Unik händelse i den interreligiösa dialogen: 38 muslimska intellektuella skriver brev till påven

 Det är en unik händelse i den interreligiösa dialogens historia att 38 muslimska intellektuella representerande alla olika riktningar inom Islam skriver ett öppet brev till påven som ett svar på det tal han höll i Regensburg. Brevet uttrycker respekt för påven, och man fortsätter dialogen om tro och förnuft som han inledde. De kritiserar också de muslimer som vill använda våld och som menar att ändamålet helgar medlet.

Alla krafter som vill uppvigla till strid och motsättningar verkar nu komma på skam, och det som från början verkade vara ett tragiskt missförstånd som några ville utnyttja för att blåsa upp konflikter kring visar sig nu mynna ut i en intensifierad fredlig dialog istället.

Vår granne på Internet, Katolsk Observatör har en sida med länkar där material från efterdyningarna till påvens Regensburg-föreläsning finns samlade. Där finns även länk till de trettioåttas brev och kommentarer till brevet.

Till länksida på Katolsk Observatör

Tro och förnuft hör ihop. Samarbete mellan religionerna befrämjar freden

 Efter påvens föreläsning i Regensburg från vilken ett löstryckt citat väckte så mycket uppmärksamhet i den muslimska världen, så var det många västerländska debattörer som ville påstå att påven mycket väl visste att det skulle bli dessa reaktioner och att han i själva verket gav uttryck för ärkekonservativa islamofoba idéer.

Att så inte var fallet har den fortsatta utvecklingen klart visat. En del militanta islamister försökte dra växlar på det hela och blåsa upp hatiska stämningar, men det lyckades inte. Påven har träffat de muslimska ländernas ambassadörer, och det blev ett mycket positivt möte. I sitt hälsningsanförande framhöll påven den stora uppskattning och den djupa respekt som han hyser för muslimerna och deras tro. Han betonade också att det är viktigt för ledarna för de stora världsreligionerna att ta avstånd från alla försök att missbruka religiös tro till att underblåsa våld. Samarbetet mellan kristna och muslimer för att främja fred och mänskliga rättigheter måste fortsätta, sade påven.

Han har gång på gång betonat att Katolska kyrkan önskar goda relationer med Islam och att han eftersträvar fortsatt fredlig dialog och samarbete. Det som sades om Katolska kyrkans relation till andara religioner i dokumentet Nostra Aetate från 1965 har inte förändrats bara för att Katolska kyrkan fått en ny påve. 

Det finns hos vissa ateistiska debattörer en uppfattning att religion är oförnuftig och att religionen dessutom har på sitt samvete många av världens blodigaste krig.. Tidskriften Signum tar upp detta tema och försvarar tron. Där trycks påvens Regensburgs-tal och kommenteras av Ulf Jonsson.

Anders Piltz kommenterar i Signums ledarartikel trons förhållande till förnuftet så här:

 Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar.

Påståendet att religion leder till krig och konflikter kommenterar han såhär:

Nu är det högst tvivelaktigt om terrorism är följden av alltför intensiva koran- eller bibelstudier. De flesta massmördare har aldrig drivits av föreställningen om ett liv efter döden. Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, statsterrorismens främsta företrädare, var och en med miljontals människoliv på sitt samvete, drevs av just motsatsen till religiösa motiv: drömmen om ett paradis på jorden. De resonerade som välfärdsutskottet: om man bara likviderar utvecklingens bromsklossar kommer resten att ordna sig. Lenin uppfann begreppet folkfiender, Hitler skyllde alla kulturens obehag på judarna. Det är ett faktum att 1900-talets värsta helveten konstruerades av religionens svurna fiender. Medeltidens kättarbål och den nya tidens häxprocesser framstår som harmlösa episoder i jämförelse med vår eget tidevarvs skådeprocesser och massutrotningar av ideologiska motståndare och undermänniskor.

Läs hela ledar-artikeln.

Benedikt XVI´s första encyklika på svenska: Ett kärleksbrev från Gud till mänskligheten.

 Påven Benedikt XVI´s första encyklika: Gud är kärleken 78 sidor,  Veritas förlag

Påven Benedikt XVI gav ut sin första encyklika, "Gud är kärleken" i december 2005. Nu har den översatts till svenska. Den 78-sidiga skriften är ett verkligt kärleksbrev från Gud till mänskligheten förmedlat genom påven. Guds kärlek levandegörs på ett språk tillgängligt för en normalt allmänbildad människa. Texten rör sig inte på en hög filosofisk abstraktionsnivå utan avhandlar teman som direkt engagerar människan i hennes vardag.

Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, "kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken". Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche: Kristendomen har givit eros gift att dricka) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

Denna skrift rekommenderar jag till läsning av varje katolik, ja av varje människa av god vilja som vill låta sig påverkas av Guds kärlek och ge en respons till det som påven i inledningen anger som dess syfte: "att väcka en ny livaktighet i människans praktiska svar på den gudomliga kärleken i världen". Köp flera exemplar, det är en lämplig gåva till vänner!

Det finns två andra böcker utgivna på svenska (Catholica förlag), den ena heter "Upptakt - Början av Petrustjänsten" och innehåller predikningar och tal alltifrån begravningen av Johannes Paulus II till Världsungdomsdagen i Köln. Den andra heter "På väg till Jesus Kristus" och innehåller teologiska texter av kardinal Joseph Ratzinger tillkomna åren innan påvevalet.  Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron. Boken är värd en egen recension men nämns här eftersom dessa tre böcker tillsammans utgör en bra introduktion till den nye påven.

Alla böckerna är både jordnära och talar samtidigt verkligen till den troende människan. Med teologisk skärpa och förnuft är Ratzinger en stor försvarare av den kristna tron och adresserar just de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process. Jag är beredd att med lärjungarna på Emmaus-vandringen säga: Brann inte mitt hjärta när jag läste texterna?  Kardinal Joseph Ratzinger/påven Benedikt XVI framstår allt mer för mig som en stor kyrkofader för vår tid.

Åklagaren: Den f.d. Caritas-anställde är inte misstänkt i förundersökningen, men Caritas håller fast vid brottsmisstankarna

 Förundersökningsledare Gunilla Karlsson har i ett brev till den f.d. Caritasanställdes advokat meddelat att hans huvudman inte är misstänkt för brott i den förundersökning som Ekobrottsmyndigheten inlett. Men i den anmälan som Caritas lämnade in pekades den f.d. anställde ut som misstänkt för förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman. Då Gunilla Karlsson granskade det inlämnade materialet  kunde hon inte hitta några omständigheter som styrker att den f.d. anställde skulle ha begått brott. Hon har ändå valt att starta en allmän förundersökning men alltså inte med fokus på den f.d. Caritasanställde. Undersökningen ligger emellertid på is i väntan på internutredningar som Caritas och Sida  gör.

Caritas tycks vilja tona ner betydelsen av uppgifterna i åklagarens brev, och man förefaller stå fast vid sina misstankar mot den f.d. Caritasanställde. I ett telefonsamtal jag hade med Charlotte Byström, t.f. generalsekreterare för Caritas Sverige föredrar hon att uttrycka det så att "misstankarna är nedtonade" men ej avskrivna.

Den f.d. Caritasanställde har i på Katolskt fönster publicerade dokument utförligt framlagt fakta som styrker hans oskuld, han kan också redovisa ytterligare dokumentation som visar att alla transaktioner gått rätt till vad gäller de delar han varit ansvarig för.

I sista numret av tidningen OmVärlden har han intervjuats, och tidningen tillrättalägger också ett par felaktiga påståenden som man publicerat i ett tidigare nummer:

• Dels fanns i en artikel i nr 5 - 2006 en formulering som kunde uppfattas som att åklagare misstänker den f. d. Caritasanställde för brott. Det faktiska förhållande är istället att det är Caritas Sverige som misstänker personen.
• Dels återgavs i artikeln misstankar att pengar som transfererats via S:ta Eugenias konto gått till egeninsatser för Irak-projekten. OmVärlden skriver nu att nya dokument som man tagit del av tyder på att inga pengar från den beskrivna transaktionen genom Sankta Eugenias konto har gått till egeninsats för ett humanitärt projekt i Irak 2003. Istället tycks pengarna ha gått till ett projekt för att utbilda chefer för enskilda organisationer i Mellanöstern.

Det mycket viktiga faktum som kommit fram är att den f.d. Caritasanställde inte är misstänkt i åklagarens förundersökning. Varför Caritas Sverige ändå framhärdar i sina misstankar är svårförståeligt för en utomstående. De tre mest påtagliga tecknen på brott som läckts ut till offentligheten, den senarelagda installationen av vattenreningsanläggningen i Basra, de felaktiga pensionsutbetalningarna och att pengar som transfererats via Eugenias konto skulle ha mot Sidas regler använts som egeninsats,  har ju alla retts ut och redovisats av den f.d. Caritasanställde. Caritas Sverige skriver själv på sin hemsida att Irakprojekten är genomförda med gott resultat och att samtliga utgifter för att genomföra dessa insatser har kunnat verifieras.

