Lakeland: The Show must go on!

 Jag blir betänksam när jag läser Peter Wagners kommentarer till Lakeland-händelserna. Wagners nyhetsbrev refereras i Dagen, det finns också att läsa på internet. Wagner är ledare för Apostlarörelsen, International Coalition of Apostles (ICA) och minst en av pastorerna i Lakeland-församlingen är med där också.

Wagner inger absolut noll förtroende och han lyckas trixa till det så att han på en gång förklarar att han inte alls var intresserad av eller kände till Todd Bentley särskilt väl, varför han ändå medverkade i cermonin där Bentley avskiljdes i slutet av juni, varför han nu inte ångrar det, och varför Lakeland-väckelsen nu skall fortsätta utan Todd Bentley.

Hans brev är ett försök att tvätta bort sin egen delaktighet i Lakeland-skandalen som nu i offentlighetens ljus vidlåder honom efter att ha var med i avskiljnings-cermonin, samtidigt som han propagerar för att Lakland måste fortsätta. Han säger att han hade rest till Lakeland på begäran av en av pastorerna där, Stephen Strader som också är medlem i ICA, eftersom det uppstått en kaotisk situation, att han inte alls kände till Bentley men att han ville stödja processen då han nu var där.

Om nu Bentley ansågs vara en nyckelperson i Lakeland-väckelsen och skulle avskiljas för tjänst borde Wagner verkligen intressera sig för honom och tillsammans med de övriga ledarna noga söka utvärdera saken innan de bad för honom. Redan innan skandlen i Bentleys privatliv uppenbarades fanns många frågetecken kring honom som ledarna borde ha sett. Aletheia blogg och tankesmedja som jag i andra sammanhang varit kritisk till har gjort ett bra research-arbete om detta.

En avskiljningscermoni som äger rum i offentlighet är en viktig sak. Hur den här saken nu hanterats devalverar hela betydelsen av hur andliga nådegåvor, förbön och liturgiska cermonier utövas och gör att Apostlarörelsen framstår som en charlatanernas lekstuga som riskerar att kasta karismatiskt inriktad kristendom i vanrykte. Apostlarörelsen har ju sina förgreningar i Sverige också, t.ex. i Knutby, det finns något som heter Rhema Center i Göteborg, och om nätverket är involverat i Kingdom Center i Höör har jag inte kunnat få bekräftat, men jag håller det inte för osannolikt. En som reflekterat över detta och tidigare har erfarenhet av nätverket men nu genomskådat dess negativa sidor är Peringe Pihlström. Han skriver: "Min övertygelse är att det går fel i apostoliska nätverk, inte p.g.a. den mänskliga faktorn, utan på grund av modellens bristfällighet."

Trots att Bentley avskildes för tjänst, och det profeterades över honom, så blev den omedelbara utvecklingen motsatsen till det som var intentionen. Wagner borde åtminstone ångra att han deltog i cermonin och erkänna att det var ett misstag när han nu har facit i hand, men istället trasslar han in sig i ett halsbrytande resonemang om att det ändå gangnade processen som ledde fram till att Bentley togs ur tjänst och vi nu får ett andra Lakeland utan Bentley. Läs Wagners text själva och säg vad ni tycker.

Om Wagner nu gjorde en så rakdikal missbedömning när det gäller Bentley, varför skall man lita på Wagner nu när han puschar för ett Lakeland 2? Här verkar ligga många hundar begravna, och jag anar big business bakom detta. Att så många människor reser till Lakeland och att det fått denna uppmärksamhet över hela världen innebär givetvis att stora pengar står på spel, och det finns ett kommersiellt intresse att detta fortsätter. Bentley utnyttjades hänsynslöst som en bricka i spelet så länge hans kunde användas, nu förs han åt sidan, men "the show must go on".

Den kulturradikala ateismen krackelerar?

 Henrik Berggren, ledarskribent i DN är ytterligare en kulturradikal individualist och ateist (så karakteriserar han sig själv) i den generation som vände Kyrkan ryggen som nu börjar fundera i annan riktning. I en signerad ledare med rubriken Kyrkan och jag berättar han om sina reflektioner. Bara det faktum att DN ägnar en hel ledare åt detta är ett tecken på att något håller på att hända i vårt kulturella media-klimat när det gäller synen på andlighet och kyrka.

