Frågan om liv och död ingen privatsak

 P C Jersild, mångårig förespråkare för eutanasi ser sig föranledd att i DN kritisera Göran Hägglund för att han inte är lika positiv till att utreda frågan om "läkarassisterat självmord" som Statens medicinetiska råd som i en skrivelse till regeringen föreslagit att detta ska legaliseras i Sverige och kunna tillämpas på liknandesätt som i Schweiz och i Oregon, USA.

Skrivelsen bygger på en promemoria – Patientens möjligheter att bestämma över sin död – utarbetad av en intern arbetsgrupp inom SMER, Daniel Brattgård (sjukhuspräst), Niels Lynoe (professor i medicinsk etik vid KI) och Barbro Westerholm (läkare, riksdagsledamot för Fp).  Det är ingen tvekan om att detta är första steget i en strategi som syftar till att införa aktiv dödshjälp i Sverige.

Jersild tycks inte ge mycket för de överväganden som Göran Hägglund bygger sina ställningstaganden på: "under den kristna kärlekens täckmantel" påstås Hägglund vilja "neka människor full autonomi vid livets slut". Detta är en blåögd och förenklad beskrivning av verkligheten. Vem vill förneka människan autonomi och självbestämmande? Verkligen ingen. Men det är inte detta frågan handlar om. Förespråkarna för dödshjälp inser också att det inte är så enkelt, eftersom man i förskönande termer försöker skriva om det som det handlar om i syfte att göra opinionen mera välvilligt inställd. Istället för att döda eller att läkaren skall hjälpa patienten att begå självmord talar man om "självvalt livsslut", och de som inte inser att detta är självklart anklagas för att vara emot grundläggande mänskliga rättigheter. Argumentationen känns igen från abort-debatten och debatten om könsneutrala äktenskap. Det är precis tvärtom: Frångår principen om livets helgd leder det till en urholkning av människovärdet. Obönhörligen är man ute på ett sluttande plan. På dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet snarare än dödlig sjukdom ligger bakom fler av de assisterade självmorden. Jag arbetar själv som psykiatriker, och inom psykiatrin lägger vi stor vikt vid ett självmordsförebyggande arbete och läkarassisterat suicid går stick i stäv med detta. God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. DÄR GÅR EN GRÄNS SOM MÄNNISKAN INTE BÖR ÖVERSKRIDA. Att biträda vid självmord är definitivt inget som ingår i god läkaretik.

Enligt SMER skall en förutsättning för läkarassisterat självmord vara att patienten befinner sig i livets slutskede. Men ”livets slutskede” visar sig vara ett tänjbart begrepp. SMER anser att även patienter som inte är omedelbart döende men som lider av svår och plågsam sjukdom bör komma i fråga.

De som ivrar för eutanasi talar ofta  om patientens autonomi och rätt att välja själv, men detta är motsägelsefullt. Hur stor är valfriheten i dessa kritiska situationer i livets slut? Och om dödshjälp blir tillåthet, kommer då inte gamla och handikappade att känna en press på sig från samhällets sida att begära detta? Och frågan varför människor hyser önskan att dö förbigås utan närmare analys. Som skäl till att man önskar dö för egen hand framförs ofta att man är rädd för att utan att kunna påverka sin situation utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder och få bristande palliativ vård och omsorg i livets slut. Varför inte då istället plädera för bättre palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård skall kunna avbrytas. I SMER-skrivelsen sägs att man önskar stärka anhörigas möjlighet till samråd, och argumenterar då för att patientens hypotetiska vilja skall beaktas om patienten själv inte kunnat yttra sig. Vad är detta? Hur förenligt är detta med talet om patientens självbestämmande? Vilken ångest och otrygghet kan detta inte orsaka hos äldre patienter som blir svårt sjuka? Man blir prisgiven åt andras önskningar.  

I tidskriften Signum har några tidigare medlemmar i SMER, Erwin Bischofberger Barbro Carlsson Sture Gustafson tagit upp ämnet och undrar om SMER påtagit sig en ny roll som argumentgivare för nya trender i samhället:

Det är uppenbart att SMER genom sin skrivelse till regeringen överskrider de hittills gällande etiska och juridiska gränserna. Det är alltid frestande att flytta gränser från ett restriktivt till ett mer öppet revir. Att låta enskilda personer löpa linan ut till dess yttersta gräns är en konsekvens av det individcentrerade samhälle i vilket vi lever. Att tilllåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och speglar denna tids anda. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, kan man inte blunda för. Hippokrates, vars läkaretiska ed förbjuder läkare att ge patienter något dödande gift, tycks ha spelat ut sin roll. Statens medicinsk-etiska råd har till uppgift att belysa medicinsk-etiska frågor ur ett samhällsperspektiv, inte att vända kappan efter vinden. Vi känner oro för att SMER blir ett organ för att legitimera i stället för att ifrågasätta. Genom de här framlagda dokumenten, liksom i SMER:s oreserverade godkännande av KUB-test (en riktad form av fosterdiagnostik), har rådet mer kommit att fungera som ”AB Argumenta” än som advocatus diaboli (djävulens advokat). Vi ifrågasätter om rådet därmed fullgör sina uppgifter.

