Åklagaren: Den f.d. Caritas-anställde är inte misstänkt i förundersökningen, men Caritas håller fast vid brottsmisstankarna

 Förundersökningsledare Gunilla Karlsson har i ett brev till den f.d. Caritasanställdes advokat meddelat att hans huvudman inte är misstänkt för brott i den förundersökning som Ekobrottsmyndigheten inlett. Men i den anmälan som Caritas lämnade in pekades den f.d. anställde ut som misstänkt för förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman. Då Gunilla Karlsson granskade det inlämnade materialet  kunde hon inte hitta några omständigheter som styrker att den f.d. anställde skulle ha begått brott. Hon har ändå valt att starta en allmän förundersökning men alltså inte med fokus på den f.d. Caritasanställde. Undersökningen ligger emellertid på is i väntan på internutredningar som Caritas och Sida  gör.

Caritas tycks vilja tona ner betydelsen av uppgifterna i åklagarens brev, och man förefaller stå fast vid sina misstankar mot den f.d. Caritasanställde. I ett telefonsamtal jag hade med Charlotte Byström, t.f. generalsekreterare för Caritas Sverige föredrar hon att uttrycka det så att "misstankarna är nedtonade" men ej avskrivna.

Den f.d. Caritasanställde har i på Katolskt fönster publicerade dokument utförligt framlagt fakta som styrker hans oskuld, han kan också redovisa ytterligare dokumentation som visar att alla transaktioner gått rätt till vad gäller de delar han varit ansvarig för.

I sista numret av tidningen OmVärlden har han intervjuats, och tidningen tillrättalägger också ett par felaktiga påståenden som man publicerat i ett tidigare nummer:

• Dels fanns i en artikel i nr 5 - 2006 en formulering som kunde uppfattas som att åklagare misstänker den f. d. Caritasanställde för brott. Det faktiska förhållande är istället att det är Caritas Sverige som misstänker personen.
• Dels återgavs i artikeln misstankar att pengar som transfererats via S:ta Eugenias konto gått till egeninsatser för Irak-projekten. OmVärlden skriver nu att nya dokument som man tagit del av tyder på att inga pengar från den beskrivna transaktionen genom Sankta Eugenias konto har gått till egeninsats för ett humanitärt projekt i Irak 2003. Istället tycks pengarna ha gått till ett projekt för att utbilda chefer för enskilda organisationer i Mellanöstern.

Det mycket viktiga faktum som kommit fram är att den f.d. Caritasanställde inte är misstänkt i åklagarens förundersökning. Varför Caritas Sverige ändå framhärdar i sina misstankar är svårförståeligt för en utomstående. De tre mest påtagliga tecknen på brott som läckts ut till offentligheten, den senarelagda installationen av vattenreningsanläggningen i Basra, de felaktiga pensionsutbetalningarna och att pengar som transfererats via Eugenias konto skulle ha mot Sidas regler använts som egeninsats,  har ju alla retts ut och redovisats av den f.d. Caritasanställde. Caritas Sverige skriver själv på sin hemsida att Irakprojekten är genomförda med gott resultat och att samtliga utgifter för att genomföra dessa insatser har kunnat verifieras.

Svårförståeligt är också varför Caritas Sverige i sin utredning inte redan tagit kontakt med den f.d. Caritasanställde som ju har utförlig dokumentation att redovisa samt den tidigare biståndschefen som besökte Irakprojekten och som idag framhärdar i att att han inte hade några anmärkningar på projekten eller rapporten. Båda dessa personer är lätta att nå, och de väntar bara på att Caritas skall ta kontakt. Jag frågade per telefon Charlotte Byström om detta, och hon sade att man nog kommer att ta sådana kontakter.

