Nattvardsteologi under omprövning inom frikyrkorna.

 Mycket händer inom kristenheten idag i sammanhang där man minst av allt kunde förvänta sig att det skulle hända.

Jag har skrivit mycket om förnyelse av pingst-erfarenheten och återupptäckten av ande-dopet och de andliga nådegåvorna i Katolska kyrkan. Karismatiska förnyelsen som står inför sitt 40-årsjubileum har blivit 1900-talets största förnyelserörelse inom katolska kyrkan, och den har fått starkt stöd av de fyra senaste påvarna. Mer och mer står det klart att det inte är frågan om en rörelse med en speciell grundare och en speciell spiritualitet för några kallade, utan att det handlar om återerövrandet av ett arv som tillhör hela kyrkan. En personlig pingst är något för varje kristen. Påven Benedikt XVI talar om behovet att sprida en "pingstens kultur" i hela kyrkan.

Ett annat intressant exempel är ett ökande intresse inom delar av frikyrkligheten för liturgi, kyrkostruktur och en omprövning av synen på nattvarden. Låt mig nämna två exempel: Peter  Halldorf, pastor i Pingströrelsen och ledare för kommuniteten på Bjärka Säby och Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord.

 Peter Halldorf, skriver i sista numret av tidningen Petrus (nr 5 2006) om nattvarden:
"..tror vi inte att Kristus är närvarande i brödet och vinet, kan vi leva i veckor och månader utan att längta till den heliga måltiden. Om vi däremot tror att Jesus förenar sig med oss varje gång vi firar nattvarden, blir eukaristin ? som de första kristna kallade denna måltid ? en lika viktig del av vår gudstjänst som Guds Ords predikan. Nya Testamentet innehåller ingen djupsinnig teologisk utläggning av nattvarden. Av naturliga skäl. Det man är överens om, den tro alla delar, ägnar Bibelns författare inte många ord åt....Jesu ord var så entydiga att de knappast kunde missförstås: 'Detta är min kropp. Detta är mitt blod.'"

 I januari gav Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord ut en bok om nattvarden, "Tag och ät - en bok om nattvarden". Han refererar till kyrkofäderna och fornkristna texter. Han skriver: "...det är den uppståndne och förhärligade Jesus Kristus som kommer till oss i och genom nattvardens bröd och vin. Och det är verkligen han själv, inte bara en symbol för honom eller en förkunnelse om honom." Läs en recension av boken på Fredrik Norbergs blogg.

Det har inom frikyrkligheten funnits en utbredd uppfattning (fördom) om att liturgisk kristendom med användning av ritualer, ikoner och reliker inte är något annat än "död tro". Denna rädsla för konkreta tecken kommer till uttryck i debatten i tidningen Dagen, där en debattör varnar för att för mycket fokusering på nattvards-sakramentet kan skymma vår blick för Jesus. Katolska kyrkans långa tradition och den roll eukaristin spelat i många helgons liv ger knappast fog för en sådan farhåga. Peter Halldorf bemöter själv invändningarna i ett debatt-inlägg.

Ulf Ekman talar i sin bok om sekteristiskt högmod och skriver: "Man skall vara försiktig i att uttala sig om vem som har död eller levande tro. Jag har själv fått lära mig hur lätt man gör misstag och fått inse hur fel jag ibland haft."

Rädslan för konkreta tecken är ingenting som följer teologiskt av Luthers reformation. Luther hade, som Peter Halldorf påpekar, en katolsk nattvardssyn. Det tycks inte handla om en teologisk reflektion vilket gjort att man tagit avstånd från den katolska nattvardssynen, utan denna återhållsamhet med konkreta tecken är en praxis som tycks ha utvecklat sig och permanentas till en tradition utan djupare teologisk reflektion. När man nu gör en fördjupad teologisk reflektion över nattvarden, så blir resultatet att man återvänder till den syn som var självklar i urkyrkan, och som alltid varit självklar i Katolska kyrkan.

Besöker man Husaby källa vid Kinnekulle där Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne konung döptes, får vi veta att denna källa före reformationen betraktades som en helig plats med undergörande kraft, och den var mycket upskattad och besökt av befolkningen. Av rädsla att detta skulle uppmuntra till vidskeplighet beslöt Olaus Petri att fylla igen källan med stenar. Detta är ett tidigt exempel på denna rädsla och återhållsamhet som sedan kommit att prägla den protestantiska traditionen.

Sprid en pingstens kultur i kyrkan och världen!

 Jag är just hemkommen från Italien, där jag deltagit i en pingstvigilia tillsammans med påven och företrädare för andliga rörelser och kommuniteter i kyrkan samt karismatiska förnyelsen. Närmare 400.000 personer var samlade på Petersplatsen och angränsande gator. Påven höll ett mycket fin och djuplodande teologisk utläggning om den helige Ande. (länk till påvens tal).

Under veckan efter pingst har jag deltagit i två konferenser med Karismatiska förnyelsen i Fiuggi söder om Rom. Den första en internationell öppen konferens med 900 deltagare på temat Karismatiska förnyelsen igår, idag och i morgon. Perspektivet är 40 år, nästa år firar förnyelsen sitt 40-årsjubileum. Påven Leo XII började redan 1897 uppmana hela kyrkan att be för att det tjugonde århundradet skulle bli den helige Andes århundrade. Det krävdes ett koncilium för att detta skulle kunna bryta igenom. 1967 började förnyelsen vid det katolska universitetet i Pittsburg, Pennsylvania, USA, som en totalt oväntad och överraskande handling av den helige Ande. Några av de studenter som var med från början deltog i konferensen: Patti Mansfield och Kevin och Dorothy Ranagan.

Förnyelsen skall inte ses som en rörelse med en speciell spiritualitet, utan dess syfte är att återupptäcka den helige Ande och de andliga nådegåvorna som något som tillhör hela Kyrkan och är avsett för varje kristen, något som de fyra senaste påvarna alla betonat. F Raniero Cantalamessa sade vid sitt besök i Sverige i januari att det är viktigt att alla kristna får uppleva en personlig pingst i sina liv, precis som lärjungarna den första pingstdagen.
Påven Benedict XVIhar sagt att det är viktigt att sprida en "Pingstens kultur" i kyrkan.  Den helige Ande, Hjälparen, behövs inte bara i kyrkan utan också för att förvalta och bygga upp hela samhället, att sprida en kärlekens civilisation. Som kristna har vi ett ansvar för samhället och hela världen.

Många törstar efter Gudsgemenskap men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram.Bara en personlig pingst i de många troendes liv kan ge kraft och trovärdighet åt evangelisationen och på nytt vända människornas hjärtan mot Gud.

Kom helige Ande!

Läs mera om förnyelsen på KKS hemsida