Kristendomen och kyrkorna har trovärdighetsproblem

 I vårt media-dominerade samhälle har kyrkan fått nya redskap att nå ut med evangeliet, och självklart skall alla dessa nya kanaler utnyttjas. Kristus är inkarnerad i världen, evangeliet är ämnat för var och en, därför är det givet att det också kan bäras av de kommunikationsmedel som var och en nyttjar. Som någon påpelade, hade profeten Jesaja levat idag skulle han säkert ha haft både mobiltelefon och dator. Dagen skriver i en artikelserie om detta, och man kommenterar ämnet också på ledarplats idag.

Problemet när man börjar använda internet och andra moderna media är inte svårigheten att tekniskt få igenom informationen, internet översvämmas idag av allehanda information som försöker sälja olika varor och tjänster och ideologier. Problemet är att samla sig till att ge ut ett tungt och trovärdigt budskap som höjer sig över det kraftiga bakgrundsbruset av likgiltig inforamtion. Här har kyrkorna  stora trovärdighets-problem.

Om Kristenheten inte samlar sig och tar tag i sin trovärdighetsproblematik, så kommer aldrig så ambitiösa evangelisationsprojekt via internet och andra media att förfelas. Jag vill nämna några områden där denna trovärdighetsproblematik blir ganska tydlig:

1. Splittringen. Vi upplever idag en ekumenisk vår med betydligt hjärtligare relationer mellan samfunden och en ny medvetenhet om enhetens betydelse, men trots det är Kristenhetens splittring den i särklass viktigaste faktorn som gör att kristendomen har låg trovärdighet i allmänhetens ögon. Ett samfund som går ut i en intensiv evangelisationssatsning men samtidigt isolerar sig från resten av kristenheten biter sig själv i svansen.

2. Moraliska brister i de egna leden. Inom Katolska kyrkan har vi sett skandalerna med pedofili i USA och andra länder som tidigare sopats under mattan av höga ledare inom kyrkan. Man har visserligen nu tagit tag idetta och inlett ett massivt förebyggande arbete och infört rutiner för hur man skall hantera liknande situationer i framtiden, men själva skandalerna fastnar mycket lättare i allmänhetens medvetande än det tålmodiga och omfattande arbete som görs för att gottgöra och förebygga. Nyligen inträffade en skandal där en högt uppsatt präst inom Vatikanen avslöjades att i hemlighet ha en sexuell  kontakt med en ung man. Prästen i fråga hotade i sin tur med att avslöja ett helt nätverk med homosexuella präster inom kyrkan. Det är viktigt med en realism inom kyrkorna med att det finns egna inre problem, ingen är syndfri bara för att man är kristen, och att förneka problemen eller sopa dem under mattan leder bara till värre trovärdighetsproblem. Öppenhet, ödmjukhet samt att man visar att man kan ta itu med problemen på ett adekvat sätt är det enda som kan stärka trovärdigheten.

3. Vänskapskorruption. Kyrkorna hanterar stora finansiella tillgångar. Med pengar förjer makt. Innehav av makt och pengar leder till stora frestelser att missbruka dessa tillgångar. Ibland tycker man kanske t.o.m. att man har ett gott syfte och ser inte vad man själv är inne i. Medierna håller hela tiden ögonen på detta, nyligen skrevs om Livets Ords ledare i anslutning till en affär med ett universitet i USA, kristna hjälporganisationer som har samarbete med Sida har granskats, och jag har själv skrivit en hel del om problemen inom Caritas Sverige. Ibland är medias rapportering överdriven, men ofta finns det en kärna av sanning, här gäller det att det finns självkritik inom kyrkorna och att vi också har mod att tillrättavisa varandra.

Gay-kulturen och Kyrkan: Vem hatar vem?

 Våldet har ökat i vårt samhälle, det blir råare och går längre ner i åldrarna. Många våldsoffer blir drabbade slumpmässigt, på grund av att de befann sig på fel plats när någon berusad person blev kränkt eller att man väljs ut som mobbningsoffer för att man har en viss hårfärg eller annan utseende-variant. En del våld är ideologiskt betingat, på grund av ras eller sexuell läggning. Om detta handlar Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning In hate we trust. Det är en serie konstnärligt sammanställda scener som skildrar hur homosexuella som blir utsatta för detta våld. Budskapet är tydligt och kan inte missförstås: Våldet och hatet har sitt ursprung inte bara i de vilsna och hatiska ungdomar, ibland med nazist-sympatier som exekverar det hela, utan det har sin grogrund i samhället, i synnerhet kyrkan och kristendomen står för detta hat. På en mycket starkt laddad bild står i ring en samling katolska kardianler i sina röda dräkter och ser allvarligt på när ett par män med nazistbindlar våldtar en kvinna. På en annan bild håller två (lesbiska?) kvinnor sitt barn i en skyddande gest mot Göran Hägglund som syns i TV-rutan talande om att det är naturligt för barn att ha både en mamma och en pappa. På ytterligare en annan bild föreställande en församling som lyssnar till en predikant (Åke Green?) ser vi flera i församlingen görande hitler-hälsning. Bilderna är uttrycker en stark polaritet, det handlar om vi (de oskyldiga, de homosexuella, offren) och dom (förövarna, de som hatar, de som kränker människovärdet).

