Vad är den Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan?

 Texten är skriven utifrån ett seminarium över ämnet hållit av Bengt Malmgren vid Oas-rörelsens sommarmöte i Kungsbacka 10-14 juli 2012

 

Karismatisk förnyelse en nåd ämnad för hela kyrkan

Pingstens Ande har alltid funnits över kyrkan, utan den vore allt liv förtorkat, all kraft borta och Jesus och gemenskapen kring honom en för längesedan bortglömd parentes i historien.

Karismatisk förnyelse handlar inte om något annat än detta: Att medvetandegöra, bejaka och praktisera livet i den Helige Ande. Det är inget vi själva har kontroll över, Gud inbjuder oss att överlåta oss och låta oss ledas av Anden. På så sätt tillåter vi Gud att vara Gud. Om vi frestas att tänka att sjäva har kontroll riskerar vi att falla i samma synd som Adam och Eva, att vilja bli som Gud. Den Karismatiska förnyelsen är Guds verk, inte människans.

Karismatisk förnyelse är ingen särskild spiritualitet eller intriktning i kyrkan, utan en nåd given åt hela kyrkan. Lika lite som den klassiska Pingströrelsen äger Karismatiska förnyelsen något monopol på den Helige Ande. Vi katolska karismatiker är fullt ut katoliker som underordnar oss Katolska kyrkans läroämbete och våra lokala biskopars pastorala ansvar. Vi är inte ute efter att blida någon ny kyrka, utan främja Andens liv i hela Katolska kyrkan.

Den Karismatiska förnyelsen har ingen enskild grundare, den har ingen starkt sammanhållen struktur, inga medlemslistor utan kommer till uttryck i en mängd av varandra oberoende initiativ såsom bönegrupper, bibelskolor, kommuniteter, TV-stationer, seminarier, olika missioner etc. Inte desto mindre är det samma grundläggande erfarenhet och samma generella målsättning som förenar alla dessa olika uttrycksformer, och relationerna mellan de olika delarna kännetecknas av nätverk och informellt samarbete som finns både på lokal nivå, stiftsnivå, nationell och internationell nivå. Helt naturligt relaterar man till varandra och upplever sig som medlemmar i en och samma familj. Det finns inget behov av mer fasta formella strukturer - man är medvetna om att man redan är fullt inlemmade i Katolska kyrkans gemenskap, vilket är fullt tillräckligt.

Hur det börjande

Karismatiska förnyelsen började som en helt oväntad utveckling 1967 bland studenter vid D-univ i Pittsburgh, USA. Det var några år efter Andra Vatikankonciliets avslutning. Andra Vatikankonciliet sammankallades av påven Johannes XXII och hölls i olika sessioner mellan 1962-65. Syftet med konciliet var att öppna fönstren i kyrkan mot den moderna världe,han använde uttrycket aggiornamento. Genom undertecknandet av dokumentet Humani Salutis sammankallade påven konciliet och formulerade bönen om en ny Pingst:

"Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen."

Andeutgjutelsen över studentgruppen i Pittsburgh och den snabbt växande förnyelsen kunde nästan förefalla som ett svar på Johannes XXIII´s bön. Men mycket annat som förberett vägen för den helige Ande hade dessförinnan hänt både inom och utanför Katolska kyrkan.
I slutet på 1800-talet fanns en nunna i Italien som hette Elena Guerra. Hon hade på sitt hjärta att uppmana den dåvarande påven Leo XIII att förkunna för katolikerna om livet i den Helige Ande. Påven gav 1897 ut en encyklika om den Helige Ande, Divinum illud munus, och på nyåret 1901 bad han för hela kyrkan hymnen Veni Creator Spiritus och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den klassiska Pingströrelsen under 1900-talets första årtionde föds i Los Angeles. William J. Seymour, pastorn i församlingen på Azuza street där rörelsen tog sin början år 1906 var född av katolska föräldrar. Den katolska Studentgruppen i Pittsburgh hade innan Anden föll över dem studerat den Helige Ande i den tidiga kyrkan, och de hade även haft kontakt med pingstvänner.

Andra Vatikankonciliet utvecklade en pingstteologi som är helt och hållet bejakar den karismatiska dimensionen i kyrkans liv. Det uttalas i den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium att de karismatiska nådegåvorna är verksamma också i vår tid, att de är ämnade för alla kristna och är till nytta och uppbyggnad för hela kyrkan:

"It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, "allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: "The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit". These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good." (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

En av de drivande krafterna som medverkade till dessa tydliga formuleringar var en av de fyra kardinaler som utsetts till att strukturera koncilieförhandlignarna: den belgiske Kardinal Joseph Leon Suenens. Han utsågs också senare av påven Johannes Paulus II att vara Katolska kyrkans kontaktbiskop till förnyelsen, och han har betytt mycket för att förankra den Karismatiska förnyelsen vid kyrkans hjärta.

ICCRS och kontakten med den officiella kyrkan.

Förnyelsen är inte ute efter att skapa fler och större grupper, och strävar inte efter att bygga upp stora organisationer. Vår enda önskan är hjälpa andra kristna att få sina liv förnyade så som våra liv förnyats genom den Helige Ande. Vi eftersträvar en total öppenhet för att låta Anden styra våra liv i vårt engagemang för kyrkan och samhället. Förnyelsen vill främja den Helige Andes liv i alla dess former i hela kyrkan. Lite organisation kan dock vara praktiskt, men denna hålls till ett minimum.

I det engelskspråkiga sammanhanget brukar man tala om Katolska karismatiska förnyelsen som CCR, vilket är en förkortning av Catholic Charismatic Renewal.
ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är ett serviceorgan för att samordna och främja CCR på världsplanet samt utgöra ett kommunikations- och samarbetsorgan gentemot Katolska kyrkan officiellt. ICCRS består av ett internationellt råd samt ett servicekontor i Rom. ICCRS är en officiellt erkänd juridisk person i kyrkan enl den kanoniska lagen § 116 och har statuter utfärdade som reglerar dess målsättning och struktur. Där sägs bl.a:
ICCRS is an institution which works in communion with the Holy See, and is open to welcome and represent all the Charismatic expressions in the world that have the same spiritual inheritance, and share the same doctrine in communion with the Magisterium of the Church.
ICCRS consists of an international Council which shares and establishes the central goals, objectives and projects, having an office located in Vatican City, responsible for carrying out the decisions of the Council.
In pursuing its goals and objectives ICCRS seeks to offer helpful service to the CCR. It seeks also to gather wisdom, insight and experience, and to make it available world-wide.
På nationell nivå finns på motsvarande sätt nationella service-kommittéer (NSC) som har motsvarande uppgift på nationell nivå, samt att hålla kontakt med ICCRS och de lokala biskoparna.
De flesta biskopskonferenser har erkänt den Karismatiska förnyelsen, och några nationella servicekommittéer och kommuniteter i olika länder har också ansökt om och fått kanoniskt status. KKS, (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) är den nationella servicekommittén för Sverige. Vi har inte formellt några statuter ännu, men har ett bra samarbete med Stockholms katolska stift och biskop Anders Arborelius som ger förnyelsen sitt fulla stöd.
Målsättningen för Karismatiska förnyelsen är densamma som för Kyrkan som helhet och beskrivs i statuterna för ICCRS:

• främja kontinuerlig mogen personlig omvändelse till Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare
• främja ett målmedvetet personligt mottagande av den helige Andes person, närvaro och kraft
• främja mottagnadet och bruket av de andliga nådegåvorna (karismerna), inte bara inom förnyelsen, utan i hela kyrkan
• främja evangelisation i den helige Andes kraft, innefattande evangelisation av icke-kristna, re-evangelisation av nominellt kristna och evangelisation av kulturerna och sociala strukturer
• främja kontinuerlig tillväxt i helgelse genom tillbörlig integration av dessa karismatiska strävanden i kyrkans fulla liv

Karismatiska förnyelsen var något som skedde som ett initiativ av den helige Ande. Först i efterhand kom den teologiska reflektionen och försöken att förstå och teologiskt beskriva det som hänt. Då förnyelsen var som kraftigast växande i USA gav några amerikanska teologer ut en skrift där man teologiskt beskriver det som sker och sätter in andedopet i ett sammanhang med de kristna initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi. Man konstaterar att detta samband har funnit från början under kyrkans första århundraden, och det som nu sker är en återgång till det som är normaliteten för kyrkan. Deras slutsats är att dopet i den Helige Ande är normerande för ett normalt kristet liv. Skriften heter ”BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN – Vad har dopet i den Helige Ande att göra med att bli kristen?” Sedan dess har mycket skrivits över ämnet. En av förnyelsens namnkunnigaste personer, det påvliga hushållets predikant, kapucinmunken och prästen p Raniero Cantalamessa har skrivit böcker om den Helige Ande, ICCRS har hållit många teologiska seminarier och gett ut dokument om olika aspekter på förnyelsen.

Förnyelsens brist på fast organisation och formella strukturer är både en styrka och en svaghet. Det fäster uppmärksamheten på att förnyelsen inte är ordnat och strukturerat av människor, utan Guds verk genom den helige Ande. Det fäster också uppmärksamheten på att Guds handlande temporärt kan förefalla rörigt, då vi inte har full kontroll, och det gäller att motstå frestelsen att hjälpa Gud på traven genom att "städa upp" och låsa in förnyelsen i alltför fasta strukturer som då riskerar att bli människoverk som bromsar mer än främjar.

Att det inte finns fast organisation innebär inte att det finns brist på ledarskap, men det är en annorlunda form av ledarskap än inom fasta institutioner med formella tjänstetillsättningar. Ledarskapets natur inom Karismatiska förnyelsen är att vara tjänande, inte att kräva lydnad och konformitet. En ledare känns igen genom att han eller hon är utrustad av Gud med andliga gåvor för sitt ledarskap. Ledarskap är såväl en andlig gåva som något man kan ha naturlig fallenhet för. De naturliga gåvorna bekräftas och befruktas av Anden. Det finns ingen enhetlig formell procedur för att utse ledare, och det finns ingen formell hierarki. Den katolska karismatiska förnyelsen står helt under de lokala biskoparnas pastorala ansvar. Bristen på formellt ledarskap kan ibland leda till oenighet och problem, och den lokale biskopen kan besluta att lägga ner vissa projekt om svårigheterna inte kan hanteras.
Men hur oordnad och ostrukturerad Karismatiska förnyelsen än kan te sig, inget gräsrotsinitiativ i Katolska kyrkan har någonsin vuxit och spridit sig så snabbt och kraftfullt som den Karismatiska förnyelsen. Det beror på att det är ett direkt verk av den Helige Ande, inte av människor. Miljontals människors liv har förvandlats, vilket förnyat tron, gett nya visioner, den helige Andes eld har upptänts i människors hjärtan, de har fått en ny kärlek och en ny beslutsamhet att tjäna Herren inom ramen för vilken kallelse det än gäller, som samhällsmedborgare, förälder, präst, biskop… Idag räknar man med att minst 120 miljoner människor som kan vittna om att deras liv blivit förvandlat på detta sätt genom den Karismatiska förnyelsen.

Från början var det USA som dominerade, helt naturligt eftersom förnyelsen började där, men idag är Afrika, Asien Syd- och Latinamerika de delar av världen där förnyelsen är som störst.
Alla de sista påvarna har uttalat sig positivt om Karismatiska förnyelsen och givit den sitt stöd. Påven Paulus VI kallade det för en chans för Kyrkan och världen, och påve Benedikt har sagt att det är viktigt med en ny pingstens kultur i Katolska kyrkan, och den tidigare påven Johannes Paulus II hade verkligen ett hjärta för förnyelsen. Jag var själv med på en internationell karismatisk konferens i Rom 1984 där påven uppmanade oss inom Karismatiska förnyelsen att vara trogna vår kallelse och tillsammans med honom ”öppna dörrarna för Frälsaren”

Det som kännetecknar Karismatiska förnyelsen är vår förståelse av den helige Andes roll i Kyrkan som inte har ändrats sedan kyrkans första tid så som det beskrivs i Apostlagärningarna. Apostlarna var mycket noga med att den fulla initiationen i det kristna livet också omfattade mottagandet av den helige Ande, det som med Apostlagärningarnas terminologi kallas "dopet i den helige Ande", vilket i allmänhet medförde olika nådegåvor och en påtaglig förändring som erfars både av den som mottar andedopet, och att utomstående kan konstatera att något nytt har skett med personen.
Beviset på Andedopets autenticitet är inte i första hand avhängigt i en analys av erfarenheten i sig själv, utan snarare av de effekter det får i de enskilda personernas liv och i de frukter som frambringas. I många officiella uttalanden från Kyrkan pekas just på de goda frukterna som förnyelsen frambringar.

