"Rosa khmererna" på Lärarhögskolan sätter kränktheten i system

 Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige, skriver Zaremba i sista delen av sin granskande reportageserie från Lärarhögskolan. Idag är det ingen hejd på vad man kan bli kränkt över och ställa krav på samhället att man skall ha rättigheten att slippa bli kränkt. Vissa grupper, som den lilla gruppen som driver fram  queer-ideologin på Lärarhögskolan har satt det i system att beivra kränkthet, och som Zaremba visar har de lagen på sin sida: Den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Det ankommer på "förövaren" att bevisa att han inte kränkte.

Zaremba försöker förstå vad denna epidemi i kränkthet beror på. Han citerar teologen Ann Haberlein som menar att KRÄNKTHETEN ÄR EN MASSFLYKT FRÅN VUXENHETEN. Det är lätt att skylla sina motgångar på dålig uppfostran, droger, rasistiska strukturer. Men i sista hand är det vi människor som måster ta konsekvenserna av våra egna handlingar, det ansvaret flyr man bort ifrån genom att istället bli kvar i kränktheten och kräva att någon annan skall ta ansvar för det. 

Det är kanske bättre att bli arg och göra något konstruktivt av sin ilska, som 1968-generationen, kränktheten förlamar och passiviserar. Dagens curling-generation gör ingen revolt, istället fordrar de att ANDRA SKALL UNDANRÖJA DET OBEHAG DE KÄNNER, annars blir de kränkta och anmäler...

 En viktig vändpunkt i livet är att bli föräldrar. Det innebär att man tvingas mogna och på allvar inse att man har ett ansvar utanför sig själv. Det faktum att FÖRÄLDRASKAPET SKJUTS UPP TILL EN ALLT SENARE TIDPUNKT I LIVET (medelårlder 33 för en förstföderska!) kan också vara en bidragande orsak till utvecklingen. Zaremba refererar här till Nina Björk.

I onsagens artikel, Jaktscener från Lärarhögskolan, skildrar Zaremba en helt orimlig häxprocess mot en lärare som slutade med anmälan för kränkning av homosexuella år 2005. Drivande var en person, kallad "Nilsson", men han heter något annat i verkligheten, som också var ordförande i Gay-studenterna vid Lärarhögskolan. Flera oegentligheter i anmälningsprocessen framkommer: Anmälan hade gått ut som ett officiellt dokument från studentkåren, trots att studentkårens ordörande inte hade undertecknat eller fått tillfälle att ta ställning till anmälan. Ett brev från fem studenter som motsade innehållet i anmälan tystades ner. Högskolans jämställdhetsexpert var en av de ansvariga för utredningen. Hon visar det sig har inte ens talat med läraren som anmäldes. Hon säger i intervjun med Zaremba att förhenne var det "glasklart att han var skyldig". 

Ordföranden för Sveriges Förenade Gaystudenter satte också sitt namn under en anmälan. Inte heller han kontrollerade sakförhållandena. Det var inte hans sak, menar han i intervjun med Zaremba, och det var onödigt: "Den som känner sig kränkt har rätt", säger han. I ett officiellt brev till skolan krävde han att "omvänd bevisbörda" skall tillämpas, d.v.s. den anklagade måste bevisa sin oskuld.

"Nilsson", ordföranden i Lärarhögskolans Gay-grupp var den person som tog initiativ att anmäla läraren och hans inlagor dominerar helt i  ärendet. Också han har intervjuats av Zaremba: Han tog det inte personligt. För honom var det könspolitik. Mot slutet av Zarembas artikel kommer själva klimax: Det visar sig att Nilsson själv inte är homosexuell. På varför han då gick med i Gaystudenterna? blir svaret: "Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi." Grattis Nilsson! Du har gjort de homosexuellas rättmätiga kamp mot diskriminering en magnifik björntjänst i din personliga kamp mot din homofobi.

Queer-ideologernas inkvisition

 Det blåser en "moral-liberal vind" över landet nu skriver Henrik Brors i en politisk krönika i DN. Värnande om familjen är t.ex. inte längre så högt prioriterat i folkopinionen. Fler människor än tidigare är för könsneutrala äktenskap och att att homosexuella får adoptera barn. Abortlagstiftningen behöver inte längre motiveras som att abort behövs som en "nödlösning", uppfattningen att abort som en självklar rättighet utan moraliska aspekter blir vanligare, liksom acceptansen för aktiv dödshjälp.

Kyrkan står för bestående värden, och det är viktigt att hon inte vänder kappan efter vinden utan grundar sin förkunnelse på  sin tro på grundvärden som är långsiktigt hållbara. Katolska kyrkan framhåller livets helighet och okränkbarhet, vilket inte är förenligt med abort och aktiv dödshjälp, hon tror också på familjen och äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, vilket går på tvärs med queer-ideologin som många nu vill göra till norm.

Klimatet har svängt väldigt snabbt i samhället. Från ett accepterande av kristna grundvärden kring livets helgd och stöd åt äktenskapet har vi nu en situation då många inte bara överger dessa värden, utan till och med motarbetar dem. För 10 år sedan kunde Alf Svensson hänvisa till den judiskt-kristna etiken som värdegrund för Kristdemokraterna och vinna respekt för detta. Idag blir traditionella kristna värden plötsligt något suspekt, något som man motarbetas och till och med förföljs för.

Politiker utnyttjar denna moral-liberala våg genom att försöka marginalisera Kristdemokraterna. I den liberala pressen prisas Göran Hägglund varje gång han kompromissar med de tidigare för partiet centrala etiska frågorna, och både regeringspartierna och opositionen försöker pressa tillbaka partiet i de frågor där det fortfarande bjuder motstånd, hit hör nej till könsneutral äktenskapslagstiftning och nej till insemination av ensamstående kvinnor. Detta kan tyckas vara icke akuta frågor, men nu pressar man på och vet inte hur bråttom man har för att få igenom de nya förslagen. Man vill till och med göra det till utskottsfrågor i riksdagen  om inte regeringen kommer med propositioner. Anledningen till att politikerna driver dessa frågor så starkt tror jag inte är ett plötsligt påkommet queer-moralistiskt patos, utan just att man försöker vinna poäng på den moralliberala vinden.

