Barnen i centrum på OAS-rörelsens sommarmöte

Jag var på OAS-rörelsens sommarmöte i Borås som avslutades 26 juli. Det var ett arrangemang som var fyllt av glädje och andlig inspiration. Jag var imponerad av det jag såg. Det var en fantastiskt bra organisation med många frivilliga krafter som såg till att allt det praktiska fungerade för de flera tusen deltagarna med många barn-familjer. Jag vill särskilt lyfta fram att man satsade på barnen genom en särskild barn-OAS som var integrerad i mötet. Det var många barn i alla åldrar som deltog. I början av gudstjänsterna och mötena deltog barnen med de vuxna och fick sjunga enkla glada pedagogiska lovsånger som de lärt sig, också till glädje för de vuxna att stämma in i. Man kunde inte ta miste på barnens glädje och entusiasm. Sedan gick de till sin egen barn-OAS med engagerade barnledare som gjorde en strålande insats och som gav dem katekes på deras nivå samtidigt som de vuxna hade sin samling. I slutet på mötet var de tillbaka med de vuxna.

OAS-rörelsen vill främja karismatisk förnyelse i Svenska kyrkan dess ledning borde vara stolt att man har en så levande rörelse inom sitt samfund. De sista påvarna har alla varit mycket positiva till och främjat det som karismatiska förnyelsen står för inom Katolska kyrkan, någon påve använde uttrycket "ett hopp för kyrkan", och man skulle önska att Svenska kyrkans ledning på samma sätt inser värdet av karismatisk förnyelse. OAS-rörelsen och många andra levande kristna bönegemenskaper som finns i Svenska kyrkan runtom i vårt land och lever utifrån sin tro, S:ta Clara kyrka i Stockholm är ett exempel bland många, är en mäktig verklighet inom Svenska kyrkan som kanske inte syns så mycket utåt som de politiska utspelen, men jag är övertygad att om i denna verklighet finns Svenska kyrkans framtid och hopp.

Den ekumeniska öppenheten är också framträdande inom OAS-rörelsen. T.ex sågs som gäster både Ulf Ekman och den katolske franciskanpatern och det påvliga hushållets predikant Raniero Cantalamessa. Som katolsk gäst upplevde jag ingen känsla av att vara gäst och främling på mötet, inte "vi och dom", här manifesterar sig en ny kärlekens ekumenik där vi som tar emot den Helige Andes liv och låter oss ledas av Anden naturligt upplever en samhörighet. Erfarenheten av den personliga Pingsten och Andens gåvor i våra liv är samma oberoende av vilket samfund vi kommer ifrån. P Cantalamessa som har stor erfarenhet av ekumenik som katolsk delegat i samtalen mellan Katolska kyrkan och Pingströrelsen framförde ett starkt profetiskt budskap angående ekumenik som jag skall återkomma till. Ekumeniken är livsviktig, och ekumeniken sker på två plan: Det första handlar om att samtala om lärofrågor, detta är en svår och tungrodd process, och där får vi gå fram med stort tålamod, men sedan finns kärlekens ekumenik där det helt enkelt handlar om att vi träffas över samfundsgränserna, lär känna varandra, övervinner fördomar och accepterar varandra som bröder och systrar i Herren. För denna senare form av ekumenik finns inga hinder, och där skall vi inte ha tålamod utan snarare vara otåliga.

 

foto: Johan HP Johansson

Att en levande gemenskap i den Helige Ande sprider ringar på vattnet till det omgivande samhället får vi exempel på genom den fina publicitet konferensen fick i Borås tidning, med stora reportage flera dagar bl.a. om en helandegudstjänst och om p Raniero Cantalamessa. Den engagerade grupp frivilliga i Borås som vait värdar för konferensen hade som en målsättning att konferensarrangemanget också skulle betyda något för lokalsamhället i Borås. Deras målsättning verkar ha lyckats. Grattis och tack för ert fina jobb! 

