onsdag 8 april 2009

Annika Borg och Cecilia Wikström i okunnig hetskampanj mot Katolska kyrkan med stöd av Gert Gelotte

 Det började med att den svenskkyrkliga prästen Cecilia Wikström (fp), kandidat till EU-parlamentet skrev en artikel på Newsmill där hon uppmanar katolikerna i Sverige att göra upp med den oförnuftige och intolerante påven och ansluta sig till förnuftets krafter bestående av t.ex. det katolska nätverket We are the Church (i Sverige Katolsk Vision där den drivande kraften är katoliken och tillika ledarskribenten på liberala Göteborgsposten Gert Gelotte). Vi måste stå emot de katolska krafterna i Europa är hennes slagord.

Det fortsatte med att Annika Borg, präst i Svenska kyrkan och tillika teol dr i tros- och livsåskådnings­vetenskap suttit framför TV´n och helt renons på analysförmåga och kritiskt tänkande förfasats över ett negativt program om Katolska kyrkan. Katolska kyrkan sägs hysa ett "systematiskt förakt för människan", och dess mörker breder ut sig som en kvävande olja. Själva "systemet, det teologiska och kyrkliga, finns just för att få tillgång till sex", påstår hon. Avbryt alla förbindelser med Vatikanen till dess man börjar rensa upp och tar ansvar för sina mörka fläckar, utropar hon i en krönika i Kyrkans tidning. Att Annika Borg efter ett kritiskt och vinklat TV-program kan dra så långtgående slutsatser om Katolska kyrkan och och till och med om dess teologi tyder på en mycket stor naivitet och brist på kritiskt tänkande. Man undrar om hon över huvud taget är intresserad av att sakligt sätta sig in i frågorna.

Hon får medhåll om sakernas tillstånd av nämnde ledarskribent Gert Gelotte: Det är minsann precis så illa i Katolska kyrkan som Annika Borg skriver, dundrar han på och han tillrättavisar pressekreteraren på Stockholms katolska stift, Maria Hasselgren som försöker föra in lite sans och vett i debatten. Han vädjar till Annika Borg att inte överge Katolska kyrkan, det skulle vara kontraproduktivt, ty då skulle bara de konservativa och auktoritetstroende katolikerna bli riktigt glada "De väntar ivrigt på den stora förföljelsen och skulle med glädje gå ner i katakomberna för att invänta martyriet. Borgs bannlysning skulle även drabba oss och andra katoliker som delar hennes förtvivlade raseri och som arbetar för förändring och förnyelse i kyrkan".

Den massmediala presentationen av katolska kyrkan och presentationen av problem inom kyrkan är allt annat än saklig. Man söker istället det sensationella och gör helt tokiga vinklingar.  Man borde kräva av vetenskpligt bildade personer och av präster inom våra syster-samfund att de har omdöme nog att se lite längre. Eller också har man det men utnyttjar ändå med berått mod den vinklade mediauppmärksamheten för att vinna politiska poäng. Det är nästan så att man kunde tro det finns en allians mellan Katolsk vision och liberala krafter inom Svenska kyrkan som utnyttjar alla tillfällen att driva en kampanj mot Katolska kyrkan.Kanske är det ingen slump att Gert Gelotte på liberala Göteborgs-Posten stödjer den liberala toppkandidaten i EU-parlamentsvalet, Cellicia Wikström.

Det är fullständigt besinningslöst med denna osakliga hetskampanj, och som väl är finns det många kloka katoliker som kan ge Borg, Wikström, Gelotte och Co svar på tal. Jag vill lyfta fram tre inlägg från Kyrkans tidnings webb-debatt:

Diakon Björn Håkonsson är leg. psykolog och ansvarig för utbildning i frågor om förebyggelse av sexuella övergrepp i Stockholms katolska stift. Han har jobbat i flera år med utbildning i förebyggelse av sexuella övergrepp i Stockholm katolska stift och är väl förtrogen med problematiken inte bara i Sverige, utan också inom katolska kyrkan i USA. Han skriver:

Det är oroande att läsa Annika Borgs krönika om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan. Framför allt på grund av krönikörens uppenbara okunskap i ämnet och helt måttlösa angrepp på en kyrka som hon tydligen är rätt så okunnig om. Utan argument - men med så mycket desto mer affekt - rör krönikören dessutom ihop detta med både abort- och preventivmedelsfrågorna...

Katolska kyrkan i USA har satsat på grundlig vetenskaplig forskning om sin egen övergreppsproblematik, genomfört av oberoende forskare, i en skala som mig bekant inget annat samfund har gjort. Alla resultat är tillgängliga.

