Lillemor Hallin: 30 år med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige

 (Artikel publicerad i AKKS nyhetsbrev dec 2007)

Den obetydliga början
Det var 1973 som en bönegrupp startades av pater Clyde Rausch OMI i Vår Frus församling i Täby. Egentligen visste vi väl inte vad vi gjorde. Ordet karismatisk hade vi aldrig hört och någon idé om hur en bönegrupp skulle fungera hade vi inte heller. Pater Clyde tänkte sig att de i församlingen som längtade efter andlig fördjupning skulle få en chans här. Så vi var några stycken som sjöng psalmer ur Bullonis gamla häfte, läste bibeln, samtalade och bad lite tillsammans.

Hur allt fick fart
Men så inträffade plötsligt vissa händelser som kom att sätta fart på oss. Pingstförsamlingen skulle få en ny pastor, och ekumeniskt kärleksfulla som vi var redan på den tiden så bad vi för detta. Ryktet om denna uppseendeväckande händelse nådde tidningen Dagen, som skrev ett reportage om saken. Genast började pingstvännerna strömma in, till vår stora förvåning. Ekumeniken var inte så utvecklad då. Samtidigt blev en syster till en av oss i gruppen botad från cancer genom förbön och doktorn skrev i journalen: En högre makt ingrep. Patienten tillfrisknade. Detta gav oss en enorm frimodighet att be för sjuka. Snart hade därför också en äldre man i gruppen, som hamnat på Danderyds sjukhus, förlamad efter sin andra stroke, blivit ögonblickligt botad och hemskickad efter att ha blivit smord med olja. Då kom ett reportage i Svenska journalen. Och ännu fler strömmade till gruppen – från alla samfund och alla orter mellan Märsta och Södertälje, ja, till och med från Åland och Norge. Och människor blev botade också i fortsättningen.

Arbetet med helande
Vi bara häpnade och förstod just ingenting. Bara att vi på något sätt borde ta ansvar för den uppkomna situationen. Så Kerstin Jonsson och jag reste till England och studerade bön för helande under en sommar. Där finns hem för helande, kommuniteter som arbetar med bön för helande, ett sjukhus som arbetar med medicin och bön i samverkan och många andra institutioner av liknande slag. Vi gick också i lära för pater Francis MacNutt OP, vilket var högintressant. Han hade nyligen kommit ut med sin bok Healing.

Efter detta startade pater Clyde och vi tillsammans vår skola i bön för helande i församlingen. Det var 1975. Efter några år hade vi tränat upp över 100 förebedjare i vårt närområde, cirka 60 protestanter och 50 katoliker – präster, pastorer, ordenssystrar, diakoner och lekfolk. Och bönegruppen bara växte.

Internationella vyer
Efter ännu ett reportage i Dagen kom ett par äldre pingstvänner en kväll, överförtjusta över att få träffa katolska karismatiker. – Vadå? Vad är det för nånting? frågade vi. – Men det är klart att ni är karismatiker, svarade de. Ni tror ju på den helige Ande. – Jo, det medgav vi att vi gjorde. Fast vi aldrig hört ordet karismatisk. – Ni måste absolut träffa kardinal Suenens i Bryssel, framhöll dessa pingstvänner. Han är ledare för den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Men nej, det tyckte inte vi var nödvändigt. Men de drog i alla fall med några av oss 1976 till ett av kardinalens alla ekumeniska seminarier på en vecka i Bryssel – med kardinalen som ledare och med 35 katolska och 35 protestantiska deltagare. Det var fantastiskt, och mäktigt, att få vara med en så andefylld och vis kardinal, som också profeterade och bad i tungor som den naturligaste sak i världen. Vi började förstå att vi hörde hemma i ett större sammanhang i kyrkan än vi anat.

Väl hemma igen startade vi direkt vårt första Liv i Anden-seminarium med inspiration från Bryssel. Bönegruppen och helandeskolan fortsatte. Flera ekumeniska grupper reste hem till sjuka och bad för dem och vi arrangerade ekumeniska helande gudstjänster i katolska kapellet i Täby. Präster, pastorer och lekfolk från alla kyrkor medverkade. Människor blev botade och bönegruppen knoppade av sig åt alla håll. Bl a startade Carin Widenmeyer gruppen i Katolska domkyrkan.

Nordiskt samarbete
1981 inbjöd John Golding, ledare för den norska katolska stiftsgården Mariaholm, till Nordens första katolska karismatiska möte. Deltagare kom från Norge, Sverige och Danmark. Mötet gav mersmak och 1983 möttes vi åter på Mariaholm. Den gången beslöt vi att organisera oss och börja en gemensam verksamhet. En ledningsgrupp utsågs med den danske generalvikarien Lars Messerschmidt som ordförande, mig som sekreterare (jag gjorde allt för att slippa!) och med John Golding och Florian Winter från Norge som medlemmar. Vi beslöt att börja med en nordisk konferens i Katolska domkyrkan i Stockholm.

Vår första karismatiska konferens, och sedan…
Pater Clyde och jag var ordentligt nervösa när vi skulle tala med gamle stränge domprosten Johannes Koch om detta. Hur skulle han reagera? Vi beslöt för säkerhets skull att helt undvika ordet ”karismatisk”. Så vi stammade fram en fråga om det var möjligt att få anordna en konferens med matservering. ”Självklart!” utropade domprosten med kraft. ”Min kyrka är ju till för sånt! Jag har matservis för 150 personer! Jag skriver genast ”KARISMATISK konferens” i almanackan.”

Bengt Malmgren utsågs till kontaktperson i domkyrkan. Och så kom den första konferensen till, 1985, med ICCRO:s (ICCRS hette så då) ledare pater Fio Mascarenhas SJ som huvudtalare och med deltagare från Sverige, Danmark och Norge. Tanken var att Danmark och Norge skulle arrangera nästkommande konferenser, men så blev det inte. Bengt Malmgren och jag fortsatte då arbetet tillsammans med många olika medhjälpare i Sverige genom åren. AKKS bildades, och rader av kurser och konferenser kom igång för att ge näring åt de katolska bönegrupper som växte fram: Liv i Anden-seminarier, Växt i Anden-seminarier, kurser i evangelisation, kurser i bön för helande, ledarträning och mycket annat. Det blev sommarkonferenser för alla åldrar, KANA-veckor för familjer, böndagar, reträtter och evangelisation, bl a på Sergels torg. Vi kallades ut i landet att undervisa också i kyrkor, församlingar och konferenser inom alla samfund. Det var på ICCRO:s (numera ICCRS´) regelbundna och gedigna ledarkonferenser i Rom och på andra orter som vi fick all inspiration, undervisning och uppmuntran till vårt arbete samt alla våra internationella kontakter.

Ökenvandringen börjar
Fram till 1986 hade alla OMI-prästerna i Täby, pater Clyde Rausch, pater Kasper Deis och pater James (Jim) Meysenburg medverkat i och stött precis allt som vi gjorde – vartenda bönemöte, varenda kurs, varenda konferens. Men då avled pater Kasper och pater Clyde och pater Jim lämnade samtidigt församlingen.

