Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Följande artikel är en översättning av Bengt Malmgren av ett föredrag inför ledare inom den katolska karismatiska förnyelsen i Prag i september 2004. Det finns publicerad på engelska, nr 125 av The European Catholic Charismatic Renewal infoletter.  Artikeln publicerades i Signum nr 3 2005.

------------------------

Uppmaningen till katoliker att bekänna synder från tidigare generationer är något nytt i katolska kyrkans historia. Påven Johannes Paulus II tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.1 Eftersom vi rör oss inom ett relativt nytt område i katolsk doktrin och teologisk reflektion, så fanns det då ännu inte någon utarbetad terminologi. Påven har själv insett nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen genom att be den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument med titeln Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past (MR), publicerades några dagar innan botliturgin firades i Peterskyrkan i Rom den 12 mars år 2000. I denna gudstjänst där påven själv var huvudcelebrant bekände sju prelater från nyckelkongregationer i kurian synder som var relaterade till deras ansvarsområden.

Utvecklingen verkar ha satts igång mycket genom påvens egna initia-tiv och reflektioner. Det finns visserligen katolska kommuniteter som till exempel S:t Egidio där initiativ till försoning varit framträdande, men den helige faderns uppmaning att bekänna gångna släktens synder är inte framsprungen på initiativ från gräsrotsnivå. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

Innan vi studerar utläggningen i MR är det värt att notera att det under de sista två decennierna har förekommit en mängd initiativ i kristenheten inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna. Ledare inom den karismatiska förnyelsen har ofta varit involverade i detta. Ett incitament till utvecklingen har varit initiativ till försoning mellan svarta och vita i nordamerikanska städer. 1995 besökte några kristna från Tyskland under ledning av Friedrich Aschoff från den evangeliska (lutherska) kyrkan alla de länder som Hitlers arméer hade invaderat för att bekänna deras synd och söka försoning i samband med 50-årsjubileet av andra världskrigets avslutning. Det har förekommit många resor med bön och syndabekännelse i relation till de stora övergreppen i historien. På 900-årsdagen till minne av det första korståget vandrade kristna under ledning av Lynn Green från Youth With A Mission från västra Europa till Jerusalem och uttryckte sin botfärdighet gentemot ledare för judiska, muslimska och ortodoxa församlingar på vägen dit. Andra resor med liknande målsättning har gått till de västafrikanska hamnstäder som användes som utskeppningshamnar för slavhandeln och till platser relaterade till brott begångna mot urinnevånarna i Australien och Nya Zeeland.

Varför just nu?

Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

Påvens intention har hämtat stoff både från hans livslånga reflektion över ondskan under 1900-talet som han själv levt nära i sitt hemland Polen och från hans känsla för 2 000-årsjubileets betydelse som en historisk chans för kyrkan och världen. I förberedelsen för det nya millenniet ville han ”se med trons ögon” (TMA 17) på kyrkans hela historia under det gångna millenniet och särskilt under 1900-talet, ”ett sekel sårat av de två världskrigen, av erfarenheten av koncentrationslägren och av fruktansvärda massakrer” (TMA 18). Johannes Paulus II ser kallelsen till katolska kyrkan att bekänna historiens synder som en frukt av Andra Vatikankonciliet som var en viktig del i kyrkans förnyelse, och nödvändigt för ”den nya evangelisationen”.

Många av de protestantiska initiativen har varit en frukt av bön för förnyelse. Ledare har uppfattat att de djupa sår som blivit resultatet av konflikter i det förgångna utgör ett stort hinder för effektiv evangelisation till våra folk. Initiativ till försoning har därför betraktats som nödvändiga förutsättningar för en verksam evangelisation. Sålunda finns det gemensamma nämnare som driver både protestanter och katoliker att bekänna synder som begåtts i det förgångna. Både bland protestanter och katoliker riktas uppmärksamheten mot rötterna till de långdragna konflikter som ännu idag fortsätter att plåga världens folk.

Då alla kristna inser att botgöring och försoning inte kan ske utan medverkan av Guds ande, så skall denna nya medvetenhet om behovet av att nämna och bekänna historiens synder förstås som ett kairos i biblisk mening, en avgörande vändpunkt i historien.

Påven Johannes Paulus II:s specifika bidrag: Minnenas renande

Johannes Paulus II:s första bidrag är att ha fört upp temat på kyrkans agenda. Såsom brukligt är i katolska dokument börjar MR med att sammanfatta vad kyrkans läroämbete tidigare bidragit med i frågan. Det som helt tydligt är nytt för vår tid är påvens förkunnelse att bekännelsen av gångna tiders synder är en uppgift för hela kyrkan. Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Detta begrepp är ett huvudbidrag från den katolska kyrkan för att förstå innebörden i att bekänna gångna tiders synder.

I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet,2 för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”.3 Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta och att detta varit av avgörande betydelse i uppfordringen till bättring.4

Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. I MR sägs: ”Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg.”5 Lägg märke till betoningen av ”personligt” och ”kollektivt”. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

Vi känner igen dessa mönster i alla långdragna konflikter som flammat upp under senare år: i forna Jugoslavien mellan katolska kroater och ortodoxa serber (med inblandning också av muslimer i Bosnien), i Nordirland mellan protestantiska unionister och katolska nationalister, i Rwanda mellan hutuer och tutsier, i Sri Lanka mellan singaleser och tamiler. Vardera sidan har sin historieskrivning. De olika parternas historieskrivning har inte mycket gemensamt annat än mönstret ”vi är hjältarna och de andra är de skyldiga”. Sådana konflikter kan aldrig helas utan ett renande av minnena, det vill säga inte utan ett renande från partiskheten och lögnerna i den egna historien, vilket leder till en rening av hjärtana från hat och från förkastande av varandra.

I katekesen finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.

Två grundläggande frågor

Den första invändningen som infinner sig är: Vi är väl bara ansvariga för våra egna synder? Hur kan vi göra bot för synder vi inte själva begått? Alla som accepterat denna kallelse till försoning är på det klara med att vi bara kan vara ansvariga inför Gud för vårt eget beteende.6 Påvens fokusering av minnenas renande ger oss svaret. Som Elie Wiesel, den judiske författaren, har sagt: ”Samtidigt som ingen människa kan ställas till svars för vad hans förfäder gjort, så är han likafullt ansvarig för hur han hanterar minnena av detta.”

En andra grundläggande fråga handlar om kyrkans förhållande till synd. På denna punkt är Vatikandokumenten grannlaga i språkbruket. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner” (33). Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg” (8).

