Katolska kyrkan och Israel

 19 mars 2011 höll jag ett föredrag på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Temat var Katolska kyrkan och Israel. Jag beslöt att sammanfatta det i en artikel vilken publiceras här.

--------------------------------------------------------------------

Gud upphäver aldrig ett förbund

Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.” /1 Mos 12:1-3

Gud överger eller avslutar aldrig ett förbund han instiftat, han endast utvecklar det i form av nya förbund. Så har det varit under hela det judiska folkets historia: Förbundet med Abrham åtföljdes av förbundet med Jakob, Moses, David etc. Att ett nytt förbund stiftas innebär inte att det tidigare förbundet ogiltigförklaras, det gäller fortfarande. Så var det också när Gud instiftade Nya testamentets förbund med alla folk genom Jesus Kristus: Det innebar inte att Gamla testamentets förbund med Israel blir inaktuella. Gud överger inte sitt förbundsfolk, och Kyrkan som Jesus instiftat står i nära förbindelse med Israel. Ur ett frälsningsperspektiv intar Israel ett allderles särskilt förhållande som förbundsfolket, i relation till vilket alla andra folk kallas hednafolk.  Genom Jesus var judar och hednakristna kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6.

Kyrkan står helt klart i ett särskilt förhållande till judarna: Genom judarna har vi fått tio Guds bud, Bibeln, Jesus Kristus och den kristna kyrkan, dess gudstjänstform, gudstjänstliv, dess symbolspråk, böner och uttrycksformer. Apostlarna var alla judar. I den övre salen, där Anden föll, fanns bara judar. Den judisk-kristna etiken, samhälls- livs och tidsuppfattningen är ett arv från de judiska patriarkerna som kommit hela den västerländska civilisationen till del. Paulus gick först till synagogan i de städer han kom till, först därefter gick han till hedningarna.  Paulus använder bilden "det äkta olivträdet" om Israel, och hednafolken blir genom Jesus "inympade" i det äkta trädet. (Rom 11:17 ff).

Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.

I slutet av juli år 70 e Kr intog den romerske generalen Titus Jerusalem och förstörde staden. Det råkade vara samma tid på året som Nebukadnessar 656 år tidigare förstört Jerusalem och fört bort judarna i den Babyloniska fångenskapen. Titusbågen i Rom restes till minne av denna händelse. Historikern Josefus var ögonvittnesskildrare och ett utdrag ur hans berättelse ingick i 1695 års svenska psalmbok. Det var fasansfulla scener som skildrades. Svält och död rådde i den belägrade staden, gatorna var belamrade med lik och blodet flöt.

Jerusalems belägring och förstörelse, David Roberts (1850).

På Moria berg, tempelberget reste sig det ståtliga templet som återupprests efter Babyloniernas härjningar. Till dess skattkammare hade 6000 kvinnor och barn flytt. När Titus trupper hittade dem satte de korridorerna i brand och brände alla levande. Templet förstördes och romarna satte upp sina fälttecken på berget, tillbad de romerska gudarna och hyllade Titus som imperator. Legionärerna förstörde staden fullständigt, rev murarna och lämnade bara kvar tornen på Herodes borg. Titus gav sig ut på en resa för att fira segern. I Caesarea Filippi lät man tusentals judiska fångar slåss mot varandra och vilda djur till dess de dog. Än fler massakrerades under uppsluppna former i Beirut innan Titus återvände till Rom. Josefus berättar: ”Detta var det slut Jerusalem mötte, en oerhört magnifik och mäkta berömd stad bland hela mänskligheten”

Judarna som fortsatte att bo på landsbygden i Judéen och Gallileen och runt om i städerna i Romerska och Persiska imperiet har alltsedan dess sörjt förlusten av templet och aldrig gett upp hoppet att en gång få återvända till  sitt älskade Jerusalem. ”Nästa år i Jerusalem” säger man till varandra i samband med att man firar den judiska påsken.

Ersättningsteologin tar form

Jerusalems kristna samfund hade flytt från staden innan romarna skar av området. När templet hade raserats låg det nära till hands för de kristna judarna att tro att judarna förlorat Guds nåd och att de var de rättmätiga arvingarna. Vi har bilden av det himmelska Jerusalem som motbilden till en sönderslagen judisk stad.  Det uppstod spänningsförhållande mellan de hednakristna och de judekristna. Den judekristna församlingen i Jerusalem gick under på 500-talet under stark press från Bysans. Undergången var en tragedi och en förlust för kristenheten. Efter det har den judekristna delen av kristenheten försdvunnit helt ur historien, och det är den hednakristna delen som varit totalt dominerande. Ersättningsteologin växte fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.” 

Kejsar Konstantin som godkände kristendomen i det romerska riket förordnade om att Jerusalem skulle restaureras, och hans mor Helena som var en tidig konvertit till kristendomen reste till Jerusalem och grävde ut de heliga platserna och hittade Jesu grav, och på dess plats byggdes den Heliga gravens kyrka upp. Det sägs också att Helena skulle ha hittat Kristi kors. Det var en praktfull kyrka som byggdes upp med storslagen skönhet. Basilikan hade fem mittgångar och rader av pelare som i sin tur genom absiden ledde till den heliga trädgården, som utgjordes av en förgård med en kolonnand och i vars sydöstra hörn Golgatakullen återfanns omgärdad av ett öppet kapell. Det gyllene kupolformade taket var öppet mot himlen så att ljuset sken ner på Jesu grav. Den prakt som dominerade Jerusalems heliga område överglänste fullständigt tempelberget, där Helena rev alla hedniska tempel och beordrade att bråte istället skulle belamra platsen för att visa hur den judiske Guden misslyckats.

