Katolska kyrkan på väg mot nyanserad syn på kondomanvändning

 Återigen är kondomfrågan i fokus sedan påven upprepat en sedan länge känd inställning hos Katolska kyrkan. Och som vanligt är överdriften och okunnigheten stor i de kritiska kommentarerna. Låt mig än en gång framhålla: Påven och katolska kyrkan förbjuder inte kondomer. Påven och Katolska kyrkan förnekar inte att latex-barriären i en rätt använd kondom effektivt skyddar mot överföring av hiv-viruset.

Vad påven påpekar är att problemet inte är så enkelt.  Ju mer ensidig propaganda för kondomer utan balanserande propaganda för att leva i fasta relationer, ju fler sexpartners blir det för var och en, och ju fler tillfällen då det slarvas med kondomerna, alltså sprids HIV-viruset ändå. Det katolskt initierade ABC-programmet som bygger på rekommendation att leva troget samt skjuta upp sex-debuten och först i sista hand kondomer, visar sig ha mycket större smitt-skyddande effekt än ensidig kondompropaganda.

Vad påven sagt är att gratisutdelning av kondomer inte är lösningen på spridningen av HIV/AIDS, däri har han helt rätt. Katolska kyrkans bästa bidrag till att bekämpa hiv/aids är att fortsätta propagera för fasta relationer och fortsätta att sprida upplysning och medvetenhet om problemet som man redan gör i många afrikanska länder.  Ett stort problem är brist på mänskliga rättigheter för flickor och kvinnor, tabu och skam att prata om sex och sexrelaterade frågor, och här driver Katolska kyrkan ett bra och framgångsrikt hjälparbete och verkar för kvinnors frihet och sexuell upplysning. I flera länder har man framgångsrikt lyckats vända hiv-epidemin med dessa program.

Ur moralteologisk synpunkt är kondom som smittskydd knappast otillåtet enligt katolskt tänkande. Det är i själva verket så att Katolska kyrkan har en ganska nyanserad bild på detta, och påvens uttalande skall nog fattas mera som ett tecken att man börjar ta kondomfrågan på allvar och är på väg att låta denna mera nyanserade syn slå igenom. Detta kan bli en viktig aspekt av påvens Afrika-resa.

Lyssna till vad tidigare påvliga nuntien i Sverige, Giovanni Tonucci, som har stor erfarenhet från hjälparbete i Afrika har att säga  om kondomer och hiv i denna ljudfil, eller läs ett längre referat från konferensen om HIV/AIDS och familjesyn som anordnades av Nordiska föreningen för Katolska Läkare i februari 2007 där bl.a. han medverkade.

Fler blogg-kommnetarer här, här.  SvD  DN SydsvD AB Dagen

Katolska kyrkan och media: Från fördomar till samtal om de verkliga livsfrågorna

 Svenska Dagbladet hade 16 mars ett stort reportage om Katolska kyrkan med fokus på de media-skandaler som rapporterats om och tilldragit sig allmänna opinionens intresse under de senaste åren. Man intervjuar också Anders Arborelius, biskop och p Ulf Jonsson, chefredaktör för Signum.

Det som rapporteras som "skandaler" och väcker media-stormar och som rör Katolska kyrkan kan ibland vara verkligt stora skandaler, ibland småsaker där man gör en höna av en fjäder, och ibland slutligen rena tidningsankor. Oberoende av om det är stort eller litet eller ingen substans alls bakom, så när skandalen i mediavärlden är ett faktum, så är det väldigt svårt att tvätta bort den. Det finns en slags negativ förväntan, ibland en skadeglädje när något inträffar, vilket gör att man suger ut mesta möjliga av varje enskild sak i syfte att ge en negativ bild av Katolska kyrkan.

Artikeln i Svenska Dagbladet är inte negativt skriven, den refererar till fakta, men den bygger ändå på synsättet att skandalen är i betraktarens öga, har man inte lyckats få den allmäna opinionen välvilligt inställd, så får man skylla sig själv oberoende av vad som ligger bakom. Och varje gång "skandalerna" upprepas i text blir de mer och mer manifesta vandringssägner som inte går att tvätta bort.

Sanningen är att Katolska kyrkan har lyckats hantera all den negativa publiciteten på ett mycket bra sätt, ibland genom att faktiskt ta itu med de verkliga problemen, ibland att genom korrigerande information rätta till felaktiga uppfattningar. I  förhållande till de frågor som stått i fokus för uppmärksamheten sista tiden finns det egentligen inga utstående frågor där kvarvarande missförhållanden inte är tagna itu med, eller där missförstånd inte är uppklarade. För den som verkligen vill informera sig finns i varje fall information att tillgå, men ibland verkar det som om vissa personer hellre vill leva kvar i villfarelse än att ta till sig vederhäftig information. Som när P C Jersild i en ledarkolumn i DN återanvände en falsk nyhet som DN själv på nyhetsplats dementerat veckan innan, nämligen att påven i ett tal till sina medarbetar vid jultiden fördömt homosexuella och påstått att de är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatförstörelsen. Påven hade inte nämnt ett ord om homosexualitet i sitt tal.

Den största verkliga skandalen i Katolska kyrkan i modern tid är nog den om pedofilibrotten. Skandalen är inte bara att de faktiskt skett, utan också hur problemet smusslades undan och att ansvariga inte tog tag i situationen.  Viktiga fakta att komma ihåg är följande: 1)Det är inte bara inom katolska kyrkan sådant förekommer, minst lika mycket i samhället i övrigt, mycket även inom familjens ram. Detta är inget försvar, men ett sätt att vidga perspektivet. ibland har Katolska kyrkan fått bli en syndabock för något som är ett allmänt problem i samhället. 2) Sedan problematiken uppmärksammats mörkas den inte mer. Katolska kyrkan i USA t.ex. har gjort en egen stor utredning, ursäkt och ekonomiska skadestånd har delats ut till offren, numera finns handlingsplaner för att undvika att det upprepas + för hur man skall hantera situationen när något väl händer. liknande handlingsplaner har tagits fram i många stift, också i Sverige.