Det grundläggande skälet till att inte säga att ”kyrkan har syndat” är att hon till sin natur är helig, och att den synd som behöver renas inte tillhör kyrkans natur på samma sätt som heligheten gör. MR skiljer mellan ”kyrkans helighet” och ”helighet i kyrkan”. Kyrkans helighet ”grundar sig på Sonens och Andens uppdrag och verkan”;7 det är kyrkan som är till genom Guds heliga ord och de heliga sakramenten. Men i kyrkan finns människor som inte är heliga. Därför ”måste helighet i kyrkan korrespondera mot kyrkans helighet”.8 Det är ett moraliskt och andligt imperativ.

Ett annat sätt att säga detta är att kyrkan i sin fulla betydelse inkluderar Kristus, som är huvudet, och hela den triumferande kyrkan med Maria och alla helgon. På inget sätt kan vi säga att kyrkan i denna djupare mening är behäftad med synd. Men för den stridande kyrkan som finns här på jorden är synden inte bara isolerad till enskilda individer. Det finns en korporativ dimension av katolikernas synder, och man kan inte a priori säga att kyrkans hierarki är undantagen från denna dimension. Biskopskonferensen i en viss nation kallas exempelvis att som kollektiv bekänna den synd det inneburit att inte tillräckligt ärligt och med trons kraft ha tagit tag sig an problemet med kyrkliga ämbetsmäns sexuella övergrepp mot barn. I MR nämns påven Adrianus VI:s bekännelse. Denne påve talade 1522 om ”de styggelser, missbruk … och lögner” som den romerska kurian hade gjort sig skyldig till, ”en djupt rotad och omfattande … sjukdom” i hela organisationen ”från ledningen till medlemmarna”.9 Det är om den stridande kyrkan som dekretet om ekumeniken talar när det sägs: ”Kristus kallar kyrkan under hennes pilgrimsvandring till ständig reformering, vilket hon har behov av i så måtto att hon är en mänsklig institution här på jorden” (6).10

Påvens vädjan till katolikerna att bekänna gångna tiders synder skall således inte uppfattas i ett rent individualistiskt perspektiv, frågan innehåller personliga och kollektiva dimensioner. Då vi tar oss an allvarliga syndiga beteendemönster sedan århundraden tillbaka, så handlar det nästan aldrig om synder isolerade till enskilda personer, inte ens enskilda ledare, utan i allmänhet är det fråga om attityder och handlingsmönster som kännetecknat grupper, nationer och t.o.m. hela den stridande kyrkan under generationer.

Här möter vi emellertid ett avgörande dilemma. Att säga ”kyrkan har inte syndat, det är endast enskilda katoliker”, övertygar inte människor som läser om skandalösa situationer i kyrkan och den kyrkliga ledningens otydliga och långsamma reaktion på sådana skandalösa händelser, t.ex. övergrepp mot barn. Sett ur allmänhetens synvinkel är det kyrkan som är aktören. Det är sålunda en pastoral nödvändighet att kunna tala om de syndfulla aspekterna av kyrkan såsom en mänsklig institution, utan att för den skull förlora det djupare teologiska perspektivet på kyrkan.

Solidaritet och identifikation

MR nämner solidaritet mellan de döpta som ytterligare ett skäl för botgöring. ”Genom nåden och genom sårbarheten som synden åstadkommit, står dagens döpta i djup solidaritet med de döpta från tidigare generationer.”11 En del av innebörden av att tala om kyrkan som moder är att hon tar på sig ”bördan av sina barns felsteg i moderlig solidaritet”.12

De protestantiska initiativen till försoning har mestadels riktat in sig på den kristna personen i relation till hans/hennes folk eller nation. Katoliker vill också fokusera splittring och sår mellan kyrkor och kristna gemenskaper. Den bibliska grunden för denna identifikation återfinns i den profetiska bekännelsen: ”vi och våra fäder har syndat”.13 De stora bibliska exemplen är Nehemja och Daniel. I kapitel 9 i båda dessa profetböcker finner vi en lång bekännelse av fädernas synder, vilken åtföljs av en bekännelse av den egna generationens synder. Kanske visar denna enkla bibliska bekännelse, ”vi och våra fäder har syndat”, oss katoliker hur vi skall bekänna vårt folks synd på ett teologiskt riktigt sätt.

I bekännelsen är identifikation viktigt. Personen som bekänner identifierar sig med sina förfäder. Subjektsformen ”vi” betecknar både dåtid och nutid. Våra förfäder begick dessa synder, vårt folk vände Gud ryggen. John Dawson, en författare som skrivit mycket om försoning, har skrivit: ”Nehemja och familjerna runt honom samlades framför Herren, fastade och klädde sig i säck och aska. Även om de bara var några få, så identifierade de sig helt och hållet med nationen och dess historia. ’De som var av israelitisk härkomst avskilde sig då från alla av främmande ursprung. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser’ (Neh 9:2)”14

Kom ihåg att vår återlösning har åstadkommits genom identifikation. Den som var oskyldig och fri från synd identifierade sig med oss människor. Sålunda måste modellen som ger oss förståelse för botgöring genom identifikation vara Jesus själv. Matteusevangeliet berättar om Jesu dop i Jordan såsom en identifikation med syndarna och en bild som föregriper Jesu död på korset. Johannes döparen ser det uppenbart inadekvata – med mänskliga mått mätt – i att döpa Jesus som är fri från synd. ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig” (Matt 3:14). Men Jesus svarar: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” (Matt 3:15). Jesus identifierar sig så med alla syndare att han tar hela syndens konsekvenser på sig själv. Fullföljandet av denna identifikation på Golgatas kors gör att Guds rätt-färdighet fullbordas.

Solidaritet i synden över generationsgränserna uppmärksammas av Jesus i hans varning till de skriftlärda och fariséerna i Matteus 23, vilken kulminerar i den fruktansvärda profetian ”Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för” (Matt 23:36). Jesus riktar sig direkt till dem som förnekar sambandet med förfädernas synder då de invänder: ”Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod” (Matt 23:30). Jesus svarar skarpt och rakt på sak: ”Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna” (Matt 23:31).

