Petrusämbetet enar och splittrar

 Den praktiska ekumeniken har gjort stora framsteg i Sverige under senare år och man finner varandra över samfundsgränserna på de mest oanade sätt. Inte minst Katolska kyrkan har kommit att få ett alltmer accepterat status bland protestantiska samfund i Sverige. Vi minns t.ex. samarbetet mellan biskop Anders Arborelius och pingstledaren Sten-Gunnar Hedin kring Jesus-manifestet.

Även Petrusämbetet diskuteras, och det är inte en otänkbar tanke för många protestanter att påven är sammanhållande länk i en framtida enad kyrka. Inte då på så sätt att alla andra samfund går in under Rom, utan att alla samfund ger och tar.

Förbundet för kristen enhet (FKE) är en sammanslutning inom Svenska kyrkan som sedan sin start 1965 har på programmet att den universella kyrkans synliga enhet framträder i biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen av Rom (påven), och medlemmarna i FKE brukar tala om sig själv som katoliker i Svenska kyrkan.

Enhetens vänner är en gemenskap som nyligen bildats av människor i Svenska kyrkan och frikyrkorna, den katolska kyrkan och de ortodoxa/orientaliska kyrkorna som vill fördjupa sin kunskap om apostolisk tro med det yttersta målet att nå synlig gemenskap med biskopen i Rom. Det nya med denna gemenskap är att den inte bara inrymmer personer från Svenska kyrkan, utan nu också frikyrkliga som söker närmare gemenskap med katoliker och ortodoxa.

Pingst-pastorn Peter Halldorf från Bjärka-Säby-kommuniteten verkar stå nära en ortodox syn på enhetens ämbete i kyrkan, d.v.s. ett antal patriarker, varav påven i Rom är en, men också han kan tänka sig en relation till påven i en framtida enad kyrka. I en intervju i Dagen säger han:

"En radikal enhetsvision innebär, som jag se det, att de yngre kyrkorna träder i gemenskap med biskopen i Rom, på samma gång som denne erkänner frikyrkornas uppkomst som ett uttryck för den helige Andes autentiska handlande i historien. Det är inte fråga om organisatorisk sammanslagning, utan om bevarad självständighet."

Livets Ord och Ulf Ekman har verkligen gjort en helomvändning under senare år i sin syn på Katolska kyrkan. Från en mycket negativ syn finns nu en mycket livlig ekumenik med katoliker. Biskop Anders Arborelius har varit gäst hos Ulf, och till Livets Ords Europakonferens 2007 var katoliken Charles Whitehead inbjuden och han blev en mycket uppskattad gäst. Ulf Ekman har ömjukt redogjort för sin ändrade inställning och skriver i en bok: "Man skall vara försiktig i att uttala sig om vem som har död eller levande tro. Jag har själv fått lära mig hur lätt man gör misstag och fått inse hur fel jag ibland haft."

Inte alla tycker om eller bejakar detta nya ekumeniska klimat. Det finns fortfarande de som ser Katolska kyrkan som antikristlig och något man absolut inte kan ha gemenskap med. Den nystartade bloggen Aletheia samlar en del av dem som tänker så. Där har man upptäckt att Ulf Ekman har en nära gemenskap med bröderna i Östanbäcks kloster, dessa står nära FKE som alltså söker full gemenskap med påven i Rom, man har också upptäckt att Livets Ord har givit ekonomiska bidrag till bröderna i Östanbäck vilket fått Bloggen Aletheia att bedriva en kampanj mot Ulf Ekman där han anklagas för att ha en dold agenda att föra Livets Ord i armarna på Rom. På grund av samröret med bröderna i Östanbäck avkräver de tre ansvariga för bloggen en deklaration från Ulf Ekman huruvida han bejakar ?Petri ämbete? / påvestolen i Rom eller inte. På bloggen sprider man också uppfattningen att Ulf Ekman inte har de egna med sig i denna nya ekumeniska hållning gentemot Katolska kyrkan och skriver, utan att man har några bevis för det att många av Livets Ords egna är kritiska.

Debatten har föranlett att en talesman för Livets ord, Magnus Dahlberg gjort en deklaration om Livets Ords inställning till ekumenik på den nämnda bloggen. Han skriver bl.a:

Det är ett välkänt faktum att Livets Ord sedan ett antal år tillbaka har genomgått en utveckling där vi aktivt gör vad vi kan för att främja äkta och sann enhet mellan kristna. Vi tror att detta är angeläget i den tid vi lever i. Det var ju också något som var angeläget för Jesus i Johannes 17. Jag tror inte heller att detta hade varit särskilt kontroversiellt, om det inte vore för att vi inkluderar katoliker i definitionen av Kristi kropp. Det tål att påpekas att våra enhetssträvanden inte på något sätt exklusivt vänder sig till katolska kyrkan... Vi har också glatt oss över gemenskapen med både bröderna i Östanbäcks kloster och andra som står för Svenska kyrkans ursprungliga tro (Östanbäck är f ö inte ett katolskt kloster utan är en del av Svenska kyrkan).

