tror jag att han är det, och att han redan visat det genom sitt arbete.

Till sist vill jag referera till en predikan av den katolske prästen Mirek Dudek på Birgittadagen 2007 hållen i Stockholms katolska Domkyrka: Är Europa på väg bort från Gud?  Jag tror svaret på den frågan är nej, Gud är på väg tillbaka. Det är en fördom att man måste vara ateist, eller åtminstone inte vara aktivt troende för att kunna bidra till det goda demokratiska samhället, den fria forskningen och samhällets utveckling i stort. Tvärtom tror jag att aktiva kristna har mycket positivt att bidra med till det allmänna bästa, ja att kristendomen och Europas kristna arv är något att verkligen slå vakt om och som kan fortsätta att berika samhällslivet och kulturen under kommande tider.

Äktenskapets sakrament och kyrkornas vigselrätt

 För drygt ett år sedan presenterades den Regnerska Äktenskaps- och partnerskapsutredningen med förslag på införande av samkönade äktenskap. Utredningen var inte uttömmande, man tittade inte på för- och nackdelar och konsekvenser av olika alternativ utan konstaterade endast att det inte fanns några juridiska hinder att göra äktenskapet könsneutralt. Det finns en stark politisk vilja från flera håll att forcera fram en sådan förändring, och utredaren nämnde som starkaste argument för förändringen tidsandan. Regeringen Reinfeldt står nu under stark politisk press att lägga fram ett förslag så snart som möjligt trots att Kristdemokraterna som enda parti motsätter sig att göra äktenskapet könsneutralt.

Av de många remissvaren på utredningen framgår att kyrkorna var praktiskt taget eniga om att äktenskapet bör bevaras som ett förbund mellan man och kvinna. Om äktenskapet som samhällerlig juridisk form görs könsneutralt aktualiseras genast frågan om kyrkornas vigselrätt. Bland dem som vill skynda på utvecklingen att göra äktenskapet könsneutralt finns de som vill ta ifrån kyrkorna vigselrätten eftersom de inte vill viga samkönade par (hit hör RFSU och Åsa Regnér), och hos kyrkorna själva finns olika åsikter om detta. Svenska Kyrkan hör till dem som starkas förespråkar att få behålla vigselrätten eftersom Kyrkan som folkkyrka ser ett samhällerligt och pastoralt värde i att ha denna kontakt med befolkningen i samband med avgörande skeden i livet som födelse, introduktion i vuxenlivet, att välja livspartner och död. Stefan Swärd (EFK) uttalar en viss förståelse för detta på sin blogg. Svenska kyrkan är också den kyrka som varit mest tvehågsen till att bevara äktenskapet även i dess kyrkliga form som heterosexuellt. Det finns krafter inom Svenska kyrkan som driver frågan om att göra även det kyrliga äktenskapet könsneutralt. Bland övriga samfund är samstämmigheten stor att det kyrkliga äktenskapet, i Katolska kyrkan äktenskapets sakrament, är och skall förbli ett förbund mellan man och kvinna. Hos Katolska kyrkan och vissa frikyrkor är man positiv till tanken att släppa vigningsrätten, på så sätt slipper det bli konflikter mellan kyrkornas syn på äktenskapet och samhällets om nu förslaget om könsneutralitet förverkligas. Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen pläderade nyligen i en debattartikel i SvD för detta. Läs Katolska kyrkans remissvar till äktenskapsutredningen.

 Från folkligt håll har finns ett motstånd som fångats upp i kampanjen bevara äktenskapet. I februari 2006 publicerades ett upprop "Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!"  Detta fick ett mycket negativt mottagande av ledande journalister som reflexmässigt började tala om diskriminering av homosexuella, och kända personer blev trakasserade för att de skrivit på. Uppropet undertecknades av en lång rad samfundsledare och samhällsdebattörer. Just nu har 57.000 personer undertecknat uppropet.