Det viktiga för Karismatiska förnyelsen är att vara trogen sin kallelse och fortsätta att proklamera dopet i den helige Ande - Pingstens nåd som normativt för Kyrkans liv och alla kristna. Denna nåd leder oss in i en personlig levande relation med Gud, Fadern, sonen och den helige Ande och hjälper oss att söka helgelse i våra liv. Med dopet i den helige Ande kommer olika nådegåvor, karismer som enligt Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkan är ändamålsenliga och nyttiga för Kyrkans uppbyggnad.
Det är också viktigt att finna en hälsosam balans och dynamisk spänning mellan de karismatiska och institutionella dimensionerna i Kyrkan. Som karismatiska katoliker är vi trogna mot kyrkan och helt underställda läroämbetet och dess vägledning. Vi är i första hand katoliker, sedan är vi karismatiska.
Det finns ingen motsättning eller dragkamp mellan den institutionella och den karismatiska, dessa dimensioner existerar tillsammans. Vi behöver formas av kyrkan och övervinna frestelsen att låta oss helt styras av personliga övernaturliga uppenbarelser. Vi måste akta oss för att bli trångsynta och inåtvända. Vi måste lyfta blicken och se den större bilden av Kyrkan i världen. Utan den institutionella dimensionen skulle det vara brist på god ordning, och det blir kaotiskt. Men utan den karismatiska dimensionen skulle det vara mycket lite liv i kyrkan som skulle te sig som stel och fyrkantig. Vi behöver båda.

Förnyelsen och ekumeniken

Vi vet att Katolska kyrkan är överlåten åt ekumeniken. Påven Johannes Paulus II gav ut den stora ekumenikencyklikan Ut Unum Sint som anger riktlinjer för ekumeniken. Enligt dessa är ekumeniken ett måste för alla katoliker, inget vi kan välja att göra eller låta bli. Eftersom vi delar erfarenheten av dopet i den helige Ande med protestanter, pingstvänner och nya icke samfundsanknutna karismatiska kristna församlingar, så har den Karismatiska förnyelsen en alldeles speciell roll att spela i att bygga starka ekumeniska relationer. För att göra detta är det viktigt att vi först är trygga i vår katolska identitet. Påven Paulus II talade till förnyelsen och kallade oss till "kyrklig mognad", vilket betyder att på ett fullödigt sätt ta del av och spela en roll i Katolska kyrkans liv.
Den katolske prästen Peter Hocken har i många år studerat Pingströrelsen och Karismatiska förnyelsen. Han ser allt detta, den klassiska pingströrelsen och karismatisk förnyelse i gamla protestantiska samfund och katolska kyrkan, liksom uppkomsten av nya karismatiska icke samfundsanknutna församlingar som en enda ström av Guds nåd som hänger ihop. Därför använder vi nu mera och mera uttrycket pingstkarismatisk förnyelse som ett sammanfattande namn på allt detta.

Pingströrelsens avsikt var inte från början att bygga nya samfund, men kom med tiden att bli alltmer exklusiv då de etablerade samfunden tog avstånd från denna form av karismatik. Efter hand kom man att se sig själv som framtidens kyrka, medan de gamla samfunden betraktades som döda utan andligt liv.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i de nya karismatiska rörelserna inom de äldre samfunden. Han blev en brobyggare mellan de gamla samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var profetisk och förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Från 1959 far David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner. Jag har haft förmånen att själv träffa David du Plessis på en internationell katolsk karismatisk konferens i Rom 1984.
Också Levi Pethrus inställning till ekumeniken har omprövats under senare år. Joel Halldorff och Aronsson tillhör dem som betonat Pethrus ekumeniska inriktning. Det faktum att Pingströrelsen i Sverige ansetts obligat måste finnas inom fristående församlingar har inget med teologiska överväganden att göra, menar Aronsson utan är kulturellt betingat utifrån svensk folkrörelsemodell. Kommunisterna byggdes upp sina förbund på samma sätt.
1900-talet kom verkligen att bli den Helige Andes århundrade helt enligt påven Leo den XIII´s böneintention på nyåret vid 1900-talets begynnelse. Under loppet av 1900-talet har 25% av kristenheten blivit involverad i den klassiska pingströrelsen eller karismatisk förnyelse inom de gamla samfunden. Peter Hocken som studerat den pingstkarismatiska strömningen talar om fyra olika ”Andens överraskningar” där utvecklingen tagit en helt annan vändning än vad man kunde tänka ut eller fantisera om i förväg. Dess överraskningar är:

• 1906: Pingströrelsen startar på Azusa Street LA och blir snabbt en världsrörelse.
• 1960-talet: Karismatisk förnyelse i äldre protestantiska samfund.
• 1967: Karismatiska förnyelsen börjar i Katolska kyrkan och sprids inom hela världskyrkan.
• 1970-talet: Messiansk judaism utvecklas.

Peter Hocken sätter in framväxten av judekristna församlingar i samma perspektiv som den pingstkarismatiska strömmen. Den judekristna delen som varit borta från kristenheten sedan 500-talet är nu på väg att återvända. Säkert står det i samband med de fruktansvärda erfarenheterna av Förintelsen och kristenhetens omprövning av sitt antisemitiska förflutna. Ersättningsteologin är nu väsentligen utmönstrad ur kristenheten, och påven Johannes Paulus II som bl.a. besökte Jerusalem år 2000 tillhör dem som tagit initiativ till att be judarna om förlåtelse för kyrkans historiska förbrytelser mot dem. Under 1900-talets senare del, efter sexdagarskriget 1967, har alltfler judar i Jesus upptäckt den Messias de väntat på och vi har fått en tillväxt av judekristna församlingar, som tror på Jesus samtidigt som man håller fast vid sina judiska seder. Han ser judekristendomens återvändande till kristenheten som den felande länken i den ekumeniska processen. Judekristna verkar ofta katalyserande på ekumeniken som annars kan gå ganska trögt. Först med återvändandet av den judekristna delen av kristenheten kan Kristi kropp bli hel.

Hocken reflekterar över hur man kan förstå den pingstkarismatiska strömningen i världen som ett uttryck för Guds ingripande på ett sätt som vi människor inte har kunnat förutse eller planera. Det tycks vara så att Guds ande rör sig ganska suveränt mellan olika delar av Kristi kropp och är inte alls lika noga med samfundsgränser som vi människor ofta är. Han ser det andliga skeendet med den pingstkarismatiska förnyelseströmmen under 1900-talet som ett utryck för gudomlig vishet. Sett ur detta perspektiv är det något större än strikt Pingströrelsen och de karismatiska förnyelserörelserna inom de olika samfunden. Våra mänskliga definitioner tenderar att stänga in och begränsa Anden. Det gäller att lyfta blicken och se de större perspektiven.