I en artikel på SVD Brännpunkt kommenterar samma författare SMER´s skrivelse:

Vi menar att Smers skrivelse till regeringen liksom arbetsgruppens promemoria kännetecknas av en förenklad syn på vad självbestämmande innebär samt en total brist på konsistens i tillämpningen av autonomins innebörd. Patientens rätt att bestämma över all behandling i livets slutskede är den princip på vilken Smers ställningstagande vilar. Rådet drar paralleller mellan det självbestämmande som råder i sjukvården i stort och vården i livets slutskede. Det är rimligt att patientens vilja ska beaktas även när livet lider mot sitt slut. Däremot haltar jämförelsen vid ”självvalt livsslut”. Då begär nämligen patienten en insats av sjukvården med syfte att få dö. Autonomi får inte innebära att patienten ska kunna kräva en viss behandling, allra minst om den ligger utanför den uppgift som sjukvården alltid haft, och förhoppningsvis alltid kommer att ha.

Samtidigt naggar Smer autonomin i kanten. Arbetsgruppen skriver: ”Om patienten inte är beslutskapabel och det inte finns något vårddirektiv bör man försöka ta reda på vilka patientens värderingar och önskemål skulle ha varit om patienten hade kunnat yttra sig, så kallad hypotetisk vilja, och sedan respektera denna vilja.” Den ”hypotetiska viljan” är svårförenlig med patientens självbestämmande. Dörren är öppen för icke frivilliga åtgärder syftande till patientens död. Risken är särskilt stor för vissa patientgrupper exempelvis människor med demens, hämmad förståndsutveckling och för barn....

Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande. Vårt alternativ till assisterad suicid är en väl utbyggd palliativ vård som avser att befrämja samhällets ansvarstagande. Smers uppgift är att belysa medicinetiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv. Vi undrar om rådet fullgör sitt uppdrag.

Det är förenklat  och ytligt att hävda att döden bara är en människas ensak. Vi lever alla i relationer till andra människor och påverkas av det. När någon begår berörs familjen starkt, liksom vänner och arbetskamrater. Om läkarassisterat självmord blir praxis handlar det också om vårdpersonalens ställningstaganden och i förlängningen hela förtroendet för sjukvårdens uppgift att rädda liv.

Den kristna trons bilder och bortom bilderna

 Mycket av de heta debatterna och konflikterna inom kristenheten i Sverige de sista åren har handlat om bilder och hur bilder skall tolkas. Hur bundna är vi av de bilder som den kristna traditionen givit oss, och hur mycket är vi fria att experimentera, nytolka? Ecce Homo-debatten handlade om detta. Å ena sidan stod de som menade att det är att skända Jesus och vanhelga det heliga rummet att visa Jesus i samband med homoerotiskt strakt laddade bilder. Å andra sidan stod de som menar att Jesus inte kan låsas in i traditionella schabloner, han tillhör alla människor. Även om bilden av Jesus i den starkt erotiskt laddade situationen med Johannes döparen inte är sann, så är det tillåtet att experimentera med Jesus-bilden på detta sätt. Nya och överraskande bilder hjälper oss att bryta gamla schabloner, vilket hjälper nya grupper att ta till sig Jesus, särskilt de som känt sig utstötta från en dömande kyrka, så verkar de resonera som tagit in Ecce Homo-utställningen i det kyrkliga rummet.

Förre domprosten i Stockholm, Hakon Långströms avgång samt debatten mellan pastor Stanley Sjöberg och nuvarande domprosten i Stockholm Åke Bonnier i samband med Jesusmanifestationen 2009 handlar också om bilder. Hakon Långström lämnade sin tjänst i protest mot Svenska kyrkans stöd till utställningen Uppenbar-(a)t där Jesus bl.a. framställdes med ett ansikte av Musse Pigg och en naken kvinnokropp. Åke Bonnier försvarar nu Svenska kyrkans stöd till denna utställning, vilket upprört Stanley Sjöberg som säger till Världen idag: "Jag blev mycket förvånad över att Åke Bonnier både har accepterat att finnas med i ledningen för Jesusmanifestationen 2009 och samtidigt försvarar att Jesus blev så förrådd och utsatt för vanheder" Åke Bonnier kommenterar på sin blogg:

"På onsdag ska jag träffa den övriga ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. Vi planerar en dag til Jesu Kristi ära utifrån Johannes 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Dessa ord bärs jag av i full respekt för att andra tycker och tror annorlunda. Dessa ord motsäger på intet sätt uppfattningen om att Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, möter på många olika sätt... jag är glad över att få manifestera min Herre och Frälsare också i Jesusmanifestationens sammanhang."