Därmed började en verklig ökenvandring för oss. Vi var helt oförberedda på det motstånd vi då mötte på alla områden i kyrkan och på alla nivåer. Katoliker skulle minsann inte vara fyllda av den helige Ande och inte skulle de evangelisera heller. Och varför be om helande när det fanns sjukvård? Alltihop var ”okatolskt.” Men allt det som vi hade sett och varit med om var alltför överväldigande för att vi skulle kunna förneka det. 1990 genomförde vi därför en verklig prestation: vi samlade in pengar och kunde bekosta nio katolska prästers resa från Sverige och deltagande i den första prästreträtten i Rom som anordnades av EVANGELISATION 2000. Dess målsättning var att inspirera prästerna till att samarbeta i evangelisation med lekfolket. Två präster från Svenska kyrkan reste också med på egen bekostnad. Åtminstone dessa två var överlyckliga efteråt. För övrigt märktes ingen skillnad. Under biskop Anders Arborelius´ tid har dock nya vindar börjat blåsa i kyrkan i Sverige.

Lettland
Men nya fält öppnade sig också. Pater Lars i Danmark föreslog att vi från Sverige skulle hjälpa igång ett förnyelsearbete i Lettland när järnridån föll. Vi fick direkt kontakt med prästseminariet i Riga och mötte en darrande ärkebiskop och bleka, förtryckta människor. De blev överlyckliga. Där fanns inga fördomar, bara en stor längtan. Vi fick hjälpa till i flera år med att initiera ett arbete där. Hela kyrkan ställde upp, med ärkebiskopen i spetsen. Det var bara att resa dit då och då, bo på prästseminariet, undervisa litet och ge dem material – till Liv i Anden-seminarier och allt det andra, på vilket språk som helst. De översatte och kom igång direkt. De var lika brinnande som vi. I tre perioder inbjöd vi också Michelle Moran och hennes evangelisationsskola SION i England, så flera hundra lettiska katolska studenter tränades i praktisk evangelisation. Våra vänner från kommuniteten Chemin Neuf i Frankrike, som förgäves sökt få igång en KANA-verksamhet i Sverige, reste också till Lettland och inledde ett KANA-arbete genom vilket ett 30-tal familjer utvecklade ett nätverk som stödde varandra. Med ekonomiskt stöd från S:t Josefsystrarna och Skolsystrarna och många av er som läser detta nyhetsbrev lyckades vi under flera år dessutom bekosta att letter fick gå igenom en två månaders skola i evangelisation i Polen. Resultatet av allt detta är att de lettiska katolikerna idag har ett rikstäckande karismatiskt, evangeliserande arbete och en stor organisation för människors helande. De har program i TV och radio och ger ut böcker. Arbetet är också mycket ekumeniskt. De har för länge sedan gått om oss på alla områden och behöver inte längre vår hjälp ekonomiskt.

Ekumeniskt arbete
Även i Sverige öppnade sig nya möjligheter. Man ville från ekumeniskt håll börja samarbeta med oss. Så kom samverkan med i första hand S:ta Clara kyrka till, men också med många andra kyrkor. Det blev en lång rad ekumeniska Liv i Anden-seminarier, kurser i bön för helande och annan undervisning genom alla år. Pancho Chin A Loi och hans grupp medverkade i musiken. Våra katoliker var naturligtvis med, och vi fångade dessutom upp en hel del personer som lämnat Katolska kyrkan.

Internationella gästtalare
Vi var angelägna om att alla skulle få bästa tänkbara undervisning. Våra konferenstalare från hela världen har alltid varit otroligt populära i ekumeniska kretsar. Den förste var Charles Whitehead, då ledare för ICCRS, som kom tillsammans med Michael Harper, anglikansk präst och ledare för förnyelsen i England. Året därpå kom pater Raniero Cantalamessa OFMcap, påvens egen predikant. Han gjorde succé och har sedan dess bjudits in av Svenska kyrkan ytterligare tre gånger. Fortfarande minns jag med ett leende hur de ekumeniska vännerna, med pingstpastor med Stanley Sjöberg i spetsen, till varje pris egentligen ville ha hit självaste påven. Pater Cantalamessa var det närmaste vi kunde komma just då.

Succé gjorde också syster Briege McKenna OSC från USA, som fyllde hela S:ta Clara kyrka, katolska domkyrkan och Ersta kyrka till brädden och syster Nancy Kellar SC, också från USA, som även hon varit i Sverige flera gånger. Därtill inbjöd vi pater Tom Forrest C.Ss.R från USA, ledare för evangelisation 2000 i Katolska kyrkan, pater Manuel Casanova SJ från Italien, ledare för Evangelisation 2000/Europa, Michelle Moran från  England, kyrkoherde don Pigi Perini med lekmannateam från Italien, ledare för den europeiska katolska evangelisationen med cellgrupper, syster Margaritha Vallapilla från Indien som leder ett livaktigt förnyelsecentrum i Tyskland, och många andra. Vi gav också ut några skrifter, översatta eller ”självskrivna.”

Några avslutande tankar
Nu när vi nu lägger ner vår arbetsgrupp kan jag personligen säga att det har varit oerhört mycket glädje i detta arbete. Mycket har varit otroligt intressant. Men det har också varit tungt och förenat med besvikelser när det gäller det svenska arbetet. Att vi inte fått igång fler katolska bönegrupper över landet. Att man inte på andra orter kunnat medverka med att leda kurser och ordna konferenser. Att inte mer kreativitet utvecklats i vår kyrka.

Men jag är övertygad om att detta kommer. Gud längtar efter att få ösa sin nåd och sin kärlek också över kyrkan i Sverige på ett påtagligt sätt, över både de unga och de äldre, över både biskop, präster, diakoner, systrar och lekfolk. Han längtar efter en mogen katolsk kyrka i vårt land, en frimodig kyrka som vågar gå i Jesu fotspår och evangelisera och leda människor till läkedom på ett vist och kärleksfullt sätt – allt i den helige Andes kraft.

 
Lillemor Hallin

Troskongregationen, Joseph Ratzinger, påven Benedikt XVI och hanteringen av sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan

Kritiken mot Katolska kyrkan har sista tiden varit hård. Det är en berättigad kritik, fruktansvärda brott har begåtts, och vi som katoliker måste för en lång tid bereda oss på att stå ut med världens berättigade ilska. Jag håller med kardinal Schönborn i Wien som sade kloka ord om detta i påskdagens predikan. Vi måste göra bot och se till att de inte sker igen. Samtidigt med denna inre process måste vi ansvarsfullt göra allt vi kan för att reparera den skada som skett, framförallt genom att möta och ge offren adekvat upprättelse, samt genom en transparent process undersöka vad som gått fel och på så sätt bygga upp förtroendet hos allmänheten. Om vi lyckas göra detta på ett bra sätt kan Katolska kyrkan gå stärkt ur denna kris.

Varför säger jag ""vi"", som om jag vore medskyldig? Varför gör jag inte som en del arga kritiker rekommenderar mig: Skyll på påven och biskoparna och kräv förändring! Visst, Kyrkan behöver förändras och förnyas hela tiden, men Kyrkan är som Paulus skriver en enda kropp med många lemmar, och lider en lem så lider hela kroppen, och utifrån den kyrkosynen är det nu inte en tid för syndabockstänkande, utan för lugn och saklig analys där vi alla på bästa sätt bidrar med våra insatser. Det betyder just inte att sopa problemen under mattan utan att vara konstruktiv och skarp också i den interna kritiken.