Det kan läggas synpunkter på olika fenomen inom katolska kyrkan (liksom man kan ha synpunkter på de flesta kristna sammanhang och rörelser). Men om vi tar vårt uppdrag om enhet på allvar, hur ska vi då förhålla oss till de miljontals katoliker som är djupt gudstroende... För oss är det självklart att alla dessa miljontals genuint kristna katoliker är våra bröder och systrar. Dem vill vi ha gemenskap med. Precis på samma sätt som vi vill ha gemenskap med pingstvänner, lutheraner, missionsförbundare, baptister, metodister och alla andra kristna. Men detta betyder inte att vi försöker ?dra hela kristenheten till Rom och till påven?... Vad som istället behövs idag är en öppen och fördomsfri attityd och en saklighet i inställningen att vi faktiskt kan lära oss mycket av våra syskon i alla kristna sammanhang.

För mig synes detta vara en mycket klok och sympatisk inställning till ekumeniken, det är ungefär samma ekumeniska anda som Charles Whitehead förmedlade från katolskt håll då han gästtalade på Europakonferensen sommaren 2007. (Videoinspelning här).

Det går väldigt fort med ekumeniken i dessa dagar, och särskilt inställningen till Katolska kyrkan bland frikyrkliga protestanter har svängt mycket fort från avståndstagande till en önskan om närmare gemenskap. Man kan förstå att alla inte hänger med i dessa snabba förändringar. Liksom det finns många katoliker som har svårt att acceptera en ömsesidig ekumenik med protestanter, utan som fortfarande menar att det bara finns en ekumenik: att alla protestanter skall inse att de skall komma till Rom, så finns det många frikyrkliga som allvarligt menar att Katolska kyrkan är Uppenbarelsebokens stora sköka, antikrist själv som man absolut inte skall ha gemenskap med. Det är naturligt att en snabb förändringsprocess leder till spänningar och konflikter, förändringar måste få ta tid.

"Guds schäferhund" åter i skottgluggen på DN kultur

 Att DN´s kulturredaktion tillmäter påven Benedikt XVI stor betydelse står klart. Annars skulle han inte två gången under loppet av ett år tillägnas en helsidesartikel. Tyvärr skriver man inget positivt om denne bildade och filosofiskt skolade man. I en stort uppslagen artikel förra våren fick Amanda Peralta fritt utgjuta sin indignation över Ratzinger som sades vara en stockkonservativ bakåtsträvare och en tros-polis som inte skyr några medel för att bringa rättning i leden. Peralta gav honom i artikeln öknamnet schäferhunden, "il pastore tedesco".

Nu blev detta försök att misstänkliggöra påven utan framgång. Påven Benedikt XVI, f.d. kardinal Ratzinger har inlett sitt pontifikat på ett mycket lyckat sätt, hans strama akademiska sätt som chef för Troskongregationen trodde man skulle ligga honom i fatet, men han har blivit riktigt folkkär, och det har visat sig att han har en förmåga till diplomati och dialog, t.ex. i samband med krisen kring den missförstådda föreläsningen i Regensburg vilket han vände till en positiv dialog med Islam. Dessa utåtriktade sociala sidor kombinerar han med en intellektuell skärpa och filosofisk briljans som överträffar de flesta.

 DN´s kulturredaktion verkar ha svårt att acceptera denna popularitet, för nu lånar kulturredaktionen på nytt sitt utrymme, denna gång åt Erik Tängerstad historiker från högskolan på Gotland, i ett nytt försök att misstänkliggöra påven. Innehållet i kritiken är snarlikt Amanda Peraltas, men aggressiviteten i kritiken har tonats ner: Påven är en taktiker av Guds nåde som säger en sak och menar en annan och som i själva verket vill tillskansa sig makt över forskningen och hämma den fria forskningen. Han överskrider sina befogenheter när han vill föra en akademisk dialog om teologiska frågor vid ett statligt universitet. Tro och teologi bör han hålla för sig själv innanför Vatikanens murar.
I fokus för artikeln stod forskarnas protester på La Sapienza-universitetet som tidigare rapporterats om, jag började läsa artikeln med intresse och förväntade mig nya intressanta infallsvinklar till detta ämne. Men  inte så, artikeln består av påståenden och teorier om maktbalans mellan olika fakulteter i den italienska universitetsvärlden och att påven har intresse i att agera politiskt i detta. Det hela verkar i mina ögon mest som spekulationer, Tängerstad ger inga objektiva fakta som stöder det han säger. Vi har rika källor att ösa ur när det gäller påvens egna skrifter och tal, varav en del även finns på svenska, t.ex. boken På väg till Jesus Kristus som innehåller ett antal artiklar ur hans tidigare produktion innan han blev påve. Sedan har vi talet vid universitetet i Regensburg, och det tal han skulle ha hållit personligen vid La Sapienza-universitetet. Dessa briljanta texter belyser på ett utmärkt sätt hur påven tänker i teologiska frågor. Han skiljer noga på Kyrkans tro och teologisk forskning. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process. Tron är en gåva Kyrkan fått ta emot, den kan inte bevisas eller motbevisas, men detta innebär inte att den teologiska reflektionen inte kan vara föremål för vetenskap och förnuft. Därför är teologin som vetenskap i högsta grad berättigad. 