Inofficiella och officiella initiativ

Vi kanske tänker: Vem är jag att jag skulle bekänna synder för någon annans räkning? Hur kan jag framställa mig själv som en representant för tidigare generationers katoliker? Ingen har lagt ett sådant ansvar på mig. Svaret på denna fråga skall sökas i den väsentliga distinktionen mellan å ena sidan privata initiativ till försoning vilka sker i det fördolda och å andra sidan officiella initiativ med utsedda representanter, vilka måste vara offentliga.

Att agera inofficiellt såsom en andlig representant för min kyrka eller nation är möjligt på grund av min identitet (vem jag är). Som bekännande katolik bär jag det katolska arvet inom mig. Detta är en konsekvens av min bekännelse och identifikation. Införlivandet av mig själv i detta arv och arvets närvaro i mig är i grund och botten den helige Andes verk. Den helige Ande gör levande i mig och i oss den helige Andes verk i kyrkan genom århundradena. Precis som lekfolket kan vittna om evangeliet för att de är döpta troende som har den helige Ande inneboende i sig, så kan de också vara förebedjare eftersom de bär kyrkans hela arv inom sig.

Den som känner en kallelse att gå in i denna förbönstjänst borde lämpligen börja på det lokala planet, t.ex. om man bor nära en stad där judar har lämnats ut, eller en plats där protestantiska martyrer dog. Principen att börja i det lilla är biblisk, såsom Jesus säger: ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” (Matt 25:21, 23).

Att ta sig an sekellånga konflikter med den helige Andes hjälp måste faktiskt börja som privata initiativ. Syftet med inofficiella försonings-akter är att börja bryta mark för att övervinna andliga krafter som verkar i konfliktområdena. De som engagerar sig i inofficiella initiativ för andlig identifikation skall inte söka publicitet. Arbetet sker i det fördolda, och den omedelbara frukten är fördold. ”Din Fader, som ser i det fördolda, skall belöna dig” (Matt 6:6).

Officiella initiativ till botgöring genom identifikation sker när personer med formell auktoritet och som representerar nationen eller kyrkan bekänner sina förfäders synder, identifierar sig med dem och ber om förlåtelse. En sådan akt på regeringsnivå måste göras offentligt. Deltagarna är officiella representanter för hela folket. Sådana offentliga arrangemang måste vara formella och lämpar sig inte för djupt sörjande, och om de skall vara effektiva, så bör de ha förberetts genom inofficiella initiativ av kristna, ledda av den helige Ande.

Hur går man till väga?

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

Forskning

Detta kan tyckas ambitiöst och ett hinder för att komma igång, men det handlar om att man måste bygga på fakta. Om vi vill bekänna historiska synder, så äventyrar vi hela företaget om vi går in i processen med felaktiga påståenden om historien. Detta är särskilt viktigt då personer från båda sidor i en historisk konflikt ber tillsammans. Hur mycket forskning som behövs beror på hur offentligt initiativet är och hur djupgående det är.15 Målsättningen måste vara att alla närvarande vid ett sådant förbönstillfälle skall kunna säga ”Amen” till syndabekännelsen och att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.

Bekännelse

Efter det att man uppnått en gemensam uppfattning om fakta följer en urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” I processen som leder fram till bekännelsen kan det vara klokt att fokusera de mest flagranta onda handlingarna. En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena. Det är också viktigt att proklamerandet av onda gärningar i det förgångna inte mynnar ut i ett fördömande av ett speciellt folk.16

Identifikation

Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.

Är det möjligt att identifiera sig med grupper eller nationer som vi egentligen inte tillhör för att bekänna dessas synder i historien? Svaret är ja, därför att Jesus, som jude, identifierade sig med alla folk på jorden. Men identifiering med en annan grupp, kyrka eller folk kan inte bara vara en teknik som tillämpas i förbönen; det måste handla om ett personligt åtagande och engagemang – såsom är fallet med missionärer som följer Jesu exempel genom att ta seden dit man kommer och anamma kulturen hos det folk man tjänar. Normalt bör vi, då vi går in i ett försoningsarbete, söka deltagare som tillhör de båda sidorna i konflikten.

Sörjande

Det är möjligt att säga att en händelseutveckling år 1290 eller 1938 var ond, och att det var personer ur mitt folk som var skyldiga till det onda, men ändå inte känna någon ånger eller sorg. Därför måste hjärtats omvändelse och sörjande fullborda processen. En nyckelprincip är att effektiv botgöring kräver att man sörjer synderna på samma djupa sätt som de skulle ha gjort som en gång i det förgångna begick synderna. När vi tar oss an brutala händelser såsom massakrer, tortyr, våldtäkter, landsförvisning (det vi idag kallar ”etnisk rensning”), förödmjukelse och förnedring, så måste vi inse att hat och förakt var de känslor som dominerade förövarna. Särskilt då inofficiella grupper tar sig an så svåra saker, måste påpekas att man inte kommer att kunna uträtta mycket om inte botgöringen går lika djupt som synden.

Ett sådant hjärtas sörjande kan inte planeras eller tvingas fram. Det kräver att man söker Herren och låter den helige Ande visa oss fasan av den reella synd som begåtts inför Gud den helige och allsmäktige. Detta hör därför normalt hemma inom inofficiella och icke offentliga möten. Den karismatiska förnyelsen har här ett väsentligt bidrag att komma med, eftersom Herren genom förnyelsen hjälper oss att återknyta till våra hjärtan och i bön och tillbedjan ge uttryck för djupa känslor.

Be om förlåtelse

Jag nämnde inte att be om förlåtelse bland de fyra stegen i försoningsprocessen. Kanske därför att detta inte är en betydande punkt i MR.17 Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

Naturligtvis måste vi be Gud om förlåtelse. All synd är i första hand en förolämpning mot Gud. Detta gäller all bekännelse av gångna släktleds synder, officiellt eller inofficiellt, offentligt eller privat.18

Möten med offentlig botgöring för historiska synder planeras i allmänhet i förväg. Om någon part skulle vara besvärad eller förolämpad av en fråga om förlåtelse, då bör detta uteslutas ur akten. Men i privata inofficiella sammanhang, skall man då be motparten om förlåtelse, t.ex. som skulle kunna ske i samband med ett karismatiskt möte? För det första måste vi vara lyhörda för den grupp som representerar offren. Ättlingar till folk som blivit utsatta för övergrepp i det förgångna kanske inte känner att de har rätt eller förmåga att ge förlåtelse. Detta är ofta fallet med judar, som vanligtvis säger att förlåtelse ligger i Guds hand, och de enda människor som skulle kunna ge förlåtelse är döda. För det andra måste vi ha en känsla för djupet av lidandet i det förgångna. Vi måste undvika att trivialisera ondskan vilket lätt kan ske om vi tänker att vi kan få ett fullständigt grepp om historien bara efter att ha läst några böcker och ägnat några timmar åt bön.