Domprost Åke Bonnier är glad över att tillsammans med övriga kristenheten  delta i Jesusmanifestationen. Detta är glädjande eftersom det officiella engagemanget från Svenska kyrkan var svagt vid den tidigare Jesusmanifestationen. Något skulle fattas om inte Svenska kyrkan skulle vara aktivt närvarande i detta sammanhang. Hur försvarar då domprosten sitt stöd för utställningen Uppenbar-(a)t? Han skriver:

...utställningen med en lång rad olika Jesusbilder, i sitt sammanhang, var en oerhört stark utställning som pekade på att Jesus möter i de marginaliserade, i de svaga, i de utnyttjade. Jesus Kristus går inte att fånga in i några bilder helt och fullt - vare sig det handlar om klassisk kristen konst eller mer moderna uttryck. Men den utställningen hjälpte många att få reflektera i vidare vyer över Kristusbilden...   Jesus säger: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' (Matt 25:35-36) De orden speglar en hel del av utställningen. Sen fanns det också andra bilder som talade om det hårda och tuffa i tillvaron. Mången gång har kyrkorna förvandlat Jesus till den krävande och dömande - den som skickar till helvetets eviga plågor. Jag vet att det finns ett stort antal bibeltexter (också i Matt 25) som talar om den eviga elden. Men liksom många bibeltolkare ser jag dessa texter som ett uttryck för det allvar med vilket vi har att leva våra liv - att vi inte ska förspilla livet. Men, som dem som följt min blogg sett och ibland kommenterat, är jag inte en bibelfundamentalist. Texterna måste tolkas och tolkas in i vår egen verklighet och förstås med kärleken och medmänskligheten som grundmönster - ett grundmönster som också Jesus själv var bärare av.

Förre ärkebiskopen i Svenska Kyrkan, K G Hammar tillhör väl dem  som mest fått kritik för att relativisera de traditionella bilderna av Jesus och den  kristna tron. I lördags medverkade han i ett mycket intressant samtal om våra bilder av himmelen i TV-programmet Annas eviga. Övriga samtalsdeltagare var Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö.

Jag menar att båda lägren har sina poänger. Visst måste kyrkan äga och förvalta den kristna tron, och välja vilka bilder man framställer som mest autentiska för att förmedla evangeliet. Å andra sidan är människan alltid nyfiken, tänker själv och vill fördjupa förståelsen, därför kommer varje ny generation alltid att ifrågasätta och försöka förstå utifrån sina egna speciella förutsättningar. I detta spänningsfält mellan tradition och nytolkande utvecklas också den kristna tron. Kyrkan förvaltar inte bara en tradition, hon förvaltar ett evangelium (glädjebudskap) som nytt och fräscht är adresserat till varje ny generation genom alla tider. Utan att förvanska det arv kyrkan förvaltar måste hon därför också intressera sig för sin tid och hitta det sätt som man bäst kan kommunicera evangeliet på här och nu. Jesus var mycket direkt i sin kommunikation till den tidens människor, särskilt de fattiga och behövande som flockades kring honom. Det direkta sättet att kommunicera måste dagens kyrka också hitta i förhållande till vår tids människor.

Andra Vatikankonciliet var ett steg på vägen i strävan att anpassa Katolska kyrkan till att kommunicera med den moderna världen. Konciliets intentioner har långt ifrån ännu fått praktisk genomslagskraft i kyrkan. Varken en liberalteologisk teologi som slänger ut det mesta av det traditionella trosinnehållet eller en starkt fundamentalistisk tro som bortser från tolkningsmomentet tycks kunna vinna en större anklang hos dagens människor. Båda sidor i denna debatt har viktiga poänger i det de framför. Det är en livsviktig debatt som förs, låt samtalet fortsätta i full respekt för varandra och låt inte skyttegravarna bli för djupa.

Mera om katolsk syn på bibeltolkning.

Mera om Kristus-bilden enligt katolsk tro.

Besvärjelser eller praktisk handling för klimatet?