När det gäller påvens tal i Regensburg där han citerade en mening ur en historisk text som sade något negativt om Islam, så är detta mycket en medieproducerad konflikt. Påvens föreläsning var av akademisk prägel, och i grunden inte alls negativ mot islam. Här gjorde media gemensam sak med  islamistiska krafter i att blåsa upp något till orimliga proportioner. Påven visade sig dock kunna hantera denna situation mycket bra, och det slutade med ett möte i fredens och försoningens tecken med muslimska ledare som snarast stärkte de goda relationerna mellan Katolska kyrkan och de Islam.

SSPX-affären och sammanträffandet i tiden mellan hävandet av exkommunikationerna från 1988 (som gällde personligen för 4 biskopar, det innebar inget godkännande av SSPX som organisation) och Richard Wiliamsons skanalösa uttalanden om Förintelsen blåstes upp till en skandal där det antogs att påven nu är negativt inställd till fortsatt försoning med judarna, och att  påven nu håller på att rasera de goda relationer som byggts upp under många år. Den som känner påven och det han hittills redan uträttat under sitt pontifikat för att främja relationen till judarna borde inse det orimliga i en sådan slutsats. Inte desto mindre var det även många katoliker som mot bättre vetande på ett mycket hätskt sätt kritiserade påven. Återigen visade det sig vara falska anklagelser. Relationen till judarna är bättre än någonsin, Påven planerar som bäst sin resa till Israel i maj. Påven har skrivit ett personligt brev till världens biskopar där han förklarar sig. Det är mycket klargörande, och allsa som vill kritisera påven på denna punkt borde läsa brevet först. I brevet skriver han bl.a.:

"Ett för mig oförutsebart missöde bestod däri att hävandet av exkommunikationerna blev överskuggat av fallet Williamson. Min försiktiga gest av barmhärtighet gentemot fyra giltigt men olagligt vigda biskopar framstod därmed plötsligt i ett helt annat ljus: som ett avståndstagande från försoning mellan kristna och judar, som ett återtagande av det som konciliet har förklarat vara kyrkans väg i denna fråga.

Att detta sammanträffande av två motstridiga processer har uppstått och för ett ögonblick stört friden mellan kristna och judar liksom friden inom kyrkan, kan jag bara djupt beklaga. Jag förstår att ett uppmärksamt följande av nyhetsflödet på internet skulle ha gjort det möjligt att få kännedom om problemet i rättan tid. Av detta lär jag mig att vi vid den Heliga stolen i framtiden måste vara mer uppmärksamma på denna nyhetskälla. Det har gjort mig bedrövad att även katoliker, som egentligen borde kunnat veta bättre, ansåg sig behöva ge sig på mig i en hållning av beredvillig fientlighet. Desto mer tackar jag de judiska vänner som snabbt har hjälpt till att få detta missförstånd ur världen och att återställa den atmosfär av vänskap och förtroende som – liksom under påven Johannes Paulus II:s tid – fortsatt också under mitt pontifikat och, tack och lov, nu fortlever."

Slutligen när det gäller det som i media kallas "bannlysningen"  av mamman och abortläkarna till en 9-årig flicka i Brasilien, så verkar det också vara mycket av en tidningsanka. Den substans som finns i ärendet tycks vara ett mycket plumpt och okänsligt uttalande från en lokal biskop, något som med rätta bör kritiseras, men Katolska kyrkan som sådan bör knappast kritiseras för detta. Tvärtom har ett entydigt avståndstagande från detta skett, av brasilianska biskopskonferensen, av många lokala biskopar inkl. de nordiska biskoparna och biskop Anders Arborelius samt av Vatikanen. Att världsopinionen reagerar är bra, men de inom-katolska reaktionerna har som sagt var varit minst lika starka.

I slutändan är det nog ändå bra att Katolska kyrkan på detta sätt uppmärksammas i Media. Det är ju ändå ett tecken på att Kyrkan inte är likgiltig för den sekulära världen, och att man förväntar sig god etik, medmänsklighet och kärlek från Kyrkan. Därför blir det en större skandal när oegentligheter sker inom Kyrkan. Uppmärksamheten gör att Kyrkan måste lära sig att bli bättre på public relations, och förhoppningsvis leder det på sikt till att lager efter lager av fördomar och misstänksamhet mot Kyrkan kan skalas av så att diskussionen mer och mer kan handla om de väsentliga existentiella livsfrågorna.

SvD

---

Posted 2009-3-17 9:44 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Benedikt XVI, Kyrka i motvind, abort, Katolska kyrkan, media, vatikanen, påven, SSPX

Försåtligt lobbande för dödshjälp

 Det är oerhört viktigt att samhället fortsätter att hålla distinktionen mellan god palliativ vård och aktiv dödshjälp tydlig. Det förstnämnda är tillbörligt och önskvärt, det sistnämnda bör inte förekomma då det leder till en avhumaniserad vård där respekten för människovärdet urholkas.

Den sista tidens debatt som satts igång i och med rättsprocessen mot barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus har med skrämmande tydlighet visat att denna distinktion ingalunda är tydlig, särskilt inte bland alla läkare inom sjukvården. Befinner vi oss på ett sluttande plan där aktiv dödshjälp i själva verket redan pågår bakom kulisserna utan att man riktigt vill vara tydlig med det? Den överhettade reaktionen från många läkare i samband med att samhällets dömande makt nu vill gå in och granska ett fall ger anledning till oro.

Vi skall komma ihåg att alla kort inte ligger på bordet ännu, vi vet inte allt det underlag som åklagaren har. Ändå diskuterar många fallet som om de redan visste vad det är frågan om. Jag skulle föreslå att man väntar med att diskutera utifrån det speciella fallet till dess man har hela bilden. Det kommer vi inte att ha förän efter rättegången. Så mycket är dock klart av vad åklagaren sagt, att det handlar inte om att ifrågasätta nuvarande grundläggande och tydliga principer för palliativ vård, utan misstanken gäller att en dödlig dos tiopental givits med den omedelbara avsikten att döda. Detta är misstanken, huruvida åklagaren har bevis som håller för detta återstår att se, men i avvaktan på rättegången finns ingen som helst anledning att basunera ut att juristerna inte godkänner nuvarande principer för palliativ vård och att avbryta aktiv livsuppehållande behandling.