Det måste ju finnas något skäl till att åklagaren väljer att öppna en allmän förundersökning trots att hon inte bedömde att det fanns tillräckligt underlag för att misstänka den f.d. Caritasanställde för brott. Hon måste ha sett att det fanns förhållanden som gav fog för misstankar om oegentligheter. I så fall vilken typ av oegentligheter, och vilka möjliga misstänkta? Den f.d. Caritasanställde verkar för en utomstående betraktare vara den minst av allt misstänkte efter alla klargörande fakta han lagt fram. Men transaktionen via S:ta Eugenias konto och berörda personers glömska kring detta är onekligen bestickande. Även om inget brott begicks, man "ändrade sig" och lät pengarna användas på andra sätt än till egenavgifter, så antyder själva förfarandet i sig onekligen att det kan finnas en benägenhet till fiffel vilket kan motivera en närmare granskning.

Vi vet hur förhållandena inom Caritas såg ut i början av 2000-talet: Efter en blomstrande utveckling med många projekt finansierade med egeninsatser via de s.k. "holländska fonderna", fonder på stiftet som helt korrekt kunde användas som egeninsatser för att få Sida-bidrag, så stod man nu inför en likviditetskris. Fonderna som man levt gott på var slut, man hade inte byggt upp en bas i församlingarna för att få in tillräckliga givarmedel samtidigt som man stod med en stor personalstat och dyra administrativa kostnader. Man var i desperat behov av att få upp omsättningen genom att starta nya projekt för att få Sida-bidrag så att de administrativa kostnaderna kunde täckas genom de administrativa medel som finns avsatta för varje projekt. Samtidigt vet vi att de Sida-bidrag som betalas ut är omgärdade med mycket stora restriktioner. De medel som är avsedda direkt för bistånd sätts in på särskilda konton och får absolut inte användas till annat än det de är avsedda för. I detta trängda läge kan det givetvis vara en stor frestelse att fuska genom att omfördela pengar mellan konton och hoppas att situationen löser sig på sikt utan att det behöver upptäckas.

Vad sade påven egentligen i Regensburg?

 Påven höll en akademisk föreläsning vid universitetet i Regensburg där han lyfte fram två huvudpunkter:

1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Tvärtom vill Katolska kyrkan ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Det kan inte vara annat än ett stort missförstånd att detta lett till uppståndelse i den muslimska världen. Om de muslimer som protesterar skulle läsa hela texten skulle de förstå att det inte finns något som helst förolämpande mot dem i detta. Ingen av de protesterande har förmodligen läst texten i dess helhet. Texten har skyndsamt översatts till många språk, men ännu inte till arabiska.

Läs påvens föreläsning på svenska.

Deklaration från kardinal Bertone, statssekreterare vid den Heliga Stolen, med påvens budskap till muslimer.

Påvens kommentar till talet och de muslimska reaktionerna på det, från onsdagsaudiensen 20 september

 

Katolska kyrkans relation till andra religioner och Islam finns beskrivet i ett dokument, Nostra aetate från 1965. Där kan man läsa:

Kyrkan betraktar också med stor respekt muslimerna, värdesätter och aktar dem. De tillber den Ende, den levande och evige Guden, den barmhärtige och allsmäktige, skaparen av himmel och jord, som talar till människorna. De anstränger sig att helhjärtat underställa sig även Hans outrannsakliga förordningar, precis som Abraham, som islams tro ofta och gärna hänvisar till, underkastade sig Gud. Även om de inte erkänner Jesus som Gud, ärar de hans jungfruliga moder, Maria, och ibland åkallar de henne till och med i tillgivenhet och aktning. Dessutom väntar de på domens dag när Gud kommer att ge deras öknar till alla dem som har stigit upp från de döda. Slutligen värdesätter de det moraliska livet och vördar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta (Nostra Aetate, nr 3).

Nostra aetate på engelska

Tro och förnuft, Kristendom och Islam och den västerländska sekularismens dövhet för det gudomliga

 Påven Benedikt XVI har hållit en akademisk föreläsning i Regensburg om förhållandet mellan tro och förnuft, föreläsningen var också en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. Han förmedlade då en 700 år gammal kritik mot islam, ett citat från en bysantinsk kejsare att tron inte skall spridas med svärd. Detta väckte upprörda känslor hos många muslimer som vi hört om i nyhetsrapporteringen.

