Bilden av Ratzinger som bakåtsträvare felaktig och orättvis

 

Bilden av Ratzinger som bakåtsträvande konservativ som nu senast framställts i en artikel i DN av idéhistoriker Amanda Peralta är djupt missvisande och orättvis. Säkert finns det konsevativa krafter i kyrkan som vill tolka saker han säger i den riktningen, liksom det finns radikala krafter som känner sig motarbetade, och som har ett intresse av att upprätthålla den bilden, men båda har fel. Ratzinger, är framförallt en trons människa som tar sitt ämbete på högsta allvar och ser det som en tjänst åt mänskligheten. Särskilt sedan han blivit påve och inte längre har det otacksamma uppdraget att vara "trospolis" (chef för Troskongregationen) har hans mera kärleksfulla och folkliga sidor framkommit. 

Kardinal Ratzinger, nu påven Benedikt XVI var tidigare chef för Troskongregationen, den instans i Katolska kyrkan som har uppgiften att vaka över att tron förvaltas och förs vidare till kommande generationer på ett rätt sätt. Det kan tyckas vara en otacksam och petig uppgift. De som i sista hand avgör vad som är sann katolsk tro är Kyrkans läroämbete som består av alla världens biskopar i gemenskap med biskopen i Rom, påven. Ibland samlas man till koncilier för att överlägga om detta. Det första konciliet hölls i Jerusalem under första århundradet, det kan man läsa om i Bibeln, Apg:15, det senaste, Andra Vatikankonciliet hölls i Rom på 1960-talet.

Att det finns ett läroämbete i Kyrkan kan man tycka vad man vill om, men det är nog en av de saker som gjort att den Kristna tron bevarats på ett sådant sätt som den gjorts genom århundradena. Katolska kyrkan menar sig inte stå över tron, utan förvaltar den så som den mottagits från Jesus och de första apostlarna. Det har i alla tider funnits kontroverser där Kyrkan distanserar sig från "irrläror" som är snarlika kristendomen men avviker på väsentliga punkter. Andra personer har från början varit motarbetade av kyrkans ledning, men senare visat sig bli stora reformatorer. Dit hör t.ex. Franciskus av Assisi och Ignatius av Loyola. Tack vare det har den kristna tron bevarats som den gjort fram till idag. I denna process prövas allt och det goda behålls.

Bedöm inte Benedikt XVI på hörsägen, utan på hans egna meriter. Jag rekommenderar till läsning: "Gud är kärleken", hans första rundskrivelse, finns på svenska. För den som har ett djupare teologiskt intresse rekommenderar jag "På väg till Jesus Kristus", bokförlaget Catholica.

Andefattigt snömos om Katolska kyrkan

 Att Amanda Peralta är en påvehatare blir tydligt i hennes artikel i DN, "Inkvisitorn". Så mycket mera än så går inte att få ut av denna andefattiga artikel. Invektiven blandas med olika påståenden som delvis uttrycker fakta som av hennes värderas negativt utan att hon förklarar varför, delvis direkt missvisande beskyllningar som hon onyanserat framför.  Hon förfasar sig t.ex. över att påven föreslagit att latinet fortfarande skall ha en plats i det katolska gudstjänstlivet, som om det inte alltid haft det och som om det vore något märkvärdigt. Hon nämner pedofilskandalerna i USA utan att nämna allt Kyrkan gjort för att komma till rätta med det hela.  På grund av omfattande utredningsarbete är nog Katolska kyrkan i USA världens mest grundläggande kartlagda institution när det gäller detta mycket tragiska fenomen som sexuella övergrepp på barn är (se John Jay-rapporten), ett arbete som kan komma hela samhället till nytta i arbetet att ta tag i denna problematik.

En ansats i artikeln som skulle kunna vara intressant att diskutera är kristologin och befrielseteologin, men hennes artikel tillför inget av substans i den diskussionen heller. En mer innehållslös artikel som bara öser ur sig  indignation utan att ha någon som helst ansats till en intellektuellt ärlig diskussion får man leta efter. Men vi har en kulturchef på DN som notoriskt avskyr Katolska kyrkan, så bara en artikel är kritisk mot Katolska kyrkan, så kan den tydligen innehålla vad snömos som helst och ändå accepteras för publicering.

Artikeln i DN

Mera om påvens skrivelse Kärlekens sakrament som skrevs som en sammanfattning av biskopsynoden om Eukaristin 2005.

Se också: Bilden av Ratzinger som bakåtsträvare felaktig och orättvis.