Svårförståeligt är också varför Caritas Sverige i sin utredning inte redan tagit kontakt med den f.d. Caritasanställde som ju har utförlig dokumentation att redovisa samt den tidigare biståndschefen som besökte Irakprojekten och som idag framhärdar i att att han inte hade några anmärkningar på projekten eller rapporten. Båda dessa personer är lätta att nå, och de väntar bara på att Caritas skall ta kontakt. Jag frågade per telefon Charlotte Byström om detta, och hon sade att man nog kommer att ta sådana kontakter.

Det måste ju finnas något skäl till att åklagaren väljer att öppna en allmän förundersökning trots att hon inte bedömde att det fanns tillräckligt underlag för att misstänka den f.d. Caritasanställde för brott. Hon måste ha sett att det fanns förhållanden som gav fog för misstankar om oegentligheter. I så fall vilken typ av oegentligheter, och vilka möjliga misstänkta? Den f.d. Caritasanställde verkar för en utomstående betraktare vara den minst av allt misstänkte efter alla klargörande fakta han lagt fram. Men transaktionen via S:ta Eugenias konto och berörda personers glömska kring detta är onekligen bestickande. Även om inget brott begicks, man "ändrade sig" och lät pengarna användas på andra sätt än till egenavgifter, så antyder själva förfarandet i sig onekligen att det kan finnas en benägenhet till fiffel vilket kan motivera en närmare granskning.

Vi vet hur förhållandena inom Caritas såg ut i början av 2000-talet: Efter en blomstrande utveckling med många projekt finansierade med egeninsatser via de s.k. "holländska fonderna", fonder på stiftet som helt korrekt kunde användas som egeninsatser för att få Sida-bidrag, så stod man nu inför en likviditetskris. Fonderna som man levt gott på var slut, man hade inte byggt upp en bas i församlingarna för att få in tillräckliga givarmedel samtidigt som man stod med en stor personalstat och dyra administrativa kostnader. Man var i desperat behov av att få upp omsättningen genom att starta nya projekt för att få Sida-bidrag så att de administrativa kostnaderna kunde täckas genom de administrativa medel som finns avsatta för varje projekt. Samtidigt vet vi att de Sida-bidrag som betalas ut är omgärdade med mycket stora restriktioner. De medel som är avsedda direkt för bistånd sätts in på särskilda konton och får absolut inte användas till annat än det de är avsedda för. I detta trängda läge kan det givetvis vara en stor frestelse att fuska genom att omfördela pengar mellan konton och hoppas att situationen löser sig på sikt utan att det behöver upptäckas.

Vad sade påven egentligen i Regensburg?

 Påven höll en akademisk föreläsning vid universitetet i Regensburg där han lyfte fram två huvudpunkter:

1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Tvärtom vill Katolska kyrkan ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Det kan inte vara annat än ett stort missförstånd att detta lett till uppståndelse i den muslimska världen. Om de muslimer som protesterar skulle läsa hela texten skulle de förstå att det inte finns något som helst förolämpande mot dem i detta. Ingen av de protesterande har förmodligen läst texten i dess helhet. Texten har skyndsamt översatts till många språk, men ännu inte till arabiska.

Läs påvens föreläsning på svenska.

Deklaration från kardinal Bertone, statssekreterare vid den Heliga Stolen, med påvens budskap till muslimer.

Påvens kommentar till talet och de muslimska reaktionerna på det, från onsdagsaudiensen 20 september

 

Katolska kyrkans relation till andra religioner och Islam finns beskrivet i ett dokument, Nostra aetate från 1965. Där kan man läsa:

Kyrkan betraktar också med stor respekt muslimerna, värdesätter och aktar dem. De tillber den Ende, den levande och evige Guden, den barmhärtige och allsmäktige, skaparen av himmel och jord, som talar till människorna. De anstränger sig att helhjärtat underställa sig även Hans outrannsakliga förordningar, precis som Abraham, som islams tro ofta och gärna hänvisar till, underkastade sig Gud. Även om de inte erkänner Jesus som Gud, ärar de hans jungfruliga moder, Maria, och ibland åkallar de henne till och med i tillgivenhet och aktning. Dessutom väntar de på domens dag när Gud kommer att ge deras öknar till alla dem som har stigit upp från de döda. Slutligen värdesätter de det moraliska livet och vördar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta (Nostra Aetate, nr 3).

