Den Heliga Familjen

  I söndags firade vi den Heliga Familjen i katolska kyrkan. Maria, Josef, barnet Jesus. Den Heliga Familjen är urtypen för den mänskliga familjen, i vår tid älskad och utskälld. Katolska kyrkan har alltid satt familjen i centrum som en viktig del av skapelseordningen. Gud har skapat människan till man och kvinna (jfr 1 Mos 1), till att i äktenskapet bli ett och få barn. Det är märkligt att detta är så kontroversiellt för vår tid. När det för något år sedan förekom en reklamkampanj i Stockholms tunnelbana med det enkla budskapet "Mamma pappa barn", så stormade hela det radikala media- och tyckar- Sverige mot detta. När påven i sitt julbudskap gav uttryck för samma sak anklagades han för diskriminering av homosexuella trots att han inte nämnt ett ord om detta i sitt tal. Också då samma mediastorm och uppror i blogg-världen.

   

Alla människor har ju på ett eller annat sätt kommit till genom en mamma eller pappa. På gott eller ont har man en relation till en ursprungsfamilj, det gäller även homosexuella, det gäller celibatära präster och munkar och nunnor. Jag menar att det är något gott och riktigt i att stödja kärnfamiljen, och ingen borde i grund och botten känna sig diskriminerad på grund av ett sådant stöd. Kanske är det de som upplevt en god och trygg uppväxt i familjen som fortsätter att stödja den, medan de som har upplevt en svår uppväxt med kanske hot och tvång, våld, missbruk etc som har svårare att se nyttan av familjen.

Men även om familjen många gånger är dysfunktionell, så finns det inget som kan ersätta den. Familjen har en seghet och överlevnadsförmåga som står emot alla tidens skiftningar och politikers försök att styra i olika riktningar, där byggs relationer, där formas den nya generationen. Det största hotet mot familjen idag är nog inte politiska beslut utan den tilltagande materialismen och individualismen som gör att föräldrar abdikerar från sitt ansvar. Barn och ungdomar behöver tid och engagemang från de vuxna, och det borde vara en god politik i alla tider och samhällen att stödja föräldraskapet. Goda familjer är också öppna för dem som är ensamma och behöver stöd.

 Jag vill citera ett par tidningsartiklar från veckan som på olika sätt tar upp familjeperspektivet:

1. Alf Svensson skriver i Världen idag om äktenskapet och attacken mot Kristdemokraterna för deras försvar av äktenskapet:

"Tre allianspartier och oppositionen har beslutat att omdefiniera begreppet äktenskap. Encyklopedins förklaring om vad äktenskap är ska inte längre gälla. Det ska en majoritet av de ledamöter, som denna mandatperiod har fått förtroendet, tydligen lägga fast. Det är inte ett politiskt parti som körs över, det är hävdvunnen insikt och rättsordning som nonchaleras. Och gällande ordning har inte ett vitten med diskriminering att göra, hur ofta det ordet än känslomässigt nyttjas."

2.  Thomas Gür skriver en kolumn i SvD om den subversiv inrättning i samhället:

."..familjen (är) en av de viktigaste av de gemenskaper som gör oss till mer än bara fria och självständiga individer utan några band till omvärlden. Den förser oss med meningsskapande relationer med annorlunda bindande element än våra affärsmässiga, kontraktsbaserade förbindelser med andra personer eller våra relationer till offentliga institutioner och till staten som medborgare, som undersåtar eller som skattebetalare.

Som en förmedlare av värderingar mellan människor och generationer är familjen en oöverträffad institution. Politiska läror som propsar på en vidsträckt stat och offentlighet har alltid haft ett ont öga till familjen och sökt finna vägar att kontrollera den ? från Platons Staten , där barnen är statens egendom, till Stalins hyllande av barn som angav sina föräldrar, från Mussolinis medaljutdelning till flerbarnsmödrar till Kinas ett-barns-politik. De politiker som i Sverige önskar familjens död verkar alltså i en gammal och skändlig idétradition.

Konservativa och vettiga liberaler har hyllat familjen som den subversiva inrättning som kan stå emot kraven på allomfattande politik och oinskränkt offentlig makt. En brist i sammanhanget har varit den outtalade definitionen av vad som är en familj ? slentrianmässigt sedd som en kärnfamilj med mor, far och biologiska barn."