I talet som påven skulle hålla säger han bl.a:

Eftersom universitetet är en institution som står fritt gentemot varje politisk och kyrklig auktoritet, är universitetets funktion av alldeles särskilt stor vikt för vårt moderna samhälle som är i stort behov av en dylik institution.

Därefter utvecklar han sina tankar om relationen mella tro och vetande, här ytterligare några utdrag ur talet:

...Vi ser det tydligt idag, hur religionernas tillstånd och kyrkans situation, kriserna och förnyelserna hon går igenom, inverkar på hela mänskligheten. Därför har påven just i sin egenskap av herde för sin gemenskap allt mer blivit till en röst som uttrycker mänsklighetens etiska förnuft. Här kommer naturligtvis genast invändningen att påven dock inte kan tala med utgångspunkt i det etiska förnuftet, eftersom han hämtar grunden för sina utlåtanden i sin tro och de därför inte kan äga någon giltighet för dem som inte delar denna tro....

På denna plats skulle jag nu först helt kort vilja hänvisa till den amerikanske filosofen John Rawls som även om han förnekar att religiösa läror skulle äga ett ?offentligt? förnuft, i detta ?icke-offentliga? förnuft trots allt ser ett förnuft, som inte får ifrånkännas religionens anhängare av dem som förespråkar en sekularistisk och hård rationalitet. Ett kriterium på detta förnuft ser han bland annat däri att dylika läror härstammar ur en ansvarskännande och välgrundad tradition, där under en längre tidsrymd det hunnit utvecklas tillräckligt goda argument och grunder som stöd till respektive lära.

Men sanningen är inte endast teoretisk. När Augustinus jämförde Bergspredikans saligprisningar med Andens gåvor så som de uppräknas i Jesaja 11, bekräftade han att det fanns ett ömsesidigt innehåll i ?scientia? och ?tristitia? ? det rena vetandet, ansåg han, gör människan sorgsen....

Ja, det är verkligen så ? den som endast håller sig till det som händer och sker i världen blir till sist sorgsen. Men sanning betyder mer än enbart kunskap. Insikten om vad sanning är har som mål insikten om det goda. Det är också det som är avsikten med Sokrates frågor: Vad är det goda som gör oss sanna? Sanningen gör oss goda och det goda är sant: Detta är den optimism som finns i kärnan av den kristna tron, eftersom tron har fått del av Logos, av det skapande förnuftet, som i Guds människoblivande på samma gång visade sig vara det goda, vara godheten själv.

Men när förnuftet av rädsla för att förlora sin förmodade renhet förhåller sig döv för det glada budskapet som kommer till det ur den kristna tron och dess vishet, då förtorkar det som ett träd, vars rötter inte längre når ner till det livgivande vattnet. Läs hela talet här.

Det verkar som om de protesterande forskarna vid La Sapienza-universitetet och Erik Tängerstad inte har satt sig in i hur påven tänker i dessa frågor, eller också vågar de inte möta honom på sin egen planhalva i en akademisk diskussion utan väljer istället att göra politik av det hela. Det är inte påven som försöker politisera det akademiska livet, han inbjuder ödmjukt till en diskussion om tro och vetenskap, men dessa forskare vill inte lyssna. istället håller de för öronen och skriker att han skall hålla sig på sin kant och inte blanda sig i det sekulära samhället.

Filosofen Roger Scruton intervjuades nyligen på TV Axess. På frågan om vad som är det största hotet mot västerlandet svarade han att det är faran att "nihilismen blir till ortodoxi". Dessa forskar-protester är ett illustrativt exempel på detta. Kyrkan har mycket positivt att bidra med i samhället, Kyrkan är en del av samhället, historiskt och genom att den stora skaran av troende också är samhällsmedborgare, det är att förneka en bit av verkligheten då samhälle och offentliga institutioner agerar som om denna verklighet inte existerade.

Kyrkan finns i samhället, men det är inte Kyrkans intresse att bli accepterad av samhället, hon har alltid blivit utsatt för förföljelse och snarare stärkts i de perioder det funnits motstånd, men såsom påven vittnar om kommer Kyrkans röst inte att tystna, hon känner ett ansvar för samhället och mänskligheten och måste därför vittna om den tro som hon förvaltar, men samhället har mycket att förlora på att inte lyssna till den rösten och att förneka sitt kristna arv.