Men kritiken måste vara saklig! Det är allderles tydligt att många grupper som redan tidigare ogillade eller närde ett hat mot Katolska kyrkan nu får vatten på sin kvarn och utifån en mer eller mindre dold,  eller i vissa fall helt öppen agenda utnyttjar situationen. Jag ser minst tre sådana grupper:

• Sekulära ateister, t.ex. Humanisterna som i sexövergreppsskandalerna ser ett bevis på deras grundtes att religionen är ett elände i världen.
• Antikatolska evangelikaler som fortfarande ser Katolska kyrkan som ett antikristligt system och nu tacksamt använder den uppkomna negativa publiciteten i sin propaganda.
• Liberalteologiskt kristna som är starkt kritiska till Katolska kyrkan och vill ändra på mycket inom kyrkan, t.ex. avskaffa celibatet, göra äktenskapet könsneutralt och införa kvinnliga präster. De vill gärna se ett orsakssamband mellan att kyrkan inte ""modernisertats"" i den riktning de vill och förekomsten av pedofilibrotten, vilket inte är självklart. Den del av denna grupp som formellt är katoliker ser sig själva gärna som den riktiga kyrkan (""We are the Church"") men distanserar sig samtidigt mot påve och hierarki.

Med alla dessa kan Katolska kyrkan vara överens om att sexövergreppsbrotten utgör en fruktansvärd och oacceptabel verklighet som Kyrkan har ett ansvar att göra upp med både i relation till individuella förövare och offer och på ett strukturellt plan och utreda hur det kunde gå så snett och vidta åtgärder för att säkerställa en framtid där det inte händer igen.

Det är viktigt att i denna process skilja på vad som är vad. Många falska och ogundade anklagelser riktas ibland mot kyrkan, på sista tiden har vi haft rubriker i pressen nästan varje dag av typen ""nya avslöjanden"", ""påven har medvetet skyddat präster som begått brott"", ""påven kände till men gjorde ändå inget"", samtidigt har faktaudnerlaget varit dåligt framför allt har pressens tolkningar av faktaunderlaget fört helt fel, och de som är initierade i fallen måste gå ut med information och tillrättaläggningar. Man får känslan att detta är planerade försöksballonger som hela tiden släpps ut till nyhetsbyråerna för att så mycket som möjligt misstänkliggöra påven. Man kan tycka att tidningarna i dessa tider inte borde tolka alls, utan redogöra för fakta.

Trycket mot påven är starkt idag, det går nästan inte att försvara sig, man ser Vatikanens tillrättalägganden bara som ytterligare ett steg i mörkläggningsprocessen, och även jag själv när jag på denna blogg försöker skilja ut vad som är fakta och inte i den hårda blåsten, så får jag kritik. Bara det faktum att jag inte köper alla påståenden rakt av utan ""försvarar"" påven genom att ifrågasätta och undersöka det som inte är belagt gör att jag blir anklagad för att inte stå på offrens sida utan försvara brott och mörkläggning.

Grunden för försoning och helande är att ge en sannfärdig beskrivning av det som varit och komma fram till en gemensam förståelse. Visst, vi behöver inte till varje pris som Kyrka försvara oss för all kritik, mycket av den är som sagt berättigad, men samtidigt får vi inte överge sans och förnuft utan ändå försöka beskriva vad som skett, utan falska anklagelser och utan mörkläggning. Syftet med mitt skrivande är att så gott jag kan bidra till detta.

I fokus för debatten på sista tiden har stått Vatikanens Troskongregation och dess tidigare chef Joseph Ratzinger, vad han och Troskongregationen tidigare gjort och inte gjort samt vad Ratzinger under sin tid som påve Benedikt XVI gjort och inte gjort. Jag sammanfattar den bild jag för närvarande har av detta utifrån min nuvarande kunskap. Det är oerhört viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna bedöma de olika ""fall"" som nu nästan dagligen dyker upp i pressen. Då isen nu är bruten efter offentliggörandet av de omfattande kartläggningarna av problematiken från USA och nu senast  Irland, så kan vi räkna med att fler och fler träder fram och berättar.

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 - 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att  Ratzinger inte var personligen involverad  i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under Munchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i Munchen men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.

Troskongregationen 1981-2000

1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var väldigt få fall över huvud taget som handlades av Rom. De få fall det handlade om i så fall var när en biskop ville avkraga en präst och prästen överklagade till Rom (). Då var det i allmänhet någon av de kanoniska domstolarna som handlade ärendet, och Kongregationen för prästerna var närmast involverad, inte Troskongregationen. I enstaka fall, då övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av bikten hamnade på Troskongregationens bord. Det är på så sätt som Troskongregationen kom i beröring med fallet med Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallet som skrevs om i New York Times nyligen, Fr Lawrens Murphy det senaste i pressen omnämnda fallet Teta.

Ratzinger hade personligen mycket lite att  att göra med de flesta av fallen av sexövergrepp mellan 1981 ch 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.

Troskongregationen 2001-2005

I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd.

Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av  Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk.

 

Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. (Läs mer om detta i en till svenska översatt artikel av John Allen, NCR)

Kardinal Ratzingers omsvängning illustreras också av en liten vinjett som kardinal Francis George, ordförande i USA´s biskopskonferens berättar: George mötte Ratzinger för att diskutera den amerikanska noll-tolerans-policyn för sexuella övergrepp i USA som hade beslutats om 2002 att gälla för en 5-årsperiod. George ville nu diskutera med Ratzinger att permanenta denna regel. Ratzinger hade enligt George en god insikt i situationen. Två dygn senare hade Ratzinger valts till påve. Som brukligt samlades kardinalerna i Sixtinska kapellet för att en efter en träda fram till den nye påven för att lova honom trohet. När det blev Georges tur att kyssta påvens hand sade Benedikt XVI till honom att han kom ihåg konversationen de haft för två dagar sedan angående normerna för hantering av sexuella övergrepp och att han tänkte stå fast vid det.

 

Påven Benedikt XVI

Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary, från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare vasr turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt är på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. ""Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått"", sade påven i Australien och försäkrade dem att han ""som deras herde deltar i deras lidande"".

I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA.  Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan kan man knappast göra. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen är ""falskt förtal"".

 

"

Messianska judar

 Texten är hämtad från Lillemor Hallins bok Strömmar av Liv och publicerad med tillstånd av författaren. 

Den kristna splittringens historia började redan i urkristendomen. Judar och hedningar var kallade att höra samman i Kristi kropp. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi” (Ef 3:6). Vi kristna utan judiskt ursprung är endast vilda grenar som ympats in på det äkta olivträdet, Israels folk (se Rom 11:17-32). Men synagogan och den äldsta kyrkan förkastade varandra på ett tidigt stadium och den judekristna delen av kyrkan försvann. Redan på 100-talet började ersättningsteologin växa fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.”1

Ersättningstanken fortplantade sig därefter inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg de sig båda vara den enda sanna kyrkan. De reformatoriska kyrkorna såg på samma sätt på sig själva, och så har det fortsatt genom hela den kristna splittringens historia. Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.

Judarna har, med ersättningsteologin som bakgrund, förtryckts i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, tills vår tids sanslösa förintelse äntligen lett till att kristenheten börjat vakna.

”Kanske Gud har förskjutit sitt folk?” frågar Paulus i brevet till romarna (kapitel 11). ”Visst inte”, svarar han själv. ”Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?”  En del av Israels folk har gjorts förstockade och ska förbli så tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då ska hela Israel bli räddat. Vi kristna har ingen anledning att yvas. Alla har vi syndat.  Gud räddar alla, men först hedningarna och sedan judarna, det utvalda folket. Räddandet av judarna kommer uppenbarligen att ske lättare än räddandet av hedningarna. ”Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.” ”Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.”