Sharaf Hjältar bryter hederskulturens våld

 Hederskulturen enligt vilken fäder och manliga släktingar tar sig rätt att mörda unga flickor som inte följer familjens önskningar när det gäller livsstil och partnerval är ett barbariskt och skrämmande inslag vi fått lära känna under senare år. Första gången jag som psykiatriker mötte problemet var för ett antal år sedan. På jouren mötte jag en skrämd invandrarflicka som skulle utvisas till Syrien. Hon var livrädd för att hennes familj skulle döda henne. Jag trodde då inte detta kunde vara sant och uppfattade henne som paranoid (lidande av förföljelseidéer). Sedan förstod jag att detta tyvärr är den skrämmande verkligheten för många unga kvinnor, och problemet har uppmärksammats mer och mer.  Vi minns mordet på Fadime här i Sverige.

Ibland möter man uppfattningen att detta är ett specifikt islamskt problem kopplat till religionen Islam, men så är nog inte fallet. I min psykiatriska yrkespraktik har jag stött på problemet även bland kvinnor från kristna familjer i Mellanöstern. Och Ridvan och Bashar, två muslimska ungdomar i nätverket Sharaf Hjältar som propagerar bland sina egna mot hedersvåldet är bergsäkra: Hederskultur har inget med islam att göra, och hedersrelaterat våld finns även bland kristna.

Fryshuset har gjort mycket för att hjälpa och stödja unga flickor som drabbats av hederskulturen. 10.000-tals flickor i Sverige har inte tillgång till friheter som av är självklara i vårt land. De får inte delta i gymnastiklektioner, inte välja sin utbildning, ibland utsätts de för övergrepp, som bortgifte, misshandel och köns-stympning. Inom projektet Elektra försöker man stödja de flickor som är utsatta för detta.

Men det hjälper inte att bara arbeta med stöd åt flickorna. För att komma åt problemets rot måste man gå till männen och pojkarna som oftast står för de värderingar som ligger till grund för hederskulturen och utövar det förtryck som upprätthåller den. Därför har man startat Sharaf Hjältar. Det är en del inom Elektra som riktar sig till killar som kommer från patriarkala kulturer och arbetar huvudsakligen med förebyggande attitydförändring. Grundtanken är att bygga ett ungdomsnätverk som engagerar sig för att öka ungdomarnas kunskap om de mänskliga rättigheterna och tillsammans motverka det hedersrelaterade förtrycket. (Mer information: 08-691 72 89, se också Fryshusets hemsida).

Sharaf hjältar i Sollentuna är en av de första Sharaf-grupperna som bildades och består av nio unga killar med bakgrund från länder som Turkiet, Syrien, Somalia och Chile. Anledningen till att hederskulturen slagit rot i Sverige är, menar de, segregationen. I en artikel i tidningen Dagen får vi följa dessa unga hjältar på turné bland sina kamrater i skolor där de föreläser. Invandrarkillar brukar vara rätt uttråkade när det är föreläsningar annars, men när vi kommer så vaknar deras intresse, eftersom vi är som en av dem. De lyssnar på oss eftersom vi har varit med om samma sak som de har, säger Bashar Hussein. Och det är alltid de som i slutändan går därifrån arga, tillägger han.

Sharaf-gruppens berättelse visar att det går att förändra attityder om man bryr sig. Många vuxna är rädda och kapitulerar. De tror inte man kan nå ungdomarna som därför lämnas åt sitt öde, och det utvecklas gäng-kulturer med helt andra värderingar än det demokratiska samhällets. En som inte är rädd är Anders Carlberg, VD för Fryshuset. Han har genom den mångfacetterade verksamheten vid Fryshuset visat att vuxna kan göra mycket. Ungdomar skriker efter vettiga vuxenkontakter. Inkörsporten till att nå gäng-kulturerna är ofta via ungdomar själva som får utbildning och som sedan kan ha kontakt med sina egna.

Aningslöst att rasera äktenskapet

 Äktenskapet som en specifikt lagskyddad institution för samlevnad mellan man och kvinna och det sammanhang där barn kommer till och får en tryggad uppväxt är på väg att gå i graven om enmansutredaren Hans Regner får som han vill. Utredaren tycker att den traditionella betydelsen av äktenskapet som en heterosexuell relation inte kan vara avgörande för om äktenskap ska öppnas också för par med samma kön. Han anser inte heller att det nuvarande argumentet för äktenskapet som en samhällelig institution där barn ska födas och växa upp är relevant. Äktenskapet bör utvidgas till att omfatta även personer av samma kön, menar han . Detta skulle innebära att den nuvarande partnerskapslagen försvinner och ersätts av en ny äktenskapslagstiftning.

