fredag 31 juli 2009

Göran Skytte Sveriges nya evangelist!

 Skall kyrkan vara ett salt i världen eller skall kyrkan skynda sig att assimilera alla nya trender i samhället utan att reflektera över dem i evangeliets ljus?  Frågan är retorisk. Jag vill säga att en debattartikel av mig publicerades idag i Världen idag:  Kyrkans flört med Pride ett sidospår. Jag frapperas av hur starkt "troende" de som förespråkar queer är och hur negativa, ja, fördömande de är till dem som är tveksamma till det nya utan håller fast vid kyrkans traditionella tro, såsom påven, de flesta katoliker (katolsk vision undantaget), evangelikala, karismatiska, oasrörelsen.

Själv har jag varit på Livets ords Europakonferens denna vecka, igår fick jag höra Göran Skytte i högform (Skytte som f.ö. också talade på Jesusmanifestationen), det var verkligen inspirerande att lyssna till honom. Han är helt klart Sveriges nya evangelist. Just i dagarna har hans nya bok "På väg" kommit ut. Sin ovändelse skrev han om i den tidigare boken "Omvänd". Men omvändelsen är bara början, säger Skytte, det viktiga är vad som händer sedan. Skytte låter sig inte fångas in i någon samfundsfålla, han rör sig över hela det ekumeniska spektret. Han har också kommit i kontakt med karmelitmunken Wilfrid Stinissen, och hör och häpna vad han berättade på Europakonferensen: De planerar att skriva en bok tillsammans.  [Se Göran Skyttes framträdande på Europakonferensen (video)]. [Läs Ulf Ekmans kommentar till Skyttes framträdande på sin blogg].

Vi lever i en tid då det händer spännande saker i Sverige. Nyfikenheten på kristendomen är i själva verket mycket stor, humanisternas kampanj har inte motverkat detta, tvärtom ökat intresset.. Tänk bara på alla alpha-kurser som ges runtom i landet.  Men efter den första förkunnelsen (kerygmat) som väcker tron har förkunnats måste de människor som kommer till tro tas om hand och hitta ett hem i en församling. Här tror jag vi befinner oss i en situation som är annorlunda än tidigare: Det finns en medvetenhet om kristenhetens enhet, och de nya kristna kommer inte att känna sig hemma i en församling som är alltför partikulär och stängd mot resten av kristenheten. Per Johansson belyser problemet i en artikel i Dagen idag. Det är mycket viktiga frågor som han aktualiserar. 

När jag är inne på detta ämne vill jag också nämna en bok som tar upp detta viktiga ämne: Peter Artman som kommit ut med boken, Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke (Artos förlag). Jag rekommenderar den verkligen till alla! Mänskligt sett synes det svårt att ena det splittrade kristna Sverige, men som Jesus säger: Vad som är omöjligt för människor är inte omöjligt för Gud. Låt oss be att alla kyrkoledare och alla kristna är öppna för Andens ledning och går med Jesus på vägen i den riktning han anvisar.

onsdag 29 juli 2009

Svenska kyrkans ledning i händerna på sitt queer-avantgarde

 Svenska kyrkan i samverkan med studieförbundet Sensus medverkar på pride-festivalen. På Sensus hemsida kan man ta del av det programmet. Vi läser bl.a:

  • Sensus är stolt partner på Stockholm Pride!  ...Ett utrymme att uttrycka och ta del av en mångfasetterad queerkultur.
  • Varför påven har fel - ett queerteologiskt brandtal. Påvens ökända jultal hävdar att det bara finns två kön och att dessa har bestämda sociala roller. Enligt påven är dessa givna av naturen och Gud
  • Skapade gud oss hetero? I bibeln finns flera skapelseberättelser. Bibelforskningen i Sverige har börjat tillämpa ett queert synsätt. Bibelforskaren Malin Ekström är en av få forskare i Sverige som använder queer teori i sin läsning av bibelns texter.
  • Queera bibelstudier.
  • Butchar och femmes du inte trodde fanns: exemplet Rut. Bibelforskaren Malin Ekström.
  • Kyrkbröllop för alla? Sedan 1 maj får alla par, oavsett kön, ingå äktenskap... Panelsamtal om äktenskap där olika synsätt presenteras. Medverkande: Åke Bonnier, domprost, Gunnar Bäckström, ordförande i Riks-EKHO, Helle Klein, politisk chefredaktör och Björn Frennesson, domkyrkolektor, samtliga är präster i Svenska kyrkan. Samtalsledare: Elisabet Qvarford, ledamot i delegationen för mänskliga rättigheter.
  • Regnbågsrum för barn
  • Sagostund med hemlig sagotant

En del av programmet kan säkert vara intressant att ta del av, och visst måste man kunna reflektera över bibeltexterna och läsa och pröva texterna ur ett queer-perspektiv om man vill. Men programmet är väldigt styrt och propagandainriktat. Här är det Svenska kyrkans verkliga queer-avantgarde som kommer till tals och helt har fått diktera programmet. Den rösten måste också få höras, men i en så här ambitiös och officiell satsning i samband med ett offentligt arrangemang borde man ha ett mera heltäckande och representativt utbud.

Smaka bara på följande som visar på den propagandistiska tonen:
PåståendeBibelforskningen i Sverige har börjat tillämpa ett queert synsätt. Verklighet: Malin Ekström är en av de få bibelforskare som tillämpar detta synsätt.

Påstående: Påven har fel i att det finns två kön givna av naturen och Gud. Verklighet: Inte bara påven påstår detta. Hela kristenheten delar detta synsätt inklusive de flesta präster och lekmän inom Svenska kyrkan.

I panelsamtalet om könsneutrala äktenskap verkar deltagarna alla tillhöra de som gått i bräschen för könsneutrala äktenskap, man skulle vilja se en mera allsidigt sammansatt panel . Varför inte låta Berit Simonsson från Oas-rörelsen medverka eller Elisabeth Sandlund, chefsredaktör på Dagen.