Det var på inget sätt påvens avsikt att förolämpa troende muslimer. Udden i talet var minst lika mycket riktat till väst. I västvärlden dominerar åsikten att bara positivistiskt förnuft och positivistisk filosofi är universella, sade påven. Men världens djupt religiösa kulturer ser denna uteslutning av det gudomliga från det universella förnuftet som ett angrepp mot deras djupaste övertygelser.

Påven är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process.

Detta verkar inte Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet uppskatta eller inse. I en TT-kommentar refererad av SvD 16 sept till de muslimska reaktionerna på påvens kritik talar han om Benedikt XVI som en "radikalkonservativ påve hämtad direkt ur Opus-Dei miljön". (Och då antar jag att han åsyftar den nidbild av Opus Dei som förekommit i svenska media underblåst av Da Vinci-koden, inte en bild byggd på objektiv kunskap, i varje fall bör han inse att den associationen sannolikt görs av den genomsnittlige läsaren). Ratzinger har inget med Opus Dei att göra,  det är märkligt att en akademiskt skolad professor i ett religionsämne kan uttrycka sig så.

Påven uppväcker gamla islamofobiska föreställningar, menar Gardell och avfärdar därmed helt kritiken. Men man kan inte komma ifrån att Islam har ett problematiskt förhållande till våld, och att detta 700 år gamla tema ändå är relevant att diskutera. Om man nu skall se de våldsamma protesterna från muslimskt håll som ett uttryck för äkta muslimsk tro, så bekräftar det att Islam är en våldets religion. Muslimer å andra sidan som menar att Islam är en fredlig religion träffas ju inte av kritiken, de kan bejaka påvens tankar att människor inte skall omvändas med svärd och ta avstånd från det religiöst motiverade våldet inom islam, precis som påven i sitt tal tog avstånd från allt våld i kristendomens namn.

I nästa andetag tycks Gardell motsäga sig själv i det han säger att islam och kristendomen i mycket är tvillingreligioner i sin syn på våldet. Han menar då att båda är krigiska.

Det verkar inte som om prof Gardell har läst hela påvens anförande innan han uttalar sig. Talet var en akademisk föreläsning om förhållandet mellan tro och förnuft och en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Det kontroversiella avsnittet är ett citat från en bysantinsk kejsare och inte ens påvens egna ord. Gardell borde ha uppmärksammat detta och inte svepande uttrycka sig om saker han inte ens läst på. På så sätt underblåser han fördomar och konflikter istället för att genom sansad analys av vad som faktiskt sades bidra till ökad förståelse mellan samhälle och religioner, mellan islam och kristendom.

Påvens föreläsning i Regensburg om förhållandet mellan tro och förnuft finns här (engelska).

Påvens föreläsning på svenska

SvD-artikeln i internet-version finns här.

Den f.d. Caritasanställde lägger fram en detaljerad redogörelse

 Den f.d. Caritasanställde har i två års tid försökt få kontakt med Caritas för att undanröja de frågetecken som fanns kring Irak-projekten men har bemötts av tystnad. Han skrev i sitt tidigare publicerade inlägg:

• Om vi som arbetat på fältet fått chansen att berätta vår version, skulle vi snabbt och enkelt kunnat visa att projektet i själva verket var mycket framgångsrikt, och att inga medel försvunnit eller betalats ut felaktigt, inklusive pensionsvederlaget, som betalats ut i enlighet med de lokala lagar och regler som gällde.

Han offentliggör nu yterligare ett dokument med detaljerad information som för en utomstående betraktare verkar undanröja många av de frågetecken som framkommit i nyhetsrapporteringen.

• Läs hela dokumentet här. 

Det är en gåta varför inte Caritas under den utredning man säger sig hålla på med inte har kontaktat den f.d. Caritasanställde som ett led i att försöka räta ut frågetecknen man har.