Även om vi saknar jämförbara studier med samma grad av vetenskaplighet för andra yrkesgrupper och samfund så är det tydligt att det inte finns stöd för uppfattningen att katolska präster skulle förgripa sig oftare på barn än män i allmänhet gör, till exempel i Sverige. Inte heller att till exempel celibatet skulle vara förknippat med detta eftersom man kan jämföra siffrorna med gifta kleriker, till exempel diakoner:

När man tar hänsyn till graden av kyrkligt engagemang hos diakoner och präster så finns det inga belägg för något samband mellan ett avhållsamt liv och anmälningar om övergrepp. Det passar i övrigt med vad vi annars vet om sådana övegrepp - till exempel här i Sverige: De utförs av alla sorters män (och kvinnor) oberoende av bakgrund, utbildning,  sexuell läggning och aktivitet, socialgrupp, inkomst o.s.v. Vågen av anmälningar till kyrkan i USA (det rör sig mest om fall från 1970-talet) följer iövrigt det allmänna mönstret för det amerikanska (och svenska) samhället i stort. Vad vi ser är faktiskt ett kulturellt fenomen med tonvikt på tiden från ungefär 1968 - 1980. Men bara katolska kyrkan har tagit itu med problematiken... I själva verket gör katolska kyrkan ett pionjärarbete när det rör sig om att forska i, förebygga och motverka sexuella övergrepp på barn. Samtidigt väntar vi på att andra samfund - och yrkesgrupper - följer efter. Jag vet att det finns visst intresse inom Svenska kyrkan, men när får vi en gedigen vetenskaplig undersökning av anmälda övergrepp? Och när tar man itu med idrottsrörelsen, lärarkåren, läkarna, frikyrkornas ungdomsarbete, psykologer eller judiska eller muslimska kretsar för att bara nämna exempel? När får vi specifika undersökningar som är lika omfattande som dem katolska kyrkan har genomfört i USA?

Maria Otworowska Karlsson:  Nu är det nog med trakasseri och häxjakt på katoliker.

Läser man Annika Borgs krönika får man en hel snedvriden bild av Katolska kyrkan. Först skriver hon om mängden övergrepp och om mängden präster som begår dem. Det ligger en del sanning i det. Beklagligt för Katolska kyrkan att sådant förekommer... Konstigt nog pratas det nästan mest om katolska präster som förövare av övergrepp på barn och ungdomar. Det verkar inte finnas någon undersökning om förövare inom andra kyrkor eller yrkesgrupper trots att det förekommer även där. Annika kan titta i sin egen kyrka på alla präster som blivit avkragade, vad har dom gjort för orätt för att blivit skilda från sitt ämbete.

Charlotte Thérèse Björnström skriver:

Läste under växande förvåning Annika Borgs krönika i Kyrkans tidning nummer 12/09. Hur kan man framföra så många felaktigheter på så liten yta? Hon målar upp en extrem nidbild av katolska kyrkan - som hon sedan kritiserar. Och med anledning av denna karikatyr uppmanar hon alla kyrkor och även Sveriges regering att bryta med Rom! Men sannolikt är de flesta av läsarna intelligentare än att de faller för så låga debattknep.

Annika påstår att: "mängden övergrepp, och mängden präster som begår dem, vittnar om att systemet, det teologiska och kyrkliga, finns just för att få tillgång till sex."
Det är minst sagt ett märkligt resonemang. Hon känner uppenbarligen heller inte till att de flesta pedofiler, enligt studier som gjorts, är gifta män som förgriper sig på egna eller släktingars barn. Inte katolska präster. Vilket självfallet inte rättfärdigar att det förekommer övergrepp i kyrkan. Det är ett mycket allvarligt brott oavsett var det sker. Kanske allra värst om det är i den egna familjen - för vart ska barnet då våga vända sig för att få hjälp?

Hon verkar hålla med en psykolog hon refererar till om att: "i en miljö där allt sex är dåligt och synd, så blir övergrepp mot barn bara ytterligare en synd, inte värre än någon annan sexuell handling". I så fall är det tydligt att hon inte har en aning om katolska kyrkans syn på sex - som något positivt och vackert. Celibatet "för himmelrikets skull" ses som ett likvärdigt alternativ till äktenskapet... "Allt hänger ihop", skriver hon. "Hiv sprids och mängden gatubarn ökar för att katolska kyrkan är emot preventivmedel." Nej, Hiv sprids mest av allt för att många inte lever i trogna relationer. Den som väljer att bryta sitt äktenskap bryr sig knappast om kyrkliga preventivmedelsförbud. Mängden gatubarn ökar troligen främst för att fattiga föräldrar inte kan ta hand om dem - och där borde såväl kyrkorna som politikerna i världen arbeta ännu mer intensivt för att motverka de stora sociala klyftorna mellan fattiga och rika.

Till påvar, kardinaler och biskopar säger Annika: "man kan inte vara emot både preventivmedel och abort. Det är emot människan. Det offrar kvinnors hälsa och liv runt-om i världen varje timme. Varför fjärmar ni er från livet?" Hon missar då att katolsk teologi på allt sätt går ut på att värna om livet. Ibland in absurdum, kan man tycka, som i det tragiska fallet med den 9-åriga flickan. Men att det är ett extremt fall inser nog vem som helst. Och självfallet borde det ha hanterats på ett pastoralt sätt av kyrkan.

Annika bortser märkligt nog från att aborter går ut på att timme efter timme och år efter år offra sammanlagt många tusentals barn runt om i världen. Är inte deras liv något värt bara för att de inte ännu är födda och kan tala för sig? De flesta av dessa aborter, som inte utförs vid fara för moderns liv, skulle enkelt kunna förhindras - genom att fler inser att de faktiskt leker med liv och död. Inte minst i Sverige, där det inte går att skylla på kyrkliga regler eller brist på preventivmedel!


