Caritas årsmöte: Seger för demokratin, seger för Katolska kyrkan, seger för Caritas (Kärleken)!

 Jag har varit på ett mycket märkligt årsmöte. Varför skriver jag en så positiv rubrik, trots att förutsättningarna för mötet var att Caritas Sverige befann sig i likvidationskris, pengarna var slut, man var tvungna att besluta om nedläggning av föreningen Caritas Sverige, och årsmötet beviljade inte ansvarsfrihet åt styrelsen?

Krisen i Caritas Sverige har skrivits mycket om tidigare på denna blogg. Det verkar ha funnits ett DEMOKRATI-UNDERSKOTT i föreningen under många år. Årsmötena har varit välregisserade, det spelar ingen roll vilket missnöje som florerat bland medlemmarna, det har stannat vid animerade diskussioner, men när det kommit till formalia, så har alltid ledningen fått det dit de vill. I verksamhetsberättelser och årsmötesprotokoll har allt sett bra ut, missnöjet och upprördheten har behållits i privata diskussioner. SÅ BLEV DET INTE I ÅR!

När man i årsmötesförhandlingarna kom till punkten att bevilja styrelsen ansvarsfrihet begärdes sluten votering. Så skedde också. Ingen förväntade annat än att det skulle gå som vanligt, ansvarsfrihet skulle beviljas enligt det planerade scenariot. Shockvågor drog genom mötet när resultatet av voteringen stod klart: 7 röster för ansvarsfrihet, 12 röster mot, och 2 avstod. Årsmötet hade inte beviljat styrelsen ansvarsfrihet. Liviliga diskussioner utbröt bland mötesdeltagarna under den paus som utlystes efter voteringen. Ledningen visste först inte hur man skulle hantera detta, kunde detta verkligen vara formellt riktigt? Årsmötesdelegaterna kritiserades t.o.m. för att ha röstat mot bättre vetande. Men sedan chocken lagt sig fann man sig. Ledningen insåg att man måste acceptera resultatet. Man valde att förstå och erkänna att det fanns ett missnöje bland delegaterna, och att man var tvungen att förhålla sig till den verkligheten. Plötsligt befann man sig i ett livligt och konstruktivt samtal. 

Kvällen avslutades i glädjens och samförståndets tecken med avtackning och blommor åt den avgående styrelsen, sedan en festlig middag. Nästa dag inleddes med mässa, därefter diskussion om Katolska kyrkans social-encyklikor, och presentation av det som man skall ägna sig åt i Caritas i stället för att diskutera problem och kriser: Personalen på kontoret presenterade några av de lyckade projekt man trots allt drivit under det gångna året, representanter för medlemsorganisationerna redovisade vad som sker runt om i landet.

Det har funnits ett demokratiproblem som kanske inte bara gällt specifikt Caritas Sverige, utan som handlar om en kultur i Katolska kyrkan i Sverige. Det finns en slags sammanblandning mellan å ena sidan KATOLSKA KYRKAN SOM DE TROENDES GEMENSKAP DÄR BISKOPEN HAR ETT LEDARSKAP SOM INTE ÄR OCH INTE SKALL VARA DEMOKRATISKT GRUNDAT, utan bygger på en andlig auktritet som följer av ämbetet, och ett samförstånd i den helige Ande mellan ämbetsbärare och lekmän  om betydelsen av olika roller i Kyrkan, och å andra sidan DEMOKRATISKA STRUKTURER SOM FÖRENINGAR OCH RÅD AV OLIKA SLAG DÄR KYRKAN VILL HA LEKMANNAINFLYTANDE I DEMOKRATISKA FORMER därför att detta ger en fruktbar dynamik. Men ändå är det som att man inte riktigt vågar släppa fram den demokratiska processen, för att man är rädd att det skulle underminera biskopens och prästernas ämbets-auktoritet.

I detta mönster ingår också en rädsla för öppen information. DET KATOLSKA INFORMATIONSTÄNKANDET LIKNAR IBLAND UNDERRÄTTELSEORGANISATIONENS: Man får reda på saker endast om det är nödvändigt utifrån den position man har, och alltid i förtroende. Den som får veta något känner sig betydelsefull över att ha kommit ifråga för information och ifrågasätter inte denna tystnadens och dimridåernas kultur. Katolska kyrkan behöver lära sig saker på detta område, och Caritas årsmöte var framförallt en lektion i demokrati. Biskop, präster och ledarskap får lära sig att det är inte så farligt att släppa fram diskussionen, att låta den demokratiska processen ha sin gång utan att man behöver styra med järnhand. 

Den positiva vändningen som Caritas årsmöte tog handlade mycket om att det demokratiska underskottet plötsligt var kompenserat. Även informationsunderskottet var delvis kompenserat genom att mötet hade tillgång till alternativ information och ledningen tvingades förhålla sig till detta också. T.ex. nämndes denna blogg, och flera delegater hade läst den rapport jag publicerat. Någon i ledningen menade att vissa sakförhållanden och slutsatser som nämts i bloggen var fel eller gav inte rättvisa åt det mödosamma arbete som ledning och personal på Caritas lagt ner, men det nya var att ledningen inte hade monopol på informationen, man tvingades bemöta och ta ställning till sådant man inte själv regisserat och det tror jag mötesdeltagarna uppfattade som positivt. Medlemmarna fick säga sitt, de blev lyssnade till, och en konstruktiv öppen dialog infann sig.