Svenska Kyrkans ledning verkar lägga sig helt platt för queer-ideologerna och ge dem hela ansvaret att representera kyrkan. Desto större signifikans får detta då denna grupp också verkar vara de som tillåts styra över utvecklingen där det nu handlar om att i en handvändning radikalt ändra synen på äktenskapet och därmed ställa sig utanför en sedan länge i alla kristna kyrkor förankrad antropologi/människosyn. Man inte bara ställer sig utanför den ekumeniska gemenskapen med andra Kyrkor och Borgå-överenskommelsen, man går också emot en stor del av de egna prästerna och kyrkans trognaste medlemmar. T.ex. Oas-rörelsens ledning har reagerat på detta och gjort ett uttalande, ett ovanligt steg för denna grupp som annars är mycket restriktiv med den typen av officiella deklarationer.

Jag tror att Queer-ideologin är en återvändsgränd, en tillfällig mode-trend i tiden som kommer att vara bortglömd om några år. Kyrkans traditionella antropologi på detta område kommer att stå sig, och det är viktigt att inte Kyrkan rusar åstad och är mer radikal än den sekulära tidsandan utan ger sig tid att tänka efter och ekumeniskt samråda i dessa frågor.

Att fältet lämnats fritt för queer-ideologerna beror nog på att frågorna om sexualitet och samlevnad har behandlats på ett ytligt och osäkert sätt av kyrkan, ett område som kräver fördjupning för att bli relevant reduceras till regler för sexualmoral. En som gått emot denna trend är den förre påven Johannes Paulus II. I ett antal onsdagsaudiencer på 1980-talet utvecklade han kyrkans lära på detta område i en kroppens teologi. Dessa föreläsningar finns att tillgå på internet, en källa att bara upptäcka och ösa ur, ett värdigt inlägg i samtalet med queer-ideologin.


Posted 2009-7-29 8:09 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

tisdag 28 juli 2009

Fördomar och minoritetsförtryck försvinner inte för att man försöker tvinga folk att tänka queer

 All denna upptrissade uppmärksamhet kring pride gör homosexuella en björntjänst. Nya Wermlandstidningen slår huvudet på spiken när man skriver:

I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler.  Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism,  komplett med en stenhård ”den som inte är med oss är emot”-attityd.

Pride som idé är inte dum, så länge homosexuella varit en dold grupp med mycket fördomar mot sig är det bra med uppmärksamhet som synliggör och motverkar fördomar och hjälper till att stärka stotheten över sig själv som den människa man är. Med det jippo pride blivit, kanske inte främst genom arrangörerna själva, utan genom det upptrissade intresset från media och kulturelit så bidrar det nästan till att skilja ut hbt-gruppen som en udda grupp i samhället.

Göran Hägglund stack ut huvudet i Almedalen där han talade om vänsterns förakt för den vanliga människans verklighet och "kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget.." Tufft, lite fyrkantigt, fräckt kan man tycka, men en formulering som tog skruv. Och helt fel ute är han inte. DN är däremot helt fel ute när man i dagens huvudledare anklagar Hägglund för att genom sitt uttalande angriper "försöken att ersätta gamla inskränkta värderingar med upplysning och tolerans".

DN gör sig löjlig över heteronormen och tar till det vanliga propagandaknepet att reducera heteronormen till ett småborgerligt kärnfamiljsideal och låter ledaren ledsagas av en glassig bild på en "lycklig kärnfamilj" med mamma pappa och två små barn från 40-eller 50-talet. Men heteronormen handlar om så mycket mer än så. Även hbt-personer har ju faktiskt en mamma och en pappa att tacka för sin existens. Antropologiskt är vi skapade som man och kvinna, och att det skall till en av varje kön för att frambringa en avkomma är ett faktum, och majoriteten av människor är faktiskt heterosexuella, konstigare än så är det inte.  Därför blir det nog svårt för dessa åsikts- och normpoliser att indoktrinera bort  vanligt folks föreställning om hetero som något normalt.  Yvonne Ruwaida är definitivt fel ute då hon på Newsmill efterlyser en normkritisk myndighet i Sverige. Hon skriver :  "Sverige behöver en myndighet för lika rättigheter som kan garantera kontinuitet i det normkritiska arbetet. Alla samhällsområden bör granskas ur ett normkritiskt perspektiv och den nya myndigheten borde få i uppgift att bevaka, utbilda och informera i syfte att förändra där det behövs". Detta var väl inte så klokt tänkt. Vilken storebror skall skall diktera normerna eller säga vilka normer som skall förbjudas? Räcker det inte med FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna och en pågående demokratisk diskussion om värderingar i vårt samhälle?

Fördomar, mobbning och förtryck av minoriteter har förekommit i mänsklighetens hela historia, det skall självklart motarbetas, men denna queer-ideologi som man vill genomdriva och tvinga på vanligt folk kommer inte att främja det syftet. Det är hjärtat som behöver förändras, och jag tror kristendomens inflytande i den västerländska kulturen har betytt ofantligt mer i detta syfte än kulturelitens "idisslande" av dessa frågor, vilket tvärtom motverkar sitt syfte genom destruktion av goda normer.

Det är på tiden att ifrågasätta den rådande diskursen som säger att hävdandet av heteronormen och familjens betydelse per automatik innebär en kränkning av minoriteteter som inte passar in i normen. Man kan mycket väl hävda familjens betydelse och att äktenskapet är mellan man och kvinna utan att det är kränkande mot dem som inte riktigt passar in i normen. Precis som blinda inte behöver känna sig kränkta för att de flesta anser det normalt att se, eller att vänsterhänta inte behöver vara kränkta för att majoriteten är högerhänta och detta anses som en normalt.