För en person som blivit utsatt för våld och förtryck för sin sexuella läggnings skull kan bilden vara sann och uttrycka något av lidandet, frustrationen, ilskan han/hon fått erfara. Men bilden är alltför svartvitt polariserad, "vi", de oskyldiga offren, "de", förövarna som hatar och kränker, för att samhällsanalysen skall kännas trovärdig mera allmänt. Det är som om hatet som utställningen vill skildra vänder tillbaka i andra riktningen. Jag kan lika gärna se kardinalerna och prästerna och många goda kristna som med evangeliet som ledstjärna tar sitt ansvar att motarbeta våldet som hånade och utsatta för kränkning genom det som uttrycks på bilderna. Nu är det ju just det subjektiva som uttrycks i ett konstnärligt verk, men om det skall gripa tag i betraktaren måste det referera till något betraktaren känner igen. Det allmängiltiga i denna utställning är det fritt flytande hatet som flödar i alla riktningar, konstnären som tolkar in ett hat hos kyrkans folk som fortplantas till våldets utförare, men också hennes eget hat mot många kristna som uttrycks i de sammanhang präster, Göran Hägglund etc framställs på bild-kompositionerna.

Jag tror inte detta är en sann bild av hur det är i det stora hela. De flesta homosexuella hatar inte Katolska kyrkan, de hatar inte människor som skrivit på uppropet för äktenskapets bevarande, och de flesta kristna hatar inte homosexuella och är inte homofoba. De vill tvärtom bidra till fred och göra samhället till en fredad plats för alla människor oberoende av sexuell läggning. Kyrkan har här ett särskilt stort ansvar för fred och försvaret för alla människors lika värde eftersom själva budskapet är just Guds kärlek till varje människa och fred på jorden.

Den starka konfrontationen mellan Kyrkan och de homosexuella underhålls och blåses upp av små militanta grupper. Inom Gay-rörelsen finns de som verkligen hatar Kyrkan och vill provocera och häda. I San Francisco kunde vi nyligen läsa om en grupp transvestiter, "Sisters of Perpetual indulgence" som klär ut sig till nunnor och kallar sig olika namn med associationer till pornografi, t.ex. "sr Porn Again" eller "sr Roz Erection". Deras motto är "go forth and sin some more". Systrarna kommer till mässan i sin mot katolska ordensystrar kränkande klädsel och vill ta emot den heliga kommunionen. Detta kan inte uppfattas som annat än en klar provokation och ett hån mot Katolska kyrkan, och många församlingsmedlemmar blir självklart sårade och upprörda.

Jag kan knappast tänka mig att den stora majoriteten av homosexuella ställer upp på denna typ av hånande och kränkning av Kyrkan, det är en liten grupp uppviglare som inte tycks vilja ha fred och dialog. Lite av detta finns i Sverige också, och tyvärr verkar det som om många ledande skribenter inom media köper denna bild, vi såg det i de starka reaktioner som reklamkampanjen för bevara äktenskapet i Stockholms tunnelbana väckte. Ett annat exempel är Åsa Petersen som i Aftonbladet har recenserat Elisabeth Olhsons utställning. Hon skriver:

"Särskilt intressant blir det när hon beskriver mekanismerna bakom våldet. Hur hatbrotten hämtar näring ur politikens och religionens unkna föreställningar om hur människor ska vara".

Det är absurt när Kyrkan framställs som representerande motsatsen till Guds kärlek. Bilden av homosexuella som offer och Kyrkan som säte för homofobi och människoförakt tycks vara den auktoriserade föreställningen hos många ledande opinionsbildare, det finns dock undantag.

Det viktiga är att Kyrkans folk inte spelar sårade oskulder och ropar på åtgärder och restriktioner. Jag hörde t.ex. att det fanns några som JK-anmält utställningen In hate we trust. Låt oss erkänna att bland Kyrkans folk är inte bilden svartvit heller. Hat föder hat, och visst har många kristna uppvisat attityder av homofobi och icke-acceptans av homosexuella på ett sätt som gjort att det finns grogrund för misstro och hat, och om detta sedan slår tillbaka så som skett i händelserna i San Francisco och i kampanjen mot Bevara Äktenskapet, så är det givetvis svårt att inte isolera sig ännu mer, hata ännu mer och se motståndarna som sina fiender.

Men det är viktigt att just Kyrkan inte hamnar i en sådan position. Var kritiska till uppviglare inom de egna leden! Sök dialog med alla människor av god vilja! Fortsätt att sprida evangelium utan att kompromissa! Om Kyrkan genom århundradena varit bra på något, så är det just att inte möta hat med hat, att stå ut med förföljelse och ändå på ett positivt sätt fortsätta att sprida evangeliet med glädje. Den förföljelse Kyrkan utsätts för idag i Sverige är trots allt bara småpotatis jämfört med vad som skett i historien. Läs t.ex. Apostlagärningarna. För en sak är säker: Evangeliet är den största garanten för fred och alla människors lika värde och en god samhällsutveckling. De som förnekar det förringar den betydelse kristendomen haft för utveckling av demokrati och etiska principer som slår vakt om alla människors lika värde i den västerländska kulturen.