Jag vet att många människor lyfte upp mötet i förbön, och i mässan som firades på lördagsmorgonen bar p Peter Zacharewicz från Jönköping fram de församlades förbön för en förnyelse av Caritas arbete i Sverige. Låt oss fortsätta med dessa förböner, det kan behövas. Vi har en lång och mödosam väg framför oss. Årsmötet fattade beslut om att föreningen Caritas Sverige läggs ner. Styrelsen avgick. Man hade inget annat val än att lägga ner, eftersom pengarna är slut och stiftet har beslutat att inte tillskjuta mera medel. Alternativet skulle vara konkurs. Nu kommer verksamheten i stället att gå över till stiftet, och Caritas blir ett organ inom stiftet precis som t.ex. Katolska pedagogiska nämnden. DE PROBLEM SOM CARITAS STYRELSE INTE GÅTT I LAND MED ATT HANTERA MÅSTE NU HANTERAS AV STIFTET. Framför allt handlar det om att ge Caritas en stabil ledning och struktur, utveckla inlandsarbetet och samarbetet med församlingar, kongregationer och andra grupper, återupprätta förtroendet hos SIDA och SMR och göra en bra sammanfattning av det som varit och ta vara på vad man kan lära av det, reparera det som går att reparera. Eventuellt blir det ett par juridiska processer att hantera: Den allmänna förundersökningen som åklagaren inledde förra året kommer nu att slutföras sedan Sidas och Caritas rapporter är färdiga. Den f.d. Caritasanställde kommer kanske att gå vidare med en skadestånds-process om Caritas Sverige inte lyckas uppnå en förlikning med honom, det senare vore givetvis den lyckligaste utgången.

Ulf Ekman: Ny samling kring kyrkans bekännelse leder till nya ekumeniska konstellationer

 Jag har tidigare i flera sammanhang kommenterat Ulf Ekman och Livets Ord´s ändrade inriktning när det gäller synen på Katolska kyrkan. Han har i många olika sammanhang gett uttryck för sin egen omprövning i synen på andra samfund. Se t.ex. min tidigare kommentar "När vi diskvalificerar andra kristna fäller vi domar som är farligare än vi tror" Ulf Ekman har haft biskop Anders som gäst hos Livets Ord i Uppsala, och han har deltagit i en katolsk reträtt i Rom. Han har också i en bok klargjort att han närmar sig en katolsk sakramentssyn. Se min tidigare kommentar "Nattvardsteologi under omprövning inom frikyrkorna".

Vi har sett samarbetet mellan Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders, vi ser att Pingströrelsen nu öppnar sig alltmera genom att bjuda in representanter från andra samfund till Nyhemsveckan. Ulf Ekman kommer att tala där liksom representanter från OAS-rörelsen i Svenska kyrkan och Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.

EKUMENIK ÄR ETT MÅSTE, KRISTI KYRKA KAN INTE FORTSÄTTA ATT VARA SPLITTRAD, vilket är mot hennes Herres uttalade vilja, därför är vi kristna förpliktigade till ekumenik. Dessa tankar gav påven Johannes Paulus II uttryck för i encyklikan Ut unum sint. Kyrkan är också kallad till att vittna om Kristus i världen, detta vittnesbörd blir inte trovärdigt och effektivt om de kristna är splittrade. Ulf Ekman säger ungefär samma sak i en artikel i SvD 22 april. Han skriver:

"När medlemsantalet i de flesta samfund sjunker blir vissa frågor mindre intressanta. De relativt små skillnader som finns mellan olika samfund och grupper, är överkomliga i förhållande till huvudpunkterna i den tro som är gemensam för alla kristna. De stora teologiska klyftorna följer inte heller samfundsgränserna utan går snarare tvärs igenom dem. Det som nu sker är framförallt en samling kring bibel och bekännelse. Den apostoliska trosbekännelsen, uppfattad som kraftfull historisk verklighet, men ändå med ett symboliskt djup, blir då den naturliga utgångspunkten för kristna från olika kyrkor och samfund. Yngre väckelserörelser, som till exempel Livets Ord, upptäcker de historiska samfundens arv och ­deras vilja att bevara tron och stå emot förytligande och förvanskningar.

I detta ljus måste man se varför ­Livets Ord, Katolska kyrkan, Svenska kyrkans högkyrklighet, pingströrelsen och andra grupperingar på olika sätt finner varandra och betonar och uppskattar det vi har gemensamt."

Jag håller med Ulf i allt detta. Det är kanske  något överraskande att en person som Ulf Ekman som tidigare betraktades närmast som en utböling i den svenska Kristenheten nu plötsligt visar sig som en ekumen av första rangen. Därför har kommentarerna från vissa håll varit något avvaktande. Från frikyrkligt håll uttalas skepsis mot att han blir för "katolsk", och en del katoliker jag talat med förhåller sig avvaktande och tänker att det finns några baktankar med det hela.