Ett förslag till DN: Låt påven få ett genmäle genom att publicera hela La-Sapienzatalet i kulturdelen!

Kristet samarbete skall göra den kristna rösten tydligare i samhället

 I veckan har en ny kristen tankesmedja bildats, Claphaminstitutet som skall stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro och göra den kristna tron och kristna värderingar tydligare i det offentliga rummet. Det finns idag starka krafter som vill marginalisera den kristna tron och göra den till en privatsak. Det finns ingen anledning att acceptera detta. Vi kristna har ett ansvar och en plikt att påverka samhället utifrån vår tro, den kristna tron har mycket att bidra med när det gäller fred, människovärde, social stabilitet.

Initiativ till tankesmedjan kommer från evangelikalt håll, en av de drivande har varit tidigare kristdemokratiske riksdagsmannen och pastor i Missionskyrkan Tuve Skånberg som också utsetts till direktor för institutet. Namnet Clapham är taget från Claphamgruppen från stadsdelen Clapham i London där bl.a. William Wilberforce verkade på 1700-talet. Man engagerade sig helhjärtat i missionsarbete och för sociala reformer och gruppen är känd för sin framgångsrika kamp för slaveriets avskaffande.

En anledning till att kyrkornas röst inte hörts tydligare i samhället är kristenhetens splittring och att varje samfund kört sitt eget lopp. Detta har vi inte längre råd med längre. Om vi kristna skall kunna ta vårt ansvar i samhället måste vi samarbeta. Det har visat sig att i många viktiga samhällsfrågor skiljer vi oss inte åt utan kan tala med enad röst, det har t.ex. arbetet med remissvar till äktenskapsutredningen visat där jag förstått att biskop Anders Arborelius varit en uppskattad samlande kraft. Institutet utgår i sitt arbete från den s.k. Lausanne-deklarationen som är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, antagen vid en internationell kongress för världsevangelisation i Lausanne, Schweiz, 1974 på initiativ av predikanten Billy Graham. Katoliker kan möjligen reagera på att man utgår från en deklaration som kommit till i evangelikal tradition, men om man med katolska ögon läser den, så finner man att den till överväldigande delen stämmer överens med katolskt synsätt, det finns vissa vinklingar, t.ex. i betoningen av Bibeln där vi katoliker också betonar traditionen och Bibeln som en del av denna, men dessa teologiska frågor har ingen betydelse för själva arbetet med samhällsfrågorna. I betoningen av evangelisation och socialt arbete är Lausanne-deklarationen av samma anda som Katolska kyrkans sociallära och t.ex. Påven Johannes Paulus II´s apostoliska brev Ecclesia in Europa.

Flera katoliker är med bland stiftarna, förutom undertecknad kan nämnas dr Christina Doctare och doc Yvonne Maria Werner. Vi har redan från katolskt håll något som kan liknas vid en katolsk tankesmedja genom gruppen kring Newmaninstitutet och tidskriften Signum. Olika meningar finns inom Katolska kyrkan huruvida det är bäst att arbeta ekumeniskt brett som inom Claphaminstitutet, eller om man hellre skall fortsätta att arbeta inom det egna samfundet och i såfall ha ett samarbete med andra kristna i samhället. Den diskussionen lär fortsätta, och på sikt får vi se om det blir en gemensam ekumenisk tankesmedja med brett katolskt deltagande eller ett bilateralt samarbete.

Äktenskapet mer än en symbolfråga

 I en SIFO-undersökning 2001 sade en majoritet nej till att homosexuella skulle få rätt att adoptera. Att 7 av 10 nu säger ja till att homosexuella skall få gifta sig betyder inte nödvändigtvis att svenska folket ändrat sin grundinställning i denna fråga. Efter den massiva propagandan till förmån för homoäktenskap som förts i medierna de sista månaderna och där argument i motsatt riktning systematiskt förtigits, så  är det kanske inte så konstigt med dessa siffror. HADE FRÅGAN STÄLLTS PÅ ETT MERA NYANSERAT SÄTT SKULLE MAN FÅTT ETT ANNAT SVAR. (1, 2, 3)