Posted 2009-4-8 18:43 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Korsvandring i Stockholms city på långfredagen

 å långfredagen anordnar S:ta Clara kyrka en korsvandring genom Stockholms city. En inbjudan har gått ut ekumeniskt. Man går förbi olika områden, såsom riksdagshuset, affärskvarteren, domstolsbyggnader etc och ber samtidigt för olika områden som associerar med de ställen vi går förbi. Vandringen anordnas årligen, och man önskar göra det till en återkommande tradition med bred ekumenisk uppslutning. Jag tänker själv vara med i år.  (bilden från 2007 års vandring).

Starten är i S:ta Clara kyrka kl 13.00, vandringen börjar 13.30 och avslutas med en gudstjänst på Sergels torg kl 15.00.

Samtidigt, kl 15.00 börjar långfredagsliturgin i Katolska Domkyrkan och jag går dit. Påskens gudstjänster i Katolska kyrkan är kyrkoårets höjdpunkt, då vi firar och minns det som är centrum i vår tro, Jesus Kristus övergång från döden till livet. Torsdagskvällens mässa med fottvagning, sedan tillbedjan i Domkyrkans krypta fram till midnatt. Långfredangen liturgi med de stora förbönerna och korshyllningen. Påsknattens mässa med tändningen av påskljuset, allhelgonalitanian och en jublande liturgi i uppståndelsens och glädjens tecken. Slutligen påsksöndagens högmässa då vi står inför uppståndelsens faktum. Den nya livet tar sin början. Sedan är hela påsktiden fram till Pingst och den helige Andes ankomst en enda jublande glädjefest liturgiskt sett. Läs påvens reflektioner över påskliturgin.


FN-generalen i Rwanda: In på bara huden fick han känna på världssamfundets oförmåga eller ovilja att gripa in

I april 1994, för 15 år sedan påbörjades ett av vår tids bestialiska folkmord, det i Rwanda. Dessförinnan och innan de etniska rensningarna på Balkan fanns en slags optimism. - Att mänskligheten hade lärt sig av 1900-talets blodiga historia. Aldrig mer förintelsen! Aldrig mer Stalin! Aldrig mer Pol Pot och röda khmererna!

Idag vet vi bättre. FN står då liksom nu tandlöst. Inför våra ögon utspelar sig i Sudan övergrepp på civila som lägger ytterligare ett kapitel till världssamfundets och FN´s handlingsförlamning när det gäller att skapa fred och förhindra även de mest uppenbara och bestialiska kränkningar av människovärdet.

Roméo Dallaire var FN-general i Rwanda det ödesdigra året 1994. Med en liten grupp FN-soldater gjorde vad han kunde för att stoppa massmorden. Han rapporterade till sina överordnade om situationen och bad om förstärkning, men blev inte hörd. Han vill inte kalla sig hjälte. Varje dag lämnar honom hans samvete ingen ro och han funderar över hur han kunde ha gjort mera för att förhndra folkmordet i Rwanda. Om han bara lagt orden på annat sätt hade han kanske kunnat övertyga sina överordnade om vad som var på gång så att fler FN-trupper kunde ha skickats så att den brutala slakten på 800.000 tutsier och moderata hutuer kunde ha förhindrats. Det fanns tydliga tecken på vad som var på gång, gång på gång skickade han larmrapporter till sina överordnade och bad om fler trupper för att förhindra ett blodbad. Men inga trupper kom. Istället evakuerades all FN-personal och Dalliare beordrades också att dra sig tillbaka och evakuera sina trupper. Han vägrade lyda order då han visste att det betydde att det innebar att lämna den inhemska befolkningen åt en säker död. Det var också vad som skedde. Han och hans trupper fick bevittna ohyggliga scener, men lyckades också rädda kanske 30.000 personer från en säker död.

Idag är han en bruten man som lider av vad man inom psykiatrin kallar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Han måste ta nio tabletter på kvällen för att slippa drömma om offrens ögon, ögon som undrar varför han inte gjorde sitt jobb och skyddade dem. Minsta lilla sinnesintryck som påminner honom om vad som hänt, t.ex. ljudet av en machete som delar en kokosnöt kan kasta honom in i ett helt okontrollerat tillstånd som kan leda till att han försöker ta livet av sig.

Han litade på FN och världsamfundet. Han var där på FN´s uppdrag för att skydda befolkningen. In på bara huden fick han känna på världssamfundets oförmåga eller ovilja att gripa in när det verkligen behövdes. Han uppvisade ett helgons mod när han vägrade att lyda order. Jag vet inte om han är medveten kristen eller inte, men människor som han illustrerar vad det innebär att ta på sig Kristi kors och hjälpa till att bära hans ställföreträdande lidande för världen.

Hur många gånger skall vi bevittna liknande saker? Hur kommer världsamfundet att hantera vad som händer i Dafur?

DN DN Dagen


Posted 2009-4-8 7:27 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

tisdag 7 april 2009

Påven och Gardell: Två olika sätt att skriva om Jesus

 Jonas Gardells bok om Jesus väcker stor uppmärksamhet. Jag har köpt boken och börjat läsa i den, men redan innan jag  läste den har man fått inblick genom många kommentarer, och Jonas har själv intervjuats i TV. Det kommer ofta  böcker som vill motsäga kristendomen och Kyrkans tro, de dyker upp som irrbloss och försvinner lika snabbt. För ett tag sedan hade vi Da Vinci-koden, en ren fiktiv historia men som gjorde anspråk på historiskt sanningsinnehåll. För  ett par år skrev Lena Einhorn en bok som ifrågasatte en allmänt accepterad historisk sanning (jag har redan glömt vad det var), och nu Jonas Gardell. Alltid när det kommer sådana böcker uppstår viss dramatik, som om man tänker att Kyrkan och kyrkans tro skulle vackla bara på grund av en bok.