Att svenska kyrkan kan tolkas som diskriminerande när man säger nej till att viga samkönade par, håller kaplan Ann-Cathrin Jarl inte med om. Kyrkan är inte diskriminerande utan försöker vara så inkluderande som möjligt. Vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap, säger hon i en intervju i SvD 

Det gäller att hålla isär två saker. Det ena är hur samhällets familjelagstiftning skall se ut, det andra är hur vi skall leva som kristna. När det gäller det förstnämnda, hur samhällets familjelagstiftning skall se ut, så tycker jag fortfarande att man skall bevara den heterosexuella äktenskaps-institutionen. Det finns goda skäl för detta och det är inte diskriminerande för homosexuella: Alla människor har lika värde och står under vissa grundläggande lika livsvillkor. Till dessa vilkor hör att vi alla har blivit till genom en mamma och en pappa. Synen på äktenskapet som ett ömsesidigt förbund mellan en man och en kvinna som ger sig åt varandra med öppenhet för att ta emot barn, beskydda dem och trygga deras uppväxt bygger på en fundamental biologisk, social och psykologisk verklighet starkt förankrat i människornas medvetande och som ingen ideologi kan ifrågasätta. Även FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna understryker detta då det stadgas  att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, utgör "den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten" (artikel 16). En viktig punkt är att om äktenskapet görs könsneutralt kan det inte längre kopplas naturligt till barn och barns rättigheter. Ytterst handlar det om vems intresse som ska väga tyngst i Sverige, barnens eller de vuxnas.

Att göra skillnad på personer eller att inte tillerkänna någon sociala rättigheter är oacceptabelt om det går emot grundläggande rättsprinciper. Men att inte tillerkänna socialt och legalt äktenskaps-status till samlevnadsformer som inte är i linje med grunden för äktenskapet står inte i strid med grundläggande rättsprinciper. Det är en sak att skydda vars och ens rätt att fritt engagera sig i de aktiviteter och intressen man vill, detta faller inom ramen för de mänskliga fri- och rättigheterna; det är en helt annan sak att kräva att aktiviteter som inte representerar ett signifikant positivt tillskott till den mänskliga personens utveckling i samhället skall erhålla ett specifikt kategoriserat legalt erkännande av staten. Inte ens i en avlägsen analog mening uppfyller homosexuell samlevnad det syfte för vilket äktenskap och familj förtjänar ett specifikt kategoriserat erkännande. Det finns grundläggande rättigheter för alla medborgare inom ramen för varje persons rätt till privat autonomi. Dessa kan också åberopas av homosexuella par som lever tillsammans. Man kan leva ett autonomt och respektabelt liv utan att kräva att få åberopa äktenskaps-status.

Emellertid är ju den politiska majoriteten massiv när det gäller att driva igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning, och i detta läge är det rimligare att kyrkorna avsäger sig den civila vigningsrätten så att alla som ingår äktenskap får göra det borgerligt, sedan får de som vill ha en akt i kyrkan.

Erwin Bishofberger SJ, katolsk präst och professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska institutet skriver i sista numret av Katolskt Magasin (nr 10 2008) om äktenskapet som sakrament: Enligt katolsk teologi och kyrkans tradition är äktenskapet ett sakrament. Det är ett synligt tecken genom vilket Jesus Kristus meddelar Guds nåd. Detta sakrament ingår i den kristna trons kärna: När två människor väljer att dela livet med varandra och genom sin kärleksfulla förening kan skapa nytt liv, så aktualiserar det Inkarnationen, Guds människoblivande. Inkarnationen är ett synligt uttryck i skapelsen och historien av Guds eget väsen, Guds treeniga liv uppenbarat genom Jesus Kristus. Den gudomliga gnistan tänds i makarnas intima relation och deras delaktighet i Guds skaparkraft. Det innebär att makarnas av nåden burna samverkan med Gud genom sina barn bidrar till det gudomliga människoblivandets kontinuitet.  Bishofbergers skriver:

"Det säger sig självt att en statlig utredning måste ha problem med att äktenskapet betraktas som ett synligt tecken på Guds helande närvaro. Utifrån en sekulär människosyn är det inte lätt att fatta att äktenskapet skulle vara en av de främsta manifestationerna för Inkarnationen....Den Katolska kyrkan varken vill eller kan tvinga sin syn och sin övertygelse på statlig lagstiftning. Men hon kan på goda grunder inbjuda till eftertanke även om hennes budskap genljuder som en ropandes röst i öknen."