Också den f.d. biståndschefen Rune Törnkvist som jag intervjuat, se min tidigare blogg, som granskade Irak-projekten innan han slutade vid Caritas verkar sitta inne med mycket matnyttig information. Det är ett tips till dem som driver utredningsarbetet att kontakta honom också.

Caritas: Brist på tydlig ledning och dålig psykosocial arbetsmiljö roten till problemen?

 Det finns mycket att diskutera som ligger utanför förundersökningen. Man verkar använda sekretessen kring förundersökningen som ett svepskäl för att slippa prata. Det finns ett sätt att förhålla sig till information som man ibland möter i Katolska kyrkan som liknar underrättelseorganisationens. Man får veta saker i förtroende om man behöver det, och den som får reda på något känner sig betydelsefull och ifrågasätter inte hemlighetsmakeriet. Jag tror det är livsviktigt att bryta  denna tystnadens och dimridåernas kultur och tala klarspråk. Det verkar många andra tycka också med tanke på de många positiva reaktioner jag fått på mina bloggar om Caritas-affären.

Jag har haft många samtal sista veckorna, och min övertygelse växer att Caritas inte lyckats lösa den kris som släpat med sedan flera år där det funnits stora psykosociala arbetsmiljöproblem och brist på tydlig ledning. Nu står man på nytt utan fast anställd generalsekreterare och skall enl. biskop William inte påbörja rekrytering av ny sådan innan polisutredningen är klar vilket kan ta åratal.

Turerna kring förundersökningen är också mycket märkliga där denna nu ligger på is i avvaktan på Caritas och Sidas egna utredningar. Trots att den f.d. Caritasanställde nu lagt fram mycket detaljerade argument som verkar räta ut många frågetecken och att den förre biståndschefen som granskade Irak-projekten och slutrapporten som den f.d. Caritasanställde skickade till Stockholm 2003 vidhåller att han inte har några anmärkningar på denna, så har ingen av dessa personer kontaktats i samband med utredningarna.

En utomstående betraktare frågar sig om inte de märkliga turerna med förundersökningen hänger samman med lednings- och arbetsmiljöproblemen på Caritaskontoret. Caritas problem behöver en lösning nu med framförallt en fast ledning och en generalsekreterare som kan leda och strukturera förändringsarbetet, återställa en god arbetetsmiljö och återställa förtroendet för organisationen. En organisation måste kunna klara av att ha en förundersökning löpande och samtidigt kunna fungera i vardagen och ta sig an de problem som måste lösas.

Caritas-affären fortsätter: Den f.d. Caritas-anställde träder fram. Ingen polisanmälan föreligger mot honom

 Fakta fortsätter att komma fram i Caritas-affären. Tyvärr inte heller nu från Caritas Sveriges ledning eller styrelse, utan från annat håll. Förut var det den Sida-stödda tidningen OmVärlden som skrivit, och som jag fick kritik från Caritas t.f. generalsekreterare att jag länkade till. Den artikeln visade sig innehålla en hel del felaktigheter, vilket man på OmVärldens redaktion är medveten om, man kommer med uppföljning och tillrättaläggande i nästa nummer, men den bröt i alla fall tystnaden så att man fick igång en offentlig diskussion. Händelserna fick mig att skriva mitt förra blogg-inlägg i ämnet.

Denna gång är det den f.d. Caritas-anställde som bryter tystnaden och träder fram. Han vill inte framträda med sitt namn offentligt, eftersom han är utsatt för en okontrollerad förtalskampanj, och detta är förståeligt: Vi vet hur falska rykten kan vidhäfta personer under lång tid och ruinera deras liv, även om fakta framkommer som helt rentvår personen i fråga.