 FN´s klimatmöte pågår just nu i Poznan. En av deltagarna är Stefan Swärd. Han konstaterar att de flesta delegaterna, representerande världens stater är gubbar klädda i mörka kostymer och slips. Ingen variation här inte, och ingen jämlikhet mellan könen. Stefan oroar sig för att det skall hända för lite:

"... Och gubbarna pratar år efter år om hur problemen ska lösas, men inte särskilt mycket händer i praktiken. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga år för år. Är inte kreativiteten större i världspolitiken än valet av klädsel?"

Risken är att det stannar vid besvärjelser. Betydligt mera variationsrikt, men lika mycket besvärjelser var det i Uppsala Domkyrka under det interrreligiösa klimatmötet som  ärkebiskop Anders Wejryd kallat till. Journalisten och prästen Helle Klein skriver entusiastiskt i Aftonbladet:

"Under de stora valven i Uppsala domkyrka i fredags kväll reciterades hymner på hebreiska, arabiska, sanskrit, samiska och engelska. En stor jord tillverkad av mossa bars fram i en procession av barn. Vi reste oss för jord-en och barnen och framme vid altaret signerade de religiösa företrädarna miljömanifestet. Den 28 november är från och med nu ett historiskt datum. Det borde årligen bli en dag i kyrkorna, buddisttemplen, moskéerna och synagogorna för miljö, mångfald och mod. Vi tänder våra ljus och skingrar mörkret. Det trotsiga hoppet lever. Världen går att förändra."

Det var förvisso mycket bra och kloka synpunkter som skrevs ner i det miljö-manifest som undertecknades av de religiösa ledarna på altarbordet i Uppsala domkyrka, men det återstår att se om detta leder till större handlingskraft än de mörkklädda kostymmännens besvärjelser i Poznan. Men själva ansatsen, att troende kristna utifrån evangeliet på ett praktiskt sätt engagerar sig för miljön är viktigt.  Katolska kyrkan med ett 80-tal biskopar, Caritas Internationalis och andra organisationer i spetsen har inlett en kampanj i samband med FN´s miljömöte där man framförallt lyfter fram att miljöarbetet måste bedrivas med hänsyn till de fattiga länderna. Detta engagemang är helt praktiskt till sin natur, utan de ceremoniella synkretistiska övertoner som sågs på Uppsala-mötet. Som troende kristna kan vi engagera oss för miljön och samtala med andra människor utan att blanda in religionen, även om engagemanget sker utifrån vår kristna tro och vårt kristna hopp. En sammanblandning av religion och praktiskt miljö-arbete riskerar att inte göra rättvisa åt vare sig det ena eller andra.

Camilla Grepe framlägger i en brännpunktsartikel i SvD ett konkret förslag till Svenska kyrkan för att visa att man nu verkligen lägger allvar bakom orden i klimatmanifestet:

"Svenska kyrkan sitter på en mycket stor förmögenhet. Låt oss därför göra ett tankeexperiment: med sina 25 miljarder att investera i aktier har kyrkan förutsättningar att skapa ett eget enprocentmål för miljön. Detta skulle innebära att man flyttade över en procent av sina aktieinnehav till miljötekniksektorn, förslagsvis från bolag som Chevron Texaco, Statoil, BMW och Walt Disney. Cleantech är idag den vedertagna benämningen på miljöteknikbranschen. Den definieras brett och innefattar olika typer av produkter, tjänster och processer som alla har det gemensamt att de möjliggör en högre effektivitet till lägre kostnad och markant reducerar eller helt eliminerar miljöpåverkan. En enda procent av kyrkans aktieinnehav skulle betyda en investering på 250 miljoner kronor. Det är nästan lika mycket som den totala investeringen i cleantechbranschen under 2006 eller nästan lika mycket som investerades under första halvåret 2008."

Ett utmärkt förslag. Som kapitalförvaltare skall SvK givetvis kreativt använda sitt kapital i samklang med de värderingar man säger sig stå för. Upp till bevis!

Andliga övningar för vår tid

  Ignatius av Loyola grundade Jesuitorden. Ännu 450 år efter Ignatius av Loyolas död är hans Andliga övningar fortfarande en vägledning för många, och intresset för övningarna tycks öka. I S.ta Eugenia katolska församling i Stockholm ges reträtter som baseras på övningarna. Ignatius genialitet låg i att han sakligt och nyktert iakttog andens rörelser och tecknade ner grundregler för att skilja på vad som är från Gud och inte. Övningarna kan för det oinvigde te sig exklusiva, för en andlig elit, men det handlar om principer som är giltiga för var och en som vill vara lyhörd för de strömningar som rör sig i själen. Gerard W Hughes till svenska översatta bok DEN GÖMDA SKATTEN är en guide till övningarna skriven för vanliga vardagskristna.

