Knutby: krisen är inte över

 Jag har fått kritik för att jag vidhåller att Knutbyförsamlingen upvisar sekt-lika drag och man menar att man inte skall kritisera om man inte har bevis, att församlingen fått utstå så mycket redan, och man skall inte "sparka på den som redan ligger". (Se vad jag tidigare skrivit om sekterism, Knutby1, Knutby2)

Avsikten med kritiken är emellertid inte att sparka på någon, utan att konstruktivt peka på problem som behöver lösas, inte bara för Knutbyförsamlingens skull, utan det är viktigt för hela kristenheten i Sverige att detta hanteras på ett bra sätt. Om sekterism-problemen i Knutby nu är lösta - så mycket bättre. Då tål man säkert min kritik och framtiden kommer att visa att jag hade fel, och det blir ett offentligt vittnesbörd om hur kristna kan hantera svåra problemsituationer. Men om problematiken kvarstår, då är situationen mycket allvarlig och ansvaret vilar mycket tungt på de pastorer som har själavårdsansvaret för nästan 100 personer, och de har all anledning att ta kritiken på allvar och ta in konsultativ hjälp utifrån för att lösa problemen.

Redan innan mordet och våldsdåden fanns flera tecken på att allt inte stod rätt till.

1. Det finns vittnesmål från avhoppare av liknande typ som man tidiagre sett från t.ex. Trosrörelsen och Opus Dei om tankestyrning och kontroll. Ett enstaka sådant vittnesbörd behöver visserligen inte säga mer om församlingen än om den kritiska personen, men om det är flera sådana vittnesbörd måste man ta det på allvar. Om församlingens ledare dessutom inte uppvisar några tecken till självkritik och reflektion utan kategoriskt avvisar allt och säger att det berodde på obalanserade personer som blivit hatiskt inställda till församlingen, så stärks intrycket att något är fel.
2. Den mördade Alexandra Fossmo hade några månader innan mordet blivit utsatt för ett mordförsök där barnflickan Sara försökte slå ihjäl henne med en hammare. Alexandras syster, Åsa Waldau kände till detta genom att Alexandra berättade det för henne. Att man valde att inte polisanmäla detta utan hantera situationen internt ser jag som utomordentligt allvarligt. Att Åsa Waldau tog detta beslut och att Alexandra också accepterade (eller enligt Åsa Waldau till och med ville) att ingen polisanmälan skedde eller annan hjälp tillkallades utifrån är ett tydligt tecken på att vi har att göra med en sluten miljö. Om en polisanmälan skett skulle kanske det tragiska mordet kunnat undvikits.
3.  Helge Fossmo hade en sexuell relation till Sara som fick flytta in i Helges och Alexandras sovrum och Alexandra fick flytta till ett annat rum. Helge var också otrogen med grannfrun. Att sådana saker kunde fortgå under en längre tid utan att någon av de närmast inblandade reagerade är också mycket anmärkningsvärt.

Allt detta måste ses som en bakgrund till det inträffade, och det går inte bara att skylla på att församlingen råkat få en galning som pastor. Om det funnits ett öppnare klimat i församlingen, så skulle Helge Fossmo aldrig kunnat hålla på så länge som han gjorde. De övriga ledarna i församlingen och Åsa Waldau som alla säger är en drivande person kan inte frånsäga sig sitt ansvar för situationen. Åsa Waldau är inte trovärdig när hon säger att hon blev förd bakom ljuset av Helge Fossmo.

Efter det inträffade mordet, mordrättegången och all massmedial uppmärksamhet kring detta, så var församlingen och dess ledare utsatta för en oerhört stor press, det var en församling i kris, och egentligen borde det ha varit en orimligt svår uppgift för pastorerna att både hantera den egna personliga krisen och fortsätta att vara fungerande själavårdare för församlingsmedlemmarna. I ett sådant läge är det en naturlig reaktion att man sluter sig ännu mera samman kring det gemensamma och stänger sig mot omvärlden.

Om något liknande hade inträffat i en katolsk församling kan jag tänka mig att biskopen skulle sett till att prästen och de närmaste personerna skulle tagits ur tjänst, de skulle fått krisstöd och andra personer förordnats att sköta deras uppgifter under en period.

Jag vet inte hur krisstödet för Knutby-pastorerna och deras församling såg ut, men en fristående församling som inte har någon anknytning till ett samfund eller större orgnisation är givetvis mycket mera sårbar i en krissituation. Min teori är att församlingen fortfarande befinner sig i kris, och att de aktuella händelserna och mediauppmärksamheten har fört församlingen in i en ännu större isolering.

Idealsituationen vore att den svenska kristenheten i god ekumenisk anda bortser från alla teologiska skillnader och ställer upp med stöd och hjälp, utan att strö salt i såren genom att kritisera och säga  "vad var det vi sa". Men många kanske hellre tar avstånd och betraktar församlingen som "Svarte Petter" för att hoppas undgå egen kritik för sekterism, medan andra kanske lierar sig med dem. Vi får då en ytterligare polarisering.

Mera material:

Läs på FRI´s hemsida: Beteendevetare Helena Lövgren följde Knutby-rättegången dag för dag.

Sekter och tankestyrning

 Tankar om sekter (eng. cults)  och tankestyrning (eng. mind-control) utifrån min psykiatriska erfarenhet.

(Bengt Malmgren, hösten 2000)

Ett genuint möte mellan personer bygger på ömsesidig respekt och att det finns ett givande och tagande från båda håll. Det finns i relation till motparten en osynlig gräns man inte får överskrida. Överskrids den gränsen går det genuina mötet över i manipulation. Olika grupp-miljöer, organisationer, stater, kan fungera på olika sätt och innehålla mer eller mindre av respekterande öppenhet respektive kontroll och manipulation. När man kommer in i en grupp anar man ofta intuitivt hur gruppklimatet är i detta avseende. 

Om kontrollerande och manipulerande tekniker sätts i system brukar man med ett engelskt begrepp tala om "mind control" Det innebär en starkt styrande mental påverkan (det svenska ordet indoktrinering har enligt min mening en svagare betydelse). Detta sker t.ex. i diktaturstater (både med kommunistiskt och fascistiskt förtecken) eller i vissa religiösa sekter.

Om man studerar personen Jesus såsom han framställs i evangelierna, så märker man att han i mycket hög grad har ett respekterande och lyssnande förhållningssätt. Den som kommer i kontakt med Jesus känner sig sedd och respekterad. Detta trots att hans budskap var mycket radikalt och framfördes rakt och utan kompromissande. Kyrkan och olika kyrkliga grupper har genom tiderna mer eller mindre väl lyckats ta efter Jesu exempel, ibland har de inte lyckats alls och paradoxalt nog hittar vi just inom kristendomen många exempel på grupper som utövar manipulativt tryck på individen. 

Sådana grupper brukar benämnas totalitära sekter (eng. cults). Dessa kännetecknas enligt en definition av 

..överväldigande hängivenhet åt en person, idé eller sak, användande av oetiska manipulativa eller tvingande tekniker för att övertyga och kontrollera (t.ex. isolering från familj och tidigare vänner, nedbrytning av försvar, speciella metoder för att förhöja suggestibilitet och benägenhet till underordnande, grupptryck, informationskontroll, främjande av totalt beroende av gruppen samt rädsla att lämna den, nedtoning av individualitet och kritiskt tänkande till förmån för att uppnå de mål gruppledarna satt upp". 

(Wingspread conference report 1985)

Personer mellan 15 och 30 år tycks vara mest öppna för att ansluta sig till sekter. Man har inte kunnat visa att personer som blir rekryterade tillhör någon speciell personlighetstyp. Många personer som går med i sekter är psykiskt välfungerande och kommer från intakta familjer. 

Genom att ha samlat erfarenhet från sekt-offer  tycker man sig inom psykiatrin kunna identifiera ett sekt-sjuke-syndrom (eng. cult indoctrinee syndrome): Anhöriga märker en markant personlighetsförändring. Personens värderingar förändras, ofta abrupt och totalt, inte gradvis såsom man brukar se vid en mognads- och bildningsprocess. Tankemässig flexibilitet och adaptationsförmåga försvinner, man svarar på frågor mekaniskt och stereotypt utifrån vad man lärt sig i sekten. Även på det känslomässiga planet sker en försnävning. Personen kan framstå som känslomässigt avstängd, eller också kan han vara överdrivet gladlynt och sprudlande. I slutändan kan man få depressiva symtom och ångest, i värsta fall kan även tankestörningar, hallucinationer och självmordshandlingar förekomma.

Mekanismen bakom detta tros vara att man utvecklar en s.k. pseudoidentitet. Det liknar den typ av personlighetsklyvning som finns vid s.k. dissociativa syndrom (då personen uppvisar flera olika identiteter som han växlar mellan utan att vara medveten om detta). För utomstående förefaller det klart att personen befinner sig i ett tillstånd som inte är hans genuina jag, men personen själv har inte kontakt med detta på ett medvetet plan. Ofta kan man i längden  inte upprätthålla en total isolering av pseudoidentiteten från den genuina identiteten, förmodligen är det när isoleringen inte längre kan upprätthållas som depressivitet och ångest infinner sig. 

