Messianska judar

 Texten är hämtad från Lillemor Hallins bok Strömmar av Liv och publicerad med tillstånd av författaren. 

Den kristna splittringens historia började redan i urkristendomen. Judar och hedningar var kallade att höra samman i Kristi kropp. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi (judar), tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi” (Ef 3:6). Vi kristna utan judiskt ursprung är endast vilda grenar som ympats in på det äkta olivträdet, Israels folk (se Rom 11:17-32). Men synagogan och den äldsta kyrkan förkastade varandra på ett tidigt stadium och den judekristna delen av kyrkan försvann. Redan på 100-talet började ersättningsteologin växa fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.”1

Ersättningstanken fortplantade sig därefter inom kristenheten. När öst- och västkyrkan från år 1054 gick skilda vägar ansåg de sig båda vara den enda sanna kyrkan. De reformatoriska kyrkorna såg på samma sätt på sig själva, och så har det fortsatt genom hela den kristna splittringens historia. Gud antas ständigt förkasta tidigare gemenskaper av troende och ersätta dem med nya.

Judarna har, med ersättningsteologin som bakgrund, förtryckts i alla delar av den växande kristna världen genom alla tider. Genom lagar och förordningar har de marginaliserats, föraktats, smädats, förlöjligats, isolerats, förföljts och dödats, i öst och i väst, av ortodoxa, katoliker och protestanter, tills vår tids sanslösa förintelse äntligen lett till att kristenheten börjat vakna.

”Kanske Gud har förskjutit sitt folk?” frågar Paulus i brevet till romarna (kapitel 11). ”Visst inte”, svarar han själv. ”Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?”  En del av Israels folk har gjorts förstockade och ska förbli så tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då ska hela Israel bli räddat. Vi kristna har ingen anledning att yvas. Alla har vi syndat.  Gud räddar alla, men först hedningarna och sedan judarna, det utvalda folket. Räddandet av judarna kommer uppenbarligen att ske lättare än räddandet av hedningarna. ”Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.” ”Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.”

Till oss hednakristna säger Paulus: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig” (Rom 11:20-21). Men kristenheten blev övermodig – och den föll också sönder.

Kristen enhet förutsätter därför försoning mellan kristna och judar. Så gott som alla kyrkor och samfund söker idag denna försoning. Året 1948, då staten Israel utropades, är en betydelsefull vändpunkt, eftersom judarna då fick en ny plattform, ett eget land. Vid Kyrkornas Världsråds möte detta år fastslog man att ”alla de kyrkor som vi representerar tar kraftfullt avstånd från antisemitismen.” 1969 tog också Lutherska Världsförbundet avstånd från Luthers alla antisemitiska uttalanden. 

I andra vatikankonciliet (1962-65) slog Katolska kyrkan fast att judarna är Guds älskade folk och att Gud aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29). När påven Johannes Paulus II 1986 besökte synagogan i Rom förklarade han att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. Påven själv, biskopar och många andra katoliker har otaliga gånger bett judarna om förlåtelse för gångna tiders försyndelser. Inspirationen har kommit bland annat från påven Johannes Paulus´ rundbrev Ut unum sint2, där han uppmanar alla oss kristna att erkänna våra  misstag, att omvända oss, att förlåta och försonas. I mars 2000 bad han själv i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna i alla tider.

Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och till andra platser där judefientliga handlingar begåtts. Under tårar håller de gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som där skett. Kristna i alla läger ber i många sammanhang och på många platser judarna om förlåtelse för kristenhetens synd mot dem.

Kristenheten börjar alltså på allvar inse betydelsen av sina judiska rötter. Man tar till sig att såväl Jesus som hans familj och hans efterföljare var fromma judar, att Jesus själv föddes, levde och dog som en jude. Kristna inser idag alltmer att den polarisering mellan judendom och kristendom som de undervisats om genom tiderna gett en falsk bild av judendomen.

Bland judarna växer samtidigt en ny syn på de kristna fram. År 2000 sammanställde mer än 150 judiska forskare, lärde och rabbiner i Israel, England, USA och Kanada, ett unikt dokument, Dabru Emet (Tala sanning), som innebär en försoning och omvärdering av de kristna och kristendomen.3 Man konstaterar där att mycket binder judar och kristna samman. ”Vi tror att tiden nu är inne för judarna att få kunskap om de kristnas ansträngningar att upphöja judendomen… Vi anklagar inte de kristna för synder som deras förfäder begått.”

Dr Edward Kessler, ledare för Centre for Jewish-Christian Relations i Cambridge och en av undertecknarna, framhåller dessutom:4 ”Vi judar är mycket stolta över Albert Einstein, Heinrich Heine och Sigmund Freud. Men Israels allra berömdaste son är i stort sett okänd bland oss. Nu när relationerna mellan judar och kristna blir allt friare, är då inte tiden inne för ett större judiskt intresse för juden Jesus?”

Men Guds Ande visade sig ha ytterligare en stor överraskning i beredskap, nämligen den messiastroende judendom som i all tysthet breder ut sig idag. I de messianska synagogorna firar man de judiska festerna och utvecklar samtidigt tydligt judiska mönster i sin bekännelse av Jesus Kristus som Messias.

Året 1948 var naturligtvis en vändpunkt för i första hand judarna själva. Med tryggheten i ett eget land kunde de på ett helt nytt sätt börja söka nya relationer till de kristna. En nyfikenhet på Jesus fanns dock redan från 1883, det år då judar inledde återflyttningen till Palestina. Juden Joseph Rabinowicz i Moldavien startade vid denna tid den första församlingen av jesustroende judar. 1922 skrev historikern Josef Klausner boken Jesus av Nasaret. 1930 förklarade sig religionsfilosofen Martin Buber ha funnit en bror i Jesus. Många judar bidrar idag till forskningen kring Jesus och den tidiga församlingen. 

Den messianska rörelsen tog fart på ett markant sätt från 1967, efter Israels seger i sexdagarskriget mot Egypten, då man återfick Jerusalem.5 I och med att judarna både hade sitt eget land och staden Jerusalem, började de kunna identifiera sig med Jesus som den judiske Messias utan att behöva riskera sin identitet. 1987 fanns i USA 30 000-50 000 messiastroende judar.6 Idag finns åtminstone hundratalet sådana församlingar i själva Israel, men den snabbaste tillväxten sker i det tidigare Sovjetunionen: Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Även icke judar söker sig till dessa församlingar.

De äldsta kyrkorna och de messiastroende judarna har emellertid svårt att förstå varandra. För judarna representerar de äldsta kyrkorna på ett särskilt sätt århundraden av förtryck och förakt. I dessa kyrkor har man å andra sidan svårt att se den messiastroende judendomen som en riktig ”kyrka”.7 Detta har sin grund i historien. De ekumeniska evangelikala väckelsevindar som började blåsa inom den protestantiska kristenheten från 1730-talet ledde så småningom fram till pingströrelsen och den karismatiska förnyelsen. De gav upphov till en ny typ av lärjungaskap som fungerar i nätverk både utanför och så småningom också inom de traditionella samfunden. Det är detta mönster som kommit att prägla den messianska judendomen. Och varför?

Jo, det var just de evangelikala kristna som tog Bibelns uttalanden om judarna på allvar i en tid då de äldre kyrkorna ännu var helt fångade av ersättningsteologin. Evangelikala kristna uppmuntrade judarna och inledde samarbete med dem. Judekristna allianser och begynnande församlingar växte fram.

Så kom 1950- och 60-talets Jesus-rörelse, också den med rötter i de evangelikala sammanhangen. Jesusrörelsen drog till sig många radikala kristna ungdomar och kom på ett sätt att utgöra en inledning till den karismatiska förnyelsen. Även judiska ungdomar kom till tro på Jesus genom denna rörelse, men de ville inte ingå i ett kristet sammanhang utan de ville leva ut sin tro på Jesus som Messias i sin judiska miljö.