Slutsats

Det verkar som om den helige Ande i vår tid leder kyrkan in i en process av botgöring genom identifikation och minnenas renande. Det sker i en tid då världsläget är mycket allvarligt, och visar på djupet av den förnyelse som den nåderike Fadern vill ge kyrkan och världen. På grund av den karismatiska förnyelsens betydelse för Andens hela förnyelseverk idag, har ledare inom karismatiska förnyelsen ett särskilt ansvar att vara lyhörda och följsamma för dessa impulser från den helige Ande. Först och främst gäller det att uppfatta och förstå sammanhanget, annars kan man inte lära ut. Då vi svarar på den helige Andes kallelse att bekänna historiens synder ger vi ett bidrag av stor betydelse till kyrkans förnyelse och världens evangelisation.

Översättning: Bengt Malmgren

-------------------------------------------

Noter
1. Den helige fadern hade aktualiserat ämnet vid ett möte med kardinalskollegiet 1993.
2. ”Synder som är särskilt viktiga att ägna omsorg åt när det gäller botgöring och omvändelse är sådana som skadat enheten som Gud vill se bland sitt folk” (TMA 34). Se MR 5.2.
3. TMA 35. Se MR, 5.3.
4. Vi ser detta genom hans beslut att sätta upp speciella expertkommissioner för att studera den katolska kyrkans behandling av judarna genom århundradena, liksom en annan för att studera den spanska inkvisitionen. Se MR 5.4, och det apostoliska brevet Ecclesia in Europa, där det efterlyses ett erkännande av all form av delaktighet som kyrkans barn kan ha haft i tillväxten och spridandet av antisemitism i historien (nr 56).
5. Introduktion, s. 10.
6. Den internationella teologkommissionen har fastslagit: ”skulden för en ogärning kan inte sträckas ut till att omfatta andra än de personer som frivilligt bidrog till den genom gärningar, underlåtelser eller likgiltighet” (MR, 1.3).
7. MR 3.2.
8. MR 3.2.
9. MR 1.1.
10. Citerad i MR 1.2, not 13 och i 6.1, not 93.
11. Nr 3.
12. Nr 3. 4 ”kyrkan å sin sida, som en sann moder, kan inte annat än såras av sina barns synder i dåtid och nutid, och hon fortsätter alltid att älska dem, till den punkt att hon gör sig själv ansvarig för de bördor som orsakats av deras synd.”
13. Se Ps. 106: 6; Jer 3: 25; Jer 14: 20. MR undersöker de olika formerna för syndabekännelse som anges i Gamla testamentet.
14. John Dawson What Christians Should Know About Reconciliation (Ventura, CA: International Reconciliation Coalition, 1998: www.reconcile.org), s. 21.
15. MR förordar en grundlig historisk analys. ”Man måste ställa frågan: Vad exakt hände? Vad exakt sades och gjordes? Endast sedan dessa frågor besvaras genom noggrann historisk analys kan man ställa sig frågan huruvida vad som hände, sades och gjordes kan anses vara i samklang med evangeliet, och om det inte kan det, huruvida kyrkans döttrar och söner som agerade på detta sätt hade möjlighet att inse detta utifrån det sammanhang i vilket de agerade” (4, intro s. 50). Här talas uppenbarligen om offentliga botgörelseakter.
16. MR skiljer mellan ”objektivt” och ”subjektivt” ansvar för mänskliga handlingar (5.1): ”Den enda typ av ansvar som kan ha relevans i historien är objektivt ansvar.”
17. Bland tidigare förekommande tillfällen av påvliga botgöringsakter nämns alla de gånger då man uttryckligen bad om förlåtelse (MR 1.1 och 1.2).
18. I skrivelsen Ecclesia in Europa fastslår påven: ”i alla sammanhang där kyrkans barn har haft del i tillväxt och spridning av antisemitism under historien måste förlåtelse för detta sökas hos Gud” (56).

----------------------

Mera av Peter Hocken:

The Marranos - A History in Need of Healing

Pingstnovenan

 

Vid sin himmelsfärd sade Jesus till lärjungarna att de skulle vänta på den Helige Ande. (Apg 1:4-5, 14). Därför ber vi under de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärdsdagen och Pingst. Pingstens Ande föll inte bara över Kyrkan den första pingsten i Jerusalem, den faller alltjämt över Kyrkan, och vi behöver ständigt förbereda oss att ta emot Anden både  i våra personliga liv och som kristen gemenskap. Låt Pingstens novena vara en del i denna förberedelse.

 Pingstsekvensen:

Kom, Guds egen andedräkt,
kom du rena varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.

Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,

Vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.

Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.

Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.

Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.

Amen. Halleluja.

------------------------------------------------

Dag 1, fredag

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Vänta på det som Fadern utlovat: Apg 1:1-14

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig Ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han.
"Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar."

 De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?"

Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

En Hjälpare skall vara hos er för alltid: Joh 14:15-26

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.

Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?"

Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig. Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

 

 Dag 2, lördag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

De lade händerna på dem och de fick Helig Ande: Apg 8:14-17

Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig Ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig Ande.

Anden kom ner över Jesus: Mark 1:9-11

Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

 

Dag 3, söndag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Den Helige Ande föll över alla som hörde Petrus ord: Apg 10:34-44

Då tog Petrus till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor
utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.

Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre. Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom.

Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda.

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord.

Herrens Ande är över mig: Luk 4:16-22

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig."

Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: "Är det inte Josefs son?"

 

Dag 4, måndag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom Anden: Rom 5:1-8

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.
Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten: Joh 7:37-40

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger."
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

 

Dag 5, tisdag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Anden som ger söners rätt: Rom 8:14-17

Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!"
Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Jag prisar dig  Fader, för att du uppenbarat detta för dem som har ett barns sinne: Luk 10:21-24

I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga Anden och sade: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för."

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."

Dag 6, onsdag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Anden vädjar för oss med rop utan ord: Rom 8:26-27

Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Det är för ert bästa jag lämnar er: Joh 16:5-7

Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du, utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Dag 7, torsdag:

I Faderns + och Sonens och den Helige Andes namn.

