Denna predikan höll p Anders Piltz OP på Johannesgården i Göteborg den 19 mars 2011, på Josef, Marias brudgums festdag.
Kristenhetens vanligaste bild är Modern med Barnet, eller Barnet i sin Mors famn. Vi får inte glömma mannen som också hör till bilden men som ofta glöms, den helige Josef, timmermannen av Davids stam, den rättfärdige mannen i dagens evangelium. Det kan kallas Josefs bebådelse, en parallell till Marie bebådelse.
Mannen som kom bort. Som var och en kan konstatera i vilken mässa som helst är kvinnorna i förkrossande majoritet. (Man kan trösta sig med att det gäller all kultur: gör ett överslag på vilken konstutställning, poesirecitation eller konsert som helst.) Kvinnorna dominerar, men männen har makten. Makten har blivit deras problem. Mannen har ingen god press i dag.
Mansbilden är problematisk: mannen är våldsmannen, gärningsmannen, eller som en smått löjlig bifigur i kanten till handlingen, ungefär som farbror Melker i Saltkråkan, eller Svensson i Svenssons, mannen som tror sig veta och kunna allt men som därför trasslar till allt. Mannen som offer för sin egen manlighet och som förvandlar andra till sina offer.
Pojkarna saknar manliga förebilder, heter det, och det är förvisso sant. Det finns numera litet av konstruktiva ideal för mannen, det finns ingen teologi om mannens roll, så som det finns en livlig feministisk teoribildning och feministteologi, som sätter fingret på samhällets ömma punkter och avslöjar orättvisorna och missförhållandena. Var finns en användbar mansteologi, något som inspirerar de växande och vuxna männen?
— Den helige Josef är den underordnade mannen, nummer tre i familjen, långt under Jesus, den evige Faderns Son, och Maria, Guds moder, flickan som han oförsiktigt nog hade förälskat sig i utan att ha en aning om konsekvenserna. Josef är en rättfärdig man. Han vill om möjligt dämpa följderna av att hans trolovade befinns vara gravid utan att han själv medverkat. Naturligtvis misstänker han otrohet. Han vill rädda Maria från offentlig skam och stening. Han får kontraorder i drömmen, order om att inte vara rädd, att visa mod, att visa sig som en man i denna pinsamma belägenhet. Det som hänt ingår i en plan som går långt utöver mänskliga beräkningar. Josef erbjuds att medverka i inkarnationen, att se till att Gud kan bli människa, att ta det juridiska ansvaret för ett barn som han inte är far till annat än i lagens mening.
Josef var en rättfärdig man. Vi skulle säga schysst. När han i hemlighet ville skilja sig från Maria låter det underligt i våra öron. Det betyder: han trodde hon hade varit otrogen. Därför ville han, som en rättfärdig i lagens mening, skilja sig inför två vittnen i hemlighet, men fortsätta att leva med henne i ett ”vitt” äktenskap och ta på sig ansvaret som barnets far, så att moderns inte skulle bli stenad eller för hela livet ansedd som en dålig kvinna. Han var beredd att offra sin egen lycka för sin älskades heder.
Han får rätt och plikt att ge barnet namn, och namnet ska vara Yehoshua, Jesus, ”Herren räddar”, räddar mänskligheten från dess hopplösa situation, från dess synder. Omskärelsen på åttonde dagen var i det gamla Israel faderns första religiösa plikt, och Josef utövade den rätt han mottagit i drömmen, att namnge, och accepterar och deklarerar med denna handling sitt juridiska faderskap. Fyrtio dagar efter nedkomsten frambärs Jesus enligt lagens bestämmelser i templet, och där får Josef höra att sonen är både räddningen för alla folk och ett tecken som ska väcka strid och bli motsagt. Inte konstigt att han inte förstod innebörden.
Josef är den tyste mannen. Han säger inget i evangelierna. Han handlar. Han står i tjänst i ett sammanhang som är för stort för att han ska fatta dess vidd, men han gör vad han måste göra. Han står utanför men tar sitt ansvar för det han inte bett att hamna i: han blir vårdare och väktare åt frälsningens första ömtåliga historia. Ett mänskligt foster: inget kan vara ömtåligare.