Berggren berättar att han gick ur Svenska kyrkan vid 19 års ålder influerad av sina antiklerikala vänner. Gifte sig gjorde han borgerligt, han ville t.o.m. rensa bort alla referenser till att äktenskapet var instiftat till samhällets fortbestånd ur den borgerliga vigselcermonin. I individualistiskt nit ville han protestera mot att att samhället hade med hans kärleksliv att göra. Han konstaterar nu: "Det var kanske något inkonsekvent, eftersom jag trots allt ville lova trohet till min hustru inför vittnen i Göteborgs rådhus." Han konstaterar också att när barnen kom började han inse att "frasen om att äktenskapet var instiftat till samhällets fortbestånd inte var religiöst normativ utan sociologiskt deskriptiv: som förälder blir man oundvikligen en samhällsbärare."

Att vara människa är något mer än att vara ett statligt skattesubjekt, skriver Berggren. Det kristna barndopet handlar  om

...att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ. Ironiskt nog var den individualism jag dittills hyllat framvuxen just ur detta sakrament från 300-talet.

Sedan kommer livets andra ände, så småningom skall man dö och begravas i kretsen av sina närmaste. Berggren reflekterar:

"De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste. Kanske borde jag gå in i Svenska kyrkan igen, av omtanke om mina efterlevande. Fast en sådan pragmatism känns feg. Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten. Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet. "

Det är som om det blir för mycket med denna bekännelse av reträtten från kulturradikalismen, så det måste balanseras upp med en försäkran om att författaren inte gått och blivit kristen, den avslutande meningen lyder: "Men sen kommer tyvärr prästen." 

Berggren är inte unik, flera i det kulturradikala lägret har börjat tänka om. Jag har tidigare skrivit om Dick Erixon som upptäckt att mycket av samhällets grundvärderingar som frihet, rättvisa, människovärde vilar på vårt kristna arv. Han är lite mera öppen än Berggren inför  möjligheten av en kristen tro: "Jag befinner befinner mig på en upptäcktsresa", säger han,  "där jag gör nya upptäckter hela tiden". Angående Gudsbegreppet och det övernaturliga säger han: "Den inramningen har jag fortfarande svårt att hantera." Vissa andra som Göran Skytte har tagit steget fullt ut och blivit kristna.

Jag måste säga att det är modigt av Berggren och andra att dela med sig publikt av dessa tankar, jag kan tänka mig att motståndet mot kristendom och kyrka fortfarande är ganska kompakt inom de kretsar där de rör sig. Ett par exempel från blogg-kommentarerna till Berggrens artikel:  "Henrik Berggren har gått ur kyrkan men sitter lite fast där ändå, har inte riktigt lämnat den i själ och hjärta.",  "För även om det på något sätt är självklart att det inte finns någon Gud..." "Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken..."

Svaghetstecken, nej, jag ser det som en styrka att Berggren och andra är ärliga mot vad de känner och försöker utforska det. Svaghetstecken är det snarare att inte våga stå för sina känslor och erfarenheter av rädsla för vad andra skall säga. Jag tror det håller på att hända något i kulturklimatet i Sverige. Det hårföra ateistiska skalet håller på att krackelera. Berggrens utrop "Det är okej till prästen kommer!" skulle kunna ses som ett uttryck för denna hårdföra ateism, men lika gärna som en öppen fråga: Finns det något mer?

Visst, det är ett stort steg att ta in i en kristen tro, inte desto mindre är det många under 2000 års tid som tagit och tar det steget. De största motståndarna blir ofta sedan de hängivnaste försvararna. För Paulus blev mötet med Jesus abrupt och stormande på vägen till Damaskus, för andra går det kanske lite mera lugnt till. Men jag vill uppmuntra Berggren och andra: Våga utforska saken, det är inget farligt, men kan leda till något man aldrig sedan ångrar i livet.  Ett sätt är att anmäla sig till en Alpha-kurs. Dessa kurser ges runtom i Sverige och innebär möjligheten att utan motprestationskrav lära känna den kristna tron och med möjlighet att ställa vilka frågor som helst. Jag kan också rekommendera kursverksamheten vid Newmaniinstitutet för den som vill tränga djupare i de filosofiska frågorna.