Förföljelse av judar

Ersättningsteologin kom att blida bakgrund till ett förtryck av judar i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, ända fram till vår tids sanslösa förintelse som slutligen lett till att kristenheten börjat vakna och inse sin skuld i detta. Många stereotypa föreställningar om judar har florerat och förekommer in i vår tid: Judar som blodtörstiga och ritualmördare, judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt, judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta.

Det fanns en negativ attityd gentemot judar över hela Europa på medeltiden med utbrott av antisemitiskt våld, men i Spanien och Portugal från 1400-talet förekom en särskilt systematisk förföljelse där kungamakten samverkade med kyrkan. I Spanien bodde mellan 200000 och 900000 judar, fler än många andra europeiska länder och judarna kan ha utgjort så mycket som 10% av befolkningen. Progromer var vanliga, och i Sevillas judiska kvarter räknar man med att så många som 4000 kan ha dödats, andra såldes som slavar till araberna. Progromerna spred sig till andra städer. Inga judar kunde känna sig trygga. Enda möjligheten att undgå förföljelse var att döpas och bli medlemmar i Katolska kyrkan. Då ändrades status från jude till konverterad jude, och därmed var man skyddad.

1391 skedde den första vågen av massdop av judar som tvingades till detta under hot att annars dödas eller gå i landsflykt. Många judar höll god min och lät döpa sig, men höll i hemlighet fast vid sina judiska seder, vilket var strängt förbjudet. Kung Ferdinand och drottning Isabella av Spanien var fast beslutna att göra slut på denna form av kryptojudisk aktivitet. Många judar flydde. Inkvisitionen rannsakade dem. Flera tusen dödades.

Marranos: Hemlig judisk sedermåltid Spanien under inkvisitionen. Målning av Moshe Maimon

Den kristna kyrkan har ett stort ansvar för att möjliggöra den svåra situation med förföljelser och trakasserier av judar som skett genom historien och det patologiska hatet mot det judiska folket, och för lamhet och underlåtenhet att reagera då fruktansvärda saker passerat. I kontrast till den allmänna bekgrunden, så var förtrycket av judarna i Spannien, Portugal och sedan i kolonierna i latinamerika en av Katolska kyrkan medvetet vald policy. Eliminering av allt praktiserande av judendom var ett samarbete mellan Katolska kyrkan och kungadömena Spanien och Portugal, det var det mest systematiska och hänsynslösa försöket i historien sedan 100-talet att rensa ut allt explicit judiskt från kyrkan.

Ersättningsteologin roten till fortsatt splittring inom kyrkan

Grundtanken i ersättningsteologin var att en ny grupp, kyrkan, hade fått ta över och bli den rättmätiga arvtagaren till en välsignelse som ursprungligen givits åt en annan grupp, judarna, och att det på så sätt uppstår spänningar och fiendskap mellan de två grupperna. Det är exakt samma typ av splittringsmekanism som sedan gått igenom i alla senare schismer inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg sig båda vara den enda sanna av Gud välsignade kyrkan. Så såg också de reformatoriska kyrkorna på sig själva. Den gamla kyrkostrukturen var död och korrumperad, nu byggde man någonting nytt som skulle motsvara den sanna kristna kyrkan, och så har det fortsatt i steg efter steg då nya protestantiska samfund bildats som övertagit välsignelsen och förstått hur man skall förvalta och leva tron i motsats till de äldre samfunden som spelat ut sin roll. Så har det fortsatt in i våra dagar: Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.

Ungefär samtidigt som försoningsprocessen med det judiska folket tagit sin början efter Förintelsen och Andra världskriget, så har också en ny rörelse mot enhet inom kristenheten bromsat upp den tidigare splittringsprocessen. Samtidigt ser vi med början under andra hälften av 1900-talet att den judekristna delen av kyrkan återuppstår i och mer att allt fler judar i Jesus igenkänner den Messias som det judiska folket väntat på. De finns i USA, i forna Sovjetländerna, och i Israel återfinns idag mer än 10.000 messiastroende judar.

Den svarta legenden om Pius XII

Ärkebiskop Orsenigo, påvens nuntie i Tyskland vid Hitlers födelsedag 1939

Påven under Andra världskriget, Pius XII uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Denne påve har samtidigt blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen, det har oförtjänt uppstått en svart legend om honom som "Hitlers påve".

Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Pius XII tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna Dessa skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna. Brevet lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.
Pius XII mobiliserade katolska kyrkor och institutioner att ta emot största möjliga antal judar. En explicit protest skulle ha gjort större skada än nytta. Pius XII kände väl till Tyskland och hade varit nuntie i Munchen och Berlin från 1917 till 1929. Han visste vad nazisterna gick för och kände Hitlers oberäknerlighet.

Under kriget bombades Rom och man vädjade till Pius XII att lämna staden och sätta sig i säkerhet. Han svarade : "Jag lämnar aldrig Rom även om det betyder att jag skulle dö." Under Roms svåra tid gjode han allt han förmådde att hjälpa människor som förlorat sina hem, som inte hade mat, som behövde hjälp. När nazisterna började jaga Roms judiska invånare öppnade han kyrkor,seminarier och kloster för att gömma de förföljda. Han skickade bud till alla kristna i Italien att ta emot och rädda judar och andra som hotades av deportation. På det sättet räddades mer än tiotusen judar i Rom och i övriga Italien från döden.
Efter kriget förklarade Jerusalems överrabbin Isaac Herzog att ingen hade gjort så mycket för hans arma folk i deras tragiska situation än påven Pius XII och vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om den avlidne påvens stora insatser för judarna under andra världskriget.