Thomas Gür påpelar att familjen i ett samhällsperspektiv kan se ut på många olika sätt där omständigheterna gör att det inte är de biologiska föräldrarna som bygger upp den. Det väsentliga är att det är en liten gemenskap som för personerna som ingår i den utgör en skyddsvall mot den stora världen utanför:

"Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn."

Så kan det förvisso vara. Men oberoende av hur familjen i praktiken ser ut, så kan den hämta sitt ideal från familjen i Nasaret: Öppenhet, tjänande, kärlek.

Och han har antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa...

Jag var på midnattsmässan i Katolska domkyrkan på julnatten. Hemkommen hann jag se slutet på mässan från Vatikanen med påven på TV. På Juldagen var jag i högmässan kl 11.00 med biskop Anders Arborelius. Det känns stort att få vara med och fira denna för vår kristna tro centrala händelse. Det är gott att vara med familj och anhöriga på julen, men det känns också stort att vara med om att kollektivt fira denna för vår tro centrala händelse: Att Gud blivit människa. Kyrkan var fullsatt både på midnattsmässan och på juldagen. Biskop Anders sade att han önskade vi skulle begrunda hur nära Gud kommit oss människor genom detta nyfödda barn. Gud blev människa, kom in i vår värld. Vad innebär det för oss?

Nu under jultiden hör vi evangeliet förkunnat i ord. Det är viktigt, men lika viktigt är att förkunna evangeliet i handling. Vi kristna är kallade att genom kärlekens gärningar förkunna Guds kärlek till alla människor. Detta är vi ofta dåliga på. Vi går i kyrkan, lyssnar till evangeliet, och sedan går vi hem och lever ett liv i vårt materialistiska överflöd och glömmer vår nästa som behöver en hjälpande hand.

Vi har fått ett öppet brev från Taize-bröderna förmedlat av dess ledare broder Alois Loser. Det skrevs under ett möte i Kenya och kan inspirera oss att göra det vi kan för att bygga fred och förmedla kärleken.

Jag citerar ur brevet (fritt översatt):

"Profeten Jesaja skrev: 'De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas' (Jes 40:31). Fler och fler människor tycks oförmögna att finna denna kraftkälla. Även namnet Gud förvanskas och missförstås eller också glöms det bort helt. Finns det ett samband mellan den tappade tron och förlusten av känsla för livet? Hur kan vi ta bort hindren, vilka de än är, som hindrar källflödet? Helt visst genom att vara uppmärksam på Guds närvaro. Där finner vi hopp och glädje. Så börjar källan flöda på nytt, och vårt liv får mening. Vi får förmåga att ta ansvar för vårt liv - att ta emot det som en gåva och i vår tur ge det vidare till dem som anförtrotts oss. Även om vår tro är liten, så händer ändå något med oss, en omvändelse då vi inte längre är centrerade helt på oss själva. Genom att öppna vårt hjärtas portar för Gud, så förbereder vi vägen för Gud att komma till oss.

Ja, Gud är närvarande i varje person, troende som icke-troende. Bibeln beskriver på sin första sida hur Gud blåser sin ande in i människan. Varje människa är inbjuden att fråga sig själv: Vilket steg framåt kan jag ta nu? Det handlar inte nödvändigtvis om att "göra mera". Vad vi är kallade till är att älska mera. Och eftersom kärleken kräver hela vår varelse för att uttrycka sig, så är det upp till oss att finna det sätt varpå vi kan vara uppmärksamma på våra medmänniskor som behöver oss, och att börja med det här och nu. Vi kan inte göra allt, men det lilla vi kan göra måste vi göra." Läs hela brevet (engelsk text). 

Benedikt XVI: Skapelseordningen inte queer

Vi firar Kristi födelses fest, och Kristendomens budskap är fred på jorden och Guds kärlek till alla människor. Det gäller varje enskild människa, oberoende av status, ras, kön, sexuell läggning, om du är sjuk eller frisk, rik eller fattig: Du är älskad som den du är, du är värdefull, du är sökt av Gud (Jfr Joh 3:16).