Länk till Alpha-kurser

Länk till Newman-institutet

Cirkeln är sluten - kristendomens återkomst

 Socialdemokratiska politiker beslöt under 1900-talets första hälft att avvecka kristendomen, inte genom att skilja Svenska kyrkan från staten, utan genom att behålla statlig kontroll över kyrkan och att tillsätta biskopar som var så konforma med denna strategi som möjligt. Detta låter absurt, och man tror inte det är sant. Men det är faktiskt den historien Maciej Zaremba berättar i sin bok En fri kyrka. Göran Skytte påminner om detta i sin nya bok "Skytte omvänd". Denna strategi tycks ha lyckats väl, många minoriteter och religioner är det tabu att tala negativt om, blott kristendomen är tillåtet att håna och häckla på sätt sätt som skulle vara helt omöjligt i andra sammanhang. Göran Skytte kommenterar i en krönika i SvD journalisternas roll i detta. Han skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken ? och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden. Det är inte en naturlag att vissa värderingar förtigs och andra hyllas. Det beror på att enskilda journalister gillar vissa värderingar och ogillar andra och att de sedan uppträder i flock. Det är då det plötsligt kan uppstå en devot inställning till vissa företeelser, vissa värderingar. Medan andra plötsligt hamnar på svarta listan och blir föremål för spott och spe, tystnad och förlöjligande.

I vår tid tycks jakten på kristendomen ta alltmer absurda vändningar där politiker och tjänstemän tävlar om att vara mest nitiska: För ett par år sedan hade vi debatten kring förbud att fira skolavslutningar i kyrkan, i dagarna läser jag att en församling i Södermanland har förbjudits att sätta upp ett kors i en minneslund och att en frikyrkoförsamling i Uppland nekats bidrag till nya lokaler av Östhammars kommun med motiveringen att det är för exkluderande att ha inskrivet i stadgarna att medlemskap förutsätter att man omfattar den kristna tron. Jag tror att denna kristendomsfientlighet håller på att bita sig själv i svansen. Absurditeten i denna nitiska utrensning av det som varit en bärande del av vår kultur under årtusen inses av allt fler.

Det finns inte så många inom den kristna falangen som är bra sammhällsdebattörer, kristna har alltför mycket varit på defensiven. Jag tror emellertid att det är ett tidens tecken att vi ser offentliga personer som nu omvänder sig till kristendomen, ett exempel är Göran Skytte som med sin skarpa penna träder upp till kristendomens försvar. Ibland har liberaler setts som kristendomens fineder, eftersom man sätter likhetstecken mellan att tänka fritt och att vara emot alla normer och fasta värden. Men jag tror det är en grov missuppfattning. Fritt tänkande kan aldrig vara en fiende till kristendomen. Tänker man fritt kan man också tänka rätt, och genomskåda fördomar och mode-strömningar i tiden. Titt som tätt blir man överraskad av artiklar som kommer in i den liberala Expressen som uttrycker kristna perspektiv på olika samhällsfrågor.

Nu senast läser jag att den liberale bloggaren Dick Erixon har tagit bladet från munnen när det gäller synen på kristendomens roll i den västerländska kulturen. Han intervjuas i Världen idag och säger bl.a. att de liberala tankegångarna som frihet, rättstat endast fungerar som ett juridiskt och strukturellt ramverk, men att det bakom tron på rättstaten ligger djupare värderingar:

"Jag upptäckte att på kultur- och civilisationsnivå är jag kristen. Det är den kristna värdebasen som är grunden för allt vårt tänkande i västvärlden... De mänskliga rättigheterna är något som varje kultur borde få upptäcka. Det har ett universellt värde men har sin grund i den kristna människosynen. Alla andra kulturer utom den kristna har rangordnat människan..."

Det kristna begreppet synd ser Dick Erixon som något mycket positivt:

"Synden, att människan är fallen och felbar, är grunden till all självkritik... vetenskapens framväxt hänger ihop med att man får ifrågasätta. När man i alla andra kulturer ifrågasätter och kritiserar blir man kränkt. I den kristna kulturen vill man ta reda på om det ligger något i kritiken. På grund av syndbegreppet har vi lärt oss att ompröva och kunna ta in ny kunskap."