En helt ny normerande moral  byggd på queer-ideologin börjar ta form.  Debattörer kan på fullt allvar hävda att om man inte är för fri abort och samkönade äktenskap, så hör man inte hemma i den nya samhällsgemenskapen. Åke Green får inte vara med i IOGT-NTO, Alf Svensson fick inte bli ambassadör för postkodlotteriet.  Kristna ansätts hårt och anklagas för homofobi och diskriminering så fort man inte lägger sig platt och accepterar den nya queer-ideologins evangelium. En obehaglig inkvisitionsstämning utbreder sig i samhället som för tankarna till 1930-talets Tyskland.

Maciej Zarembas artikelserie i DN om queer-ideologernas förföljelse av lärarna på Lärarhögskolan visar med skrämmande tydlighet hur mekanismen bakom denna utveckling ser ut. Precis som under utvecklingen av nazismens jude-förföljelser, så finns det två komponenter som samverkar: Å ena sidan en aktiv drivande grupp som för fram den nya ideologin, å andra sidan omgivningens rädsla och eftergivenhet. Queer betecknar en teori enligt vilket könen är en social konstruktion. Begrepp som man och kvinna är inte naturliga. Denna teori har anammats av vissa aktivister bland homosexuella och GJORTS OM TILL EN NORMGIVANDE IDEOLOGI SOM MAN VILL TVINGA PÅ HELA SAMHÄLLET. Homosexuella har varit utsatta för förföljelse och diskriminering, och med rätta kämpar man mot detta. Men dessa aktivister tycks mena att det inte räcker: Så länge man är en minoritet utgör man definitionsmässigt en avvikelse från normen, och således måste man bekämpa själva normen. Om någon säger att hetero är normalt, så antyder man samtidigt att homo inte är det. SJÄLVA BEGREPPET "NORMAL" BLIR TABUBELAGT I DESSA AKTIVISTERS ÖGON. Ett ord som i andra sammanhang är neutralt beskrivande (jämför "normalviktig", "normalbegåvad") blir här plötsligt problematiskt.

Vissa elever på Lärarhögskolan tycks sedan några år tillbaka med denna queer-ideologi som grund driva en HETSJAKT PÅ LÄRARNA på Lärarhögskolan så till den grad att den fria samtalet har förkvävts, vi har rädda lärare som vaktar på vad de säger och vissa vill inte träffa elever i enrum utan att ha vittnen med sig av rädsla för att bli anklagad för att ha kränkt elever för deras handikapp eller homosexualitet. Med i bilden finns den nya diskriminationslagstiftningen som gör att det inte behöver finnas några bevis, det RÄCKER ATT EN PERSON SÄGER ATT HAN KÄNNER SIG KRÄNKT för att man skall vara tvungen att öppna en utredning.

Detta är en skrämmande läsning. Det är modigt och skarpsynt av Zaremba att skriva denna artikelserie. Tyvärr tror jag inte förhållandena på Lärarhögskolan är unika, utan den bild Zaremba ger är representativ för något som håller på att hända i samhället idag. Dessa queer-aktivister gör de homosexuella en björntjänst och riskerar att ställa de homosexuella i dålig dager, precis som de jihadistiska terroristerna riskerar att ställa hela islam i dålig dager. Alla som tiger och av rädsla inte bjuder motstånd trots att man någonstans ser det absurda i situationen, och alla politiker som understödjrt detta för att ta poäng på queer-vågen gör demokratin och friheten en björntjänst och riskerar att föra in Sverige i en kulturskymning.  NU MÅSTE FLER REAGERA OCH GÖRA MOTSTÅND MOT DENNA HUVUDLÖSA EXTREMISM!

Kroppens teologi

 1979 och framåt höll påven Johannes Paulus II under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på kropp och sexualitet. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad han kallade Kroppens teologi. Undan för undan har denna samling betraktelser upptäckts av eftervärlden, här finns källan till en sexuell kontra-revolution där människor återupptäcker den förvandlande kraft som finns i att tillägna sig en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva och livsbejakande helhetssyn på kropp och sexualitet. Denna artikel är en sammnfattning av en artikel av Christopher West publicerad på Catholic Education Resource Center. Referenser till påvens onsdagsföreläsningar ([datum]), till Katolska Kyrkans Katekes (KKK + [nummer]) och till bibelställen är angivna och förses med länkar. 

------------------------------------------------------------------------------------------

Vad är Kroppens teologi?

Den sexuella föreningen är grundstenen för mänskligt liv. Familjen och det mänskliga samhället, hela civilisationen springer fram ur denna förening. "Det är en illusion att tro att vi kan bygga upp en sann livets kultur om vi inte... accepterar och uppfattar sexualiteten och kärleken och livet i enlighet med deras sanna mening och deras nära samband med varandra", skriver Johannes Paulus II. (Evangelium vitae från 1995 n. 97). Ett sådant synsätt är främmande för den sekulariserade kulturen, och utvecklingen under 1900-talet har präglats av att göra sig kvitt hela den kristna sexualetiken. Kristna under tidigare generationer haft en repressiv syn på sexualiteten, vilket bidragit till att det varit svårt för Kyrkan att möta denna utveckling och få gehör för sin syn.

Kyrkan behöver ett nytt sätt att tala om sexualiteten, ett nytt språk som kan bryta tystnaden och hjälpa människor att få upp ögonen för den i grunden positiva och livsbejakande människosyn som ligger till grund för sexualetiken. Vi behöver en ny teologi som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling maralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Kroppens teologi motsvarar detta behov.
 
 
Ett svar på universella frågor.

Genom att fokusera på skönheten i Guds plan för hur könen korresponderar mot varandra ändrar Johannes Paulus II perspektivet från legalism (vad jag får och inte får göra) till frihet (hur jag skall förstå sanningen om mig själv och skapelsen på sådant sätt att jag blir fri att älska). Sanningen som gör oss fria är frälsningen i Jesus Kristus. Det spelar ingen roll vilka misstag vi gjort eller vilka synder vi begått, Kroppens teologi sätter inte upp något förmanande finger åt någon. Den handlar om frälsning på det sexuella planet åt alla och envar.

