Viktigt att offer för sexuella övergrepp får upprättelse

 Katolske biskopen Anders Arborelius går i en annons publicerad i Göterborgs-Posten och Dagen ut med en ursäkt för sexuella övergrepp gjorda av en katolsk präst i Göteborgs-trakten på 50-talet. Den utsatta personen anmälde det hela till stiftet år 2005, och en utredning, så grundlig som är möjligt efter så många år, har gjorts. Den utsatta personen vill vara anonym och personen vill inte heller att förövarens identitet skall röjas. Stiftet går ut med denna offentliga ursäkt i samförstånd med den utsatta personen.

Förekomsten av sexuella övergrepp på barn har uppmärksammats alltmer under senare år, och det står klart att det är ett mycket större problem än man tidigare ville tro. Inte sällan får man höra berättelser från personer som söker psykiatrisk hjälp i vuxen ålder om övergrepp från nära anhöriga eller vänner till familjen under barndomen. Detta är ett problem som rör hela samhället och ingalunda är unikt för Katolska kyrkan. Att problemet uppmärksammats inom Katolska kyrkan beror på de utredningar som gjorts i USA och Irland, där särskilda rapporter tagits fram för att kartlägga problemets omfattning, och man har även tagit fram handlingsplaner för ett bra förebyggande arbete. (Se min tidigare blogg Katolska Kyrkan måste städa framför egen dörr.)

Ett förebyggande arbete finns också i Stockholms katolska stift där en handlingsplan tagits fram, och just nu pågår ett utbildningsarbete av all personal i stiftet och stiftets församlingar som diakon Björn Håkonsson ansvarar för. Det är knappast förvånande att vi även i Katolska kyrkan i Sverige nu får indikationer på att problemet finns också hos oss. Snarast vore det konstigt om vi vore förskonade från det som förekommer överallt annars i samhället och världen.

Det är ett viktigt led både i det förebyggande arbetet och för att hjälpa offren att gå vidare och bearbeta sitt trauma att dessa problem inte sopas under mattan och att en klart uttalad ursäkt ges. Inte sällan blir offren själva anklagade för det inträffade medan förövarna får gå fria, som i exemplet "Karin" som står att läsa om i tidningen Dagen idag.

Det finns hela tiden en benägenhet att i samhället förneka dessa problem, och säga att det berör inte oss. Göteborgs-Posten skriver i sin ledare att det är Katolska kyrkans specifika problem genom celibatstvång bland prästerna. Man kan tycka vad man vill om att prästämbetet är förbehållet män i Katolska kyrkan och prästernas celibatstvång, men det finns inga vetenskapliga belägg för att detta i sig är en orsak till att sexuella övergrepp på barn sker. Katolska kyrkan har gått i spetsen och noggrant utrett hur problembilden ser ut, t.ex. genom John Jay-rapporten från USA, men om man skulle titta på problemet är det sannolikt att det är mint lika vanligt förekommande i andra miljöer. Många övergrepp sker inom familjens ram där förövarna är gifta män.

Det finns nu ett ökande krav på att personer som skall arbeta med barn skall uppvisa intyg ur brottsregistret på att man inte begått pedofilibrott, och det kan vara en del i ett rutinmässigt förebyggande arbete, men det är farligt att sätta all sin trygghet till sådana kontroller. Det kan också leda till häxjakts-stämningar. Provocerande nog har de flesta övergrepp gjorts och kommer att göras av personer som av omgivningen bedömts som mycket trevliga och oförvitliga och som inte tidigare funnits i brottsregistret.

Fler länkar: Nyhetsnotis DN  Nyhetsnotis SvD

Katolsk förståelse för vad Kyrkan innerst inne är: Media försöker skapa schismer som inte finns

 Troskongregationen i Vatikanen har utgett ett dokument som förtydligar några punkter i ecclesiologin (läran om kyrkan). (Svensk översättning här) Det är inga nya saker man säger, allt detta kan läsas i dokumenten från Andra Vatikankonciliet eller i Katolska Kyrkans katekes. Ändå blåses detta nu upp i massmedia som om det vore något nytt, man försöker måla upp ett scenario där det är en stor kris på gång i de ekumeniska relationerna. (Se artikel SvD).

DET FINNS INGEN KRIS I EKUMENIKEN, DEN ÄR BÄTTRE ÄN NÅGONSIN, OCH ALLA KYRKOR ÄR MEDVETNA OM DESS NÖDVÄNDIGHET. Massmedias reaktion liknar lite situationen då man ville mana fram bilden av en stor schism mellan muslimer och Katolska kyrkan i samband med påvens tal i Regensburg i höstas.

Att Katolska kyrkan har en viss syn på Kyrkans väsen och vad som konstituerar Kyrkan är helt klart, och detta är en del av det teologiska innehåll som den fortsatta ekumeniska dialogen måste handla om.