Socialminister Göran Hägglund har sagt att det finns tydliga rutiner för palliativ vård inom sjukvården som följs och tillämpas. Innan man har alla kort på bordet i det aktuella fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus bör man inte dra några förhanstade slutsatser anser han klokt nog. Han får medhåll av ett stort antal läkare som skriver på SVD´s brännpunkt.

Samtidigt finns det andra debattörer som utan att känna till alla detaljer i Astrid Lindgren-fallet ropar på tydligare regler och att en utredning bör tillsättas. Till dessa hör Nils Lynöe, Barbro Westerholm och Hugo Lagercrantz. De har varit sparsamma med att nämna det explicit, men det framgår att den översyn de avser är i riktning mot en större acceptans för aktivt dödande. Nils Lynöe och Barbro Westerholm är båda med i SMER, Statens Medicinsk-etiska råd som nyligen kom med ett kritiserat förslag att man skulle öppna för läkarassisterat självmord. I en debattartikel i Dagen refererar de till detta förslag. Det är ganska givet att en öppning för läkarassisterat självmord i nästa steg banar vägen för aktiv dödshjälp i vården. Göran Hägglund gör klokt i att hålla den dörren stängd. Det tycker dock inte Helle Klein som kallar honom feg.  Hugo Lagerkrantz å sin sida har propagerat för en omdefinition av mänskligt liv så att det knyts mera till medvetandet än till personen för att göra den etiska problematiken kring att avsluta livet på prematura barn mera okomplicerad. 

En debattör som alltid är klar och tydlig och explicit lyfter fram frågeställningarna är Torbjörn Tännsjö. I DN klargör han de aktuella filosofiska och etiska frågeställningarna:

• Får läkare aktivt, genom medicinering, påskynda en patients död?
• Under vilka betingelser är det försvarligt att avbryta livsuppehållande behandling?
• När det handlar om små barn, vem ska bestämma om saken?

Svaret på första frågan är nej, om man med aktivt menar att läkarens  avsikt är att påskynda patientens död. Så är juridiken idag, och så bör det förbli enligt min mening. Torbjörn som annars brukar vara klar och distinkt glider enligt min mening lite på betydelsen i ordet "aktivt" vilket grumlar förståelsen av frågan. Jag har haft kritik mot Torbjörn på denna punkt tidigare också.  Genom att  ett läkemedel "aktivt" som bieffekt (vi talar om "den dubbla effekten")  kan påskynda döden, även om läkarens avsikt inte var detta utan att lindra smärta och ångest och att detta förelommer och är sanktionerat i vårt land, så drar Tännsjö slutsatsen att  "aktiva åtgärder som att påskynda döden är accepterade i medicinsk praxis i vårt land".  Jag menar fortfarande att det finns en rågång som måste hållas öppen här, och att  etiskt, intentionellt, så är det en knivskarp distinktion mellan att besluta om åtgärder för att lindra å ena sidan och att besluta om att ge en injektion med avsikt att döda å andra sidan. 

Samtidigt finns här en gråzon, det går ju sällan att föra i bevis vilken avsikt en läkare hade, och det finns här utrymme för ett sluttande plan där man ger allt högre doser för att man faktiskt vill påskynda livets avslutning, men man säger att man bara vill lindra. Det är möjligt att det skett en sådan utveckling inom svensk sjukvård, vilket läkarna någonstans är medvetna om, och att debatten blir så upphettad därför att man vill ju inte hyckla utan ha klara regler. En del anser i likhet med mig att de klara reglerna måste gå ut på att det som gäller idag skall förtydligas, det är nog det Socialstyrelsen har i åtanke när man nu sagt man skall göra en översyn av regelverket.

Andra menar att förtydligandet måste gå ut på att tillåta dödshjälp, något jag och många med mig motsätter sig.

Torbjörns andra fråga, under vilka betingelser det är försvarligt att avbryta livuppehållande behandling är mera svår att svara på.  Jag håller med Torbjörn om att läkarna eller samhället  inte kan vara domare över sådant, det handlar om livssyn, toleransen av handikapp i samhället och framförallt om den enskildes och anhörigas inställning. Det får absolut inte finnas något tryck eller påverkan från sjukvprdspersonalen som gör att gamla människor eller föräldrar till prematurt födda barn känner sig tvingade att välja döden.

Tredje frågan, vem som skall bestämma när det handlar om små barn är också viktig. Jag håller med Torbjörn Tännsjö om att föräldrarna måste ha inflytande över detta. Han skriver:

"I den gråzon, då det är rimligt att ifrågasätta om ett barn räddas till ett liv värt att uppleva eller ej, bör föräldrarna ha beslutsrätten. Frågan om vården bör avbrytas är inte medicinsk. Svaret på den beror av både mycket speciella personliga överväganden och av kontroversiella filosofiska sådana (rörande livets mening). Samhället bör inte hålla sig med bestämda riktlinjer på den här punkten. Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva."

Om man tänker sig ett läge att dödshjälp blir tillåtet, eller åtminstone läkarassisterat självmord enligt SMER´s förslag, så skulle det tillämpat på små barn innebära att man sätter en dödande spruta i händerna på föräldrarna som får genomföra avlivandet av barnet. Det är ett scenario som i varje fall jag inte vill se. Allt talar för att vi skall förtydliga och medvetandegöra nuvarande principer för palliativ vård  och säga nej till dödshjälp och läkarassisterat självmord.

Vi talar om svåra frågor i gränslandet mellan liv och död. Det är engagerande och svårt för föräldrar och anhöriga, och det är engagerande och svårt för sjukvårdspersonal. Men som Torbjörn Tännsjö konstaterar, "Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder?" , så vill jag konstatera att det ofta är svårt och engagerande att vara läkare och jobba i gränslandet mellan liv och död, och en del frågor har kanske den komplexiteten och existentiella dimensionen att det inte går att reglera allt i tydliga riktlinjer.