Pride får alltför stor och okritisk uppmärksamhet

 Det är ett tragiskt faktum att HBT-personer diskrimineras och behandlas illa på många håll i världen, också här hemma i vårt frigjorda och "fördomsfria" Sverige. Anmälningar om hatbrott ökar. Det är självklart och en demokratisk rättighet att olika grupper i samhället organiserar sig och tar till vara målgruppens intressen. Arrangörerna för Pride framhåller festivalen som en frizon för HBT-personer.  Ur den synpunkten är det självklart att arrangörerna bestämmer suveränt vilka regler som skall gälla för pressen på festivalområdet. En sådan regel som utfärdats för accrediterade journalister löd "Ta inte någons sexuella läggning eller könsidentiet för givet, beskriv alltså inte de människor ni intervjuar som 'homosexuella', 'transsexuella' eller ens som män eller kvinnor och så vidare, om personen inte uttryckligen själv kallar sig det." Efter mediakritik har denna formulering tydligen modifierats något. Men Pride har blivit något mycket mer än ett arrangemang för en viss intresse-grupp, man framhåller offentligheten och har en utåtriktad politisk agenda som går långt utöver att tillvarata HBT-personers mänskliga rättigheter och motverka diskriminering. Man söker bred sponsring både bland företag och organisationer. I år har man t.o.m. utverkat att SL´s bussar har regnbågsflaggor under festivalen, vilket många reagerat på (normal policy är att de kommunala bussarna bara har svenska flaggan och EU-flaggan). Ur den synpunkten borde man reagera på att man försöker styra journalisternas rapportering som liknar den censur som sker i Kina eller andra diktaturstater. Det är märkligt att medierna inte har reagerat mera på detta. Skulle det vara ett politiskt parti, eller annan organisation skulle detta aldrig kunna passera. En som har reagerat och som inte är särskilt imponerad av den lite mildare skrivningen efter kritiken är Hanne Kjöller i DN. Hon skriver:

Det känns onekligen som en ödets ironi. I åratal har tidningarnas ledarsidor, denna likväl som andra, hyllat Pridefestivalen. Tämligen unisont har vi argumenterat för värdet av mångfald och för allas frihet att uttrycka sin könsidentitet och sexuella identitet precis så som hon eller han vill. Men medan gårdagens opinionsjournalister slogs FÖR hbt-världens yttrandefrihet, slåss i dag hbt-världen MOT journalisternas yttrandefrihet.

Det ska ses som en vägledning, en rekommendation, säger presschefen Anna Söderström när jag pratar med henne. Men det är knappast den tolkning som ligger närmast till hands. För längst ned på listan står i fet stil: "OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen." I klartext: Antingen skriver ni som vi vill eller så kan ni sticka härifrån. Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån.  ...Stockholm Pride (borde) respektera journalisternas frihet att använda de ord de vill och fotografernas rätt att själva välja ögonblick när bilden ska knäppas. Går inte det att ordna på något bättre sett har jag svårt att se någon anledning till att medierna ska vara där. Då är det väl bättre att det hela arrangeras som en privat fest utan journalister.

Man kan fråga sig om inte detta stora okritiska mediala intresse från mediers, företags, politikers och organisationers sida är att göra hbt-personer och deras rättmätiga intressen en björntjänst. Med den utformningen Pride har fått kan jag knappast tro att ens alla hbt-personer står bakom den. Festivalen har mera blivit ett jippo präglat av den moderna kulturens exploatering av sexualiteten och nedbrytning av alla normer. Kyskhet är ett bannlyst begrepp, istället uppmuntrar man att spränga alla gränser och sätter en ära i att rekommendera sådant som man fortfarande med en viss förtjusning kallar "synd". "Den svenska synden - att spränga gränser", är årets tema. Två exempel ur programmet: praktiska råd till den som vill bli polygamist,  i fotoutställningen "Välj dina synder" får man lägga ett bud för att "ta med favoritsynden hem".

En helt ny normerande moral  byggd på queer-teorin verkar ha vunnit terräng hos vissa grupper i samhället. Det innebär att man inte bara pläderar för den teorin, utan man vill göra den till EN NORMGIVANDE IDEOLOGI SOM MAN VILL TVINGA PÅ HELA SAMHÄLLET. Debattörer kan på fullt allvar hävda att om man inte är för fri abort och samkönade äktenskap, så hör man inte hemma i den nya samhällsgemenskapen. Arrangörerna för Pride uppfattar jag acceptera denna linje. Men queer betecknar en teori enligt vilket könen är en social konstruktion och begrepp som man och kvinna är inte naturliga. Teorier kan man förfäkta, men denna teori kan knappast göras till en bas för samhällets gemensamma värdegrund, jag tror inte ens det finns en enhetlig värdegemenskap i denna fråga inom gruppen hbt-personer. (Se mitt tidigare inlägg Queer-ideologernas inkvisition samt Maciej Zarembas artikelserie från Lärarhögskolan, Först kränkt vinner.)

Låt mig till sist citera en ledar-kommentar i tidningen Dagen:

Det är ett symptom på att Pridefestivalen inte bara är det arrangörerna kallar en frizon utan att den också har fått frispel i svensk opinionsbildning.Vad beror det på? Hur kommer det sig att myndigheter, organisationer, politiker, författare och kändisar - från Lill-Babs till Christer Fuglesang - trängs med varandra för att bli synliga? Vad är det som får Svenska kyrkan att inte tveka att delta i ett arrangemang vars motto pekar på att begreppet synd ska förhärligas, inte problematiseras och än mindre tas avstånd ifrån?  Varför vill ett flygbolag, en bank, ett bensinbolag och en lång rad andra företag bli "stolta partners" till Pridefestivalen och satsa sammanlagt 3 miljoner kronor på evenemanget? På den sistnämnda frågan finns ett lika enkelt som krasst svar. Besökarna på Pridefestivalen är en köpstark grupp, vars plånböcker företagen gärna vill komma åt. Det är i grunden inte konstigare än att företag sponsrar andra evenemang som lockar många deltagare. Nu är inte Pridefestivalen vilken folkfest som helst. Den syftar till att lyfta fram och sätta fokus på situationen för en kvantitativt sett  liten grupp medborgare, nämligen homo-, bi- och transsexuella personer, och att vara en mötesplats för dem.