Genom djupreflektion över Guds Ord försöker Johannes Paulus II att svara på två av de viktigaste universella frågorna: (1) "Vad är det att vara människa" och (2) "Hur lever jag mitt liv för att uppnå sann lycka och fullkomning?" Därför stannar påvens utläggningar inte bara specifikt vid sexualitet och äktenskap. Eftersom det är fundmentalt för den mänskliga existensen att människan är skapad till man och kvinna (13 febr 1980), så erbjuder Kroppens teologi återupptäckten av meningen med hela existensen,livets mening. (29 okt 1980) 

För att svara på den första frågan, vad det innebär att vara människa, följer påven inbjudan från Kristus att reflektera över de tre olika stadierna i den mänskliga upplevelsen av sexualitet och kropp: I urtillståndet innan syndafallet (se Matt 19:3-8); i det förmörkade tillståndet efter syndafallet innan frälsningen (se Matt 5:27-28); och i vår framtid som frälsta med återuppstånda kroppar i Guds härlighet (se Matt 22:23-33)

Som svar på den andra frågan, hur lever jag mitt liv, så tillämpar påven en särskild kristen humanism på kallelserna till celibat och äktenskap. Han avslutar med att visa hur hans studium ger en ny och bättre förståelse  av Kyrkans morallära om sexualiteten. 

 

Varför är kroppen en "teologi"?

Enligt Johannes Paulus II skapade Gud kroppen som ett tecken på hans gudomliga mysterium. Därför kan vi tala om kroppens "teologi", ett studium av Gud. Vi kan inte se Gud. Han är ren Ande,  osynlig. Ändå är kristendomen den religion där Gud uppenbarar sig själv i Kristus. "Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin allra innersta hemlighet han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar: Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga hängivelse". (Katolska kyrkans Katekes nr 221) På något sätt gör den mänskliga kroppen detta kärlekens mysterium synligt. Speciellt genom skönheten i den sexuella polariteten och vår kallelse till förening. Gud skapade sexualiteten och föreningen mellan könen såsom en skapelsens avbild av sitt egen eviga utbyte av kärlek. Och redan från början förebådar mannens och kvinnans förening vårt eviga mål att förenas med Kristus. Paulus säger: Att de två blir ett kött är ett stort mysterium vilket refererar till Kristus och Kyrkan (Ef 5:31-32).

Det är mycket vanligt att bibeln använder makars kärlek som illustration till Guds eviga plan för mänskligheten. Gud vill "gifta sig" med oss (se Hos 2:19) för att leva med oss i evigt utbyte av kärlek.

Därför drar påven slutsatsen att vi efterliknar Gud inte bara som individer, utan också genom den gemenskap som mannen och kvinnan formar redan från begynnelsen. Och redan från begynnelsn välsignas fruktsamheten som utgår från denna gemenskap (14 nov 1979). Den ursprungliga kallelsen att vara fruktsmma och föröka sig (1 Mos 1:28) är ingenting annat än en inbjudan att i våra liv återspegla Guds kärlek.

Detta betyder förståss inte att Gud är "sexuell". Makarnas kärlek används bara som en analogi för att hjälpa oss att förstå något av Guds mysterium. (se Katolska Kyrkans Katekes nr 370). Guds mysterium förblir transcendent i förhållande till denna analogi liksom i förhållande till varje annan analogi. (29 sept 1982). Men samtidigt säger påven att det finns ingen annan mänsklig relitet som bättre motsvarar det gudomliga mysteriet.

 

Den ursprungliga erfarenheten av kropp och sexualitet.

Vi har vant oss att tänka på kampen mellan könen som något normalt. I sin diskussion med fariseerna säger Jesus att "från början var det inte så." (Matt 19:8). Innan syndafallet upplevde mannen och kvinnan sin förening som ett deltagande i Guds eviga kärlek. Det är en modell för oss alla, och även om vi avfallit, så ger Kristus oss kraft att åter göra anspråk på det. De bibliska skapelseberättelserna använder ett symboliskt språk för att berätta nåot om människan. Påven noterar t.ex. att den ursprungliga enigheten springer fram ur människans erfarenhet av att vara ensam. Först var mannen ensam (se 1 Mos 2:18). Bland djuren fanns ingen "hjälp" för honom. (1 Mos 2:20). Det är utifrån denna erfarenhet av ensamhet som människan både som man och kvinna kan erfara, som vi erfar vår längtan efter samhörighet, förening.

Poängen är att människans sexuella förening radikalt skiljer sig från djurens parning. Om det inte vore så skulle Adam ha funnit många "hjälpare" bland djuren. Men då han gav djuren namn insåg han att han var annorlunda än de; han ensam var en person kallad att återspegla Guds kärlek i sin sexualitet. När mannen ser kvinnan säger han omedelbart: "Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött" (1 Mos 2:23). Det är som att säga: "Äntligen en person jag kan älska."

Hur visste mannen att kvinnan också var en person kapabel att älska? Hennes nakna kropp avslöjade mysteriet. För det rena hjärtat avslöjas det som Johannes Paulus kallar "kroppens äktenskapliga betydelse". Det är kroppens kapacitet att ge uttryck för kärlek; den kärlek i vilken personen blir en gåva, och med hjälp av denna gåva uppfyller den innersta meningen av sin existens (16 Jan 1980). Om vi lever i enlighet med sexualitetens innersta mening, så uppfyller vi livets mening: Jesus säger: Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. (Joh 15:12). Jesus älskade genom att utge sin kropp: "Detta är min kropp utgiven för er" (Luk 22:19).

Gud skapade den sexuella åtrån såsom kraften att älska som han älskar. Så upplevde Adam och Eva det. De var båda nakna men skämdes inte. (1 Mos 2:25). Det finns ingen skam i kärleken; "Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan" (1 Joh 4:18). När de levde i full överensstämmelse med kroppens äktenskapliga mening såg de och kände varandra med en fridsam inre blick som skapar intimitetens fullhet mellan personerna (2 jan 1980).

 

Kropp och sexualitet under människans historia.

Arvsynden orsakade "döden" för den gudomliga kärleken i människans hjärta. Nu blir skammen ett tecken på att lusten och det erotiska begäret fjärmats från  Guds kärlek. Efter syndafallet tenderar mannen och kvinnan att söka den sexuella lustkänslan utan att ge sig själv som gåva, skild från autentisk kärlek. Vi skyler våra kroppar, inte för att det är något dåligt, men för att skydda deras inneboende godhet från den degraderade lusten. Eftersom vi människor i vårt djup vet att vi skapats för kärlek, så känner vi oss instinktivt hotade, inte bara isamband med kättjefullt beteende men också när någon ser på oss med en lustfylld blick.

