Memories of John Paul II

Katolska kyrkans sociallära

 

Vad menas med "Katolska kyrkans sociallära"?

Katolska kyrkans sociallära är ett sammanfattande namn på det som Kyrkans läroämbete sagt i samhällsvetenskapliga och socialetiska frågor i modern tid. Grunderna till socialläran återfinns i en mängd olika dokument. Utgångspunkten är Leo XIII´s socialencyklika  Rerum Novarum (RN) från 1891. Att den tillmäts stor betydelse visas av att senare påvar gett ut uppföljande encyklikor på årsdagarna av dess tillkomst. På 40-årsdagen gav Pius XI ut Quadragesimo Anno (QA), och på den 80:e årsdagen utgav Paulus VI brevet Octogesima Adveniens (OA). Johannes Paulus II utgav till 90-årsdagen encyklikan Laborem Exercens (LE) och till 100-årsjubileet Centesimus Annus (CA).

Syftet med socialläran är att analysera det läge samhället befinner sig i, beskriva den rådande situationen för att utifrån en kristen synvinkel kritisera det negativa och ge förslag till reformer och påpeka vilka insatser bör göras. Socialläran bygger givetvis på grundläggande kristen tro och gott om hänvisningar finns till Bibeln som är en viktig källa, men Katolska kyrkan har alltid tolkat Bibeln i förnuftets ljus, och man brukar man säga att socialläran bygger på naturrätten, och alla människor kan förstå och tillägna sig den, oberoende av om man är kristen eller inte.

Sociallärans bibliska ursprung.

Studerar vi Bibeln blir det mycket tydligt att grundinspirationen kommer därifrån. Gamla testamentet är fullt av uppmaningar att handla rättvist. Profeterna förkunnar en Gud som säger: ”Sluta göra det onda, och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan och skaffa änkan rätt” (Jes 1:17).

Jesus visade  i handling att Gud vill rättvisa, barmhärtighet, kärlek, förlåtelse. Han visade omsorg om fattiga, utstötta, sjuka, vilket ingav människor stort förtroende för honom, och stara skaror samlades runt honom. Genom sin död blev han historiens största förebild för icke-våld. Inte minst kvinnor fick upprättelse genom honom, och t.ex. genom liknelsen om den barmhärtige samariern visar att han att etnistkt ursprung inte har någon betydelse för människovärdet och går därmed emot all rasism. Alla människor är "vår nästa"!

Jesus bildade ett exempel för de troende och den tidiga Kyrkan var mycket socialt medveten. Vi läser i Apg: "De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov (Apg 2:44-46). Sedan har Kyrkan i alla tider arbetat socialt genom att inrätta skolor, sjukhus, hjälp till fattiga. Klostren var ofta viktiga sociala inrättningar.

Rerum Novarum 1891

Den moderna sociallärans ursprung daterar sig alltså till 1891 då RN publicerades. I slutet på 1800-talet hade stora omvälvningar skett som fått konsekvenser för de enskilda människorna. Industrialismen, urbaniseringen... Arbetarna exploaterades, det fanns inga regler, inga lager som reglerade hur mycket man skulle arbeta, även små barn utnyttjades. Socialism och liberalism var de två stora politiska ideologierna under denna tid. Det var nödvändigt för Kyrkan att ta ställning till de brännande sociala frågorna. Äkta kristen fromhet kan inte innebära en flykt från världen, evangeliets anda är ju tvärtom att ta vara på sina medmänniskor som lider. Detta insåg påven Leo XIII.

Rerum Novarum behandlade arbetarfrågan och talade om arbetares rättigheter. Encyklikan tog inte som socialismen avstånd från privat ägande, det är tvärtom en mänsklig rättighet. Encyklikan var också kritisk mot liberalismen genom att slå fast att det är statens skyldighet att garantera människovärdiga arbetsförhållanden och rätt att bilda kristna fackföreningar under vissa omständigheter. Många katoliker på den tiden menade att Kyrkan skulle ägna sig åt det andliga och det inre fromhetslivet och inte befatta sig med politiska och ekonomiska frågor. Därför blev många chockade, en del katolska arbetsgivare försökte t.o.m. hindra sina anställda att ta del av encyklikan.