Hårdhjärtad brasiliansk biskop låter lag gå före barmhärtighet

 Jag tänkte först inte skriva något om fallet med den 9-åriga brasilianska flickan som blev gravid med tvillingar efter sexuellt övergrepp av styvfadern och vars mor som gick med på abort efter läkarnas inrådan och läkarna som utförde aborten blivit exkommunicerade. Jag tänkte detta är ett olycksfall i arbetet hos en pastoralt okänslig kyrkans tjänare och ej representativt för Katolska kyrkan i stort.  Nu har emellertid detta blivit vida upmärksammat, flera av mina vänner och arbetskamrater som jag vet är katolik har frågat mig, många bloggare har reagerat och det är tydligt att deta är ytterligare ett exempel som tas till intäkt för Katolska kyrkans arrogans, maktmissbruk och att man stelbent rider på fundamentalistiska regler istället för att tillämpa god pastoral praxis. Åke Bonnier, annars en nära vän till Katolska kyrkan, skriver ett inlägg på sin blogg som jag sympatiserar med. Med tanke på all uppmärksamhet vill jag gärna kommentera fallet.

Först vill jag säga att detta handlar inte om den grundläggande synen på det mänskliga livets okränkbarhet och att abort alltid innebär ett våldförande på mänskligt liv. Den principen står Katolska kyrkan för och i gott sällskap med majoriteten av världens kristna ifrågasätter jag inte Katolska kyrkans grundläggande hållning här. Vad det handlar om är god pastoral praxis och att man måste inse att det finns gränsfall där barmhärtighet måste gå före rätt. Många biskopar och präster som jag känner har en stor värme och känslighet i att förmedla Guds kärlek till mänskligheten genom en inkännande och god praxis, man får en känsla att de verkligen känner Jesus i sitt hjärta, men sedan finns det de som i fundamentalistiskt nit låter lag gå före barmhärtighet och kärlek och fattar fullständigt katastrofala beslut som drabbar de mest utsatta människorna. Detta skorrar så mycket högre falskt då man betänker att det finns många värre syndare som går fria och inte får någon exkommunikationsdom över sig. Med rätta stormar det runt denne biskop, och med rätta pådrar han sig kritik från Brasiliens hälsominister.

I detta fall rörde det sig om en situation där läkarna bedömde att liv stod mot liv. Läkarna bedömde att den lilla flickans livmoder och bäcken inte skulle klara denna tvillinggraviditet, och jag kan tänka mig att man även som god katolik i det fallet kan acceptera en abort. Här borde biskopen ha respekterat mammans och läkarnas bedömningar och samveten och inte kört över den med en officiell exkommunicering. 

Ibland måste barmhärtighet gå före lag och fundamentalistiska principer. Författaren Lars Gustafsson sade något klokt igår kväll i en intervju med Lars Adaktusson på TV 8. Det handlade då om etiken kring dödshjälp (Lars Gustafsson är som jag emot aktiv dödshjälp). Gustafssons sade att vi ofta föreställer oss att alla etiska konflikter är lösbara, att ekvationen skall gå ihop i slutändan, men kanske den inte alltid gör det, och då måste vi lita till den enskildes samvete. Det kanske inte går att ha principer som är heltäckande i varje enskilt specialfall. Detta är en hållning jag sympatiserar med, och jag har alltid fått lära mig att det är Katolska kyrkans grundläggande syn också: Den enskildes samvete är alltid högsta instans.

 Nu säger ärkebiskopen i den del av Brasilien där modern och flickan bor att modern och läkarna kan få absolution och ta emot kommunionen (nattvarden) igen om de ångrar sig och ber om föråtelse. Kyrkorättsligt fungerar det ju så om någon blivit officiellt exkommunicerad, men etiskt kan det i detta fall innebära att göra våld på den enskilda personens samvete. Ponera att modern och läkarna är goda katoliker som bejakar Katolska kyrkans liv och lära, de har inte tagit lätt på beslutet om abort, men efter grundligt och samvetsgrant övervägande har de kommit fram till beslutet i detta fall. Att då kräva ånger för att återfå gemenskapen med Kyrkan är att göra våld på deras samveten. Jag hoppas för de enskilda personernas skull att kyrkan kan kan lösa detta på ett pastoralt tillfredsställande sätt utifrån den situation man försatt sig i så att personerna kan få upprättelse.

Som alltid när det gäller Katolska kyrkan sker en massa överdrifter och saker rapporteras inte på rätt sätt så att det låter värre än det är, vilket späder på fördomar. På Katolska kyrkans hemsida reder pressekreterare Maria Hasselgren ut de kyrkorättsliga begreppen. Man kan bli officiellt exkommunicerad genom ett beslut från en biskop. (Ärkebiskopen  Jose Cardoso Sobrinho, hade i detta fall utan att samråda med den brasilianska biskopskonferensen, offentligt förklarat mamman och abortläkarna vara exkommunicerade). Officiell, offentlig exkommunicering var ju också det som de 4 SSPX-biskoparna blev föremål för år 1988 och som nyligen tagits tillbaka av Benedikt XVI.  Man kan också exkommunicera sig själv genom att medvetet begå en svår synd som strider mot Kyrkans lära. Man kan då inte ta emot kommunionen innan man verkligen på allvar ångrat sig och biktat. För styvfadern som våldtagit flickan gäller att han exkommunicerat sig själv.

Aftonbladet SvD GT

Skillnaden mellan god terminalvård och mord

 Fallet med häktningen av en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagas för dråp på ett nyfött barn har förnlett stor uppmärksamhet och oro i läkarkretsar. Redan innan man fått klart för sig vad det handlar om går angriper Hugo Lagerkrantz åklagaren och säger att ingripandet skadar barnsjukvården. I en intervju i TV 4  på morgonen idag säger han att juristerna betraktar allt avbrytande av livsuppehållande åtgärder när prognosen är dålig som mord.  Jag tror att Lagerkrantz uppskruvade retorik skadar barnsjukvården mer än en enskild åklagares ingripande. Nu gäller att ha besinning och ge sig tid att reda ut begreppen innan man kommer med för tvärsäkra uttalanden. Det är inte alls säkert att barnsjukvården skadas på detta sätt, kanske uppmärksammheten kring fallet leder till större insikt och förtroende kring dessa frågor i relationen mellan läkarkåren, allmänheten och juristerna.