1967 uppstod så den Messianska judiska rörelsen som ett verk av den helige Ande. Rörelsens struktur och församlingsmodell är tydligt evangelikalt präglad. Och liksom den evangelikala kristenheten till stora delar är karismatisk så är också den messianska judendomen detta till stora delar. Den katolske prästen Peter Hocken, som studerat saken grundligt, menar att det är en försynens skickelse att den messianska rörelsen växer fram som en självstyrande judisk företeelse och inte står under hednakristen ledning. Återuppväckandet av kyrkans judiska uttryck är ett så stort verk att det kräver ett eget ingripande av den helige Ande, menar han.8

Många anar idag att judarna har nyckeln till de kristnas enhet.9 Först när judarna, ”det äkta olivträdet”, finner sin plats i Kristi kropp kan alla de olika kristna riktningarna, ”de inympade grenarna”, finna sina platser.
 
Men för att detta skall kunna ske måste först en ännu djupare försoningsprocess med det judiska folket komma till stånd från kristen sida. Det handlar om närmare tvåtusen år av djupt kränkande och orättvis behandling. Vi kristna måste radikalt och ärligt bekänna vår synd genom tiderna gentemot judarna, vårt högmod, vårt förakt, vårt dömande, våra lögnaktiga idéer om dem, vårt våld och att vi stött ut Guds egendomsfolk ur gemenskapen. Kristi kropp, Messias´ kropp, är ofullständig om det judiska uttrycket saknas i den. Den kan helas endast om vi börjar upphöja judarna.10

Den messianska judendomen utgör en stor utmaning för hela kristenheten som ju började som en inomjudisk rörelse. Kristi kropp är ju den judiske Messias´ kropp, offrad på korset. Kyrkan kom till genom hans död och uppståndelse. Förlusten av det grundläggande judiska elementet måste ha skadat kyrkan oerhört. Det är av största vikt att hon återfinner sina rötter för att bli den kyrka som hon är menad att vara..

Det är endast genom en djupgående process av ånger och bön om förlåtelse som kristenheten kan finna sina rötter. Här har de äldsta kyrkorna det största ansvaret. De kristna, i synnerhet de äldsta kyrkorna, måste hjälpa judarna till läkedom av deras inre sår för att de i frihet ska kunna återta sitt fulla messianska arv. När vi kristna, i ödmjukhet inför Guds verk med judarna idag, kan göra upp med vår egen historia och inte sätta hinder i vägen för den helige Andes verk kommer Kristi kropp att förvandlas.

Judarna är det främsta folket i Kristi kropp, Messias´ kropp. Endast Gud själv vet hur alla hinder ska överbryggas för att de, med den helige Andes hjälp, ska kunna inta sin rätta plats i denna.

Noter:

1.  Hocken, Peter: The Strategy of the Spirit. Eagle, Guildford, Surrey 1996, sid 234 ff,
2.  Att de blir ett (Ut unum sint). Johannes Paulus II:s rundskrivelse. Om ekumenikens uppgift. Katolsk dokumentation 24. Katolska Bokförlaget, Uppsala, 1997, 
3.  The Institute for Christian and Jewish Studies, London. www.icjs.org/what/njsp/dabruemet.html,
4.  Kessler, Edward: These Rays of Light. A Jewish-Christian Revolution: Artikel i The Tablet, London, 30 juni 2001, sid 940,
5.  Hocken, Skammen och härligheten, sid 51,
6.  Hocken, P: One Lord, One Spirit, One Body, tryckt för The Pater Noster Press av A. Wheaton & Co Ltd, Exeter, Devon 1987, sid 49,
7.  Hocken, Peter: The Historic Churches and the Messianic Jews. Föreläsning vid TJCII:s Europeiska konferens i Wien 19 febr 2003.

Peter Hocken är katolsk präst (monsignore) och verksam inom TJCII, ”Toward Jerusalem Council II”, ”Mot det andra konciliet i Jerusalem”.  TJCII är ett initiativ för omvändelse och försoning mellan de judiska och de hednakristna delarna av Kyrkan. Visionen idag är att få till stånd ett andra koncilium i Jerusalem som i ett viktigt avseende går motsatt väg jämfört med det första konciliet, beskrivet i Apg 15. Medan det första konciliet genomfördes av judiska jesustroende som beslöt att inte lägga den judiska lagens krav på de hednakristna, så verkar man för att det andra konciliet ska genomföras av hednakristna ledare som erkänner och välkomnar judiska jesustroende tillbaka in i Messias´ kropp utan att kräva att de ska lämna sin judiska identitet och sina judiska traditioner.  Ordet ”Mot” i namnet antyder att man idag inte har auktoritet att sammankalla ett sådant koncilium, men man kan be och arbeta på att det en dag får komma till stånd. Det yttersta syftet med att ena Kroppen och återinsätta judarna på deras rätta plats är att förbereda Jesu återkomst i härlighet och fullbordandet av hans frälsande verk i Gudsriket. web-adress:  www.tjcii.org

8.   som 7,
9.    Hocken, Peter: Skammen och härligheten, sid 200,
10. Hocken, Peter: Deepening the Vision; The Restauration of the Church of the Circumcision. Föreläsning vid TJCII:s Europeiska konferens i Wien 18 febr  2003.

Stiftsledningen i dubbelspel kring Caritas Sveriges styrelse?

 Maria Hasselgren skriver en insändare i Upsala Nya Tidning som hon undertecknar i egenskap av pressansvarig på Stockholms katolska stift. För läsaren är det oklart om man skall tolka det som hennes egna privata tankar eller om det är stiftets officiella ståndpunkt hon framför. Jag hoppas att det är det förstnämnda, i annat fall vore det katastrofalt.

För vad är det hon säger? Hon påstår att det finns ett beslut, taget någonstans inom stiftsledningen, som gick ut på att CARITAS SVERIGES STYRELSE INTE ANSÅGS KUNNA BETROS MED INFORMATION AV VITALT INTRESSE FÖR ORGANISATIONENS STYRNING "för att inte orsaka onödig oro i organisationen".
Det innebär i princip att den inre ledningskretsen i stiftet inte ansåg Caritas Sveriges styrelse kapabel att utföra sitt arbete under månaderna januari till och med april 2007. Detta är en SKANDALÖS OFFENTLIG KRÄNKNING AV DE MYCKET KOMPETENTA PERSONER SOM SATT I STYRELSEN och som jag vet alla hade ambitionen att lösa krisen i Caritas Sverige. För visst var Caritas Sverige en organisation i kris, men styrelsen var inte i kris, det fanns olika uppfattningar, men den var fullt operationskapabel. Om det är som Hasselgren säger, så bekräftas med all önskvärd tydlighet att de sex ledamöterna som författade skrivelsen till styrelsemötet i februari hade helt rätt aningar när de efterlyste bättre informationsunderlag till styrelsen. Jag tror att detta är också en viktig bakgrund till förståelsen av misstroendeföklaringen mot Caritas Sveriges styrelse på årsmötet i april: MISSTROENDEFÖRKLARINGEN PÅ CARITAS ÅRSMÖTE VAR I SJÄLVA VERKET EN MISSTROENDEFÖRKLARING MOT LEDNINGEN I STOCKHOLMS KATOLSKA STIFT.