Vi ber denna novena för förlåtelse, frid, fred och försoning, för den Helige Andes utgjutande och för Kyrkans enhet samt...... (våra egna intentioner)

Kom helige Ande, godhetens och sanningens Ande,
och fyll våra hjärtan med Din kärleks eld.
Ge oss ljus, ledning och inspiration
så att vi ser, förstår och handlar rätt.

Ge oss nåden att leva efter Kristi vilja
och följa Honom som är vägen, sanningen och livet.
Ge oss ett hopp förankrat i Gud, vårt ursprung och mål.

Läsningar:

Andens gåvor: 1 Kor 12:4-13

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.
Tjänsterna är olika, men Herren densamme.
Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.
Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.

Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Hjälparen skall påminna er om allt: Joh 14:23-26 

Jesus sade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.  Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

Dag 8, fredag:

Andens frukter: Gal 5:22-26

Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.
De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.

Sanningens Ande skall leda er fram till hela sanningen: Joh 16:12-14

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.

 

Dag 9, Pingstafton:

 Guds Andes kännemärke: Ef 4:30-5:2

Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.

Han andades på dem och sade: ”Ta emot helig Ande”: Joh 20:19-23

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.
Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er."
Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

 

Karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan, historik

 - Historik sammanställd inför biskopsvisitation 4-6 januari 2013-01-02 av Bengt Malmgren -

Karismatisk bönegrupp har funnits i församlingen sedan 1977. Den Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan började i USA 1967, strax efter Andra Vatikankonciliet. Snart kom den till Sverige och Stockholm genom utländska gäster som inspirerade oss här på hemmaplan att starta bönegrupper.

1976 kom p Francis Little (OSB) från England och ledde Liv i Anden-seminarier på engelska. På pingstdagen bad man om den Helige Andes dop. Med var bl.a. Benkt Stolpe och Franceska Balingit samt Birgitta Björksten. Man fortsätter att samlas regelbundet, Franceska Balingit blev ”gruppens mor”.

Hösten 1976/våren 1977 var paret Jeanette och Tom Van der Vater från USA i Stockholm. Bönegruppen samlas med dem i Wennergrens center. Man har på nytt Liv i Anden-seminarier. Därefter samlas gruppen först i Marie Beådelse församling, sedan i hemmet hos Birgitta Björksten, därefter fortsatte den som en engelsktalande grupp i S:ta Eugenia församling.

Benkt Stolpe, Daniel Adner och Birgitta Björksten besökte på 1970-talet kapucinpräster i Italien: Det var p Fabiano, rektor för klostret i Loreto och p Pancratio, känd italiensk karismatisk präst som stod nära padre Pio.  Dessa präster kom till Sverige på initiativ av Vera Cedheim.

Sommaren 1977 tyckte man att man borde starta en bönegrupp i Domkyrkoförsamlingen. Birgitta Björksten och Benkt Stolpe tog med sig kapucinprästerna, ringde runt till olika personer och samlade en grupp i Domkyrkan. Med från starten var också Carin Widenmeyer som redan innan hade varit med i en bönegrupp i Täby och fått inspiration därifrån. I Täby fanns oblatfäderna p Clyde Rauch och p Kaspar Dies samt Lillemor Hallin som betytt mycket för att introducera Karismatiska förnyelsen i Sverige. Carin Widenmeyer blev gruppens ledare under många år, man samlades regelbundet varje tisdagskväll så som fortfarande sker.  Ganska snart kom också Ida Krieger med, som tillsammans med Karin var ett starkt stöd för gruppen. Ida var också engagerad i Schönstattrörelsen.

Domprost J F Koch sanktionerade snart gruppen och gav den namnet Förbönsgruppen. Bland regelbundna besökare fanns också systrar från Serafimsystrarna, sr Tarsilla var trogen besökare, samt från Skolsystrarna där Sr Evelyn, Sr Olga, Sr Barbro och sr Miriam tillhörde dem som kom regelbundet. Skolsystrarna hade fått inspiration att delta i den Karismatiska förnyelsen genom p Liesner SJ från Tyskland som kom till Sverige och gav reträtter för systrarna.

Bengt Malmgren hade blivit introducerad i Karismatiska förnyelsen genom gruppen i Täby och anslöt sig till gruppen i Domkyrkan i början på 1980-talet. Bengt blev aktiv i AKKS, arbetsgruppen för Karismatisk Förnyelse i Katolska Kyrkan i Sverige. Han inbjöds till ett Nordiskt katolskt karismatiskt möte på Mariaholm i Norge 1983. Norge var på den tiden drivande i det nordiska karismatiska samarbetet genom John Golding. Också från Danmark var man aktiva, med på mötet på Mariaholm var generalvikarie p Lars Messerschmidt.

Gemensamt med en nordisk grupp reste Bengt Malmgren med fru Maria och Lillemor Hallin på en internationell katolsk karismatisk konferens i Rom 1984. Där medverkade också kardinal Suenens och moder Teresa samt pingstpastorn, David de Plessies som betytt mycket för ekumeniken mellan Pingströrelsen och Katolska kyrkan.  Hemkomna fortsatte man det nordiska samarbetet och anordnade sommaren 1985 den första Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm som Katolska domkyrkan var värd för.

Efter att Carin Widenmeyer avlidit 1998 blev Bengt Malmgren ledare för gruppen i Domkyrkan. Tillsammans med övriga karismatiska grupper i Stockholm anordnar man regelbundet Liv i Anden-seminarier, vilka syftar till att introducera nya människor i livet i den Helige Ande. Sedan början av 1990-talet samverkar vi också ekumeniskt med EFS-gemenskapen i  S:ta Clara och anordnar numera årligen gemensamma Liv i Anden-seminarier.

Fler dokument: Tankar från bönegruppen inför stiftsynoden 1995

Brev från AKKS till biskop Hubertus Brandenburg från 1994.

 

/Bengt Malmgren

Vad är den Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan?

 Texten är skriven utifrån ett seminarium över ämnet hållit av Bengt Malmgren vid Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka 10-14 juli 2012

 

Karismatisk förnyelse en nåd ämnad för hela kyrkan

Pingstens Ande har alltid funnits över kyrkan, utan den vore allt liv förtorkat, all kraft borta och Jesus och gemenskapen kring honom en för längesedan bortglömd parentes i historien.

Karismatisk förnyelse handlar inte om något annat än detta: Att medvetandegöra, bejaka och praktisera livet i den Helige Ande. Det är inget vi själva har kontroll över, Gud inbjuder oss att överlåta oss och låta oss ledas av Anden. På så sätt tillåter vi Gud att vara Gud. Om vi frestas att tänka att sjäva har kontroll riskerar vi att falla i samma synd som Adam och Eva, att vilja bli som Gud. Den Karismatiska förnyelsen är Guds verk, inte människans.