/Bengt Malmgren

Referenser:

BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN - Vad har dopet i den Helige Ande att göra med att bli kristen? Kilian McDonnel, George Montague (red) Kan beställas från KKS. Internetversion här.

STRÖMMAR AV LIV, Lillemor Hallin (kan beställas via KKS)

SKAMMEN OCH HÄRLIGHETEN, Peter Hocken, Livets Ords förlag (Kan beställas via KKS)

Behandling av sexualdriftens inriktning

 På Twitter ställde mig någon frågan: "Finns det vetenskapligt stöd för terapiformer som ämnar ändra någons sexuella läggning?"

Med "vetenskapligt stöd" förstår jag evidensbasering utifrån kontrollerade studier. Generellt finns det en hel del metoder och behandlingar som tillämpas inom skolmedicinen som inte är evidensbaserade. Det behöver inte betyda att de inte är verksamma, bara att inte tillräckligt noggranna studier är gjorda för att fastställa dess effektivitet. Beprövad erfarenhet är i praktiken ofta en nöjaktig grund för medicinska och psykoterapeutiska behandlingar. Ljusterapi mot depression är t.ex. en ofta efterfrågad behandling som inte är evidensbaserad.

Eftersom kontexten var homosexualitet gällde frågan främst om homosexualitet kan konverteras till heterosexualitet genom några terapiformer, frågan är ett specialfall av den mera generella frågan om det går det att ändra sexualdriftens inriktning genom terapeutiska metoder.

Av naturliga skäl är underlaget väldigt lite för att göra kontrollerade studier på det vi diskuterar här. Vad som betraktas som "sexuella avvikelser" varierar från tid till tid. Homosexualitet betraktas idag inte som en sexuell avvikelse, tvärtom finns det en stark rörelse för att stödja dem som har denna lägning att acceptera den. Terapier som syftar till att bli av med läggningen betraktas ofta med misstänksamhet. Men det finns andra typer av annorlunda inriktning av den sexuella attraktionen (parafilier)  som kan vara besvärande för individen där önskan finns om förändring, eller som inte accepteras av samhället, t.ex. pedofili.

Generellt kan man inte säga att det är omöjligt att ändra sexualdriftens inriktning. Grundförutsättningen måste då vara att den som blir behandlad är motiverad och vill få en ändring till stånd. En annan faktor är hur djupt rotad och genuin läggningen är. När det gäller driftens inriktning på egna eller andra könet, eller blandformer med bisexualitet så verkar det finnas olika grader. Ibland handlar det om en mycket djupt rotad läggning som upplevs som ett med personligheten, den är ofta svår att ändra på, och det upplevs att göra våld på personligheten om man skulle försöka. Sedan finns det mera icke konsoliderade  former där läggningen kan konsolideras genom att man genom beteende och vanor utvecklar driften i ena eller andra riktningen. Där är det lättare att påverka.

När en persons sexuella orientering väl etablerats står den utanför viljans kontroll och är mycket resistent för yttre påverkan, det oberoende om det är genetiska eller miljömässiga faktorer som bidragit till uppkomsten. Svaret till frågeställarens är att det saknas övertygande evidensbaserade studier som styrker terapeutiska metoders effektivitet för att ändra någons sexuella läggning. Att agera ut sin läggning står däremot under viljans kontroll, och psykoterapeutiska metoder för att finna strategier att hindra utlevelsen är ofta det som kommer i fråga t.ex vid pedofili. Att det inte finns evidensbaserade metoder för att förändra inriktningen av den sexuella driften hindrar inte att det finns enskilda fall där förändring har skett.

Farmakologisk behandling har också prövats, t.ex. hormoner, SSRI m.m. mot olika s.k. parafilier.

Referenser:

• Berlin FS Treatments to change sexual orientation Am J Psychiatry 2000;157:838
• De Masi: The paedophile and his inner world: theoretical and clinical considerations on the analysis of a patient. International Journal of Psychoanalysis  år:2007 vol:88 iss:Pt 1 sidor:147 
• Bilby et al:Psychological interventions for those who have sexually offended or are at risk of offending. Cochrane protocol 2009
• Garcia FD, Thibaut F: Current concepts in the pharmacotherapy of paraphilias. Källa: Drugs [0012-6667] Garcia år:2011 vol:71 iss:6 sidor:771

Katolska kyrkan och Israel

 19 mars 2011 höll jag ett föredrag på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Temat var Katolska kyrkan och Israel. Jag beslöt att sammanfatta det i en artikel vilken publiceras här.

--------------------------------------------------------------------

Gud upphäver aldrig ett förbund

Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.” /1 Mos 12:1-3

Gud överger eller avslutar aldrig ett förbund han instiftat, han endast utvecklar det i form av nya förbund. Så har det varit under hela det judiska folkets historia: Förbundet med Abrham åtföljdes av förbundet med Jakob, Moses, David etc. Att ett nytt förbund stiftas innebär inte att det tidigare förbundet ogiltigförklaras, det gäller fortfarande. Så var det också när Gud instiftade Nya testamentets förbund med alla folk genom Jesus Kristus: Det innebar inte att Gamla testamentets förbund med Israel blir inaktuella. Gud överger inte sitt förbundsfolk, och Kyrkan som Jesus instiftat står i nära förbindelse med Israel. Ur ett frälsningsperspektiv intar Israel ett allderles särskilt förhållande som förbundsfolket, i relation till vilket alla andra folk kallas hednafolk.  Genom Jesus var judar och hednakristna kallade att höra samman i Kristi kropp. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i samma löften som vi", skriver Paulus i Ef 3:6.

Kyrkan står helt klart i ett särskilt förhållande till judarna: Genom judarna har vi fått tio Guds bud, Bibeln, Jesus Kristus och den kristna kyrkan, dess gudstjänstform, gudstjänstliv, dess symbolspråk, böner och uttrycksformer. Apostlarna var alla judar. I den övre salen, där Anden föll, fanns bara judar. Den judisk-kristna etiken, samhälls- livs och tidsuppfattningen är ett arv från de judiska patriarkerna som kommit hela den västerländska civilisationen till del. Paulus gick först till synagogan i de städer han kom till, först därefter gick han till hedningarna.  Paulus använder bilden "det äkta olivträdet" om Israel, och hednafolken blir genom Jesus "inympade" i det äkta trädet. (Rom 11:17 ff).

Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.