Jag håller med DN och Göran Hägglund om att politik är det möjligas konst och att man måste kompromissa om man vill få något uträttat och inte göra varje fråga där en part i regeringssamarbetet avviker till en fråga om att bryta samarbetet. Samtidigt kräver samarbetet en ömsesidighet och att alla parter lyssnar och tar varandra på allvar. DET FINNS EN OBEHAGLIG TON I DET SÄTT SOM FRÅGAN OM SAMKÖNADE ÄKTENSKAP DRIVITS I SVERIGE DÄR OPINIONER SOM HAR INVÄNDNINGAR HUNSAS, och omhuldande av yttrandefrihet och respekt för motpartens argument som annars brukar vara ledstjärna i den demokratiska processen är som bortblåst. Vi såg det i kampanjen "mamma pappa barn" i Stockholms tunnelbana där det togs till brösttoner att denna kampanj borde förbjudas, ett annat exempel är centerriksdagsmannen Johan Linanders uttalande i Sydsvenska Dagbladet att ?Vi ska vara stenhårda mot kristdemokraterna. Det är inte ens värt att förhandla om?. Kristdemokraternas allianskolleger med statsminister Reinfeldt i spetsen har fortsatt att förverkliga denna programförklaring att kristdemokraterna skall köras över utan samtal och diskussioner.

DN som en ledande dagstidning som borde ha ett ansvar att belysa en fråga allsidigt stämmer in i samma strategi. Hanne Kjöller i en artikel 2007-01-24 och på ledarplats idag framför man med emfas att Kristdemokraterna borde lägga sig platt och inse att loppet redan är kört. Reinfeldt, Kjöller, DN´s ledarskribent m.fl. anser sig ha tolkningsföreträde och vet hur det är: Äktenskapet är "bara" en symbolfråga och synen på ÄKTENSKAPET SOM EN KOMPLEMENTÄR UNIK LIVSGEMENSKAP FÖR SLÄKTETS BESTÅND, EN VÄRDERING SOM DELAS AV ALLA STÖRRE KULTURER I VÄRLDEN OCH HÖR TILL MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA ARV, är i själva verket bara ett uttryck för ett orättvist diskriminerande system som vi nu i vår klarsyn äntligen förstått att vi skall tömma på dess gamla innehåll och ge en ny innebörd.

DENNA NYA "INSIKT" ÄR SÅ SJÄLVKLAR OCH FÖRÄNDRINGEN SÅ ANGELÄGEN ATT SNABBT INFÖRA ATT DET INTE ENS ÄR VÄRT ATT GÖRA EN UTREDNING OM DE NEGATIVA KONSEKVENSERNA. Några hade inte ens tålamod att vänta på en regeringsproposition som förbereder frågan, utan man ville driva igenom förslaget i riksdagen redan i vår.

Kristna och muslimska organisationer, t.ex. KATOLSKA KYRKAN SOM SKRIVIT ETT MYCKET UTFÖRLIGT OCH FÖRNUFTIGT RESONERANDE REMISSVAR TYCKER MAN INTE ENS ÄR VÄRD ATT LYSSNA PÅ. Katolska kyrkans svar BYGGER PÅ KATOLSK MÄNNISKOSYN OCH PÅ KATOLSKA KYRKANS SOCIALLÄRA, PRINCIPER SOM LIGGER TILL GRUND FÖR ALLA DE STORA KRISTDEMOKRATISKA PARTIERNA I EUROPA OCH OCKÅ FÖR KRISTDEMOKRATERNA I SVERIGE.  Detta avfärdar Hanne Kjöller i en handvändning och TYCKER ATT KRISTDEMOKRATERNA SKALL LÄGGA SIG PLATT FÖR DEN I SVERIGE NU SNABBT UPPKOMNA OPINIONEN. Ett förslag till Hanne Kjöller och ledningen på DN: Om ni vill stå för allsidighet och balans, studera noga Katolska kyrkans remissvar och gör en intervju med Anders Arborelius och belys objektivt Katolska kyrkans synpunkter. 

DET ÄR SKANDALÖST ATT BARNOMBUDSMANNEN OCH RÄDDA BARNEN INTE TYDLIGARE FRAMFÖRT BARNPERSPEKTIVET i denna fråga,  man verkar helt ha vikt sig och accepterat inställningen att könsneutrala äktenskap redan är ett faktum. Argumentet som framförs är att de barn som lever med samkönade föräldrar kan uppleva det som diskriminerande av det faktum att deras föräldrar undantas från rätten att ingå äktenskap. Detta är en mycket tunn argumentation. Diskriminerande upplevs det därför att vi har en opinionsstorm just nu där vi matas med propagandan att alla som inte accepterar könsneutrala äktenskap diskriminerar homosexuella. Men så är det inte alls. Det finns många barn som av olika skäl redan nu växer upp i familjekonstellationer annorlunda än med ursprungsföräldrarna. Detta är fullständigt naturligt, och i ett läge där äktenskapet i dess nuvarande komplementära heterosexuella form anses som självklar, så finns det inget belägg för att det faktum att dessa barns vårdnadshavare inte får gifta sig skulle upplevas som diskriminerande. RÄDDA BARNEN BORDE ISTÄLLET FOKUSERA PÅ BEFARADE NEGATIVA KONSEKVENSER AV REFORMEN SOM T.EX. ATT DET ALLTID MÅSTE KOMMA IN MINST EN YTTERLIGARE PART SOM HAR EN RELATION TILL BARNET EFTERSOM EN ENKÖNAD RELATION ÄR STERIL, det förutsätts en spermadonator, en surrogatmamma, en utomstående biologisk förälder, som har en relation till barnet.