Boken har sina förtjänster och sina svagheter:
Förtjänster: Ett ärligt vittnesbörd från en person som vuxit upp i en frikyrklig baptistisk miljö. Sympatiskt som ett medmänskligt vittnesbörd. Boken gör inte anspråk på att vara den ultimata sanningen. Tro inte på allt jag skriver, säger Gardell själv. Det är alltid positivt när människor reflekterar över Jesus och den kristna tron, så låt oss bejaka också när Jonas Gardell gör det.

Då kommer vi in på bokens svagheter: Boken utger sig för att vara vetenskaplig och utgöra en syntes av senaste forskningen kring Jesus. Här kommer boken till korta. Gardell refererar visserligen till vetenskapliga källor, men drar egna långtgående slutsatser utifrån dem, vilket gör att den bild han presenterar är mycket mer hans egen subjektiva bild än bilden av den historiske Jesus.  [borttaget textavsnitt 2009-04-13]

En av vår tids stora teologer och försvarare av den kristna tron är påven Benedikt XVI. Ingrid Ydén Sandgren jämför hans bok om Jesus från Nasaret med Gardells Jesus-bok. Hon skriver:

och Kyrkans kris beror ju på att så många tvivlar på eller har övergett trosbekännelsens innehåll vilket utgör en av kristendomens grundstenar. Om jag har läst rätt inte bara i denna utan även andra recensioner, så förnekar Gardell inte bara jungfrufödelsen utan också Kristi uppståndelse från döden,som vi om en vecka skall fira i kristenheten.   ...när recensionerna, omdömen och citat började synas i media tog jag raskt fram påven Benedikts stora Jesusbok som kom för knappt ett år sedan. Jag kände att jag ville läsa om den, jag ville möta en stor teologs beskrivning av Jesus Kristus, grundligt ta till mig denna text,som jämsides med att läsa de angivna bibelcitaten skall ge mig en fördjupad kunskap om och kärlek till vår Herre.

En sak som har förvånat mig rörande Gardells bok är påståendet att han grundar sina uppfattningar på "grundliga vetenskapliga studier". Nu vet vi ju att många Jesusböcker har skrivits under nittonmhundratalet, vilket Ratzinger(påve Benedikt) noggrant redogör för i sitt förord till "Jesus från Nasaret" Han skriver om de böcker om Jesus som skrivits enligt den historisk- kritiska forskningen,att de "snarare är avbildningar av sina upphovsmän och de ideal de företräder än ett friläggande av den ursprungliga bilden av en ikon som blivit otydlig."

Det verkar stämma på intrycket av Gardells Jesusbok.I fortsättningen konstaterar påven att gemensamt för denna typ av Jesusframställning är att man inte vet så mycket om Jesus "och att tron på hans gudom först i efterhand har format hans bild. Detta intryck har under tiden trängt långt in i kristenhetens allmänna medvetande." Ja, är det inte just detta som är kyrkans kris? Tron på Jesus som Gud och Frälsare sviktar. och påven drar slutsatsen: "Detta är en dramatisk situation för tron, eftersom den egentliga referenspunkten blir osäker.Den inre vänskapen med Jesus,på vilken dock allt ankommer,hotar att försvinna i tomma intet."

Till sist ett citat från förordet till påvens bok Jesus från Nasaret:

"Redan omkring 20 år efter Jesu död finner vi i Filipperbrevets stora Kristus-hymn (Fil 2:6-8) en fullt utvecklad kristologi, i vilken det om Jesus sägs att han var jämlik Gud, men att han avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet, på det sätt som Gud hos profeten Jesaja (Jes 45:23) förkunnade vara det enda som anstod Jesus.

Den kritiska forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi? Det som anonyma församlingar, vars talesmän man försöker finna, åstadkom , förklarar i själva verket ingenting. Hur kunde obekanta kollektiva storheter vara så fyllda av skaparkraft? Hur kunde de äga en så stark övertygelsekraft och genomdriva sina åsikter? Är det inte också ur historisk synvinkel mycket mera logiskt att det stora sker i själva början och att Jesu gestalt i själva verket sprängde alla kategorier man dittills hade förfogat över och som alltså bara kunde förstås utifrån Guds hemlighet? Att tro att Jesus verkligen var Gud och människa och att han ville lära människorna detta genom att hölja det i liknelser och trots detta omisskännligt ge det till känna, det överskrider den historiska metodens möjligheter.

Omvänt, om man utifrån denna trosövertygelse läser texterna med hjälp av den historiska metoden och deras inre öppenhet för det som är större, då öppnar de sig och det visar en väg och en gestalt som är trovärdig. Då framträder ännu tydligare också den mångfacetterade kampen kring Jesu gestalt och den trots alla skillnader bestående samstämmigheten mellan dessa skrifter."