Kardinal Achille Silvestrini, pensionerad prefekt för kongregationen för östkyrkorna, som trädde i diplomatisk tjänst hos Pius XII 1953 säger till La Stampa att även om påven inte höjde rösten i samband med deportationen, så var han djupt engagerad i konkreta handlingar för judarnas sak. I intervjun som citeras av L'Osservatore Romano säger kardinalen att påvens åtgärder för att rädda judar inte skulle ha varit möjliga om det uppstod starkare spänningar med tyskarna." Kardinal Silvestrini säger vidare: "I konfrontationen med Shoa (Förintelsen) så höll de allierade tyst, liksom alla andra, men bara Pius XII ställs till svars för detta. De andras tystnad tas aldrig upp till diskussion".

Rabbinen David G. Dalin försvarar i en bok, THE MYTH OF HITLERS POPE,  Pius XII. I en annan bok skriven av  Pierre Blet SJ, PIUS XII AND THE SECOND WORLD WAR, får vi med hjälp av arkivmaterial från Vatikanen en bild av påvens agerande ibland timme för timme alltifrån maj 1939 då tyskarna marscherade in i Prag bara tre dagar efter det att han installerats som påve till krigsslutet. Här finns påvens offentliga uttalanden, korrespondens, detaljer kring det hemliga diplomatiska spelet. Påven var ställd inför en mycket svår situation, vi får också följa hans eget tvivel på effekten av de åtgärder han vidtog.  Tidigare bedömningar av Pius XII har byggt på svagt underlag, denna bok bygger på allt arkivmaterial som nu öppnats upp, det visar hur angelägen påven var om freden och att göra allt han kunde för judarna och hur ogrundade tidigare anklagelser mot honom varit.

Pave the Way Foundation heter en organisation som arbetar med att öka tillgängligheten för dokument från Andra Världskriget kring Katolska kyrkan, påven Pius XII och Förintelsen. Syftet är att främja fortsatt bra dialog mellan katoliker och judar för att komma fram till en konsensus kring Pius XII´s roll i samband med Förintelsen. Gary Krupp, själv jude, är starkt engagerad i Pave the Way Foundations arbete och har studerat tillgängliga dokument, varav man redan gjort ett stort antal tillgängliga på internet via organisationens hemsida. “Till exempel har vi publicerat dokument som bevisar att påven själv agerade för att stoppa arresteringar 16 oktober 1943, varvid uppskattningsvis 12.000 judar räddades kvar i Rom", säger han. Krupp menar att dokumenten visar att  “påven agerade diskret men bestämt då Vatikanen var omringad av fientliga trupper, infiltrerad av spioner, (och) utan någon egen armé att försvara sig med". Krupp säger att han har sett dokument som visar att Vatikanen sände pengar för att stödja judar i Österrike, Rumänien och Frankrike.

Det finns tiotusentals dokument i Vatikanen om Pius XII som snart kommer att vara tillgängliga. Biskop Sergio Pagano, prefekt för Vatikanens hemliga arkiv har låtit meddela att alla dokument som gäller påven Pius XII sannolikt kommer att vara tillgängliga inom loppet av ett eller två år. Det definitiva beslutet om publicering kommer att tas av påven. Detta gör att historikerna ytterligare kommer att kunna belysa Pius XII´s roll under dessa dramatiska år. Dokumenten kommer att kunna bemöta kritiska röster, och det kan bara vara till gagn för kyrkan, säger han.

I en utställning i Rom våren 2012 visas utvalda historiska dokument, däribland  några som belyser judarnas situation i Italien. I ett dokument framgår att påve Pius XII 1941 sände en hög tjänsteman för att inspektera judarnas situation i sju olika läger i södra Italien. Ett år senare skriver en Rabbi som vistades i ett av lägren och tackar påve Pius för att säda hjälp till fångarna, bl.a. kläder till barnen.

En helgonförklararingsprocess har inletts för Pius XII, vilket det funnits judisk kritik mot. Vatikanen har emellertid försvarat Pius XII och menat att han använde den tysta diplomatin i syftet att försöka rädda så många judar som möjligt. Alla judar är inte kritiska mot Pius XII, utan många anser att han gjorde stora insatser för att rädda judar och att kritiken många gånger är orättvis.

Nostra Aetate

Andra Vatikankonciliet 1962-65 resulterade i många historiska dokument som framlade Katolska kyrkans lära i enlighet med de teman som avhandlats under konciliesessionerna. Ett sådant dokument var Nostra Aetate ("I vårt tid") som lade ut den nya inriktning i förhållandet mellan kyrkan och judendomen som vuxit fram efter Andra världskriget och efter nära 2000 års sorger och bekymmer. Dokumentet avhandlade också Katolska kyrkans förhållande till andra religioner och religionsfriheten. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. "Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap", sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.

Ur dokumentets text:

"The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) "

"God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues - such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and "serve him shoulder to shoulder" (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“

"what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. "

 Johannes Paulus II

Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.  

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

• Forskning - Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.
• Bekännelse - Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.
• Identifikation - Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.
• Sörjande -  Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.

Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

 

Benedikt XVI

Dialogen med judarna har fortsatt med oförminskad intensitet under Benedikt XVI´s pontifikat, och att påve Benedikt delar sin föregångares vilja och intention att försonas med judarna kan man inte tveka om. 2001 gav Påvliga Bibelkommissionen ut ett dokument med titeln THE JEWISH PEOPLE AND THEIR SACRED SCRIPTURES IN THE CHRISTIAN BIBLE" Det är ett djuplodande bibelstudium som belyser förhållandet mellan Kyrkan och Israel, Gamla och Nya förbundet. Påve Benedikt, som då var Joseph Ratzinger och chef för Troskongregationen skrev i förordet till dokumentet:

Jesus of Nazareth claimed to be the true heir to the Old Testament — “the Scriptures” — and to offer a true interpretation, which, admittedly, was not that of the schools, but came from the authority of the Author himself: “He taught them as one having authority, and not as the scribes” (Mk 1:22). The Emmaus narrative also expresses this claim: “Beginning with Moses and all the prophets, he interpreted to them the things about himself in all the Scriptures” (Lk 24:27)...  From this viewpoint, the Fathers of the Church created nothing new when they gave a Christological interpretation to the Old Testament; they only developed and systematised what they themselves had already discovered in the New Testament... The Document of the Pontifical Biblical Commission introduced by this Preface declares: “Without the Old Testament, the New Testament would be an unintelligible book, a plant deprived of its roots and destined to dry up and wither” (84)...

Duda Gracz korsväg Jansa Gora

Ratzinger reflekterar över två frågor som i den samtida kontexten med erfarenheten av Förintelsen sätts i fokus i dokumentet:

1. Kan kristna efter allt som hänt fortfarande med gott samvete hävda att man är arvtagare till Israels Bibel? Har de rätt att tillämpa en kristen tolkning av denna Bibel, borde man inte hellre efter allt som hänt betrakta varje form av spådant anspråk som ett orättmätigt rov?
2. Har inte NT själv genom sin framställning av Judarna och det Judiska folket bidragit till att skapa en fiendskap mot det Judiska folket som givit stöd åt ideologin hos dem som vill förgöra Israel?

Angående första frågan, säger Ratzinger att det står klart, att om kristna skulle förskjuta Gamla testamentet, så skulle det inte bara innebära slutet för kristendomen själv, det skulle också förhindra odlandet av positiva relationer mellan kristna och judar, på grund av att då skulle saknas gemensam grund. Han menar att kristna och judar har mycket att lära av varandra genom sina resp sätt att tolka Bibeln. Särskilt i ljuset av Förintelsen borde vi kristna nu visa en ny respekt för den judiska tolkningen av Gamla testamentet:

"...it declares that “the Jewish reading of the Bible is a possible one, in continuity with the Jewish Scriptures of the Second Temple period, a reading analogous to the Christian reading, which developed in parallel fashion” (no. 22). It adds that Christians can learn a great deal from a Jewish exegesis practised for more than 2000 years; in return, Christians may hope that Jews can profit from Christian exegetical research (ibid.). I think this analysis will prove useful for the pursuit of Judeo-Christian dialogue, as well as for the interior formation of Christian consciousness."

Angående tolkningen av Nya testamentets texter i en antijudisk riktning, så menar Ratzinger att det finns ingen grund för en sådan tolkning:

"The question of how Jews are presented in the New Testament is dealt with in the second part of the Document; the “anti-Jewish” texts there are methodically analysed for an understanding of them. Here, I want only to underline an aspect which seems to me to be particularly important. The Document shows that the reproofs addressed to Jews in the New Testament are neither more frequent nor more virulent than the accusations against Israel in the Law and the Prophets, at the heart of the Old Testament itself (no. 87). They belong to the prophetic language of the Old Testament and are, therefore, to be interpreted in the same way as the prophetic messages: they warn against contemporary aberrations, but they are essentially of a temporary..."

Williamson-affären:

Reaktionerna i samband med det olyckliga sammanträffandet med upphävandet av exkommuniceringen av fyra SSPX-biskopar, där samtidigt en av dem, Richard Williamson, offentligt förnekade Förintelsen var förståeliga, men det är en felaktig slutsats att Katolska kyrkan och påven ändrat sin hållning till judarna i negativ riktning. Detta har påven och andra talesmän för Katolska kyrkan betonat gång på gång.  I intervjuboken Världens ljus där Williamson-affären kommenteras säger påven till intervjuaren, att om han känt till Williamsons förintelseförnekelse, så skulle han ha hanterat honom separat från de andra biskoparna vars exkommuniceringar upphävdes. "Beklagligtvis var det ingen av oss som gick till internet för att ta reda på vilken person vi hade att göra med", sade påven. Påven har uttalat sig mycket kraftfullt fördömande om Förintelsen, och ledande rabbiner har konstaterat att kontroversen med Katolska kyrkan efter Williamson-affären är helt utredd. 

2005 besökte Benedikt XVI besökte synagogan i Köln, och 2006 besökte han koncentrationslägret Auschwitz och uttalade sig mycket kraftfullt om "Shoah", Förintelsen:

At Auschwitz-Birkenau humanity walked through a “valley of darkness”.  And so, here in this place, I would like to end with a prayer of trust - with one of the Psalms of Israel which is also a prayer of Christians: “The Lord is my shepherd, I shall not want.  He makes me lie down in green pastures; he leads me beside still waters; he restores my soul.  He leads me in right paths for his name’s sake.  Even though I walk through the valley of the shadow of death, I fear no evil; for you are with me; your rod and your staff - they comfort me ... I shall dwell in the house of the Lord my whole life long” (Ps 23:1-4, 6).

