Don Camillo - The Procession

Har Kristendomen blandat gift i Eros´ bägare?

 Jag skriver här ett avslutande inlägg i min serie om sexualitet och andlighet. I det första inlägget tror jag att jag använde termen "sexism" något missvisande. Sexism betyder nedvärdering av en person p.g.a. dennes kön och introducerades av feministerna, vad jag avsåg i mitt inlägg var snarare det sexualiserade samhället. Se kommentarer under det inlägget. De andra inläggen här och här.

Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, på ett sätt som engagerar och berör, och inte bara välsignar och bejakar den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället tydliggör att allt inte är OK på sexualitetens område man vill leva ett rent och fullödigt liv.

Om man säger att stjäla eller ljuga eller drivas av avund och girighet inte är OK, så är det inte så särskilt provocerande att höra, även om de flesta människor någon gång tagit till en nödlögn eller av girighet tagit för sig på bekostnad av andra. Man kräver inte av kyrkan att eftersom människor är som dom är, och eftersom jag är som jag är, så måste kyrkan välsigna och sanktionera mina lögner och mitt giriga beteende. Men om man tänker efter, så verkar det vara precis det en del människor begär på sexualitetens område.

Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld längre? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att "kristendomen har givit Eros gift att dricka". Men hur är det med detta? Påve Benedikt XVI försökte utreda lite av detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, "kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken". Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape. Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han, och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den levande kontakten med Kristus.” Läs själva! Encyklikan har utgivits på svenska, finns i webbversion på engelska här.

Påven tillhör den som inte vill dela upp och sätta gränser mellan eros och agape, utan allt är ett utflöde ur en och samma källa. Detta synsätt har också den katolske teologen Werner Jeanrond som nyligen utkom med boken "Kärlekens teologi" Han skriver mycket positivt om påvens encyklika. Att Jeanrond i sin bok nästan inte alls refererar till den tidigare påven Johannes Paulus II förvånar mig. JP II harskrivit och sagt mycket om den kroppsliga kärleken, t.ex. boken Kärlek och ansvar som även gavs ut på svenska, samt en serie mycket intressanta och djuplodande betraktelser under 1980-talet, som kom att rubriceras som "Kroppens teologi".

Min poäng är att de som påstår att Katolska kyrkan är sexualfientlig och moralistisk i sin syn på kärlek och sexualitet nog måste tänka om. Det gäller även synen på homosexualitet och kristen tro som lätt spårar ur i överdrifter och låsta positioner. Fredrik Rosvall har skrivit en intressant artikel i ämnet i Världen idags webbupplaga. Han citerar bl.a. den katolske romanförfattaren och nobelpristagaren François Mauriac (1885-1970) som ofta behandlade trons frågor, och sådant som rör kärlek och sexualitet i sina böcker.  Mauriac beskriver ofta vilsen sexualitet som kropparnas försök att överbrygga klyftorna mellan människornas hjärtan. I en (självbiografisk??) roman, Ung på den tiden  (1969), samtalar huvudpersonen Alain och hans vän Simon om sexualitet och avhållsamhet. ”Vad betyder renheten för er?” frågar Simon. Varför måste man vara ren? Alain svarar: ”För att kunna ge ut sig. Det svaret fick jag av en ung präst som jag tillfälligt hade biktat för. För att ge sig själv åt andra, sade han, vilket är vår kallelse, krävs absolut renhet. Då kan man göra det helt och fullt och till och med vara oförsiktig.”

Kyrkan försvarar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Man kan göra detta och samtidigt vara emot olika slags negativ särbehandling av homosexuella. Det är två olika frågor som måste hållas isär. I frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men jag har inte sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan det handlar mera om ideologi och politik. Rosvall reflekterar över varför det ofta blir så upptrappade motsättningar mellan den kristna trons och den fria sexualitetens försvarare. Han skriver:

"När den kristna trons och homosexualitetens (eller den fria sexualitetens) försvarare rasar mot varandra så får jag ibland uppfattningen att de i första hand brottas med sig själva och sina egna frågor. Om man väntat med att uttala sig tills man gått till botten med sig själv så tror jag att diskussionen sett annorlunda ut. En tanke som åtminstone hjälper mig att se klart på saker och ting är att det inte är min uppgift att begränsa andra människors fria vilja. Som kristen är jag inte i första hand kallad att styra världen och andra människor utan mig själv... Visst blir jag irriterad när de stora politiskt korrekta dagstidningarna endast trycker den ena sidans argument men det är ingen som tvingar mig att läsa dem. Tydligen är det fler än jag som tänker så eftersom dessa fortsätter gå back. Arbetet för det goda, som kan råda bot på sexuell och annan vilsenhet, tror jag börjar i den egna sfären och sprider sig utåt snarare än tvärtom."

---

Posted 2010-8-16 7:48 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Benedikt XVI, sexualitet, kroppens teologi, Johannes Paulus II, kärleken, teologi, filosofi