Karismatisk förnyelse är ingen särskild spiritualitet eller intriktning i kyrkan, utan en nåd given åt hela kyrkan. Lika lite som den klassiska Pingströrelsen äger Karismatiska förnyelsen något monopol på den Helige Ande. Vi katolska karismatiker är fullt ut katoliker som underordnar oss Katolska kyrkans läroämbete och våra lokala biskopars pastorala ansvar. Vi är inte ute efter att blida någon ny kyrka, utan främja Andens liv i hela Katolska kyrkan.

Den Karismatiska förnyelsen har ingen enskild grundare, den har ingen starkt sammanhållen struktur, inga medlemslistor utan kommer till uttryck i en mängd av varandra oberoende initiativ såsom bönegrupper, bibelskolor, kommuniteter, TV-stationer, seminarier, olika missioner etc. Inte desto mindre är det samma grundläggande erfarenhet och samma generella målsättning som förenar alla dessa olika uttrycksformer, och relationerna mellan de olika delarna kännetecknas av nätverk och informellt samarbete som finns både på lokal nivå, stiftsnivå, nationell och internationell nivå. Helt naturligt relaterar man till varandra och upplever sig som medlemmar i en och samma familj. Det finns inget behov av mer fasta formella strukturer - man är medvetna om att man redan är fullt inlemmade i Katolska kyrkans gemenskap, vilket är fullt tillräckligt.

Hur det börjande

Karismatiska förnyelsen började som en helt oväntad utveckling 1967 bland studenter vid D-univ i Pittsburgh, USA. Det var några år efter Andra Vatikankonciliets avslutning. Andra Vatikankonciliet sammankallades av påven Johannes XXII och hölls i olika sessioner mellan 1962-65. Syftet med konciliet var att öppna fönstren i kyrkan mot den moderna världe,han använde uttrycket aggiornamento. Genom undertecknandet av dokumentet Humani Salutis sammankallade påven konciliet och formulerade bönen om en ny Pingst:

"Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen."

Andeutgjutelsen över studentgruppen i Pittsburgh och den snabbt växande förnyelsen kunde nästan förefalla som ett svar på Johannes XXIII´s bön. Men mycket annat som förberett vägen för den helige Ande hade dessförinnan hänt både inom och utanför Katolska kyrkan.
I slutet på 1800-talet fanns en nunna i Italien som hette Elena Guerra. Hon hade på sitt hjärta att uppmana den dåvarande påven Leo XIII att förkunna för katolikerna om livet i den Helige Ande. Påven gav 1897 ut en encyklika om den Helige Ande, Divinum illud munus, och på nyåret 1901 bad han för hela kyrkan hymnen Veni Creator Spiritus och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den klassiska Pingströrelsen under 1900-talets första årtionde föds i Los Angeles. William J. Seymour, pastorn i församlingen på Azuza street där rörelsen tog sin början år 1906 var född av katolska föräldrar. Den katolska Studentgruppen i Pittsburgh hade innan Anden föll över dem studerat den Helige Ande i den tidiga kyrkan, och de hade även haft kontakt med pingstvänner.

Andra Vatikankonciliet utvecklade en pingstteologi som är helt och hållet bejakar den karismatiska dimensionen i kyrkans liv. Det uttalas i den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium att de karismatiska nådegåvorna är verksamma också i vår tid, att de är ämnade för alla kristna och är till nytta och uppbyggnad för hela kyrkan:

"It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, "allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: "The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit". These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good." (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

En av de drivande krafterna som medverkade till dessa tydliga formuleringar var en av de fyra kardinaler som utsetts till att strukturera koncilieförhandlignarna: den belgiske Kardinal Joseph Leon Suenens. Han utsågs också senare av påven Johannes Paulus II att vara Katolska kyrkans kontaktbiskop till förnyelsen, och han har betytt mycket för att förankra den Karismatiska förnyelsen vid kyrkans hjärta.

ICCRS och kontakten med den officiella kyrkan.

Förnyelsen är inte ute efter att skapa fler och större grupper, och strävar inte efter att bygga upp stora organisationer. Vår enda önskan är hjälpa andra kristna att få sina liv förnyade så som våra liv förnyats genom den Helige Ande. Vi eftersträvar en total öppenhet för att låta Anden styra våra liv i vårt engagemang för kyrkan och samhället. Förnyelsen vill främja den Helige Andes liv i alla dess former i hela kyrkan. Lite organisation kan dock vara praktiskt, men denna hålls till ett minimum.

I det engelskspråkiga sammanhanget brukar man tala om Katolska karismatiska förnyelsen som CCR, vilket är en förkortning av Catholic Charismatic Renewal.
ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är ett serviceorgan för att samordna och främja CCR på världsplanet samt utgöra ett kommunikations- och samarbetsorgan gentemot Katolska kyrkan officiellt. ICCRS består av ett internationellt råd samt ett servicekontor i Rom. ICCRS är en officiellt erkänd juridisk person i kyrkan enl den kanoniska lagen § 116 och har statuter utfärdade som reglerar dess målsättning och struktur. Där sägs bl.a:
ICCRS is an institution which works in communion with the Holy See, and is open to welcome and represent all the Charismatic expressions in the world that have the same spiritual inheritance, and share the same doctrine in communion with the Magisterium of the Church.
ICCRS consists of an international Council which shares and establishes the central goals, objectives and projects, having an office located in Vatican City, responsible for carrying out the decisions of the Council.
In pursuing its goals and objectives ICCRS seeks to offer helpful service to the CCR. It seeks also to gather wisdom, insight and experience, and to make it available world-wide.
På nationell nivå finns på motsvarande sätt nationella service-kommittéer (NSC) som har motsvarande uppgift på nationell nivå, samt att hålla kontakt med ICCRS och de lokala biskoparna.
De flesta biskopskonferenser har erkänt den Karismatiska förnyelsen, och några nationella servicekommittéer och kommuniteter i olika länder har också ansökt om och fått kanoniskt status. KKS, (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) är den nationella servicekommittén för Sverige. Vi har inte formellt några statuter ännu, men har ett bra samarbete med Stockholms katolska stift och biskop Anders Arborelius som ger förnyelsen sitt fulla stöd.
Målsättningen för Karismatiska förnyelsen är densamma som för Kyrkan som helhet och beskrivs i statuterna för ICCRS:

• främja kontinuerlig mogen personlig omvändelse till Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare
• främja ett målmedvetet personligt mottagande av den helige Andes person, närvaro och kraft
• främja mottagnadet och bruket av de andliga nådegåvorna (karismerna), inte bara inom förnyelsen, utan i hela kyrkan
• främja evangelisation i den helige Andes kraft, innefattande evangelisation av icke-kristna, re-evangelisation av nominellt kristna och evangelisation av kulturerna och sociala strukturer
• främja kontinuerlig tillväxt i helgelse genom tillbörlig integration av dessa karismatiska strävanden i kyrkans fulla liv

Karismatiska förnyelsen var något som skedde som ett initiativ av den helige Ande. Först i efterhand kom den teologiska reflektionen och försöken att förstå och teologiskt beskriva det som hänt. Då förnyelsen var som kraftigast växande i USA gav några amerikanska teologer ut en skrift där man teologiskt beskriver det som sker och sätter in andedopet i ett sammanhang med de kristna initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi. Man konstaterar att detta samband har funnit från början under kyrkans första århundraden, och det som nu sker är en återgång till det som är normaliteten för kyrkan. Deras slutsats är att dopet i den Helige Ande är normerande för ett normalt kristet liv. Skriften heter ”BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN – Vad har dopet i den Helige Ande att göra med att bli kristen?” Sedan dess har mycket skrivits över ämnet. En av förnyelsens namnkunnigaste personer, det påvliga hushållets predikant, kapucinmunken och prästen p Raniero Cantalamessa har skrivit böcker om den Helige Ande, ICCRS har hållit många teologiska seminarier och gett ut dokument om olika aspekter på förnyelsen.

Förnyelsens brist på fast organisation och formella strukturer är både en styrka och en svaghet. Det fäster uppmärksamheten på att förnyelsen inte är ordnat och strukturerat av människor, utan Guds verk genom den helige Ande. Det fäster också uppmärksamheten på att Guds handlande temporärt kan förefalla rörigt, då vi inte har full kontroll, och det gäller att motstå frestelsen att hjälpa Gud på traven genom att "städa upp" och låsa in förnyelsen i alltför fasta strukturer som då riskerar att bli människoverk som bromsar mer än främjar.

Att det inte finns fast organisation innebär inte att det finns brist på ledarskap, men det är en annorlunda form av ledarskap än inom fasta institutioner med formella tjänstetillsättningar. Ledarskapets natur inom Karismatiska förnyelsen är att vara tjänande, inte att kräva lydnad och konformitet. En ledare känns igen genom att han eller hon är utrustad av Gud med andliga gåvor för sitt ledarskap. Ledarskap är såväl en andlig gåva som något man kan ha naturlig fallenhet för. De naturliga gåvorna bekräftas och befruktas av Anden. Det finns ingen enhetlig formell procedur för att utse ledare, och det finns ingen formell hierarki. Den katolska karismatiska förnyelsen står helt under de lokala biskoparnas pastorala ansvar. Bristen på formellt ledarskap kan ibland leda till oenighet och problem, och den lokale biskopen kan besluta att lägga ner vissa projekt om svårigheterna inte kan hanteras.
Men hur oordnad och ostrukturerad Karismatiska förnyelsen än kan te sig, inget gräsrotsinitiativ i Katolska kyrkan har någonsin vuxit och spridit sig så snabbt och kraftfullt som den Karismatiska förnyelsen. Det beror på att det är ett direkt verk av den Helige Ande, inte av människor. Miljontals människors liv har förvandlats, vilket förnyat tron, gett nya visioner, den helige Andes eld har upptänts i människors hjärtan, de har fått en ny kärlek och en ny beslutsamhet att tjäna Herren inom ramen för vilken kallelse det än gäller, som samhällsmedborgare, förälder, präst, biskop… Idag räknar man med att minst 120 miljoner människor som kan vittna om att deras liv blivit förvandlat på detta sätt genom den Karismatiska förnyelsen.

Från början var det USA som dominerade, helt naturligt eftersom förnyelsen började där, men idag är Afrika, Asien Syd- och Latinamerika de delar av världen där förnyelsen är som störst.
Alla de sista påvarna har uttalat sig positivt om Karismatiska förnyelsen och givit den sitt stöd. Påven Paulus VI kallade det för en chans för Kyrkan och världen, och påve Benedikt har sagt att det är viktigt med en ny pingstens kultur i Katolska kyrkan, och den tidigare påven Johannes Paulus II hade verkligen ett hjärta för förnyelsen. Jag var själv med på en internationell karismatisk konferens i Rom 1984 där påven uppmanade oss inom Karismatiska förnyelsen att vara trogna vår kallelse och tillsammans med honom ”öppna dörrarna för Frälsaren”

Det som kännetecknar Karismatiska förnyelsen är vår förståelse av den helige Andes roll i Kyrkan som inte har ändrats sedan kyrkans första tid så som det beskrivs i Apostlagärningarna. Apostlarna var mycket noga med att den fulla initiationen i det kristna livet också omfattade mottagandet av den helige Ande, det som med Apostlagärningarnas terminologi kallas "dopet i den helige Ande", vilket i allmänhet medförde olika nådegåvor och en påtaglig förändring som erfars både av den som mottar andedopet, och att utomstående kan konstatera att något nytt har skett med personen.
Beviset på Andedopets autenticitet är inte i första hand avhängigt i en analys av erfarenheten i sig själv, utan snarare av de effekter det får i de enskilda personernas liv och i de frukter som frambringas. I många officiella uttalanden från Kyrkan pekas just på de goda frukterna som förnyelsen frambringar.

Det viktiga för Karismatiska förnyelsen är att vara trogen sin kallelse och fortsätta att proklamera dopet i den helige Ande - Pingstens nåd som normativt för Kyrkans liv och alla kristna. Denna nåd leder oss in i en personlig levande relation med Gud, Fadern, sonen och den helige Ande och hjälper oss att söka helgelse i våra liv. Med dopet i den helige Ande kommer olika nådegåvor, karismer som enligt Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkan är ändamålsenliga och nyttiga för Kyrkans uppbyggnad.
Det är också viktigt att finna en hälsosam balans och dynamisk spänning mellan de karismatiska och institutionella dimensionerna i Kyrkan. Som karismatiska katoliker är vi trogna mot kyrkan och helt underställda läroämbetet och dess vägledning. Vi är i första hand katoliker, sedan är vi karismatiska.
Det finns ingen motsättning eller dragkamp mellan den institutionella och den karismatiska, dessa dimensioner existerar tillsammans. Vi behöver formas av kyrkan och övervinna frestelsen att låta oss helt styras av personliga övernaturliga uppenbarelser. Vi måste akta oss för att bli trångsynta och inåtvända. Vi måste lyfta blicken och se den större bilden av Kyrkan i världen. Utan den institutionella dimensionen skulle det vara brist på god ordning, och det blir kaotiskt. Men utan den karismatiska dimensionen skulle det vara mycket lite liv i kyrkan som skulle te sig som stel och fyrkantig. Vi behöver båda.