Till oss hednakristna säger Paulus: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig” (Rom 11:20-21). Men kristenheten blev övermodig – och den föll också sönder.

Kristen enhet förutsätter därför försoning mellan kristna och judar. Så gott som alla kyrkor och samfund söker idag denna försoning. Året 1948, då staten Israel utropades, är en betydelsefull vändpunkt, eftersom judarna då fick en ny plattform, ett eget land. Vid Kyrkornas Världsråds möte detta år fastslog man att ”alla de kyrkor som vi representerar tar kraftfullt avstånd från antisemitismen.” 1969 tog också Lutherska Världsförbundet avstånd från Luthers alla antisemitiska uttalanden. 

I andra vatikankonciliet (1962-65) slog Katolska kyrkan fast att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29). När påven Johannes Paulus II 1986 besökte synagogan i Rom förklarade han att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. Påven själv, biskopar och många andra katoliker har otaliga gånger bett judarna om förlåtelse för gångna tiders försyndelser. Inspirationen har kommit bland annat från påven Johannes Paulus´ rundbrev Ut unum sint2, där han uppmanar alla oss kristna att erkänna våra  misstag, att omvända oss, att förlåta och försonas. I mars 2000 bad han själv i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna i alla tider.

Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts. Under tårar håller de gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som där skett. Kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.

Kristenheten börjar alltså på allvar inse betydelsen av sina judiska rötter. Man tar till sig att såväl Jesus som hans familj och hans efterföljare var fromma judar, att Jesus själv föddes, levde och dog som en jude. Kristna inser idag alltmer att den polarisering mellan judendom och kristendom som de undervisats om genom tiderna gett en falsk bild av judendomen.

Bland judarna växer samtidigt en ny syn på de kristna fram. År 2000 sammanställde mer än 150 judiska forskare, lärde och rabbiner i Israel, England, USA och Kanada, ett unikt dokument, Dabru Emet (Tala sanning), som innebär en försoning och omvärdering av de kristna och kristendomen.3 Man konstaterar där att mycket binder judar och kristna samman. ”Vi tror att tiden nu är inne för judarna att få kunskap om de kristnas ansträngningar att upphöja judendomen… Vi anklagar inte de kristna för synder som deras förfäder begått.”

Dr Edward Kessler, ledare för Centre for Jewish-Christian Relations i Cambridge och en av undertecknarna, framhåller dessutom:4 ”Vi judar är mycket stolta över Albert Einstein, Heinrich Heine och Sigmund Freud. Men Israels allra berömdaste son är i stort sett okänd bland oss. Nu när relationerna mellan judar och kristna blir allt friare, är då inte tiden inne för ett större judiskt intresse för juden Jesus?”

Men Guds Ande visade sig ha ytterligare en stor överraskning i beredskap, nämligen den messiastroende judendom som i all tysthet breder ut sig idag. I de messianska synagogorna firar man de judiska festerna och utvecklar samtidigt tydligt judiska mönster i sin bekännelse av Jesus Kristus som Messias.

Året 1948 var naturligtvis en vändpunkt för i första hand judarna själva. Med tryggheten i ett eget land kunde de på ett helt nytt sätt börja söka nya relationer till de kristna. En nyfikenhet på Jesus fanns dock redan från 1883, det år då judar inledde återflyttningen till Palestina. Juden Joseph Rabinowicz i Moldavien startade vid denna tid den första församlingen av jesustroende judar. 1922 skrev historikern Josef Klausner boken Jesus av Nasaret. 1930 förklarade sig religionsfilosofen Martin Buber ha funnit en bror i Jesus. Många judar bidrar idag till forskningen kring Jesus och den tidiga församlingen. 

Den messianska rörelsen tog fart på ett markant sätt från 1967, efter Israels seger i sexdagarskriget mot Egypten, då man återfick Jerusalem.5 I och med att judarna både hade sitt eget land och staden Jerusalem, började de kunna identifiera sig med Jesus som den judiske Messias utan att behöva riskera sin identitet. 1987 fanns i USA 30 000-50 000 messiastroende judar.6 Idag finns åtminstone hundratalet sådana församlingar i själva Israel, men den snabbaste tillväxten sker i det tidigare Sovjetunionen: Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Även icke judar söker sig till dessa församlingar.

De äldsta kyrkorna och de messiastroende judarna har emellertid svårt att förstå varandra. För judarna representerar de äldsta kyrkorna på ett särskilt sätt århundraden av förtryck och förakt. I dessa kyrkor har man å andra sidan svårt att se den messiastroende judendomen som en riktig ”kyrka”.7 Detta har sin grund i historien. De ekumeniska evangelikala väckelsevindar som började blåsa inom den protestantiska kristenheten från 1730-talet ledde så småningom fram till pingströrelsen och den karismatiska förnyelsen. De gav upphov till en ny typ av lärjungaskap som fungerar i nätverk både utanför och så småningom också inom de traditionella samfunden. Det är detta mönster som kommit att prägla den messianska judendomen. Och varför?

Jo, det var just de evangelikala kristna som tog Bibelns uttalanden om judarna på allvar i en tid då de äldre kyrkorna ännu var helt fångade av ersättningsteologin. Evangelikala kristna uppmuntrade judarna och inledde samarbete med dem. Judekristna allianser och begynnande församlingar växte fram.

Så kom 1950- och 60-talets Jesus-rörelse, också den med rötter i de evangelikala sammanhangen. Jesusrörelsen drog till sig många radikala kristna ungdomar och kom på ett sätt att utgöra en inledning till den karismatiska förnyelsen. Även judiska ungdomar kom till tro på Jesus genom denna rörelse, men de ville inte ingå i ett kristet sammanhang utan de ville leva ut sin tro på Jesus som Messias i sin judiska miljö.

1967 uppstod så den Messianska judiska rörelsen som ett verk av den helige Ande. Rörelsens struktur och församlingsmodell är tydligt evangelikalt präglad. Och liksom den evangelikala kristenheten till stora delar är karismatisk så är också den messianska judendomen detta till stora delar. Den katolske prästen Peter Hocken, som studerat saken grundligt, menar att det är en försynens skickelse att den messianska rörelsen växer fram som en självstyrande judisk företeelse och inte står under hednakristen ledning. Återuppväckandet av kyrkans judiska uttryck är ett så stort verk att det kräver ett eget ingripande av den helige Ande, menar han.8

Många anar idag att judarna har nyckeln till de kristnas enhet.9 Först när judarna, ”det äkta olivträdet”, finner sin plats i Kristi kropp kan alla de olika kristna riktningarna, ”de inympade grenarna”, finna sina platser.
 
Men för att detta skall kunna ske måste först en ännu djupare försoningsprocess med det judiska folket komma till stånd från kristen sida. Det handlar om närmare tvåtusen år av djupt kränkande och orättvis behandling. Vi kristna måste radikalt och ärligt bekänna vår synd genom tiderna gentemot judarna, vårt högmod, vårt förakt, vårt dömande, våra lögnaktiga idéer om dem, vårt våld och att vi stött ut Guds egendomsfolk ur gemenskapen. Kristi kropp, Messias´ kropp, är ofullständig om det judiska uttrycket saknas i den. Den kan helas endast om vi börjar upphöja judarna.10

Den messianska judendomen utgör en stor utmaning för hela kristenheten som ju började som en inomjudisk rörelse. Kristi kropp är ju den judiske Messias´ kropp, offrad på korset. Kyrkan kom till genom hans död och uppståndelse. Förlusten av det grundläggande judiska elementet måste ha skadat kyrkan oerhört. Det är av största vikt att hon återfinner sina rötter för att bli den kyrka som hon är menad att vara..