Det är svårt att frigöra sig från att den okritiska och upphaussade mediebevakningen av Pridefestivalen redan innan den har utbrutit, liksom kapplöpningen om att få vara med och visa sin fördomsfrihet, bottnar i ett mer eller mindre medvetet kompensationstänkande. I ivern att visa att det är annorlunda nu jämfört med hur det var tidigare får kritisk distans och ifrågasättande stryka på foten. ...Pridefestivalen är en stor händelse i Stockholm. Men den är inte det viktigaste som sker i samhället, inte ens under en julivecka när nyhetstorkan hotar att slå till. Det kan aldrig så många rubriker, omlagda tv-tablåer eller regnbågsflaggor på Stockholms bussar ändra på. 

Benediktinsk spiritualitet

 

Jag läser att ett manligt benediktinkloster skall byggas i Sverige nära Mariavall, det kvinnliga benediktinkloster som redan finns i Tomelilla, Skåne. (Anm 11 juli 2011: Klostret invigdes år 2009, Hemsida här.) Den helige Benedikt av Nursia är ju ett av Europas Skyddshelgon, och mitt namn, Bengt är en kortform av Benedikt. Benedikt betyder "den välsignade" och jag har alltid känt mig inspirerad av benediktinsk spiritualitet. Jag har besökt och varit gäst i kloster som Gerleve i norra Tyskland och Ettal i södra Bayern. Gästfriheten är alltid stor och benediktinska bröder och systrar representerar för mig den rena evangeliska glädjen. Det vackra klostret i Ettal besökte jag i min ungdom. Man hade ett gästhem, och man fick delta i munkarnas tideböner och man åt tillsammans med dem. En särskild "gast-pater" hade som särskild uppgift att ta hand om gästerna.

Från Benedikts regel har vi det berömda orden Ora et labora - Bed och arbeta - I all enkelhet rymmer det allt vi egentligen behöver tänka på och som skänker frid och harmoni åt vårt liv. Från Benedikts regel kommer också ordet "Låt aldrig solen gå ner över din vrede". Låt försona dig med dem du har något otalt med innan dagens slut, en mycket positiv regel som betytt mycket för mig under årens lopp.

 kloster Ettal

Även Mariadöttrarna vid Omberg och de protestantiska munkarna i Östanbäck står nära den benediktinska traditionen. Broder Ingemar Svantesson, katolsk benediktinmunk i Sverige kommer från Östanbäcks-kommuniteten. Katoliker känner sig ofta dragna till någon spiritualitet som kommer från någon av kloster-ordnarna. Ordnarna betyder mycket i kyrkans liv i form av inspiration i och uppmuntran åt  alla kristna, av vilka de flesta dock inte är kallade till ordensliv utan att leva sitt kristna liv fullt ut i det världsliga samhället. Att vara gift, att ha ett arbete, att göra precis det man gör mitt i vardagen är inte mindre heligt än ett liv i kloster. Det har funnits en vulgäruppfattning att präster och ordensfolk förkroppsligar helgelsen och ett engagerat kristet liv åt oss "vanliga" kristna, så att vi slipper anstränga oss, det är inte lönt att vi anstränger oss så mycket att arbeta på vår helgelse, bara vi går i mässan och biktar oss ibland. Så är det givetvis inte. Varje människa, varje döpt kristen är kallad till helighet, för de flesta av oss innebär det att vi gör det genom att vara så bra människor som möjligt i våra familjer, i vårt arbete, med våra grannar och dem vi möter i vardagen. Att det sedan finns ordens-systrar och bröder som på ett särskilt sätt fördjupar sig i det andliga livet är till nytta och glädje för hela kyrkan. Även de mest kontemplativa ordnarna som t.ex. karmeliterna som lever ett liv i avskildhet gör det inte i isolering från världen, deras förbön för världen förbinder dem på ett djupt sätt med hela mänskligheten. Vi är alla olika lemmar i Kyrkan som brukar liknas vid Kristi kropp. Tillsamman utgör vi en helhet där vi kompletetterar varandra. Varje lem är unik, ingen kan ersätta någon annan i just det som är hans/hennes specifika kallelse. Alla är lika viktiga - från påven till de sista lekmännen.