Kristi ord är allvarliga när det gäller detta. Han insisterar på att om vi ser med lustfylld blick på andra, så har vi redan begått äktenskapsbrott i vårt hjärta (se Matt  5:28). Johannes Paulus ställer frågan: "Är vi rädda för allvarstyngden i dessa ord, eller har vi snarare förtroende för deras frälsande kraft?"  (8 okt 1980). Dessa ord har kraft att frälsa oss därför att den människa som uttalar dem är "Guds Lamm som tar bort världens synder" (Joh 1:29). Kristus dog och uppstod inte för oss för att ge oss redskap att hantera synden. "Jesus kom för att återupprätta skapelsen till sin ursprungliga renhet" (KKK nr 2336). När vi öppnar oss själva för återlösningens verkan, så befriar oss Kristi död och uppståndelse till vår sanna frihet där vi inte domineras av lusten. (1 mars 1984).

Under vårt jordeliv kommer vi alltid att känna igen striden i våra hjärtan mellan kärlek och lust. Men Johannes Paulus betonar att "kroppens frälsning" (se Rom 8:23) tar sin början redan i denna världen. Det innebär, att om vi låter våra lustar bli "korsfästa med Kristus" (se Gal 5:24) så kan vi undan för undan återupptäcka den erotiska sidan av "kroppens äktenskapliga mening" och leva i det.  

Kropp och sexualitet i tidens fullbordan.

Hur är det då med kroppen vid uppståndelsen på den yttersta dagen? Sade inte Jesus att vi inte längre är gifta med varandra efter uppståndelsen (se Matt 22:30)? Jo, men det innebär inte att vår längtan efter förening försvinner. Det innebär att den kommer att uppfyllas. Som sakrament är äktenskapet endast ett jordiskt tecken på en himmelsk realitet. I himmelen behöver vi inte längre några tecken, då lever vi i den realitet som det jordiska tecknet pekade på. "Lammets bröllop" (Upp19:7), den kärlekens förening vi alla törstar efter kommer att vara evigt fullbordad.  "För människan kommer denna fullbordan att vara det slutliga verkställandet av mänsklighetens enhet, det som Gud avsåg från skapelsens början... De som är förenade med Kristus utgör de återlöstas gemenskap, Guds heliga stad, bruden, lammets hustru" (KKK, nr. 1045). Denna eviga verklighet är vad uttrycket "ett kött" föregriper från början (se Ef 5:31-32).

I och med kroppens uppståndelse återupptäcker vi alltså i en evig dimension samma äktenskapliga mening hos kroppen i mötet med den levande Guden ansikte mot ansikte (9 dec 1981). Detta kommer att bli en fullständigt ny erfarenhet, bortom allt vi kan föreställa oss. Ändå kommer det inte att vara oigenkännligt från det människan varit med om från början, eller från meningen med kroppen och sexualiteten i skapelsen (13 jan 1982).

 
Kristna kallelser.

Genom att reflektera över vilka vi är från skapelsens början, under människans historia och i vår eviga bestämmelse, så öppnar vi dörren till en rätt förståelse av de kristna kallelserna celibat och äktenskap. Båda dessa kallelser innebär att autentiskt leva ut den djupaste sanningen om vad vi är som man och kvinna. Autentiskt utlevt är celibatet inte ett förkastande av sexualiteten och vår kallelse till förening. De pekar i själva verket på dess slutliga fullbordan. De som avstår från äktenskap "för himmelrikets skull" (Matt 19:12) gör det för att helt kunna inrikta sin energi och längtan på det himmelska och bröllopet mellan Kristus och Kyrkan. Man kunde säga att de celibatära hoppar sakramentet (det jordiska tecknet) i ett föregripande av den himmelska realiteten. Genom detta förkunnar celibatära män och kvinnor att Guds rike är närvarande mitt i världen. (se Matt 12:28).

Äktenskapet föregriper också himmelriket, fast på ett annat sätt. ?I den lycka [makarna] erfar i sin kärlek och sitt familjeliv ger [Gud] dem redan nu här nere en försmak av Lammets bröllop.? (KKK, nr 1642). Varför upplever då så många par äktenskapet som ett "levande helvete"?  För att äktenskapet skall ge den lycka som är dess syfte, så måste makarna leva det så som Gud avsåg från början. Det innebär att de ihärdigt måste ta itu med syndens effekter. Äktenskapet rättfärdigar inte kättja. Som sakrament är äktennskapet ämnat att symbolisera föreningen mellan Kristus och Kyrkan (se Ef 5:31-32). Kroppen har ett "språk" som är ämnat att uttrycka Guds fria, fullständiga, trogna och fruktsamma kärlek. Det är precis detta som makarna lovar varandra vid altaret. "Har ni kommit hit av fri vilja?" frågar prästen, "för att ge er själva åt varandra utan förbehåll? Lovar ni att vara trogna varandra intill döden? Lovar ni att ta emot barnen som Gud ger er i kärlek?" Bruden och brudgummen svarar "ja". 

Makarna är ämnade att uttrycka samma "ja" med sina kroppar närhelst de förenas och blir ett kött. Orden "jag tar dig att bli min äkta hustru/make" kan endast fullbordas i samlaget (5 jan 1983). Den sexuella föreningen är ämnad att vara en förnyelse av äktenskapslöftena.

 

Att förstå sexualmoralen i ett nytt ljus.

Kyrkans sexualetik får sin mening när man ser den ur denna synvinkel. Sexualetiken är inte en pryd samling av förbud. Den är en uppfordran att leva kärlekens liv utifrån den värdighet Gud, Skaparen givit oss. En profet är en person som förkunnar Guds kärlek. Därför beskriver Johannes Paulus II kroppen och den sexuella föreningen som "profetisk". Men, tillägger han, vi måste vara noga att skilja på sanna och falska profeter. Om vi kan tala sanning med våra kroppar, så kan vi också ljuga. I sista hand extraheras alla frågor om sexualmoral ner till en avgörande fråga: Återspeglar detta i sanning Guds fria, totala, trogna och fruktbara kärlek, eller gör det inte det? Och om vi ser det praktiskt: Skulle ett äktenskap må bra av att makarna regelbundet var otrogna mot sina äktenskapslöften? Eller omvänt: Hur skulle äktenskapets stabilitet och hälsa påverkas om makarna regelbundet förnyade sina äktenskapslöften och gav uttryck för sin beredskap att ständigt öka sin hängivenhet åt dem? Detta är vad som är grunden för vad Kyrkan lär om sexualetik.