Tillägg 2009-04-13 kl. 11:00: Jag har just vänt sista bladet i Jonas Gardells bok, och jag måste säga att jag fått en mycket mera positiv bild av boken än efter att ha tagit del av andras omdömen och beskrivningar.  SvD GP  DN Dagen.  Ulf Ekman (Livets ord), Stefan Swärd (Evangeliska frikyrkan)och Ingrid Ydén Sandgren (katolik) känner inte igen den fulla tron i det att Gardell skriver eftersom han förkastar delar av grundvalarna i världskristendomens gemensamma tro fomulerad i den trosbekännelse som är gemensam för alla kristna, den niceanska från år 381: 

Vi tror.. på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår frälsnings skull har stigit ned från himmelen. Och han har antagit kött genom den Helige Ande av jungfru Maria och blivit människa. Han har ock blivit korsfäst för oss under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. På tredje dagen har uppstått efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida, därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, och på hans rike inte vara någon ände.

Efter att nu läst boken i sin helhet skriver jag ett nytt inlägg utifrån min mera positiva bild.


Posted 2009-4-7 13:48 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

lördag 4 april 2009

Kondomdiskussionen en strid om påvens skägg

 Jag blir kritiserad från två håll på grund av det ställningstagande jag gjort i samband med diskussionen om påvens uttalande om AIDS-bekämpning, där kritikerna hakat upp sig på en del han sade, det som handlade om kondomens roll i att förhindra AIDS.

Först en rekapitulation av vad påven sade under intervjun i planet på väg till Kamerun:

...jag tror att den mest verksamma och i kampen mot aids nu mest etablerade organisationen just är den Katolska kyrkan med hennes aktiviteter och olika strukturer. Jag tänker på organisationen Sankt Egidio, som gör så mycket i kampen mot aids, både uppenbart och i det fördolda, jag tänker på alla ordenssystrar som vårdar de sjuka.… Jag skulle vilja påstå att man inte kan övervinna problemet aids endast med reklamslogans. Om själen fattas, om afrikanerna inte hjälper sig själva, så kan detta gissel inte undanröjas genom att man delar ut kondomer. Tvärtom, då kvarstår (risken) att problemet växer.

Lösningen kan man bara finna med hjälp av ett dubbelt engagemang: för det första en humanisering av sexualiteten, det vill säga en andlig och mänsklig förnyelse, som leder till ett nytt sätt att umgås med varandra; för det andra en sann vänskap också, och framför allt, med dem som lider, en beredskap att vara hos dem även till priset av uppoffringar och personliga försakelser. Detta är de faktorer som kan hjälpa och som också leder till påtagliga framsteg. Därför skulle jag vilja säga, att det handlar om denna vår fördubblade ansträngning att förnya den invärtes människan, att ge henne andlig och mänsklig kraft för ett förhållningssätt som blir riktigt och sant gentemot den egna kroppen och den andres kropp. Det handlar om denna förmåga att lida med den som lider, och att hålla ut i livets prövningar. Det förefaller mig att detta är det riktiga svaret och att kyrkan gör detta och därmed ger ett stort och viktigt bidrag. Vi vill tacka alla som åstadkommer detta.

(Jag satte ordet "risken" inom parentes eftersom journalister uppmärksammat att detta var tillagt senare av Vatikanens presstjänst och att det inte var riktigt så påven sa. Läs här hur Vatikanens presstalesman p Lombardi SJ kommenterar detta. Det är inte väsentligt huruvida ordet risk finns med eller inte, det mildrar visserligen utsagan något, men det ändrar i princip ingenting. Mina kommentarer utgår ifrån att ordet risk inte finns med, vilket verkar vara mest i linje med vad påven faaktiskt sade.)

 Den första typen av invändingar kommer från sekulärt påve-finetligt håll, samt även från liberalt inomkyrkligt håll. Kritikerna verkar inte ens bry sig om att sätta sig in i vad påven faktiskt sagt, för dem är det väsentliga att han har fel, och att kondomer är det självklara svaret på problemet AIDS. Det är för den en övertygelse av närmast religiöst slag. Typexempel: Riksdagsledamoten och folkpartisten, tillika prästen i Svenska kyrkan Cecilia Wikström som rekommenderar oss katoliker i Sverige att protestera mot påven och anta Katolsk Visions radikala kyrkopolitiska program. Många är de som på samma sätt höjt sina röster mot påven på grundval av hörsägen från mediarapporteringen, och inte utifrån ett noggrant studium och försök till helhetsförståelse av påvens uttalande. Det sista vi kunde läsa var att Belgiens parlament föreslår regeringen att förbereda en protest mot påven. Vatikanens presstalesman ifrågasätter huruvida parlamentarikerna verkligen har läst och rätt förstått hela betydelsen av påvens uttalande. Läs hur Belgiens katolska biskopar ser på detta.

I skrivande stund ser erfar jag att Kyrkans tidnings kolumnist, prästen Annika Borg hakar på Cecilia Wikströms förslag att intellektuella katoliker skall ansluta sig till Katolsk vision, påhejade av två personer, de praktiskt taget enda drivande krafterna i detta nätverk, Gert Gelotte och Irène Nordgren. Det är nästan så att man tror det finns en allians mellan Katolsk vision och liberala krafter inom Svenska kyrkan som utnyttjar alla tillfällen att driva en kampanj mot påven och Katolska kyrkan. Stockholms Katolska stifts pressekreterare Maria Hasselgren försöker förgäves ge lite sans och balans åt debatten.