Besök i Israel 2009

2009 besökte påven Israel. På Ben Gurion flygplatsen togs han emot av president Shimon Peres och premiärminister Benjamin Netanyahu. Påven tackade presidet Shimon Peres för att få möljgheten att göra denna pilgrimsfärd till ett land som helgats av patriarker och profeter, och som de kristna vördar särskilt som den plats där Jesu liv död och uppståndelse ägde rum. ”Jag kommer till dessa heliga platser särskilt för att be för freden - fred här i det heliga landet, och fred i hela världen", sade han och avslutade talet med orden  "Må Gud välsigna ert folk med fred!"

Påven fördömde förintelsen och antisemitismen:

 ”Tragiskt nog, har det judiska folket upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av ideologier som förnekar den mänskliga personens grundläggande värdighet. Det är rätt och passande att jag under min vistelse i Israel, har möjlighet att hedra minnet av förintelsens sex miljoner judiska offer, och att be om att mänskligheten aldrig någonsin mer ska behöva vittna till ett liknande enormt brott. Tyvärr, fortsätter antisemitismen fula anlete att sticka ut i många delar av världen. Detta är helt oacceptabelt. Alla ansträngningar måste göras för att bekämpa antisemitismen, oavsett var den är, och att främja respekten och aktningen för alla människor, oberoende ras, språk och nation i världen”.

Påven talade om Jerusalem och freden:.

”Under vistelsen kommer jag att få nöjet att träffa många olika religiösa ledare i detta land. En av de saker som de tre stora monoteistiska religionerna har gemensamt är en särskild vördnad för denna Heliga Stad... Även om namnet Jerusalem betyder 'fredens stad', är det uppenbart att freden tragiskt har gjort invånarna på denna heliga mark besvikna. Världens ögon ligger på folket i denna region, medan de kämpar för att nå en rättvis och varaktig lösning på konflikterna som har orsakat så mycket lidande. Den säkrare och mer stabila framtid som oräkneliga män, kvinnor och barn hoppas på, beror på resultatet av fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier.

Tillsammans med alla människor av god vilja ber jag de som har ansvar att undersöka alla möjliga sätt att finna en rättvis lösning på de enorma svårigheterna, så att båda folken kan leva i fred i ett land som är deras, inom säkra och internationellt erkända gränser. Jag ber och hopas på att ett mer tillitsfullt klimat ska skapas parterna emellan, I detta avseende, jag hoppas att ett större förtroende snabbt kan skapas, som gör det möjligt för parterna att göra verkliga framsteg på vägen mot fred och stabilitet."

Till biskoparna och katolikerna i det Heliga Landet sade han: "Jag ber om att er fortsatta närvaro i Israel och de palestinska områdena ska bära riklig frukt för att främja freden och den ömsesidig respekten mellan alla folk som bor i Bibelns land."

Besök i synagogan i Rom 

24 år efter det historiska besöket av hans föregångare Johannes Paulus II besökte påven Benedikt XVI 17 januari 2010 Roms synagoga. För Katolska kyrkan är dialogen och den fredliga relationen till judarna mycket viktigt, och påvens intention var att besöket skulle främja fortsatt goda relationer.

Påven hälsades med applåder då han anlände och välkomnades av överrabbinen Riccardo di Segni. Presidenten för den judiska gemenskapen i Rom, Riccardo Pacifici, talade och tog upp den judiska kritiken mot Pius XII under Andra Världskriget. Han sade: "Pius XII:s tystnad om Förintelsen är fortfarande plågsam, eftersom det borde ha gjorts något. Det kanske inte skulle ha stoppat tågen, men det skulle ha sänt en signal, ett ord av extraordinär tröst och mänsklig solidaritet, till dem av våra bröder som transporterades till ugnarna i Auschwitz". Pacifici konstaterade också att kloster i Rom som gömde judar undan förföljelsen och uttryckte tacksamhet över detta.

Påven sade bl.a. i sitt tal: "Under min tid som påve har jag velat uttrycka min närhet och sympati för Förbundets folk. Jag har bevarat i mitt minne varje ögonblick av den resa som jag gjorde till det heliga landet i maj förra året, tillsammans med minnet av så många möten med judiska grupper och organisationer, särskilt mina besök i synagogorna i Köln och New York." Han fortsatte att tala om Förintelsen och nazisternas utrotningspolitik nådde också till Rom: "Tyvärr förblev många likgiltiga, men många – också italienska katoliker inspirerade av sin tro och den kristna läran – handlade modigt, ofta med risk för sitt eget liv, och öppnade sina hem för att hjälpa flyende judar", sade påven. Han nämnde inte Pius XII vid namn men sade att "också Den Heliga Stolen erbjöd hjälp, ofta på ett diskret och hemligt sätt", vilket får ses som en kommentar till den judiska kritiken kring Pius XII.

Påven avslutade sitt tal med att konstatera att i Rom har judar och kristna levt sida vid sida under nästan 2000 år. "Må denna närhet stärkas av en växande broderlig kärlek, som visar sig i ett närmare samarbete, så att vi tillsammans kan lämna ett värdefullt bidrag till att lösa de problem och svårigheter som vi ännu har framför oss."

 

Sammanfattning

• Guds förbund med Israel har aldrig upphört.
• Anspråket att Kyrkan övertagit Israels roll ("Ersättnignsteologin") har lett till svårt förtryck av den judiska folket och givit upphov till fortsatt splittring inom kristenheten
• Efter Förintelsen har inletts en process av försoning med Israel.
• Påven Paulus VI´s deklaration Nostra aetate om religionsfriheten uttryckte den nya synen på judarna, erkände kyrkans beroende av och samhörighet med det judiska folket samt satte punkt för ersättningsteologin.
• Johannes Paulus II var den påve som på allvar inledde en försoningsprocess med judarna och bad om förlåtelse för kyrkans tidigare förbrytelser. Han införde begreppet "Minnenas renande".
• Påve Benedikt XVI´s relationer till judarna har fortsatt i samma anda som hans föregångare.