Referenser:
Kaplan & Sadock: Comprehensive Textbook of Psychiatry 7:th edition
Jan-Otto Ottosson : Psykiatri, 5:e upplagan år 2000
Per o Gudrun Swartling: Vanligt med psykiska besvär hos f d medlemmar av Livets Ord. Läkartidningen vol 88 nr 24 1991.
Julia Vagvölgyi: När religionen gör ont - en uppsats om destruktiva sekter och deras avhoppare. Sköndalsinstitutet, socionomutbildningen juni 1995

 

Länkar:

http://www.freedomofmind.com/ Steven Hassan, psykolog, expert på sekter
http://www.fri-sverige.se/   FRI - Föreningen Rädda Individen

Italienaren Massimo Introvigne driver ett institut kallat CESNUR som påstår sig vetenskapligt studera sekter. Man studerar sekterna som fenomen utan att lägga några moraliska aspekter på t.ex. oetiska metoder för tankekontroll. Detta har gjort att sekterna själva tacksamt ser CESNUR och till dem knutna forskare som sina försvarare.

CESNUR har blivit utsatt för kritik. Här är en länk till en kritisk sida:
http://kelebek.mond.at/cesnur/txt/ces2.htm  

Vem tar ansvar för Knutby? - Vi kristna är allderles för hänsynsfulla mot varandra

 Ingen vet vad som händer bakom fasaden hos Knutby Filadelfia. Efter de tragiska händelserna med mord och mordförsök var det initialt en stor uppståndelse och granskande reportage i pressen, men sedan har det blivit ganska tyst. Åsa Waldau är fortfarande en ledande pastor i församlingen, och hennes namn förekommer då och då i pressen och framstår som en lite mystisk kändis-pastor.

Skall man tolka tystnaden som att hälsan tiger still, och att man har tagit lärdom av det som varit och nu är på väg in i en nyorientering? Det är inte troligt. Ewa Wessman, mor till två vuxna barn som är med i Knutby-församlingen bryter nu tystnaden. Unga människor med många små barn ligger bildligt talat sårade och sargade i diket, skriver hon i DN, och hon vädjar till den samlade kristenheten i Sverige att ta ett ansvar för situationen. Ty Åsa Waldau, pastor i församlingen, fortsätter i samma spår som tidigare, säger Ewa Wessman, hon drivs fortfarande av tanken att hon är Kristi brud. Hon förnekar detta utåt, men i församlingens inre krets har hon fortfarande ett starkt inflytande över medlemmarna, och just ingenting har ändrats i församlingskulturen, menar EW. Detta kan man konstatera genom att lyssna till inspelningar av predikningar från senare tid som enl EW finns tillgängliga på internet. Den bild EW ger är bilden av en starkt sluten grupp som lojalt håller samman inåt och uppfattar alla kritik utifrån som illasinnad och fientlig. Medlemmarna själva säger att de är lyckliga och offrar villigt sina pengar, sina liv och uppfostrar sina barn i Knutbyandan. Enligt EW finns en stark förkunnelse om att världens undergång är nära, vilket gör att man inte låter barnen fortsätta sin utbildning. Om det finns starka misstankar att det är på det sättet så är det mycket allvarligt, det är en mycket sluten sektmiljö där man kan befara att barnen far mycket illa. Det borde finnas utrymme för kommunen att med stöd av barnavårdslagen gå in och undersöka förhållandena i de familjer där det finns barn.

Ewa Westman har rätt i att resten av kristenheten i Sverige inte bara stillatigande kan se på vad som händer. Tyvärr är vi kristna i Sverige allderles försynta mot varandra och låter mycket allvarliga saker passera, samtidigt som vi kan ägna stor energi åt att vara oense om och diskutera teologiska petitesser. Det finns ett maktspel i det kristna Sverige, ingen tillåts träda fram och ta ett ledarskap, och om någon ändå försöker göra det, så blir han genast sågad av andra. Knutby är ju en pingstförsamling, och övriga pingstförsamlingar, eller den samverkan som finns mellan pingstförsamlingar i Sverige borde i första hand ta ett ansvar för situationen, men jag håller med Ewa Westman om att hela det kristna Sverige har ett ansvar för situationen.

Sten-Gunnar Hedin inom pingst försöker ta ett ansvar, åtminstonde tar han på sig att vara talesman utåt i media. Han säger till DN att han anser att Åsa Waldau måste lämna Knutby, det är enda sättet för henne att visa att anklagelserna inte stämmer. Men som jag förstår är Hedins ledarskap kringskuret och ifrågasatt inom Pingst-rörelsen, det är frågan om hur stort handlingsutrymme han har. Skulle en liknande situation uppträda i en katolsk församling, så skulle situationen vara helt annorlunda, där har biskopen ett självklart ledarskap, och han skulle ha både rätt och plikt att ingripa och flytta på berörda präster.

Inifrån församlingen finns inte tillstymmelse till analys och förståelse för kritiken och oron utifrån. Åsa Waldau låter via ombud meddela att den nu aktuella kritiken är påhopp och usla lögner, och det är den försvarslinje man tidigare hört från andra pastorer i församlingen också. På hemsidan som är glad och glättig framställs en välmående församling med glada barn och nöjda vuxna som under ledning av Åsa Waldau ser med tillförsikt på framtiden. Man omnämner visserligen våldsdåden och mordet 2004, men ser det som en yttre händelse som inget har att göra med församlingens inre dynamik, och skulden läggs helt och hållet på Helge Fossmo som nu är en yttre fiende. Det är ett nästan kusligt förnekande av verkligheten, och bilden av en sekt som sluter sig inåt och definierar all yttre kritik som illvilligt förtal framstår väldigt tydligt. Jag befarar att fler katastrofala händelser kan inträffa.

Församlingsledningen borde ta sitt förnuft tillfånga och ta emot hjälp utifrån. Tyvärr finns ingen juridisk möjlighet att tvinga sig på, och även om resten av kristenheten vill hjälpa, så är det svårt om ledningen redan är så långt inne i ett isolatonistiskt sekt-beteende att alla erbjudanden om hjälp bara ses som bevis på yttervärldens fientlighet. Den lagliga möjlighet som finns är via barnen, där socialtjänsten har rätt att ingripa när det finns misstanke om att barn far illa.

Se också artikel i Dagen

Läs mera om sekter och tankestyrning

Latinske patriarken i Jerusalem: Israel måste vara en normal stat för kristna, muslimer och judar

 Michel Sabbah, den latinske patriarken i Jerusalem har vid en presskonferens uttalat sig angående staten Israel, meddelar Jerusalem Post. Han sade bl.a: "Om det finns en stat där en religion är den officiella, kommer naturligtvis de andra religionerna att diskrimineras". Han sade vidare att Isreel borde bli en "politisk normal stat för kristna, muslimer och judar. Detta land kan inte vara exklusivt för någon enda."

Uttalandet har väckt bestörtning i en del icke-katolskt kristna kretsar, och man tycker att Katolska kyrkan inte är tillräckligt Israel-vänlig, och man undrar om påven står bakom hans uttalande.

För mig synes dock uttalandet inte innebära något nytt angående relationerna mellan Vatikanen och Israel. Vatikanen har ju aldrig erkänt staten Israel. Anledningen är de kristnas - och andra gruppers - inskränkta rättigheter i Israel. 1993 upptog Vatikanen diplomatiska förbindelser med Israel. Ofta har olika påvar och Vatikanen tagit palestiniernas mänskliga rättigheter i försvar.

Man får skilja mellan staten Israel och det judiska folket. När det gäller det sistnämnda försvarar och har Vatikanen försvarat det judiska folkets rättigheter på samma villkor som andra folk, och anklagelserna mot Vatikanen för antisemitism är djupt orättvisa. Kyrkan tar det judiska folket i försvar, och gjorde så också under andra världskriget. Anklagelserna mot påven Pius XII för antisemitism är djupt orättvisa, och under senar tid har det framkommit att denne påve tvärtom gjorde mycket för att hjälpa judarna.

I Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna betonas kristendomens nära relation till det judiska folket: "Kyrkan erkänner .. att hennes tro .. börjar redan hos patriarkerna, Mose och profeterna". Beträffande Kristi död säger texten att den "...inte kan tillvitas vare sig de dåtida judarna utan åtskillnad eller de nutida".

Påven Paul VI var den förste påven besökte de heliga platserna 1964.  I encyklikan UT UNUM SINT uppmanar påven Johannes Paulus II alla kristna att erkänna sina misstag, förlåta och försonas. I mars 2000 bad han i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och håller under tårar gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som skett. Visserligen är dagens människor inte direkt ansvariga för vad förfäderna brutit, men det finns en praxis som växer fram att vi nu levande ställföreträdande tar på oss historiens synder och går in i en försoningsprocess. Teologen Peter Hocken har skrivit en intressant artikel om detta: Att göra bot för historiens synder. Den finns översatt till svenska.

Benedikt XVI har fortsatt att betona försoning och att utveckla goda relationer. 2005 besökte han synagogan i Köln.