Främjandet av familjekonstellationen som en grundbyggsten i samhället är något som är till gagn för alla, även för sexuella minoriteter.  Detta har alltid varit grundläggande i kristen antropologi. Henrik Tronet ställer sig kritisk till Svenska kyrkans ledning som nu är på väg att överge det traditionella äktenskapsbegreppet. Han skriver i SvD:

En kulturs grundläggande struktur är beroende av de sexuella kategorierna. Sexualiteten är av fundamental betydelse inte endast för de enskilda individernas liv, utan också för samhällsstrukturen och hur den erbjuder verkligheten till sina medlemmar. Den lobby som vill öppna äktenskapet för homosexuella, åstadkommer medvetet eller omedvetet en fundamental arkitektonisk förändring av hela förståelsen av den mänskliga naturen och av den helt grundläggande könsdifferentieringen. Deras tänkande som driver denna fråga innehåller motsägelser: De önskar att homosexuella par skall kunna omfattas av äktenskapslagstiftningen och bli en del av den äktenskapliga institutionen, samtidigt som deras grundläggande antropologi undergräver och tömmer hela institutionen på dess innehåll.

Antje Jackeléns svar på dagens Brännpunkt känns ganska krystat: "Kyrkans identitet sitter inte i synen på homosexualitet utan i evangeliet om Jesus Kristus". En truism, och Tronet har inte heller påstått att det handlar om synen på homosexualitet, utan mera grundläggande antropologiska faktorer.  Jackelén fortsätter: "Om Svenska kyrkan efter många års reflektion nu... förändrar sin praxis så att också par av samma kön kan ingå äktenskap..." Detta är väl en förskönande omskrivning av verkligheten. Senast för något år sedan då välsignelseakten av homosexuella infördes sades väldigt tydligt att det inte innebar en förändrad syn på äktenskapet. Nu vill man göra en kovändning. Att förändra äktenskapets innebörd är ju inte alls förankrat inom Svenskas kyrkan ens och definitivt inte inom kristenheten i övrigt. Det känns mera som en politisk kupp och att vända kappan efter vinden än som den lugna slutfasen efter mångårig reflektion.

Stefan Swärd  Lars Ewald Lenka Per Westberg Dick Erixon Dagen


Posted 2009-7-28 16:30 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

fredag 24 juli 2009

Messianska judar nyckelpersoner i helandet av Kristi kropp

 Detta med de messiastroende judarna, eller de judekristna är ett intressant tema som blir alltmer viktigt i den ekumeniska förståelsen av Kyrkan som Kristi kropp.  En av talarna på Oasmötet i Borås, Israel Pochtar  tillhör denna växande skara som erkänner Jesus som den Messias som judarna väntat på. Israel Pochtar berättade på onsdagskvällen mycket intressant om detta.

Judekristna församlingar finns främst i USA, i tidigare Sovjet-staterna och i Isrsel. Det är inte bara en ny grupp i den kristna gemenskapen, utan de har en nyckelroll i den ekumeniska processen. Kyrkan, Kristi kropp, blir inte hel förän denna del är på plats. Judekristna tycks utgöra en slags katalysator i ekumeniken mellan olika delar av Kristi kropp. Katoliker och evangelikala, t.ex. har kanske inte en naturlig fallenhet för att samarbeta, utan det uppstår lätt spänningar och konkurrens när de är tillsammans, men när judekristna finns med i den gemenskapen också, så är det som om ekumeniken faller sig mera naturligt, alla våra stridsfrågor som gör att var och en håller sig på sin kant känns plötsligt så futtiga i förhållande till den större och viktigare uppgiften att ena och hela Kristi kropp.

Pochtar förde oss i sitt anförande igenom Bibeln och den tidiga kristna historien. Som vi alla vet var de första kristna judar, det var först senare som "hedningarna", icke-judarna, kom in i bilden. Under sina missionsresor runt Medelhavet vände sig Paulus alltid först till judarna på de orter han kom till, det var först när dessa försmådde evangeliet som han vände sig till hedningarna. Så småningom går det upp för Petrus att Gud inte gjorde skillnad på judar och icke-judar, evangeliet var öppet för icke-judarna också utan att de behövde omskära sig och anta judiska seder. Judar och hedakristna var kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6. Men på ett tidigt stadium uppstod splittring mellan judar och hednakristna, och den judekristna delen av kyrkan försvann. Den s.k. ersättningsteologin uppstår, och här har vi några av de sorgligaste och mörkaste kapitlen i den kristna kyrkans historia. Ett sådant kapitel är Marranos, judar i Spannien och Portugal och deras kolonier som tvångskonverterades och tvingades överge sina judiska seder och bruk. De som inte gick med på det tvångsförvisades, många torterades och även dödades. Såren efter detta lever kvar än idag och behöver helas.

Men Gud har inte förskjutit sitt folk (se Paulus brev till Romarna kap 11:1 ff). Om oss "hednakristna" skriver Paulus: "Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd." (Rom 11:24). De "äkta grenarna" är Israels folk. Kristen enhet förutsätter därför också en försoning mellan kristna och judar. Praktiskt taget alla kyrkor och samfund söker idag denna försoning med det judiska folket.

Under det första konciliet i Jerusalem (se Apg)  bestämdes att hedningar som blev kristna inte behövde anta judiska seder och bruk. Det är paradoxalt att de judekristna därefter har utmönstrats ur kyrkan, och att det istället blev så att judarna var tvungna att avsäga sig judiska seder för att inlemmas i Kyrkan. Det finns en ekumenisk rörelse som heter TJCII: Towards Jerusalem Council II eller Mot andra Jerusalemkonciliet. Visionen är ett andra ekumeniskt koncilium i Jerusalem där de judekristna rehabiliteras och att det fastslås att judekristna är en del av Kristi kropp, t.o.m den viktigaste och ursprungliga delen av kroppen och att de självklart hör hemma där utan att de behöver ta avstånd från sin judiskhet och sina judiska seder. För att detta skall bli möjligt krävs ett djupt helande av alla de sår som uppstått genom vad Kyrkan förbrutit sig mot judarna i historien. Johannes Paulus II började ett sådant försoningsarbete, men det är en process som behöver fortgå och fullbordas.