Erixon kommenterar intervjun på sin blogg och skriver bl.a.:

De som vill utmana staten måste kunna göra det på en civilisatorisk grund, inte bara säga att man är emot statens regler och förbud. Och för Sverige är den grunden, vare sig man vill erkänna det eller inte, kristen. Jag tycker den här sortens samtal tillhör de viktigaste vi kan ha i vår tid. När mycket sätts på ända och blir obsolet gäller det att verkligen veta vem man är. Identitet är det som kan skapa trygghet i en föränderlig värld. Därför behöver vi söka bakåt, knyta an till vår kultur och våra traditioner. Inte för att exkludera andra, men finna oss själva.

Dick Erixon menar att många även inom de kristna institutionerna kommit bort från det grundläggande kristna budskapet, och särskilt kritisk är han till Svenska kyrkan där han delar den analys som gjorts av Zaremba, Skytte m.fl. Också många präster och lekmän inom Svenska kyrkan är djupt bedrövade av utvecklingen inom Svenska kyrkans ledning, men utåt är de sparsamma med kritik eftersom de också älskar sin kyrka och inte i onödan vill orsaka splittring. En utomstående person som Erixon kan vara mera frispråkig. I Värden idag-intervjun säger han: "Jag upplever att Svenska kyrkan är väldigt ateistisk och materialistisk i sitt språkbruk... Det finns en politisk korrekthet i Sverige som, även om den är antikristen, verkar ha trängt djupt in hos de kristna".

Så långt Dick Erixon. Det är insiktsfulla tankar av en person som inte ens själv betraktar sig som troende kristen. Den socialdemokratiska avkristnings-strategin tycks ha lyckats när det gäller Svenska kyrkans ledning som berövats sin kraft och inte längre har initiativet när det gäller att vittna om den kristna tron. Men att avkristna Sverige har man inte lyckats med, så där är man tillbaka på ruta ett. Vi ser hur kristendomen kommer tillbaka på bred front, både inom frikyrkorna, inom katolska och ortodoxa kyrkorna och i Svenska kyrkan genom tusentals olika grupper som fungerar ute i de olika församlingar med människor som praktiserar sin tro i ord och handling. Kyrkorna är vår störta folkrörelse som varje vecka samlar långt flera än idrottsrörelsen, men det är en verklighet som inte syns så mycket av i media. Det finns en ekumenisk anda som aldrig förr där kristna ur alla läger finner varandra och gläds åt att göra det kristna kärleksbudskapet känt och spritt i samhället. Här finns en kraft som är mycket större än vad politiska ränker och strategier kan rå på.

Psykiatrins identitetsproblem

 När jag gick grundkursen i Kirurgi under min läkarutbildning fick jag lära mig av professorn att i en god kirurgs kunskaper ingår också kännedom om den klassiska litteraturen. Hans poäng var att i litteraturen inhämtar man människokunskap vilket är viktigt för att kommunicera och rätt utvärdera patientens symtombild samt förstå betingelserna för god återhämtning. Jag hade stor sympati för denna humanistiska inställning. Bl.a. därför sökte jag mig till psykiatrin som jag uppfattade hade en helhetssyn på människan där det förutom biologi också handlade om själen och om personens samspel med det sociala nätverket och kulturen. Johan Cullbergs krisperspektiv tilltalade mig och med honom som chef började jag mina psykiatriska läro-år i Nacka. Samma patienter som jag tidigare mött på slutna avdelningar på Ulleråker, tvångsintagna, tungt neddrogade mötte jag nu i öppen psykiatri, och den behandling de fick var inte enbart biologisk utan även samtal och socialpsykiatriska insatser. Jag frapperades av hur det vårdmiljö-sammanhang man arbetar i påverkar bilden av hur man ser på patienten och hur detta påverkar rehabiliteringsprocessen. Det är viktigt att ställa rätt psykiatrisk diagnos och anpassa behandlingen därefter, men minst lika viktigt är att avpsykiatrisera mänskliga och sociala problem, liksom att inse att personens självbild och förståelse av sig själv och sin livssituation samt det sociala nätverket är av största betydelse för att påverka symtombilden och främja rehabiliteringsprocessen.