Kristendomen och kyrkorna har trovärdighetsproblem

 I vårt media-dominerade samhälle har kyrkan fått nya redskap att nå ut med evangeliet, och självklart skall alla dessa nya kanaler utnyttjas. Kristus är inkarnerad i världen, evangeliet är ämnat för var och en, därför är det givet att det också kan bäras av de kommunikationsmedel som var och en nyttjar. Som någon påpelade, hade profeten Jesaja levat idag skulle han säkert ha haft både mobiltelefon och dator. Dagen skriver i en artikelserie om detta, och man kommenterar ämnet också på ledarplats idag.

Problemet när man börjar använda internet och andra moderna media är inte svårigheten att tekniskt få igenom informationen, internet översvämmas idag av allehanda information som försöker sälja olika varor och tjänster och ideologier. Problemet är att samla sig till att ge ut ett tungt och trovärdigt budskap som höjer sig över det kraftiga bakgrundsbruset av likgiltig inforamtion. Här har kyrkorna  stora trovärdighets-problem.

Om Kristenheten inte samlar sig och tar tag i sin trovärdighetsproblematik, så kommer aldrig så ambitiösa evangelisationsprojekt via internet och andra media att förfelas. Jag vill nämna några områden där denna trovärdighetsproblematik blir ganska tydlig:

1. Splittringen. Vi upplever idag en ekumenisk vår med betydligt hjärtligare relationer mellan samfunden och en ny medvetenhet om enhetens betydelse, men trots det är Kristenhetens splittring den i särklass viktigaste faktorn som gör att kristendomen har låg trovärdighet i allmänhetens ögon. Ett samfund som går ut i en intensiv evangelisationssatsning men samtidigt isolerar sig från resten av kristenheten biter sig själv i svansen.

2. Moraliska brister i de egna leden. Inom Katolska kyrkan har vi sett skandalerna med pedofili i USA och andra länder som tidigare sopats under mattan av höga ledare inom kyrkan. Man har visserligen nu tagit tag idetta och inlett ett massivt förebyggande arbete och infört rutiner för hur man skall hantera liknande situationer i framtiden, men själva skandalerna fastnar mycket lättare i allmänhetens medvetande än det tålmodiga och omfattande arbete som görs för att gottgöra och förebygga. Nyligen inträffade en skandal där en högt uppsatt präst inom Vatikanen avslöjades att i hemlighet ha en sexuell  kontakt med en ung man. Prästen i fråga hotade i sin tur med att avslöja ett helt nätverk med homosexuella präster inom kyrkan. Det är viktigt med en realism inom kyrkorna med att det finns egna inre problem, ingen är syndfri bara för att man är kristen, och att förneka problemen eller sopa dem under mattan leder bara till värre trovärdighetsproblem. Öppenhet, ödmjukhet samt att man visar att man kan ta itu med problemen på ett adekvat sätt är det enda som kan stärka trovärdigheten.

3. Vänskapskorruption. Kyrkorna hanterar stora finansiella tillgångar. Med pengar förjer makt. Innehav av makt och pengar leder till stora frestelser att missbruka dessa tillgångar. Ibland tycker man kanske t.o.m. att man har ett gott syfte och ser inte vad man själv är inne i. Medierna håller hela tiden ögonen på detta, nyligen skrevs om Livets Ords ledare i anslutning till en affär med ett universitet i USA, kristna hjälporganisationer som har samarbete med Sida har granskats, och jag har själv skrivit en hel del om problemen inom Caritas Sverige. Ibland är medias rapportering överdriven, men ofta finns det en kärna av sanning, här gäller det att det finns självkritik inom kyrkorna och att vi också har mod att tillrättavisa varandra.

Gay-kulturen och Kyrkan: Vem hatar vem?

 Våldet har ökat i vårt samhälle, det blir råare och går längre ner i åldrarna. Många våldsoffer blir drabbade slumpmässigt, på grund av att de befann sig på fel plats när någon berusad person blev kränkt eller att man väljs ut som mobbningsoffer för att man har en viss hårfärg eller annan utseende-variant. En del våld är ideologiskt betingat, på grund av ras eller sexuell läggning. Om detta handlar Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning In hate we trust. Det är en serie konstnärligt sammanställda scener som skildrar hur homosexuella som blir utsatta för detta våld. Budskapet är tydligt och kan inte missförstås: Våldet och hatet har sitt ursprung inte bara i de vilsna och hatiska ungdomar, ibland med nazist-sympatier som exekverar det hela, utan det har sin grogrund i samhället, i synnerhet kyrkan och kristendomen står för detta hat. På en mycket starkt laddad bild står i ring en samling katolska kardianler i sina röda dräkter och ser allvarligt på när ett par män med nazistbindlar våldtar en kvinna. På en annan bild håller två (lesbiska?) kvinnor sitt barn i en skyddande gest mot Göran Hägglund som syns i TV-rutan talande om att det är naturligt för barn att ha både en mamma och en pappa. På ytterligare en annan bild föreställande en församling som lyssnar till en predikant (Åke Green?) ser vi flera i församlingen görande hitler-hälsning. Bilderna är uttrycker en stark polaritet, det handlar om vi (de oskyldiga, de homosexuella, offren) och dom (förövarna, de som hatar, de som kränker människovärdet).

För en person som blivit utsatt för våld och förtryck för sin sexuella läggnings skull kan bilden vara sann och uttrycka något av lidandet, frustrationen, ilskan han/hon fått erfara. Men bilden är alltför svartvitt polariserad, "vi", de oskyldiga offren, "de", förövarna som hatar och kränker, för att samhällsanalysen skall kännas trovärdig mera allmänt. Det är som om hatet som utställningen vill skildra vänder tillbaka i andra riktningen. Jag kan lika gärna se kardinalerna och prästerna och många goda kristna som med evangeliet som ledstjärna tar sitt ansvar att motarbeta våldet som hånade och utsatta för kränkning genom det som uttrycks på bilderna. Nu är det ju just det subjektiva som uttrycks i ett konstnärligt verk, men om det skall gripa tag i betraktaren måste det referera till något betraktaren känner igen. Det allmängiltiga i denna utställning är det fritt flytande hatet som flödar i alla riktningar, konstnären som tolkar in ett hat hos kyrkans folk som fortplantas till våldets utförare, men också hennes eget hat mot många kristna som uttrycks i de sammanhang präster, Göran Hägglund etc framställs på bild-kompositionerna.

Jag tror inte detta är en sann bild av hur det är i det stora hela. De flesta homosexuella hatar inte Katolska kyrkan, de hatar inte människor som skrivit på uppropet för äktenskapets bevarande, och de flesta kristna hatar inte homosexuella och är inte homofoba. De vill tvärtom bidra till fred och göra samhället till en fredad plats för alla människor oberoende av sexuell läggning. Kyrkan har här ett särskilt stort ansvar för fred och försvaret för alla människors lika värde eftersom själva budskapet är just Guds kärlek till varje människa och fred på jorden.

Den starka konfrontationen mellan Kyrkan och de homosexuella underhålls och blåses upp av små militanta grupper. Inom Gay-rörelsen finns de som verkligen hatar Kyrkan och vill provocera och häda. I San Francisco kunde vi nyligen läsa om en grupp transvestiter, "Sisters of Perpetual indulgence" som klär ut sig till nunnor och kallar sig olika namn med associationer till pornografi, t.ex. "sr Porn Again" eller "sr Roz Erection". Deras motto är "go forth and sin some more". Systrarna kommer till mässan i sin mot katolska ordensystrar kränkande klädsel och vill ta emot den heliga kommunionen. Detta kan inte uppfattas som annat än en klar provokation och ett hån mot Katolska kyrkan, och många församlingsmedlemmar blir självklart sårade och upprörda.

Jag kan knappast tänka mig att den stora majoriteten av homosexuella ställer upp på denna typ av hånande och kränkning av Kyrkan, det är en liten grupp uppviglare som inte tycks vilja ha fred och dialog. Lite av detta finns i Sverige också, och tyvärr verkar det som om många ledande skribenter inom media köper denna bild, vi såg det i de starka reaktioner som reklamkampanjen för bevara äktenskapet i Stockholms tunnelbana väckte. Ett annat exempel är Åsa Petersen som i Aftonbladet har recenserat Elisabeth Olhsons utställning. Hon skriver:

"Särskilt intressant blir det när hon beskriver mekanismerna bakom våldet. Hur hatbrotten hämtar näring ur politikens och religionens unkna föreställningar om hur människor ska vara".

Det är absurt när Kyrkan framställs som representerande motsatsen till Guds kärlek. Bilden av homosexuella som offer och Kyrkan som säte för homofobi och människoförakt tycks vara den auktoriserade föreställningen hos många ledande opinionsbildare, det finns dock undantag.