Påven har inför julen träffat sin stab, kurian och hållit ett tal som offentliggjorts. Han talade om gender-teorier som relativiserar könen på ett sätt som inte överensstämmer med Kyrkans syn. Som vanligt när påven säger något om sexualitet, så vinklar gay-organisationerna i samverkan med medierna det hela på ett sätt som får det att verka som om påven och Kyrkan inte respekterar homosexuella, vilket inte är sant. Vad sade påven egentligen?

 "Det är inte omodern metafysik när Kyrkan talar om människan som man och kvinna och vill respektera denna skapelseordning", sade han. Påven menade att denna slutsats har kyrkan kommit fram till genom sin tro på Skaparen och genom att lyssna till skapelsens språk. Att förakta detta är självdestruktivt för mänskligheten, menade påven och varnar för de tankesystem som under gender-vetenskapens täckmantel vill relativisera könen. Termen "gender" framförs ofta som ett sätt att relativisera könen vilket för människan bort från det hon är skapad till. Människan vill vara sitt eget projekt, skapa sig själv och bara utifrån sitt själv-emanciperade jag bestämma över sig själv. Påven sade att ett sådant förhållningssätt är att leva i motsatsförhållande till sanningen, i motsats till Skapar-anden. Precis som vi strävar efter att bevara naturens eko-system, så behövs det en "människans ekologi" som består i att respektera den mänskliga personens natur, och de två könen, manligt och kvinnligt. Benedikt XVI förklarade att teologerna har "identifierat äktenskapet, vilket kan sägas vara livs-länken mellan man och kvinna, såsom ett skapelsens sakrament instiftat av Skaparen."

 Det är helt felaktigt som det sades i nyhetsrapporteringen att påven skulle ha sagt att homosexuella handlingar är destruktiva och jämfört dem med miljöförstöringen. Det skulle vara helt orimligt att fokusera på just detta. Visserligen är det sant att Kyrkan har en syn på sexualitet som är långt ifrån det synsätt som är rådande i det sekulariserade samhället enligt vilken sexualiteten hör hemma inom äktenskapet, och där också otrohet, sex före äktenskapet, utnyttjande och förtryck inom äktenskapet m.m. betraktas som synd liksom girighet, mord, stöld, diskriminering etc. Den kristna erfarenheten bejakar att vi alla är syndare och behöver den förlåtelse och upprättelse som Kristus förmedlar. (Jfr Rom 3:23). Om påven ville lyfta fram några "synder" som är särskilt destruktiva för mänskligheten, så vore det nog inte homosexuella handlingar som sådana han skulle välja, utan betydligt värre saker.

Nej, vad påven avsåg var gender-teorier enligt vilken könen inte existerar utan endast är sociala konstruktioner. Detta är fel, menar påven och ger inte uttryck för något annat än den syn på dessa frågor som hela kristenheten i alla tider delat. Att inte rakt av acceptera nya gender-teorier är inte liktydigt med att diskriminera personer som har en annan sexuell läggning den heterosexuella. F Federico Lombardi, talesman för Vatikanen bekräftar enligt the Guardian att påvens intention inte var att attackera homosexualitet  i sitt tal, utan han talade mera generellt om genderteorier som förbiser den fundamentala skillnaden mellan man och kvinna som är inneboende i skapelsen och istället fokuserar på könet som kulturellt betingad konstruktion.

Videolänk till påvens tal. Zenith

Maria Hasselgren, Katolska stiftets informationssekreterare intervju i Sveriges Radio

Maria Hasselgren: Nunnor och kvinnor med slöja - den som tar avstånd från sexualnormen blir utfryst i Sverige (artikel på Newsmill)

 Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, Dagen, SvD

Johannes Paulus II: Kroppens teologi 

Solidaritet med våra orientaliska katoliker

 När Jesus föddes i Betlehem förändrades världen radikalt. Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord och den gudomliga kärleken och freden skulle spridas på jorden. Det är viktigt att vi konkret i handling visar detta, sade f Raniero Cantalamessa i sin adventspredikan.