Förnyelsen och ekumeniken

Vi vet att Katolska kyrkan är överlåten åt ekumeniken. Påven Johannes Paulus II gav ut den stora ekumenikencyklikan Ut Unum Sint som anger riktlinjer för ekumeniken. Enligt dessa är ekumeniken ett måste för alla katoliker, inget vi kan välja att göra eller låta bli. Eftersom vi delar erfarenheten av dopet i den helige Ande med protestanter, pingstvänner och nya icke samfundsanknutna karismatiska kristna församlingar, så har den Karismatiska förnyelsen en alldeles speciell roll att spela i att bygga starka ekumeniska relationer. För att göra detta är det viktigt att vi först är trygga i vår katolska identitet. Påven Paulus II talade till förnyelsen och kallade oss till "kyrklig mognad", vilket betyder att på ett fullödigt sätt ta del av och spela en roll i Katolska kyrkans liv.
Den katolske prästen Peter Hocken har i många år studerat Pingströrelsen och Karismatiska förnyelsen. Han ser allt detta, den klassiska pingströrelsen och karismatisk förnyelse i gamla protestantiska samfund och katolska kyrkan, liksom uppkomsten av nya karismatiska icke samfundsanknutna församlingar som en enda ström av Guds nåd som hänger ihop. Därför använder vi nu mera och mera uttrycket pingstkarismatisk förnyelse som ett sammanfattande namn på allt detta.

Pingströrelsens avsikt var inte från början att bygga nya samfund, men kom med tiden att bli alltmer exklusiv då de etablerade samfunden tog avstånd från denna form av karismatik. Efter hand kom man att se sig själv som framtidens kyrka, medan de gamla samfunden betraktades som döda utan andligt liv.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i de nya karismatiska rörelserna inom de äldre samfunden. Han blev en brobyggare mellan de gamla samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var profetisk och förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Från 1959 far David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner. Jag har haft förmånen att själv träffa David du Plessis på en internationell katolsk karismatisk konferens i Rom 1984.
Också Levi Pethrus inställning till ekumeniken har omprövats under senare år. Joel Halldorff och Aronsson tillhör dem som betonat Pethrus ekumeniska inriktning. Det faktum att Pingströrelsen i Sverige ansetts obligat måste finnas inom fristående församlingar har inget med teologiska överväganden att göra, menar Aronsson utan är kulturellt betingat utifrån svensk folkrörelsemodell. Kommunisterna byggdes upp sina förbund på samma sätt.
1900-talet kom verkligen att bli den Helige Andes århundrade helt enligt påven Leo den XIII´s böneintention på nyåret vid 1900-talets begynnelse. Under loppet av 1900-talet har 25% av kristenheten blivit involverad i den klassiska pingströrelsen eller karismatisk förnyelse inom de gamla samfunden. Peter Hocken som studerat den pingstkarismatiska strömningen talar om fyra olika ”Andens överraskningar” där utvecklingen tagit en helt annan vändning än vad man kunde tänka ut eller fantisera om i förväg. Dess överraskningar är:

• 1906: Pingströrelsen startar på Azusa Street LA och blir snabbt en världsrörelse.
• 1960-talet: Karismatisk förnyelse i äldre protestantiska samfund.
• 1967: Karismatiska förnyelsen börjar i Katolska kyrkan och sprids inom hela världskyrkan.
• 1970-talet: Messiansk judaism utvecklas.

Peter Hocken sätter in framväxten av judekristna församlingar i samma perspektiv som den pingstkarismatiska strömmen. Den judekristna delen som varit borta från kristenheten sedan 500-talet är nu på väg att återvända. Säkert står det i samband med de fruktansvärda erfarenheterna av Förintelsen och kristenhetens omprövning av sitt antisemitiska förflutna. Ersättningsteologin är nu väsentligen utmönstrad ur kristenheten, och påven Johannes Paulus II som bl.a. besökte Jerusalem år 2000 tillhör dem som tagit initiativ till att be judarna om förlåtelse för kyrkans historiska förbrytelser mot dem. Under 1900-talets senare del, efter sexdagarskriget 1967, har alltfler judar i Jesus upptäckt den Messias de väntat på och vi har fått en tillväxt av judekristna församlingar, som tror på Jesus samtidigt som man håller fast vid sina judiska seder. Han ser judekristendomens återvändande till kristenheten som den felande länken i den ekumeniska processen. Judekristna verkar ofta katalyserande på ekumeniken som annars kan gå ganska trögt. Först med återvändandet av den judekristna delen av kristenheten kan Kristi kropp bli hel.

Hocken reflekterar över hur man kan förstå den pingstkarismatiska strömningen i världen som ett uttryck för Guds ingripande på ett sätt som vi människor inte har kunnat förutse eller planera. Det tycks vara så att Guds ande rör sig ganska suveränt mellan olika delar av Kristi kropp och är inte alls lika noga med samfundsgränser som vi människor ofta är. Han ser det andliga skeendet med den pingstkarismatiska förnyelseströmmen under 1900-talet som ett utryck för gudomlig vishet. Sett ur detta perspektiv är det något större än strikt Pingströrelsen och de karismatiska förnyelserörelserna inom de olika samfunden. Våra mänskliga definitioner tenderar att stänga in och begränsa Anden. Det gäller att lyfta blicken och se de större perspektiven.

/Bengt Malmgren

Referenser:

BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN - Vad har dopet i den Helige Ande att göra med att bli kristen? Kilian McDonnel, George Montague (red) Kan beställas från KKS. Internetversion här.

STRÖMMAR AV LIV, Lillemor Hallin (kan beställas via KKS)

SKAMMEN OCH HÄRLIGHETEN, Peter Hocken, Livets Ords förlag (Kan beställas via KKS)