Påven använde ett kraftfullt språkbruk: ”Arbetarna är utlämnade åt obarmhärtiga herrars godtycke och den hänsynslösa konkurrensens vinningslystnad”,
”Storkapitalister lägger ett nästan slaviskt ok på proletärernas väldiga massa” och ”Liberalismen använder människor endast för egen vinning skull, och har en föraktfull syn på människan”. En viktig princip i encyklikan var att arbetet är till för människan – och inte människan för arbetet.

Arbetet återkommer i alla de senare socialencyklikorna. Grundprinciper är:

• Arbete kommer före kapital
• Människa före maskin
• Subjekt före objekt
• Person före funktion

Dessutom fastslås att rättvisa och frihet hör ihop. Om endast frihet råder, leder det till individualism, och rättvisa utan frihet leder till en kollektivism.

Quadragessimo Anno 1931

QA från 1931, tar också upp arbetarfrågan och utvecklade Leo XIII´s tankar. Att bilda fackföreningar fastslogs som något gott, och strejeker accepterades. Där sägs också att äganderätten är bunden till socialt ansvar, att lönen måste vara skälig, så att arbetaren kan försörja sin familj.

Johannes XXIII

Påven Johannes XXIII skrev på ett enklare, mindre akademiskt språk och vände sig inte bara till katolikerna, utan till hela mänskligheten, som det heter "till alla människor av god vilja". 1961 kom Mater et Magistra (MM) och 1963 Pacem in Terris (PT). Nu fokuseras på det internationella läget och u-ländernas situation. Han betonade vikten av att u-länder får behålla sin egen kultur och inte skall utnyttjas ekonomiskt av i-länderna.

Andra Vatikankonciliet 1962-65

Andra Vatikankonciliet 1962-1965 tog upp en mängd sociala och politiska frågor, framför allt i pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes (GS, Kyrkan i världen av idag). Stor vikt läggs i dokumentet vid människans roll som en relationell person och samhällsvarelse.
Här läggs en modern grund för kyrkans samhällslära.

Johannes Paulus II.

Johannes Paulus II har givit ut tre socialencyklikor:

1. Laborem Exercens (LE) från 1981
2. Sollicitudo Rei Socialis (SRS) från1987
3. Centesimus Annus (CA) från 1991

I CA görJohannes Paulus II en filosofisk sammanfattning av katolsk sociallära. Utifrån den då aktuella världsssituationen skrev han: "Om den avgörande produktionsfaktorn tidigare var jorden och senare kapitalet - i betydelsen alla produktionsmedel - så är den avgörande faktorn i dag alltmer människan själv, d.v.s. hennes kunskap, särskilt den vetenskapliga, hennes förmåga att  skapa solidariska organisationer och att uppmärksamma andra människors behov och att kunna tillfredsställa dem”. Andra teman i Johannes Paulus II´s socialencyklikor är frågor kring krig och fred, kapprustningen, miljöförstöring, genusfrågor, arbetslöshet, rasism, materialism, konsumism och skuldavskrivning.

Johannes Paulus II talar om det allmänna bästa ur hela mänsklighetens perspektiv, och han kritiserar såväl den  kapitalistiska världens orättfärdiga utsugning av världens fattigaste länder som korruption i fattiga länder. 

Fyra viktiga principer

Man kan urskilja fyra viktiga principer som vägleder allt tänkande i den katolska socialläran:

• personprincipen
• solidaritetsprincipen
• delaktighetsprincipen
• subsidiaritetsprincipen

Personprincipen
Ingen påve har som Johannes Paulus II försvarat människans oförytterliga värde och värdighet alltifrån konceptionen till den naturliga döden. Han myntar begreppet ”Människan är Kyrkans första väg”. Personprincipen säger att varenda enskild person skall framstå och betraktas som en okränkbar individ med personligt anspråk på autonomi, det vill säga självbestämmanderätt för val av arbete, rätt till utbildning etc. Människovärdet står i centrum för socialläran, och här ses även människan som en samhällsvarelse, insatt i ett nät av relationer med ömsesidigt ansvar och uppdraget att tillsammans bygga upp en rättvis värld.

Solidaritetsprincipen
Innebär att enskilda personer och olika grupper, när de verkar för sina egna intressen, måste ta hänsyn till hela samhällets bästa. Solidaritet betyder enligt ordets latinska rötter gemensam förpliktelse där var och en är ansvarig för helheten.