Den andra typen av invändningar kommer från konservativa traditionalistiska katoliker som inte verkar tillåta sig att tänka något själv om de inte har ett påvligt dokument bakom ryggen. Jacob Astudillo har uppmärksammat att jag på min blogg konstaterat att jag och påven är ense om att kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen, med det räcker inte, och som enskild åtgärd kan det rent av vara kontraproduktivt.  Jacob protesterar på sin blogg mot att jag kan säga så. Enligt honom är kondomer fel i alla lägen enligt katolsk tro, och han undrar vilket auktoritativt dokument från Kyrkans läroämbete jag stödjer mig på.

Låt mig kommentera den påve-finetliga kritiken: Utan att gå in i detalj utgår man från propaganda-bilden att påven har fel, man bryr sig inte om att förklara på vilket sätt. Förmodligen har man inte läst i detalj vad påven har sagt, eller också har man det men vill inte citera och kommentera det eftersom man då skulle tvingas att moderera sin kritik. En del vetenskapsmän bekräftar att påven har rätt. Den renomerade AIDS-forskaren Edward C Green,chef för AIDS Prevention Research Project vid Harvard Center for Population and Development Studies säger att påven har rätt: "Låt mig säga att den bästa evidensen vi har ger stöd för påvens kommentar", säger han. Green betonar att kondomer har inte visat sig effektiva på en befolkningsnivå.

Vi skall titta på tre olika perspektiv.

1. Tänkt laboratoriemiljö, fullstyändig kontroll på att latex-barriären upprätthålls hela tiden under den sexuella akten. I ett sådant läge har vi kunskap om att skyddet mot HIV-smitta närmar sig 100%. Latexbarriären är ogenomtränglig för viruset, och även om det blir ett hål i kondomen är skyddet ändå bättre än ingenting. Smittskyddets effektivitet är beroende av det totala flödet av sekret mellan kontraheenterna. Det behövs mer än ett virus för att överföra smittan.

2. Undersökning i levande livet. Du intervjuar personer som påstår att de alltid använder kondom och jämför med en grupp som inte använder kondom. Där är skyddsfaktorn inte 100% utan c:a 85% enligt vissa studier. Anledning till detta är den mänskliga faktorn: Kondomanvändningen har inte varit fullständig, den har kanske glidit av under sexualakten, eller trots att man tror sig ha använt kondom hela tiden har man glömt den där gången i fyllan och villan när man hade sex utan att använda kondom.

3. Undersökningar på befolkningsnivå. Det är denna typ av undersökningar Green hänvisar till och som påven refererar. Intensiva kampanjer för upplysning och rekommendationer att använda kondom tycks inte i vissa undersökningar ha den begränsande inverkan på spridningen av AIDS ssom man skulle hoppas. I vissa fall verkar det t.o.m. bli värre. I kontrast till detta står sådana projekt som Ugandas ABC-program där sexualupplysning i kombination med propagerande för att skjuta upp sex-debuten + att begränsa antalet partners har haft en dramatisk effekt i att begränsa smittspridningen. I ABC-programmet ingår också information om kondomer, men först i tredje hand. Om man väljer att utsätta sig för risker är rekommendationen att använda kondom.

Det är i detta perspektiv man får se påvens uttalande. Han förnekar givetvis inte vetenskapliga fakta som att kondomens latexbarriär är ett bra skydd mot HIV-viruset, men stödd på forskningen på befolkningsnivå gör han bedömningen att det är klokt av Katolska kyrkan att fortsätta propagera för säker sex genom att leva i trogna relationer och att påpeka svagheten i program som sätter för stor tilltro till enbart tekniska hjälpmedel. Allt detta borde man betänka innan man går ut i det fullständigt besinningslösa drev mot påven som förekommit sista tiden.

Jag hittade en intressant intervju av BBC´s William Crawley med Edward Green. Läs den här. Green upprepar och bekräftar att han står fast vid att påven har rätt i det han säger. Men lägg märke till hur intervjuaren hela tiden försöker slå in en kil och få det till att påven egentligen sagt något annat. Det har uppstått en mediamyt som man refererar till, man utgår inte från vad påven sagt. William Green däremot verkar ha studerat noga vad påven sagt. Jag citerar ett avsnitt ur intervjun där intervjuaren nämner artikeln i Lancet:

  • William Crawley: The Lancet has described the Pope's comments, which you agree with, as a distortion of scientific evidence.
  • Edward Green: That's because The Lancet is not thinking about the generalised epidemics of Africa. I hasten to add--and I have tried to do this in all of my interviews, although sometimes only part of my interviews are quoted--I point out that at national levels, we see condoms working in epidemics like those of Thailand and Cambodia. But in the generalised epidemics of Africa--well, there was a UN Aids study done in 2003 by Hearst and Chen, it was actually published in the peer-reviewed journal Studies in Family Planning in 2004, and they conclude that there is not a single country in Africa where HIV prevalence has come down primarily because of condoms.
  • William Crawley: You accept that condoms do work in other parts of the world, like the Western World, for example?
  • Edward Green: I do. And they should have a back-up role even in the generalised epidemics of Africa. I believe condoms should be made available to everyone. It should be, and as you say, the ABC strategy: Abstain, Be faithful, use a Condom. Condoms may well have contributed to the prevalence decline in Uganda.
  • William Crawley: That's a serious ideological difference between yourself and the Pope. He doesn't think that condoms should be used, even in the case of married Catholic couples where one of the partners is HIV-positive....