Det är endast genom en djupgående process av ånger och bön om förlåtelse som kristenheten kan finna sina rötter. Här har de äldsta kyrkorna det största ansvaret. De kristna, i synnerhet de äldsta kyrkorna, måste hjälpa judarna till läkedom av deras inre sår för att de i frihet ska kunna återta sitt fulla messianska arv. När vi kristna, i ödmjukhet inför Guds verk med judarna idag, kan göra upp med vår egen historia och inte sätta hinder i vägen för den helige Andes verk kommer Kristi kropp att förvandlas.

Judarna är det främsta folket i Kristi kropp, Messias´ kropp. Endast Gud själv vet hur alla hinder ska överbryggas för att de, med den helige Andes hjälp, ska kunna inta sin rätta plats i denna.

Noter:

1.  Hocken, Peter: The Strategy of the Spirit. Eagle, Guildford, Surrey 1996, sid 234 ff,
2.  Att de blir ett (Ut unum sint). Johannes Paulus II:s rundskrivelse. Om ekumenikens uppgift. Katolsk dokumentation 24. Katolska Bokförlaget, Uppsala, 1997, 
3.  The Institute for Christian and Jewish Studies, London. www.icjs.org/what/njsp/dabruemet.html,
4.  Kessler, Edward: These Rays of Light. A Jewish-Christian Revolution: Artikel i The Tablet, London, 30 juni 2001, sid 940,
5.  Hocken, Skammen och härligheten, sid 51,
6.  Hocken, P: One Lord, One Spirit, One Body, tryckt för The Pater Noster Press av A. Wheaton & Co Ltd, Exeter, Devon 1987, sid 49,
7.  Hocken, Peter: The Historic Churches and the Messianic Jews. Föreläsning vid TJCII:s Europeiska konferens i Wien 19 febr 2003.

Peter Hocken är katolsk präst (monsignore) och verksam inom TJCII, ”Toward Jerusalem Council II”, ”Mot det andra konciliet i Jerusalem”.  TJCII är ett initiativ för omvändelse och försoning mellan de judiska och de hednakristna delarna av Kyrkan. Visionen idag är att få till stånd ett andra koncilium i Jerusalem som i ett viktigt avseende går motsatt väg jämfört med det första konciliet, beskrivet i Apg 15. Medan det första konciliet genomfördes av judiska jesustroende som beslöt att inte lägga den judiska lagens krav på de hednakristna, så verkar man för att det andra konciliet ska genomföras av hednakristna ledare som erkänner och välkomnar judiska jesustroende tillbaka in i Messias´ kropp utan att kräva att de ska lämna sin judiska identitet och sina judiska traditioner.  Ordet ”Mot” i namnet antyder att man idag inte har auktoritet att sammankalla ett sådant koncilium, men man kan be och arbeta på att det en dag får komma till stånd. Det yttersta syftet med att ena Kroppen och återinsätta judarna på deras rätta plats är att förbereda Jesu återkomst i härlighet och fullbordandet av hans frälsande verk i Gudsriket. web-adress:  www.tjcii.org

8.   som 7,
9.    Hocken, Peter: Skammen och härligheten, sid 200,
10. Hocken, Peter: Deepening the Vision; The Restauration of the Church of the Circumcision. Föreläsning vid TJCII:s Europeiska konferens i Wien 18 febr  2003.

Stiftsledningen i dubbelspel kring Caritas Sveriges styrelse?

 Maria Hasselgren skriver en insändare i Upsala Nya Tidning som hon undertecknar i egenskap av pressansvarig på Stockholms katolska stift. För läsaren är det oklart om man skall tolka det som hennes egna privata tankar eller om det är stiftets officiella ståndpunkt hon framför. Jag hoppas att det är det förstnämnda, i annat fall vore det katastrofalt.

För vad är det hon säger? Hon påstår att det finns ett beslut, taget någonstans inom stiftsledningen, som gick ut på att CARITAS SVERIGES STYRELSE INTE ANSÅGS KUNNA BETROS MED INFORMATION AV VITALT INTRESSE FÖR ORGANISATIONENS STYRNING "för att inte orsaka onödig oro i organisationen".
Det innebär i princip att den inre ledningskretsen i stiftet inte ansåg Caritas Sveriges styrelse kapabel att utföra sitt arbete under månaderna januari till och med april 2007. Detta är en SKANDALÖS OFFENTLIG KRÄNKNING AV DE MYCKET KOMPETENTA PERSONER SOM SATT I STYRELSEN och som jag vet alla hade ambitionen att lösa krisen i Caritas Sverige. För visst var Caritas Sverige en organisation i kris, men styrelsen var inte i kris, det fanns olika uppfattningar, men den var fullt operationskapabel. Om det är som Hasselgren säger, så bekräftas med all önskvärd tydlighet att de sex ledamöterna som författade skrivelsen till styrelsemötet i februari hade helt rätt aningar när de efterlyste bättre informationsunderlag till styrelsen. Jag tror att detta är också en viktig bakgrund till förståelsen av misstroendeföklaringen mot Caritas Sveriges styrelse på årsmötet i april: MISSTROENDEFÖRKLARINGEN PÅ CARITAS ÅRSMÖTE VAR I SJÄLVA VERKET EN MISSTROENDEFÖRKLARING MOT LEDNINGEN I STOCKHOLMS KATOLSKA STIFT.

När det gäller hur det gått till med ansökan om dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) för att få behålla 90-kontot trots ordförandens betalningsanmärkningar, så tror jag Hasselgren och Byström lägger fram en förskönad beskrivning. Jag kan inte tänka mig att ansvariga på SFI berättar för organisationer där styrelseledamöterna har betalningsanmärkningar att detta visserligen är mot reglerna, men att det är möjligt med undantag om man inkommer med en ansökan om dispens. En troligare förklaring är att Byström var så påstridig i sina försök att få till stånd dispensen att den som hon talade med på SFI till slut var tvungen att säga att man i så fall fick komma in med en skriftlig ansökan för formell handläggning.

Nu ställer många sig frågan hur det egentligen gick det till när beslutet fattades att inte informera Caritas styrelse om att 90-kontot var i fara. Var det ett noga genomtänkt beslut som framlagts för biskopen på ett sådant sätt att han fick tid på sig att noga överväga vad som talar för och emot, eller fattades det informellt av tjänstemän i panik utan att biskopen fått chans att ta ställning till konsekvenserna? Byströms, von Essens och nu senast Hasselgrens uttalande för media i denna affär gör att man frågar sig hur det egentligen står till med beslutsprocesserna på Stockholms katolska stift. Von Essen och Byström har sagt att de tycker det är helt i sin ordning att styrelsen inte informeras om allt. Von Essen har sedan sagt till Radio Uppland att han så här i efterhand nog borde ha insett att han skulle informerat styrelsen, men säger samtidigt att han knappast visste något själv eftersom stiftsledningen ägde frågan.