Biskop Anders Arborelius, som 29 december firar 10-årsjubileum som biskop, skriver samma sak på Katolska stiftets hemsida: Det är viktigt att vi kristna visar varandra konkret att vi hör ihop som bröder och systrar i tron. Jesus inbjuder oss att visa varandra solidaritet och medkänsla. Biskopen uppmärksammar speciellt den stora gruppen orientaliska kristna som tvingats fly från sina hemländer:

I den del av världen där Gud blev människa, Mellanöstern, finns många konflikter och stora mänskliga lidanden. En av de tragiska följderna av denna konfliktsituation är att fler och fler kristna lämnar denna del av världen. I snart två tusen år har det funnits kristna här, men aldrig har deras existens varit så hotad som i vår förment upplysta tid. Många av dessa kristna har kommit till vårt land för att söka sig en tryggare tillvaro. De finns mitt ibland oss. De kommer från det Heliga Landet, från Irak, Syrien, Libanon etc. Det är viktigt att vi under jultiden, då Jesus kommer till oss som fredens furste, ber om fred och rättvisa, om försoning och en bättre framtid för dessa länder, så att de kristna vågar leva kvar där. Ett sätt att visa vår solidaritet med de kristna från dessa länder är att delta i de gudstjänster som de firar i vårt land. Läs mera...

Exempel på gudstjänster med orientalisk liturgi under julen:

• Torsdag 25 december:   syrisk-katolsk liturgi kl. 16.00, Upplands-Väsby
• Fredag   26 december:   kaldeisk liturgi kl. 16.00. Linköpings Domkyrka
• Söndag  28 december:   kaldeisk liturgi kl. 11.00, Johanneskyrkan, Södertälje
• Söndag  28 december:   syrisk-katolsk liturgi kl. 17.00, S:t Ansgar, Södertälje
• Måndag  5 januari: maronitisk liturgi kl. 22.00, Sätra kyrka.

I sitt tal till i samband med mottagandet av den nya svenska ambassadören i Vatikanen, ulla Gudmundsson uttryckte också påven sin tacksamhet att Sverige tar emot många flyktingar, särskilt från Irak och ger dem en fristad här och tillåter dem att utöva sin tro.

Maria lär oss föda fram Jesus i vårt liv

 F Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant ger predikningar i samband med advent. I sin sista adventbetraktelse reflekterade han över att bereda rum i vårt inre så att Jesus kan födas i vårt hjärta. Han höll sin predikan i närvaro av Benedikt XVI och kardinalerna i påvens stab. Här är några av huvudtankarna i hans predikan:  

När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna: Med evangelisten Paulus går vi Kristus till mötes. Vi är Kristi mödrar när vi bär honom i vårt hjärta och i vår kropp genom att med rent och uppriktigt samvete praktisera den gudomliga kärleken .

F Cantalamessa citerade Franciskus  av Assisi: Vi föder fram Jesus genom att handla på ett kärlkesfullt sätt, så att vårt arbete helgas och lyser som exempel för andra. St Franciskus säger att vi är havande med Kristus när vi älskar honom med uppriktigt hjärta och med ett samvete inriktat på rättfärdighet, och vi föder fram honom när vi utför kärlekens gärningar i i världen.

För St Bonaventura är själen havande med Jesus när man otillfredställd med det liv man lever i helig inspiration och med helig glöd resolut tar avstånd från dåliga vanor och sådant som är fel i ens liv. Den helige Ande inspirerar oss till detta, och genom den helige Andes nåd bli vi liksom andligt havande med det nya livet i Kristus. Kristus har blivit avlad i oss.

Guds Son blir född i vårt hjärta när själen, med Guds hjälp och god vägledning utvärderar och utväljer det goda och rätta ("make a right discernment"), och genast handlar och lever i enlighet med detta. Detta är en mognadsprocess. Ofta anar vi vad som är den rätta vägen, men väljer den inte konsekvent, utan tvekar för att vi är rädda att misslyckas.

F Cantalamessa understryker att det är viktigt att det nya livet i Jesus tar sig uttryck i en sinnesändring som leder till konkret handlande, att vårt liv och våra vanor konkret ändras. Om vi inte handlar konkret i enlighet med vår erfarenhet av Jesus är Jesus visserligen avlad inom oss, mottagen i  vårt inre, men inte framfödd. Det kan som i så många fall sluta med andlig abort. Om du beslutar dig för att ändra ditt liv och din livsstil, att bli fattig i anden och ödmjuk och som Maria bara söka Guds nåd, utan att bekymra dig om hur människor ser på dig, så måste du, skriver St Bonaventura, rusta dig själv med mod, för det kommer du att behöva.