Delaktighetsprincipen
Denna princip innebär att det är varje människas rätt, plikt och ansvar att aktivt vara med och bygga samhället. I det apostoliska brevet Christifideles laici från 1988 uppmanade Johannes Paulus II lekfolket till att arbeta politiskt. Detta upprepade han vid jubileet för politiker vid millennieskiftet och uppmuntrade det politiska livet genom att utnämna den helige Thomas Moore som skyddshelgon för statsmän och politiker.

Subsidiaritetsprincipen
Innebär att enskilda personer och grupper skall förfoga över ett så starkt frihetsutrymme och så vidsträckta utvecklingsmöjligheter som möjligt. Högre instanser som kommun eller stat skall endast rycka in i mån av behov och inte för att kväva de lägre instansernas förmåga att ta egna initiativ och fatta beslut.

Sociallärans betydelse

Socialencyklikorna har haft stor betydelse i till exempel Latinamerika där de varit ett stöd för de kristna som velat återupprätta människans värdighet i förtryckande stater.  De som en gång tog initiativ till det som sedan blev EU-projektet var alla praktiserande katoliker inspirerade av socialläran. Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi... Man ville ha en sekulär stat men som byggde på sociallärans värderingar. Maritain talade om en ”organisering av världssamfundet efter rättvisans och vänskapens principer”. Politik och tro hörde helt ihop för Maritain. Men det handlade definitivt inte om konfessionalism eller en teokrati. Han åsyftar snarare en ”politisk vänskap” (une fraternité politique). Maritains bok Humanisme intégrale (En fullödig humanism) har lagt grunden för en respektfull och fruktbärande dialog mellan katolska kyrkan och politiska institutioner. Idén om en fullödig humanism finns integrerad i den katolska socialläran.

Tony Blairs kristna socialism inspireras också av socialläran och den har haft betydelse för flera ledande socialdemokrater som bidragit till folkhemsbygget.. Palme lär ha uppskattat den. Socialläran spelade en stor roll i den ideologiska utformningen av polska Solidaritets partiprogram och till hela det kommunistiska systemets fall. Den har inspirerat till bildandet av organisationer som Justitia et Pax och Caritas.

Genom att socialläran utgår från det allmänna bästa som något som vi alla människor tillsammans kämpar för, vilken livsåskådning de än må ha, så är socialläran något som går utöver en rent konfessionell etik. Som katoliker och kristna kan vi dela vår etik och vårt sociala engagemang med andra oberoende av deras kultur eller tro. Men som kristna ser vi också en djupare innebörd i det rätta handlandet. Med Jesus som förebild ser vi den Helige Andes verk när en god handling sker, vi vet att de liv vi lever på ett djupare plan är ett svar på Guds kallelse. Detta kan Katolska kyrkans sociallära hjälpa oss att förstå.

/Bengt Malmgren

Referenser:

Länkar till de olika dokumenten, se i den löpande texten.

Vatikanen och Europas andliga fundament - föreläsning av Sr Madeleine Fredell OP februari 2010.

Kompendium katolsk sociallära:  http://www.vatican.va/roman_curia/pontifical_councils/justpeace/documents/rc_pc_justpeace_doc_20060526_compendio-dott-soc_en.html

Book with exclusive interview of Pope Benedict XVI is published

THE DIGITAL STORY OF THE NATIVITY

Don Camillo - The Procession

Har Kristendomen blandat gift i Eros´ bägare?

 Jag skriver här ett avslutande inlägg i min serie om sexualitet och andlighet. I det första inlägget tror jag att jag använde termen "sexism" något missvisande. Sexism betyder nedvärdering av en person p.g.a. dennes kön och introducerades av feministerna, vad jag avsåg i mitt inlägg var snarare det sexualiserade samhället. Se kommentarer under det inlägget. De andra inläggen här och här.

Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, på ett sätt som engagerar och berör, och inte bara välsignar och bejakar den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället tydliggör att allt inte är OK på sexualitetens område man vill leva ett rent och fullödigt liv.

Om man säger att stjäla eller ljuga eller drivas av avund och girighet inte är OK, så är det inte så särskilt provocerande att höra, även om de flesta människor någon gång tagit till en nödlögn eller av girighet tagit för sig på bekostnad av andra. Man kräver inte av kyrkan att eftersom människor är som dom är, och eftersom jag är som jag är, så måste kyrkan välsigna och sanktionera mina lögner och mitt giriga beteende. Men om man tänker efter, så verkar det vara precis det en del människor begär på sexualitetens område.

Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld längre? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att "kristendomen har givit Eros gift att dricka". Men hur är det med detta? Påve Benedikt XVI försökte utreda lite av detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, "kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken". Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape. Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han, och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den levande kontakten med Kristus.” Läs själva! Encyklikan har utgivits på svenska, finns i webbversion på engelska här.

Påven tillhör den som inte vill dela upp och sätta gränser mellan eros och agape, utan allt är ett utflöde ur en och samma källa. Detta synsätt har också den katolske teologen Werner Jeanrond som nyligen utkom med boken "Kärlekens teologi" Han skriver mycket positivt om påvens encyklika. Att Jeanrond i sin bok nästan inte alls refererar till den tidigare påven Johannes Paulus II förvånar mig. JP II harskrivit och sagt mycket om den kroppsliga kärleken, t.ex. boken Kärlek och ansvar som även gavs ut på svenska, samt en serie mycket intressanta och djuplodande betraktelser under 1980-talet, som kom att rubriceras som "Kroppens teologi".

Min poäng är att de som påstår att Katolska kyrkan är sexualfientlig och moralistisk i sin syn på kärlek och sexualitet nog måste tänka om. Det gäller även synen på homosexualitet och kristen tro som lätt spårar ur i överdrifter och låsta positioner. Fredrik Rosvall har skrivit en intressant artikel i ämnet i Världen idags webbupplaga. Han citerar bl.a. den katolske romanförfattaren och nobelpristagaren François Mauriac (1885-1970) som ofta behandlade trons frågor, och sådant som rör kärlek och sexualitet i sina böcker.  Mauriac beskriver ofta vilsen sexualitet som kropparnas försök att överbrygga klyftorna mellan människornas hjärtan. I en (självbiografisk??) roman, Ung på den tiden  (1969), samtalar huvudpersonen Alain och hans vän Simon om sexualitet och avhållsamhet. ”Vad betyder renheten för er?” frågar Simon. Varför måste man vara ren? Alain svarar: ”För att kunna ge ut sig. Det svaret fick jag av en ung präst som jag tillfälligt hade biktat för. För att ge sig själv åt andra, sade han, vilket är vår kallelse, krävs absolut renhet. Då kan man göra det helt och fullt och till och med vara oförsiktig.”

Kyrkan försvarar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Man kan göra detta och samtidigt vara emot olika slags negativ särbehandling av homosexuella. Det är två olika frågor som måste hållas isär. I frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men jag har inte sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan det handlar mera om ideologi och politik. Rosvall reflekterar över varför det ofta blir så upptrappade motsättningar mellan den kristna trons och den fria sexualitetens försvarare. Han skriver:

"När den kristna trons och homosexualitetens (eller den fria sexualitetens) försvarare rasar mot varandra så får jag ibland uppfattningen att de i första hand brottas med sig själva och sina egna frågor. Om man väntat med att uttala sig tills man gått till botten med sig själv så tror jag att diskussionen sett annorlunda ut. En tanke som åtminstone hjälper mig att se klart på saker och ting är att det inte är min uppgift att begränsa andra människors fria vilja. Som kristen är jag inte i första hand kallad att styra världen och andra människor utan mig själv... Visst blir jag irriterad när de stora politiskt korrekta dagstidningarna endast trycker den ena sidans argument men det är ingen som tvingar mig att läsa dem. Tydligen är det fler än jag som tänker så eftersom dessa fortsätter gå back. Arbetet för det goda, som kan råda bot på sexuell och annan vilsenhet, tror jag börjar i den egna sfären och sprider sig utåt snarare än tvärtom."

---

Posted 2010-8-16 7:48 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Benedikt XVI, sexualitet, kroppens teologi, Johannes Paulus II, kärleken, teologi, filosofi

Lillemor Hallin: 30 år med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige

 (Artikel publicerad i AKKS nyhetsbrev dec 2007)

Den obetydliga början
Det var 1973 som en bönegrupp startades av pater Clyde Rausch OMI i Vår Frus församling i Täby. Egentligen visste vi väl inte vad vi gjorde. Ordet karismatisk hade vi aldrig hört och någon idé om hur en bönegrupp skulle fungera hade vi inte heller. Pater Clyde tänkte sig att de i församlingen som längtade efter andlig fördjupning skulle få en chans här. Så vi var några stycken som sjöng psalmer ur Bullonis gamla häfte, läste bibeln, samtalade och bad lite tillsammans.