Onani, otukt, otrohet, sex utan öppenhet för nytt liv är exempel på sådant som inte står i överensstämmelse med den vision Gud har givit oss av en fri, total, trogen och fruktbärande kärlek. Ingen av dessa aktiviteter ger uttryck för eller förnyar äktenskapslöftena. De är inte äktenskapliga. Men betyder det att människor som ägnar sig åt sådana aktiviteter är "i sig onda"? - Absolut inte.

Kroppens teologi, utlagd av påven Johannes Paulus II i ett antal betraktelser under onsdagsaudienserna åren 1979 -1983 är ett försök att beskriva det som Kyrkan  fullt och fast tror på som den äkta varan och som erbjuds åt alla människor som vill ta emot och bejaka det. Ingen är tvingad att ta emot det, men Kyrkan skulle svika sin djupaste kallelse om hon inte fortsatte att förkunna det hon är övertygad om är sant och gott och till människornas gagn.

 
Böner för sann sexuell frigörelse.

Bön om hjärtats renhet
Herre, hjälp mig att acceptera och ta emot min sexualitet som en gåva från dig. Ge mig nåden att stå emot allt som vill förvanska denna gudomliga gåva och hjälp mig att leva min sexualitet i harmoni med din självutgivande kärlek. Ge mig hjärtats renhet så att jag kan se bilden av din härlighet i andras skönhet, och en dag få skåda dig ansikte mot ansikte. Amen.

Bön om befrielse för den sexuella lusten
Herre, jag prisar dig och tackar dig för att du skapat mig med sexuella begär. Med kraften av din död och uppståndelse, red ut vad som blivit tilltrasslat av synden så att jag kan lära känna och erfara sexuell dragning på det sätt du avsett, som en längtan att älska fritt, helt och fullt, troget och fruktsamt. Amen.

Bön i stunder av frestelse
Herre, jag tackar dig för skönheten hos den person du skapat för att bli älskad, aldrig att bli utnyttjad som ett redskap för min egen tillfredsställelse. Jag avsäger mig varje impuls inom mig att använda denna person för mitt eget nöje, och jag ber dig att jag får ett rätt perspektiv på mitt begär. Amen.

 -----------------------------------------------------------------------------------

http://www.theologyofthebody.net/

http://www.ewtn.com/library/PAPALDOC/JP2TBIND.HTM

http://www.catholiceducation.org/articles/sexuality/se0109.html

Katolska kyrkans syn på abort

  Katolska kyrkans syn är att allt mänskligt liv, från konceptionen till döden, är heligt, eftersom människan som person i sig själv är avsedd att vara Guds avbild. Dråp av en mänsklig varelse står i allvarlig motsättning till personens värdighet och Skaparens helighet. (Förbudet att dräpa avskaffar inte rätten att försätta en orättmätig angripare ur stridbart skick.) Från och med konceptionen har ett barn rätt till liv.

Från det första århundradet har kyrkan förklarat att varje framkallad abort är något moraliskt ont. I Didaché, De tolv apostlarnas lära, ett tidigt kristet verk (100-talet) författat på grekiska som är en källa till kunskap om den tidiga församlingen och som ofta citeras av kyrkofäder som Clemens av Alexandria, Origenes, och Athanasius står: “Du skall inte döda ett foster genom fosterfördrivning, och du skall inte låta ett nyfött barn förgås.”

Kyrkan har hållit fast vid denna lära i alla tider, och den återupprepas av Andra
Vatikankonciliet: “Gud, som är livets Herre, har åt människan anförtrott den höga uppgiften att tjäna livet, och människan skall på ett sätt som är henne värdigt fullgöra den. Livet måste därför skyddas med allra största omsorg alltifrån konceptionen: abort och barnamord är avskyvärda brott.” (Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudem et Spec nr 51)

Enligt Katolska kyrkans kanoniska lag är formell medverkan till abort en svår synd. Kyrkan bestraffar detta brott mot det mänskliga livet med exkommunikation, d.v.s. man får inte ta emot nattvarden. Avlösningen för sådana synder kan bara ges av påven eller den lokale biskopen eller präster som har fått fullmakt av dem. Syftet med denna stränga hållning är inte att inskränka utrymmet för barmhärtighet, men Kyrkan visar på allvaret i det brott som begåtts och på den obotliga skada som tillfogats den oskyldiga mänskliga varelse som blivit dödad, dess föräldrar och hela samhället.

Katolska kyrkan menar också att det finns en naturrätt som man kan sluta sig till redan genom skapelsen. De mänskliga rättigheterna är inte beroende av individer eller föräldrar och vilar inte heller på beslut från samhällets eller statens sida, de tillhör människans natur och är förbundna med människan som person. Bland dessa rättigheter är rätten till liv och fysisk integritet för varje mänsklig varelse från konceptionen till döden.

Referenser:
Katolska kyrkans katekes
Evangelium vitae: Livets evangelium, rundskrivelse Johannes Paulus II från1999
Donum vitae, dokument från troskongregationen från 1987

Bibeltolkning

  Katolska kyrkan och Bibel 2000 - läs mera om katolskt bibelöversättningsarbete till svenska.

Bibeln är Kyrkans bok, den tolkar sig inte själv utan måste läsas i ljuset av Kyrkans tradition. Gamla Testamentet kan inte läsas som en urkund i den meningen att allt som beskrivs där är modeller för hur vi människor skall handla. Tvärtom, det är historiska berättelser om världen så som den är, i all dess grymhet, syndfullhet, Guds-frånvändhet. Rakt in i denna fallna värld kommer Gud för att besöka sitt folk. Hela Gamla testamentet måste läsas i ljuset av Nya testamentet och Jesus Kristus.

Kärnan i det kristna budskapet är att vi alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Människan kan inte frälsa sig själv och resa sig ur det elände som hennes själviskhet och Guds-frånvändhet har fört henne in i.

För att tolka Bibeln måste man vara uppmärksam på vad de mänskliga författarna verkligen har velat framhålla och vad Gud har velat uppenbara genom deras ord. Avgörande är innehållet i bibelns budskap, inte detaljer som hör till formen för framförandet av detta budskap. Man måste man ta hänsyn till omständigheterna i den tid och den kultur i vilken texten kom till, den litterära framställningens former (historiska, profetiska, poetiska eller andra litteraturarter) samt de sätt att tänka, tala och berätta som var i bruk då texten kom till.