Nostra aetate på engelska

Tro och förnuft, Kristendom och Islam och den västerländska sekularismens dövhet för det gudomliga

 Påven Benedikt XVI har hållit en akademisk föreläsning i Regensburg om förhållandet mellan tro och förnuft, föreläsningen var också en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. Han förmedlade då en 700 år gammal kritik mot islam, ett citat från en bysantinsk kejsare att tron inte skall spridas med svärd. Detta väckte upprörda känslor hos många muslimer som vi hört om i nyhetsrapporteringen.

Det var på inget sätt påvens avsikt att förolämpa troende muslimer. Udden i talet var minst lika mycket riktat till väst. I västvärlden dominerar åsikten att bara positivistiskt förnuft och positivistisk filosofi är universella, sade påven. Men världens djupt religiösa kulturer ser denna uteslutning av det gudomliga från det universella förnuftet som ett angrepp mot deras djupaste övertygelser.

Påven är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process.

Detta verkar inte Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet uppskatta eller inse. I en TT-kommentar refererad av SvD 16 sept till de muslimska reaktionerna på påvens kritik talar han om Benedikt XVI som en "radikalkonservativ påve hämtad direkt ur Opus-Dei miljön". (Och då antar jag att han åsyftar den nidbild av Opus Dei som förekommit i svenska media underblåst av Da Vinci-koden, inte en bild byggd på objektiv kunskap, i varje fall bör han inse att den associationen sannolikt görs av den genomsnittlige läsaren). Ratzinger har inget med Opus Dei att göra,  det är märkligt att en akademiskt skolad professor i ett religionsämne kan uttrycka sig så.

Påven uppväcker gamla islamofobiska föreställningar, menar Gardell och avfärdar därmed helt kritiken. Men man kan inte komma ifrån att Islam har ett problematiskt förhållande till våld, och att detta 700 år gamla tema ändå är relevant att diskutera. Om man nu skall se de våldsamma protesterna från muslimskt håll som ett uttryck för äkta muslimsk tro, så bekräftar det att Islam är en våldets religion. Muslimer å andra sidan som menar att Islam är en fredlig religion träffas ju inte av kritiken, de kan bejaka påvens tankar att människor inte skall omvändas med svärd och ta avstånd från det religiöst motiverade våldet inom islam, precis som påven i sitt tal tog avstånd från allt våld i kristendomens namn.

I nästa andetag tycks Gardell motsäga sig själv i det han säger att islam och kristendomen i mycket är tvillingreligioner i sin syn på våldet. Han menar då att båda är krigiska.

Det verkar inte som om prof Gardell har läst hela påvens anförande innan han uttalar sig. Talet var en akademisk föreläsning om förhållandet mellan tro och förnuft och en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Det kontroversiella avsnittet är ett citat från en bysantinsk kejsare och inte ens påvens egna ord. Gardell borde ha uppmärksammat detta och inte svepande uttrycka sig om saker han inte ens läst på. På så sätt underblåser han fördomar och konflikter istället för att genom sansad analys av vad som faktiskt sades bidra till ökad förståelse mellan samhälle och religioner, mellan islam och kristendom.

Påvens föreläsning i Regensburg om förhållandet mellan tro och förnuft finns här (engelska).

Påvens föreläsning på svenska

SvD-artikeln i internet-version finns här.

Den f.d. Caritasanställde lägger fram en detaljerad redogörelse

 Den f.d. Caritasanställde har i två års tid försökt få kontakt med Caritas för att undanröja de frågetecken som fanns kring Irak-projekten men har bemötts av tystnad. Han skrev i sitt tidigare publicerade inlägg:

• Om vi som arbetat på fältet fått chansen att berätta vår version, skulle vi snabbt och enkelt kunnat visa att projektet i själva verket var mycket framgångsrikt, och att inga medel försvunnit eller betalats ut felaktigt, inklusive pensionsvederlaget, som betalats ut i enlighet med de lokala lagar och regler som gällde.

Han offentliggör nu yterligare ett dokument med detaljerad information som för en utomstående betraktare verkar undanröja många av de frågetecken som framkommit i nyhetsrapporteringen.

• Läs hela dokumentet här. 

Det är en gåta varför inte Caritas under den utredning man säger sig hålla på med inte har kontaktat den f.d. Caritasanställde som ett led i att försöka räta ut frågetecknen man har.

Också den f.d. biståndschefen Rune Törnkvist som jag intervjuat, se min tidigare blogg, som granskade Irak-projekten innan han slutade vid Caritas verkar sitta inne med mycket matnyttig information. Det är ett tips till dem som driver utredningsarbetet att kontakta honom också.