- Det är för klent att en så viktig fråga överlåts till en enmansutredare, säger biskop Anders Arborelius på Katolska stiftets hemsida. Vi hade förväntat oss en parlamentarisk utredning av bättre kvalitet. Materialet utgår helt från den vuxnes värld och barnperspektivet är inte alls belyst. Jag vill se ytterligare utredning av den här frågan innan man kan gå till beslut om en ny lagstiftning, säger biskopen.

Katolska kyrkan har bifogat ett särskilt yttrande till utredningen. Där sägs bland annat:

?Relationerna och stabiliteten i familjen utgör grundvalarna för friheten, tryggheten och solidariteten i samhället. Att upprätthålla den äktenskapliga föreningens och familjens stabilitet kan dock inte enbart överlåtas åt de enskilda individernas ansträngningar. Ansvaret för att skydda och gynna familjen genom att ge en tydlig institutionell karaktär åt äktenskapet åligger samhället som helhet?

?Homosexuella relationer saknar däremot de biologiska och antropologiska element hos äktenskapet (och familjen) som skulle kunna utgöra grunden för att ge dem status som äktenskap. Frånvaron av sexuell komplementaritet hos homosexuella par skapar hinder för den normala utvecklingen hos barn som är i deras vård. Dessa barn berövas erfarenheten av endera sin far eller sin mor.?

Äktenskapslagstiftningen och respekten för mänskligt liv är två områden där det trots sekulariseringen funnits en samstämmighet i värderingarna mellan samhället och kyrkorna, en samstämmighet som nu håller på at luckras upp. Även om många länder har en tillåtande abortlagstiftning, så har argumentet ändå varit att abort är en nödlösning där beslutet överlåts åt kvinnan. Detta argument trampas alltmer i smutsen av abortliberaler som hånar kyrkornas värnande om det ofödda livet.

Att ett så stort antal foster dödas år efter år är en tragedi för vårt land, och övergivandet av äktenskapsinstitutionen i den biologiska och socialantropoogiska form som i alla tider varit en grund i den mänskliga gemenskapen, kan komma att få oanade konsekvenser. De som förespråkar detta är aningslösa och vet inte vad de håller på att rasera.

Argumentet för en förändring av äktenskapet tycks främst ha att göra med de vuxnas intresse, och då främst de homosexuella som kräver att få rättighet till äktenskapsinstitutionen, vad det betyder för barnen tycks ingen bry sig om.

Men att neka sådana samlevnadsformer äktenskaplig status som inte utgör ett äktenskap kan inte betraktas som diskriminering eller särbehandling. Homosexuella får givetvis inte diskrimineras på grund av sin läggning, och de homosexuella som vill ge juridisk trygghet åt sin samlevnad kan få detta genom en bra partnerskapslagstiftning. Även homosexuella personer har kommit till världen genom en man och en kvinna, och de borde kunna inse värdet av att bevara äktenskapsinstitutionen i dess hittillsvarande form, vilket jag förstått att många homosexuella också gör.

Fallet Polen: Grundinställningen till abort i samhället påverkar aborttalen

 Det finns en vanlig inställning bland förespråkarna för fri abort som ser ut ungefär så här:

Det finns ett givet kvantifierat behov av aborter i populationen av kvinnor i ett land. Denna är opåverkbar av både antiabort-propaganda och lagstiftning. Om en kvinna har behov av att göra abort så förväntas det välövervägt och nödvändigt, och den etiska principen att erkänna hennes beslut, "rätten till sin kropp", väger alltid tyngre än fostrets skyddsvärde i egenskap av ett spirande mänskligt liv. Om kvinnan inte får legal abort ser hon till att få den utförd illegalt. Därför är fri legal abort ett måste, och helst får man inte ens föra en etisk argumentation till förmån för det ofödda livets skyddsvärde eftersom det kränker kvinnans beslutsrätt och i onödan kan ge henne skuldkänslor.

För att styrka att det förhåller sig så är man angelägen att uppskatta antalet illegala aborter så högt som möjligt. Det är knappast troligt att antalet aborter inte skulle påverkas av den allmänna inställningen till abort i samhället. En positiv inställning till förmån för det ofödda livets skyddsvärde gör rimligen att antalet aborter minskar i ett land. Abort är i allmänhet ett val där det föreligger en reell valfrihet, normalfallet idag är att aborten inte är en nödlösning i den meningen att alternativet att föda skulle stänga alla goda livsmöjligheter för kvinnan och det barn hon bär inom sig. Man väljer helt enkelt bort vissa livsmöjligheter till förmån för andra.