Lägg märke till att Crawley på slutet lägger in ett påstående som inte är sant. Huruvida kondomer skall kunna användas av gifta par där ena parten är hiv-smittad är en sak som diskuteras i Katolska kyrkan. Och om man inte använder kondom är alternativet givetvis abstinens. Se vidare mitt svar nedan på den andra typen av invändningar.

Nu till den andra typen av invändningar: Hur kan jag påstå att jag och påven är överens om att kondomer har sin givna plats i AIDS-bekämpningen? Katolska kyrkans lära är att kondomer är fel i alla lägen,  punkt slut, säger Jacob Astudillo.  Det är rätt att det inte finns något auktoritativt dokument som explicit säger detta, men vi katoliker både tillåts och är skyldiga att använda vårt förnuft. Allt om livets alla detaljer står faktiskt inte i påvliga dokument. Du låter här som den värsta frikyrkliga bibelfundamentalist om inte kan bejala en enda teologisk tanke om man inte först kan hänvisa till en bibelvers.

För det första är påven en förnuftigt person med akademisk bildning som förstår sig på vetenskapliga fakta. Jag är helt säker på att han inte vill gå i polemik med vetenskapsmännen om att latex-menbranen i en kondom inte släpper igenom HIV-viruset, och att kondom rätt och konsekvent använd vid riskfylld sex är ett bra skydd mot HIV. Jag är säker på att påven helt delar tankarna i encyklikan Fides et Ratio (Tro och Förnuft) som gavs ut av förre påven Johannes paulus II. Enligt den är tro och förnuft två skilda områden som båda är nödvändiga, tron kan aldrig motsäga förnuft och vetenskap, och som troende skall vi fullt ut bejaka förnuft och vetenskap.

För det andra ingår i katolsk morallära att man inte skall skada andra eller utsätta sig själv för skada. Om grundförutsättningen är att en person valt, eller inte klarar av att avstå från, ett riskfyllt sexuellt liv eller har en partner som är HIV-smittad eller om han själv är HIV-smittad, och han inte kan eller vill avstå från sex, så måste slutsatsen bli att man rekommederar kondom i sådana lägen. Allt annat vore oansvarigt.  Flera biskopskonferenser har uttalat sig till förmån för en sådan slutsats, och de flesta katolska hjälparbetare tar detta för givet. För många år sedan gjorde franska biskopskonferensen ett uttalande med det innehållet, nyligen kom ett liknande uttalande från Sydafrikas biskopar, och nu sist har ett par portugisiska biskopar sagt samma sak. Påven har visserligen inte explicit sagt något om detta, men jag är säker på att han inte skulle komma fram till någon annan slutsats än den biskoparna kommit fram till.

Att sedan katoliker som lever fullt ut ett äktenskapligt liv enligt katolska värderingar (beskrivet i Humanae Vitae, och mycket fint utlagt av påven Johannes Paulus II i Kroppens teologi) inte skall och inte behöver använda tekniska preventivmedel är fullständigt klart, där är jag inte oenig med Jacob. Ett specialfall är där ena maken är smittad med HIV. Skall man då tvingas avstå från sex eller kan man då använda kondom, inte primärt som barnbegränsningsmedel men som smittskydd, sågot som skulle kunna vara tillrådligt enligt principen om den dubbla effekten. Jag avstår från att kommentera just det specialfallet ytterligare, men som jag förstår diskuteras denna fråga bland biskoparna.


Posted 2009-4-4 10:20 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

torsdag 2 april 2009

Nya gränslinjer i svensk ekumenik

 Så röstades då en könsneutral äktenskapslag igenom i Riksdagen igår. Det rapporterades att jubel och stående ovationer utbröt i Riksdagen efter att klubban fallit. Hela historien är mycket säregen. Tydligen var brådskan det viktigaste, flera politiker som stött förslaget sade att det viktiga var att få ett beslut nu, trots att många egentligen tyckte att ett civilrättsligt förfarande som helt skilde statlig registrering från kyrklig ritual borde ha varit bättre. Det är ett sorgligt kapitel i svensk historia att ett viktigt riksdagsbeslut hastas igenom till beslut utan ett bra utredningsunderlag, och där många riksdagsledamöter redan vid omröstningen inser att det inte är väl berett.

Finns det bakom tanken att inte skilja det kyrkliga från det statliga en slags förhoppning från vissa riksdagsledamöter och lobbyister att man på så sätt skall tvinga kyrkan att inrikta sig enligt den statliga ordningen? Man tycker sig höra sådana tongångar från en och annan kyrkopolitiker. Prästrekryteringen kommer man givetvis att styra helt i den riktningen att man anställer präster som är villiga att viga samkönade par.

För Katolska kyrkans del lär detta inte vara möjligt. Äktenskapet är i Katolsk tro och praxis ett sakrament som omgärdar mannens och kvinnas fruktbara kärlek och barnen som kommer till världen i detta sammanhang. Att det finns mamma pappa barn och att detta omgärdas av äktenskapets sakrament är inget som har med diskriminering att göra. Retoriken att det handlar om att diskriminera homosexuell kärlek är helt felaktig, denna retorik som har valt att helt se till de vuxnas behov och bortse från barnperspektivet hör inte hemma i sammanhanget.
 