Det viktiga är att Kyrkans folk inte spelar sårade oskulder och ropar på åtgärder och restriktioner. Jag hörde t.ex. att det fanns några som JK-anmält utställningen In hate we trust. Låt oss erkänna att bland Kyrkans folk är inte bilden svartvit heller. Hat föder hat, och visst har många kristna uppvisat attityder av homofobi och icke-acceptans av homosexuella på ett sätt som gjort att det finns grogrund för misstro och hat, och om detta sedan slår tillbaka så som skett i händelserna i San Francisco och i kampanjen mot Bevara Äktenskapet, så är det givetvis svårt att inte isolera sig ännu mer, hata ännu mer och se motståndarna som sina fiender.

Men det är viktigt att just Kyrkan inte hamnar i en sådan position. Var kritiska till uppviglare inom de egna leden! Sök dialog med alla människor av god vilja! Fortsätt att sprida evangelium utan att kompromissa! Om Kyrkan genom århundradena varit bra på något, så är det just att inte möta hat med hat, att stå ut med förföljelse och ändå på ett positivt sätt fortsätta att sprida evangeliet med glädje. Den förföljelse Kyrkan utsätts för idag i Sverige är trots allt bara småpotatis jämfört med vad som skett i historien. Läs t.ex. Apostlagärningarna. För en sak är säker: Evangeliet är den största garanten för fred och alla människors lika värde och en god samhällsutveckling. De som förnekar det förringar den betydelse kristendomen haft för utveckling av demokrati och etiska principer som slår vakt om alla människors lika värde i den västerländska kulturen.

I Sverige kastas inte de kristna till lejonen, men det är ett observandum att journalister kan skriva om kristna vad som inte skulle vara acceptabelt angående någon annan grupp

 Tonläget är högt i debatten om äktenskapet. Som genom ett trollslag förväntas nu alla springa åt ett och samma håll. Om man anser att samhället bör fortsätta att ge en tydlig institutionell karaktär åt det heterosexuella äktenskapet så som skett under alla tider, så finns det ingen ände på de invektiv och negativa omdömen man får utstå från delar av journalistkåren som tävlar med gay-rörelsens lobbyister om att stämpla alla sådana åsikter som homofoba, ja rentav människofientliga och kränkande mot respekten för alla människors lika värde.

 
"En grupp dinosaurier, på en femårings nivå, utan intellektuell spänst, en egendomlig skara människor som bland annat innefattar parmesannasaren AB och kolerikern JM" vräker Johannes Forssberg ur sig på Expressens ledarsida när han skall beskriva dem som står bakom och har undertecknat uppropet bevara äktenskapet. Eftersom också jag har skrivit under detta så antar jag att även jag är föremål för denna hans bedrövliga spya av okvädningsord. Så mycket intellektuell spänst är det inte i det han skriver, denna unga arga journalist verkar mera angelägen att gå med strömmen än att lyssna på dem som inte springer åt samma håll som han.

Forssberg tillhör en skara journalister som tydligen anser det poltiskt legitimt att driva med och även håna de kristna på ett sätt som knappast skulle tolereras mot några andra grupper i samhället. Som kristna får vi stå ut med detta, Forssbergs okvädningsord är dock småpotatis jämfört med den förföljelse kristna varit vana vid i alla tider, men det är allvarligt för att det sprider en olustig stämning i samhället.

 Många journalister köper helt och hållet gay-lobbyisternas verklighetsbeskrivning och anser det självklart att de skall ha tolkningsföreträde och skriva andra på näsan vad de tycker och verkar inte ha tillstymmelse till intresse att lyssna och ta in vad andra verkligen säger. I deras tolkningsmodell urskiljer jag vissa återkommande element.

1. Påstående: Är man inte för könsneutrala äktenskap är man homofob. Detta budskap är en del i propagandastrategin, har det uttalats med eftertryck riktigt många gånger, så blir det till slut en sanning som ingen orkar säga emot.
Invändning: Detta är naturligtvis nonsens. Invändningarna mot könsneutrala äktenskap ligger på ett helt annat plan, det har inget med homofobi och göra, och det är närmast oförskämt hur denna etikett klistras på folks näsor hela tiden.

2. Påstående: Har man en traditionell syn på äktenskapet och anser att det skall fortsätta att vara heterosexuellt, så är man "högerkristen" eller tillhör en liten utdöende minoritet som kommer att försvinna av sig själv med tiden.
Invändning: Även om inte alla kyrkor varit med i just kampanjen i Stockholms tunnelbana, så är de grundtankar som kampanjen står för sådana som delas av större delen av kristenheten och de stora kyrkofamiljerna. Svenska kyrkans biskopar och deras delvis positiva inställning till könsneutrala äktenskap är ju en försvinnande liten minoritet inom världskristendomen. Det svenska uppropet bevara äktenskapet har hittills skrivits under av mer än 55.000 personer innefattande ledare för många av de kristna samfunden, också biskop Anders Arborelius från Katolska kyrkan.

3. Påstående: Äktenskapet är till för att spegla kärleken i alla dess former som den praktiseras av människor idag, det är därför nödvändigt att göra det könsneutralt eftersom man annars kränker människor som har en homosexuell läggning.
Invändning: Tanken bakom att bevara äktenskapet som ett förbund mellan två personer av olika kön är att grunden för äktenskapet inte i första hand är en lagstiftning om kärlek. I nästan alla avseenden är vi människor fysiskt autonoma, men det finns en funktion där det krävs en enhet mellan en man och en kvinna för att vi ska fungera, och det är fortplantningen, och samhället bör fortsätta att ge en institutionell karaktär åt detta. Homosexuella relationer saknar den biologiska och antropologiska grunden för att ge dem status som äktenskap. Detta har inte det minsta att göra med att kränka personer med homosexuell läggning. Lobbyisterna inom gay-rörelsen påhejade av många journalister vill inte lyssna till detta utan fortsätter i propagandasyfte att trumpeta ut att kristna är homofoba och kränker homosexuellas rättigheter. Att piska upp stämningen på sådant sätt riskerar att skapa mycket onödigt lidande och osäkerhet hos homosexuella personer.

Stämningen idag börjar likna den i antikens Rom. Det fanns ett samband mellan fientlighet mot den tidiga kyrkan och den moraliska nedgången av det Romerska imperiet. Rom ville  inte lyssna till de kristna som protesterade mot kränkningar av människovärdet, t ex abort och dödandet av nyfödda oönskade barn. Romarnas hedonistiska kultur hotades av de kristnas vittnesbörd och livsstil. I Sverige kastas inte de kristna till lejonen, men det är ändå ett observandum att det går att håna och skriva nedsättande om kristna på ett sätt som inte skulle vara acceptabelt för några andra grupper (ersätt kristna med t.ex. judar eller homosexuella och smaka på hur det skulle kännas om man skrev så om dem).

Var Katolska kyrkan tillsammans med majoriteten av världskristendomen står är helt klart: Inspirerade av Kristus värnar vi om människans värdighet, alla människors lika värde, vi är mot hatet, mot exploateringen av det mänskliga livet. Vi värnar om att alla män och kvinnor och barn skall få uppleva en autentisk frihet och i gemenskap med andra kunna tjäna mänsklighetens bästa. Vi vill bygga kärlekens civilisation.

Läs också Sten-Gunnar Hedins artikel i Dagen, "Media öppnar för hatbrott mot kristna" och kommentar på Elisabeth Sandlunds blogg.

Tro på Kristus sann Gud i vår tid.

  Nedanstående text refererar några grundtankar från en bok av Raniero Cantalamessa O.F:M. Cap,  Jesus Christ the Holy One of God. För närmare referenser hänvisas till boken.

Det påvliga hushållets predikant, kapucinmunken och prästen f Raniero Cantalamessa är en uppskattad predikant och föredragshållare som reser över hela världen. Han har tidigare varit i Sverige vid ett par tillfällen. Han betonar i sin undervisning de andliga nådegåvorna och dopet i den Helige Ande, Pingst-erfarenheten, mottagandet av den helige Ande som det som ger liv och kraft åt vårt kristna liv.

Jesus Kristus, sann Gud och sann människa.

I sitt första brev framställer evangelisten Johannes problemet att skilja på andar i samband med olika föreställningar om Kristi person:

?Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.?  (1 Joh 4:1-6).

Evangelisten har redan avhandlat frågan om en personlig tro på Jesus, Guds Son. Med de ovan citerade orden leder han oss till en annan aspekt av den kristna tron, den som handlar om dess autenticitet och renlärighet; med andra ord, trons innehåll.

Evangelisationen bärs ut av de olika kristna samfunden i en ny ekumenisk anda: inte längre i inbördes konkurrens, men i broderligt samarbete med syftet att proklamera i världen vad de redan har gemensamt, det som är outsägligt stort: tron på Jesus Kristus, den ende Herren och Frälsaren. Just på grund av detta är det av största vikt att vara klar över vad tron är. ?Om en trumpetsignal är otydlig?, skriver Paulus, ?vem gör sig då färdig till strid?? (1Kor 14:8). Om proklamationen vacklar och är osäker om själva kärnan, så är det som att den kristna förkunnelsen - kerygmat - bryts sönder i det avgörande momentet och förlorar all möjlighet att tränga fram till hjärtana.