När det gäller hur det gått till med ansökan om dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) för att få behålla 90-kontot trots ordförandens betalningsanmärkningar, så tror jag Hasselgren och Byström lägger fram en förskönad beskrivning. Jag kan inte tänka mig att ansvariga på SFI berättar för organisationer där styrelseledamöterna har betalningsanmärkningar att detta visserligen är mot reglerna, men att det är möjligt med undantag om man inkommer med en ansökan om dispens. En troligare förklaring är att Byström var så påstridig i sina försök att få till stånd dispensen att den som hon talade med på SFI till slut var tvungen att säga att man i så fall fick komma in med en skriftlig ansökan för formell handläggning.

Nu ställer många sig frågan hur det egentligen gick det till när beslutet fattades att inte informera Caritas styrelse om att 90-kontot var i fara. Var det ett noga genomtänkt beslut som framlagts för biskopen på ett sådant sätt att han fick tid på sig att noga överväga vad som talar för och emot, eller fattades det informellt av tjänstemän i panik utan att biskopen fått chans att ta ställning till konsekvenserna? Byströms, von Essens och nu senast Hasselgrens uttalande för media i denna affär gör att man frågar sig hur det egentligen står till med beslutsprocesserna på Stockholms katolska stift. Von Essen och Byström har sagt att de tycker det är helt i sin ordning att styrelsen inte informeras om allt. Von Essen har sedan sagt till Radio Uppland att han så här i efterhand nog borde ha insett att han skulle informerat styrelsen, men säger samtidigt att han knappast visste något själv eftersom stiftsledningen ägde frågan.

Det framstår allt mera som att Caritas Sveriges problem i själva verket har varit och är Stockholms katolska stifts problem. Visst måste vissa känsliga frågor kunna hanteras i slutna rum utan publicitet, det är helt klart, men problemet i Stockholms katolska stift är att ALLT SAMMANBLANDAS I EN ENDA RÖRA utan att det finns en tydlig och klar beslutsprocess. Styrelser agerar som om de hade ansvaret fullt ut men i själva verket sker ett dubbelspel bakom kulisserna. Denna otydlighet och brist på insyn gör att arenan är öppen för olika informella ledare att träda upp och intrigrera och styra. DET ÄR EN AKUT NÖDVÄNDIGHET ATT SE ÖVER ARBETSRUTINERNA OCH BESLUTSPROCESSERNA I STIFTET. Biskopen behöver ta ett tydligare ledningsansvar över denna process, och jag tror det kommer att bli nödvändigt att ta in en extern organisationskonsult för att titta på detta.

Om ingenting görs kommer vi att få se mer av det som vi sett så många exempel på under de senaste åren: Kompetenta personer med goda ambitioner engagerar sig i olika uppgifter för att under loppet av några år malas sönder så att de för all framtid avskräcks för att göra något mer inom Kyrkan. Detta är ett ofantligt slöseri med vår viktigaste resurs: engagerade och kompetenta lekmän som verkligen vill bidra till Kyrkans liv och växt.

 

Bertil Gärtner en vis man

 Bertil Gärtner är en nestor inom Svenska lutherska kyrkan. Jag träffade honom senast för två år sedan då han var huvudcelebrant vid den stora avslutningsgudstjänsten på Oas sommarmöte i Borås. Vid årets möte skulle han också varit med, men sjukdom satte hinder i vägen.

Bertil Gärtner tillhör dem som anser att Svenska kyrkan går åt helt fel håll när man nu håller på att ge en ny innebörd åt äktenskapsbegreppet. Vad han tycker om detta kan man inte ta miste på när man läser hans blogg:

• "Efter att ha läst Läronämndens yttrande i äktenskapsfrågan måste jag tillstå att det måste vara något sjukt när man måste försvara sina åsikter med långa haranger som bara leder till en slutsats: vi gör som vi tycker även om Bibeln har en annan åsikt...
• Man kan fråga sig om utbytet av ordet äktenskap mot ”persongemenskap” är något annat än att undvika det vanliga kristna sättet att uttrycka sig – ett äktenskap mellan man och kvinna. Enkelt sätt av en Läronämnd att trolla bort en sak för att få fram en annan...
• Jag har sällan läst ett så uselt dokument som Läronämndens yttrande i frågan om enkönade ”persongemenskaper”.  Jag förstår att man tror sig veta vad Gud sagt och inte vill höra vad som varit den allmänneliga kyrkans tro i alla århundraden och då måste man ha många sidor av bortförklaringar för att komma fram till det man själv vill höra...
• I allt detta var det intressant att få veta att den kommitté som presenterat utlägningen av de bibliska texterna för Läronämndens yttrande aldrig sammanträdde utan allt skedde via E-mail. Bekvämast så naturligtvis!.."

Men han ser också mycket ljus och hopp:

• "Det är underbart att i samma ögonblick höra om hur den helige Ande verkar i många grupper i vår kyrka där man fortfarande vill höra vad Gud uppenbarat i sitt Ord. Dessa andliga rörelser visar på framtidens kyrka som vet vilken grund den skall stå på. Var den verkliga kyrkan idag finns kan man fundera mycket över."

Trots att det utifrån hans och många av de många aktiva engagerade gruppernas perspektiv är så mycket problem i den officiella kyrkan, att man tycks fortsätta att gå profanpolitikens ärenden trots att kyrkan nu skulle vara fri och obunden, så är tanken att han skulle lämna denna kyrka honom helt främmande. Bertil Gärtner ger uttryck för en mycket stor kärlek och samhörighet med världskyrkan som innefattar alla döpta, men framförallt med den Svenska lutherska kyrka han verkat i under sitt liv.  Han har ju ofta varit en stridbar person som sagt ifrån när han tycker att den officiella kyrkan gör avsteg från den evangeliska tron, och han berättar att han ibland fått frågan varför han inte lämnat Svenska kyrkan. "Om inte Gud placerat mig här i denna kyrka hade jag för länge sedan lämnat den åt sitt öde. Men nu är jag satt här och min förklaring till detta finns skriftligen i nästa OAS-blad", skriver han.

 Och Oas-bladet har just kommit ut.  I sina funderingar över om att lämna Svenska kyrkan eller stanna kvar berättar han att han på sina resor träffat kyrkliga diginitärer både i öst och väst, bla. den förre påven Johannes Paulus II, och dryftat frågan, men han har alltid fått samma svar: Du skall stanna där du är. Detta är hans övertygelse också idag.

Jag uppfattar att det ligger något mycket vist i detta beslut. Kyrkan har i alla tider slitit med problem och ofullkomligheter, (Paulus verkar ju inte ha haft det så lätt heller med de församlingar han grundat med tanke på alla förmaningar man läser om i hans brev), och det finns något oansvarigt över tanken att man skulle överge skeppet så snart det finns missförhållanden. Det skulle då bli kaos, och det är väl precis vad det blivit i kristenheten där samfund efter samfund nystartats så att kristenheten idag framstår som mycket splittrad. Om ett helande skall komma till stånd, så måste det finnas människor som är beredda att stanna kvar och hjälpa till att läka såren i det sammanhang där de befinner sig, istället för att jaga efter den ideala kristna miljö som de aldrig kommer att finna.

Min uppfattning är att trenden idag har vänt. Från att fly fältet, isolera sig från de andra och starta eget, så finns i kristenheten idag en allt djupare medvetenhet om ansvaret för enheten och helheten. Bertil Gärtners attityd är ett exempel på detta.

Men katolikerna då? Skall inte en rättrogen katolik tycka att Katolska kyrkan är tillräckligt, och det är bara för de andra att vända om och återkomma till moderkyrkan?. Så tänker en del traditionella katoliker som verkar tycka att inte ens påven är tillräckligt traditionellt katolsk (SSPX m.fl.), men kyrkans ledning har en mycket mer fördjupad inställning till detta. Den som är intresserad av hur chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Walter Kasper ser på detta kan läsa t.ex. Peter Artmans bok Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke (Artos förlag).