Förtalet och misstänkliggörandet mot hans person, har lett till att han levt under mycket stor press sista åren och hans utkomstmöjligheter är kraftfullt beskärda till följd av de falska ryktena om polisutredning och han har sett sig tvungen att skaffa advokat. Han menar att det vore bättre om det förelåg en konkret anklagelse mot honom, då kunde han försvara sig och få saken utredd offentligt, men att under lång tid leva med dessa antydda inte bekräftade rykten är en fullständigt orimlig situation för en människa att befinna sig i.

Hur kommenterar han då det hela?

Någon polisanmälan föreligger inte.
Någon polisanmälan gällande hans person verkar inte ha lämnats in. Han har inte fått sig tillställd någon delgivning om brottsmisstanke, och då han via sin advokat frågat berörda åklagarmyndigheter om någon formell anälan är ingiven, så har någon sådan inte kunna spåras. Advokaten har också kontaktat Caritas Sveriges ordförande biskop William Kenney för att få veta vilka konkreta brottsmisstankar som riktas mot hans klient men ej fått något svar. Det är endast via muntliga rykten och nyhetsrapporteringen det sagts att han är under polisutredning.

Angående Irak-projektet:
Alla utbetalningar har skett enligt gällande regler. Några olagliga pensionsutbetalningar som påståtts har inte skett. Projektet har varit mycket framgångsrikt och är nu slutredovisat till Sida, vilket bekräftas på Caritas hemsida. Det omtalade vattenfiltret låg magasinerat i Bagdad eftersom det bedömdes som dumdristigt att installera det i Basra-regionen mitt under brinnande krig. Det verkar som ett klokt beslut. Nu är filtret på plats.

För den f.d. anställdes del var allt slutrapporterat och klart, granskat av revisionsbyrån PricewaterhouseCoopers redan under 2003 och rapporten skickades till Stockholm som underlag för slutredovisning till Sida. Den då nyutnämnde biståndschefen Rune Törnkvist besökte Mellanöstern våren 2004 och hade inga anmärkningar angående slutrapporten.
Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Rune Törnkvist slutade hastigt på Caritas Sverige, Irak-projektet och ett antal andra projekt blev inte slutredovisade till Sida, istället uppstod anklagelser att den f.d. Caritasanställde (som då slutat sin anställning) misskött Irakprojektet, och han fick ett formellt kravbrev med uppmaning att personligen återbetala 50.000 USD.

Under 2 års tid gjorde den anställde upprepade ansträngningar att komma i kontakt med styrelsen och ledningen för Caritas men avvisades hela tiden. Han skrev ett ingående brev till Caritas styrelseordförande biskop William Kenney men fick inget svar. I stället dök nya formella kravbrev upp. Först genom ingripande av Caritas Internationalis chef samt biskop Anders Arborelius kunde detta krav så småningom dras tillbaka.

Angående transfereringen via S:ta Eugenias konto och påstådd pengatvätt:

Påståendet om pengatvätt faller på sin egen orimlighet. Irakprojektet var ett sk humanitärt projekt som inte behöver ha insamlade egeninsatser, ej att blanda ihop med sk utvecklingsprojekt, som tidigare finansierades till 80% av Sida och åtminstone 20% av insamlade medel. I samband med första delen av projektet gjorde PricewaterhouseCooopers en revision av hela Irak-insatsen. Ingenting framgår där av att Caritas Sverige på något sätt skulle ha bidragit med någon typ av egeninsats till projektet. Detta framgår också av den slutrapport som Caritas Irak skickade till Caritas Sverige i februari 2004. I avtalet mellan Sida och Caritas Sverige, samt Caritas Sverige och Caritas Irak (implementerande partnern) förekom det inte några budgetposter som gällde krav på egeninsats. 