En människa genomgår utvecklingsfaser i sitt liv: barndom, ungdom, vuxenliv. Det motsvaras av element i den kristna tron: det institutionella elementet motsvarar barndomen, ett kritiskt element motsvarar ungdomens ifrågasättande och frigörelse, och slutligen det mystiska elementet som motsvarar vuxenlivets mognad. Enligt Hughes måste en funktionell tro innehålla en bra balans mellan alla dessa tre element.

Många fastnar i barn-stadiets ofullständiga gudsbilder, t.ex. den stränge iakttagande Guden som bevakar allt, och blir räddhågade, fundamentalistiska och försvarsinställda kristna, eller också tröttnar de på en gudsbild de inte själva kan ta till sig och lämnar aktiv kristen tro bakom sig. Men för den som önskar lämna barn-stadiet och utvecklas som kristen är Hughes bok en utmärkt vägledning.

En metod som Ignatius föreskrev var att meditera över bibeltexter och tänka sig in i scenen, att man är med, att man iakttar vad de olika aktörerna säger och gör och att man själv för samtal med Jesus. Varje kapitel innehåller förslag till bibeltexter att meditera över på detta sätt eller andra praktiska övningar. Boken går igenom de olika reglerna för andlig urskiljning som Ignatius ställt upp. Bara ett par smakprov: Fatta aldrig viktiga beslut under perioder av misströstan. Lika känner igen lika och olika ger konfrontation: Om vårt innersta är Guds-tillvänt åtföljs kreativa känslor handlingar och beslut av frid, glädje och lugn, medan destruktiva tendenser leder till oro. Omvänt, om vårt inre är Guds-frånvänt tröstar och uppmuntrar oss våra destruktiva tendenser, medan de skapande förmågorna inom oss besvärar och oroar oss med samvetskval och skuldkänslor.

Jag läste boken med stor behållning. Jag tycker att Hughes ger oss instrument att tolka de ofta oförsonliga och låsta meningsmotsättningar som finns mellan olika inriktningar inom kristenheten, liksom att hitta instrument för en fördjupad dialog mellan kristendom och sekulariserade moderna människor som är emot kristendomen, inte för att de är motståndare till tro och andlighet, men för att den kristendom de fått presenterad för sig har fastnat i det institutionella.

Det institutionella måste finnas och upprätthållas, det är ingen tvekan om det, och det är Kyrkans herdar och läroämbete som har till uppgift att upprätthålla detta. De flesta kristna kan bejaka detta och förena sin tro med en kritisk, vetenskaplig livshållning. En del inser inte detta, därav protester som t.ex. när den nytillträdde rektorn för Lunds universitet ifrågasattes bara av det faktum att han var kristen.  En del av dagens ateister tycks  vara intoleranta och fördomsfulla åsiktspoliser i full paritet med de värsta avarterna av den religiös fundamentalism som de kritiserar.

Det mystiska elementet måste alltid finnas med i en mogen kristen tro, det är det inre andliga rum vi stiger in i, bortom alla världsliga och politiska diskussioner.

Den integrerade vuxentron måste som sagt innehålla alla dessa olika element för att vara funktionell. Man kan fasta på vilket som helts av dessa olika stadier och därmed blir det obalans. Fyrtiotalist- och femtiotalist-generationen kanske har haft en tendens att fastna i det kritiska stadiet, blivit eviga protesterande demonstranter på barrikaderna, och vill slänga ut allt det traditionella utan att inse att man då slänger ut barnet med badvattnet, sågar av den gren man själv sitter på. Det institutionella elementet är det som ger Kyrkan dess tidlösa stabilitet och överlevnadskraft och förmågan att förmedla evangeliet genom seklerna. Kanske har vi här en bit av förståelsen till varför kristendomen på bara en generation förlorat sin funktion som kulturbärande element, inte bara i Sverige utan kanske snart i hela Europa. En annan bit av förståelsen invänder några, skulle kunna vara att konservativa, fundamentalistiska krafter lagt beslag på kristendomen, vilket framtvingat denna motreaktion. Kanske det, men hur det än förhåller sig, så är det nu tid att alla kristna samlar sig till en ny öppenhet där det kristna budskapet inte slängs över bord, utan fördjupas i de troendes hjärtan och att Kyrkan öppnar sig mot det moderna samhället och kan förmedla evangeliet med en ny kraft som blir verksam och når fram till dagens sekulariserade människor. Detta var väl det egentliga syftet med Andra Vatikankonciliet, ett koncilium vars intentioner kanske bara är genomförda till en bråkdel i kyrkan, kanske det är först nu den förändringspotential som konciliet öppnade för börjar märkas på allvar.