Några hållpunkter i försoningsprocessen med judarna som inleddes under 1900-talet:

  • 1948 då staten Israel utropades fick judarna på nytt ett eget land. Vid kyrkornas Världsråds möte det året fastslogs ett kraftigt avståndstagande från antisemitismen.
  • 1969: Lutherska Världsförbundet tog avstånd från alla Luthers antisemitiska uttalanden.
  • 1965: Andra Vatikankonciliet slår fast i en deklaration att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11.29)
  • 1986: Johannes Paulus II besökte synagogan i rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder.
  • 1995: Johannes Paulus II´s apostoliska skrivelse Ut unum sint: Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas.
  • 2000: Johannes Paulus II besöker i mars Jerusalem. Han bad där om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.
  • Idag: Kristna vallfärdar till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts, de håller gudstjänst och ber under tårar om förlåtelse för vad där skett. kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.

_______________________________________________

Referenser:


Posted 2009-7-24 13:29 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

torsdag 23 juli 2009

Ulf Ekman talar om "Kyrkan"

 engagerad och höjer röstläget när han blir som mest ivrig. En del har kanske svårt med detta och hör därför inte budskapet utan ser bara budbäraren. Så tycks det med Maria Hellgren som för Dagens räkning bloggar från Oas-mötet. Hennes referat handlar inte ett dugg om vad han sade utan endast om hur ha betedde sig. Hennes slutkläm: "Ja, vad ska man säga? Han känns som en amerikan, den där Ulf Ekman."  Det där är ju lite av den härskarteknik som kvinnor ofta brukar bli föremål för av män: Man fokuserar på deras utseende, hur de beter sig och tar på så sätt bort uppmärksamheten från själva budskapet. Lite mer om själva budskapet skulle jag efterlysa.

Om vi nu inte får del av innehållet från Dagen, så får vi det från signaturen Ung kristen kille, 22 år som tydligen också hjälper till med det tekniska i samband med ljudutsändningarna. Han noterar också att Ulf lätt går upp för mycket i sitt röstläge, vilket tvingade teknikerna att "lägga på en kompressor för att lägga band på hans väldigt dynamiska sätt att tala". Men sedan berättar han om innehållet i Ulfs tal.

Själv noterade jag att Ulf flera gånger använde uttrycket "Kyrkan" när han talade om oss kristna. Vi är "Kyrkan" Guds folk, ett ovanligt sätt att uttrycka sig från någon som kommer från frikyrkligheten, där man mera talar om individen eller den lokala församlingen framför att använda begreppet kyrkan. Annars är ju begreppet väl grundat inom hela kristenheten sedan äldsta tid. Vi tror på "en (enda) helig, katolsk (allmännerlig) och apostolisk kyrka". Andra Vatikankonciliet hade en vision om Kyrkan som Guds folk, visionen om Kyrkan i den bemärkelsen finns också inom Anglikanska kyrkan och många lutherska kyrkor. Jag tror det är viktigt för kristenheten att återerövra detta begrepp och dess djupa ekumeniska inenbörd. Kristenheten hör samman som ett folk, en kyrka.

Ulf betonade i sitt tal tålamodet och att inse att det kristna livet inte bara innehåller omedelbar behovstillfredsställelse, utan att man måste stå ut med att både vänta och lida. Ett budskap långt borta från det som man tidigare sammanknippade Livets ord med, den s.k. framgångsteologin. Talet var en uppfordran och en utmaning för oss kristna att verkligen gå in i ett lärjungaskap, att välja Gud, att säga ja till vår kallelse, att tyda tidens tecken och handla efter det, att lita på Guds löften och inte låta oss slås ned av våra frustrationer och besvikelser över att Gud inte handlade precis på det sättet som vi väntat oss och önskat. "Ske inte min vilja utan din".

Dagen

onsdag 22 juli 2009

Ulf Ekman inbjuder kristenheten till självkritiskt samtal

 Världen idag blir en alltmer angelägen tidning som breddar sitt innehåll alltmera med analyser, reportage, debatt kring centrala kristna teologiska och kulturella frågor och samhällsfrågor. Jag ser alltid fram emot de dagarna tidningen kommer i brevlådan och brukar läsa den innan jag öppnar DN.

I dagens nummer inleds en artikelserie om Den moderna kristenhetens kris signerad Ulf Ekman. Artikeln har tidigare varit publicerad i Keryx. Ulf Ekman har mycket att säga om det kristna Sverige, särskilt då om frikyrkligheten, men mycket av vad han skriver har relevans för hela det kristna Sverige.

Ekman konstaterar att kristendomens inflytande i samhället har drastiskt minskat. Man skall inte bedra sig av det faktum att kristna i vissa sammanhang tolereras i det offentliga rummet. Det behöver inte betyda att kristna har ett reellt inflytande, utan endast att de tilldelas en statistroll på den kulturella mångfaldens scen. Ulf Ekman menar att väckelsekristendomen själv i realiteten bidragit till sekulariseringen och kristendomens minskande inflytande genom att ha hjälpt till att bereda marken för de som vill ha bort den kristna trons inflytande från samhällslivet. Det har skett genom den starka fokuseringen på individen och trons privatisering.

Det är viktigt med självkritik. I frikyrkligt sammanhang talas ofta om Andens tilltal, och i ansträngt entusiasmerande ordalag talas om väckelse, samtidigt som man ser väldigt lite resultat i förhållande till de kraftiga entusiastiska ord som används. "Är det vi rör oss med i vårt tänkande ett Andens tilltal eller ett allmänt önsketänkande, byggt på nostalgiska känslor", frågar sig Ulf. Frågan måste få ställas, och det är viktigt med en reflekterande självkritik om sådana ting om man inte skall hamna i självbespeglande drömmerier långt borta från kontakt med den verklighet man säger sig vilja evangelisera.