Vill man veta något om påven Benedikt XVI´s tankar kan man läsa intervjuboken av Peter Seewald: "Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen" (Veritas förlag). På Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening "Vem ska egentligen ansluta sig till vem?", svarar kardinal Ratzinger (intervjun gjordes år 2000):

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:

"De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad."

Jag tror både Gärtner och Ratzinger anar något av detta levande skeende som ingen kan styra över men som vi alla måste vara lyhörda för och var och en från sin horisont, sitt samfund, i trons lydnad vara öppen för vad Anden säger till församlingarna. Jag tror kristenheten idag befinner sig i ett liknande läge som Europa åren innan Berlinmuren föll. Ingen kunde ana hur det skulle gå till att ena öst och väst, men plötsligt så bara skedde det...

Könskomplementaritet eller endast personkomplementaritet?

 Gert Gelotte fortsätter sin kampanj mot Katolska kyrkans ledare och institutioner, nu genom en artikel tillsammans med Irène Nordgren i Kyrkans tidning. Gelotte har en polemisk argumentationsteknik , som en politiker, man får ett intryck att syftet med hans texter är inte att i ett filosofiskt samtal undersöka olika frågor, utan det handlar om att uppnå konkreta resultat. Därför är han inte mer tydlig med hur han egentligen tänker än vad nöden kräver, han sovrar i fakta så att han utelämnar eller lyfter fram, påstår eller förnekar alltutifrån vad som är nyttigt för stunden för att uppnå det avsedda syftet.

Föremålet för Gelottes och Nordgrens debattartikel i Kyrkans tidning är Newmaninstitutet som nu blir högskola. Institutet beskriver sina jämställdhetsmål i en skrivelse till Högskoleverket: ?Newmaninstitutets ledning, anställda och studenter ska aktivt eftersträva en miljö där jämställdhets- och likabehandlingsaspekter är integrerade i såväl rekryteringsförfarande som undervisning, forskning och annat arbete. Ingen ska behöva känna sig exkluderad, osynliggjord, diskriminerad eller trakasserad på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, trosuppfattning, psykiska/fysiska funktionshinder eller ålder.?

Artikelförfattarna säger sig vara intresserade av att följa hur Newmaninstitutet förverkligar sin jämställdhetsplan, men konstaterar samtidigt att detta nog blir svårt eftersom man verkar i Katolska kyrkan som tillämpar systematisk diskriminering av kvinnor genom att prästämbetet är förbehållet män. - Dubbelmoral tycks de mena, men de flesta känner till att alla som står under Högskoleverkets uppsikt måste ha en jämställdhetsplan, det är ett politiskt beslut som inte tar ställning till vilka principer ägaren eller lärarna har för övrigt.

Jag tror inte Gelotte och Nordgren är ett dugg intresserade av hur Newmaninstitutet  förverkligar sin jämställdhetsplan, deras intresse är att ta tillfället i akt för att ytterligare en gång klanka ner på Katolska kyrkan som insisterar på att prästämbetet är för män. Hittills har de myndigheter som övervakar lagstiftningen inte underkänt Katolska kyrkan som arbetsgivare eller mottagare av bidrag med åberopande av att man inte har infört kvinnliga präster. Då borde författarna lika gärna anklaga Högskoleverket för dubbelmoral. Eller Svenska kyrkan för den del som fortsätter att ha ekumeniska kontakter med Katolska kyrkan utan att framföra krav på att man upphör med denna diskriminerande praxis.

Det har egentligen länge förvånat mig att vi hört så lite kritik från Svenska kyrkans sida mot Katolska kyrkans syn på prästämbetet eftersom man med sådan övertygelse inom sina egna led för fram synen att det är könsdiskriminerande att inte ge kvinnor tillträde till prästämbetet och att man går så skoningslöst fram med kvinnoprästmotståndarna inom sina egna led. Därför är det logiskt med en artikel som innehåller de synpunkter som Gelotte och Nordgren framför i Svenska kyrkans organ, men det är inte logiskt att den är skriven av katoliker.

Jag tror att man inom Svenska kyrkan är rädd för en debatt om detta med Katolska kyrkan, eftersom man då skulle tvingas gå in i en mera djuplodande diskussion kring de teologiska frågorna, därför ger man sig hellre på de egna kvinnoprästmotståndarna som är lättare att avfärda för att de är få och de mest tongivande dessutom grånande. Man önskar styra diskursen helt till att det gäller en jämställdhetsfråga, så att motståndarna kan ställas till svars såsom motståndare till jämställdhet mellan könen.

Låt oss då adressera själva kärnfrågan: Är det en fråga om kvinnodiskriminering att prästämbetet är förbehållet män? Många ledande debattörer inom Svenska kyrkan och Svenska kyrkans ledning anser detta. Man kan inte säga om Svenska kyrkans ledning att de håller en fast kurs i alla frågor, men i denna fråga håller man en mycket fast kurs. Några katoliker anser samma sak, bland dem Gelotte och Nordgren liksom nunnan Louise Akers från ärkestiftet i Cincinnati i USA som har jobbat med freds- och rättvisefrågor i många år. Hon har på begäran av ärkestiftets utbildningskansli utformat kurser i ämnet kyrka och rättvisa. Hon anser att kvinnor bör få ordineras till präster i katolska kyrkan och menar att det är en rättvisefråga som har sin grund i människors lika värde.

Frågan är ställd, den kräver ett ärligt svar, och människor måste respekteras inom Kyrkan vare sig de kommer fram till den ena eller andra ståndpunkten. Det förutsätter ett öppet samtal, det går inte att lägga locket på genom att hänvisa till att nu har Katolska kyrkans läroämbete en gång för alla bestämt sig för hur det skall vara. Men jag håller inte med om att frågan om prästämbetet primärt är en jämställdhetsfråga. Det är ingen mänsklig rättighet att få bli präst, precis som det inte är någon mänsklig rättighet att få ingå ett sakramentalt äktenskap för vilka kontrahenter som helst. Och kvinnor har många möjligheter att få utlopp för sina andliga kallelser i Kyrkan, kyrkohistorien har ju många exempel på detta. (Därmed inte sagt att Katolska kyrkan inte måste bli bättre på jämställdhet mellan könen, precis som samhället  övrigt).

Jag är inte den som av egen principiell ståndpunkt är övertygad om att kvinnor skall vara utestängda från prästämbetet, men jag har mött dem som tänker så och tycks sätta denna fråga framför tron i övrigt, de säger: "Om Katolska kyrkan skulle tillåta kvinnliga präster, då lämnar jag kyrkan". Så skulle inte jag säga, jag skulle själv inte kunnat tänka ut att ordningen skall vara på det sättet, men jag konstaterar att det är den ordning som är fastställd och som de som är bärare av Kyrkans läroämbete är väldigt eniga kring. Om läroutvecklingen emellertid skulle bli sådan, att vid ett ekumeniskt koncilium i framtiden biskoparna tillsammans med påven kommer fram till att prästämbetet skall öppnas för kvinnor, så skulle jag acceptera det. Men jag anser mig inte moraliskt förpliktigad att tillsammans med Gelotte och hans meningsfränder gå emot Kyrkans läroämbete och driva deras linje. Att följa läroämbetets linje strider inte mot mitt samvete.

Mina funderingar under sista åren har gått i den riktningen att jag tror att kvinnoprästfrågan inte kan ses isolerat, utan den är en del i det större sammanhang som har att göra med synen på könen, könskomplementariteten och äktenskapsteologin i stort. Det finns en logisk utveckling i Svenska kyrkan från öppnandet av prästäbetet för kvinnor och till accepterande av könsneutrala äktenskap där könskomplementariteten inte längre ses som viktig utan man talar endast om personkomplementaritet.