Johannes utgår från att det finns olika meningar om Jesus, men han försöker inte till varje pris sammanjämka dem. Inte heller gör han en lista över dem för att ta fram de goda sidorna i varje åsikt och jämföra dem, så som ofta är fallet då idag förekommande kristologier analyseras. Istället tar han rättframt ställning så radikalt att han säger: denna mening är från Gud, denna är inte från Gud; en mening är av världen, en är inte av världen; en är sanning, den andra är ett verk av falska profeter, ja t.o.m. av anti-krist.

Man kan tillämpa samma kriterier då man prövar idag förekommande doktriner om Kristus. Tidiga kristologiska dogmer  var ?öppna strukturer?, kapabla att integrera nya utvecklings-linjer och att svara upp till nya krav, ungefär som trädstammar ständigt är beredda att skjuta nya skott. Tidiga kristologiska dogmer kan också utgöra ett kriterium och en fast måttstock mot vilken alla nya påståenden borde bedömas och mot vilken alla nya måttstockar borde kalibreras. Dogmer är som antikroppar i Kyrkans blodomlopp. När en frisk organism genomgått och kommit över en infektionssjukdom, så förblir den immuniserad för all framtid mot just den specifika sjukdomen, eftersom den nu inom sig har effektiva antikroppar, redo att aktiveras närhelst samma infektionssjukdom är på gång igen. En analog funktion sätts igång på trons område genom en dogmatisk definition. Den aktiveras automatiskt varje gång samma heresi som en gång föranledde dess tillkomst -arianismen, t.ex - återvänder och infiltrerar kyrkan, även om den kommer i annan  skepnad.
Det finns inget behov hos kyrkan att utfärda ett nytt fördömande. Heresin har redan tagits ställning till genom dogmen. Kyrkans dogmer är inga ?hypoteser?, de är teser.

Nya kristologier.

I kyrkliga sammanhang, och i synnerhet i katolska kyrkan, förekommer det parallellt med olika kristologiska avhandlingar som både är moderna och i utmärkt samklang med trons traditionella innehåll, också ett antal s.k. ?nya kristologier? som avviker, ibland i hög grad, från de utgångspunkter som fastställdes av koncilierna i Nicea och Chalcedon, med syftet att till moderna termer översätta samma tro som uttrycktes av kyrkofäderna i det kulturella sammanhang de befann sig i. Här har vi här visserligen att göra med en översättning av något från äldre tider till moderna kategorier, men inte av sanningen såsom den slogs fast i Nicea, utan av villfarelsen vilken fördömdes i Nicea, inte av sanningen från Chalcedon, men av villfarelsen som fördömdes i Chalcedon. Med andra ord har det har skett en förnyelse, men av heresierna, inte av ortodoxin.

Dessa nya tankegångar vilar på antagandet att sättet att tänka och det kulturella klimatet har ändrats så radikalt, att det idag inte längre är möjligt att proklamera tron i gamla termer, att moderniteten med andra ord kräver nya lösningar. Men stämmer verkligen detta? Det system de närmar sig är inte nytt; det framfördes, diskuterades, och vederlades av kyrkan i äldre tider; ovedersäglig sanning sålunda som inte enbart är en produkt av den moderna tiden. Den motsättning som man inför mellan historia och nutid är falsk. Den faktiska motsättningen, som existerade då såsom den existerar idag, är snarare, såsom i vissa fall, mellan tro och otro, och i andra fall mellan renlärighet och heresi.

 Gemensamma drag hos vissa nya kristologier.

Av moderna kristologier av katolska författare finns det några, vilka trots klara inbördes olikheter, inte desto mindre har ett gemensamt mönster, ibland klart utsagt, ibland underförstått. Mönstret är väldigt enkelt, eftersom det är reduktionistiskt. Det går ut på en systematisk elimination av komplexiteten i uppenbarade fakta och en rationaliseringsprocess syftande till att lösa upp all spänning mellan olika delar av trons uppenbarade innehåll.

Uppenbarelsens centrala kärna - det som i katekesen brukade definieras som ?de två stora mysterierna i vår tro? - är treenigheten och inkarnationen.  Gud är en och tre; Jesus Kristus är Gud och människa. I det nya systemet reduceras denna kärna enligt följande: Gud är en och Jesus Kristus är människa. Kristi guddom är borta, och därmed också treenigheten. Den katolska trons både och, et-et, har bytts ut mot det dialektiska argumentet aut-aut: antingen det ena eller det andra.

Det är värt att fästa uppmärksamheten på ett specifikt reduktionistiskt system avseende tron som nu förs ut via de teologiska arbetena till kulturen och medierna och till allmänheten, och där det finns en fara i att detta okritiskt blir en slags gängse opinion utan att en vederbörlig utvärdering av konsekvenserna ägt rum. Resultatet blir i slutändan att vi, smygande och okritiskt, hamnar i läget att det finns två olika typer av kristendom som inte längre har något annat gemensamt med varandra än namnet: Å ena sidan den kristenhet som utgår från kyrkans trosbekännelse och de vedertagna ekumeniska deklarationerna där treenigheten och Kristi fulla guddom fortsätter att bekännas, å andra sidan en i breda samhällerliga och kulturella kretsar accepterad kristendom, övervakad av några få teologer där dessa sanningar tolkas på ett helt annorlunda sätt.

 

Baspåståendet i vissa nya kristologier är, först uttryckt negativt och sedan positivt, följande: Jesus Kristus är inte Gud, men Gud är (eller verkar) i Jesus Kristus. Denna tanke framfördes först av R. Bultmann som skrev: ?Formuleringen ?Kristus är Gud? är falsk i varje avseende, om ?Gud? förutsätts vara ett objektivt väsen, vare sig med referens till Arius eller med referens till Nicea, vare sig i ortodox mening eller i liberal mening. Den är sann om man med ?Gud? menar ett tillfälle av guddomligt ingripande?.  Jesus är, säger Bultmann vidare ?Guds utvalda handlande?. (Handlingen, inte personen!) I det att de hämtar inspiration från detta koncept, påstår författare till de ?nya kristologierna? i hans efterföljd att Kristus är Gud i den meningen att Gud verkar i honom.   Han är inte sann Gud, men uppenbarelsen av den sanne Guden, vilket är något helt annat. Jesus är den ?eskatologiske profeten?, han genom vilken Guds vägar blir uttalade. Detta är, så förklarar de, det vi med säkerhet kan säga om vi håller fast vid de älsta av de nytestamentliga traditionerna. Att säga mera, och insistera på Kristi guddom är för det första meningslöst i en tid där ordet ?Gud? nästan har mist sin mening, och kan för det andra dölja ett försök att neutralisera den profetiska udden i budskapet hos Jesus från Nasaret.  Jesus är ?en person?, inte två, och denna person är till sin natur ?mänsklig?.  Att säga att han också är en ?guddomlig person? är inte möjligt utan att förlora sig i allvarliga och oöverstigliga svårigheter.  (Oöverstigliga förvisso för förnuftet, men inte för tron!) Den traditionella doktrinen, samma för västkyrkor och östkyrkor, enligt vilken den guddomliga och den mänskliga naturen förenas i Jeu Kristi person ersätts med en doktrin som handlar om Gudsnaturens närvaro i Kristi mänskliga person. Att vara ersätts med ?vara i?, Kristus är inte Gud, men Gud är i Kristus.

 Allt blir ännu klarare då man betraktar hur tankegångarna går, i dessa nya kristologier, kring Kristi preexistens. Pre-existensen - d.v.s. den kristna doktrin som går ut på att Guds Son, redan innan han tog mänsklig gestalt genom Maria, existerade som en distinkt person eller distinkt väsen hos Fadern - är att betrakta som ett mytologiskt koncept som influerats av hellenismen. Innebörden i detta begrepp är bara att ?relationen mellan Gud och Jesus inte träder fram förän i ett senare stadium och, som det verkar, av en händelse, utan att den existerade från början och har sin grund i Gud själv.?  (Observera att det som existerar från början är relationen, inte Jesus!) Med andra ord, Jesus pre-existerade  i en intentionell mening, inte i verkligheten, i den meningen att Fadern alltid har förutsett, syftat till och älskat Jesus som en dag skulle födas av Maria. (Han pre-existerade därför inte på något annat sätt än var och en av oss, eftersom alla ?före världens skapelse? blivit ?utvalda genom Guds viljas beslut? till att vara hans barn. - jfr Ef 1:4-5).

 "Treenighets-klimatet"

Hur är det då med treenighetsklimatet i dessa nya kristologier? I några fall är treenighetsläran helt borta, i andra fall är den uttunnad. Gud i sig själv är inte trefaldig; på sin höjd blir han trefaldig i historien, såsom ett resultat av Jesu Kristi ankomst i världen. Bibelns och traditionens tes om Guds Son som blir människa byts underförstått ut mot tesen om människan som blir Guds Son, på så sätt att i människan Jesus från Nasaret, så har vi fått ?en genom Ordet guddomliggjord person.? 

 Treenigheten och inkarnationen - trons två grundläggande mysterier.