Etiken och rättsläget är som jag förstår ganska tydligt: Det är tillåtet att stänga av en respirator eller att avbryta andra aktivt livsuppehållande åtgärder om en person bedöms som dödsjuk och prognosen är att det inte finns någon väg tillbaka. Det är också tillrådligt och tillåtet att ge en dödsjuk människa adekvat ångestlindring och smärtlindring, även om det sekundärt kan leda till att döden tidigareläggs. Däremot är det inte tillåtet att ge en dödande dos läkemedel med det omedelbara syftet att avsluta livet. Det är detta senare som den nu häktade läkaren är anklagad för.

Ingen skall dömas ohörd, och det är möjligt att det är på det sättet som chefsläkaren på KS, Stefan Engqvist säger, att gällande rutiner följts och att det handlat om palliativ vård och inte aktivt dödande. I så fall kommer detta att klargöras i samband med den fortsatta utredningen, och läkaren har inget att frukta. Då kan man bara beklaga att ingripandet blev så dramatiskt och att ärendet inte kunde redas ut på ett mindre drastiskt sätt.

Däremot håller jag inte med om att den dömande makten principiellt skall hålla sig borta från sjukvården och låta oss läkare verka utan insyn enbart med Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet. I normalfallet är Socialstyrelsen tillsyningsmyndighet, men vi läkare kan inte åtnjuta immunitet mot att granskas också av den dömande makten. Som Thomas Flodin, ordförande för Läkarförbundets Etik- och ansvarsråd säger, "de beslut vi läkare tar är många gånger svåra och komplicerade. Det är nu viktigt att det klargörs vilka riktlinjer som gäller för läkarna vid svåra sjukdomstillstånd som kan leda livsavgörande beslut."  Det är viktigt att det finns ett förtroende för dessa beslut också hos allmänheten och hos domstolarna. Därför kan man bara välkomna om utredningen av detta fall kan leda till ökat klargörande och förtroende.

Det får aldrig råda något tvivel om att läkarna står på livets sida och gör allt man kan för sina patienter. När man inte kan rädda liv handlar det om att lindra och trösta. Att förlora ett nyfött barn är alltid mycket svårt, och i det höga tempo som finns i akutsjukvården hinner man kanske inte alltid med den kontakt man skulle behöva ha med föräldrarna. Med en god sådan kontakt, adekvat information och dialog så kan säkert mycket onödiga anmälningar till ansvarsnämnd och polis undvikas, men å andra sidan, när förtroendet inte finns, så är det en mänsklig rättighet att använda sig av de kanaler som finns för att få sin sak prövad, inklusive domstolsväsendet.

Jag tror det är viktigt att fortsätta att hålla rågången mellan god palliativ vård och aktiv dödshjälp öppen, och jag måste säga att de tongångar man hört på senare tid från SMER (där Barbro Westerholm är ledamot) om att öppna för läkares rätt att tillhandahålla aktiv dödshjälp är oroande.  Också Hugo Lagerkrantz har uttalat sig för att ändra definitionen på människovärdet och knyta det mera till medvetandet än till själva personen, vilket skulle göra det lättare för neonatalvården att förpassa nyfödda med dåliga livsbetingelser in i döden utan att hantera svåra etiska överväganden.

Hugo Lagerkrantz beskrivning av de överfulla neonatalavdelningarna där han målar upp en bild av att det skulle bli kaotiskt om man följde juristernas önskan(!?) om att hålla alla hjärnskadade barn vid liv låter i mina öron minst sagt oroande. Att bestämma sig för att avsluta aktivt livsuppehållande behandling och övergå till palliativ vård är alltid ett grannlaga beslut, och det är viktigt att ha med sig föräldrar och anhöriga i den diskussionen. Det får inte finnas tillstymmelse till misstanke att man på grund av platsbrist eller av arbetsbelastningsskäl väljer att ge en dödande dos läkemedel.  Då har man passerat gränsen för det tillåtna.

Intressant om Katolska kyrkan och SSPX

 Stora salen i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm var fullsatt igår kväll då församlingen bjöd in till en informationskväll om Katolska kyrkan och SSPX med anledning av mediauppståndelsen under den senaste månaden med anledning av Uppdrag gransknings reportage, Richard Williamsons intervju där han förnekade Förintelsen, påvens beslut en vecka senare att upphäva exkommuniceringen av de fyra SSPX-biskoparna.

Moderator var Kaj Engelhart och inbjudna var Maria Hasselgren, pressansvarig för Katolska Kyrkan och msgr Jorge de Salas, Jur. dr i kanonisk rätt och biskopsvikarie för kyrkorättsliga frågor. Det blev en intressant och informativ kväll. Jag har skrivit mycket om detta tidigare (se under sökord sspx), jag sammanfattar här bara några intryck.

- Alla är överens om att Katolska kyrkan fördömer antisemitism och förnekande av förintelsen. Inte minst den nuvarande påven har varit mycket tydlig med detta, och han kommer att besöka Israel i maj. Även inom SSPX blir det allt tydligare att man tar avstånd från biskop Williamson.

- Även om SSPX som organisation inte står för antisemitism och högerextremism finns det sådana nätverk som tycks vilja utnyttja SSPX som en språngbräda och använda Katolska kyrkans namn för att ge legitimitet åt sådant. Man måste vara fortsatt på sin vakt mot sådant.

- Det finns två typer av exkommunicering, officiell sådan genom att Kyrkan förklarar någon exkommunicerad (som de fyra SSPX-biskoparna 1988), eller självvald sådan (som när man medvetet gör sådant som kyrkan betraktar som synd eller icke tillåtet och därmed medvetet ställer sig utanför).  Den förstnämnda formen av exkommunicering kan bara upphävas genom att Kyrkan officiellt upphäver den, den senare formen kan upphävas genom ånger, bikt och föresats om bättring.