Omständigheterna kring lille Jesu födelse kunde i sanning vara gynnsammare: överallt fientliga krafter, ogästvänlighet, motstånd, precis som för så många flyktingar i världen, som tidningarnas förstasidor inte orkar skriva om, som försöker rekonstruera sitt liv efter krig och katastrofer och undrar vem man ska våga lita på. Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. Hur många Herodesar härjar inte i världen i detta nu?
Josef får, som sin namne i Gamla testamentet, upplysningar i drömmen, inte mindre än fyra gånger, och han måste improvisera lösningar som kan rädda familjens situation genom att bli tillfällig invandrare i Egypten innan familjen vågar återvända, när den politiska situationen blivit en annan efter Herodes död, när tortyr och dödsstraff inte längre hotar i hemlandet.
Det finns en aura av tystnad kring Josef. Han är en kontemplativ. Det gav honom kraft till stora beslut. Han ställde sitt liv till förfogande utan reservationer, accepterade de givna omständigheterna och sitt ansvar som far och gjorde det till sin medvetna livsväg. På honom kan man i bokstavligaste mening tillämpa Paulus ord: Vad ni gör ska ni göra helhjärtat, det gäller ju Herren. Kristus är er Herre, och ni skall tjäna honom.
Josef tar sitt ansvar och gör avkall på egen bekvämlighet. Han kräver inte kompensation för övertid och högrisktillägg. Han ger sitt liv för en högre sak, för sin hustru och för sitt barn och för Guds plan. Tillbaka i Nasaret måste han, så som det en gång sades till Adam, i sitt anletes svett förtjäna sitt bröd och lära Jesus arbeta tills muskler och leder värker, få flisor i händerna, slå hammaren på tummen, försöka hitta nytt jobb när det gamla är utfört. Han ger mat och skydd åt den som är Brödet från himlen och Räddningen för alla folk och en Härlighet för sitt folk Israel.
När Jesus är tolv år gör familjen en pilgrimsfärd till Jerusalem på påsken, en vandring på cirka tio mil ena vägen, som att vandra från Göteborg till Ulricehamn och tillbaka igen. Sonen försvinner i folkmassan, och Josef och hans hustru letar förtvivlat i tre dagar innan de hittar honom. Det är Maria som för talan och bannar Jesus: ”Hur kan du göra så här? Din far och jag har varit sjuka av oro”, varpå Josef hör det gåtfulla och kanske smärtsamma svaret: ”Varför leta efter mig? Jag måste ju vara hos min fader.”
Josef gör tyst sorti ur berättelsen. Han måste ha avlidit i kretsen av sina kära någon gång under Jesus ungdom, vi vet inte när, vi vet inte hur. När Jesus en gång dör på ett avrättningsinstrument finns ingen släkting att anförtro Maria åt, bara älsklingslärjungen Johannes — en annan man som vore värd en egen teckning.
Josef gjorde som Herrens ängel hade befallt. Den änglalike mannen. Jesus och Josef måste ha påverkat varandra! Josefs faderliga omsorg måste ha speglats i Jesu uppfattning om faderskap och mansroll. Jesus växer upp till man under Josefs vård. Han blir inte bara förebild som människa utan också som man. Hans största frestelse måste ha varit att missbruka sin makt, inte minst sin manliga makt, som måste ha varit avsevärd. Han bryter nästan totalt med sin tids konvenanser. Man bör meditera över hans ojämförliga ömsinthet i mötet med den vidlyftiga kvinnan vid Sykars brunn, med den handikappade som haft blödningar i arton år, den lilla tolvåringen som behövde äta, den prostituerade som betedde sig olämpligt i Simons hus, och framför allt med äktenskapsbryterskan, hon som skulle stenas. Han beskriver lärjungarnas situation som en barnaföderskas när värkarna satt igång. Som ingen annan man (och absolut ingen i antiken) identifierar Jesus sig med den kvinnliga blicken.
Här, hos Josef och hans son Jesus, ser vi ikonen av den gode mannen, den goda viriliteten, försonad med sin manlighet, till glädje för man, kvinna och barn.