Duda Gracz Korsväg Jasna Gora

 /Stockholm mars 2012, Bengt Malmgren

---------------------------------------------------------------------

 Referenser:

Cardinal Jean-Marie Lustiger: The Promise (Eerdmans pulisching co 2007)

Simon Sebag Montefiore: Jerusalem biografin (Nordstedts 2011)

Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement - an introduction (TJCII 2004)

Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder. (Artikel i Signum)

Lillemor Hallin: Strömmar av liv

Anden och kyrkan - fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer

 I helgen var jag på ett teologiskt symposium på Ribbingebäck utanför Uppsala arrangerat av Livets Ords Teologiska seminarium. Temat var The Spirit and the Church och talare var framstående teologer både från protestantiskt och katolskt håll.

Vad jag tycker är spännande är att se hur det bland pingstteologer växer fram en ny reflektion över Kyrkan och kyrkans väsen. Klassisk pingströrelse går ju ut på att det inte skall/får finnas någon övergripande samfundsstruktur, den enskilda lokala församlingen och Bibeln skall vara tillräckligt. Levi Pethrus såg sig inte själv som någon apostel, men var en stark informell ledare som ändå gav en sammanhållning av pingströrelsen i Sverige. Det har vuxit fram apostoliska nätverk och olika församlingsövergripande strukturer men på ett okontrollerat sätt, inte alltid väglett av den helige Ande

Men som prof Simon Chan påpekade: Varför uppfinna strukturer på nytt när de redan funnits i utprövad form sedan länge. Här öppnar sig ett spännade fält av teologiskt utbyte och praktiskt samarbete mellan de pingstkarismatiska grupperna och samfunden och Katolska kyrkan.

Bland talarna fanns förutom Teologiska seminariets egna lärare Simon Chan, professor i Systematisk teologi vid Trinity Theological College i Singapore (grundades 1948 i samarbete mellan anglikaner, lutheraner, metodister och presbyterianer). Han är honorärpastor inom en pingstförsamling (Assembly of God). Bland hans böcker märks Pentecostal Theology and the Christian Spiritual Tradition och Pentecostal Ecclesiology.

Där var också Daniela C. Augustine, pingstteolog och assisterande professor i teologisk etik vid Lee-universitetet Cleveland, Tennessee i USA. Hennes forskning och publikationer rör frågor om religionen i samhället, postmodernitet och globalisering. Hon har rötter i Bulgarien och god kännedom om den ortodoxa kyrkan, hon har bl.a. skrivit At the Cross-roads of Social Transformation: An Eastern European Theological Perspective (2010).

F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 1970-talet. 1984 blev han fil dr vid universitetet i Birmingham och har forskat mycket kring den karismatiska förnyelsen, pingströrelsen och inte minst nyare icke samfundsanknutna karismatiska församlingar. 1988 - 1977 var han exekutive sekreterare för Society for Pentecostal Studies. Han har en mycket omfattande produktion av böcker och artiklar om pingströrelse och karismatisk förnyelse, och han är också en kännare av den messianska judiska rörelsen. Bland hans böcker märks Streams of Renewal (1986) One Lord One Spirit One Body (1987) The Glory and the Shame (1994) The Spirit of Unity: How Renewal is Breaking Down Barriers between Evangelicals and Roman Catholics (2001) och Church Forward (2007).

I inledningsanförandet betonade Ulf Ekman bl.a. behovet av att se vad kyrkan är, och inte enbart vad den gör: "Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida, menade han och nämnde bland annat att betoningen på mission och evangelisation i många pingst-karismatiska rörelser ibland slår över i en konflikt mot att bygga upp kyrkan."

 Det var många intressanta föredrag som presenterades både av de utländska gästerna och av seminariets egna lärare. Jag koncentrerar mig här på några tankar ur Peter Hockens föredrag och hoppas att det och de andra kan bli underlag för artiklar i t.ex. Keryx eller Signum.

Peter Hockens fokus är att titta på denna nya ekumeniska situation ur katolskt perspektiv och hur Katolska kyrkan kan möta utmaningen från de nya pingstkarismatiska församlingarna. Rubriken på hans föredrag var Church outside Church: the formative work of the Holy Spirit in Pentecostal and charismatic churches. Uttrycket "Church outside Church" syftar på att det är rörelser som uppstått och etablerats utanför Katolska kyrkan sista århundradet, uttrycket replierar också på det av Donald Gee introducerade uttrycket “Pentecost outside Pentecost” för att beskriva den nya typ av pingst-influerade församlingar som uppstått utanför Pingströrelsen i egentlig mening (t.ex. Livets Ord).

-Precis som Pingströrelsen har lagt huvudbetoningen på Pingsten, så kan vi säga att Katolska kyrkan har lagt huvudbetoningen på temat "Kyrkan", menar Peter Hocken. - Och precis som verkan av Pingstens Ande inte kan begränsas till innanför den klassiska Pingströrelsen, så kan formandet och realiserandet av Kyrkan inte begränsas till inom ramarna för den definierade Katolska  kyrkans struktur.

Katolska kyrkan sätter kristen enhet i centrum

Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden "återvänder" till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.

Jag påminner om att då jag var med Trosrörelsens pastorer på Studieresa till Rom i oktober träffade vi biskop Brian Farrell från enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också. 