Men detta räcker inte: Enligt Kyrkan är Bibeln inspirerad av Gud, därför måste den läsas och tolkas i samma anda som den blev skriven, den måste tolkas i den helige Andes ljus. Andra Vatikankonciliet visar på tre kriterier för en tolkning av Skriften som stämmer överens med den Ande som inspirerat den:

• Vi skall rikta stor uppmärksamhet mot hela Skriftens innehåll och enhet. Hur olika Bibelns böcker än är, så utgör de ändå en enhet med tanke på Guds plan, som har Kristus Jesus som sin mitt och sitt hjärta, en plan som blivit uppenbar sedan Kristi uppståndelse (jfr Luk 24:25-27, 44-46).
• Vi skall läsa Skriften "i kyrkans levande tradition". Bibeln är kyrkans bok. Enligt ett talesätt från kyrkofäderna läses Skriften bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt. Kyrkan bär i sin tradition det levande minnet av Guds levande Ord, och den helige Ande ger henne den andliga tolkningen av Skriften.
• Vi skall ta hänsyn till "trosanalogin" Det betyder sambandet mellan de olika trossanningarna och deras inbördes sammanhang.
  Man brukar skilja på fyra olika slags betydelser i skriften:
  • Bokstavlig betydelse
  • Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).
  • Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för "vår undervisning" (1 Kor 10:11).
  • Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5).

Då Bibeln tolkas efter dessa regler kan man uppnå en allt djupare förståelse av innebörden.

Referenser:

• Katolska Kyrkans Katekes 84 - 95 (Utg. Catholica, Vejbystrand 1996)
• Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om uppenbarelsen Dei Verbum (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 1-2, Katolska Bokförlaget, Uppsala 1987, 3:e uppl.)
• Påvliga bibelkommissionen, Att tolka bibeln idag (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 22, Katolska bokförlaget, Uppsala 1995)

DN kultur fel ute om påven

 DN har under loppet av ett år skrivit två påve-kritiska artiklar som båda utgår från en nidbild av vad han står för. Den sista artikeln var skriven av forskaren Erik Tängerstad. Man får intrycket att DN vill driva en kampanj mot påven eftersom man inte tar in några artiklar som stöder andra perspektiv. Själv har jag försökt skicka ett par insändare, men utan resultat. Jag har också föreslagit kulturredaktionen att publicera påvens La Sapienza-tal, naturligtvis utan att få någon reaktion. Se också mitt tidigare blogg-inlägg.

Docenten och historieforskaren Yvonne Maria Werner, Lunds universitet hör till dem som reagerat. Hon skriver på Katolsk Observatör:

Att en katolsk teolog och kyrkoman utgår från att den kyrka han tjänar vilar på sanningens grund kan väl knappast förvåna. Vi utgår väl alla från att det vi tror på är sant, gott och riktigt. För Benedictus XVI finns sanningen hos Gud och manifesterar sig i den kristna uppenbarelsen. Från en svensk horisont kan de ideologiska och etiska principer som påven företräder på många punkter te sig förfärande. Men varför inte kritisera dem för vad de är i stället för att, som Peralta och Tängerstad gjorde i sina artiklar, attackera en nidbild! Läs mera...

I talet som påven skulle hålla säger han bl.a:

Eftersom universitetet är en institution som står fritt gentemot varje politisk och kyrklig auktoritet, är universitetets funktion av alldeles särskilt stor vikt för vårt moderna samhälle som är i stort behov av en dylik institution. Läs hela talet här.

Pingströrelsen söker sin väg

 Pingströrelsen har betytt oerhört mycket för hela världskristendomen under 1900-talet. Man har återintroducerat Andens dop och de andliga nådegåvorna, man har betonat det allmänna prästadömet och bibelläsning, allt detta erkänns nu som en del av det allmänna kristna arvet också inom Katolska kyrkan. Andra Vatikankonciliet betonade det allmänna prästadömet, och man erkände de andliga nådegåvorna som verksamma också i vår tid, och på 1960-talet fick vi en starkt växande karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Pingstförnyelse i form av den klassiska Pingströrelsen samt karismatiska förnyelserörelser inom de etablerade samfunden har varit den starkast växande rörelsen inom världskristendomen under 1900-talet, man räknar idag med att den omfattar 25% av världens 2 miljarder kristna.

Pingströrelsen har tvingats leva utanför lägret, genom att de nya manifestationerna av Andens gåvor inte accepterades inom de samfund där rörelsen uppstod. Därför tvingades man utan att välja det själv att bli en friförsamlingsrörelse. Jag upplever dock att Pingströrelsen ändå stått i nära enhet med världskristendomen. Personer som David du Plessis har betytt mycket för dialogen med Katolska kyrkan och Karismatiska förnyelsen var i sin linda inspirerad av protestantiska pingstvänner. Av den debatt som förs idag framgår att pingstvänner över lag känner en stor gemenskap med världskristendomen och att den riktning ut i periferin som man tvingades till under sin barndom har nu vänts i en konvergerande rörelse till gemenskap och ekumenik med övriga kristna.

Ibland kan utvecklingen gå snabbt, Peter Halldorfs kommunitet på Bjärka-Säby t.ex. är något nytt inom Pingströrelsen som väcker debatt. En del är oroade. Exempel på röster: 

"Har alla pastorer inom trosrörelsen, pingströrelsen och andra frikyrkor plötsligt ändrat uppfattning? Det var inte länge sedan det förkunnades att katolska kyrkan var den stora skökan".

Andliga ledare går sin väg lågmält och övertygande, och vi som inte är så övertygade tvingas till slut att reagera ... men hur? Hur ser vår teologi ut?
...Så står man där då som traditionell pingstvän och letar efter den egna identiteten. På vilken grund kan vi börja agera? mera...

Jag tror det är en naturlig följd av att Pingströrelsen en så lång tid levt "utanför lägret" att man upplever en viss identitetskris när nu många går i spetsen för ett närmande till övriga kristenheten inklusive Katolska kyrkan. Den debatt som uppstår kring detta tror jag är mycket fruktsam, och utvecklingen inom Pingströrelsen kommer att vara till gagn för hela kristenheten. För det är i gemenskap med världskristenheten som inkluderar också Katolska kyrkan som Pingströrelsen hör hemma.

Vissa minoritetsgrupper inom Pingströrelsen har inte accepterat denna ekumeniska utveckling, utan väljer att profilera sig ännu mer i en elitistiskt präglad friförsamlingsrörelse som motsätter sig all ekumenik, och som har som dogm att Katolska kyrkan inte bara är "obiblisk", utan antikristlig, full av hedniska riter som man till varje pris måste akta sig för. Att nutida katoliker försöker informera om Katolska kyrkans utveckling under 1900-talet (se t.ex Peter Hocken, video) avfärdar de som försök att mörklägga eftersom de vet bäst själva och hänvisar till flerhundraåriga dokument och uttalanden ryckta ur sitt sammanhang.