- Eftersom officiell exkommunicering bara var aktuellt för de fyra biskoparna, så var officiell upphävning av exkommuniceringen aktuellt bara för dessa fyra biskopar. Detta och inget annat är vad som skett. Klart är att upphävandet av exkommuniceringarna inte innebär att SSPX-biskoparna får verka som biskopar inom Katolska kyrkan, de kan inte lagligt viga nya präster. - Frågan huruvida SSPX skall betraktas som en schismatisk organisation och om det är tillåtet för katoliker att delta i deras gudstjänster har inte kommit närmare en lösning. Här krävs ytterligare förtydliganden. Någon i publiken påpekade att Kardinal Castrillon-Hoyos, president för påvliga kommissionen Ecclesia Dei som sköter om dialogen med SSPX i ett brev till biskop Fellay, SSPX ledare, har förklarat att man inte kan betrakta det som att SSPX är i öppen schism med Katolska kyrkan. Msgr de Salas menade dock att man inte kan betrakta upphävandet av exkommuniceringarna extensivt, d.v.s som ett tecken på att alla problem är lösta i och med detta, utan man måste se till vad som explicit sägs i dekretet, inget annat, och det innebär att upphävandet av exkommuniceringarna betyder inget annat än just det. Det finns massor med andra frågor som måste lösas. För att schismen eller söndringen skall helas har Vatikanen ställt som krav att SSPX helt och fullt måste acceptera Andra Vatikankonciliet och alla de senaste påvarnas pontifikat utan reservation, något biskop Fellay signalerat kan bli svårt. Msgr de Salas menade därför att det vore oärligt att nu säga till katoliker att alla problem är lösta och att det är fritt fram att gå till SSPX gudstjänster.

- SSPX egna supporters vill gärna framställa det som att man nu är helt och hållet inom Katolska kyrkans hägn. Konflikten handlar dels om vissa lärofrågor, dels på en metanivå om vem som har tolkningsföreträde i att definiera vad som tillhör kyrkans tradition och inte.  Rimligtvis är det påven, kyrkans läroämbete och lagliga biskopar som måste tillerkännas tolkningsföreträde. SSPX förbehåller sig rätten att själva ha tolkningsföreträde och förhandla utifrån en sådan position.

Helge Fossmo till Åsa Waldau: "Om Kristi brud är en människa måste det vara du!"

 Det är 5 år sedan en människa mördades och en annan skadades svårt i samband med ett mordförsök i de spektakulära händelserna i Knutby filadelfia. En Knutby-berättelse har utkristaliserats som handlar om den dödsföraktande pastorn som fick sitt straff och sitter bakom lås och bom och den sköra barnflickan som manipulerades av pastorn till att utföra dåden och som dömdes till rättspsykiatrisk vård. Historien berättades på nytt i den dramadokumentär-serie av Karin Swärd som nyligen avslutats i TV4. Filmen är egentligen ganska ointressant eftersom den bara återberättar en historia som vi redan vet men tillför inte så mycket nytt. Man fokuserar nu på livet efter Knutby-dramat, man vill återgå till normaliteten, ett visst medialt intresse finns för personerna kring Knutby. Vi får veta att ett nytt församlingshus skall byggas, och det är konflikter i byn kring detta, Åsa Waldau driver ett spa, och hon har gett ut en CD med Bert Karlsson, hon intervjuas i en veckotidning om sina barn.

Den lilla gruppen i Knutbyförsamlingen är hjärtligt trötta på all negativ uppmärksamhet som de tycker pekar ut dem. Knutbyborna är trötta på att få sin ort sammanknippad med mord och sekterism, och för svenska folket har nog också sensationsvärdet i detta bizarra drama gått förlorat, det är med visst obehag man på nytt blir påmind om det. Därför var intresset för filmen ganska lågt.  Också debatten om Knutby i Janne Josefssons program i TV1 12 februari blev ganska intetsägande, positionerna var låsta. Den lilla Knutbygruppen känner sig påhoppade och sluter sig i försvarsställning, och någon konstruktiv debatt som ökade förståelsen blev det knappast.

Skall det bli intressant måste man nog tränga djupare, och någon som gjort det är professor Eva Lundgren som under tre års tid intervjuat Knutbypastorn i Kumla-fängelset och som nu kommit ut med en bok, Knutbykoden. Detta är ett enastående material med inträngande intervjuer med en av de närmast inblandade, en genomgång av hela händelseförloppet genom den dokumentation i form av rättegångsprotokoll, intervjuer, predikningar etc som finns att tillgå med utförliga referenser. En bilaga till boken innehåller utdrag ur barnflickans dagbok, sms-meddelanden, hela den s.k. Tirsa-profetian som återfunnits på Åsa Waldaus dator m.m.  Utifrån Materialet drar Eva Lundgren en del slutsatser och formulerar hypoteser, men oberoende om man håller med om hennes teorier eller inte, så är boken ett måste för alla som vill sätta sig in i Knutbydramat och förstå bakgrunden.

 Sten Gunnar Hedin, tidigare ´ledare för FSS, pingstförsamlingar i samverkan, hade på ett tidigt stadium, långt innan mordet, förstått att det var något som höll på att gå snett i Knutby. I en artikel i SvD 2004 skriver han:

Ingen i en församlings ledning, hur övertygad han eller hon än är om att vara inspirerad av Guds Ande, har rätt att hävda sin egen upphöjelse över dessa grundvärderingar. Man har betonat vikten av ett apostoliskt ledarskap, där all makt utgår från pastorn eller en liten styrelse och där det är pastorns vision, inte församlingens, som ska genomföras. Det är enligt min mening olyckligt. Då kan det också ske, att en gammal församling upplevs bli ”annekterad” genom att en stor grupp människor kommer utifrån och tar makten över den. Det är så det har skett i Knutby. Jag har personligen kontaktats av före detta medlemmar, föräldrar och andra anhöriga till medlemmar i församlingen i Knutby. De berättar om slutenhet, om föräldrar som inte kan få kontakt med sina barn och om syskon som inte får tala med sina syskon. Medlemmar som lämnat församlingen och elever i församlingens bibelkurser säger sig ha mötts av krav på total underkastelse. Den mystiska läran om ”Kristi brud” som en fysisk person – i stället för som i klassisk kristen teologi som en poetisk beskrivning på Guds församling som helhet – kan i ett sådant sammanhang bli ytterst farlig. För det första är den en villolära. För det andra får naturligtvis en sådan person som beskrivs som Kristi brud en unik auktoritet. Vem vågar framföra en avvikande mening i tros- eller verksamhetsfrågor om den personen ingår i församlingsledningen? Om Filadelfiaförsamlingen i Knutby omfattar en så avvikande lära är den inte längre en pingstförsamling mer än till namnet, inte heller i egentlig mening en kristen församling.