Inom Katolska karismatiska förnyelsen finns också risk att hamna i sådana självbespeglande önskedrömmar, men det finns av tradition inom Katolska kyrkan en vana vid självkritik, reflektion och att "pröva andarna", vilket immuniserar mot alltför stora dikeskörningar. Frikyrkligheten, menar Ulf, är präglat av väckelsescenariot som paradigm, med de stora väckelsevågorna som norm, och där är risken stor att man nostalgiskt permanentar vissa metoder och lyfter upp dem till en slags kyrkoidentitet istället för att se att det är en ny tid och att Gud kallar oss att verkar på annat sätt nu.

Ulf Ekman menar att man måste ha långsiktiga perspektiv och inte gräva ner sig i nuet. Långsiktigheten handlar om hur man förmedlar evangeliet från en generation till nästa, ett perspektiv som nästan aldrig finns med i väckelsekristendomen. När detta långsiktiga perspektiv saknas, och den förväntade väckelsen i nuet uteblir, så blir resultatet en andlig trötthet. Om man inte lämnar sitt kristna sammanhang lever man kanske kvar där i en maskerad världslighet, det sker en inre sekularisering inom de kristna samfunden.

Ulfs slutsats: "Om paradigmet är felformulerat och förväntningarna är för höga och för kortsiktiga, så uteblir resultatet och istället inträder förvirring. Är det här många inom frikyrkligheten befinner sig idag?"

Jag tycker det är oerhört uppfriskande och viktigt att en kristen ledare kan vara självkritisk och utmana på detta sätt. Om kristenheten vågar reflektera över dessa laddade och känsliga frågor, det är ett tecken på hopp för framtiden. Om vi sopar dessa frågor under mattan och bara solar oss i glansen av fenomen som den nya ekumeniska öppenheten, att vi kristna samsas kring fantastiska manifestationer som Jesusmanifestationen etc. så kommer vi att hamna i en krisartad återvändsgränd.

Ulf Ekman har helt rätt i att vi måste ta tag i dessa frågor och tala om dem. Och det är inte så att det bara är frikyrkans problem och att vi katoliker kan slå oss för bröstet och säga att allt är så bra hos oss. Istället för att konkurrera och jämföra oss med varandra, så måste detta självkritiska samtal föras samfundsövergripande i det nya ekumeniska klimat som finns idag. Det behövs ett medvetandegörande, och det behövs förgrundsgestalter som höjer sig över det egna samfundets ankdammsperspektiv och blicka lite vidare och lite längre. Jag ser fram mot Ulf Ekmans kommande två artiklar i denna serie. Nästa publiceras på fredag.

Oas-möte i Borås med ekumenisk bredd och katolsk mässa

 Igår inleddes sommarens stora Oas-möte i Borås med cirka 6 000 besökare. Det finns liksom i fjol en ekumenisk bredd som är stor: En ortodox präst, medverkar, en messiansk jude liksom trosrörelsens Ulf Ekman. Katolsk mässa kommer också att firas vid två tillfällen, säger Jan Hallquist som är samordnare för Borås-mötet.  Själv skall jag nog försöka ta mig ner och vara med under lördagen. Annars kan man också lyssna till föredragen via webbradio i år.  [Programfolder här].

Jag läser i dagens nummer av Världen idag en intressant  artikel av Ulf Ekman, den första i en serie av tre, där han analyserar kristendomens kris i Sverige idag. Ulf har mycket att säga som rör hela kristenheten. Jag skall återkomma till detta i ett senare inlägg.

torsdag 16 juli 2009

Abortfrågan en brännande varböld i vårt samhälle

 Att det är tabu att tala om etiska aspekter och livvstilsaspekter när det gäller abort är ett tecken på att abortfrågan i vårt samhälle ändå ligger under ytan och irriterar som en varböld. De överkänsliga reaktionerna på påvens problematisering av ensidig satsning på kondomanvändning för att förebygga HIV under hans Afrikaresa var också ett exempel på denna tabubeläggning av etiska frågor kring sexualitet. RFSU´s och seskulariserade intellektuellas försök att avfärda abortfrågan som en icke-fråga är inte trovärdigt. 10 kristna debattörer skrev i DN som svar på humanisternas ateistiska manifest:

Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur.

Regeringens utredare skulle komma med förslag hur vi kan reducera antalet aborter, frmförallt bland tonåringar (där Sverge ligger högst i världen). Hans viktigaste förslag är gratis p-piller och dagenefter-piller till ungdomar. För att uppnå effekt på smittsamma sjukdomar borde det väl vara kondom man reklamerar för, inte andra tekniska antikonceptiva hjälpmedel som inte har någon smittskyddande effekt samtidigt som de triggar ökad sexuell aktivitet med ökad smittrisk som följd.

Var finns värderingarna i den nya abortutredningen, frågar sig Ingrid Ydén Sandgren i en debattartikel i Världen idag. Jag vill gärna citera några rader:

 "Utredaren har hamnat i en fälla, han har inte vågat avvika från trenderna för att söka något nytt och äkta. Utredningen måste betraktas som ett katastrofalt misslyckande. Jag tänker på min trädgård. Här frodas nässlor, kärs och allsköns ogräs. Det blir bara mer och mer hur mycket man än sliter och drar. Det enda som hjälper är att ta fram spaden och gräva djupt. Dra upp med roten. Det skulle utredaren ha gjort. Vad är roten till de alltför många aborterna? Det är den sexhysteri som dominerar i vårt land, den ständiga påminnelsen om sex och samlag som strömmar fram överallt: i annonser, filmer, sånger.  Hur ska de unga stå emot? Allt handlar ju om sex och har man inte sex som tonåring är man ute, gammaldags, förlegad, borta ur gänget. Det finns ungdomar som tror på avhållsamhet, respekt för livet och för varandra. De ska uppmuntras. De har värderingar som, om de tillåts få plats i medierna, kan hejda både sexhysterin och de oönskade aborterna. Det finns bra hjälp för dem som blir med barn under skolåldern; Stiftelsen Rum åt de ofödda, Respekt samt Ja till livet är några exempel."