Det finns en polaritet mellan å ena sidan Kyrkans syn på komplementariteten mellan man och kvinna som en grundläggande teologisk och antropologisk fråga, ja grundlägande för hela den mänskliga existensen å ena sidan och den nya queer-ideologin som relativiserar och ifrågasätter detta perspektiv å andra sidan. När man ser vilka krafter som har tolkningsföreträde i Svenska kyrkan i dessa frågor, så är det uppenbart att det är ledande personer som står queer-ideologi nära eller som åtminstone inte är främmande för att anlägga ett sådant kritiskt perspektiv på Kyrkans traditionella syn och som använder sin plattform till att driva dessa frågor. Hit hör t.ex. Jesper Svartvik, medlem i Svenska kyrkans teologiska kommitté och var drivande i att få igenom beslutet att könsneutrala äktenskap är i enlighet med Svenska kyrkans teologi, liksom Malin Ekström och Ann-Louise Eriksson, chef för Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. Dessa forskare verkar uppfatta sina roller mera som att vara ideologer än forskare, och finner en naturlig allians med vänsterliberala intellektuella utom och inom kyrkorna som är tongivande i mediavärlden, t.ex. Helle Klein och Gert Gelotte. Att man har media på sin sida gör att man har tolkningsföreträde och kan ange diskursen, vilket leder till att allt det Katolska kyrkan säger i denna fråga inte blir synliggjort utan direkt speglat såsom konservativt, bakåtsträvande, diskriminerande. Det går t.ex. knappast att nämna Humanae vitae utan att dra en skur av ogillande uttalanden över sig. Det är synd. Genom denna fördomsfulla enkelspåriga läsning av Humanae vitae missar man en hel del av vad som egentligen står där.

En person inom Katolska kyrkan som verkligen försökte sig på att fördjupa diskussionen och lägga ut och förklara Katolska kyrkans syn var påven Johannes Paulus II. 1979 och framåt höll han under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på KROPP OCH SEXUALITET. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad som kom att kallas KROPPENS TEOLOGI. Undan för undan har denna samling betraktelser upptäckts av eftervärlden, här finns källan till en sexuell kontra-revolution och en återupptäckt och en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva och livsbejakande helhetssyn på kropp och sexualitet. Kyrkan behöver ett nytt närmande till dessa frågor som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Kroppens teologi är ett försök att anlägga ett sådant perspektiv.

Det är inte givet att de moderna queer-ideologerna har rätt och att Katolska kyrkan har fel. Det kan ligga något grundläggande riktigt och för människan gott i att bejaka den könskomplementaritet som kommer till uttryck i Katolska kyrkans och större delen av världskristendomens syn på dessa frågor. Om resten av samhället går vilse här är det viktigt att åtminstone Kyrkan står fast. Och detta har ingenting att göra med diskrimineringsfrågor, varken när det gäller kön eller sexuell läggning.

Vadstena samlar Sveriges katolskt kristna

 

I helgen var jag i Vadstena. Lördag den 5 september samlades Sveriges katoliker till stiftsvallfärd som brukar hållas vartannat år. Enligt Världen idag var det drygt 3000 deltagare. Samtidigt firade Sveriges unga Katoliker 75-årsjubileum genom ett möte som varade 4-6 september. Som Signumbloggen skriver är Vadstena en viktig samlingspunkt för det katolska Sverige: "Slottet i Vadstena, en påtaglig symbol för Vasakungarnas makt och delvis byggt med material från Birgittasystrarnas kloster, har under de senaste decennierna fungerat som plats för en rad stora katolska evenemang, såsom påvebesök, stiftssynod, Birgittajubileum och stiftetsvallfärder. Fast minst lika viktiga som slottet och Blåkyrkan är förstås ortens bägge nu aktiva klostergemenskaper. Birgittasystrarnas kloster och deras gästhem i stadens mitt, liksom Mariadöttrarnas kloster med gästhem i det närbelägna Omberg spelar  en ovärderlig roll i sammanhanget. Systrarna med sina karaktäristiska ordensdräkter fanns också talrikt företrädda i vimlet i helgens katolska folkfest." Vadstena är Sveriges viktigaste pilgrimsort, där finns den heliga Birgittas skrin i Blåkyrkan, Birgitta som är världens mest kända svenska person och ett av Europas skyddshelgon, en kraftfull kvinna som inte drog sig för att förmana både påve och furstar.  Ingen plats kunde vara lämpligare att samlas på och be för Sverige.

 Själv var jag där med en grupp funktionärer från KKS (Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige). Olika organisationer och grupper i Katolska kyrkan hade möjlighet att presentera sig och blev erbjudna ett bord i en av de stora salarna i Vadstena slott. KKS bord var välbesökt och bl.a. sålde vi ICCRS´s presentations-DVD om Karismatiska förnyelsen, en video på 30 minuter som finns på olika språk som beskriver hur Karismatiska förnyelsen började, vad påvarna sagt om förnyelsen, samt ICCRS roll som samordnare av förnyelsen på det internationella planet (finns i KKS webbutik). Genom vår hemsida kommer KKS i kontakt med många invandrare som varit med i karismatisk förnyelse i sina hemländer och som nu letar efter liknande grupper i Sverige. Vi är glada när vi kan hänvisa till de bönegrupper och evenemang vi erbjuder. Flera kom fram till vårt bord och uttryckte sin glädje att ha kunna knyta kontakt med förnyelsen i Sverige.

  KKS ordförande, diakon Pancho Chin A Loi med en grupp ungdomar framför KKS informationsbord

 Ett tecken på det ökade ekumeniska intresset för Katolska kyrkan är att båda de kristna dagstidningarna Dagen och Världen idag rapporterade om händelsen. Dagen var även på plats och hade ett informationsbord tillsammans med de övriga grupperna och organisationerna.

SUK, Sveriges Unga Katoliker, hade ett tredagarsmöte där man firade organisationens 75-årsjubileum. Det var workshops, fotboll och femkamp samt givetvis mässa och bön. Ungdomarna deltog i den stora vallfartsmässan på borggården på lördagen, man hade olika workshops, t.ex.  om etik och moralfrågor och Pancho Chin A Loi ledde en uppskattad workshop om lovsång.  På fredagkvällen var det stor fest med olika artister, bl.a. Daniel Saucedo som är katolik och gärna ställde upp att efter förfrågan komma till mötet. Tidigare SUK-ordförande genom åren var inbjudna och man bjöd på födelsedagstårta och ett praktfullt fyrverkeri. Ett mindre lyckat inslag i programmet var ståuppkomikern Erik Löwnthal som drog en del ganska vulgära sexuella skämt som egentligen borde vara opassande  även för en normal krog-pulik och som definitivt var opassande i denna katolska miljö med närvaro av biskopen och ordenssystrar och ungdomar som söker sin identitet som katolskt kristna i samhället. En monumental brist hos artisten på känsla för den miljö han vistades i. Kanske också en brist på kulturkompetens hos den som planerat programmet som borde förstått att man kunde vänta sig sådant av en sekulariserad ståuppkomiker som normalt verkar i krogmiljö.

Den finaste delen av lördagkvällen var den nattliga tillbedjan av sakramentet som vidtog efter fyrverkeriet som avslutade festen. Alla ungdomar gick till den stora idrottshallen och satt i grupper på golvet, och i mitten hade man rest ett altare med levande ljus där man ställde fram det heliga sakramentet. I tystnad varvat med stilla lovsånger fick alla möjlighet att stilla sig och komma nära Jesus själv i tillbedjan och bön. Det var ett mycket stämningsfullt och andligt laddat moment. Biskop Anders hade som inledning till denna del av kvällen inbjudit ungdomarna att öppna sina hjärtan för Gud och söka att komma närmare honom.