Självklart hör kunskap och förståelse av allt detta hemma i den psykiatriska professionen.  Som Jan-Otto Ottosson. uttrycker det i sin psykiatrilärobok: "Psykiatrin omfattar därför två kunskapsområden, ett biologiskt?medicinskt och ett psykologiskt?socialt, och dess särställning som medicinsk specialitet ligger i den samtidiga tillämpningen och integrationen av dessa."

I de värsta svängarna under 1900-talets senare hälft kanske vissa saker gick till överdrift: Vissa talade om psykisk sjukdom som en myt och att allt egentligen handlade om relationer och sociala problem. Men överdrifterna motsäger inte den grundläggande sanningen i Ottossons konstaterande. Att tala om psykisk sjukdom som en social konstruktion är knappast annorlunda än att man idag talar om könen som en social konstruktion i den s.k. queer-teorin. Jag undrar hur man kommer att se på den teorin om 20 år?

Vi behöver biologisk forskning och en ökad förståelse för hur hjärnan fungerar för att bättre begripa oss på sambandet mellan biologi och psykiska symtom, det är helt klart. Men att forskare inom detta fält vill snäva in psykiatrin till att bara omfatta detta är mig obegripligt. Om jag förstått herrar Dencker, Isacsson och Wålinder rätt, så är det precis detta man vill göra. Det leder till ytterligare en fragmentisering av människan/patienten i ett läge där allt annat också fragmentiseras och specialiseras. Socialtjänsten är otillräcklig och mån om att avgränsa sitt uppdrag, det nätverk som familjen kan erbjuda är ofta svagt idag, och särskilt tunnt brukar det vara för personer som lider av svåra psykiatriska problem. Skall psykiatrikerna då sitta som neurobiologiska igenjörer och studera hjärnan som om den vore isolerad från resten av personens mångfacetterade verklighet.

Många psykiatriker reagerar liksom jag mot denna neurobiologiska reduktionism, men de mest vältaliga motreaktionerna i debatten i Läkartidningen har kommit från våra somatiska kolleger som uppfattar debatten som mycket säregen. Återigen är det en kirurg som håller humanismens fana högt: Lars Häggarth, kirurg på S:t Görans sjukhus skriver:

Plötsligt framstår den framtida psykiatrin, som den utmålas av Isacsson, som den mest somatiska (i ordets mest begränsade betydelse) av specialiteter. Det är svårt för en kirurg att förstå, eftersom vi vet hur mycket i sjukdomsupplevelser, sårläkning, rehabilitering m m som påverkas av människans känsloliv, och arbetar efter att psyket (»the mind«, till skillnad från »the brain«) inte bara bidrar med symtomen utan även utgör ursprunget vid många själsliga tillstånd... För att ta hand om patienter inom modern somatisk sjukvård förutsätts insikter och goda kunskaper inom medicinsk psykologi. Var skulle sjukvården stå idag utan bidrag som tex "Kris och utveckling" och "Terminalvård" , två epokgörande verk av framstående företrädare för psykiatrin (Johan Cullberg respektive Loma Feigenberg), som på sin tid gav upphov till ett paradigmskifte i såväl kunskapen om som bemötandet och behandlingen av patienten, omvittnat av många, men som även jag kan överblicka som somatiker... Vem ska utveckla dessa och liknande kunskapsområden i framtiden om inte företrädare för den psykologiska/psykiatriska sfären? Vem ska ta hand om patienterna? Varför skulle just psykiatrin av alla specialiteter bli den psykologiskt mest torftiga? Lämna inte oss somatiker med detta. Vi har inte kunskap om eller inriktning på det utan fokuserar på kirurgiska resektionsränder, stenbörda och cytostatikaeffekter vägt mot livskvalitet, för att ta exempel från min urologiska horisont. Vi behöver inte en psykiatri med snäva avgränsningar. Vi behöver en psykiatrisk specialitet med högt i tak där vi kan få stöd och hjälp för våra patienter och där vi kan hämta kunskap att själva tillämpa.