Oloph Bexell, professor i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet menar också att man bör skilja på kyrklig och borgerlig vigsel.

Vår tids dolda förintelse

 

Det har flera år hetat i Sverige att abortfrågan är en icke-fråga eftersom rätten till fri abort ses som självklar och en ny-etik tycks alltmer etableras hos tongivande sekulariserade kulturradikala grupper, RFSU, gynekolog- och barnmorske-skrået och (nästan) samtliga politiska partier enligt vilken fostrets människovärde är försumbart och abort därmed inte är något etiskt problem.

Att många kristna, inkluderande hela Katolska kyrkan inte håller med om detta har inte räknats, detta alternativa livs-etiska synsätt har fått existera i ett parallellt system som en relikt från en svunnen tid, så länge de kristna "suttit stilla i båten" och inte gjort anspråk på att föra upp abortfrågan på den politiska agendan utan endast nöjt sig med teoretiska etiska diskussioner, så har detta tolererats, och de kristna verkar mer och mer ha funnit sig i denna passiva roll.

Det extremt stora antalet aborter i Sverige (37000/år) i kombination med att det massiva förnekandet av den  etiska problematiken med abort inte längre går att upprätthålla gör att abortfrågan alltmer kommer i fokus igen. I torsdagskvällens SVT debatt togs ämnet upp utifrån två olika aspekter:

1. Anna Ekelund, journalist på Aftonbladet är företrädare för en ny feminism och talar klarspråk i abortfrågan. Hon är för fri abort, men tycker samtidigt att det är nödvändigt att inte förneka att abort är att döda, och att man som målsättning borde ha en noll-vision när det gäller antalet aborter. Hon uttrycker sig också ganska frankt när det gäller våra motiv för abort, att det ofta handlar om bekvämlighet, att offra någon för att gå fri själv.

2. Mats Selander, kristen debattör och företrädare för MRO (Människorätt åt ofödda) som pekar på att aborterna är vår tids dolda holocaust som måste medvetandegöras. Eftersom förnekelsen är så massiv menar Selander och MRO att enda sättet att medvetandegöra frågan är att exponera realistiska bilder från den verksamhet som pågår dagligen vid våra sjukhus. MRO´s hemsida här (varning för realistiska bilder).

Debatten var livlig och RFSU-representanten, en kvinnlig gynekolog och en barnmorska hade mobiliserat för att bemöta Ekelunds och Selanders argument, men var det något som blev uppenbart i kvällens debatt, så var det hur ihåliga deras argument var. Med allvarliga ansikten påminnande om regeringschefer i kommunistdiktaturer försökte de försvara den rådande ordningen. Jag vet inte om jag skall se det som pinsamt eller skrämmande när min kollega, en gynekologi-specialist helt frankt försökte förneka att verkligheten ser ut så som det skildras på abortbilderna. Vi vet alla hur ett foster ser ut, hur det utvecklas och växer under graviditetens gång. Vare sig man använder skrapning eller vakuumaspiration så skall fostret avlägsnas och det trasas sönder under operationen, det förstår ju var och en. I mycket tidigt skede av graviditeten kan man använda s.k. medicinsk abortmetod vilket innebär att man med medicin framkallar en spontanabort. (Läs om abortmetoder)

RFSU-representanten insåg att hon inte kunde upprätthålla försvarslinjen att abort inte innebär dödande. Därför fick hon retirera till ett erkännande av att i någon mening är det frågan om att man dödar ett liv, UNGEFÄR SOM NÄR MAN SLÅR IHJÄL EN FLUGA!!!

Abortdebatten forstsätter i TV på lördagkvällen i SVT2 kl 19.00 i den nya programserien "Annas eviga", som handlar om existentiella frågor. Programledare Är Anna Lindman Barsk, känd från Existens. I det första programmet medverkar Magnus Birro, Hanne Kjöller och Mats Selander, det handlar om abortfrågans etiska och existentiella dimensioner.

Läs också Sven-Gunnar Hultmans debatt-artikel i Dagen: Det behövs en noll-vision för aborter.