  Biskop Anders med f Frans Schneider och "Danne". Frans Schneider är en av dem som skall ingå i teamet av präster som skall arbeta speciellt med ungdomarna.

  Diakonerna Björn Håkonsson och Kennet Pålsson med biskop Anders i samband med mässan på borggården.

[ Fler bilder här.]

---

Posted 2009-9-7 7:42 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ungdomar, anders arborelius, Vadstena, Katolska kyrkan i Sverige, suk, stiftsvallfärd

Fantasifulla konspirationsteorier om judar är seglivade (och farliga!)

 Jag skulle inte reflektera över detta på min blogg om det bara vore kuriosa, men det tycks finnas en tradition av myter och konspirationsteorier om judar som lever sitt eget liv och bildar en bakgrund till rykten och anklagelser som kommer upp än idag, en slags mörk avgrund som antisemitiska teorier och beteendemönster hämtar sin näring ifrån. Ännu allvarligare blir det när sådant leder till förföljelse och progromer.

I samband med Donald Boströms artikel i Aftonbladet kunde man känna igen dragen från den gamla medeltida myten om att judar använder rituellt dödade kristna barns blod att baka in i  det osyrade brödet som äts på påsken. Docenten i Teologi, Anders Gerdmar från Uppsala har forskat i detta och är aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism" (Brill, 2009). Se också hans artikel på Newsmill och i dagens nummer av Världen idag.

Gerdmar redogör för dessa myters uppkomst under medeltiden. Bakgrunden är uranklagelsen mot judarna för deicid, att ha mördat Kristus. Denna förkunnelse florerade inom kyrkan redan från de första århundradena och levde vidare också i de protestantiska kyrkorna efter reformationen. Den har lett till mycket förföljelse och övergrepp mot judar under historiens lopp. Idag tar kyrkorna avstånd från detta synsätt, och Anders Gerdmar skriver att Katolska kyrkan är den kyrka som tydligast tagit avstånd från antisemitismen. Han syftar på dokument som Nostra Aetate och Johannes Paulus II´s och Benedikt XVI´s besök i synagogor, i 1900-talets koncentrationsläger och i det Heliga landet, och det försoningsarbete som inleddes av påven Johannes Paulus II som å kyrkans vägnar bad det judiska folket om om förlåtelse för tidigare övergrepp. Värt att notera är att "den svarta legenden", anklagelserna mot påven Pius XII för judefientlighet och passivitet under Andra världskriget är en falsk myt. Detta står allt klarare när man nu öppnar arkiven. Tvärtom gjorde Pius XII mycket för att rädda många judar undan förföljelsen. Gerdmar påpekar att deicidanklagelsen är absurd, eftersom även trosbekännelse säger "pinad under Pontius Pilatus, korsfäst död och begraven". Det var en italisk man som beordrade avrättningen och romerska soldater utförde den, judarna som kollektiv kan inte knytas till brottet även om det judiska ledarskapet hörde till anstiftarna. Skulle Jesu död ge upphov till någon antietnisk rörelse borde det i så fall vara antiitalienism.

Men de judefientliga myterna har levt sitt eget liv och återkommit i olika former. Tre olikastereotyper kan urskiljas:

• Judar som blodtörstiga och ritualmördare
• Judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt
• Judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta

Föreställningen om judens girighet och ekonomiska makt florerade ju i Tyskland på 1930-talet, och tanken på en judisk världskonspiration ingick i Hitlers retorik och återkommer i våra dagar i muslimsk antisemitisk propaganda. Det var också ett viktigt element i de föreställningar som SSPX-biskopen Williamson hade och som fanns dokumenterade genom flera texter signerade av honom på internet.

Den brittiska katolska tidskriften Catholic Herald hade för ett år sedan en artikel om antisemitism hos Levfebristerna och hänvisar till dokument av Williamson på internet där han hänvisar till de beryktade Protocols of the Elders of Zion, dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden, men det rör sig i själva verket om förfalskningar. De är dock allmänt kända och hänvisas till i många ny-nazistiska kretsar. Richard Williamson hänvisar till protokollen i ett brev till sina vänner och välgörare daterat 1 maj år 2000 som låg ute på internet tidigare på SSPX kanadensiska hemsida. Där hänvisar han till förhören med  Christian Rakovsky av en agent till  Stalin i ryskt fängelse natten mellan 25 och 26 januari 1938, samma natt som det var några märkliga ljusfenomen över himmelen i norra Europa vilka satts i samband med profetior från uppenbarelsen av Maria i Fatima.  (Maria säger i en av uppenbarelserna "...när ni får se natten upplyst med ett främmande ljus, ska ni veta att detta är tecknet på att Gud kommer att straffa världen för alla dess brott, genom krig, svält och förföljelser av Kyrkan och den Helige Fadern".  Det är i samma uppenbarelse där hon ber att Ryssland skall vigas till hennes Obefläckade Hjärta, vilket skall leda till Rysslands omvändelse. I jariuari 1938 visade sig ett väldigt norrsken över Europa, en månad innan Tysklands intåg i Österrike - en del tolkade detta som det ljussken som hänvisats till i Fatima-uppenbarelsen). Rakowsky som av konspirationsteoretiker sägs vara en av de mäktiga i världen och påstås också vara frimurare. Frimureriet verkar figurera flitigt i dessa konspirationsteorier.

Protokollen från förhören med Rakovsky av Stalins agent skall ha smugglats ut ur fängelset och innehåller information om den judiska sammansvärjningen.  I brevet skriver Williamson bl.a. följande:

...Christian Rakovsky (Christian only in name), one of the internationalists who considered Stalin had betrayed Communism by putting the interests of Russia and himself first. Rakovsky, to save his life, promised to tell Stalin secrets of great value to Stalin. Stalin who knew that Rakovsky was one of those few men who are the real rulers of the world, agreed to listen. The resulting interrogation of Rakovsky by one of Stalin's agents inside the prison was recorded by the interpreter present for the interrogation, and by him it was smuggled out of the prison. By remarkable circumstances it reached the West, where it should be far better known than it is, but of course the modern world has a thousand ways of smothering its own dirty secrets. God puts in men's hands the "Protocols of the Sages of Sion" and the "Rakovsky Interview", if men want to know the truth, but few do. What Rakovsky told Stalin's agent was that as far as "they" were concerned (meaning the internationalist plotters for world control by money) he, Stalin, had betrayed their Communist Revolution in Russia. So to bring Stalin down, "they" had brought Hitler to power by giving to his Nazi party crucial financial support in the late 1920's....

Rakovsky's interrogator required confirmation of such secret realities. Rakovsky told him to check out his truthfulness with the USA ambassador in Moscow! This Mr. Davis duly confirmed everything Rakovsky had said. Rakovsky's life was spared. Stalin put out the feelers to Hitler, and the Ribbentrop Pact and World War Two were well on their way. Now when exactly did the Rakovsky interview take place? From midnight to 6 am, Moscow time, in the night of Jan. 25/26, 1938, or, from 9 pm to 3 am West European time! In other words, the beginning of that interview overlapped exactly with the end of Our Lady's warning light in the night sky!