Hur allt fick fart
Men så inträffade plötsligt vissa händelser som kom att sätta fart på oss. Pingstförsamlingen skulle få en ny pastor, och ekumeniskt kärleksfulla som vi var redan på den tiden så bad vi för detta. Ryktet om denna uppseendeväckande händelse nådde tidningen Dagen, som skrev ett reportage om saken. Genast började pingstvännerna strömma in, till vår stora förvåning. Ekumeniken var inte så utvecklad då. Samtidigt blev en syster till en av oss i gruppen botad från cancer genom förbön och doktorn skrev i journalen: En högre makt ingrep. Patienten tillfrisknade. Detta gav oss en enorm frimodighet att be för sjuka. Snart hade därför också en äldre man i gruppen, som hamnat på Danderyds sjukhus, förlamad efter sin andra stroke, blivit ögonblickligt botad och hemskickad efter att ha blivit smord med olja. Då kom ett reportage i Svenska journalen. Och ännu fler strömmade till gruppen – från alla samfund och alla orter mellan Märsta och Södertälje, ja, till och med från Åland och Norge. Och människor blev botade också i fortsättningen.

Arbetet med helande
Vi bara häpnade och förstod just ingenting. Bara att vi på något sätt borde ta ansvar för den uppkomna situationen. Så Kerstin Jonsson och jag reste till England och studerade bön för helande under en sommar. Där finns hem för helande, kommuniteter som arbetar med bön för helande, ett sjukhus som arbetar med medicin och bön i samverkan och många andra institutioner av liknande slag. Vi gick också i lära för pater Francis MacNutt OP, vilket var högintressant. Han hade nyligen kommit ut med sin bok Healing.

Efter detta startade pater Clyde och vi tillsammans vår skola i bön för helande i församlingen. Det var 1975. Efter några år hade vi tränat upp över 100 förebedjare i vårt närområde, cirka 60 protestanter och 50 katoliker – präster, pastorer, ordenssystrar, diakoner och lekfolk. Och bönegruppen bara växte.

Internationella vyer
Efter ännu ett reportage i Dagen kom ett par äldre pingstvänner en kväll, överförtjusta över att få träffa katolska karismatiker. – Vadå? Vad är det för nånting? frågade vi. – Men det är klart att ni är karismatiker, svarade de. Ni tror ju på den helige Ande. – Jo, det medgav vi att vi gjorde. Fast vi aldrig hört ordet karismatisk. – Ni måste absolut träffa kardinal Suenens i Bryssel, framhöll dessa pingstvänner. Han är ledare för den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Men nej, det tyckte inte vi var nödvändigt. Men de drog i alla fall med några av oss 1976 till ett av kardinalens alla ekumeniska seminarier på en vecka i Bryssel – med kardinalen som ledare och med 35 katolska och 35 protestantiska deltagare. Det var fantastiskt, och mäktigt, att få vara med en så andefylld och vis kardinal, som också profeterade och bad i tungor som den naturligaste sak i världen. Vi började förstå att vi hörde hemma i ett större sammanhang i kyrkan än vi anat.

Väl hemma igen startade vi direkt vårt första Liv i Anden-seminarium med inspiration från Bryssel. Bönegruppen och helandeskolan fortsatte. Flera ekumeniska grupper reste hem till sjuka och bad för dem och vi arrangerade ekumeniska helande gudstjänster i katolska kapellet i Täby. Präster, pastorer och lekfolk från alla kyrkor medverkade. Människor blev botade och bönegruppen knoppade av sig åt alla håll. Bl a startade Carin Widenmeyer gruppen i Katolska domkyrkan.

Nordiskt samarbete
1981 inbjöd John Golding, ledare för den norska katolska stiftsgården Mariaholm, till Nordens första katolska karismatiska möte. Deltagare kom från Norge, Sverige och Danmark. Mötet gav mersmak och 1983 möttes vi åter på Mariaholm. Den gången beslöt vi att organisera oss och börja en gemensam verksamhet. En ledningsgrupp utsågs med den danske generalvikarien Lars Messerschmidt som ordförande, mig som sekreterare (jag gjorde allt för att slippa!) och med John Golding och Florian Winter från Norge som medlemmar. Vi beslöt att börja med en nordisk konferens i Katolska domkyrkan i Stockholm.