Det fanns 25.000 USD från Carritas Internationalis-fonder som kunde användas för Caritas Sveriges projekt. Dåvarande generalsekreteraren bad den f.d. anställde att skicka pengarna via S:ta Eugenia katolska församlings konto. (Enl journalisten på tidningen OmVärlden förnekar den f.d. generalsekreteraren detta förhållande). Den f.d. anställde bekräftar att han ringde den vikarierande kyrkoherden i S:ta Eugenia och att pengar överfördes. När pengarna kommit fram till Caritas Sverige konto bestämdes dock (i juni 2003 innan projektet startat) i samråd att dessa medel inte skulle användas som egeninsats utan som ett vanligt bidrag (dvs övriga bidrag, vilket kan omfatta medel insamlade utomlands, egna medel som inte omfattas av egeninsats etc). Pengarna skickades tillbaka till Beirut. Den f.d. anställde försäkrar att det inte finns något projekt eller insats, som han varit inblandat i, som använt dessa 25.000 USD som egeninsats. Han håller med om att misstag begicks i samband med denna handläggning, men att få det till att pengar ?tvättats? och att därmed miljonbelopp kunnat erhållas, saknar all grund.

Angående Sidas krav på återbetalning:
Caritas Sverige hade under 2005 inte klarat av att slutrapportera  projektet.  I samtal med Sida skyllde man ifrån sig på fältet och framhärdar i att den f.d.anställde gjort fel, och låter förstå att ett pensionsvederlag på ca 25.000 USD utbetalats på ett felaktigt sätt. Sida kräver då helt logiskt återbetalning och skickar 1 mars 2006 ut ett pressmeddelande där man informerar om att Caritas Sverige återkrävs på 500.000 kr av Irak-projektet.  I pressmeddelandet sägs också att Sida förutsätter att Caritas Sverige gör en polisanmälan eftersom man påstår att oegentligheter begåtts.

Så långt den f.d. anställdes redogörelse.

Redogörelsen är klar och strukturerad och det finns ingen anledning att inte ta den på allvar.

Frågetecknen är många. Alla frågor runt ekonomiska transaktioner går tyvärr inte att få klarhet i nu, eftersom dokumenten från den tiden är hemligstämplade.

• - Vad hände egentligen på Caritas-kontoret efter det att Rune Törnkvist slutat? Att det funnits personliga motsättningar har antytts mig i flera sammanhang, och fakta som kommit fram hittills motsäger inte detta. Tidningen OmVärldens tidigare artikel verkar bygga på uppgifter från "initierade bedömare" som tillhör den falang som förtalar och anklagar den f.d. Caritas-anställde. Dessa måste ha ingett tidningen OmVärldens journalist ett stort förtroende eftersom han inte brydde sig om att kontrollera fakta mera ingående. Nu verkar det dock stå klart för alla att problemet har fler bottnar än så och rampljuset faller på Caritas ledning och styrelse i Sverige.
• - Varför lyssnade inte Caritasledningen i Sverige och Caritas styrelseordförande biskop William Kenney på sina fältarbetare. Varför misslyckades det för den f.d. anställde att få ge sin version av saken under två års tid?
• - Varför fortfarande denna tystnad från Caritas ledning och styrelse?
  

Om vi inte inom kort får bra svar på några av dessa frågor har nog Caritas styrelse och dess ordförande biskop William Kenney förverkat sitt förtroende.

Bilaga: Den f.d. anställdes version av händelserna *

* Manus ursprungligen avsett för Katolskt Magasin. Km avböjde publicering i numret som kommer ut 1 sept med hänvisning till att texten behövde kortas och replik inkomma från Caritas .

Senaste nytt om Caritas-affären på Katolskt fönster

KM nr 5 2006: Rapport från Caritas årsmöte

Enorma ekonomiska intressen bakom embryonal stamcellsforskning

 Enorma ekonomiska och industriella intressen ligger bakom att få igång forskning på embryonala stamceller och att tysta den etiska debatten. I stället för att fortsätta att satsa på den etiskt okontroversiella forskningen med adulta stamceller där redan stora framsteg gjorts ser man här en genväg till stora vinster. I Sverige tycks forskarna vara helt i händerna på dessa intressen, och man verkar betrakta den etiska frågan som en icke-fråga, man är mest intresserad av att få tillräckliga anslag och att inga hinder sätts upp för utvecklingen.