Kristendomens kvacksalvare sågar av den gren de själva sitter på

 

Det är drygt 40 år sedan Andra Vatikankonciliet avslutades, och det har åtföljts av många diskussioner inom Katolska kyrkan kring hur man skall tolka och genomföra konciliets intentioner, en del menar t.o.m. att konciliet innebar ett avfall från sann katolicism och förespråkar en återgång till det som var tidigare. Vissa s.k. sedevakantister erkänner inte ens dagens påvar.

JAG VILL ÖPPNA KYRKANS FÖNSTER, SÅ ATT VI KAN SE UT OCH MÄNNISKOR KAN SE IN, sade påven Johannes XXIII i samband med att han tog initiativ till konciliet. Syftet med konciliet var att öppna kyrkan för den moderna världen: Inte att ändra eller urholka evangeliet, men göra kyrkan mera rustad att tala till och nå ut med evangeliet till vår tids människor. Konciliet utlöste en ny dynamik i kyrkan, genom att dels kollegialiteten biskoparna emellan betonades som komplement till påvens primat, dels att lekmännens roll framhäves på ett helt nytt sätt: ALLA DÖPTA HAR DELAKTIGHET I DET ALLMÄNNA PRÄSTADMET och representerar kyrkan lika mycket som de vigda. Idag har vi ett öppet klimat mellan kyrkor och samfund, och ingen diskussion om för den kristna tron väsentliga ting kan hållas internt inom ett samfund, diskussionen ägs av alla kristna som har EN VISION AV KYRKAN SOM KRISTI KROPP DÄR ALLA DÖPTA ÄR DELAKTIGA.

Anders Piltz påpekar att diskussioner och spänningar i kyrkan är ett tecken på att hon är levande. EN KYRKA SOM INTE HÅLLER SIG MED KÄTTARE ÄR INGEN LEVANDE KYRKA, sade han vid ett tillfälle.

Grupper "utanför lägret" har alltid varit viktiga för Kyrkans vitalisering i tider av stagnation och korruption. Den helige Franciskus och Ignatius av Loyola är exempel på förnyare inom kyrkan som primärt var motarbetade. Den heliga Birgitta, Luther är exempel på personer som var kallade att framföra kritik mot kyrkans högsta ledning och påven. Frikyrkor har betytt mycket för Kyrkans förnyelse. T.ex. Pingströrelsen som har betytt mycket för återupptäckten av Andens dop och de andliga nådegåvorna i hela kyrkan och en karismatisk förnyelse som nu också genomsyrar Katolska kyrkan.

Det föresvävade aldrig Birgitta, Franciscus eller Ignatius att lämna Kyrkan eller "öppna eget" trots att de var kritiska till företeelser i den kyrka de tillhörde. Att Kyrkan är en enda, katolsk (="allmännnerig") och apostolisk var självklart för dem, de älskade sin kyrka och även deras kritik framförde de av kärlek till Kyrkan. Inte heller Luther hade som avsikt att bilda ny kyrka, hans avsikt var att ställa till rätta missförhållanden i Katolska kyrkan. Det var världsliga och kyrkopolitiska omständigheter som gjorde att det ändå blev en brytning med Katolska kyrkan. Pingströrelsen uppstod som en förnyelse inom olika kyrkosamfund, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm var baptistisk, och det var inte Levi Pethrus avsikt från början att lämna Baptistförbundet, utan det var på grund av att Baptistsamfundet inte tolererade de nya uttryckssätt för andligt liv som  Pingströrelsen tvingades bilda egna församlingar.

Därför finns det också inom Pingströrelsen idag en förståelse för Kyrkans enhet, inte bara i Anden utan också strukturellt, Peter Halldorf talar mycket om ämbetet i världskyrkan, vilket dock är unikt för Pingströrelsen, men vi ser också hur fria pingstförsamlingar går samman i ett praktiskt samarbete i Pingst FFS och kanaliserar den vägen sina ekumeniska kontakter med det övriga kristna Sverige. De flesta pingstpastorer idag inbillar jag mig är positiva till ett andligt samarbete mellan samfunden, och accepterar katoliker som jämbördiga kristna, även om de inte delar Katolska kyrkans syn i alla frågor. 

Sedan finns det några grupper som väldigt starkt motsätter sig alla strukturella synliga samband inom kristenheten och menar att kyrkans enhet är endast och uteslutande en enhet i Anden. Vissa av dessa är långt mer antikatolska än någonsin Luther och protestantiska kyrkor, men felaktigt åberopar de ändå Luther som sin läromästare. Man avvisar alla tankar på apostolisk succession och läroämbete i Kyrkan, i sin bibeltolkning är de närmast antiintellektualistiska och avvisar alla principer för texttolkning. Var och en läser Bibeln rakt upp och ner och med Andens hjälp förväntas man då få en rätt förståelse. Det behövs varken något förmedlande läroämbete eller några vetenskapliga metoder för texttolkning.

Denna avvisande hållning framförs på ett mycket pretentiöst sätt, man menar sig helt enkelt vara de enda som rätt förstår det apostoliska arvet, att man låter sig ledas av Anden och drivs av idealitet och radikalitet i motsats till den etablerade kristenheten som anses försoffad. I långt högre grad än den Katolska kyrka de förkastar är de dömande och inkvisitoriska mot andra kristna. Särskilt starkt är avståndstagandet till Katolska kyrkan. Ett typiskt inlägg på en blogg som företräder denna inriktning kan låta ungefär så här:

"Det är upprörande att läsa om hur stora delar av kristenheten förenar sig med det skökoväsende som den katolska kyrkan representerar! Katolska kyrkan har byggts upp av högintelligenta lärare och kyrkofäder, som gör om intet Guds sanningar, och ersätter det med nya utombibliska traditioner och ritualer som inte finns tillstymmelse av i ordet."