Vår första karismatiska konferens, och sedan…
Pater Clyde och jag var ordentligt nervösa när vi skulle tala med gamle stränge domprosten Johannes Koch om detta. Hur skulle han reagera? Vi beslöt för säkerhets skull att helt undvika ordet ”karismatisk”. Så vi stammade fram en fråga om det var möjligt att få anordna en konferens med matservering. ”Självklart!” utropade domprosten med kraft. ”Min kyrka är ju till för sånt! Jag har matservis för 150 personer! Jag skriver genast ”KARISMATISK konferens” i almanackan.”

Bengt Malmgren utsågs till kontaktperson i domkyrkan. Och så kom den första konferensen till, 1985, med ICCRO:s (ICCRS hette så då) ledare pater Fio Mascarenhas SJ som huvudtalare och med deltagare från Sverige, Danmark och Norge. Tanken var att Danmark och Norge skulle arrangera nästkommande konferenser, men så blev det inte. Bengt Malmgren och jag fortsatte då arbetet tillsammans med många olika medhjälpare i Sverige genom åren. AKKS bildades, och rader av kurser och konferenser kom igång för att ge näring åt de katolska bönegrupper som växte fram: Liv i Anden-seminarier, Växt i Anden-seminarier, kurser i evangelisation, kurser i bön för helande, ledarträning och mycket annat. Det blev sommarkonferenser för alla åldrar, KANA-veckor för familjer, böndagar, reträtter och evangelisation, bl a på Sergels torg. Vi kallades ut i landet att undervisa också i kyrkor, församlingar och konferenser inom alla samfund. Det var på ICCRO:s (numera ICCRS´) regelbundna och gedigna ledarkonferenser i Rom och på andra orter som vi fick all inspiration, undervisning och uppmuntran till vårt arbete samt alla våra internationella kontakter.

Ökenvandringen börjar
Fram till 1986 hade alla OMI-prästerna i Täby, pater Clyde Rausch, pater Kasper Deis och pater James (Jim) Meysenburg medverkat i och stött precis allt som vi gjorde – vartenda bönemöte, varenda kurs, varenda konferens. Men då avled pater Kasper och pater Clyde och pater Jim lämnade samtidigt församlingen.

Därmed började en verklig ökenvandring för oss. Vi var helt oförberedda på det motstånd vi då mötte på alla områden i kyrkan och på alla nivåer. Katoliker skulle minsann inte vara fyllda av den helige Ande och inte skulle de evangelisera heller. Och varför be om helande när det fanns sjukvård? Alltihop var ”okatolskt.” Men allt det som vi hade sett och varit med om var alltför överväldigande för att vi skulle kunna förneka det. 1990 genomförde vi därför en verklig prestation: vi samlade in pengar och kunde bekosta nio katolska prästers resa från Sverige och deltagande i den första prästreträtten i Rom som anordnades av EVANGELISATION 2000. Dess målsättning var att inspirera prästerna till att samarbeta i evangelisation med lekfolket. Två präster från Svenska kyrkan reste också med på egen bekostnad. Åtminstone dessa två var överlyckliga efteråt. För övrigt märktes ingen skillnad. Under biskop Anders Arborelius´ tid har dock nya vindar börjat blåsa i kyrkan i Sverige.