När jag söker efter Gerard W Hughes´namn på internet, så märker jag att han tidigare varit mycket uppmärksammad i Sverige. Det förekommer ett par artiklar om honom i tidskriften Trots Allt som vi nu sorgligt nog hör skall läggas ner. Se här och här.  Jag konstaterar också att han besökte Teologfestivalen i Uppsala i våras och att han då uppskattande uppmärksammades av Helle Klein.

Katolska kyrkan splittrar protestanterna?

 Rubriken är medvetet provokativt satt. Jag syftar på att det finns en ofta höljudd ekumenisk debatt där man tvärsäkert uttalar olika ståndpunkter och fördömanden om varandra, men jag tror att detta sjudande debattklimat på den allkrista svenska arenan i själva verket betyder att Gud gör något på djupet som vi som enskilda människor just nu har svårt att greppa, men som vi bidrar till genom att delta i samtalet. Det ekumeniska samtalet på internet och i den kristna pressen är livligt.

Eftersom Katolska kyrkan på ett helt annat sätt än tidigare kommit i fokus som en jämbördig medspelare på den allkristna svenska arenan, så handlar debatten givetvis mycket om hur man från protestantiskt håll skall se på den Katolska kyrkan, och debatten spänner över hela fältet från oengagerad tystnad eller nyfiken öppenhet till fientlighet och bortdefiniering av Katolska kyrkan från den kristna arenan över huvud taget. Det uppstår också spänningar inom den protestantiska kristenheten mellan dem som är öppna för Katolska kyrkan å ena sidan och dem som är kritiska till närmandet till "Rom". Oberoende av vilken grundinställning man har varierar också debattens kvalitet från rena fördomar, stolligheter och besserwisser-attityder till kunnighet, eftertanke och respekt för dem vars inställning man inte delar.

Jag tror det är bra att samtalet fortsätter trots att den spretar. Hellre en debatt med överdrivna övertoner än ingen debatt alls. Jag tror att man måste "gilla läget" och inse att vi alla döpta är Guds barn som är älskade av Gud, och om Gud älskar var och en av oss, vem är då vi att vi skulle hata eller förskjuta våra bröder och systrar? Dag Selander tillhör dem som försöker se hela spektret och att vi alla, från olika kristna traditioner från norr till söder i vårt avlånga land alla bidrar med våra byggstenar.

Andreas Glandberger ("Andy") tillhör dem som är kritiska till Katolska kyrkan, men han försöker vara det med kärlek och respekt. På sin hemsida presenterar han en bok av Tomas Dixon: "Enhet under Påven?" Frågetecknet antyder att författaren är tveksam till en sådan enhet, men samtidigt antyder frågetecknet att Dixon inte ser verkligheten i svart-vitt, vilket är en förtjänst. Alla kyrkor och samfund mår bra av konstruktiv kritik. Om vi kan komma ifrån hela den svartvita diskussionen om vem som har rätt och vem som har fel och i all ödmjukhet föra samtalet utifrån en grundläggande respekt och ett erkännande att vi alla hör till Kristi kropp så kanske vi kan börja lyssna till varandra och ta in kritik även om det kommer från andra samfund utan att vi behöver känna oss påhoppade och ifrågasatta i grunden.

Dixons tankar som refereras på Andys blogg är intressanta."(Den Romersk-katolska) kyrkohierarkin gör oss små och obetydliga. Vi är inte nog i oss själva, det räcker inte att vi är Guds barn”, skriver Dixon och frågar sig vad det innebär för vår självbild, vår gudsbild och vår demokrati. Även som katolik är det tillåtet och angeläget att reflektera över sådana saker. Och om Katolska kyrkan uppfattas på det sättet, så är det ett problem också för katolikerna, eftersom det försvårar ekumeniken, enheten och evangelisationen.

Men det är ingen sann bild av hur Katolska kyrkan ser på sig själv och sitt uppdrag som Dixon ger. All sann auktoritet och ofelbarhet i kyrkan har sitt ursprung i Jesus Kristus. Det är ett och samma utflöde av Guds frälsande nåd som alla får ta del av, från påven till varje döpt kristen. Alla är vi Guds  barn som har fått ta emot nåden och uppenbarelsen. Denna auktoritet har alla döpta del i genom det allmänna prästadömet. Påven och biskoparna har tjänande uppdrag i kyrkan, och jag vet att både Johannes Paulus II och Benedikt XVI betraktade, betraktar sitt updrag med mycket stor ödmjukhet såsom ett tjänande uppdrag, inte att de vill se upphöja sig själva. Bara Jesus Kristus är kung skulle de säga. 