Ett exempel som styrker detta är abortfrekvensens nedgång i Polen efter det att Solidaritet ökat sitt inflytande från slutet på 1980-talet. Detta menar Jerzy Umiastowski, solidaritetsmedlem, läkare och tidigare ordförande för Polens läkares medicinsk-etiska kommitté.

Vid Solidaritets generalkonvent 1990 antog man en deklaration till förmån för fostrets  skydd: ?Solidaritet är för skyddet av människolivet från befruktningsögonblicket?. Det nya debattklimatet bidrog till att antalet aborter i Polen minskade kraftigt ? trots att det då fanns en lag som tillät fri abort. Från 1985 till 1990 halverades aborttalen och från 1990 till 1992  minskade siffrorna från cirka 60 000 till 11 000. Jerzy Umiastowski är kritisk till de höga illegala aborttal i Polen som uppges i den svenska rapporten om abort för utländska kvinnor, uppemot 150 000. Han säger:

"? Som doktor måste jag säga att det inte är sant. Det finns till exempel vissa komplikationer vid abort fall som tvingar kvinnor att söka sjukhusvård. Men antalet sådana fall är alldeles för få. Därför kan dessa uppgifter absolut inte vara korrekta."

Läs mera i Världen idag.

Den inre kompassen

 När man läser blogg-världens reaktioner på Arborelius och Hedins abort-artikel är det påfallande och nedslående hur många som hånar Kyrkans försvar för det ofödda livet. Som om vi godtyckligt kunde tillåta oss att förneka livet ena stunden för att i nästa stund kräva rättigheter baserade just på dessa grundläggande värderingar. Antingen är man helt förblindade, den inre kompassen har råkat i olag, eller också håller värderingarna i samhället på att svänga mot ett godtyckets etik där det är de starkas värderingar som råder över de svagas, där vad som är populärt för dagen avgör etiken och där livet inte längre är heligt. Blir nästa steg barnamord och ättestupan?

Fader Ingvar Fogelkvist höll en predikan över ämnet i Katolska domkyrkan andra söndagen i fastan. Han sade bl.a så här:

"Om vi vill ha ett gott samhälle, måste vi följa den inre kompassen vi har i vårt samvetes djup. Alternativet är att det blir makten, och därmed godtycket, som till slut styr vilka lagar vi har. Därför är det rätt att kräva att vår lagstiftning också bygger på denna lag, inte minst då våra foster, som de mänskliga varelser de är, har rätt att vi ger dem ett elementärt skydd."

Läs hela predikan här

Gamla testamentets blodiga berättelser tolkas ytligt av okunniga journalister

 Att be om förlåtelse för historiens synder är något som i högsta grad angår kristna. I Katolska kyrkan har detta varit ett viktigt tema under påven Johannes Paulus II´s tid. I encyklikan Ut unum sint uppmanar han alla kristna att erkänna sina misstag, förlåta och försonas. I mars 2000 bad han i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och håller under tårar gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som skett. Visserligen är dagens människor inte direkt ansvariga för vad förfäderna brutit, men det finns en praxis som växer fram att vi nu levande ställföreträdande tar på oss historiens synder och går in i en försoningsprocess. Teologen Peter Hocken har skrivit en intressant artikel om detta: Att göra bot för historiens synder. Den finns översatt till svenska på följande länk:

www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2789

TV1´s program Existens tog upp temat om inte Kyrkan borde skämmas och göra avbön för försyndelser i det förgångna. I den lilla del som tog upp Katolska kyrkan belystes påven Johannes Paulus II´s insatser på detta området, men annars gjorde programmet ett ganska slätt och ytligt intryck. Teologstudenter i Uppsala intervjuades, tanken att ta ansvar för det som tidigare generationer gjort var ganska främmande för dem. Ärkebiskop Wejryd höll med om att kristna har mycket på sitt samvete, men att be om förlåtelse rakt på sak så som i Katolska kyrkan verkar inte lika naturligt i Svenska kyrkan. I god byråkratisk anda ville han utreda saken.