Den oficiella Knutby-berättelsen handlar om ett par vilseförda själar som gett sig in i kriminella handlingar, och att deras handlingar skedde i ett vacuum, oberoende av miljön i Knutbyförsamlingen. Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby hävdar med bestämdhet att Helge Fossmo var en sjuk och ond person som man nu har tagit avstånd från, och att församlingen nu mår bättre än någonsin. 

Men den tes Eva Lundgren för fram i sin bok är en helt annan: Det fanns ett osunt sekt-klimat i Knutby, ett auktoritärt ledarskap med Åsa Waldau i spetsen, man gjorde sina egna tolkningar av Bibeln och den kristna tron och upphöjde sig själva till auktoritära uttolkare av Guds vilja, profetior utsattes inte för prövning, utan så som församlingsledningen avgjorde var det. Man isolerar sig mot den övriga kristenheten, och om församlingsmedlemmar inte var med på tåget var det bara att lämna eller också fick de veta att de var trotsiga och olydiga. Av de pingstfamiljer som bodde i Knutby när Åsa Waldau kom dit fanns endast två kvar den dag Sara Svensson ("barnflickan") kramade avtryckaren på revolvern.  Istället satsade Åsa Waldau på att rekrytera unga personer som kunde ställa upp på hennes koncept.

Församlingen organiserades som en plog. I spetsen var Åsa Waldau, under sig hade hon Patrik Waldau, Helge Fossmo och Urban Fält. I tredje raden följde resten av pastorerna och en ädstebroder. 1998 antogs nya stadgar i församlingen, enligt vilken församlingen skulle styras teokratiskt, Guds regler skulle gälla för församlings- och vardagslivet, och det var ledarna som avgjorde vad som var Guds regler. Man tycks ha gjort sina egna tolkningar av vilka moraliska regler som gäller, och det kunde se olika ut för vanliga församlingsmedlemmar och för ledningen. Trohet inom äktenskapet var ingen moralisk regel som församlingsledningen såg sig bunden av. Sådana regler kunde gälla för "vanliga" församlingsmedlemmar, men om man var tillräckligt "ren" så behövde inte en sexuell akt utanför äktenskapet heller bli oren, och på liknande sätt med döden och dödandet:  Sara Svenssons tankar att finna nåd inför Gud och Åsa Waldau (som kallades Tirsa) genom att som en lydnadshandlig döda två människor för att "hjälpa Gud på traven" med det  som var hans plan, att "kalla hem" dem, var på något sätt typiskt för det sätt som man tänkte i Knutby, visar Eva Lundgren i sin bok.

Under Eva Lundgrens djupintervjuer med Helge Fossmo under tre års tid får vi också följa hans avprogrammeringsprocess från sekt-mentaliteten. Eva Lundgren ser en sådan tillnyktringsprocess hos Helge Fossmo, under fängelsevistelsen har han börjat sälla sig till avhopparnas skara, medan den Knutby-berättelse som konsoliderats ser det på annat sätt: Enligt den är och förblir Knutbypastorn den onda mördaren som man inte får befatta sig med, och om han säger något kan man inte lita till det. Det är den bilden som Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby underhåller, och det tycks också vara den bild som den allmänna opinionen omhuldar.

Profetior hade mottagits på 1990-talet att från Knutby skulle eldar utgå, och att församlingen skulle betyda något speciellt för Uppland och Sverige. Från början hade man en utåtriktad verkssamhet med träningsskola, och man var aktiva och omtyckta i byn, men sedan isolerar man sig alltmera, en dödskultur utvecklas där fokus istället blir på att genom att inte beblanda sig med världen utanför förbereda sig för att "kallas hem".

Åsa Waldau får en extraordinär ställning i församlingen. Det verkar inte bara vara så att hon tar sig denna plats, de andra pastorerna i församlingen och övriga församlingsmedlemmar spelar med i detta spel. Hon har "tärnor" som passar upp henne likt bruden i Höga Visan, hon får träda tillbaka från aktiv tjänst i församlingen och trots de uppbära full pastorslön. Bara en person med starkt narcissistiska personlighetsdrag torde acceptera en sådan position, de flesta människor skulle känna sig besvärade av en så stark fokusering från omgivningen på den egna personen.

Ytterligre förstärks den narcissistiska bilden av Åsa av den s.k. Tirsa-profetian som finns återgiven i bakgrundsdokumentationen till Eva Lundgrens bok. I denna profetia som skall ha mottagits och skrivits ner av Åsa Waldau under perioden mars-april år 2000 prisas Åsa Waldau i poetiskt erotiskt laddade texter som för tanken till Höga Visan som Jesu brud, och hon kallas Tirsa. Två dokument, Tirsa.doc (103 kB) och Dojadids sång.txt (609 kB) har återfunnits på Åsas Dator. I "Egenskaper" för Tirsa.doc står Tirsa som titel, Åsa M. Waldau som författare och "Filadelfia Knutby" som organisation. Word-filen har granskats av flera dataexperter, och metadata visar att filen inte har ändrats sedan profetians senaste budskap 19 april 2000 kl 22:01.  Under "Last edited by" anges Åsa M Waldau. En lingvist, Tanja Joelsson,  har också tittat på filen, och hennes analys ger stöd för att det är Åsa Waldau som är författaren.