I slutet av juli år 70 e Kr intog den romerske generalen Titus Jerusalem och förstörde staden. Det råkade vara samma tid på året som Nebukadnessar 656 år tidigare förstört Jerusalem och fört bort judarna i den Babyloniska fångenskapen. Titusbågen i Rom restes till minne av denna händelse. Historikern Josefus var ögonvittnesskildrare och ett utdrag ur hans berättelse ingick i 1695 års svenska psalmbok. Det var fasansfulla scener som skildrades. Svält och död rådde i den belägrade staden, gatorna var belamrade med lik och blodet flöt.

Jerusalems belägring och förstörelse, David Roberts (1850).

På Moria berg, tempelberget reste sig det ståtliga templet som återupprests efter Babyloniernas härjningar. Till dess skattkammare hade 6000 kvinnor och barn flytt. När Titus trupper hittade dem satte de korridorerna i brand och brände alla levande. Templet förstördes och romarna satte upp sina fälttecken på berget, tillbad de romerska gudarna och hyllade Titus som imperator. Legionärerna förstörde staden fullständigt, rev murarna och lämnade bara kvar tornen på Herodes borg. Titus gav sig ut på en resa för att fira segern. I Caesarea Filippi lät man tusentals judiska fångar slåss mot varandra och vilda djur till dess de dog. Än fler massakrerades under uppsluppna former i Beirut innan Titus återvände till Rom. Josefus berättar: ”Detta var det slut Jerusalem mötte, en oerhört magnifik och mäkta berömd stad bland hela mänskligheten”

Judarna som fortsatte att bo på landsbygden i Judéen och Gallileen och runt om i städerna i Romerska och Persiska imperiet har alltsedan dess sörjt förlusten av templet och aldrig gett upp hoppet att en gång få återvända till  sitt älskade Jerusalem. ”Nästa år i Jerusalem” säger man till varandra i samband med att man firar den judiska påsken.

Ersättningsteologin tar form

Jerusalems kristna samfund hade flytt från staden innan romarna skar av området. När templet hade raserats låg det nära till hands för de kristna judarna att tro att judarna förlorat Guds nåd och att de var de rättmätiga arvingarna. Vi har bilden av det himmelska Jerusalem som motbilden till en sönderslagen judisk stad.  Det uppstod spänningsförhållande mellan de hednakristna och de judekristna. Den judekristna församlingen i Jerusalem gick under på 500-talet under stark press från Bysans. Undergången var en tragedi och en förlust för kristenheten. Efter det har den judekristna delen av kristenheten försdvunnit helt ur historien, och det är den hednakristna delen som varit totalt dominerande. Ersättningsteologin växte fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.” 

Kejsar Konstantin som godkände kristendomen i det romerska riket förordnade om att Jerusalem skulle restaureras, och hans mor Helena som var en tidig konvertit till kristendomen reste till Jerusalem och grävde ut de heliga platserna och hittade Jesu grav, och på dess plats byggdes den Heliga gravens kyrka upp. Det sägs också att Helena skulle ha hittat Kristi kors. Det var en praktfull kyrka som byggdes upp med storslagen skönhet. Basilikan hade fem mittgångar och rader av pelare som i sin tur genom absiden ledde till den heliga trädgården, som utgjordes av en förgård med en kolonnand och i vars sydöstra hörn Golgatakullen återfanns omgärdad av ett öppet kapell. Det gyllene kupolformade taket var öppet mot himlen så att ljuset sken ner på Jesu grav. Den prakt som dominerade Jerusalems heliga område överglänste fullständigt tempelberget, där Helena rev alla hedniska tempel och beordrade att bråte istället skulle belamra platsen för att visa hur den judiske Guden misslyckats.

Förföljelse av judar

Ersättningsteologin kom att blida bakgrund till ett förtryck av judar i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, ända fram till vår tids sanslösa förintelse som slutligen lett till att kristenheten börjat vakna och inse sin skuld i detta. Många stereotypa föreställningar om judar har florerat och förekommer in i vår tid: Judar som blodtörstiga och ritualmördare, judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt, judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta.

Det fanns en negativ attityd gentemot judar över hela Europa på medeltiden med utbrott av antisemitiskt våld, men i Spanien och Portugal från 1400-talet förekom en särskilt systematisk förföljelse där kungamakten samverkade med kyrkan. I Spanien bodde mellan 200000 och 900000 judar, fler än många andra europeiska länder och judarna kan ha utgjort så mycket som 10% av befolkningen. Progromer var vanliga, och i Sevillas judiska kvarter räknar man med att så många som 4000 kan ha dödats, andra såldes som slavar till araberna. Progromerna spred sig till andra städer. Inga judar kunde känna sig trygga. Enda möjligheten att undgå förföljelse var att döpas och bli medlemmar i Katolska kyrkan. Då ändrades status från jude till konverterad jude, och därmed var man skyddad.

1391 skedde den första vågen av massdop av judar som tvingades till detta under hot att annars dödas eller gå i landsflykt. Många judar höll god min och lät döpa sig, men höll i hemlighet fast vid sina judiska seder, vilket var strängt förbjudet. Kung Ferdinand och drottning Isabella av Spanien var fast beslutna att göra slut på denna form av kryptojudisk aktivitet. Många judar flydde. Inkvisitionen rannsakade dem. Flera tusen dödades.

Marranos: Hemlig judisk sedermåltid Spanien under inkvisitionen. Målning av Moshe Maimon

Den kristna kyrkan har ett stort ansvar för att möjliggöra den svåra situation med förföljelser och trakasserier av judar som skett genom historien och det patologiska hatet mot det judiska folket, och för lamhet och underlåtenhet att reagera då fruktansvärda saker passerat. I kontrast till den allmänna bekgrunden, så var förtrycket av judarna i Spannien, Portugal och sedan i kolonierna i latinamerika en av Katolska kyrkan medvetet vald policy. Eliminering av allt praktiserande av judendom var ett samarbete mellan Katolska kyrkan och kungadömena Spanien och Portugal, det var det mest systematiska och hänsynslösa försöket i historien sedan 100-talet att rensa ut allt explicit judiskt från kyrkan.

Ersättningsteologin roten till fortsatt splittring inom kyrkan

Grundtanken i ersättningsteologin var att en ny grupp, kyrkan, hade fått ta över och bli den rättmätiga arvtagaren till en välsignelse som ursprungligen givits åt en annan grupp, judarna, och att det på så sätt uppstår spänningar och fiendskap mellan de två grupperna. Det är exakt samma typ av splittringsmekanism som sedan gått igenom i alla senare schismer inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg sig båda vara den enda sanna av Gud välsignade kyrkan. Så såg också de reformatoriska kyrkorna på sig själva. Den gamla kyrkostrukturen var död och korrumperad, nu byggde man någonting nytt som skulle motsvara den sanna kristna kyrkan, och så har det fortsatt i steg efter steg då nya protestantiska samfund bildats som övertagit välsignelsen och förstått hur man skall förvalta och leva tron i motsats till de äldre samfunden som spelat ut sin roll. Så har det fortsatt in i våra dagar: Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.