Det finns ett oupplösligt samband som mellan trons två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Detta fördömdes för längesedan, och detta mycket entydigt av St Atanasius när han skrev mot arianerna: ?Om Ordet inte existerar tillsammans med Fadern från början, så existerar ingen treenighet av evighet, utan först var där endast enhet, och sedan, när tiden gick, började treenigheten växa fram. . . Det fanns en tid då treenigheten inte existerade, utan endas enheten.?  I detta sammanhang gör Atanasius en observation som fortfarande är relevant då vi i vår tid konfronteras med tanken på ett ?guddomligblivande? av Gud. Hur kan vi veta, frågar han sig, när Guds tillblivelseprocess är arvslutad? Om han har skapats, så fortsätter han att skapas. Men långt innan Atanasius hade Johannes upprättat sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ?Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.? (1Joh 2:23). Dessa två står och faller tillsammans.

Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: är det möjligt att en handling utförd i tiden kan få effekt in i evigheten? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet, i Kristus.

Hur kan en handling i tiden få effekt in i evigheten?

 Dagen granskar i ett par artiklar fenomenet messianism, en ny ideologi kring personen Jesus, eller nygammal skulle man kanske säga, för ideologin liknar mycket de irrläror kring Jesu person och treenigheten som gav upphov till preciseringen av kyrkans tro vid koncilierna i Nicea och Calcedon, där vi fortfarande har den Niceanska trosbekännelsen som en god dogmatisk grund som definierar klassisk kristen tro. (Artikel 1, Artikel 2)

Viktigt att påpeka här är att det som här beskrivs inte skall förväxlas med messiastroende judar som är en kategori som blir allt vanligare, det finns många sådana församlingar både i Israel och USA. Messiastroende judar har samma syn på Guds treenighet och Kristi dubbla natur som inom katolsk kristen tro.

Intressant är att Messianska föreningens ledare inte vill låta sig intervjuas utan mycket rigorösa villkor för detta, man får här intrycket av en mycket slutet sällskap som är rädd för öppenhet och dialog. Sådana drag brukar vara vanligt inom sekter.

Tidiga kristologiska dogmer, som de från Nicea och Calcedon, utgör också idag en måttstock mot vilken alla nya påståenden borde bedömas. Dogmer är, skriver f Raniero Cantalamessa

"som antikroppar i Kyrkans blodomlopp. När en frisk organism genomgått och kommit över en infektionssjukdom, så förblir den immuniserad för all framtid mot just den specifika sjukdomen, eftersom den nu inom sig har effektiva antikroppar, redo att aktiveras närhelst samma infektionssjukdom är på gång igen. En analog funktion sätts igång på trons område genom en dogmatisk definition. Den aktiveras automatiskt varje gång samma heresi som en gång föranledde dess tillkomst -arianismen, t.ex - återvänder och infiltrerar kyrkan, även om den kommer i annan  skepnad".

Messianismen som här beskrivs är en nygammal heresi som Kyrkan lätt känner igen. I den nya ekumeniska anda som finns är det viktigt att de olika kristna samfunden utan inbördes konkurrens kan samlas kring det som är gemensam kristen tro och proklamera i världen vad de redan har gemensamt. Katolska kyrkans läroämbete är här något som hela kristenheten kan luta sig mot. Det är inte för inte som dessa nya messianister är särskilt mycket emot Katolska kyrkan.

Uppenbarelsens centrala kärna - det som i katekesen brukar definieras som ?de två stora mysterierna i vår tro? - är TREENIGHETEN och INKARNATIONEN.  Gud är en och tre; Jesus Kristus är Gud och människa. Det finns ett oupplösligt samband mellan dessa två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Johannes beskriver sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ?Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.? (1 Joh 2:23).

Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står därför inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: ÄR DET MÖJLIGT ATT EN HANDLING UTFÖRD I TIDEN KAN FÅ EFFEKT IN I EVIGHETEN? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet i Kristus.

Läs mera på fakta-sidan om Ranier Cantalamessa och boken Jesus Christ -  the Holy One of God.

Caritas har fått oförtjänt dåligt rykte

 Kritiken mot Sida har varit hård efter den senaste granskningsrapporten från riksrevisionen. Till Sida´s försvar skall dock sägas att organisationen visar prov på en stor öppenhet, man försöker ingenting dölja utan redovisar bristerna och för en öppen dialog med allmänheten kring vilka åtgärder man vidtar, och det verkar som om man tar problemen på allvar och går vidare och försöker komma till rätta med bristerna.

I detta fallet var det Sidas samröre med enskilda hjälporganisationer som har ram-avtal med Sida som granskades. Till de organisationer som nämts i debatten hör Caritas Sverige, som visserligen inte hade något eget ramavtal, men ingick i Svenska missionsrådets ramavtal.

- De enskilda organisationerna ska ju ha idealitet och lokalt engagemang, småskalighet och närvaro på fältet. Och sprungna ur svenska folkrörelser som de är förväntar man sig förstås att de ska visa respekt för skattebetalarnas pengar, säger biståndsminister Gunilla Carlsson i en intervju i DN. Detta gäller i hög grad Caritas som har ett nätverk över hela världen och därför snabbt och effektivt kan få fram hjälp dit den bäst behövs. Tyvärr har Caritas i Sverige råkat i vanrykte genom den negativa publicitet som getts de sista åren, där ogengentligheter med ett projekt i Irak lyfts fram som ett negativt exempel. Tyvärr är det ledningen för Caritas Sverige och ledningen för stiftet som självförvållat bidragit till denna negativa bild genom att inte ta tag i uppenbara ledningsproblem och redovisningsproblem. Genom Caritas Sveriges eget agerande har fältarbetare i Irak fått bära hundhuvud och fått skyla över brister i ledning och rapportering som Caritas revisorer för länge sedan borde ha uppmärksammat och åtgärdat.

Det kritiserade Irakprojektet visade sig till slut vara ett mycket lyckat projekt där man fick ut mycket för satsade pengar, och den förundersökning som inleddes av Ekobrottsmyndigheten lades ner då man konstaterade att brott som faller under allmänt åtal inte kunde styrkas. Det har funnits brister i bokföringen, ja, men fältarbetarna har varit målinriktade, och korruption i syfte att orättmätigt stoppa projektpengar i egen ficka går inte att styrka. Då är det betydligt värre med de projekt i Afrika som Riksrevisionen nu granskat, och som Sida nu bestämt sig för att utreda vidare.

Om man skulle granska det bilaterala statliga Sida-stödet, så är det inte uteslutet att man skulle kunna hitta ännu värre exempel på korruption. Det finns inget som säger att stöd via de enskilda organisationerna fungerar sämre, och vad det gäller det globala Caritas-nätverket, så förtjänar det ett fortsatt högt förtroende, och om vi kommer till rätta med de ledningsproblem som funnits inom organisationen och inom Stockholms katolska stift så är jag övertygad om att Caritas i Sverige kan återupprättas och fortsätta att arbeta effektivt med idealitet och engagemang.
 
För att detta skall vara möjligt bör stiftsledningen i Stockholms katolska stift tillämpa samma öppenhet och dialog med den katolska allmänheten och svenska folket som Sida visat prov på den sista tiden. Var självkritiska, öppna arkiven, låt oss få tillgång till Caritas Sveriges styrelse-protokoll och andra dokument som kan hjälpa oss att förstå vad som hänt sista åren. Katolska kyrkan i Sverige tjänar ingenting på att dölja saker. Öppenhet, beredskap till självkritik och dialog med allmänheten är det som vinner i längden.

Skilj på sund kristen tro och sekterism

 Det finns en häpnadsväckande okunskap om andlighet och religionsutövning i det svenska samhället. Bland den sekulariserade allmänheten och hos politiker och beslutsfattare i synnerhet betraktas ofta hängivenhet åt en kristen tro som något främmande och exotiskt. Extrema uttryck för denna okunnighet uppvisar Mona Sahlin och Marita Ulvskog, den senare genom sitt omdömeslösa utfall mot religiösa friskolor som "barnfängelser".

Paradoxalt nog varvas denna okunnighet med ett enormt intresse bland allmänheten för nyandlighet, vilket veckopressen och de privata TV-kanalerna känner av. Det går inte en kväll utan att det finns program på flera TV-kanaler som handlar om medier och occultism, ett vanligt tema är andar som går igen och mediala personer kommer för att ta kontakt med dem och hjälpa dem till "andra sidan". Det är ett bedrövligt effektsökeri i dessa okritiska docusåpa-serier där mediets agerande illustreras av ljuseffekter och dramatiska ljudeffekter. Mediet få hela tiden kommentera vad som sker på ett förment vetenskapligt och initierat sätt som utan ifrågasättande accepteras i dessa program. En del människor dras till sådant och sväljer det med hull och hår, andra tar avstånd, och i ett samhälle där det inte längre förmedlas någon grundläggande bildning i kristen tro blir detta kanske deras dominerande bild av vad tro och andlighet handlar om. I så fall blir deras avståndstagande till religion och andlighet förståelig. Politiker som Mona Sahlin och Marita Ulvskog borde dock vara bättre upplysta.