Debatten har fortsatt i tidningen Världen idag. Där skriver Maria Hasselgren, pressansvarig på Katolska stiftet:

"Det är inte för vår skull utan för att världen ska tro som vi måste söka oss närmare varandra. Då är personliga påhopp och anklagelser bakslag. I stället måste vi alla vara beredda att be om förlåtelse för vad vi brutit och vara öppna för att bättre söka förstå varandra. Då först finns det hopp att vi kan uppfylla Kristi maning att vara ett."

Det är glädjande att man från Katolska stiftet har en så öppen hållning till de nya ekumeniska vindarna. VI SOM ÄR KRISTNA OCH VILL SAMLAS KRING DEN GEMENSAMMA TROSBEKÄNNELSEN HAR INTE RÅD ATT ÖPPNA EGET OCH DEFINIERA BORT ANDRA TROS-SYSKON. Det finns ingen anledning att misstro Ulf Ekmans ärliga uppsåt som en "kristen medbroder" (så kallade han själv biskop Anders då han gästade Livets Ord). Att han är beredd till omprövning och erkänna att han har haft fel minskar inte förtroendet utan tvärtom ökar det. Och att han har en evangelist-gåva av stora mått är helt klart. Han har förmågan att förkunna KERYGMAT, att väcka tron hos mäniskor. Men sedan måste komma något mera, församlingen måste byggas upp, teologin måste konsolideras. Heder åt Ulf Ekman att han ser att hans gåva inte fungerar i ett vacuum, utan att han behöver stå i förbindelse med världskyrkan.

Katolska kyrkan har ett ansvar att uppmuntra nådegåvorna och urskilja andarna. Maria Hasselgren skriver i artikeln i Världen idag:

"Det går inte att bortse från att under större delen av kristendomens historia är det tack vare det faktum att den katolska kyrkan haft en stark ledning som man lyckats bevara det som en majoritet av dagens kristna håller för sant -treenigheten, dopet, de dödas uppståndelse - intakt.

Den katolska synen på bibel och tradition gör henne stark när hon argumenterar för den kristna människosynen, mot äktenskap för homosexuella och så vidare, eftersom hon kan hänvisa till hur kyrkan under 2000 år dels tolkat bibeln dels i praktiken agerat. Kyrkans samlade erfarenhet är ett viktigt begrepp för en katolik. Dagens kristna är inte isolerade öar. Tidigare kristnas erfarenhet av Gud är lika levande och viktig som vår egen. Detta skapar ödmjukhet: jag kan inte göra anspråk på att just jag har sanningen, mina erfarenheter måste alltid ställas i relation till andras erfarenheter - det vill säga kyrkans samlade erfarenhet av vem Gud är och vad han vill med sin kyrka och sin skapelse."

Svenska kyrkan splittrad i äktenskapsfrågan

 Efter ärkebiskop Wejryds försiktiga hållning där han refererar till den kristna traditionen börjar nu Svenska kyrkans biskopar markera sina ställningstaganden i äktenskapsfrågan. Biskopen i Linköping Martin Lind bejakar i ett debattinlägg i DN enmans-utredaredningens förslag till könsneutrala äktenskap. Han är övertygad om att det inte finns några teologiska hinder, han skriver: "Kan kyrkan välsigna partnerskap, kan kyrkan också kalla partnerskap äktenskap".

Katolske biskopen Anders Arborelius menar att utredningens förslag helt utgår från de vuxnas behov, och det finns inget barnperspektiv. Han kommenterar utredningens förslag på Katolska stiftets hemsida.

Katolska kyrkans syn i denna fråga har sin grund i en lång teologisk reflektion genom århundradena, ett synsätt som är starkt förankrat i kristenheten också utanför Katolska kyrkan. Det är tråkigt att Svenska kyrkan vacklar i denna fråga,  jag tror man gör en björntjänst åt mänskligheten och det svenska samhället genom att inte hålla fast vid den kristna traditionen här. Om det sekulariserade samhället väljer att gå en annan väg och ändra definitionen av äktenskap, så är det desto viktigare att kyrkorna står fast och försvarar äktenskapet när ingen annan vill göra det.

Relationerna och stabiliteten i familjen utgör en grundval för frihet, trygghet och solidaritet i samhället. Att att ge en tydlig institutionell karaktär åt äktenskapet och bevara dess exklusivitet som en förening mellan man och kvinna med barnets trygghet och familjens stabilitet i centrum är något som samhället bör fortsätta att göra. Jag tror att alla personer i samhället gagnas av av att äktenskapet bevaras på detta sätt, även homosexuella personer har ju kommit till inom ramen för en familjerelation, de har en mor och en far.

Det har inget med jämlikhet och likaberättigande att göra att inte alla personer kan ingå äktenskap med varandra. Två personer av samma kön kan inte ingå äktenskap med varandra på samma sätt som två personer som är nära släktingar inte kan ingå äktenskap med varandra.