Också Lillemor Hallin tar upp problematiken i ett inlägg i Världen idag:

"I Sverige begås fler aborter än i något annat västland. Botemedlet är, enligt förslag av regeringens utredare Anders Milton, mer information, kondomer och piller – nu till alla elever över femton år. Inte ett ord om livsstil annat än att alla bör ges styrka och kunskap att säga ja när man vill och nej när man inte vill. Den människa som skapas av denna ideologi skadas i sin förmåga till kärlek och djupa bindningar. Hon lär sig att sexualiteten i första hand är till för njutning och för att avleda spänningar. Hon använder också andra människor som medel för detta. Det gör att hon har svårt att mogna. Eftersom hon innerst inne alltid längtar efter kärlek kan hon lätt också bli utnyttjad. Vår kultur befinner sig i en svår kris och alla i ansvarig ställning borde göra motstånd mot denna utveckling."

Det finns också socialdemokratiska landstingdspolitiker som tycks vara klokare än regeringens utredare. Några politiker från Västerbottens läns landsting konstaterar i ett debattinlägg i DN att Västerbotten är det enda landsting idag som inte subventionerar p-piller, men ändå ligger under riksgenomsnittet för aborter. Deras slutsats är att p-pillersubvention är fel använda samhällsresurser. Dessutom konstaterar de att p-piller och dagenefter-piller inte skyddar mot smitta samtidigt som främjandet av detta riskerar att minska kondomanvändningen. Samhället får inte göra misstaget att prioritera förhindrande av aborter högre än att förhindra smittspridning, säger politikerna mycket klokt. Inte bara aborter, utan också frekvensen av sexuellt överförda sjukdomar är lägre i Västernorrland. Det beror på ett målmedvetet arbete där man förutom främjande av kondomanvändning och effektiv smittspårning tillhandahåller reflekterande samtal i mötet på mottagningarna i kombination med ett kontinuerligt prioriterat arbete på olika nivåer, bl.a. har utbildning genomförts av fritidsledare i länet.

Landstingspolitikerna skriver:

"Kostnaderna för samhället av en subventionering av p-piller måste värderas dels utifrån en osäker långsiktig effekt på abortfrekvens samt riskerna när det gäller sexuellt överförbara sjukdomar. Detta ska ställas mot en förstärkning av andra förebyggande insatser som vi menar är mer verkningsfulla och långsiktigt hållbara. 
Vi menar att kondom är ett betydligt bättre alternativ som både skyddar mot graviditet och sexuellt överförbara sjukdomar. Det är också viktigt att killarna tar ansvar för sin sexualitet och inte bara förväntar sig att tjejerna ska göra det.  Det finns nämligen ytterligare en viktig aspekt. När man inte kan se att p-piller ger färre aborter är det inte rimligt att leda unga tjejer till att använda kemiska preparat."

Lillemor Hallin talar om att vår kultur befinner sig i en svår kris. Vi kristna blir ibland en del av problemet, det finns inget egentligt motstånd mot den sexualiserade ego-centrerade kulturen som skördar alla dessa offer i form av foster dödade redan i moderlivet, olyckliga ungdomar som inte hittar en sund identitet och pressas in i roller som inte tillfredsställer deras djupa längtan efter kärlek, mening och samhörighet. "Bland allmänheten i västvärlden är motståndet annars svagt. Många, även kristna, lever själva i oordnade sexuella förhållanden. Man genomskådar inte skeendet. Vi kristna måste vakna upp för vad som händer", skriver Lillemor.

Motståndet finns dock, och det växer. ”World Youth Alliance”, är en ny kristen ungdomsorganisation, som grundades år 1999 och har över en miljon medlemmar i mer än 100 länder. Man deltar bland annat i alla FN-konferenser och EU-debatter och kämpar för människans värde. I Sverige har vi rörelserna Ja till livet och det katolska Respekt där man arbetar för ett stärkt människovärde i samhället som även ska gälla de ofödda barnen. På Hultsfredfestivalen engagerar sig kristna organisationer, vi läser om Streetchurch och Kärlekens armé.  Bland ungdomar i Sverige kan man också skönja ett uppvaknande. Man ställer inte upp på de värderingar man ärvt från sin föräldrageneration. "Underbara Clara", Clara Lindström som bloggar på Folkbladet i är bara ett exempel på denna trend.


Posted 2009-7-16 6:47 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

tisdag 14 juli 2009

Kristenheten bör göra upp med bibelfundamentalismen

 I Världen idag pågår just nu en debatt där en präst i Evangelisk Luthersk samling, Henric Staxäng framför grova missuppfattningar om katolsk teologi. Som jag skrev i en tidigare kommentar om avlaten har jag inga invändningar mot vad Staxäng säger om relationen mellan tro och frälsning. Det är också katolsk lära. I övrigt innehåller Staxängs utläggning så mycket virrigheter att han inte kan få stå oemotsagd. Som uttolkare av katolsk tro får han avgjort underkänt. Staxängs sätt att resonera påminner om den bibelfundamentalistiska rörelsen som uppstod i USA på 1910-talet som var en reaktion både mot modernism och liberalteologi, men också mot pingströrelse och karismatisk förnyelse.

Gentemot denna fundamentalistiska bibelsynen finns tunga invändningar inte bara från bibelvetenskapligt håll, det är också något som är i grunden främmande för genuin kristen tradition. Staxäng upprepar en i nutida väckelsekristna kretsar ofta omhuldad tes, nämligen att det enligt Katolska kyrkan finns två uppenbarelsekällor, nämligen "Bibeln och traditionen"(Världen idag 13 juli). Ingenting kunde vara mer fel. Det finns en enda uppenbarelse, och det är Guds ingripande i den mänskliga historien, det vi kallar frälsningshistorien som börjar med Abrahams kallelse och utväljandet av Israels folk och kulminerar i Jesus som utvalde apostlar och grundade Kyrkan. Det är denna realitet som är uppenbarelsen. I Bibeln beskrivs detta skeende genom olika texter med olika stilarter. Låt oss en gång för alla fastslå att synen på Bibeln som en sammanhållen bok som exklusivt innehåller all ofelbar kunskap om uppenbarelsen och som tolkar sig själv oberoende av sammanhanget är ett feltänk, ett fromt självbedrägeri  som kristenheten bör göra upp med.