Jag vill vädja om besinning i denna fråga. Det är inte alls säkert att den opinion som snabbt blåst sig stark i denna fråga är höjden av sanning och klokhet. PÅ lite längre sikt kan det visa sig att Kristdemokraterna har rätt. DET ÄR OROVÄCKANDE ATT ENDAST ETT LITET PARTI ÄR BERETT ATT STÅ FÖR EN AVVIKANDE MENING OCH SMÅTT SKRÄMMANDE MED DEN HETSJAKT SOM UPPSTÅTT MOT DEM SOM TÄNKER ANNORLUNDA I DENNA FRÅGA. Det visar hur skört vårt demokratiska system är. Även om vi har många spärrar kvar, så går associationerna till 1600-talets häxprocesser i Sverige eller till 30-talets Tyskland.

Forskare i påve-protester mer fördomsfulla än talibaner

 Jag läser att påven fått ställa in ett besök vid Roms universitet La Sapienza på grund av att ett antal religiofobiska forskare dragit igång protester eftersom de tror att påven är emot fri forskning. Som grund för detta nämner de ett tal av påven, då Joseph Ratzinger, för 18 år sedan då han citerade en källa som sade att kätteriprocessen mot Gallilei var "rimlig och rättvis". Arma samhälle om vi har så inskränkta och fördomsfulla forskare. Deras fundamentalistiska fördomfullhet mäter sig väl med talibanernas.

När påven för en tid sedan i Regensburg citerade en historisk källa som var kritisk till islam väckte det rabalder i den muslimska världen. Men när man väl fick besinna sig och många kloka muslimer fick klart för sig att påven i själva verket önskar dialog och samförstånd ledde det till goda relationer och samtal mellan Katolska kyrkan och islam.

Dessa militanta forskare verkar emellertid inte vilja lyssna till vad påven egentligen säger. Då skulle de förstå att han tvärtom vill främja fri forskning och att förnuftet får råda fullt ut, inte bara på teknologins och den materiella utvecklingens område, men för att känna igen det goda, också på det andliga planet, vilket påven menar är en förutsättning för fred och rättvisa i världen. Det är helt uppenbart att dessa forskare inte har satt sig in i vad Joseph Ratzinger skrivit. De har nog inte heller läst påven Johannes Paulus II´s skrivelse Tro och Förnuft. Men det är kanske säkrast att de inte sätter sig in i detta, för då skulle de tvingas de ompröva sin hätska inställning till påven och Katolska kyrkan om de önskar ha sin intellektuella heder i behåll.

Karisma eller Caritas: Makten korrumperar var den än utövas

 Dagen fortsätter sin utomordentligt intressanta artikelserie om Stockholm Karisma Center. Det utlovas sammanlagt 7 granskande artiklar. I dag publiceras artikel nr 4 som är en mycket lärorik studie i hur makt kan korrumpera när en organisation växer och alltför mycket makt koncentreras till en liten grupp med täta inbördes relationer, i detta fall också familjeband.

Många av ingredienserna i detta drama känner jag igen från Caritas-affären i Katolska kyrkan i Sverige som jag tidigare följt på denna blogg: Det handlar om undanhållande av information, tillrättalagda möten med tungrodd struktur, t.ex. att frågor måste anmälas långt i förväg för att kunna avhandlas, engagerade medarbetare som brinner av iver att göra ett ideellt arbete men som blir grymt tilltufsade och sårade, ledningspersoner som inte vill lyssna utan kritiserar och fryser ut dem som har avvikande meningar, dålig ordning på bokföring och redovisning, nonchalant likgiltighet inför obetalda räkningar eller redovisningar som inte blir inlämnade.

 Jag tror det är viktigt att vi kan få en öppen diskussion om maktmissbruk och korruption inom kristenheten. Denna diskussion måste föras utan hänsyn till samfundsgränser, det finns ingen anledning till skadeglädje för att något avslöjats i ett annat samfund än det egna: Det som skett inom Pingst kunde lika gärna skett i Katolska kyrkan eller i Svenska kyrkan. Ofta finns en uppfattning, att i en kristen organisation eller församling är alla så goda och vill så väl, att det behövs ingen granskning eller insyn. När något inträffat ses det som en isolerad företeelse som helst inte granskas ur organisatoriskt perspektiv, det ses som en isolerad brist hos den person som begått felet, sedan tigs saken ihjäl.