Började utanför murarna

På nyåret 1900 hade påven Leo XII bett om den helige Andes utgjutande över kyrkan och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade, men Andeutgjutelsen under 1900-talets första decennium, startade "utanför murarna" i frikyrkomiljö i USA (men William Seymour kom från en katolsk familj). Pingstförnyelsen blev förskjuten av den etablerade kristna världen men utvecklades till Pingströrelsen med en mängd nya samfundsbildningar. Om vi skall urskilja vad som är den helige Ande i allt detta, så är det framförallt rörelsens fundamentala karaktär av nådegåva som leder till vitalisering och helgelse av det personliga livet, men inte den tendens till splittring i många olika samfund och inriktning som blivit. Pingstförnyelsen tog sedan vägen in i de gamla kyrkorna igen i form av karismatiska förnyelserörelser. Sist kom förnyelsen in också i Katolska kyrkan, men vad som utmärkte Katolska kyrkan var det snabba officiella erkännandet och positiva uppmuntran av kyrkans ledning.

Ny utmaning: Icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar

Den senaste utvecklingen är de nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna bildningarna som inte heller är klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar Peter Hocken, en utmaning både förde äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. "Som katolik", sade Peter Hocken, "har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´'utanför boxen', helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt."

Hocken tar som ett exempel på utmaningarna tillbedjan och lovsång. Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, men han konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: "celebration") än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterade:

"No sane person celebrates alone!  Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit.  This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form."

1 advent insattes Jan Blom som andrepastor i Livets Ords församling Se video.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.”  

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen. Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.

Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menade Hocken.

Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och Evangelikalismens kritiker, men tidigare har inte funnits mycket av seriös teologisk reflektion på akademisk nivå.

Experimentell ecklesiologi

De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: "...ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket".

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett "utbyte av gåvor" (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som "kyrkliga laboratorier". De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? - Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

• De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som "sekter", motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
• De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den "återupprättade kyrkan" eller "framtidens kyrka" och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

---

Posted 2011-11-28 13:56 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Peter Hocken, Katolska kyrkan, teologi, trosrörelsen

Mitt kristna vittnesbörd

 "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

(Joh 3:16)

---

Här är ett par texter med vittnesbörd av mig och hur jag funnit vägen till Jesus Kristus. Min tro är att Gud finns, att hans djupaste väsen är kärlek och att han älskar alla människor och vill deras frälsning.

Min upplevelse av min mänskliga existens är att jag som människa är bristfällig och inte av egen kraft kan uppnå helighet och gemenskap med Gud. Visserligen finns en sådan längtan nedlagd i mitt hjärta, men jag ser också att jag ofta syndar, gör det som är ont och skiljer mig från Gud trots att jag vet att det är fel. Att av egen kraft uppnå helighet är som att lyfta sig själv i håret, det går inte.

Jesus Kristus är Guds kärleksbrev till människan och en säker väg till frälsning. Genom att tro på honom och göra honom till Herre och centrum i mitt liv förvandlas allt och livet får en ny mening. I den kristna gudstjänsten, mässan firar vi detta mysterium som där blir närvarande. Ur min kristna tro och firandet av mässan hämtar jag kraft att leva ett kärleksfullt och konstruktivt liv i världen.

Jag har också fått lära mig och erfara att vi har en hjälpare, den helige Ande som ständigt skyndar till vår hjälp. Öppenheten för den helige Andes fulla liv i vårt personliga liv och i gemenskapen är en självklar del i ett fullödigt kristet liv och som erbjuds varje döpt kristen. Det är detta, som kallas dopet i den helige Ande, som den karismatiska förnyelsen vill lyfta fram.

Den första texten, Katolik ur den svenska myllan, publicerades i Katolskt Magasin i början av 2000-talet och ingick i en serie av vittnesbörd från olika katoliker. Den andra texten är en återgivning av mitt fördedrag för pastorer ur Trosrörelsen under deras studievecka i Rom oktober 2011.

---

Katolik ur den svenska myllan.

Texten ursprungligen publicerad i Katolskt Magasin

Jag minns sockenkyrkan där min barndoms tro präglades. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm utantill: ”Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider...”, orden finns än idag inpräglade i mitt minne. Tron på Gud och Kristus i Svenska kyrkans hägn var en självklarhet, något annat kände jag inte till.

Efter konfirmationen tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud ända till dess jag träffade katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser. Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes av den svenskkyrkliga prästen i den lilla stugan i Västergötland.  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag gifte mig, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll.

Jag har aldrig kunnat nöja mig med detta. För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i Sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

Många törstar efter gudsgemenskap och mening i sina liv, men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram. Mänsklig idealism och god vilja tenderar att svalna med tiden inför svårigheter och frustrationer. Då vi öppnar oss för den helige Ande kommer vi in i en ny dimension, vi får en ”Hjälpare” som är med oss, stöder, tröstar och ger kraft.

Det ekumeniska klimatet i Sverige håller på att ändras. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders är dessutom ordförande i Sveriges Kristna Råd. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd i samhället och sprida ”kärlekens civilisation”, som påven uttrycker det.

Mellan påsk och pingst samarbetar jag med vänner i S:ta Clara Kyrka i Stockholm i att leda en kurs om att lära känna den helige Ande.  Det känns bra att få ge vidare det jag själv fått ta emot. Anden bygger upp Kyrkan till en levande gemenskap som inte känner några samfundsgränser.

---

Föredrag för Trosrörelsens pastorer i samband med studiebesök i Rom oktober 2011

 

Jag föddes 1950, samma år som pastor Ulf Ekman i Västergötland, den region i Sverige där Kristendomen tidigt rotades. Inte långt från min födelseort ligger Husaby källa där Sveriges förste kristne kung, Olof Skötkonung döptes 1008 av den engelske missionären Sigfrid.