Låt mig citera Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), artikel 12:

De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27  kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen, ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor...

De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov. Men utomordentliga gåvor bör man inte eftersträva på ett obetänksamt sätt eller ovillkorligt av dem förvänta sig framgång för det apostoliska arbetet: att bedöma deras äkthet och rätta användning tillkommer Kyrkans föreståndare, dem åligger det på ett speciellt sätt, inte att utsläcka Anden, utan att pröva allt och behålla vad gott är. (jfr 1 Thess 5:12, 19-21).

Kan det sägas bättre: Alla nådegåvor, all auktoritet i kyrkan som tillkommer oss alla som Guds barn är ett utflöde av den frälsande nåd vi alla fått ta del av. Vare sig jag är påve eller en mera obetydlig medarbetare i Guds vingård är jag Guds barn och äger frihet och auktoritet genom detta och är kallad att ta ett ansvar och förvalta de gåvor och uppdrag jag fått. Anden håller allt samman och ger oss kraft och visdom att samverka så att kroppen blir en fungerande helhet.

Visst finns det mycket godtycklig maktutövning i kyrkan från präster som missförstår sitt uppdrag, och visst finns det många katoliker (och andra kristna) som inte har förstått att de är Guds fria barn utan abdikerar från ett ansvarigt kristet liv och frivilligt går in i en slags underordnad roll där de understödjer en felaktig hierarkisk bild av kyrkan. Detta måste vi vara öppna med och diskutera. Det är en katolsk diskussion, och det är en allmän-kristen diskussion som jag tror de som är utanför Katolska kyrkan kan bidra mycket till, genom att de ser på detta med friska ögon utan hemmablindhet. Av en slump hittade jag nyligen i min bokhylla en bok med texter från början på 1990-talet. Där hade jag strukit för bl.a. följande vilket kan vara ett inlägg i debatten:

"Det kan hända att någon oavbrutet deltar i kyrkliga föreningsaktiviteter och ändå inte alls är kristen. Det kan också hända att någon enbart lever av ordet och sakramenten och utövar den från tron kommande kärleken utan att någonsin ha visat sig i någon kyrklig rådsförsamling eller styrelse, utan att någonsin ha befattat sig med kyrkopolitiska nymodigheter, utan att ha deltagit och röstat i synoder - och ändå är denna person en sann kristen. Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den i verklig mening mänsklig. Och därför måste allt det i kyrkan som människor skapat förstås utifrån sin rent tjänande karaktär och träda tillbaka för det som är det egentliga och viktiga."

Vem tror ni har skrivit detta? Just det! Kardinal Joseph Ratzinger, då ledare för troskongregationen, nu påven Benedikt XVI. Boken heter Kallad till gemenskapmed undertiteln Att förstå kyrkan idag, och utgavs på bokförlaget Catholica 1997.

Ytterligare en kommentar till det all-kristna samtalet hittade jag slutligen på Teologiskt forum. Joel Halldorf har skrivit ett inlägg, Att tala sant och försöka förstå.

Katolska kyrkan försvarar homosexuellas mänskliga rättigheter

 Katolska kyrkan försvarar varje persons fundamentala mänskliga rättigheter, vilket innebär att man är emot varje form av diskriminering, vilket inte bara utesluter dödsstraff utan alla former av legala straff som kränker eller diskriminerar homosexuella personer. Detta sägs också tydligt i Katolska kyrkans katekes (2358).

Inte desto mindre påstås ofta motsatsen, speciellt queer-aktivister som inte gillar Katolska kyrkans syn på äktenskap och sexualitet är snara till att förtala kyrkan och påstå saker som inte är sant. I samband med att ett förslag från Frankrike i FN om att avkriminalisera homosexualitet är det dags igen för vissa att spy sin galla över kyrkan. Detta sedan Vatikanen sällat sig till de övriga 150 stater som valt att inte stödja förslaget.

Vatikanens anbassadör i FN, ärkebiskop Celestino Migliore förklarar i ett yttrande varför: Det handlar inte om själva frågan om avkriminalisering i sig. Det är solklart att Vatikanen tar avstånd från alla former av legal diskriminering av homosexuella. Men om förslaget antas introducerar det en deklaration av politisk natur, vilket får till följd att kontrollmekanismer stöds där normer, inte bara legala, utan också sådana som är relaterade till olika sociala och religiösa grupper, som inte placerar alla former av sexualitet på exakt samma nivå kan komma att betraktas som i strid med respekten för mänskliga rättigheter. Deklarationen skulle t.ex. kunna användas som ett påtryckningsmedel för att diskriminera dem som anser att äktenskapet mellan man och kvinna är den fundamentala och ursprungliga formen för socialt liv. Denna form av anklagelser är redan vanliga i den svenska debatten. Vi minns det raseri som den lilla reklamkampanjen i Stockholms tunnelbana "Mamma pappa barn" väckte för något år sedan, och de trakasserier som riktats mot vissa kända personer som givit stöd åt kampanjen Bevara äktenskapet.