Kyrkan är en gemenskap av troende, och den kan som sådan förstås endast utifrån tron och Kristus. Kristus är kyrkans fundament, och kyrkan har som uppdrag i världen att vittna om Kristus och göra alla folk till hans lärjungar. I trosbekännelsen från Nicéa sägs att kyrkan är

• -en (dv.s. en enda, Kristus har grundat en kyrkan som alla döpta tillhör, därför är kyrkornas splittring i strid med den ordning som borde råda, ekumenik måste därför vara högsta prioritet för den splittrade kristenheten)
• -helig (Kyrkan består av syndiga människor, men får sin helighet genom att Kristus bor i sin Kyrka)
• -katolsk (d.v.s universell, allomfattande. I Svenska kyrkan används istället ordet "allmännerlig" som betyder samma sak)
• apostolisk (den bygger på det arv som förmedlats av Kristus via apostlarna)

Man kan kanske tycka att det är något hemlighetsfullt över kyrkan. Hur har den annars ha kunnat bestå så långa tider? Vi tror att Kristus verkar i kyrkan - och därmed Gud själv - ända in i vår tid. Kyrkan är Guds brohuvud i världen. Kristus har lovat sin kyrka bistånd intill tidens slut, och han har sänt henne den helige Ande, hjälparen som ger henne liv och kraft. På den första pingstdagen blev den helige Andes kraft verksam i lärjungarna, och det var då kyrkan framträdde första gången: Den dagen ökade de troendes antal med inemot tretusen personer, berättar Apostlagärningarna (Apg 2:41). Därmed var kyrkan grundad. Den helige Ande är fortfarande den inre kraft varigenom Kristus ger hela kyrkan liv och verkar i henne. (jfr Apg 1:8, 2:1-13, 15:28 mm).

KRISTENDOM ÄR NÅGOT MER ÄN PRIVATFROMHET. SOM KRISTEN ÄR MAN DELAKTIG I KYRKAN. Den privata fromheten får naturligtvis inte saknas i den kristnes liv, men kristendom kan inte reduceras till "Gud och jag" eller "det gör jag själv upp med Gud". Bilden av kyrkan som Kristi kropp visar att den ena lemmen är till för den andra, att det inte är någon som står ensam i sin tro. När man söker rättfärdiga sig själv med ett "innerst inne är jag religiös, så är det oftast en förevändning för att reducera det andliga livet till ett minimum, till något till intet förpliktigande. Gemensam tro är inget hinder för ett personligt förhållande till Gud.

KYRKAN ÄR SYNLIG; KONKRET NÄRVARANDE I VÄRLDEN. Det räcker inte att förstå kyrkan som en osynlig, rent andlig gemenskap mellan troende. Hur skall då lemmarna i denna kropp kunna vara ställföreträdande för varandra? Och varför ville då Kristus att upptagandet i gemenskapen skulle ske genom ett synligt tecken, dopet? Och hur skall man få tillgång till sakramenten utan kyrka? Hur skulle vi t.ex. kunna fira nattvarden utan en synlig församling? Kristus har också givit sin kyrka en synlig ledning och auktoritet. Allt detta får sin mening bara om själva gemenskapen är synlig.

Katolska kyrkan är mycket noggrann när det gäller att förvalta detta arv, och i kyrkosynen är SAKRAMENTEN och LÄROÄMBETET grundläggande. ENLIGT KATOLSK TRO ÄR DESSA ELEMENT FULLT UT NÄRVARANDE I KATOLSKA KYRKAN, MEN INTE TILL FULLO I ANDRA SAMFUND. Det har alltid varit Katolska kyrkans tro, och det aktuella dokumentet från troskongregationen förtydligar bara detta.

Man kan ju inte gå in i en ekumenisk dialog genom att utplåna sig själv och det man innerst inne tror på, utan MAN KOMMER TILL DIALOGEN MED DEN IDENTITET MAN HAR, annars gör man hela det ekumeniska verket och kristenheten en björntjänst. Detta tror jag alla samfund som är förankrade i en apostolisk tro har förståelse för, det handlar inte om några nya schismer i ekumeniken.

Mer info: Se artikel i Dagen

Caritas-affären: Brottsutredningen nedlagd men Stiftets finanschef vill inte ge upp kraven på den f.d. fältabetaren

 Rapporteringen om turerna kring Caritas Sverige fortsätter i nr 7-8 av Katolskt Magasin (KM) där stiftets finanschef, Charlotte Byström intervjuas och kommenterar situationen.

Sidas rapport som publicerades i maj kan läsas på så sätt att eftersom Caritas Sverige på hemmaplan hanterat situationen helt oklanderligt, så måste alla brister bero på den f.d. fältarbetaren. Detta intryck kan man få genom rapporteringen i sista numret av KM och intervjun med finanschefen. Men Sida gör i sin rapport ingen utvärdering av ansvarsfrågan, man konstaterar endast att den formella samarbetspartnern Caritas Sverige hanterat bidrag på ett sätt som inte stämmer med avtalet.

Den f.d. fältarbetaren har för Ekobrottsmyndigheten redovisat alla transaktioner och Ekobrottsmyndigheten har kommit fram till att brott inte kan styrkas och man har lagt ner förundersökningen. Jag har tidigare hävdat att redan utifrån då kända fakta var det högst osannolikt att den f.d. fältarbetaren handlat uppsåtligt trolöst eller brottsligt, denna slutsats har nu bekräftats genom Ekobrottsmyndighetens utredning. Man bör respektera Ekobrottsmyndighetens utslag och betrakta saken som utagerad när det gäller brottsmisstankar mot den f.d. fältarbetaren.

I KM påstås att den tidigare fältarbetaren blivit uppsagd, mig veterligen var det inte fallet, utan han slutade sin tjänst enligt ömsesidig överenskommelse. Däremot förlorade han en tjänst vid ett universitet i Libanon på grund av en förtalskampanj från Caritas Sverige där man lät hans arbetsgivare förstå att man inte hade förtroende för honom.Sorgligt nog underblåser stiftets finanschef denna negativa förtalskampanj mot den f.d. fältarbetaren genom att bagatellisera Caritas Sveriges egen del i händelseutvecklingen. I intervjun hävdar hon t.o.m. att det bör ställas ytterligare ekonomiska krav på honom. Hon går i polemik med Sida och avfärdar helt Sida-kritiken mot Caritas revisorer. Det är knappast trovärdigt att hävda att ansvariga inom Caritas Sverige och revisorerna inte har någon egen skuld i att vara ovetande om Byblos-kontot när man under ett par års tid vägrat att prata med berörd fältarbetare. Finanschefen kallar Sidas kritik av revisorerna för "skrammel". Jag tycker inte det är bra att en officiell representant för Stiftet för en polemik med Sida på den nivån. I själva verket gjorde man för några år sedan en allvarlig felbedömning då man valde att säga upp all kontakt med den f.d. fältarbetaren i stället för att tillsammans med honom reda ut kvarvarande oklarheter. Detta verkar man inte vilja stå för, utan fortsätter att försvara detta beslut, vilket gör att den f.d. fältarbetaren får fortsätta att agera syndabock. Beslutet verkar ha sin grund i brist på styrning och ledning inom organisationen kombinerat med allvarliga personalkonflikter.

Det sägs i rapporteringen i KM att den dåvarande ordföranden, biskop WK inte hade tillräckligt med tid att leda organisationen, men detta är inte hela sanningen. Situationen med den f.d. fältarbetaren hade hunnit bli en så allvarlig fråga inom organisationen att ordföranden sannolikt hade fått många larmsignaler som pekade på att han borde ta tag i detta. Den f.d. fältarbetaren skrev också brev till ordföranden där han vädjade om kontakt. Av den tidigare rapporteringen framgår att det var ett aktivt beslut att avbryta kontakten med den f.d. fältarbetaren.

Finanschef Byström frågar sig i intervjun vem som ska ställa de återstående ekonomiska kraven på den f.d. fältarbetaren, Sida eller Caritas. Skall man förstå hennes yttrande som att hon menar att Stiftet bör bedriva en civilrättslig process mot den f.d. fältarbetaren och kräva honom på pengar? För Sida lär knappast vara intresserad av att driva någon sådan process, saken är utagerad  även för deras del i och med att man publicerat sin rapport och ställt återbetalningskrav på Caritas Sverige.

Byström nämner i intervjun att man vill vara "transparenta", och polisanmälan mot den f.d. fältarbetaren nämns som ett exempel på detta. Här står munnens bekännelse i bjärt kontrast till den praxis som gång på gång visats exempel på:
Jag har själv fått kritik för vad jag skrivit i frågan. Stiftets finanschef kontaktade mig för ett år sedan och kritiserade mig för att jag länkat till en mot Caritas Sverige kritisk artikel i Sidas organ OmVärlden. I intervjun i KM är hon kritisk till Sida för att de inte höll sitt löfte att vänta med att publicera sin rapport till dess Caritas Sverige fått möjlighet att kommentera den. Om man vill vara transparent, varför är man då så rädd för publicitet, även om den är negativ? Man har ju all möjlighet att kommentera och belysa saken ur sitt eget perspektiv t.ex. genom Caritas Sveriges egen hemsida. Varför har man t.ex. där inte redan lagt ut kompletterande kommentarer till Sidas rapport?

Ännu värre är det med bristen på transparens inåt gentemot medlemsorganisationerna och den egna styrelsen, detta har varit ett återkommande tema på de sista årsmötena, vilket ju resulterade i att ansvarsfrihet inte beviljades på sista årsmötet. Ytterligare ett flagrant exempel: När det stod klart att den hösten 2006 nytillträdde Caritas-ordföranden hade betalningsanmärkningar och att Caritas Sverige därmed skulle förlora sitt 90-konto gick finanschefen till Stiftelsen för insamlingskontroll och begärde dispens för detta utan att man hade informerat Caritas Sveriges styrelse om detta. Ansvariga på Stiftelsen för insamlingskontroll kan givetvis inte bevilja någon sådan dispens utan att bryta mot Stiftelsens egna stadgar. Det är som om man tror att Katolska kyrkan står över alla vanliga spelregler i samhället, och att man agerar på så sätt är en larmsignal som tyder på att man håller på att förlora perspektivet.