"Religiös övertygelse är något som berör människor på djupet", skriver tidningen Dagen i sin ledare idag. Det leder givetvis till en fara för sekterism som alla religiösa ledare måste vara medvetna om.  "Snart sagt alla trossamfund har i sin historia exempel på sektbeteende. Ett sunt ledarskap erkänner detta och vidtar mått och steg för att mota sådan Olle i grind". Tidningen har helt rätt i detta. Inte heller Katolska kyrkan går fri från liknande tendenser. Och jag skulle vilja tillägga: Det är inte specifikt för religioner, utan alla ideologier och sammanslutningar där människor delar en gemensam övertygelse löper samma risk, också politiska partier. Jag har nyligen skrivit om hur den fundamentalistiska ateismen alltmer uppvisar sektliknande drag, och jag tycker Ulvskogs uttalande om friskolor bär drag av en fundamentalism som inte är fri från associationer åt det sekteristiska hållet.

Kyrkan är till för att evangelisera och nå ut till alla människor, evangelisationen är kyrkans djupaste mening och uppdrag. Människor törstar i grund och botten efter den äkta varan, Jesus Kristus som ger tro hopp och kärlek, respekt för personen och enhet. Vi lever i ett samhälle som alltmer drunknar i konsumism och egoism. Gängkulturer breder ut sig i förorterna för att de enskilda människorna inte blir sedda och respekterade, då skaffar man sig själv respekt genom våld och kriminalitet. I finansvärlden utbreder sig korruption, vi får höra om allt fler skandaler, även i tidigare respektabla organisationer där människor av girighet passerar gränsen för de givna spelreglerna.

 I detta läge är det viktigt att kristenheten inte förblir en isolerad grupp i samhället som lever med sin egen livstolkning men inte når ut till de människor som bäst behöver det. Upplysningsarbetet är enormt, både gentemot oupplysta politiker och beslutsfattare och gentemot de människor som föredrar nyandlighet, occultism och gängkulturer framför en personlig relation till Jesus Kristus. Jag tror det är viktigt att vi kristna inte bara skyller på ointresse och okunnighet hos de andra, utan vi måste fråga oss vad det är hos oss själva som gör att vi inte når ut.  Vi hörs och syns, men mottagarna av budskapet är inte mentalt "hemma" för att ta emot det vi säger. Då måste vi granska våra metoder och se hur vi kan nå ut på ett nytt sätt som når människornas hjärtan. Vad skiljer situationen i Jerusalem för 2000 år sedan då 3000 omvände sig på en dag från situationen i Stockholm idag då vi får vara glada om de få redan frälsta inte också slutar att komma till gudstjänsterna och att inte alla ungdomarna lämnar kyrkan efter konfirmationen?

Jag tror att kristna i många fall delar den okunnighet om distinktionen mellan sund kristen tro och sekterism som finns i det sekulariserade samhället. Vi måste ha en hög medvetenhet om dessa frågor, och det är vällovligt att tidningen Dagen uppmärksammar detta problem. En intensifierad evangelisation behövs, och för att den skall vara effektiv och nå människornas hjärtan måste den vara fri från varje drag av sekterism. 

Läs mera om sekter och tankestyrning.

Nätverket Katolsk vision öppnar nytt diskussionsforum

 Nätverket Katolsk vision som utmärkte sig genom ett långtgående program för att förändra Katolska kyrkan, bl.a. med demokratiska biskopsval, förändring av kyrkans sexualetik och införande av kvinnliga präster har öppnat ett nytt diskussionsforum på internet: Man skriver:

"Katolsk vision är ett forum för fri debatt mellan katoliker, andra kristna och allmänheten i övrigt. Kyrkans katolicitet gör att frågeställningarna är av intresse för alla".

Jag blev uppmärksammad på det nya forumet genom att medlemmar i nätverket intresserat sig för vad jag skrivit om demokrati och öppenhet i Kyrkan med anledning av Caritas-affären.

Jag delar inte punkterna i deras manifest. Min utgångspunkt är att jag lever i samverkan med Kyrkans läroämbete och när det gäller sådana frågor som  att öppna prästämbetet för kvinnor, så krävs ett koncilium för att besluta om sådana saker. Min tro är att den helige Ande leder kyrkan, dels genom läroämbetet, dels genom de troendes öppenhet för Anden och nådegåvorna och att det hela tiden är ett samspel mellan dessa olika aspekter av Anden. Jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan nr 12:  

...De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (sensu fidei) när helheten, alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.

Katolsk Visions manifest framstår för mig inte som något som mognat fram ur ett andäktigt lyssnande till vad Anden säger till församlingarna idag. Däremot tror jag på det öppna och fria samtalet, vilket alltid kan ses som en pusselbit i en djupare process som leder oss framåt om vi är öppna för Anden och inte fastlåsta vid våra egna politiska agendor.

Von Essen själv desinformerad, eller stiftsledningens förlängda arm i Caritas Sveriges styrelse?

 Just nu är det mediauppmärksamhet angående förre Caritas-ordföranden Gustaf von Essen och hans betalningsanmärkningar. Von Essen är en slipad politiker och vet hur han skall möta media. När det gäller betalningsanmärkningarna i sig, så var hans taktik att från början inte säga hela sanningen (först var det två anmärknignar några år tillbaka i tiden, sedan blev det fler, den sista från 2006), när den taktiken inte höll var nästa försvarslinje att bagatellisera det hela. För hans egen del kommer mediauppmärksamheten snart att blåsa över, och hans politiska karriär hänger nog mera på hur han sköter politiken i Uppsala än på denna affär.

Men för Stockholms Katolska stifts och Caritas del finns det aspekter av denna historia som man måste fortsätta att granska. Låt oss först se på hur von Essen bemöter det faktum att han han undanhållit Caritas styrelse information om betalningsanmärkningarnas konsekvens för 90-kontot samt turerna kring dispensansökan hos Stiftelsen för insamlingskontroll:

1. Intervju i Katolskt Magasin nr 5 2007: Gustaf von Essen säger att att han har haft sina främsta förpliktelser gentemot stiftsledningen. "Caritas Sveriges ägare ? alltså biskopen, finansrådet och jag såsom styrelseordförande ? måste först processa internt för att kunna ta fram underlag som styrelsen kan ta ställning till."

2. Intervju med Radio Uppland 2007-09-17:  "...jag visste knappt något själv, bara att det fanns en dispensansökan inne.
...Så här i efterhand kanske det finns fog för att jag borde ha informerat styrelsen, men under pågående process när stiftet ägde frågan, kände jag mig inte så engagerad. Jag tänkte att det där är väl inga större problem."

3. Intervju med Expressen 2007-09-17: "Nej stämmer inte. Det har aldrig varit någon avsikt att föra någon bakom ljuset.
... fråga dig vilken trovärdighet Holmertz har. I övrigt har jag inga ytterligare kommentarer".
(Anm: Gun Holmertz satt i Caritas Styrelse, hon är den person som intervjuades av Uppsala Nya Tidnings reporter och en av de 6 personer i Caritas styrelse som författade en skrivelse där de uttryckte att styrelsen fick för lite information från styrelseordföranden..)

Första taktiken är att påstå att han INTE BEHÖVDE INFORMERA styrelsen. I intervjun med Radio Uppland är han efterklok och säger att han nog borde ha informerat styrelsen, men försvarar sig samtidigt med att han KNAPPT VISSTE NÅGOT SJÄLV, och SKYLLER IFRÅN SIG PÅ STIFTSLEDNINGEN som han menade ägde frågan. Tredje taktiken som han tillämpar i Expressen-intervjun är att förneka och IFRÅGASÄTTA KRITIKERS TROVÄRDIGHET.

Om vi för ett ögonblick granskar von Essens argumentation i relation till det jag tidigare skrivit om bristen på information och hur frågor hanteras i slutna rum i Stockholms katolska stift kan man spekulera över följande:

Von Essen har ett rykte om sig (sant eller falskt) att använda arbetsmetoder och ha en ledarstil som inbegriper intriger, hemlighetsmakeri och toppstyrning och att all kritik bemöts hårt och skoningslöst. Detta är i varje fall vad personer insatta i KD-politiken i Uppsala sagt mig, och detta motsägs knappast av hur han hanterat ordförandeskapet i Caritas Sverige. Hemska tanke: Var det just dessa egenskaper som man önskade då man rekryterade honom till ordförande i Caritas Sverige, att man ville ha en ordförande som kunde hålla de "besvärliga demokrati-ivrarna" i styrelsen stången och genomföra den innersta ledningskretsens intentioner?  Jag vet inte, men frågetecknen blir fler och fler...

Kristendomen största garanten för homosexuellas lika värde

Kristen tro står för alla människors lika värde oberoende av prestation, kön, hudfärg, och alla andra variabler som kan skilja oss människor åt. Jesus var kritisk till dem som satte sig på höga hästar och ville vara för mer än andra, t.ex.fariseerna som ville synas och framstå som fromma bland folket medan deras inre var svart.