F Cantalamessa utgår i sin predikan från Guds moder och uppmanar oss att denna jul ta hennes exempel som utgångspunkt för att ge våra liv en ny andlig inriktning: Att verkligen både vara havande med Jesus i vårt hjärta och föda fram honom genom kärlekens gärningar. Läs hela predikan å engelska.

Hammar, Krook, Bonnier och bilderna

 I ett tidigare inlägg skrev jag om vissa prästers benägenhet att stödja blasfemiska bilder av Jesus, som Jesus i en erotiskt laddad scen med Johannes döparen, Jesus på korset med mussepigg-huvud eller Jesus på korset med en naken kvinnokropp. Kyrkan kan inte värja sig mot att konstnärer exploaterar bilden av hennes Herre på detta sätt, men Jesus tål att utsättas för detta, han har ju blivit utsatt för värre förnedring än så, och jag håller med Bitte Assarmo som skriver i Världen idag: "Naturligtvis spelar dessa trendanpassade platta utställningar ingen roll i det långa loppet. Faktum är att banaliteten i dem snarare för människor närmare den traditionella kristendomen... Så kanske kan Uppenbar(a)t ändå bli till viss nytta, då den väcker längtan efter den rena bilden av Guds son..."

Däremot kan man fråga sig varför vissa av Kyrkans män och kvinnor är så angelägna att föra in sådana nya bilder i den kyrkliga kontexten. Skall inte Kyrkan och dess herdar stå för den rena, traditionella Kristusbilden? Är det inte det som är essensen av vad Kyrkan vill förmedla och som människor intiutivt längtar efter och behöver?  Åke Bonnier motiverar sitt stöd för de blasfemiska bilderna med att Jesus så helt identifierar sig med vår mänskligt fallna natur, att Kristus själv blir som en av oss. Detta är delvis en riktig teologisk tanke, men som här förs ett steg för långt, och då blir det fel. Stanley Sjöberg sätter ord på problematiken i en debattartikel i Dagen:

"I den större delen av den kristna gemenskapen innebär teologin om Kristi försoning att Jesus tog vår skuld och vårt straff, men att han också i dödsriket besegrade djävulens makt som "åklagaren" för att ge frälsning till oss alla. Det här är en övertygelse bland katolska teologer, ortodoxa och evangeliskt kristna genom hela historien och det som predikas globalt överallt där tron på Jesus förkunnas.
I Europa har dock en omskrivning av försoningsteologin allt mer börjat dominera. Det har blivit vanligt att försoningen framställs som ett accepterande av oss människor sådana vi är, utan behov av att bekänna skuld och behöva förlåtelse. Det är en nedmontering av trons värdegrund, då försoningen dessutom skulle innebära att Gud själv blir som vi och att Jesus kom för att göra synden acceptabel inför Gud."

Det tycks som om accepterandet av dessa för traditionellt troende kristna stötande Jesus-bilder hänger ihop med en liberalteologisk hållning, i vilket fall hör Åke Bonnier till den som inte sticker under stol med att han omfattar en sådan kristendomstolkning, men uttrycker ändå en acceptans för dem som omfattar en mera traditionsenlig kristen tro.

Sekulär ateism i desperat kamp mot kristendom och religion

 Bra professionell journalistik skall präglas av kunnighet om fakta, saklig analys och respekt för att människor är olika och tänker olika och inte låta personliga känslor äventyra den journalistiska objektiviteten. Politikerbloggens herrar Alsén och Svensson tycks i allt väsentligt sakna dessa egenskaper. I känslomässiga starkt värdeladdade, närmast hatiska påståenden kastar de sig över Livets Ord och vissa namngivna personer. Man påstår att Livets Ord är en destruktiv sekt, att absolut lydnad krävs, att man som Livets Ord-medlem tar man avstånd från resten av samhället etc.