Ungefär samtidigt som försoningsprocessen med det judiska folket tagit sin början efter Förintelsen och Andra världskriget, så har också en ny rörelse mot enhet inom kristenheten bromsat upp den tidigare splittringsprocessen. Samtidigt ser vi med början under andra hälften av 1900-talet att den judekristna delen av kyrkan återuppstår i och mer att allt fler judar i Jesus igenkänner den Messias som det judiska folket väntat på. De finns i USA, i forna Sovjetländerna, och i Israel återfinns idag mer än 10.000 messiastroende judar.

Den svarta legenden om Pius XII

Ärkebiskop Orsenigo, påvens nuntie i Tyskland vid Hitlers födelsedag 1939

Påven under Andra världskriget, Pius XII uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Denne påve har samtidigt blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen, det har oförtjänt uppstått en svart legend om honom som "Hitlers påve".

Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Pius XII tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna Dessa skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna. Brevet lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.
Pius XII mobiliserade katolska kyrkor och institutioner att ta emot största möjliga antal judar. En explicit protest skulle ha gjort större skada än nytta. Pius XII kände väl till Tyskland och hade varit nuntie i Munchen och Berlin från 1917 till 1929. Han visste vad nazisterna gick för och kände Hitlers oberäknerlighet.

Under kriget bombades Rom och man vädjade till Pius XII att lämna staden och sätta sig i säkerhet. Han svarade : "Jag lämnar aldrig Rom även om det betyder att jag skulle dö." Under Roms svåra tid gjode han allt han förmådde att hjälpa människor som förlorat sina hem, som inte hade mat, som behövde hjälp. När nazisterna började jaga Roms judiska invånare öppnade han kyrkor,seminarier och kloster för att gömma de förföljda. Han skickade bud till alla kristna i Italien att ta emot och rädda judar och andra som hotades av deportation. På det sättet räddades mer än tiotusen judar i Rom och i övriga Italien från döden.
Efter kriget förklarade Jerusalems överrabbin Isaac Herzog att ingen hade gjort så mycket för hans arma folk i deras tragiska situation än påven Pius XII och vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om den avlidne påvens stora insatser för judarna under andra världskriget.

Kardinal Achille Silvestrini, pensionerad prefekt för kongregationen för östkyrkorna, som trädde i diplomatisk tjänst hos Pius XII 1953 säger till La Stampa att även om påven inte höjde rösten i samband med deportationen, så var han djupt engagerad i konkreta handlingar för judarnas sak. I intervjun som citeras av L'Osservatore Romano säger kardinalen att påvens åtgärder för att rädda judar inte skulle ha varit möjliga om det uppstod starkare spänningar med tyskarna." Kardinal Silvestrini säger vidare: "I konfrontationen med Shoa (Förintelsen) så höll de allierade tyst, liksom alla andra, men bara Pius XII ställs till svars för detta. De andras tystnad tas aldrig upp till diskussion".

Rabbinen David G. Dalin försvarar i en bok, THE MYTH OF HITLERS POPE,  Pius XII. I en annan bok skriven av  Pierre Blet SJ, PIUS XII AND THE SECOND WORLD WAR, får vi med hjälp av arkivmaterial från Vatikanen en bild av påvens agerande ibland timme för timme alltifrån maj 1939 då tyskarna marscherade in i Prag bara tre dagar efter det att han installerats som påve till krigsslutet. Här finns påvens offentliga uttalanden, korrespondens, detaljer kring det hemliga diplomatiska spelet. Påven var ställd inför en mycket svår situation, vi får också följa hans eget tvivel på effekten av de åtgärder han vidtog.  Tidigare bedömningar av Pius XII har byggt på svagt underlag, denna bok bygger på allt arkivmaterial som nu öppnats upp, det visar hur angelägen påven var om freden och att göra allt han kunde för judarna och hur ogrundade tidigare anklagelser mot honom varit.

Pave the Way Foundation heter en organisation som arbetar med att öka tillgängligheten för dokument från Andra Världskriget kring Katolska kyrkan, påven Pius XII och Förintelsen. Syftet är att främja fortsatt bra dialog mellan katoliker och judar för att komma fram till en konsensus kring Pius XII´s roll i samband med Förintelsen. Gary Krupp, själv jude, är starkt engagerad i Pave the Way Foundations arbete och har studerat tillgängliga dokument, varav man redan gjort ett stort antal tillgängliga på internet via organisationens hemsida. “Till exempel har vi publicerat dokument som bevisar att påven själv agerade för att stoppa arresteringar 16 oktober 1943, varvid uppskattningsvis 12.000 judar räddades kvar i Rom", säger han. Krupp menar att dokumenten visar att  “påven agerade diskret men bestämt då Vatikanen var omringad av fientliga trupper, infiltrerad av spioner, (och) utan någon egen armé att försvara sig med". Krupp säger att han har sett dokument som visar att Vatikanen sände pengar för att stödja judar i Österrike, Rumänien och Frankrike.

Det finns tiotusentals dokument i Vatikanen om Pius XII som snart kommer att vara tillgängliga. Biskop Sergio Pagano, prefekt för Vatikanens hemliga arkiv har låtit meddela att alla dokument som gäller påven Pius XII sannolikt kommer att vara tillgängliga inom loppet av ett eller två år. Det definitiva beslutet om publicering kommer att tas av påven. Detta gör att historikerna ytterligare kommer att kunna belysa Pius XII´s roll under dessa dramatiska år. Dokumenten kommer att kunna bemöta kritiska röster, och det kan bara vara till gagn för kyrkan, säger han.

I en utställning i Rom våren 2012 visas utvalda historiska dokument, däribland  några som belyser judarnas situation i Italien. I ett dokument framgår att påve Pius XII 1941 sände en hög tjänsteman för att inspektera judarnas situation i sju olika läger i södra Italien. Ett år senare skriver en Rabbi som vistades i ett av lägren och tackar påve Pius för att säda hjälp till fångarna, bl.a. kläder till barnen.

En helgonförklararingsprocess har inletts för Pius XII, vilket det funnits judisk kritik mot. Vatikanen har emellertid försvarat Pius XII och menat att han använde den tysta diplomatin i syftet att försöka rädda så många judar som möjligt. Alla judar är inte kritiska mot Pius XII, utan många anser att han gjorde stora insatser för att rädda judar och att kritiken många gånger är orättvis.