Det är en djupt olycklig kampanj som bedrivs av vissa queer-aktivister och som inte gagnar gruppen homosexuellas intressen. En stämning av konflikt piskas upp vilken måste upplevas som olustig av homosexuella personer vilka framställs som offer för diskriminering och homofobi i en utsträckning som går långt utöver vad som är realistiskt. Katolska kyrkan försvarar homosexuella personers rättigheter, man fördömer homofobi, men anser också att äktenskapet är mellan man och kvinna. Detta anser också en hel del homosexuella personer.

Skilj på religionsdialog och synkretism

  Diskussionen om synkretism i samband med miljö-mötet i Uppsala tycks ta två olika vändningar. Å ena sidan finns det de som inte ser, erkänner eller förstår frågeställningen, De framhäver firandet i Uppsala Domkyrka som en idel positiv händelse av gemenskap där olika religioners texter och sånger framfördes. Helle Klein fångar stämningen i ett blogg-inlägg. Sedan finns det de som ser en synkretism bara i det faktum att religioner möts och har dialog med varandra. Paralleller dras till påven Johannes Paulus II´s interreligiösa fredsmöte i Assisi 1986 där det finns föreställningar om att detta möte skulle vara religionsssammanblandande, vilket inte stämmer. En sådan rädsla för dialog mellan religioner överhuvud taget bottnar nog i en osäkerhet om den egna identiteten. Är man fast rotad i sin egen kristna identitet behöver man inte rädas dialog med andra.

Mötet i Assisi var 1986 och ett uppföljande interreligiöst möte hölls 24 januari 2002. Nej, någon synkretism var det inte frågan om. Andan var en fredlig dialog mellan religionerna, något som måste vara både möjligt och angeläget. Men för att undanröja möjliga missförstånd om synkretism var man mycket noga om att det inte handlade om att blanda varandras riter. Principen var att man inte ber tillsammans, men man är tillsammans och ber, varje religion för sig. I denna Signum-artikel ges en grundlig utredning av begreppen.

Påven Johannes Paulus II inbjöd den 24 januari 2002 företrädare för alla världens religioner, särskilt kristna och muslimer, för att på nytt liksom 1986, be för freden i den helige Franciskus stad Assisi. Inför detta möte skrev kardinal Walter Kasper, ordförande för Vatikanens råd för kristen enhet en artikel i Vatikanens dagstidning Osservatore Romano (5 januari 2002) där han påpekade att fredsmötet inte handlar om synkretism (religionsblandning). Kasper varnade för att blanda ihop ekumenik, som handlar om att återförena de splittrade kristna kyrkorna, och interreligiös dialog, som aldrig kan handla om att smälta samman olika religioner. "Ekumenisk dialog och interreligiös dialog hänger ihop men är inte samma sak. De är två helt olika saker och får inte blandas ihop," skriver Kasper. "Ekumenisk dialog bygger inte bara på den tolerans och respekt man måste visa varje mänsklig övertygelse, särskilt religiösa sådana. Den bygger inte på liberal människokärlek eller borgerlig artighet. Tvärtom har den ekumeniska dialogen sina rötter i den gemensamma tron på Jesus Kristus och i det ömsesidiga erkännadet av dopet, genom vilket alla döpta är medlemmar av kristi enda kropp... Kristna och anhängare av andra religioner kan be, men de kan inte be tillsammans," skriver kardinal Kasper. "Varje form av synkretism är utesluten. Däremot har de gemensamt känslan och respekten för Gud eller det gudomliga och längtan efter Gud eller det gudomliga, respekten för livet, längtan efter fred med Gud eller det gudomliga, fred mellan människor och i världsalltet. De har många moraliska värden gemensamt. De kan och bör samarbeta för att värna och främja social rättvisa, moraliska värden, fred och frihet. Det gäller särskilt de monoteistiska religionerna, som ser Abraham som sin far i tron."

2006 hölls ett uppföljande ungdomsmöte i Assisi i samband med 20-årsminnet av 1986. I samband med det skrev påven Benedikt XVI: "prayer does not divide but unites and is a decisive element for an effective pedagogy of peace, hinged on friendship, reciprocal acceptance and dialogue between different cultures and religions".