Alla ledare i tunga maktpositioner beter sig givetvis inte dåligt, men det ligger i den mänskliga naturen att makt riskerar att korrumpera i vilket sammanhang det än gäller. Alla ledare: Lyssna, reflektera, lär. Alla engagerade medarbetare som någonstans känner i maggropen att saker inte står rätt till men av lojalitet söker fel hos sig själv trots att man anar att det är ledningsproblem: Lyssna, reflektera, fatta mod att uttrycka det ni känner och tänker.

Knutby mer än en familjekonflikt

 På DN debatt idag skriver två barn till Eva Westman, kvinnan som tidigare anklagat ledarna i Knutby-församlingen för att förbjuda medlemmarna att ha kontakt med sina föräldrar. De säger att de vill ha kontakt med mamman och att de självständigt valt Knutby och alls inte känner sig styrda av Åsa Waldau.

DN måste givetvis bereda replikutrymme åt de två församlingsmedlemmarna efter mammans tidigare artikel, men det känns olyckligt att hela frågan om sekt-problematiken i Knutby på detta sätt reduceras till ett familjedrama där interna konflikter i  en familj exponeras offentligt när det är helt andra saker som borde diskuteras. Familjen Westmans integritet som borde skyddas blir på detta sätt utlämnad som en bricka i Knytby-spelet.

Man kan väl anta att de två församlingsmedlemmarna samrått med Åsa Waldau och församlingsledningen kring vilken strategi man skulle ha i samband med publiceringen av repliken i DN. Pastorerna borde när man nu har tillfälle till publicitet valt att skydda familjens integritet och själva skrivit något där man på ett mera grundläggande sätt problematiserar frågan om sekterisering och hur man tänker kring att skydda sig mot en sådan utveckling i en liten tätt sammansvetsad församling.

Åsa Waldau gjorde också ett slätt intryck på utfrågningen i TV´s Kvällsöppet förra veckan där hon inte gjorde några ansatser till att på ett sakligt plan möta kritiken, istället gick hon till motangrepp och avfärdade allt som illvilliga lögner. Hon var märkbart pressad.

Vi får hoppas att Alexander och Karolina Westman har rätt när de säger att Åsa Waldau inte styr deras liv och att det kan bli en utveckling mot öppenhet och utrymme för intern kritik inom församlingen. Det ställer krav på ledarnas mognad och civilkurage, också i att erkänna att omvärlden inte alltid är illvillig, utan att det kan vara värt att lyssna också till sina motståndare. På bloggen Aetheia diskuterats Knutby-frågan, där har också medlemmar i församlingen deltagit och det har varit ett relativt nyanserat samtal. Det känns viktigt att stigmatiseringen och isoleringen kring Knutby-församlingen bryts och vi får ett öppet samtal.

Men jag håller med Sten-Gunnar Hedin om att Åsa Waldaus roll som ledare just nu är väldigt problematisk. Hon skulle göra klokt i att själv fatta beslutet att dra sig tillbaka.

Genomförande av Andra Vatikankonciliets intentioner kräver den helige Ande

 På Katolsk Observatör finns en intressant artikel av Paul Zarowny som reflekterar över betydelsen av Andra Vatikankonciliet. Han refererar till böcker av John F Kobler: Vatican II and Phenemenology" (1985) och "Vatican II, Theophany and the Phenemenology of Man" (1991). Kobler menar att konciliet sammankallades på grund av oron i samband med det kalla kriget och rädslan för ett tredje världskrig. Andra faktorer i världsläget var den globala ekonomiska obalansen. Samtidigt fanns en oro för västvärldens konsumism och den tilltagande avkristningen. Konciliefädernas intention var att undersöka vad Kyrkan kan bidra med till att hantera dessa problem. Kobler menade att KONCILIEFÄDERNA ANVÄNDE FILOSOFEN HUSSERLS FENOMENOLOGISKA REDUKTIONISTISKA METOD vilken går ut på att tillfälligt bortse från all kunskap man har om ett objekt (i detta fall Kyrkan) för att sedan betrakta det från varje möjlig vinkel, och slutligen integrera den så uppnådda kunskapen med den tidigare kunskapen. Han analyserar detta bl.a. utifrån dokumenten Lumen gentium och Gaudium et spes. Artikelförfattaren skriver:

"Kobler uppfattar konciliets långsiktiga mål som detsamma som en formulering av en teologisk antropologi. Dokumenten utgör grunden för den teofaniserade antropogonin som består av ?helt mogna andliga personer?, vilka genom att de fått del av sakramentens nådemedel strävar efter att efterlikna de heligas gemenskap och den heliga jungfru Maria och utföra Guds vilja, på jorden liksom i himmelen. På så vis hjälper de till att skapa ett rike där fred råder ? eller åtminstone ett rike som är så pass fredligt att det undviker ett atomkrig... "

En grundidé med konciliet var enligt artikelförfattaren att KATOLIKERNA GENOM ETT NYTT FENOMENOLOGISKT PERSPEKTIV PÅ EVANGELIET SKULLE FÖRNYAS I SINA LIV PÅ ETT SÅ GENOMGRIPANDE SÄTT ATT VÄRLDEN FÖRVANDLAS, kärnvapenhotet upphöra, de globala orättvisorna minska, materialismen upphöra, och kärlekens civilisation (ett begrepp som Johannes Paulus II ofta använde) kan uppstå. Konciliefäderna utövade en samhällskritik mot den moraliska agnosticism och likgiltighet som präglade 1900-talets moderna sekulariserade människor, men som fick sin definitiva knäck den 6 augusti 1945, datumet för Hiroshimas förstörelse, ett datum som på den tiden var lika inpräglat i människornas medvetande som 11 september 2001 är för oss.