Williamson har också enligt vissa källor sagt att han tror att USA´s regering ligger bakom 11 september-händelserna. Varför tar jag upp så mycket detaljer om Williamson? Har inte SSPX tagit avstånd från honom? Att en person med så långtgående konspirationsföreställningar om judar och som dessutom förnekar förintelsen under lång tid kunde ha en högt uppsatt position inom SSPX måste enligt mig ha någon form av signifikans annat än att han är en ensam galning som råkat slinka in. SSPX avståndstagande från Williamson har skett under galgen, och man har sagt så lite som möjligt. Motivet till avståndstagandet har explicit sagts vara att han är en belastning för rörelsen genom sina okloka uttalanden, man har inte kommenterat hans antisemitiskt färgade teorier.  Frågan hur det förhåller sig med antisemitismen inom SSPX har inte blivit uttömmande besvarad. Att SSPX verkar dra till sig vissa personer som har förkärlek för konspirationsteorier verkar klart, men frågan är hur man ser på dem inom SSPX, är det objudna gäster som svärtar ner brödraskapets rykte, eller delar de det som är dess livsluft om än i mera extrem form än de mera moderata anhängarna?  Katolska kyrkan har tydligt tagit avstånd från antisemitismen och de synsätt som pekar i den riktningen, men är SSPX en relikt där detta synsätt lever kvar?

I diskussionen på min blogg tidigare angående SSPX-affären var det en del kommentatorer som menade att förnekande av Förintelsen inget har med antisemitism att göra, och jag noterade att även Williamson resonerade som om han inte var antisemit i den bemärkelsen att han hade något emot enskilda judar, inte ens judar som folkslag. Det han menar sig motarbeta är den judiska världskonspirationen i vilken ingår att upprätthålla myten om Förintelsen. Eftersom han ser denna konspirationen som ett faktum, och att han ser det som ett faktum att Förintelsen inte ägt rum, så är det en faktamässig bedömning han gör, ingen nedvärdering av det judiska folket som sådant. På så sätt försöker dessa män genom att hela tiden vrida och vända på de språkliga definitionerna få kritikerna att framstå som lögnare.

Förnekande av Förintelsen ingår ju också i propagandan i flera muslimska länder. Irans ledare har öppet uttalat sig om detta, och nu sist kunde vi läsa om Hamas som protesterade mot att lärobäcker som FN skulle tillhandahålla lärde ut om Förintelsen.

 I fenomenet antisemitism kan man urskilja två mönster, ett aktivt och ett passivt. 

1. Det aktiva mönstret. Själva konspirationsteorierna. Dessa är ganska absurda och omfattas av extremister som Richard Williamson och andra som funnit en fristad inom SSPX, Irans ledare Mahmoud Ahmadinejad, Hamas, nynazistiska rörelser. Man kan tycka att dessa teorier är så absurda att de borde vara ofarliga och avfärdas som kuriosa. Men de har varit seglivade genom historien och försåtligt påverkar de attityder och beteendemönster i folkdjupen. När dessa teorier bejakas och omfattas av ledare med politisk makt, såsom tidigare Hitler, nu en del muslimska regimer blir det riktigt farligt.

2. Det passiva mönstret. Ovilligheten att ta avstånd och en benägenhet att se mellan fingrarna på förtal och hot mot det judiska folket. Drivkraften bakom en sådan passiv hållning behöver inte vara en verklig antisemitism, skulle man anklaga människor som är inne i detta beteendemönster för antisemitism skulle de absolut förneka och slå ifrån sig att de omfattar några som helst antisemitiska sympatier, ofta handlar det kanske mera om omedvetenhet, en vana som man inte ens tänker på, kanske kombinerat med en ovillighet att stöta sig med dem som mera aktivt står för en antisemitisk hållning, såsom ett flertal muslimska regimer.  

Ett aktuellt exempel är svenske utrikesministern Carl Bildts ovilja att uttala något som helst omdöme om situationen med anledning av Aftonbladsartikeln om påstådda organstölder. Utrikesministern hänvisar till att fördömande av artikeln skulle vara olämpligt då yttrandefrihet är en del av svensk grundlag. Men det handlar ju inte om att censurera svensk press. Bildt har i andra sammanhang inte alls, t.ex. på sin blogg, varit rädd för att uttala omdömen om sådant som påståtts i pressen. Självklart är regeringen inte förhindrad att uttala sin mening kring obefogade anklagelser som underblåser antisemitism. Jämför bara med hur hur Europeiska regeringar fördömde Muhammedkarikatyrerna, då gick det bra att uttala sig.  

En som är kritisk till den Svenska regeringens tystnad är professor Alan Dershowitz, ledande judisk auktoritet i USA, som skriver i Christian Science Monitor: (översättning från Dick Erixons blogg)

Som jude, men också en stark försvarare av yttrandefrihet, är jag bestört över Sveriges fega undfallenhet för ondska. Yttrandefrihet är också kopplad till vissa förpliktelser. En av dem är att fördöma falskt tal. Det bästa svaret på falska utsagor är inte censur utan sanning.Genom att förbli tyst inför häpnadsväckande och icke underbyggda anklagelser framförda i Aftonbladets artikel, har den svenske premiärministern och utrikesministern oundvikligen skapat intrycket av att de sympatiserar med författaren, och kanske även med hans slutsatser — eller i vilket fall, att de inte bryr sig om att ta avstånd från antijudiska budskap.

Tystnaden och passiviteten kan bli farlig i längden. Förut ville man inte stöta sig med Hitler.  Idag är det muslimska regimer man inte vill hamna i bråk med. Frågan är när och hur det skall stoppa.

Aftonbladet Dick Eriksson DN SvD Dagen DN Dagen

---

Posted 2009-9-2 16:24 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Judarna, antisemitism, hamas, iran, SSPX, richard williamson, förintelsen, konspirationsteorier, islamism, aftonbladet, elders of zion, donald boström

Jag har ingen aning (2): Jesper Svartvik

 En som inte hade någon aning om innehållet i reservationerna mot Svenska kyrkans läronämnds slutsats att det är i linje med kristen tro  att acceptera samkönade äktenskap var Jesper Svartvik, präst, ledamot av Svenska kyrkans läronämnd och professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Han är en av dem som skrivit läronämndens förslag.  " Jag har inte läst de reservationer som kommit in, så jag kan inte uttala mig om dem", säger han till Dagen.  Samtidigt säger han att man haft bra samtal i läronämnden, att det i förväg stod klart att några skulle komma med med reservationer. Man får nog förhålla sig skeptisk till denna påstådda okunskap, kanske handlar det mera om ett diplomatiskt sätt att slippa uttala sig för att undvika en offentlig diskussion. Har man haft bra diskussioner torde det inte finnas någon tvekan om det huvudsakliga innehållet i reservationerna. Svartvik säger dessutom i Dagen-intervjun att han tycker  det är viktigt är att det förs ett bra samtal och att olika uppfattningar får plats. Det skorrar falskt när de som inte samtycker till den officiella linjen så tydligt marginaliseras. Anders Wejryd säger sig inte se något problem i att biskoparna har skilda åsikter: "Det tycker jag visar ett tecken på mognad och att det är ett högt i tak, det är så jag vill ha det", säger han till Dagen. Men han tycker uppenbarligen inte att deras åsikter skall ha någon betydelse för beslutets utformning. Skickligt använder man olika tekniker att lotsa opinionen dit man vill:

1. Osynliggörande och ignorans: Reservationerna framställs som betydelselösa. "På mötet var det några som sa att de skulle komma med reservationer" (Svartvik),  historiskt sett inte är så ovanligt att någon reserverar sig,  Bertil Gärtner reserverade sig, och även andra, så det är inget helt unikt." (Svartvik). Sanningen i detta fall är ju att kritiken mot beslutet är omfattande, 8 av 20 ledamöter varav 6 biskopar har avvikande mening och har framfört tungt vägande reservationer.

2. Anfall är bästa försvar: Anklagelser mot dem som har avvikande mening för bakåtsträveri, att hindra en nödvändig utveckling, homofobi etc. "Att frågan skall utredas mer har man hävdat från motståndarhåll tidigare. Dessutom har motståndarna till reformen anfört att det skett alltför bristfällig ekumenisk överläggning.  Detta påminner alltför väl om tidigare skeden i Svenska kyrkans liv" (Martin Lind om de sex avvikande biskoparna) "vi behöver fatta beslut för människornas skull" (Martin Lind).