Bibeln är Helig skrift, Bibeln är Kyrkans viktigaste urkund men måste förstås och tolkas utifrån den levande erfarenheten av tron. Katolska kyrkan har genom påvliga bibelkommissionen i början av 1990-talet utgivit en skrift om bibeltolkning som uttryckligen avvisar bibelfundamentalism. Denna skrift innehåller principer som borde kunna vara vägledande för hela kristenheten. Bibeln är en sammanställning av olika texter som har tillkommit under lång tid, med olika författare och många olika perspektiv. Det råder en dialektisk spänning mellan Gamla och Nya testamentet. Det står ingenstans i bibeln själv att den är en ofelbar skriftsamling, och observera att de första kristna hade inte ens tillgång till hela Bibeln. Texterna kom till först undan för undan, och Kyrkan valde ut vissa texter framför andra som och lät dem ingå i Bibelns kanon. Bibelns nytestamentliga kanon var fastställd först c:a 100 år e.Kr. och den tog form inte genom beslut på några kyrkomöten, utan som en naturligt framväxande tradition. Denna insikt om kanons tillkomst är också helt accepterad av protestantisk bibelvetenskap. Fundamentalismen som omhuldas av vissa frikyrkliga väckelsekristna bygger på en sedan länge övergiven protestantisk bibelsyn.

 Fundamentalismens självbedrägeri blir uppenbart då man försöker harmonisera mot varandra stridande uppgifter i texterna. Som Jonas Gardell mycket riktigt påpekar i sin Jesus-bok finns det olika utsdagor som inte låter sig sammanjämkas. Förlagorna till Nya Testamentet bygger på varierande handskrifter vilka sig emellan kan avvika något från varandra i sak. Vem skall avgöra vilken av dessa som är den riktiga? För katoliker, ortodoxa liksom många protestanter är det i första hand det övergripande budskapet som är det avgörande. Bibelfundamentalisten fastnar i detaljerna ser till slut inte skogen för bara träd, påpekar Per Beskow i en artikel från Signum 1994 men som fortfarande äger aktualitet.

Referenser:

  • Katolska Kyrkans Katekes 84 - 95 (Utg. Catholica, Vejbystrand 1996)
  • Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om uppenbarelsen Dei Verbum (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 1-2, Katolska Bokförlaget, Uppsala 1987, 3:e uppl.)
  • Påvliga bibelkommissionen, Att tolka bibeln idag (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 22, Katolska bokförlaget, Uppsala 1995)
  • Bibeltolkning: Fakta-artikel på Bengts blogg

måndag 13 juli 2009

Pueri Cantores i Stockholm

 

Det har varit fantastiska dagar i Stockholm med 4000 körsångare, barn och ungdomar som fyllde stan med sång och glädje till Guds ära. Öppningsceremonin på Skansen 10 juli stod inte den TV-sända allsången efter i liv och glädje trots regnvädret. De följande dagarna blev det bättre väder. 10 juli var det bön för fred i 16 olika kyrkor, följt av att alla ungdomarna marscherade till Birger Jarls torg utanför Riddarholmskyrkan till en fredsgudstjänst ledd av biskop Anders Arborelius. Mässan på lördagen med kardinal Walter Kasper var också en stor upplevelse.  Se följande videos: 11 juli mässa med kardinal Walter Kasper.    10 juli marsch från 16 0lika kyrkor till förbönsgudstjänst för fred på Riddarholmen.   8 juli: öppningsceremoni på Skansen.

onsdag 8 juli 2009

SSPX-frågan: Kommissionen Ecclesia Dei inordnas under Troskongregationen

 

Efter den tidigare intensiva uppståndelsen kring SSPX har det ett tag rått medial tystnad. Det innebär inte att det rått stiltje i Vatikanen i denna fråga. Påven har noga tänkt över hur han skall hantera den känsliga frågan, och har nyligen presenterat ett brev (orginaltext på latin) som Zenith presenterar en officiell engelsk översättning av. Påven förklarar här mycket noga hur han tänkt och vad han beslutat.    I huvuddrag säger påven att Kyrkans enhet är mycket viktig, att han till varje pris vill upprätthålla dialog och att på alla sätt hjälpa dem som är i schism att hitta vägen tillbaka. Den tidigare Ecclesia Dei-kommissionen som handlade frågorna kring SSPX kommer nu att inordnas under troskongregationen.  Jag försöker spalta upp brevets innehåll:

  1. Påven som aposteln Petrus efterträdare har som särskilt viktig uppgift att slå vakt om Kyrkans enhet. Enheten i sin tur är viktig för att Kyrkan skall kunna utföra sitt viktigaste uppdrag: att leda mänskligheten till Gud.
  2. I trohet mot detta grundläggande uppdrag tillsatte påven Johannes Paulus II 1988 kommissionen Ecclesia Dei med uppdrag att hantera den splittring som uppstått i och med att ärkebiskopen Lefvebre ogiltigt vigt fyra präster.
  3. SSPX önskar fira mässan i en form som fanns tidigare, och för att tillmötesgå dessa önskemål och samtidigt värna om enheten bestämde påven Benedikt XVI tidigare att det skulle vara möjligt att utan dispens fritt fira mässan enligt Missale Romanum 1962 (den gamla ordningen).
  4. I samma anda att vidmakthålla Kyrkans enhet bestämde påven Benedikt XVI våren 2009 att häva den tidigare exkommuniceringen av  fyra biskopar som ogiltigt vigts av msgr Lefvebre. Påven säger att hans intention med detta var att öppna dörrarna för dialog som  i slutändan skulle kunna leda till full gemenskap med Kyrkan. Påven befarade att exkommuniceringen kunde vara ett onödigt hinder för dialog.
  5. Påven beslutar nu att kommissionen Ecclesia Dei skall inordnas i Troskongregationen.
    Kommissionens president kommer att vara prefekten för Troskongregationen. Kommissionen kommer att fortsätta att ha sin egen personal bestående av sekreterare och tjänstemän. Kommissionens president tillsammans med sekreteraren kommer att ha uppdraget att utvärdera och urskilja de doktrinära frågor som aktualiserars på samma sätt som i andra frågor som ligger inom Troskongregationens uppdrag och att förelägga påveämbetet sina slutsatser.
  6. Påven uttalar att ham med dessa beslut i faderlig omsorg vill räcka ut en hand till SSPX med syfte att sällskapet bereds möjlighet att återupptäcka den fulla gemenskapen med Kyrkan.
  7. 8. Påven uppmanar slutligen alla att i gemenskap med Maria be oavbrutet till Herren enligt hans egen översteprästerliga förbön "att de alla må vara ett".