Det framstår allt mera som att Caritas Sveriges problem i själva verket har varit och är Stockholms katolska stifts problem. Visst måste vissa känsliga frågor kunna hanteras i slutna rum utan publicitet, det är helt klart, men problemet i Stockholms katolska stift är att ALLT SAMMANBLANDAS I EN ENDA RÖRA utan att det finns en tydlig och klar beslutsprocess. Styrelser agerar som om de hade ansvaret fullt ut men i själva verket sker ett dubbelspel bakom kulisserna. Denna otydlighet och brist på insyn gör att arenan är öppen för olika informella ledare att träda upp och intrigrera och styra. DET ÄR EN AKUT NÖDVÄNDIGHET ATT SE ÖVER ARBETSRUTINERNA OCH BESLUTSPROCESSERNA I STIFTET. Biskopen behöver ta ett tydligare ledningsansvar över denna process, och jag tror det kommer att bli nödvändigt att ta in en extern organisationskonsult för att titta på detta.

Om ingenting görs kommer vi att få se mer av det som vi sett så många exempel på under de senaste åren: Kompetenta personer med goda ambitioner engagerar sig i olika uppgifter för att under loppet av några år malas sönder så att de för all framtid avskräcks för att göra något mer inom Kyrkan. Detta är ett ofantligt slöseri med vår viktigaste resurs: engagerade och kompetenta lekmän som verkligen vill bidra till Kyrkans liv och växt.

 

Bertil Gärtner en vis man

 Bertil Gärtner är en nestor inom Svenska lutherska kyrkan. Jag träffade honom senast för två år sedan då han var huvudcelebrant vid den stora avslutningsgudstjänsten på Oas sommarmöte i Borås. Vid årets möte skulle han också varit med, men sjukdom satte hinder i vägen.

Bertil Gärtner tillhör dem som anser att Svenska kyrkan går åt helt fel håll när man nu håller på att ge en ny innebörd åt äktenskapsbegreppet. Vad han tycker om detta kan man inte ta miste på när man läser hans blogg:

• "Efter att ha läst Läronämndens yttrande i äktenskapsfrågan måste jag tillstå att det måste vara något sjukt när man måste försvara sina åsikter med långa haranger som bara leder till en slutsats: vi gör som vi tycker även om Bibeln har en annan åsikt...
• Man kan fråga sig om utbytet av ordet äktenskap mot ”persongemenskap” är något annat än att undvika det vanliga kristna sättet att uttrycka sig – ett äktenskap mellan man och kvinna. Enkelt sätt av en Läronämnd att trolla bort en sak för att få fram en annan...
• Jag har sällan läst ett så uselt dokument som Läronämndens yttrande i frågan om enkönade ”persongemenskaper”.  Jag förstår att man tror sig veta vad Gud sagt och inte vill höra vad som varit den allmänneliga kyrkans tro i alla århundraden och då måste man ha många sidor av bortförklaringar för att komma fram till det man själv vill höra...
• I allt detta var det intressant att få veta att den kommitté som presenterat utlägningen av de bibliska texterna för Läronämndens yttrande aldrig sammanträdde utan allt skedde via E-mail. Bekvämast så naturligtvis!.."

Men han ser också mycket ljus och hopp:

• "Det är underbart att i samma ögonblick höra om hur den helige Ande verkar i många grupper i vår kyrka där man fortfarande vill höra vad Gud uppenbarat i sitt Ord. Dessa andliga rörelser visar på framtidens kyrka som vet vilken grund den skall stå på. Var den verkliga kyrkan idag finns kan man fundera mycket över."

Trots att det utifrån hans och många av de många aktiva engagerade gruppernas perspektiv är så mycket problem i den officiella kyrkan, att man tycks fortsätta att gå profanpolitikens ärenden trots att kyrkan nu skulle vara fri och obunden, så är tanken att han skulle lämna denna kyrka honom helt främmande. Bertil Gärtner ger uttryck för en mycket stor kärlek och samhörighet med världskyrkan som innefattar alla döpta, men framförallt med den Svenska lutherska kyrka han verkat i under sitt liv.  Han har ju ofta varit en stridbar person som sagt ifrån när han tycker att den officiella kyrkan gör avsteg från den evangeliska tron, och han berättar att han ibland fått frågan varför han inte lämnat Svenska kyrkan. "Om inte Gud placerat mig här i denna kyrka hade jag för länge sedan lämnat den åt sitt öde. Men nu är jag satt här och min förklaring till detta finns skriftligen i nästa OAS-blad", skriver han.

 Och Oas-bladet har just kommit ut.  I sina funderingar över om att lämna Svenska kyrkan eller stanna kvar berättar han att han på sina resor träffat kyrkliga diginitärer både i öst och väst, bla. den förre påven Johannes Paulus II, och dryftat frågan, men han har alltid fått samma svar: Du skall stanna där du är. Detta är hans övertygelse också idag.

Jag uppfattar att det ligger något mycket vist i detta beslut. Kyrkan har i alla tider slitit med problem och ofullkomligheter, (Paulus verkar ju inte ha haft det så lätt heller med de församlingar han grundat med tanke på alla förmaningar man läser om i hans brev), och det finns något oansvarigt över tanken att man skulle överge skeppet så snart det finns missförhållanden. Det skulle då bli kaos, och det är väl precis vad det blivit i kristenheten där samfund efter samfund nystartats så att kristenheten idag framstår som mycket splittrad. Om ett helande skall komma till stånd, så måste det finnas människor som är beredda att stanna kvar och hjälpa till att läka såren i det sammanhang där de befinner sig, istället för att jaga efter den ideala kristna miljö som de aldrig kommer att finna.

Min uppfattning är att trenden idag har vänt. Från att fly fältet, isolera sig från de andra och starta eget, så finns i kristenheten idag en allt djupare medvetenhet om ansvaret för enheten och helheten. Bertil Gärtners attityd är ett exempel på detta.

Men katolikerna då? Skall inte en rättrogen katolik tycka att Katolska kyrkan är tillräckligt, och det är bara för de andra att vända om och återkomma till moderkyrkan?. Så tänker en del traditionella katoliker som verkar tycka att inte ens påven är tillräckligt traditionellt katolsk (SSPX m.fl.), men kyrkans ledning har en mycket mer fördjupad inställning till detta. Den som är intresserad av hur chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Walter Kasper ser på detta kan läsa t.ex. Peter Artmans bok Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke (Artos förlag).

Vill man veta något om påven Benedikt XVI´s tankar kan man läsa intervjuboken av Peter Seewald: "Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen" (Veritas förlag). På Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening "Vem ska egentligen ansluta sig till vem?", svarar kardinal Ratzinger (intervjun gjordes år 2000):

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:

"De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad."

Jag tror både Gärtner och Ratzinger anar något av detta levande skeende som ingen kan styra över men som vi alla måste vara lyhörda för och var och en från sin horisont, sitt samfund, i trons lydnad vara öppen för vad Anden säger till församlingarna. Jag tror kristenheten idag befinner sig i ett liknande läge som Europa åren innan Berlinmuren föll. Ingen kunde ana hur det skulle gå till att ena öst och väst, men plötsligt så bara skedde det...

Könskomplementaritet eller endast personkomplementaritet?