3 Förespegla att allt är välutrett. Visserligen har ägnats många timmar åt frågan. Inför införandet av välsignelseakt för homosexuella par anordnade teologiska kommittén 6-9 september 2004 en hearing med många inbjudna talare. Den teologiska bedömningen av hearingen blev klar den 12 april 2005, och Carl Reinhold Bråkenhielm, ordförande i kommittén, meddelade att man kommit fram till att homosexuella partnerskap bör välsignas i kyrkan och att det ligger helt i linje med den kristna etiken. Som skäl angavs också att det redan på många håll etablerats en kyrklig praxis med förbönsakt för dem som ingått partnerskap och att den på många håll alltmer kommit att få karaktären av en välsignelsegudstjänst. Hur man kunde komma fram till detta är inte helt lätt att förstå, eftersom många av de som deltog i hearingen framförde argument som pekade i helt annan riktning. Sedan har säkert frågan stötts och blötts i många diskussioner, men någon konsensus föreligger inte, och det synes mig anmärkningsvärt, vilket flera av reservanterna också är inne på, att ett beslut om viktiga teologiska frågor som innebär en radikalt ny kurs beslutas av en teologisk kommitté med knapp majoritet och där sex biskopar reserverar sig. Att många timmar ägnats åt en fråga är inte samma sak som att den är välutredd.

Talet om att det är välutrett motsägs även av texten där beslutet presenteras. Där sägs: "Tidspressen har ställt exceptionella krav på kyrkans beslutsprocess. Läronämnden konstaterar att detta avspeglas i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 med bilagor. Dock kommer såväl förankringsarbetet som arbetet med kyrkoordningen och Kyrkohandboken att fortsätta. " Texten resonerar kring skapelseteologin och den väsentliga frågan om på vilket sätt tron att människan är skapad till man och kvinna relaterar till äktenskapets innebörd. Därefter för läronämnden ett resonemang om att inte ensidigt framhålla könskomplementaritetens värde för äktenskapet, utan att man istället vill betona personkomplementariteten. Slutligen konstaterar man att Svenska kyrkan även fortsättningsvis rymmer olika uppfattningar i frågan om huruvida samkönade äktenskap är förenliga med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Texten skulle kunna fungera som ett PM eller diskussionsunderlag för ett fortsatt samtal om dessa frågor, det som framförs är på inga sätt ett material som är ett fullödigt beslutsunderlag. Då är argumentationen i reservationerna mycket mera gedigen och övertygande till förmån för att inte fatta beslut nu. Det är svårt att förstå hur Wejryd och Lind kan säga att detta är ett fullgott beslutsunderlag och att frågan är tillräckligt utredd. De motsägs t.o.m. av Läronämndens egen text.

I samband med att beslutet om välsignelseakt togs sades tydligt att detta på inget sätt är ett steg mot att Svenska kyrkan skulle acceptera könsneutrala äktenskap.  Nu åberopas tvärtom denna praxis att välsigna homosexuella par som ett argument för att det inte går att hävda att äktenskapet inte kan gälla också för två personer av samma kön.

4. Tala maktspråk. Linköpingsbiskopen Martin Lind  säger att inga krav på ytterligare utredningar nu får hindra ett beslut. Beslutet skall genomföras nu.

5. Stryka de kritiska medhårs eller vara så vag i sin framtoning att det inte går att kritisera:  "Bra att det är högt i tak", "bra samtal i läronämnden...",  "läronämndens beslut bekräftar att det finns starka teologiska skäl för att viga par av samma kön och att det är förenligt med Svenska kyrkans bibelsyn och tolkningssätt" (Wejryd).  "här gör nu de flesta bedömningen att underlaget är tillräckligt" (Wejryd),   vi är inga "parlamentarister" så varje sammanträde kan innebära oväntade utgångar, det är det som är tjusningen" (Wejryd).

Men ett parlamentaristiskt spel är väl just vad det verkar handlar om. Man har bestämt sig för att beslutet skall genomföras, strunt samma hur många biskopar man kör över, och strunt samma hur andra kyrkor ser på det hela. Samtidigt är man säkert rädd för att inte kunna ro processen i hamn, och att människor skall börja ta intryck av kritikernas synpunkter.

Läronämndens yttrande + alla reservationer finner du här.

Dagen: Vrid klockan tillbaka.

 _______________________________________________

Sammanfattning av reservationerna:

Reservation 1: (Carl Axel Aurelius, Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg, Karin Johannesson, Ragnar Persenius, Hans Stiglund) Man tar fasta på tankegången att istället för det sedvanliga man – kvinna tala om ”persongemenskap”. Tankegången är intressant, menar man,  men den skulle behöva utvecklas vidare för att övertyga. Persongemenskaper kan vara av olika slag och variera med avseende på antal, kön, ålder och släktskap, påpekar man.

Man framhåller också att det tidigare beslutet i Kyrkomötet om välsignelse av ingånget partnerskap fattades mot bakgrund av att lagstiftningen då räknade med två olika institut, äktenskap och partnerskap. Den breda uppslutningen kring beslutet motiverades av viljan att stödja trofasta relationer i en tid av utbredd ansvarslös sexualitet bland såväl heterosexuella som homosexuella, inte av en förändrad äktenskapssyn.  Därför kan man inte ta detta till intäkt för att en utvidgning av äktenskapsbegreppet ändå är möjlig. 

Ett annat, avstressat, ekumeniskt och inomkyrkligt ansvarsfullt arbetssätt är fortfarande möjligt, säger reservanterna. Det infinner sig, om Svenska kyrkan avstår från den juridiska delen av äktenskapets ingående och överlåter den på staten. Vi skulle då få en situation som liknar andra länder med könsneutral äktenskapslagstiftning.

_________________________

Reservation 2: (Ragnar Persenius, Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg, Hans Stiglund) Reservanterna framhåller en klassisk äktenskapssyn: "Vi har framhållit i denna reservation att föreningen av man och kvinna är det grundläggande i äktenskapet. Ansvaret för barn är en konsekvens men inte en nödvändig förutsättning för ett äktenskap. Det är samtidigt viktigt att barnperspektivet, som Svenska kyrkan förbundit sig till i flera sammanhang, inte tappas bort. När detta perspektiv aktualiseras i Läronämndens yttrande framstår det som ytterst anmärkningsvärt att Läronämnden helt väljer att bortse ifrån, att det finns ett särskilt värde i barnets relation till sitt biologiska ursprung och möjligheten att växa upp i de relationer som hör till detta ursprung."

_________________________

Reservation 3: (Sven Thidevall, Carl Axel Aurelius, Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg, Hans-Erik Nordin Hans Stiglund). Denna reservation innehåller den längsta texten och utreder och sammanfattar både ekuemniska aspekter och förhållandet mellan kyrka och samhälle. Slutsats; "Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen."

(Läs mera på signaturen Stillsams blogg som ytterligare lyfter fram den tunga reservation 3.)

_________________________

Reservation 4: (Karin Johannesson). Reservanten tar upp det problematiska i själva beslutsproceduren och hur en lärobildningsprocess konstitueras. 
Kan Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära förändras utifrån det underlag som Kyrkostyrelsen presenterar för Kyrkomötet, frågar reservanten sig.  Först om den frågan kan besvaras jakande är det möjligt att gå vidare till enskilda innehållsfrågor.
"En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften, bekännelsen, det samhälle som vi är en del av och högst konkreta, nu levande människor med olika erfarenheter och åsikter."

Reservantens slutsats: "Jag finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Läro-bildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt."

 

---

Posted 2009-8-29 7:21 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Svenska kyrkan, äktenskapet, könsneutrala äktenskap, anders wejryd