Förr om åren fanns vissa sådana tendenser, men även då var den journalistiska förföljelsekampanj som drevs mot Livets Ord betydligt överdriven. Som alla nya kristna rörelser så har Livets Ord haft sina barnsjukdomar, men idag har både Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman utvecklats till ett kristet samfund i kristendomens huvudfåra. Uppsala-församlingen är med i Uppsala Kristna råd, man har en ekumenisk inriktning med bra samarbete med övriga delar av det kristna ekumeniska Sverige. Jag har själv deltagit i flera arrangemang som anordnats av Livets Ord, bl.a. dess Europa-konferens som har en bred ekumenisk prägel med talare från olika samfund från hela världen.

Politikerbloggsherrarna är verkligen helt fel ute med denna bredsida med respektlösa osakliga personangrepp. Ulf Ekman och andra namngivna personer har säkert sina svaga sidor också som de behöver jobba med. Ulf är t.ex. en entusiastisk och positiv person med talets gåva, baksidan av detta kan givetvis vara att man upplevs som maktfullkomlig, och saklig kritik är givetvis viktig.

För den som vill känna Ulf Ekman bortom de negativa förtalskampanjerna rekommenderar jag att läsa Siewert Öholms intervjubok Pastor Ulf som kom ut sommaren 2008. Den är faktiskt bra. Boken tillhör inte genren kritiskt granskande journalistik, och låter historien komma till till tals som den berättas av Ulf Ekman och de personer som varit med. Den ger en annan och mera positiv bild av Livets Ord och Ekman än den som kommit fram i den negativa förtalskampanjen, ja en så positiv bild att det tydligen retar många journalister, nu senast Politikerbloggens Niklas Svensson som kallar Siewert Öholm hjärntvättad. Men boken är bra - läs den själva och bilda er en uppfattning!

Livets ord står för en kristendomstolkning som håller fast vid den grundläggande uppenbarelsen så som den formulerats i Kyrkans trosbekännelser och ansluter sig därmed till majoriteten av världens kristna, katoliker, ortodoxa, pingstvänner, evangelikala och stora delar av lutherska kristna men avvisar en s.k. liberalteologisk uppfattning som ifrågasätter stora delar av det klassiska tros-innehållet. För några tiotal år sedan klassades kristendomen och religionen som död, Ingemar Hedenius m.fl. gick till storms mot kyrkan och prästerna som fick se sina positioner hotade. Motståndet var ganska lamt, och man kan säga att sekularismens filosofer vann den första matchen. Kyrkan mår emellertid bra av kritik, det gör att man skärper sina argument, och trots allt negativt som skrivs om kyrkan och religionen idag, så är den på bred frammarsch. Kristna är inga oförnuftiga bakåtsträvare, de lever mitt i världen och bidrar på många olika sätt till ett humanare och bättre samhälle, trots vad alla kristendomens belackare säger. Jag tror att angreppet på Livets Ord i själva verket är ett angrepp på hela den levande kristna kyrkan som mot alla undergångsprofetior lever kvar och växer sig starkare i samhället. Den sekulära ateismens förespråkare har svårt att acceptera detta och har egentligen inga bra argument, därför slutar det i osakliga personangrepp och diffusa illa underbyggda negativa omdömen som nu på Politikerbloggen. 

I skrivande stund får jag dagens nummer av DN, där ser jag att de tre programledarna för Halal-tv skriver en artikel där de försvarar sig mot de många negativa påhopp de fått från journalistkåren. Det sätter in hela frågan i ett större perspektiv. Det finns i vårt svenska sekulariserade samhälle bland journalister och ledande samhällsdebattörer en ovana att umgås med människor som tar sin tro på allvar. I folkdjupen däremot tror jag det finns en helt annan öppenhet för tron och Jesus. Annars skulle det inte se ut som det gör t.ex. i S:ta Clara kyrka i Stockholms city, i Katolska domkyrkan vid Medborgarplatsen , i Filadelfiakyrkan vid S:t Eriksplan och många andra kyrkor som söndag efter söndag fylls med människor som firar gudstjänst och som tar sin tro på allvar och som samtidigt vill leva som aktiva ansvarstagande medborgare i vårt samhälle och förmedla något av den kärlek de mött i Jesus.

Läs vad Stefan Swärd skriver om politikerbloggen.