 Gert Gelotte fortsätter sin kampanj mot Katolska kyrkans ledare och institutioner, nu genom en artikel tillsammans med Irène Nordgren i Kyrkans tidning. Gelotte har en polemisk argumentationsteknik , som en politiker, man får ett intryck att syftet med hans texter är inte att i ett filosofiskt samtal undersöka olika frågor, utan det handlar om att uppnå konkreta resultat. Därför är han inte mer tydlig med hur han egentligen tänker än vad nöden kräver, han sovrar i fakta så att han utelämnar eller lyfter fram, påstår eller förnekar alltutifrån vad som är nyttigt för stunden för att uppnå det avsedda syftet.

Föremålet för Gelottes och Nordgrens debattartikel i Kyrkans tidning är Newmaninstitutet som nu blir högskola. Institutet beskriver sina jämställdhetsmål i en skrivelse till Högskoleverket: ?Newmaninstitutets ledning, anställda och studenter ska aktivt eftersträva en miljö där jämställdhets- och likabehandlingsaspekter är integrerade i såväl rekryteringsförfarande som undervisning, forskning och annat arbete. Ingen ska behöva känna sig exkluderad, osynliggjord, diskriminerad eller trakasserad på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, trosuppfattning, psykiska/fysiska funktionshinder eller ålder.?

Artikelförfattarna säger sig vara intresserade av att följa hur Newmaninstitutet förverkligar sin jämställdhetsplan, men konstaterar samtidigt att detta nog blir svårt eftersom man verkar i Katolska kyrkan som tillämpar systematisk diskriminering av kvinnor genom att prästämbetet är förbehållet män. - Dubbelmoral tycks de mena, men de flesta känner till att alla som står under Högskoleverkets uppsikt måste ha en jämställdhetsplan, det är ett politiskt beslut som inte tar ställning till vilka principer ägaren eller lärarna har för övrigt.

Jag tror inte Gelotte och Nordgren är ett dugg intresserade av hur Newmaninstitutet  förverkligar sin jämställdhetsplan, deras intresse är att ta tillfället i akt för att ytterligare en gång klanka ner på Katolska kyrkan som insisterar på att prästämbetet är för män. Hittills har de myndigheter som övervakar lagstiftningen inte underkänt Katolska kyrkan som arbetsgivare eller mottagare av bidrag med åberopande av att man inte har infört kvinnliga präster. Då borde författarna lika gärna anklaga Högskoleverket för dubbelmoral. Eller Svenska kyrkan för den del som fortsätter att ha ekumeniska kontakter med Katolska kyrkan utan att framföra krav på att man upphör med denna diskriminerande praxis.

Det har egentligen länge förvånat mig att vi hört så lite kritik från Svenska kyrkans sida mot Katolska kyrkans syn på prästämbetet eftersom man med sådan övertygelse inom sina egna led för fram synen att det är könsdiskriminerande att inte ge kvinnor tillträde till prästämbetet och att man går så skoningslöst fram med kvinnoprästmotståndarna inom sina egna led. Därför är det logiskt med en artikel som innehåller de synpunkter som Gelotte och Nordgren framför i Svenska kyrkans organ, men det är inte logiskt att den är skriven av katoliker.

Jag tror att man inom Svenska kyrkan är rädd för en debatt om detta med Katolska kyrkan, eftersom man då skulle tvingas gå in i en mera djuplodande diskussion kring de teologiska frågorna, därför ger man sig hellre på de egna kvinnoprästmotståndarna som är lättare att avfärda för att de är få och de mest tongivande dessutom grånande. Man önskar styra diskursen helt till att det gäller en jämställdhetsfråga, så att motståndarna kan ställas till svars såsom motståndare till jämställdhet mellan könen.

Låt oss då adressera själva kärnfrågan: Är det en fråga om kvinnodiskriminering att prästämbetet är förbehållet män? Många ledande debattörer inom Svenska kyrkan och Svenska kyrkans ledning anser detta. Man kan inte säga om Svenska kyrkans ledning att de håller en fast kurs i alla frågor, men i denna fråga håller man en mycket fast kurs. Några katoliker anser samma sak, bland dem Gelotte och Nordgren liksom nunnan Louise Akers från ärkestiftet i Cincinnati i USA som har jobbat med freds- och rättvisefrågor i många år. Hon har på begäran av ärkestiftets utbildningskansli utformat kurser i ämnet kyrka och rättvisa. Hon anser att kvinnor bör få ordineras till präster i katolska kyrkan och menar att det är en rättvisefråga som har sin grund i människors lika värde.

Frågan är ställd, den kräver ett ärligt svar, och människor måste respekteras inom Kyrkan vare sig de kommer fram till den ena eller andra ståndpunkten. Det förutsätter ett öppet samtal, det går inte att lägga locket på genom att hänvisa till att nu har Katolska kyrkans läroämbete en gång för alla bestämt sig för hur det skall vara. Men jag håller inte med om att frågan om prästämbetet primärt är en jämställdhetsfråga. Det är ingen mänsklig rättighet att få bli präst, precis som det inte är någon mänsklig rättighet att få ingå ett sakramentalt äktenskap för vilka kontrahenter som helst. Och kvinnor har många möjligheter att få utlopp för sina andliga kallelser i Kyrkan, kyrkohistorien har ju många exempel på detta. (Därmed inte sagt att Katolska kyrkan inte måste bli bättre på jämställdhet mellan könen, precis som samhället  övrigt).

Jag är inte den som av egen principiell ståndpunkt är övertygad om att kvinnor skall vara utestängda från prästämbetet, men jag har mött dem som tänker så och tycks sätta denna fråga framför tron i övrigt, de säger: "Om Katolska kyrkan skulle tillåta kvinnliga präster, då lämnar jag kyrkan". Så skulle inte jag säga, jag skulle själv inte kunnat tänka ut att ordningen skall vara på det sättet, men jag konstaterar att det är den ordning som är fastställd och som de som är bärare av Kyrkans läroämbete är väldigt eniga kring. Om läroutvecklingen emellertid skulle bli sådan, att vid ett ekumeniskt koncilium i framtiden biskoparna tillsammans med påven kommer fram till att prästämbetet skall öppnas för kvinnor, så skulle jag acceptera det. Men jag anser mig inte moraliskt förpliktigad att tillsammans med Gelotte och hans meningsfränder gå emot Kyrkans läroämbete och driva deras linje. Att följa läroämbetets linje strider inte mot mitt samvete.

Mina funderingar under sista åren har gått i den riktningen att jag tror att kvinnoprästfrågan inte kan ses isolerat, utan den är en del i det större sammanhang som har att göra med synen på könen, könskomplementariteten och äktenskapsteologin i stort. Det finns en logisk utveckling i Svenska kyrkan från öppnandet av prästäbetet för kvinnor och till accepterande av könsneutrala äktenskap där könskomplementariteten inte längre ses som viktig utan man talar endast om personkomplementaritet.