Nostra Aetate

Andra Vatikankonciliet 1962-65 resulterade i många historiska dokument som framlade Katolska kyrkans lära i enlighet med de teman som avhandlats under konciliesessionerna. Ett sådant dokument var Nostra Aetate ("I vårt tid") som lade ut den nya inriktning i förhållandet mellan kyrkan och judendomen som vuxit fram efter Andra världskriget och efter nära 2000 års sorger och bekymmer. Dokumentet avhandlade också Katolska kyrkans förhållande till andra religioner och religionsfriheten. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. "Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap", sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.

Ur dokumentets text:

"The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) "

"God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues - such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and "serve him shoulder to shoulder" (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“

"what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. "

 Johannes Paulus II

Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.  

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

• Forskning - Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.
• Bekännelse - Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.
• Identifikation - Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.
• Sörjande -  Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.

Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

 

Benedikt XVI

Dialogen med judarna har fortsatt med oförminskad intensitet under Benedikt XVI´s pontifikat, och att påve Benedikt delar sin föregångares vilja och intention att försonas med judarna kan man inte tveka om. 2001 gav Påvliga Bibelkommissionen ut ett dokument med titeln THE JEWISH PEOPLE AND THEIR SACRED SCRIPTURES IN THE CHRISTIAN BIBLE" Det är ett djuplodande bibelstudium som belyser förhållandet mellan Kyrkan och Israel, Gamla och Nya förbundet. Påve Benedikt, som då var Joseph Ratzinger och chef för Troskongregationen skrev i förordet till dokumentet:

Jesus of Nazareth claimed to be the true heir to the Old Testament — “the Scriptures” — and to offer a true interpretation, which, admittedly, was not that of the schools, but came from the authority of the Author himself: “He taught them as one having authority, and not as the scribes” (Mk 1:22). The Emmaus narrative also expresses this claim: “Beginning with Moses and all the prophets, he interpreted to them the things about himself in all the Scriptures” (Lk 24:27)...  From this viewpoint, the Fathers of the Church created nothing new when they gave a Christological interpretation to the Old Testament; they only developed and systematised what they themselves had already discovered in the New Testament... The Document of the Pontifical Biblical Commission introduced by this Preface declares: “Without the Old Testament, the New Testament would be an unintelligible book, a plant deprived of its roots and destined to dry up and wither” (84)...

Duda Gracz korsväg Jansa Gora

Ratzinger reflekterar över två frågor som i den samtida kontexten med erfarenheten av Förintelsen sätts i fokus i dokumentet:

1. Kan kristna efter allt som hänt fortfarande med gott samvete hävda att man är arvtagare till Israels Bibel? Har de rätt att tillämpa en kristen tolkning av denna Bibel, borde man inte hellre efter allt som hänt betrakta varje form av spådant anspråk som ett orättmätigt rov?
2. Har inte NT själv genom sin framställning av Judarna och det Judiska folket bidragit till att skapa en fiendskap mot det Judiska folket som givit stöd åt ideologin hos dem som vill förgöra Israel?

Angående första frågan, säger Ratzinger att det står klart, att om kristna skulle förskjuta Gamla testamentet, så skulle det inte bara innebära slutet för kristendomen själv, det skulle också förhindra odlandet av positiva relationer mellan kristna och judar, på grund av att då skulle saknas gemensam grund. Han menar att kristna och judar har mycket att lära av varandra genom sina resp sätt att tolka Bibeln. Särskilt i ljuset av Förintelsen borde vi kristna nu visa en ny respekt för den judiska tolkningen av Gamla testamentet:

"...it declares that “the Jewish reading of the Bible is a possible one, in continuity with the Jewish Scriptures of the Second Temple period, a reading analogous to the Christian reading, which developed in parallel fashion” (no. 22). It adds that Christians can learn a great deal from a Jewish exegesis practised for more than 2000 years; in return, Christians may hope that Jews can profit from Christian exegetical research (ibid.). I think this analysis will prove useful for the pursuit of Judeo-Christian dialogue, as well as for the interior formation of Christian consciousness."

Angående tolkningen av Nya testamentets texter i en antijudisk riktning, så menar Ratzinger att det finns ingen grund för en sådan tolkning:

"The question of how Jews are presented in the New Testament is dealt with in the second part of the Document; the “anti-Jewish” texts there are methodically analysed for an understanding of them. Here, I want only to underline an aspect which seems to me to be particularly important. The Document shows that the reproofs addressed to Jews in the New Testament are neither more frequent nor more virulent than the accusations against Israel in the Law and the Prophets, at the heart of the Old Testament itself (no. 87). They belong to the prophetic language of the Old Testament and are, therefore, to be interpreted in the same way as the prophetic messages: they warn against contemporary aberrations, but they are essentially of a temporary..."

Williamson-affären:

Reaktionerna i samband med det olyckliga sammanträffandet med upphävandet av exkommuniceringen av fyra SSPX-biskopar, där samtidigt en av dem, Richard Williamson, offentligt förnekade Förintelsen var förståeliga, men det är en felaktig slutsats att Katolska kyrkan och påven ändrat sin hållning till judarna i negativ riktning. Detta har påven och andra talesmän för Katolska kyrkan betonat gång på gång.  I intervjuboken Världens ljus där Williamson-affären kommenteras säger påven till intervjuaren, att om han känt till Williamsons förintelseförnekelse, så skulle han ha hanterat honom separat från de andra biskoparna vars exkommuniceringar upphävdes. "Beklagligtvis var det ingen av oss som gick till internet för att ta reda på vilken person vi hade att göra med", sade påven. Påven har uttalat sig mycket kraftfullt fördömande om Förintelsen, och ledande rabbiner har konstaterat att kontroversen med Katolska kyrkan efter Williamson-affären är helt utredd. 

2005 besökte Benedikt XVI besökte synagogan i Köln, och 2006 besökte han koncentrationslägret Auschwitz och uttalade sig mycket kraftfullt om "Shoah", Förintelsen:

At Auschwitz-Birkenau humanity walked through a “valley of darkness”.  And so, here in this place, I would like to end with a prayer of trust - with one of the Psalms of Israel which is also a prayer of Christians: “The Lord is my shepherd, I shall not want.  He makes me lie down in green pastures; he leads me beside still waters; he restores my soul.  He leads me in right paths for his name’s sake.  Even though I walk through the valley of the shadow of death, I fear no evil; for you are with me; your rod and your staff - they comfort me ... I shall dwell in the house of the Lord my whole life long” (Ps 23:1-4, 6).