På mig synes det vara ett klokt beslut att inordna Ecclesia Dei i Troskongregationen. Fallet med SSPX blir därmed mindre speciellt och hanteras i samma ordning som alla andra doktrinära frågor och frågor som gäller ekumenik och Kyrkans enhet.


Avlat: Överloppsgärningar eller att ösa ur nådens källa?

 Ett tecken på det nya ekumeniska klimatet är att också frågor lyfts upp till diskussion där skillnaden mellan samfunden är stor. Jag har länge väntat på att någon från frikyrkligt håll skulle ta upp och diskutera avlaten, ett bruk som i alla tider praktiserats av Kyrkan och som praktiseras även i vår tid. Så har också skett. I Världen idag 3 juni uppmärksammar Henric Staxäng det katolska avlats-praktiserandet och kommer med välkänd evangelikal kritik. (Jag säger inte protestantisk kritik, Luther var inte emot avlaten som sådan, utan det krämaraktiga handlandet med avlatsbrev, vilket förfelade hela dess syfte.) Maria Hasselgren, informationssekreterare på Stockholms Katolska stift bemöter på ett bra och informativt sätt kritiken i ett svar i dagens nummer av Världen idag.

Men jag har förståelse för Staxängs kritik, med Katolska kyrkans förkärlek för det konkreta och övertydligt pedagogiska kan det för ett nordiskt lutherskt kynne upplevas alltför gärningsinriktat. Som om det hokus pokus räckte att göra vissa gärningar för att uppnå frälsningen, som om tron inte spelade någon roll. Men detta är ett grovt missförstånd. Tron är en förutsättning för allt vi som kristna gör från den personliga bönen till att fira gudstjänst, be för sjuka och ta emot sakramenten. Tron är så att säga grunden för alltsammans. Annars blir det med oss som med trollkarlen Simon som ville köpa Guds gåva för pengar av Petrus: (Apg 8:9 ff) På det sättet kan vi inget uppnå.

I samband med Guds nåd talar vi dels om förlåtelse för våra synder, dels om helande av syndens konsekvenser. Jesu försoningsoffer på korset har utverkat förlåtelse för våra synder. (Detta är viktigt, även om Jonas Gardell i sin Jesus-bok bagatelliserar detta). Men frågan är om inte helandet och den omedelbara hjälpen till den nödlidande och behövande människan är ännu mer betonat i Bibelns framställning av Jesu liv än förlåtelsen. Däri har Jonas Gardell rätt. Detta kommer också till uttryck i bönen Fader vår: Det börjar med Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, ge oss vårt dagliga bröd. Detta är också grunden för att vi på ett enkelt sätt kan be Gud om hjälp i vår nöd i olika situationer i livet, be om helande, be för våra olika behov. Först därefter kommer bönen "förlåt oss våra skulder".

Men vi kan inte lura Gud. Både mottagandet av förlåtelse och böner för olika konkreta behov förutsätter givetvis hjärtats omvändelse och en ärlig strävan att vilja göra det goda och rätta. Det är i detta sammanhang man skall se avlaten som en konkret pedagogisk hjälp att ta emot nåden. Det är inte gärningen i sig som magiskt utverkar någonting, utan hjärtats tro där vi i gemenskap med Kyrkan gör detta. Därför har Staxäng fel i sak, men jag håller med honom att det finns en risk i att tillhandahålla liknande gärningar till moderna skeptiska människor utan att också förkunna en levande tro.


Maximilian Kolbe och de två kronorna (renheten och martyriet) Läs mera här.


tisdag 7 juli 2009

Reichenau berättar om Europas historia

 Tillfälligt hemma från en resa till Bodensjön. En mycket naturskön del av Europa på gränsen mellan Tyskland och Schweiz. En ny upptäckt för mig var klosterön Reichenau som berättar mycket om Europas och kyrkans historia. Jag skall försöka skriva mer om detta senare.

Jag konstaterar att under min resa har vi, jag och 9 andra kristna "intellektuella" fått en artikel publicerad på DN debatt som svar på Humanisternas ateist-kampanj. Precis som Stefan Swärd tycker jag detta är roligt och bra att vi kristna från olika sammanhang kan  göra saker tillsammans som syns i det offentliga rummet. Jag tror att allteftersom motståndet mot kristendomen tilltar i samhället, så blir det allt nödvändigare att vi kristna samarbetar istället för att ägna oss åt inbördes strider. Läs också Olof Djurfeldts kommentar i Dagen.

Ett tecken på de kristnas allt livligare ekumeniska samarbete ser vi också på de många sommarkonferenserna som allt mindre får karaktären av samfundsinterna arrangemang och allt mer ter sig som ekumeniska arrangemang med både talare och gäster från många olika kristna sammanhang. Själv tänkte jag försöka bevista Livet Ords Europakonferens där bl.a. katoliken Charles Whitehead medverkar, och helst skulle jag vilja hinna med en tur till Borås också under Borås-Oas.

Tills vidare önskar jag fortsatt god sommar för alla.