Det finns en polaritet mellan å ena sidan Kyrkans syn på komplementariteten mellan man och kvinna som en grundläggande teologisk och antropologisk fråga, ja grundlägande för hela den mänskliga existensen å ena sidan och den nya queer-ideologin som relativiserar och ifrågasätter detta perspektiv å andra sidan. När man ser vilka krafter som har tolkningsföreträde i Svenska kyrkan i dessa frågor, så är det uppenbart att det är ledande personer som står queer-ideologi nära eller som åtminstone inte är främmande för att anlägga ett sådant kritiskt perspektiv på Kyrkans traditionella syn och som använder sin plattform till att driva dessa frågor. Hit hör t.ex. Jesper Svartvik, medlem i Svenska kyrkans teologiska kommitté och var drivande i att få igenom beslutet att könsneutrala äktenskap är i enlighet med Svenska kyrkans teologi, liksom Malin Ekström och Ann-Louise Eriksson, chef för Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. Dessa forskare verkar uppfatta sina roller mera som att vara ideologer än forskare, och finner en naturlig allians med vänsterliberala intellektuella utom och inom kyrkorna som är tongivande i mediavärlden, t.ex. Helle Klein och Gert Gelotte. Att man har media på sin sida gör att man har tolkningsföreträde och kan ange diskursen, vilket leder till att allt det Katolska kyrkan säger i denna fråga inte blir synliggjort utan direkt speglat såsom konservativt, bakåtsträvande, diskriminerande. Det går t.ex. knappast att nämna Humanae vitae utan att dra en skur av ogillande uttalanden över sig. Det är synd. Genom denna fördomsfulla enkelspåriga läsning av Humanae vitae missar man en hel del av vad som egentligen står där.

En person inom Katolska kyrkan som verkligen försökte sig på att fördjupa diskussionen och lägga ut och förklara Katolska kyrkans syn var påven Johannes Paulus II. 1979 och framåt höll han under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på KROPP OCH SEXUALITET. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad som kom att kallas KROPPENS TEOLOGI. Undan för undan har denna samling betraktelser upptäckts av eftervärlden, här finns källan till en sexuell kontra-revolution och en återupptäckt och en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva och livsbejakande helhetssyn på kropp och sexualitet. Kyrkan behöver ett nytt närmande till dessa frågor som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Kroppens teologi är ett försök att anlägga ett sådant perspektiv.

Det är inte givet att de moderna queer-ideologerna har rätt och att Katolska kyrkan har fel. Det kan ligga något grundläggande riktigt och för människan gott i att bejaka den könskomplementaritet som kommer till uttryck i Katolska kyrkans och större delen av världskristendomens syn på dessa frågor. Om resten av samhället går vilse här är det viktigt att åtminstone Kyrkan står fast. Och detta har ingenting att göra med diskrimineringsfrågor, varken när det gäller kön eller sexuell läggning.

Vadstena samlar Sveriges katolskt kristna

 

I helgen var jag i Vadstena. Lördag den 5 september samlades Sveriges katoliker till stiftsvallfärd som brukar hållas vartannat år. Enligt Världen idag var det drygt 3000 deltagare. Samtidigt firade Sveriges unga Katoliker 75-årsjubileum genom ett möte som varade 4-6 september. Som Signumbloggen skriver är Vadstena en viktig samlingspunkt för det katolska Sverige: "Slottet i Vadstena, en påtaglig symbol för Vasakungarnas makt och delvis byggt med material från Birgittasystrarnas kloster, har under de senaste decennierna fungerat som plats för en rad stora katolska evenemang, såsom påvebesök, stiftssynod, Birgittajubileum och stiftetsvallfärder. Fast minst lika viktiga som slottet och Blåkyrkan är förstås ortens bägge nu aktiva klostergemenskaper. Birgittasystrarnas kloster och deras gästhem i stadens mitt, liksom Mariadöttrarnas kloster med gästhem i det närbelägna Omberg spelar  en ovärderlig roll i sammanhanget. Systrarna med sina karaktäristiska ordensdräkter fanns också talrikt företrädda i vimlet i helgens katolska folkfest." Vadstena är Sveriges viktigaste pilgrimsort, där finns den heliga Birgittas skrin i Blåkyrkan, Birgitta som är världens mest kända svenska person och ett av Europas skyddshelgon, en kraftfull kvinna som inte drog sig för att förmana både påve och furstar.  Ingen plats kunde vara lämpligare att samlas på och be för Sverige.

 Själv var jag där med en grupp funktionärer från KKS (Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige). Olika organisationer och grupper i Katolska kyrkan hade möjlighet att presentera sig och blev erbjudna ett bord i en av de stora salarna i Vadstena slott. KKS bord var välbesökt och bl.a. sålde vi ICCRS´s presentations-DVD om Karismatiska förnyelsen, en video på 30 minuter som finns på olika språk som beskriver hur Karismatiska förnyelsen började, vad påvarna sagt om förnyelsen, samt ICCRS roll som samordnare av förnyelsen på det internationella planet (finns i KKS webbutik). Genom vår hemsida kommer KKS i kontakt med många invandrare som varit med i karismatisk förnyelse i sina hemländer och som nu letar efter liknande grupper i Sverige. Vi är glada när vi kan hänvisa till de bönegrupper och evenemang vi erbjuder. Flera kom fram till vårt bord och uttryckte sin glädje att ha kunna knyta kontakt med förnyelsen i Sverige.

  KKS ordförande, diakon Pancho Chin A Loi med en grupp ungdomar framför KKS informationsbord

 Ett tecken på det ökade ekumeniska intresset för Katolska kyrkan är att båda de kristna dagstidningarna Dagen och Världen idag rapporterade om händelsen. Dagen var även på plats och hade ett informationsbord tillsammans med de övriga grupperna och organisationerna.

SUK, Sveriges Unga Katoliker, hade ett tredagarsmöte där man firade organisationens 75-årsjubileum. Det var workshops, fotboll och femkamp samt givetvis mässa och bön. Ungdomarna deltog i den stora vallfartsmässan på borggården på lördagen, man hade olika workshops, t.ex.  om etik och moralfrågor och Pancho Chin A Loi ledde en uppskattad workshop om lovsång.  På fredagkvällen var det stor fest med olika artister, bl.a. Daniel Saucedo som är katolik och gärna ställde upp att efter förfrågan komma till mötet. Tidigare SUK-ordförande genom åren var inbjudna och man bjöd på födelsedagstårta och ett praktfullt fyrverkeri. Ett mindre lyckat inslag i programmet var ståuppkomikern Erik Löwnthal som drog en del ganska vulgära sexuella skämt som egentligen borde vara opassande  även för en normal krog-pulik och som definitivt var opassande i denna katolska miljö med närvaro av biskopen och ordenssystrar och ungdomar som söker sin identitet som katolskt kristna i samhället. En monumental brist hos artisten på känsla för den miljö han vistades i. Kanske också en brist på kulturkompetens hos den som planerat programmet som borde förstått att man kunde vänta sig sådant av en sekulariserad ståuppkomiker som normalt verkar i krogmiljö.

Den finaste delen av lördagkvällen var den nattliga tillbedjan av sakramentet som vidtog efter fyrverkeriet som avslutade festen. Alla ungdomar gick till den stora idrottshallen och satt i grupper på golvet, och i mitten hade man rest ett altare med levande ljus där man ställde fram det heliga sakramentet. I tystnad varvat med stilla lovsånger fick alla möjlighet att stilla sig och komma nära Jesus själv i tillbedjan och bön. Det var ett mycket stämningsfullt och andligt laddat moment. Biskop Anders hade som inledning till denna del av kvällen inbjudit ungdomarna att öppna sina hjärtan för Gud och söka att komma närmare honom.

  Biskop Anders med f Frans Schneider och "Danne". Frans Schneider är en av dem som skall ingå i teamet av präster som skall arbeta speciellt med ungdomarna.

  Diakonerna Björn Håkonsson och Kennet Pålsson med biskop Anders i samband med mässan på borggården.

[ Fler bilder här.]

---

Posted 2009-9-7 7:42 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ungdomar, anders arborelius, Vadstena, Katolska kyrkan i Sverige, suk, stiftsvallfärd