Svenska kyrkan, där äktenskapet inte är konsoliderat som ett sakrament får det svårare. Där utkristalliseras nu olika sätt att se på hur man skall hantera situationen: 1) Acceptera förändringen fullt ut, ta bort referenser till heteronorm och barn ur den gamla vigselakten och skapa en helt ny. 2) Inför två olika vigselceremonier, en för tvåkönade och en för samkönade par. 3) Stå fast vid att äktenskapet är mellan man och kvinna och ansök inte om statlig vigningsrätt. Detta lär bli en stor och svår strid inom Svenska kyrkan som kanske slutar med att den spricker i flera delar, en politikerstyrd kyrka som går helt i statens ledband, och en eller flera delar, t.ex. EFS, missionsprovinsen, OAS och andra aktivt troende grupper som vill hålla fast vid traditionell kristen tro som går åt sitt eget håll.

Frikyrkligheten går förmodligen samma utveckling till mötes, en "modernistisk" del som tar till sig de nya  värderingarna, och en karismatisk och evangelikal del som håller fast vid den traditionella kristna synen på äktenskapet.

Jag tror vi får se helt nya gränslinjer i det ekumeniska landskapet. Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkorna, och de mera traditionalistiska, karismatiska och evangelikala delarna i Svenska kyrkan och frikyrkorna kommer att fortsätta att söka ett nära ekumeniskt samarbete inom ramen för den gemensamma visionen om en enad kyrka. Å andra sidan har vi en politikerstyrd samhällsanpassad kyrka som är antiekumenisk och kritiskt inställd till de kristna som vill bevara traditionell kristen tro.

Vi ser dagligen tecken på denna antiekumeniska anda. I Dagen idag läser vi om en kyrkopolitiker (s) i Boden som är kritisk till att Ulf Ekman bjudits in till en församling i Svenska kyrkan. Som motiv till sin kritik anför kyrkopolitikern bl.a. att Ekman är emot homoäktenskap och hyllar Oas-rörelsen.


Posted 2009-4-2 13:18 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

tisdag 31 mars 2009

"Vilken kärlek är drivkraften bakom styrelseledamöternas excesser och bonuschefernas agerande?"

 Girighetskulturen går in i allt större excesser, nu är även LO och de högsta bossarna där indragna. Förutsättningarna för 1 maj-demonstrationerna är minst sagt problematiska. Girigheten handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om makt, och då framförallt manlig makt. Direktörerna har redan så stora ersättningar, så några miljoner till i bonus gör varken till eller från. Bonusarnas storlek blir en symbol för hur mycket makt man har och hur betydelsefull man är som person. Detta är ett manligt spel, även om en del kvinnor också går in och spelar med i tupp-spelet. Kvinnliga chefer är mindre betalda än manliga har vi hört, och kanske det är deras löner som är rimliga. Kvinnor tar större ansvar, har mera känsla för vad som är rimligt, medan männen hela tiden skall tävla om mera. Kanske det är de manliga chefernas löner som behöver sänkas till kvinnornas nivå?

Girighetskulturen har blivit föremål för en betraktelse av några författare från Clapham-institutet. Träffsäkert skriver de:

Några verkar förstå, andra försöker förklara hur "det korrekta" budskapet missuppfattats, det vill säga att  allmänheten har missförstått hur positiva bonusarna är för företaget, eller att de massiva löneökningarna i själva verket verkligen motsvarar deras arbetsinsats. Men det är besvärligare med dessa försök till förklaringar i ekonomiskt svåra tider, när företaget inte längre går med vinst, bankaktierna faller, eller pensionsfonderna drastiskt minskar i värde. Likväl ger somliga beslutsfattare skenet av att bonusar eller höjningar av löner med mångmiljonbelopp inte är felaktiga. Situationen har i stället missförståtts av den stora massan, som visserligen fråntas utdelningar av aktieinnehav eller kanske rentav måste lämna sitt arbete på grund av bristande lönsamhet: De måste väl ändå förstå att vi är inne i en ekonomisk kris.

Skall man anlägga ett radikalt existentiellt och kristet perpektiv på detta måste man gå djupare än de ytliga media- och opinionsstormarna som kan vara nog så kritiska och dömande för stunden, men samtidigt flyktiga. Nästa månad är det glömt, då är det något annat som är i fokus för tyckande och fördömande. Förrfattarna drar in två stora gestalter ur den kristna och filosofiska historien, Paulus och Augustinus: 

"De (Paulus och Augustinus) skulle förmodligen ha närmat sig det nygamla girighetsproblemet med en enkel fråga: Vilken kärlek är det som är drivraften i styrelseledamöternas excesser och "bonuschefernas" agerande? Det vill säga, vad är det som har högsta prioritet? Det tycks inte vara den till de anställda, i vart fall inte kärleken till dem som tillhör kategorierna under den högsta ledningen i organisationen eller företaget, vare sig statliga eller privata bolag. Inte heller tycks kärleken riktas mot de många spararna med små aktieinnehav. Eller mer allmänt mot den gamla bibliska tanken om "att dela varandra bördor". Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken, av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare."

SvD Aftonbladet


Posted 2009-3-31 10:44 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Sorterad under: