Anden och kyrkan - fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer

 I helgen var jag på ett teologiskt symposium på Ribbingebäck utanför Uppsala arrangerat av Livets Ords Teologiska seminarium. Temat var The Spirit and the Church och talare var framstående teologer både från protestantiskt och katolskt håll.

Vad jag tycker är spännande är att se hur det bland pingstteologer växer fram en ny reflektion över Kyrkan och kyrkans väsen. Klassisk pingströrelse går ju ut på att det inte skall/får finnas någon övergripande samfundsstruktur, den enskilda lokala församlingen och Bibeln skall vara tillräckligt. Levi Pethrus såg sig inte själv som någon apostel, men var en stark informell ledare som ändå gav en sammanhållning av pingströrelsen i Sverige. Det har vuxit fram apostoliska nätverk och olika församlingsövergripande strukturer men på ett okontrollerat sätt, inte alltid väglett av den helige Ande

Men som prof Simon Chan påpekade: Varför uppfinna strukturer på nytt när de redan funnits i utprövad form sedan länge. Här öppnar sig ett spännade fält av teologiskt utbyte och praktiskt samarbete mellan de pingstkarismatiska grupperna och samfunden och Katolska kyrkan.

Bland talarna fanns förutom Teologiska seminariets egna lärare Simon Chan, professor i Systematisk teologi vid Trinity Theological College i Singapore (grundades 1948 i samarbete mellan anglikaner, lutheraner, metodister och presbyterianer). Han är honorärpastor inom en pingstförsamling (Assembly of God). Bland hans böcker märks Pentecostal Theology and the Christian Spiritual Tradition och Pentecostal Ecclesiology.

Där var också Daniela C. Augustine, pingstteolog och assisterande professor i teologisk etik vid Lee-universitetet Cleveland, Tennessee i USA. Hennes forskning och publikationer rör frågor om religionen i samhället, postmodernitet och globalisering. Hon har rötter i Bulgarien och god kännedom om den ortodoxa kyrkan, hon har bl.a. skrivit At the Cross-roads of Social Transformation: An Eastern European Theological Perspective (2010).

F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 1970-talet. 1984 blev han fil dr vid universitetet i Birmingham och har forskat mycket kring den karismatiska förnyelsen, pingströrelsen och inte minst nyare icke samfundsanknutna karismatiska församlingar. 1988 - 1977 var han exekutive sekreterare för Society for Pentecostal Studies. Han har en mycket omfattande produktion av böcker och artiklar om pingströrelse och karismatisk förnyelse, och han är också en kännare av den messianska judiska rörelsen. Bland hans böcker märks Streams of Renewal (1986) One Lord One Spirit One Body (1987) The Glory and the Shame (1994) The Spirit of Unity: How Renewal is Breaking Down Barriers between Evangelicals and Roman Catholics (2001) och Church Forward (2007).

I inledningsanförandet betonade Ulf Ekman bl.a. behovet av att se vad kyrkan är, och inte enbart vad den gör: "Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida, menade han och nämnde bland annat att betoningen på mission och evangelisation i många pingst-karismatiska rörelser ibland slår över i en konflikt mot att bygga upp kyrkan."

 Det var många intressanta föredrag som presenterades både av de utländska gästerna och av seminariets egna lärare. Jag koncentrerar mig här på några tankar ur Peter Hockens föredrag och hoppas att det och de andra kan bli underlag för artiklar i t.ex. Keryx eller Signum.

Peter Hockens fokus är att titta på denna nya ekumeniska situation ur katolskt perspektiv och hur Katolska kyrkan kan möta utmaningen från de nya pingstkarismatiska församlingarna. Rubriken på hans föredrag var Church outside Church: the formative work of the Holy Spirit in Pentecostal and charismatic churches. Uttrycket "Church outside Church" syftar på att det är rörelser som uppstått och etablerats utanför Katolska kyrkan sista århundradet, uttrycket replierar också på det av Donald Gee introducerade uttrycket “Pentecost outside Pentecost” för att beskriva den nya typ av pingst-influerade församlingar som uppstått utanför Pingströrelsen i egentlig mening (t.ex. Livets Ord).

-Precis som Pingströrelsen har lagt huvudbetoningen på Pingsten, så kan vi säga att Katolska kyrkan har lagt huvudbetoningen på temat "Kyrkan", menar Peter Hocken. - Och precis som verkan av Pingstens Ande inte kan begränsas till innanför den klassiska Pingströrelsen, så kan formandet och realiserandet av Kyrkan inte begränsas till inom ramarna för den definierade Katolska  kyrkans struktur.

Katolska kyrkan sätter kristen enhet i centrum

Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden "återvänder" till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.

Jag påminner om att då jag var med Trosrörelsens pastorer på Studieresa till Rom i oktober träffade vi biskop Brian Farrell från enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också. 

Började utanför murarna

På nyåret 1900 hade påven Leo XII bett om den helige Andes utgjutande över kyrkan och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade, men Andeutgjutelsen under 1900-talets första decennium, startade "utanför murarna" i frikyrkomiljö i USA (men William Seymour kom från en katolsk familj). Pingstförnyelsen blev förskjuten av den etablerade kristna världen men utvecklades till Pingströrelsen med en mängd nya samfundsbildningar. Om vi skall urskilja vad som är den helige Ande i allt detta, så är det framförallt rörelsens fundamentala karaktär av nådegåva som leder till vitalisering och helgelse av det personliga livet, men inte den tendens till splittring i många olika samfund och inriktning som blivit. Pingstförnyelsen tog sedan vägen in i de gamla kyrkorna igen i form av karismatiska förnyelserörelser. Sist kom förnyelsen in också i Katolska kyrkan, men vad som utmärkte Katolska kyrkan var det snabba officiella erkännandet och positiva uppmuntran av kyrkans ledning.

Ny utmaning: Icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar

Den senaste utvecklingen är de nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna bildningarna som inte heller är klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar Peter Hocken, en utmaning både förde äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. "Som katolik", sade Peter Hocken, "har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´'utanför boxen', helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt."

Hocken tar som ett exempel på utmaningarna tillbedjan och lovsång. Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, men han konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: "celebration") än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterade:

"No sane person celebrates alone!  Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit.  This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form."

1 advent insattes Jan Blom som andrepastor i Livets Ords församling Se video.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.”  

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen. Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.

Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menade Hocken.

Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och Evangelikalismens kritiker, men tidigare har inte funnits mycket av seriös teologisk reflektion på akademisk nivå.

Experimentell ecklesiologi

De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: "...ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket".

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett "utbyte av gåvor" (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som "kyrkliga laboratorier". De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? - Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

• De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som "sekter", motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
• De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den "återupprättade kyrkan" eller "framtidens kyrka" och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

---

Posted 2011-11-28 13:56 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Peter Hocken, Katolska kyrkan, teologi, trosrörelsen

Mitt kristna vittnesbörd

 "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

(Joh 3:16)

---

Här är ett par texter med vittnesbörd av mig och hur jag funnit vägen till Jesus Kristus. Min tro är att Gud finns, att hans djupaste väsen är kärlek och att han älskar alla människor och vill deras frälsning.

Min upplevelse av min mänskliga existens är att jag som människa är bristfällig och inte av egen kraft kan uppnå helighet och gemenskap med Gud. Visserligen finns en sådan längtan nedlagd i mitt hjärta, men jag ser också att jag ofta syndar, gör det som är ont och skiljer mig från Gud trots att jag vet att det är fel. Att av egen kraft uppnå helighet är som att lyfta sig själv i håret, det går inte.

Jesus Kristus är Guds kärleksbrev till människan och en säker väg till frälsning. Genom att tro på honom och göra honom till Herre och centrum i mitt liv förvandlas allt och livet får en ny mening. I den kristna gudstjänsten, mässan firar vi detta mysterium som där blir närvarande. Ur min kristna tro och firandet av mässan hämtar jag kraft att leva ett kärleksfullt och konstruktivt liv i världen.

Jag har också fått lära mig och erfara att vi har en hjälpare, den helige Ande som ständigt skyndar till vår hjälp. Öppenheten för den helige Andes fulla liv i vårt personliga liv och i gemenskapen är en självklar del i ett fullödigt kristet liv och som erbjuds varje döpt kristen. Det är detta, som kallas dopet i den helige Ande, som den karismatiska förnyelsen vill lyfta fram.

Den första texten, Katolik ur den svenska myllan, publicerades i Katolskt Magasin i början av 2000-talet och ingick i en serie av vittnesbörd från olika katoliker. Den andra texten är en återgivning av mitt fördedrag för pastorer ur Trosrörelsen under deras studievecka i Rom oktober 2011.

---

Katolik ur den svenska myllan.

Texten ursprungligen publicerad i Katolskt Magasin

Jag minns sockenkyrkan där min barndoms tro präglades. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm utantill: ”Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider...”, orden finns än idag inpräglade i mitt minne. Tron på Gud och Kristus i Svenska kyrkans hägn var en självklarhet, något annat kände jag inte till.

Efter konfirmationen tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud ända till dess jag träffade katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser. Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes av den svenskkyrkliga prästen i den lilla stugan i Västergötland.  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag gifte mig, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll.

Jag har aldrig kunnat nöja mig med detta. För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i Sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

Många törstar efter gudsgemenskap och mening i sina liv, men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram. Mänsklig idealism och god vilja tenderar att svalna med tiden inför svårigheter och frustrationer. Då vi öppnar oss för den helige Ande kommer vi in i en ny dimension, vi får en ”Hjälpare” som är med oss, stöder, tröstar och ger kraft.

Det ekumeniska klimatet i Sverige håller på att ändras. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders är dessutom ordförande i Sveriges Kristna Råd. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd i samhället och sprida ”kärlekens civilisation”, som påven uttrycker det.

Mellan påsk och pingst samarbetar jag med vänner i S:ta Clara Kyrka i Stockholm i att leda en kurs om att lära känna den helige Ande.  Det känns bra att få ge vidare det jag själv fått ta emot. Anden bygger upp Kyrkan till en levande gemenskap som inte känner några samfundsgränser.

---

Föredrag för Trosrörelsens pastorer i samband med studiebesök i Rom oktober 2011

 

Jag föddes 1950, samma år som pastor Ulf Ekman i Västergötland, den region i Sverige där Kristendomen tidigt rotades. Inte långt från min födelseort ligger Husaby källa där Sveriges förste kristne kung, Olof Skötkonung döptes 1008 av den engelske missionären Sigfrid.

Jag döptes som barn in i den svenska lutherska kyrkan, vilket var den självklara kristna miljön på den tiden. Kyrka och samhälle var starkt sammankopplade. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm.

Skolans terminsavslutning innan det långa sommaruppehållet hölls självklart i kyrkan, och psalmer vi sjöng då liksom de kända julpsalmerna tillhör goda emotionella minnen från barndomen.

Det var självklart att alla gick till konfirmationen, men efter min konfirmation i svenska lutherska kyrkan tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud längre.

När jag studerade medicin i Uppsala träffade jag katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser.

Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes (Katolska kyrkan accepterar dop i andra kristna samfund, därför behövde jag inte döpas på nytt).  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen i Katolska kyrkan var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag träffade min fru i Katolska kyrkan i Uppsala, vi gifte oss, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder. Vi har en son, han är nu 34.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll, det gällde både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan.

För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

De som hade bett för mig var katoliker involverade i den karismatiska förnyelsen. Det fanns ganska lite av det i Katolska kyrkan Sverige på 1970 talet, men en av dem jag lärde känna var Lillemor Hallin som jag tror många känner. Hon introducerade mig i den karismatiska förnyelsen, både internationellt och ekumeniskt hemma i Sverige. Det fanns en stark ekumenisk karismatisk väckelse i Sverige på 1970-talet, bl.a. ordnade man konferenser i Stockholm i Katarina kyrka med inbjudna talare. Vi fick mycket inspiration från England, Colin Urquhart, Michel Harper är namn jag minns, det var en mycket stark profetisk förkunnelse. Vi katoliker var med på ett hörn, och Lillemor Hallin tillhörde talarna. Hon berättade om den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där det framfördes en mycket stark profetia om Kristi kropps splittring.

"Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt! Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!"

Denna profetia gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och jag känt en stark ekumenisk kallelse som jag märker att fler och fler av mina kristna bröder och systrar från olika samfund delar. Samma ekumeniska grundanda finner jag också bekräftad i Katolska kyrkan, genom påven Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint.  Jag är fullt ut katolik, men som katolik är jag också fullt ut en ekumenisk kristen som erkänner brödraskap och systerskap med alla som genom dopet är förenade med den universella kyrkan.

Vi bildade en grupp i Sverige för att främja den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, Lillemor Hallin var ordförande, och jag var sekreterare. 1984 var vi på en konferens anordnad av ICCRS (ICCRO på den tiden), det var första gången jag på nära håll fick erfara hur stor den karismatiska förnyelsen är på världsplanet. På den konferensen var Kardinal Suenens, Moder Teresa, och jag träffade också "Mr Pingst", David du Plessis, pingstvännen som betytt så mycket för att bygga broar mellan pingströrelsen, katolska kyrkan och de äldre lutherska kyrkorna.

Året efter, 1985 arrangerade vi i samarbete med Norge och Danmark den första Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm. En av talarna var F Fio Mascarenhas från Indien, då ICCRO´s ordförande. Vi har arrangerat olika konferenser, Liv i Anden-seminarier, bönegrupper har startats. Jag är sedan 1980-talet medlem i den karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan i Stockholm som jag nu leder. Vi har också haft mycket ekumeniskt samarbete under åren och arrangerat gemensamma konferenser och liv i Anden-seminarier med S:ta Clara kyrka i Stockholms city.

Det ekumeniska klimatet i Sverige har ändrats betydligt sedan jag togs upp i Katolska kyrkan på 1970-talet. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders Arborelius som dessutom är känd och aktad i hela det kristna Sverige. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd.

Jag blir väldigt glad när jag ser att andra kristna delar samma vision. När Livets Ord bildades på 1980-talet framstod det för mig som ett samfund som var väldigt kritiskt till Katolska kyrkan. När Ulf Ekman under senare år vittnat om sin nya syn på kristendomens rötter och att vi inte har någon rätt att säga att de gamla samfunden är döda och lägger fram en vision om kyrkan  som jag som katolik kan dela, t.ex. i boken Andliga rötter från 2009, så var det en stor glädje för mig.

Som katolik känner jag en stor glädje i att umgås med bröder och systrar från andra samfund som delar visionen om kyrkan. Den karismatiska förnyelsen är i sig en ekumenisk rörelse, eftersom dopet i den Helige Ande inte känner av några samfundsgränser. Det är samma andedop vi delar vare sig vi är katoliker, pingstvänner eller evangelikala. I Katolska kyrkan finns en stark vision om enheten, inte bara andligt utan också strukturellt. Det är ett bidrag till hela kristenheten som jag uppfattar att de sista påvarna förvaltat på ett mycket ödmjukt sätt, inte att triumfalistiskt hävda att enheten skall uppnås genom att andra blir katoliker, utan att vi alla tillsammans rör oss framåt och i öppenhet för den helige Ande finner den enda kyrkan därframme, på ett sätt som vi aldrig skulle kunnat tänka ut själva eller åstadkomma med enbart mänsklig kraft. Låt oss bara be att våra människotankar inte står emot det som den helige Ande vill göra.

Jag brukar ofta citera vår nuvarande påve, Benedikt XVI, då det gäller den nya ekumeniken, han har så bra formulerat den anda som finns inom katolska kyrkan. Föjande  är ett citat ur intervjuboken Gud och Världen, som bygger på intervjuer som journalisten Peter Seewald hade med påven år 2000, då var han inte påve utan kardinal Ratzinger, chef för Katolska kyrkans troskongregation:

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

 

/Bengt Malmgren okt 2011