Christer Petersson, distriktsläkare i Växjö fyller på, han skriver: 

Ska vi läkare begränsa vårt uppdrag till att hantera avvikelser i biologiska apparater eller vågar vi se verkligheten i vitögat och befatta oss med levande människor i konkreta livssammanhang? ...vi vet att psykologiska faktorer har stor betydelse på alla nivåer för sjukdomars uppkomst, utveckling och behandling. För en utomstående är det svårt att förstå varför psykiska sjukdomar skulle vara undantag i det avseendet. Den smala och djupa kunskap om hjärnan som Dencker och Wålinder ser som idealet för sin specialitet kan bli till en farlig klyfta, där hela specialiteten riskerar att falla ner i djupaste glömska och möjligen återuppstår som underordnad grenspecialitet till neurologin. Är det dit man vill? Varför i allsindar avsvär man sig dynamiken i den mest spännande av världar, där människans »mind« står i centrum och där hennes »brain« är en nödvändig men inte tillräcklig länk i det oavbrutna samspel mellan kropp, omgivning och livsvillkor som gör människan till människa med små eller stora problem och ibland med sjukdomar som har sitt primära säte i hjärnan (»brain«). Men inte ens en psykiater möter såvitt jag vet fritt svävande hjärnor, och jag är helt säker på att patienter inte nöjer sig med att möta svala neurobiologiska ingenjörer.

Pride, uppföljning

  Det har varit mycket debatt i samband med pride-festivalen. Jag tänkte följa upp mitt förra inlägg i ämnet genom att länka till några intressanta artiklar, både från personer inom hbt-världen och från kritiker.

Efter mitt förra inlägg fick jag kritik för att jag uttalat mig om något jag inte själv deltagit i, utan enbart på media-rapportering. Det tycker jag visst man kan göra om man skall ha några som helst krav på medias tillförlitlighet. I själva verket bildar vi oss ofta uppfattningar utifrån vad som rapporterats av andra. Skulle man bara kunna skriva om sådant man personligen observerat i första hand, så skulle det inte bli mycket skrivet. Däremot kan jag ju inte säga att allt på pride-festivalen från början till slut är ett sexualiserat jippo, att det finns mycket seriösa och bra inslag också kan man sluta sig till av mediarapporteringen från den aktuella veckan (återigen går jag på vad media skriver!),

Nu till några artiklar som kommenterar och bekräftar det jag sagt i mitt förra inlägg.

Birgitta Stenberg, färgstark företrädare för hbt-gruppen säger i en intervju i Aftonbladet 3 augusti att

...hon förstår inte riktigt fixeringen vid att få gifta sig. Samkönade äktenskap, som det heter. "Människor som redan lever utanför heteronormen, varför önskar de sig så ivrigt in i den, med kyrkbröllop och allt?"

Stefan Moberg karakteriserar sig som en vanlig person ur mängden, homosexuell och lever med en man. Han känner inte igen sig i den generaliserade sex-fixerade bild som framställs av hbt-personer i media under pride-veckan. I ett debattinlägg i Aftonbladet  skriver han:

Själv får jag många kommentarer när människor får reda på att jag är bög, "det kunde man inte tro eller se" eller liknande. Precis som att man kan se att någon är homosexuell. Ja, på en del kan man det, men de är så väldigt få. Och just dessa få är de som visas upp i medierna under Pride. Fjolliga, läderbögar, manliga flator, extrema transor och så vidare ? så extremt som det bara går. Sen har vi den självutnämnda hbt-eliten som påstår att ALLA hbt-människor lever och är som de. Där oftast det sexuella är den del som lyfts fram. Och det är den bilden som övriga har på sina näthinnor när de tror sig veta hur en bög, flata, trans- eller bi-person ser ut. Och det är den bilden som är SÅ FEL! Det är den bilden vi andra som inte är så ?extrema? inte kan identifiera oss med.

Göran Skytte kommenterar i SvD Alexander Bards påhopp på kristna ("Jag hatar kristendomen för den är så dum"):

...när det gäller somligt (till exempel kristen tro) kan man säga vad som helst utan att det leder till reaktion i media. Men tänk tanken att en känd svensk kyrkoledare skulle uttala sig som Bard, fast om gay-rörelsen: "Jag hatar gay-kulturen för den är så äcklig". Då vet vi vad som skulle hända. Anmälningar, stämningar, gatlopp i media. I bägge fallen uttalas hat mot en grupp som tilldelas ett nedsättande värdeomdöme. Men Bards hat anses chic och på modet. Medan motsvarande uttalande om homosexuella skulle anses vara ?fobi? och förföljelse.