 När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. (Matt kap 6)

 Han umgicks med tullindrivare som var mycket illa ansedda i Israel på en tiden och alla sorters utstödda och syndare, han tog parti för äktenskapsbryterskan som de andra ville stena, o.s.v. Kärleken är Kyrkans första princip. Det framhäver också påven i sin första rundskrivelse Gud är kärleken.

Det är därför paradoxalt att Kristendomen ofta står så lågt i kurs hos alla dem som vill försvara homosexuellas likaberättigande. Det finns en politisk agenda som vill riva ner och underkänna kristna värderingar och rent av ser på kristna närmast som rasister i förhållande till homosexuella. De enda kristna som godkänns är de som förbehållslöst kapitulerar. Jag tänker t.ex. på synen på äktenskap och familj. Det fanns en kampanj för att bevara äktenskapet i dess nuvarande form och inte göra det könsneutralt. Denna kampanj har blivit totalt marginaliserad, och trots goda ambitioner från början tycks få kristna ha kraften att stå emot trycket: Man accepterar den stigmatisering man fått: Är man för att bevara äktenskapet är man homofob, mot människors lika värde och man hör nästan inte hemma i den demokratiska samhällsgemenskapen.

Samtliga riksdagspartier utom kd stöder idag förslaget att göra äktenskapet könsneutralt, och kd är också ganska lamt i att driva frågan. Ett undantag är tidningen Världen idag som går emot trenden. I en ledare med rubriken "Skammens förslag" skriver Ruben Agnarsson: 26/7 :

Någonstans på insidan har riksdagsledamöterna känslan av att det beslut de skall fatta är kontroversiellt. Att det förslag som nu håller på att förberedas i riksdagen, någon gång i framtiden kommer att framstå som ett otillbörligt och skamligt exempel på social ingenjörskonst.

Agnarsson refererar till ett annat beslut som föregicks av mycket politisk agitation och lobby-arbete:
Fredagen den 13:e maj 1921 beslutar en enhällig riksdag att starta Statens institut för rasbiologi. Motionen som närmast kunde förknippas med nationalsocialistisk politik hade undertecknats av både vänsterns partiledare Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Ledande svenska kulturpersonligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf, och Anders Zorn uttryckte stöd för rasbiologisk forskning. (Se artikel i UNT 24 juni)
Likheterna med den politiska processen inför den väntande motionen om könsneutralt äktenskap är slående, skriver Ruben Agnarsson och fortsätter:.

Lobbyarbetet har varit lika intensivt. Forskare, medier och kulturpersonligheter har utnyttjats lika målmedvetet, och det politiska förankringsarbetet har varit lika planmässigt. Att slutsteget i ett långsiktigt arbete för en socialistisk familjepolitik tas av en moderat statsminister tycks göra steget oantastligt....
Beslutet i riksdagen ser ut att kunna fattas med förkrossande majoritet. De inblandade tycks finna trygghet i att alla går vilse i flock. Det höga tonläget tyder på att det innerst inne ändå finns en gnagande oro inför vilka samhällskonsekvenser som förslaget kommer att medföra. Kanske finns det också en farhåga om att framtidens dom kan bli mycket hård.

Jag tycker att de som arbetar mot förtryck av homosexuella mera skulle gå i allians med kristna och inse att i den kristna värdegrunden finns den största garantin för likaberättigande. Det är inte alls säkert att nedrivning av den heterosexuellt inriktade äktenskapsinstitutionen till förmån för ett oprövat socialt experiment gagnar synen på homosexuella och tar bort fördomar och diskriminerande attityder.

Betydligt värre är det med de omedvetna strategier för diskriminering vi bär inom oss. Vare sig vi är kristna och bejakar kärleks-budet eller tror oss hysa moderna och frigjorda åsikter, om vi är hur queer-inriktade som helst och är för könsneutrala äktenskap, så är det den diskriminering vi utövar genom våra omedvetna inre attityder som är det största hotet mot verklig jämlikhet för homosexuella.

Ett par intressanta artiklar i DN kartlägger något av dessa inre attityder.  Författaren Philip Ridley, uppväxt i London intervjuas 29 juli i DN. Han säger: Homofobin börjar i hemmet. Om en svart eller asiatisk blir utsatt för diskriminering i samhället kan han ändå gå hem och vara omgiven av andra som stödjer honom. Blir du utsatt för homofobi kan du möta oförståelse också i ditt eget hem.

Negativa attityder förekommer ofta också i kristna familjer, och det är en utmaning för föräldrar som fått ett barn med homosexuell läggning att ge barnet samma stöd och accepterande som andra barn så att det blir älskat och accepterat så som varje barn har rätt att bli. Som kristna bör vi erkänna att vi ofta kommer till korta och är inte de proffs på kärlek och accepterande som vi borde vara. Först genom att känna och acceptera våra tillkortakommanden kan vi råda bot på dem.

Den andra artikeln är skriven av Anders Selin och tar upp Glenn Hyséns attityder och hur han kommenterat det faktum att han för några år sedan slog ner en man som gjorde sexuella närmanden till honom. (Glenn Hysén är talare på årets pride-festival). Med obarmhärtig finess dissekerar han fram de attityder och fördomar vi inte trodde oss finna bakom den moderna matcho-attityden. 

Ett gäng ur den svenska kristenheten som tar ansvar för enheten och evangelisationen

 Jag tänker med glädje tillbaka på lördagseftermiddagen i Katedralskolans aula i Uppsala där jag åhörde den panelsamtal som arrangerats av Arbetsgruppen Kyrklig förnyelse (aKF) i anslutning till årets Kyrkodagar. Det handlade om ekumenik och där medverkade pastor Ulf Ekman från Livets ord, f Fredrik Emanuelson OMI från Katolska kyrkan, biskop em Björn Fjärstedt, Svenska kyrkan, domprost Ove Lundin, Svenska kyrkan, Visby och ordförande i aKF, teol kand Berit Simonsson, OAS-rörelsen i Svenska kyrkan. Samtalet modererades av Daniel Wärn, journalist på Dagen och tidigare pastor inom Pingströrelsen.

Det kändes direkt att här är en avspänd arbetsgemenskap där man har en gemensam fokusering på målet (förvalta trons skatt mottagen från Kristus genom apostlarna, enhet, evangelisation), det fanns en självklar respekt för de andra utan ängsligt vaktande på de egna positionerna, samtidigt som det fanns en realistisk uppfattning om svårigheterna med ekumeniken. Det kändes som om det var ett gäng som försökte arbeta konstruktivt och ta ansvar för den svenska kristenheten. Om biskop Anders Arborelius skulle ha varit med, så skulle han självklart också passat in i denna arbetsgemenskap.

Detta är DEN NYA EKUMENIKEN som går längre än till att pliktskyldigt ordna vissa gemensamma manifestationer. De nya positionerna följer inte samfundsgränserna utan SKÄR TVÄRS IGENOM SAMFUNDEN, fokus är ett GEMENSAMT ANSVARSTAGANDE FÖR DET GEMENSAMMA KRISTNA ARVET, ENHETEN och EVANGELISATIONEN. Den lyfter fram både LITURGISK FÖRNYELSE och KARISMATISK FÖRNYELSE, och förtröstar den helige Ande som den som åstadkommer enheten och är skeptisk till mänsklig aktivism som blundar för svårigheterna och vill rusa för fort fram . Ett ENANDE ÄMBETE I VÄRLDSKYRKAN är man inte främmande för.

Nu skall sägas att ALLA ÄR INTE POSITIVA TILL DENNA NYA EKUMENISKA ANDA. På bloggar och som debattinlägg i t.ex. tidningen Dagen förekommer inlägg som tycker det är för mycket artiklar om påven, att Katolska kyrkan fortfarande är den stora skökan etc. och Ulf Ekman har många inom hans egna led som är kritiska till hans ekumeniska engagemang. På samma sätt finns inom Katolska kyrkan som jag har förstått grupper som är starkt kritiska till att biskop Anders prioriterar ekumeniken så mycket och att han ofta är gäst i olika ekumeniska sammanhang. Sedan finns det många aktiva invandrargrupper både inom Katolska kyrkan och inom pingströrelsen som i och för sig inte är negativa till ekumenik, men inte heller särskilt intresserade av ekumenik utan är mera inriktde på det egna sammanhanget. Slutligen har vi liberalteologiska grupper inom Svenska kyrkan (och delvis Katolska kyrkan) som hellre ser en anpassning till samhället med t.ex. samkönade äktenskap, en liberaliserad inställning till aborter, nedtoning av synd-begreppet än fokusering på klassiskt kristna positioner i dessa frågor.

Sammanfattningsvis är den svenska kristenheten av ett komplext och diversifierat landskap vilket gör att den ekumeniska processen är svår och kan bjuda på många fallgropar framöver. Inte desto mindre tror jag att det positiva samarbets-klimat som präglade dagens paneldebatt är en förutsättning för att man skall komma vidare, och det är viktigt att det finns människor och kyrkoledare som vill ta ansvar för den fortsatta processen och är öppna för dialog men alla parter, och jag uppfattade att deltagarna i denna debatt hörde till dem som vill ta ett sådant ansvar.

Läs mera: Reportage i Dagen om Kyrkodagarna.