Denna profetia har på inga sätt sådana kännetecken som gör att man har skäl att anse den som äkta, den förstärker bilden av människocentrering och narcissism. Eva Lundgren skriver:   "Vilken situation gömmer sig bakom den grandiosa längtan i Tirsa-profetian? En Narcissus som ser Jesus när hon speglar sig i vattenytan? Letar Åsa i Tirsa-profetian efter en slags kosmisk orgasm? Var är Helge? Var är Patrik?..." (Helge= Helge Fossmo, Patrik= Patrik Waldau, Åsas make)

 Helge Fossmo förmedlar en hel del information till Eva Lundgren som är djupt komprometterande för Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby Filadelfia. Man förstår att de vill att vidmakthålla bilden av Helge som en psykopat och lögnare, annars skulle de tvingas att ta ställning till allt detta. Förutom att Helge påstår att Tirsa-profetian faktiskt kommer från Åsa, så berättar han t.ex. att han under en period varit hennes sexuella betjänt, att det ganska flitigt förekom utomäktenskapliga sexuella förbindelser inom ledarskiktet i Knutby. En del av det Helge förmedlar skulle egentligen också föranleda att man driver polisutredningen vidare, att det kanske kan finnas fler som har sitt finger med i denna olustiga härva. T.ex avslöjar Helge för Eva Lundgren att sms-meddelandena som styrde Sara Svensson till hennes mord och mordförsök i själva verket härstammade från Åsa Waldau. Helge tog emot den på sin mobiltelefon med instruktion från Åsa att skicka dem vidare till Sara Svensson.

Helge Fossmo berättar också om Åsas utkorelse, hennes upplevelse att vara något allderles speciellt i Guds ögon, och utifrån dessa funderingar och Tirsa-profetian uppstod den fråga som den nya Knutby-teologin kretsade kring: Kan det vara så att Kristi brud inte som Kyrkan tolkat det hittills är en symbolbild för kyrkan och församlingen, utan att det rör sig om en person. Helge säger att Åsa aldrig explicit gjorde anspråk på att hon i så fall skulle vara Kristi brud, men hela stämningen och uppmärksamheten kring frågan pekade i den riktningen. Helge Fossmo fick i uppdrag att studera bibeltexterna för att utreda frågan. Det var i detta sammanhang han fällde det yttrande som Eva Lundgren återger i sin bok och som Helge Fossmo också själv har berättat om i TV-intervjuer, detta som han sade till Åsa Waldau: "Om bruden är en människa, så måste det vara du". Eva Lundgren beskriver en utveckling i brud-mystiken kring Åsa Waldau och hennes speciella utkorelse som tar sin början på 1980-talet då hon vill ta upp sin morfar, pingstpredikanten Willis Säwes mantel till att hon under 1990-talet får en allt större visshet att hon är utvald, blir ledande pastor i Knutby-församlingen från vilken det enligt profetiorna skall utgå eld, till hennes kärleksförbund med Jesus, att hon kallas/kallar sig Jesu brud, Tirsa-profetian och slutligen en profetia om att hon skall "gå hem", d.v.s. dö.

I intervjuerna med professor Eva Lundgren förnekar inte Helge Fossmo sin delaktighet i mordet och mordförsöken, sms-meddelandena hade ju förmedlats via hans mobiltelefon, därför menar han att han rättvist är dömd, han menar dock på fel premisser, och att det var fler personer involverade. Det är givetvis vanskligt att veta när en person som begått allvarliga brott eller varit indragen och medaktör i de grupprocesser som finns i en sluten sekt talar sanning eller inte talar sanning, att personerna i fråga undersöks och behandlas av prefessionella psykoterapeuter bidrar inte alltid till ökad sanning utan till ökad förvirring. Vi har turerna kring den påstådde seriemördaren Thomas Quick i färskt minne. Men detta rättfärdigar inte att man slutar att lyssna till och prata med och att kritiskt utvärdera vad de dömda personerna säger och istället förpassar dem till ett slags ingenmansland där all trovärdighet för all framtid är förverkad. Att rättsapparaten är trubbig i sitt sätt att döma visar de många fall där domar i efterhand blivit ifrågasatta och senare rön gör att man fått en helt annan bild av vad som egentligen skedde. Eva Lundgren har blivit kritiserad för att ge alltför stort utrymme åt Helge Fossmo och godtroget köpa det han säger. Hon säger till försvar på Newsmill att det framgår i boken vad som är Hege Fossmos utsagor och vad som är hennes kommentarer, och att hon inte alltid håller med om det som Helge säger. Jag håller med. Den som läser hennes bok med kritisk och vetenskaplig blick har alla möjligheter att utläsa vad som är vad.

I fallet Helge Fossmo håller jag med Eva Lundgren om att det Helge säger troligtvis inte är taget ur luften, utan del i en "tillnyktringsprocess" där han faktiskt vågar se sanningen tydligare än tidigare då han var innesluten i sekt-mentaliteten och hade "Knutby-glasögonen" på. Helge Fossmo håller på att bli en avhoppare, men inser sin låga  trovärdighet i allmänhetens ögon efter att ha blivit dömd, detta är säkert bakgrunden till att han gått med på att låta sig intervjuas av Eva Lundgren, denna "religionskritiska radikalfeminist" en person som kan tänkas stå så långt borta som möjligt från att misstänkas för partiskhet.

Sista ordet är nog inte sagt i Knutby-affären. Församlingen är lika isolerad som tidigare, som framgick i Uppdrag granskning vill man nu lägga allt bakom sig. Knutby-berättelsen är färdig, de skyldiga är dömda, och Åsa Waldau och de nuvarande pastorerna frisäger sig från allt ansvar, enligt Peter Gembäck kan de inte avkrävas något formellt tjänsteansvar eftersom deras församling är "som en familj".  Man kan ju inte avsätta/ersätta mamma och pappa i en familj. Dels håller jag inte med om att man kan beskriva pastorstjänster i en församling på det sättet, det finns alltid ett tjänsteansvar att utkräva som går utöver familjebetraktelsesättet, dels kan en familj behöva familjeterapi, och föräldrarna kan ibland behöva öka sin självinsikt och få hjälp utifrån för att destruktiva beteendemöster skall kunna brytas. Det finns människor i Knutbyförsamlingen idag, inklusive barn som är beroende av den själavård, omsorg och uppfostran som ges av församlingens ledning. Hur mår man egentligen?