Man uppmärksammade i programmet också Gamla Testamentet som ju innehåller många blodiga historier, etniska rensningar, våldtäkt, incest etc. Hur kan kristna ha en urkund som beskriver så mycket våld och bestialiska handlingar, var frågeställningen. I DN uppmärksammas idag en nyutkommen bok, "Bibelberättelserna du inte fick höra i söndagsskolan" från förlaget Syrak. Lars Linder slutar käckt sin lilla recension med följande slutsats: "Med en så blodtörstig urkund är det ju inte konstigt om kyrkan med seklerna dragit på sig en hel del försyndelser".

Detta är en mycket historielös och okunnig syn på GT som tyvärr blir alltmer vanlig, och genom att journalister slarvigt slänger ur sig liknande omdömen befäster man denna historielöshet och hjälper människor att komma allt längre bort från en riktig förståelse av kristendomen. Detta är en följd av avkristningen och bristen på bildning i Kristendom och Kristendomens historia. Förr kunde skolbarnen sin katekes, och de var väl insatta i de bibliska berättelserna. Idag finns en okunskap om ens de elementära delarna av Kristendomen, om Bibeln och den Kristna traditionen. Denna okunskap var ett problem i sig, om denna okunskap i en ny våg av intresse för Bibeln ersätts med en felaktig och ytlig tolkning och av fantasy-berättelser typ Da Vinci-koden så är detta en mycket farlig utveckling. Brist på grundläggande kunskap gör att sådant går rakt in och uppfattas som sanningar. Kyrkan har här ett enormt viktigt bildande och evangeliserande uppdrag i vårt samhälle som inte kan vänta.

Bibeln är Kyrkans bok, den tolkar sig inte själv utan måste läsas i ljuset av Kyrkans tradition. Gamla Testamentet kan inte kan läsas som en urkund i den meningen att allt som beskrivs där är modeller för hur vi människor skall handla. Tvärtom, det är historiska berättelser om världen så som den är, i all dess grymhet, syndfullhet, Guds-frånvändhet. Rakt in i denna fallna värld kommer Gud för att besöka sitt folk. Hela Gamla testamentet måste läsas i ljuset av Nya testamentet och Jesus Kristus.

Kärnan i det kristna budskapet är att vi alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Människan kan inte frälsa sig själv och resa sig ur det elände som hennes själviskhet och Guds-frånvändhet har fört henne in i.

För att tolka Bibeln måste man vara uppmärksam på vad de mänskliga författarna verkligen har velat framhålla och vad Gud har velat uppenbara genom deras ord. Avgörande är innehållet i bibelns budskap, inte detaljer som hör till formen för framförandet av detta budskap. Man måste man ta hänsyn till omständigheterna i den tid och den kultur i vilken texten kom till, den litterära framställningens former (historiska, profetiska, poetiska eller andra litteraturarter) samt de sätt att tänka, tala och berätta som var i bruk då texten kom till.

Men detta räcker inte: Enligt Kyrkan är Bibeln inspirerad av Gud, därför måste den läsas och tolkas i samma anda som den blev skriven, den måste tolkas i den helige Andes ljus. Andra Vatikankonciliet visar på tre kriterier för en tolkning av Skriften som stämmer överens med den Ande som inspirerat den:

• Vi skall rikta stor uppmärksamhet mot hela Skriftens innehåll och enhet. Hur olika Bibelns böcker än är, så utgör de ändå en enhet med tanke på Guds plan, som har Kristus Jesus som sin mitt och sitt hjärta, en plan som blivit uppenbar sedan Kristi uppståndelse (jfr Luk 24:25-27, 44-46).
• Vi skall läsa Skriften "i kyrkans levande tradition". Bibeln är kyrkans bok. Enligt ett talesätt från kyrkofäderna läses Skriften bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt. Kyrkan bär i sin tradition det levande minnet av Guds levande Ord, och den helige Ande ger henne den andliga tolkningen av Skriften.
• Vi skall ta hänsyn till "trosanalogin" Det betyder sambandet mellan de olika trossanningarna och deras inbördes sammanhang.
  Man brukar skilja på fyra olika slags betydelser i skriften:
• Bokstavlig betydelse
• Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).
• Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för "vår undervisning" (1 Kor 10:11).
• Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5).

Då Bibeln tolkas efter dessa regler kan man uppnå en allt djupare förståelse av innebörden.

Referenser:

• Katolska Kyrkans Katekes 84 - 95 (Utg. Catholica, Vejbystrand 1996)
• Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om uppenbarelsen Dei Verbum (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 1-2, Katolska Bokförlaget, Uppsala 1987, 3:e uppl.)
• Påvliga bibelkommissionen, Att tolka bibeln idag (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 22, Katolska bokförlaget, Uppsala 1995)