Det etiska övervägandet rörande forskning på embryonala stamceller gäller frågan om vilket värde som skall ligga till grund och bära upp alla våra övriga värden och prioriteringar. Är det respekten för livet självt eller en viss syn på liv och hälsa? Utan en grundläggande respekt för mänskligt liv står andra ambitioner eller strävanden på lös grund. Människan riskerar att själv bli en förbrukningsvara.

Katolska kyrkans syn på denna fråga är helt klar: Kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller eftersom det innebär förstörelse av människoliv i dess allra första stadium. Varje nytt människoliv uppstår i konceptionen då en ny genotyp bildas vars utveckling därefter är samordnad och fortlöpande, utan språng, fram till födelsen och vidare till vuxen ålder.

 

President Busch´s veto

Nyligen har vi hört att president Busch har framlagt sitt veto mot federalt stöd till forskning på embryonala stamceller, och motivet var etiskt. "Här går en moralisk gräns", sade presidenten och illustrerade sitt ställningstagande genom att omge sig med 18 familjer som alla adopterat nerfrusna embryon och använt dem till att själva få barn. "Vart och ett av dessa barn adopterades när de fortfarande bara var ett embryo, och har välsignats med chansen att få växa upp. Dessa flickor och pojkar är inga reservdelar", fortsatte presidenten.

I Sverige verkar man inte vara intresserade av de etiska implikationerna av embryonal stamcellsforskning. Busch´s veto av etiska skäl kommenterades av några vetenskapsmän på så sätt, att det kanske förhindrar denna forskning i USA, men samtidigt kan det vara bra för Sverige, eftersom man då kan vara mera benägna att ge satsa pengar i Sverige där forskningen är tillåten. Inte ens en ansats till att ta upp den etiska frågan som tydligen av dessa forskare betraktas som en icke-fråga. Forskarnas kommentarer illustrerar dock ytterligare en aspekt: Det finns oerhört stora pengar i embryonal stamcellsforskning och starka ekonomiska intresser driver på för att få fart på denna forskning. Man är då givetvis inte intresserad av en etisk debatt som skulle ifrågasätta det hela.

 

Hycklande beslut i EU´s ministerråd

Lika tydliga har inte EU´s ministerråd varit i sitt ställningstagande. Man tycks visserligen erkänna att embryonal stamcellsforskning är ett etiskt problem, men beslutar ändå om att stödja sådan forskning och överlåter beslutet åt respektive medlemsland. Beslutet i EU:s ministerråd innebär att man säger ja till finansiering av existerande forskningsprojekt på stamceller som andra tagit fram, men samtidigt förbjuder förstörelse av embryon. Detta liknar rent hyckleri  eftersom dessa stamceller som andra tagit fram implicerar att dessa andra förstört levande embryon för att ta fram stamcellerna som de sedan säljer. Den som producerar och säljer stamceller och den som köper dem har intressen som sammanfaller, vilket gör att ur etisk synvinkel är köparen delaktig i ansvaret. Beslutet i EU´s ministerråd innebär också att man får finansiera forskning på nedfrusna embryon som inte implanterats, om man har konstaterat att de är döda. För att konstatera att de är döda måste man tina upp dem, vilket ofta medför att de dör. Det finns ännu ingen teknik för att dödförklara nedfrusna embryon. Detta är alltså inget man kan göra utan att förstöra embryn.

Ministerrådets beslut består alltså av tre regler som inbördes strider mot varandra. Kritiken från Katolska kyrkan har inte varit nådig, och inte bara katolska tidningar utan också annan press sagt att detta beslut är hyckleri.

 

Fakta

Stamceller är omogna celler som genom delning ger upphov till nya celler. Dessa celler utgör en nyckeln till förståelsen av hur människokroppen utvecklas och förnyas.