Besök i Israel 2009

2009 besökte påven Israel. På Ben Gurion flygplatsen togs han emot av president Shimon Peres och premiärminister Benjamin Netanyahu. Påven tackade presidet Shimon Peres för att få möljgheten att göra denna pilgrimsfärd till ett land som helgats av patriarker och profeter, och som de kristna vördar särskilt som den plats där Jesu liv död och uppståndelse ägde rum. ”Jag kommer till dessa heliga platser särskilt för att be för freden - fred här i det heliga landet, och fred i hela världen", sade han och avslutade talet med orden  "Må Gud välsigna ert folk med fred!"

Påven fördömde förintelsen och antisemitismen:

 ”Tragiskt nog, har det judiska folket upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av ideologier som förnekar den mänskliga personens grundläggande värdighet. Det är rätt och passande att jag under min vistelse i Israel, har möjlighet att hedra minnet av förintelsens sex miljoner judiska offer, och att be om att mänskligheten aldrig någonsin mer ska behöva vittna till ett liknande enormt brott. Tyvärr, fortsätter antisemitismen fula anlete att sticka ut i många delar av världen. Detta är helt oacceptabelt. Alla ansträngningar måste göras för att bekämpa antisemitismen, oavsett var den är, och att främja respekten och aktningen för alla människor, oberoende ras, språk och nation i världen”.

Påven talade om Jerusalem och freden:.

”Under vistelsen kommer jag att få nöjet att träffa många olika religiösa ledare i detta land. En av de saker som de tre stora monoteistiska religionerna har gemensamt är en särskild vördnad för denna Heliga Stad... Även om namnet Jerusalem betyder 'fredens stad', är det uppenbart att freden tragiskt har gjort invånarna på denna heliga mark besvikna. Världens ögon ligger på folket i denna region, medan de kämpar för att nå en rättvis och varaktig lösning på konflikterna som har orsakat så mycket lidande. Den säkrare och mer stabila framtid som oräkneliga män, kvinnor och barn hoppas på, beror på resultatet av fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier.

Tillsammans med alla människor av god vilja ber jag de som har ansvar att undersöka alla möjliga sätt att finna en rättvis lösning på de enorma svårigheterna, så att båda folken kan leva i fred i ett land som är deras, inom säkra och internationellt erkända gränser. Jag ber och hopas på att ett mer tillitsfullt klimat ska skapas parterna emellan, I detta avseende, jag hoppas att ett större förtroende snabbt kan skapas, som gör det möjligt för parterna att göra verkliga framsteg på vägen mot fred och stabilitet."

Till biskoparna och katolikerna i det Heliga Landet sade han: "Jag ber om att er fortsatta närvaro i Israel och de palestinska områdena ska bära riklig frukt för att främja freden och den ömsesidig respekten mellan alla folk som bor i Bibelns land."

Besök i synagogan i Rom 

24 år efter det historiska besöket av hans föregångare Johannes Paulus II besökte påven Benedikt XVI 17 januari 2010 Roms synagoga. För Katolska kyrkan är dialogen och den fredliga relationen till judarna mycket viktigt, och påvens intention var att besöket skulle främja fortsatt goda relationer.

Påven hälsades med applåder då han anlände och välkomnades av överrabbinen Riccardo di Segni. Presidenten för den judiska gemenskapen i Rom, Riccardo Pacifici, talade och tog upp den judiska kritiken mot Pius XII under Andra Världskriget. Han sade: "Pius XII:s tystnad om Förintelsen är fortfarande plågsam, eftersom det borde ha gjorts något. Det kanske inte skulle ha stoppat tågen, men det skulle ha sänt en signal, ett ord av extraordinär tröst och mänsklig solidaritet, till dem av våra bröder som transporterades till ugnarna i Auschwitz". Pacifici konstaterade också att kloster i Rom som gömde judar undan förföljelsen och uttryckte tacksamhet över detta.

Påven sade bl.a. i sitt tal: "Under min tid som påve har jag velat uttrycka min närhet och sympati för Förbundets folk. Jag har bevarat i mitt minne varje ögonblick av den resa som jag gjorde till det heliga landet i maj förra året, tillsammans med minnet av så många möten med judiska grupper och organisationer, särskilt mina besök i synagogorna i Köln och New York." Han fortsatte att tala om Förintelsen och nazisternas utrotningspolitik nådde också till Rom: "Tyvärr förblev många likgiltiga, men många – också italienska katoliker inspirerade av sin tro och den kristna läran – handlade modigt, ofta med risk för sitt eget liv, och öppnade sina hem för att hjälpa flyende judar", sade påven. Han nämnde inte Pius XII vid namn men sade att "också Den Heliga Stolen erbjöd hjälp, ofta på ett diskret och hemligt sätt", vilket får ses som en kommentar till den judiska kritiken kring Pius XII.

Påven avslutade sitt tal med att konstatera att i Rom har judar och kristna levt sida vid sida under nästan 2000 år. "Må denna närhet stärkas av en växande broderlig kärlek, som visar sig i ett närmare samarbete, så att vi tillsammans kan lämna ett värdefullt bidrag till att lösa de problem och svårigheter som vi ännu har framför oss."

 

Sammanfattning

• Guds förbund med Israel har aldrig upphört.
• Anspråket att Kyrkan övertagit Israels roll ("Ersättnignsteologin") har lett till svårt förtryck av den judiska folket och givit upphov till fortsatt splittring inom kristenheten
• Efter Förintelsen har inletts en process av försoning med Israel.
• Påven Paulus VI´s deklaration Nostra aetate om religionsfriheten uttryckte den nya synen på judarna, erkände kyrkans beroende av och samhörighet med det judiska folket samt satte punkt för ersättningsteologin.
• Johannes Paulus II var den påve som på allvar inledde en försoningsprocess med judarna och bad om förlåtelse för kyrkans tidigare förbrytelser. Han införde begreppet "Minnenas renande".
• Påve Benedikt XVI´s relationer till judarna har fortsatt i samma anda som hans föregångare.

Duda Gracz Korsväg Jasna Gora

 /Stockholm mars 2012, Bengt Malmgren

---------------------------------------------------------------------

 Referenser:

Cardinal Jean-Marie Lustiger: The Promise (Eerdmans pulisching co 2007)

Simon Sebag Montefiore: Jerusalem biografin (Nordstedts 2011)

Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement - an introduction (TJCII 2004)

Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder. (Artikel i Signum)

Lillemor Hallin: Strömmar av liv