Lettland
Men nya fält öppnade sig också. Pater Lars i Danmark föreslog att vi från Sverige skulle hjälpa igång ett förnyelsearbete i Lettland när järnridån föll. Vi fick direkt kontakt med prästseminariet i Riga och mötte en darrande ärkebiskop och bleka, förtryckta människor. De blev överlyckliga. Där fanns inga fördomar, bara en stor längtan. Vi fick hjälpa till i flera år med att initiera ett arbete där. Hela kyrkan ställde upp, med ärkebiskopen i spetsen. Det var bara att resa dit då och då, bo på prästseminariet, undervisa litet och ge dem material – till Liv i Anden-seminarier och allt det andra, på vilket språk som helst. De översatte och kom igång direkt. De var lika brinnande som vi. I tre perioder inbjöd vi också Michelle Moran och hennes evangelisationsskola SION i England, så flera hundra lettiska katolska studenter tränades i praktisk evangelisation. Våra vänner från kommuniteten Chemin Neuf i Frankrike, som förgäves sökt få igång en KANA-verksamhet i Sverige, reste också till Lettland och inledde ett KANA-arbete genom vilket ett 30-tal familjer utvecklade ett nätverk som stödde varandra. Med ekonomiskt stöd från S:t Josefsystrarna och Skolsystrarna och många av er som läser detta nyhetsbrev lyckades vi under flera år dessutom bekosta att letter fick gå igenom en två månaders skola i evangelisation i Polen. Resultatet av allt detta är att de lettiska katolikerna idag har ett rikstäckande karismatiskt, evangeliserande arbete och en stor organisation för människors helande. De har program i TV och radio och ger ut böcker. Arbetet är också mycket ekumeniskt. De har för länge sedan gått om oss på alla områden och behöver inte längre vår hjälp ekonomiskt.

Ekumeniskt arbete
Även i Sverige öppnade sig nya möjligheter. Man ville från ekumeniskt håll börja samarbeta med oss. Så kom samverkan med i första hand S:ta Clara kyrka till, men också med många andra kyrkor. Det blev en lång rad ekumeniska Liv i Anden-seminarier, kurser i bön för helande och annan undervisning genom alla år. Pancho Chin A Loi och hans grupp medverkade i musiken. Våra katoliker var naturligtvis med, och vi fångade dessutom upp en hel del personer som lämnat Katolska kyrkan.

Internationella gästtalare
Vi var angelägna om att alla skulle få bästa tänkbara undervisning. Våra konferenstalare från hela världen har alltid varit otroligt populära i ekumeniska kretsar. Den förste var Charles Whitehead, då ledare för ICCRS, som kom tillsammans med Michael Harper, anglikansk präst och ledare för förnyelsen i England. Året därpå kom pater Raniero Cantalamessa OFMcap, påvens egen predikant. Han gjorde succé och har sedan dess bjudits in av Svenska kyrkan ytterligare tre gånger. Fortfarande minns jag med ett leende hur de ekumeniska vännerna, med pingstpastor med Stanley Sjöberg i spetsen, till varje pris egentligen ville ha hit självaste påven. Pater Cantalamessa var det närmaste vi kunde komma just då.

Succé gjorde också syster Briege McKenna OSC från USA, som fyllde hela S:ta Clara kyrka, katolska domkyrkan och Ersta kyrka till brädden och syster Nancy Kellar SC, också från USA, som även hon varit i Sverige flera gånger. Därtill inbjöd vi pater Tom Forrest C.Ss.R från USA, ledare för evangelisation 2000 i Katolska kyrkan, pater Manuel Casanova SJ från Italien, ledare för Evangelisation 2000/Europa, Michelle Moran från  England, kyrkoherde don Pigi Perini med lekmannateam från Italien, ledare för den europeiska katolska evangelisationen med cellgrupper, syster Margaritha Vallapilla från Indien som leder ett livaktigt förnyelsecentrum i Tyskland, och många andra. Vi gav också ut några skrifter, översatta eller ”självskrivna.”

Några avslutande tankar
Nu när vi nu lägger ner vår arbetsgrupp kan jag personligen säga att det har varit oerhört mycket glädje i detta arbete. Mycket har varit otroligt intressant. Men det har också varit tungt och förenat med besvikelser när det gäller det svenska arbetet. Att vi inte fått igång fler katolska bönegrupper över landet. Att man inte på andra orter kunnat medverka med att leda kurser och ordna konferenser. Att inte mer kreativitet utvecklats i vår kyrka.

Men jag är övertygad om att detta kommer. Gud längtar efter att få ösa sin nåd och sin kärlek också över kyrkan i Sverige på ett påtagligt sätt, över både de unga och de äldre, över både biskop, präster, diakoner, systrar och lekfolk. Han längtar efter en mogen katolsk kyrka i vårt land, en frimodig kyrka som vågar gå i Jesu fotspår och evangelisera och leda människor till läkedom på ett vist och kärleksfullt sätt – allt i den helige Andes kraft.

 
Lillemor Hallin