Jag döptes som barn in i den svenska lutherska kyrkan, vilket var den självklara kristna miljön på den tiden. Kyrka och samhälle var starkt sammankopplade. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm.

Skolans terminsavslutning innan det långa sommaruppehållet hölls självklart i kyrkan, och psalmer vi sjöng då liksom de kända julpsalmerna tillhör goda emotionella minnen från barndomen.

Det var självklart att alla gick till konfirmationen, men efter min konfirmation i svenska lutherska kyrkan tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud längre.

När jag studerade medicin i Uppsala träffade jag katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser.

Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes (Katolska kyrkan accepterar dop i andra kristna samfund, därför behövde jag inte döpas på nytt).  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen i Katolska kyrkan var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag träffade min fru i Katolska kyrkan i Uppsala, vi gifte oss, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder. Vi har en son, han är nu 34.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll, det gällde både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan.

För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

De som hade bett för mig var katoliker involverade i den karismatiska förnyelsen. Det fanns ganska lite av det i Katolska kyrkan Sverige på 1970 talet, men en av dem jag lärde känna var Lillemor Hallin som jag tror många känner. Hon introducerade mig i den karismatiska förnyelsen, både internationellt och ekumeniskt hemma i Sverige. Det fanns en stark ekumenisk karismatisk väckelse i Sverige på 1970-talet, bl.a. ordnade man konferenser i Stockholm i Katarina kyrka med inbjudna talare. Vi fick mycket inspiration från England, Colin Urquhart, Michel Harper är namn jag minns, det var en mycket stark profetisk förkunnelse. Vi katoliker var med på ett hörn, och Lillemor Hallin tillhörde talarna. Hon berättade om den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där det framfördes en mycket stark profetia om Kristi kropps splittring.

"Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt! Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!"

Denna profetia gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och jag känt en stark ekumenisk kallelse som jag märker att fler och fler av mina kristna bröder och systrar från olika samfund delar. Samma ekumeniska grundanda finner jag också bekräftad i Katolska kyrkan, genom påven Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint.  Jag är fullt ut katolik, men som katolik är jag också fullt ut en ekumenisk kristen som erkänner brödraskap och systerskap med alla som genom dopet är förenade med den universella kyrkan.

Vi bildade en grupp i Sverige för att främja den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, Lillemor Hallin var ordförande, och jag var sekreterare. 1984 var vi på en konferens anordnad av ICCRS (ICCRO på den tiden), det var första gången jag på nära håll fick erfara hur stor den karismatiska förnyelsen är på världsplanet. På den konferensen var Kardinal Suenens, Moder Teresa, och jag träffade också "Mr Pingst", David du Plessis, pingstvännen som betytt så mycket för att bygga broar mellan pingströrelsen, katolska kyrkan och de äldre lutherska kyrkorna.

Året efter, 1985 arrangerade vi i samarbete med Norge och Danmark den första Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm. En av talarna var F Fio Mascarenhas från Indien, då ICCRO´s ordförande. Vi har arrangerat olika konferenser, Liv i Anden-seminarier, bönegrupper har startats. Jag är sedan 1980-talet medlem i den karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan i Stockholm som jag nu leder. Vi har också haft mycket ekumeniskt samarbete under åren och arrangerat gemensamma konferenser och liv i Anden-seminarier med S:ta Clara kyrka i Stockholms city.

Det ekumeniska klimatet i Sverige har ändrats betydligt sedan jag togs upp i Katolska kyrkan på 1970-talet. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders Arborelius som dessutom är känd och aktad i hela det kristna Sverige. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd.

Jag blir väldigt glad när jag ser att andra kristna delar samma vision. När Livets Ord bildades på 1980-talet framstod det för mig som ett samfund som var väldigt kritiskt till Katolska kyrkan. När Ulf Ekman under senare år vittnat om sin nya syn på kristendomens rötter och att vi inte har någon rätt att säga att de gamla samfunden är döda och lägger fram en vision om kyrkan  som jag som katolik kan dela, t.ex. i boken Andliga rötter från 2009, så var det en stor glädje för mig.

Som katolik känner jag en stor glädje i att umgås med bröder och systrar från andra samfund som delar visionen om kyrkan. Den karismatiska förnyelsen är i sig en ekumenisk rörelse, eftersom dopet i den Helige Ande inte känner av några samfundsgränser. Det är samma andedop vi delar vare sig vi är katoliker, pingstvänner eller evangelikala. I Katolska kyrkan finns en stark vision om enheten, inte bara andligt utan också strukturellt. Det är ett bidrag till hela kristenheten som jag uppfattar att de sista påvarna förvaltat på ett mycket ödmjukt sätt, inte att triumfalistiskt hävda att enheten skall uppnås genom att andra blir katoliker, utan att vi alla tillsammans rör oss framåt och i öppenhet för den helige Ande finner den enda kyrkan därframme, på ett sätt som vi aldrig skulle kunnat tänka ut själva eller åstadkomma med enbart mänsklig kraft. Låt oss bara be att våra människotankar inte står emot det som den helige Ande vill göra.

Jag brukar ofta citera vår nuvarande påve, Benedikt XVI, då det gäller den nya ekumeniken, han har så bra formulerat den anda som finns inom katolska kyrkan. Föjande  är ett citat ur intervjuboken Gud och Världen, som bygger på intervjuer som journalisten Peter Seewald hade med påven år 2000, då var han inte påve utan kardinal Ratzinger, chef för Katolska kyrkans troskongregation:

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

 

/Bengt Malmgren okt 2011