Man skulle kunna kalla dessa extremgrupper för Kristendomens kvacksalvare, eftersom de sågar av den gren de själva sitter på genom att medvetet och konsekvent göra sig urarva kontakten med den levande Kyrkan, den globala kristenheten. - Men vi har Bibeln och Anden, säger man. Visst, men dessa har de tagit emot genom Kyrkans förmedling, och utan kontakt med Kyrkan kan dessa skatter snabbt gå förlorade. Bibelläsning utan kontakt med en levande tolkningstradition kan ta vägen var som helst, och umgänge med de andliga nådegåvorna i små överentusiastiska grupper utan kontakt med ett större sammanhang kan lätt urarta till missbruk. Profetia måste alltid prövas, och i dessa grupper är det lätt att egna preferenser eller önskedrömmar misstolkas som tilltal från Gud. Genom gruppernas betonng av sin utvaldhet och isolering mot övriga kristna hamnar man lätt i elitism, och med starka ledare med egna ambitioner kan lätt processer sättas igång som man tappar kontrollen över. Knutby är ett aktuellt exempel på detta.

Ekumeniska cirklar

 Jag funderar mycket på vad som händer i den svenska kristenheten just nu. Ekumeniskt upplever jag att ett PARADIGMSIFTE är på gång. Majoriteten av människor som verkligen är engagerade och lever utifrån sin kristna tro upplever att vi, alla kristna är förenade som systrar och bröder i en och samma familj. Borta är den gamla atityden att varje samfund är sig själv nog och att vi i praktiken behandlar de andra som konkurrenter, även om vi pliktskyldigt försökte ha något ekumenisk arrangemang under böneveckan för kristen enhet. Nej, nu är något nytt på gång. Ingen säger längre till den andre att du hör inte till mig, ALLA HÖR VI SAMMAN I EN OCH SAMMA KROPP, som Paulus liknar kyrkan vid: Alla är vi lemmar i en och samma kropp. Vi gläds med den andre när han gläder sig, och vi lider med den andre när han lider.

Sedan finns det extrema engagerade minoriteter som är anti-ekumeniska och som SER DEN NYA EKUMENIKEN SOM ETT HOT ELLER FÖRRÄDERI. Vissa extrema frikyrkliga kretsar anser fortfarande inte att katoliker är riktiga kristna, och ser pastorer som Ulf Ekman och Peter Halldorf som förädare som kapitulerar för Roms skenfagra lockelser. Det finns också konservativa katoliker som svärmar för det pre-konciliära och som ser varje försök till ömsesidig dialog med protestanter som ett svek och som är kritiska till biskop Anders stora ekumeniska engagemang. För dem finns det bara en väg till enheten: Att protestanterna villkorslöst kapitulerar och kommer till Rom.

Jag tror det som händer nu har legat och mognat under många år och fötts fram med böner. DET FINNS NU EN OTÅLIGHET I ATT GÅ FRÅN PRAT TILL HANDLING. Jag ser hur vi t.ex. på Södermalm arbetar med gemensamma sociala projekt inom Söders kristna råd, Jag ser hur andliga centra som pingstkommuniteten på Bjärka Säby, Östanbäcks kloster, många katolska kloster drar till sig andligt sökande människor från alla håll och man gläds åt att överskrida samfundsgränserna. Jag ser hur frikyrkopastorer som Ulf Ekman och Peter Haldorf mer och mer talar om ämbetet i Kyrkan och närmar sig katolsk sakramental syn. Svenskkyrkliga FKE ser sig som katoliker i Svenska kyrkan som vill ha förening med Katolska kyrkan, och även somliga frikyrkliga kan tänka sig enhet med påven och får upp ögonen för ämbete och sakrament i kyrkan.

Det slår mig att den gamla uppdelningen mellan protestanter och katoliker inte längre är lika tongivande som tidigare i den svenska kristenheten. Andra gränslinjer är tydligare och mer framträdande. En sådan är mellan uppenbarelsetrohet och liberalteologi, en annan är mellan de som bejakar ämbete och sakrament och de som menar att alla sådana strukturer i kyrkan är av ondo och att det bara är fria församlingar som läser Bibeln och där anden flödar fritt som gäller.

När jag satt och tänkte på detta ritade jag en figur med tre cirklar som delvis överlappar varandra. Den blå cirkeln representerar sekularisering och MÄNSKLIGT FÖRNUFT. Den gula cirkeln representerar Kyrkans materiella struktur här på jorden, ÄMBETE OCH SAKRAMENT.

 Den röda cirkeln representerar UPPENBARELSETROHET. För vissa protestantiska kretsar är detta identiskt med trohet mot Bibeln. Vi katoliker vet att det finns ett större sammanhang som heter Kyrkans tradition i vars sammanhang Bibeln finns, men hur som helst kommer vi fram till samma uppfattning om vad som är det grundläggande kristna apostoliska arvet som vi förvaltar och har tagit emot som en "trons skatt" som det är Kyrkans uppdrag att ge vidare till kommande generationer. Jag tänker här t.ex. på Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedins gemensamma Jesus-manifest. Dokument som Lausanne-deklarationen och Katolska kyrkans katekes uttrycker samma sak. Det finns en slags grundläggande gemensam konsensus kring uppenbarelsen som delas av alla uppenbarelsetrogna, även om man kan ha meningsskiljaktligheter kring detaljer. Denna konsensus avgränsar sig tydligt mot olika läror som vill lägga till eller dra ifrån väsentliga saker, t.ex Jehovas vittnen eller Mormonerna som klart faller utanför den stora kristna traditionen. Den avgränsar sig också mot liberalteologin och den kontextuella teologin som tillåter sig att tvivla på uppenbarelsen och menar att människan på nytt måste uppfinna och tolka tron utifrån sitt eget moderna perspektiv.

Ett sådant cirkeldiagram blir visserligen mycket schematiskt och kan knappast ge en rättvisdande bild åt en verklighet som är mycket mera mångfacetterad än så, men jag tyckte ändå den kan ge en viss hjälp åt att förstå vissa drag i det ekumeniska landskapet, därför publicerar jag den. (Klicka på figuren för att se en förstoring).

Förnuftet måste alltid vara med i den kristna tron. Uppenbarelsetrohet utan förnuft urartar till fanatisk fundamentalism. Framhållande av ämbete och sakrament utan förnuft och uppenbarelsetrohet urartar till livlös traditionalism och historieromantik, förnuft utan tro slutligen urartar till materialism, nihilism och andlig utarmning.

Jag tror att alla människor i grunden längtar och hoppas och tror på något mer än tomheten. Det handlar inte om vidskepelse eller en billig tröst för den svage, utan om något mycket mer. Vår tids stora fara är förnekandet och att nihilismen blir dogmatisk. Därför behövs Kyrkan, hon har något att förmedla till alla människor.