Man skiljer mellan embryonala stamceller som förekommer hos ett mänskligt embryo i dess allra första utvecklingsfas och adulta stamceller som finns hos vuxna individer. Forskning på ADULTA mänskliga stamceller är etiskt okontroversiell, och viktiga resultat inom detta forskningsområde har redan uppnåtts. Det har visats i experiment med adulta mänskliga stamceller från benmärg att de kan förbättra hjärtfunktionen efter hjärtinfarkt. Engelska forskare har rapporterat att stamceller från hud kan förändras till hjärnceller, vilket ger hopp om att finna botemedel med adulta mänskliga stamceller för Parkinsons sjukdom. Adulta stamceller har använts sedan flera decennier i behandlingen av blodcancer. Detta innebär inget etiskt problem.

Vad som är nytt är upptäckten att man kan isolera stamceller från embryon och få dem att dela sig utan att ändra karaktär. Utvinning av embryonala stamceller är högst kontroversiell eftersom den förutsätter förstörelsen av ett mänskligt embryo, dvs. utsläckandet av mänskligt liv i dess allra tidigaste utveckling. Embryon som används vid forskning kan hämtas bland dem som redan framställts i samband med assisterad befruktning och som bevaras nedfrusna. Med samma teknik kan man också framställa embryon endast i forskningssyfte. Det kan också bli möjligt att framställa nya embryon genom somatisk kärnöverföring, dvs kloning.

 

År 2000 var kartläggningen av människans genetiska utrustning klar.
Två rivaliserande företag var nästan samtidigt klara med arbetet, och nu rivaliserar man om att profitera på arbetet.
Man fann att människan inte består av mer än cirka 30 000 gener, istället för minst 100 000 som man ltidigare trott. Dessa gener, människans arvsanlag, utgör inte mer än tre procent av hela människans DNA. De övriga delarna i arvsmassan är så kallat skräp-DNA. Man fann också att den genetiska variationen mellan olika människor inte är mer än en på 10 000. 99,99 procent av hela genomet är gemensamt för alla människor. Människor med samma etniska bakgrund kan ha större genetisk variation sinsemellan än människor från Afrika, Asien och Europa, ett nog så gott argument mot alla former av rasism.

De nya landvinningarna på genetikens och e molekylärbiologins område har långtgående antropologiska implikationer. Människosynen är en angelägenhet och ett första rangens intresseområde för många av dagens ledande biologer. Många forskare medger att biologin inte kan fånga in hela människan.

Erwin Bischofberger skriver i tidskriften Signum 2:2001:
"Det finns ett från biologisk synpunkt bekräftat och berättigat utrymme för personlig utveckling och individuella val som inte kan motiveras utifrån människans genetiska grundritning. Man har blivit mer misstänksam mot föreställningen om att människan är fastkedjad i sitt biologiska fängelse som både beteendeforskaren Burrhus F Skinner (Beyond Freedom and Dignity, 1971) och hans kollega i Harvard, sociobiologen Edward O Wilson (Sociobiology: The New Synthesis, 1975) menar. Deras deterministiska syn på människan behärskade mycket av den akademiska världen under senare delen av 1900-talet.

I stället får den personalistiska människosynen oanat och oväntat stöd. Den behöver inte längre lita enbart till sin judisk-kristna filosofiska tradition. Det är anmärkningsvärt att världsledande biologer och genetiker inte har några starka invändningar mot att människan inte enbart kan tolkas utifrån biologiska förklaringsmodeller. Man kan med bibehållen intellektuell redlighet tala om människans frihet och värdighet. Utrymmet för dem som förnekar människans fria vilja har blivit något snävare. Biologer har börjat ställa frågor som de utifrån sina egna kunskaper inte kan besvara."

 

Fler referenser:

FIAMC Världsförbundet för katolska läkarföreningar, pressmeddelande 2004 i samband med att England legaliserar kloning av mänskliga embryon.

Respekt, faktabakgrund och fler länkar

Uttalande av Europeiska biskoparna juli 2006

SvD Brännpunkt 8 aug: KD: Mänskligt liv får adrig bli råvara.