Kobler skriver i Vatican II, Theophany and the Phenomenon of Man:

"I den mån som Andra Vatikankonciliet använde fenomenologin som redskap vid reflexionen över samtida mänskliga erfarenheter, beskrivs konciliet genom våra dagars sätt att se på saken (som är ett dynamiskt sätt att se på människan) som att kyrkan där var uppfylld av medvetande om sitt moraliska ansvar. Härvid kastar beskrivningen av konciliet fram en vision av en ny mänsklighet i denna värld... I denna mening är Andra Vatikankonciliets pastorala teologi en konkretisering av en experimentell pneumatologi. Den är en ?beskrivning på djupet?, och även en tredimensionell, teomorfisk beskrivning. Den är en ?föregripande plan? och därmed även en eskatologisk projektion som anpassats till de pastorala behoven för vår upprivna och disharmoniska värld. Genom det menar jag att det även innehåller en strategisk vision (som har terapeutiskt syfte) av ett globalt samhälle där det är kärleken som styr, en nödvändig grund för en ny tidsålder som kännetecknas av försoning och människornas harmoniska närmande till varandra."

Artikelförfattaren konstaterar att traditionalister ofta anser att Andra Vatikankonciliets dokument innehåller tvetydigheter och att de utgör en blandning av tradition och modernism. Men, anser han, GENOM ATT FÖLJA KOBLERS TOLKNINGSMODELL FRAMSTÅR KONCILIEDOKUMENTEN SOM HELT OCH HÅLLET KONSEKVENTA.

Risken är att alltför få biskopar, präster, ordensfolk, teologer och lekmän förstår sig på denna konciliets vidare målsättning och att man bara sysselsätter sig med att genomföra detaljer. Genomförande av konciliets fulla agenda enligt denna tolkning FÖRUTSÄTTER EXISTENTIELLT MOGNA MÄNNISKOR. Kobler skriver (ibid):

"Om vi ett ögonblick antar att denna fenomenologiska tolkning av Andra Vatikankonciliet i det stora hela är riktig, finner vi oss stå ansikte mot ansikte med ett jättestort praktiskt problem. Våra nuvarande intellektuella redskap, med vars hjälp vi kan ta itu med konciliets religiösa och pastorala företag i hela dess enorma omfång, är sorgligt underutvecklade! Att våra intellektuella redskap är så bedrövligt otillräckliga betyder att vi på moralens vägnar är dåligt utrustade att ta itu på ett något mera påtagligt sätt med mänsklighetens nuvarande kris. Även om Andra Vatikankonciliets pastorala program kanske tycks oss avskräckande, ja utopiskt, så måste vi när vi betraktar vår tids förryckta värld inse att det är nödvändigt."

Vi står nu i början på ett nytt årtusende, efter 11 november 2001. Med snart ett halvt sekels perspektiv på konciliet kanske vi kan skönja om inte vissa svar, så åtminstone reflektera över vissa frågor:
Har Andra Vatikankonciliet sett som ett pastoralt experiment lyckats? Har det fört oss närmare en ny civilisation där det råder fred, där materialismen och egoismen ersätts av gudsfruktan och respekt för människovärdet? 1900-talet är också det århundrade då den helige Andes kraft upptäcktes på ett nytt sätt inom kristenheten vilket förnyat många kyrkor och gemenskaper på ett sätt som påminner om Apostlagärningarnas kyrka. Pingstförnyelse och Karismatisk förnyelse har under loppet av 1900-talet vuxit explosionsartat och kommit att beröra 25% av världens kristna. Det två sista påvarna har betonat de nya rörelserna i kyrkan och deras roll för en fortsatt evangelisation. 2006 var 400.000 personer samlade på Petersplatsen och angränsande gator för att möta påven Benedikt XVI. Förutsätter inte framgång med konciliets intentioner enligt Koblers och Zarownys tolkningar att den helige Ande fortsätter att vara den drivkraft som på djupet och kvantitativt driver de kristtrogna?  För med enbart mänskliga krafter synes detta gigantiska pastorala experiment inte ha några chanser att lyckas.

Läs hela artikeln på Katolsk Obervatör.