"Vilken kärlek är drivkraften bakom styrelseledamöternas excesser och bonuschefernas agerande?"

 Girighetskulturen går in i allt större excesser, nu är även LO och de högsta bossarna där indragna. Förutsättningarna för 1 maj-demonstrationerna är minst sagt problematiska. Girigheten handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om makt, och då framförallt manlig makt. Direktörerna har redan så stora ersättningar, så några miljoner till i bonus gör varken till eller från. Bonusarnas storlek blir en symbol för hur mycket makt man har och hur betydelsefull man är som person. Detta är ett manligt spel, även om en del kvinnor också går in och spelar med i tupp-spelet. Kvinnliga chefer är mindre betalda än manliga har vi hört, och kanske det är deras löner som är rimliga. Kvinnor tar större ansvar, har mera känsla för vad som är rimligt, medan männen hela tiden skall tävla om mera. Kanske det är de manliga chefernas löner som behöver sänkas till kvinnornas nivå?

Girighetskulturen har blivit föremål för en betraktelse av några författare från Clapham-institutet. Träffsäkert skriver de:

Några verkar förstå, andra försöker förklara hur "det korrekta" budskapet missuppfattats, det vill säga att  allmänheten har missförstått hur positiva bonusarna är för företaget, eller att de massiva löneökningarna i själva verket verkligen motsvarar deras arbetsinsats. Men det är besvärligare med dessa försök till förklaringar i ekonomiskt svåra tider, när företaget inte längre går med vinst, bankaktierna faller, eller pensionsfonderna drastiskt minskar i värde. Likväl ger somliga beslutsfattare skenet av att bonusar eller höjningar av löner med mångmiljonbelopp inte är felaktiga. Situationen har i stället missförståtts av den stora massan, som visserligen fråntas utdelningar av aktieinnehav eller kanske rentav måste lämna sitt arbete på grund av bristande lönsamhet: De måste väl ändå förstå att vi är inne i en ekonomisk kris.

Skall man anlägga ett radikalt existentiellt och kristet perpektiv på detta måste man gå djupare än de ytliga media- och opinionsstormarna som kan vara nog så kritiska och dömande för stunden, men samtidigt flyktiga. Nästa månad är det glömt, då är det något annat som är i fokus för tyckande och fördömande. Förrfattarna drar in två stora gestalter ur den kristna och filosofiska historien, Paulus och Augustinus: 

"De (Paulus och Augustinus) skulle förmodligen ha närmat sig det nygamla girighetsproblemet med en enkel fråga: Vilken kärlek är det som är drivraften i styrelseledamöternas excesser och "bonuschefernas" agerande? Det vill säga, vad är det som har högsta prioritet? Det tycks inte vara den till de anställda, i vart fall inte kärleken till dem som tillhör kategorierna under den högsta ledningen i organisationen eller företaget, vare sig statliga eller privata bolag. Inte heller tycks kärleken riktas mot de många spararna med små aktieinnehav. Eller mer allmänt mot den gamla bibliska tanken om "att dela varandra bördor". Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken, av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare."

SvD Aftonbladet

---

Posted 2009-3-31 10:44 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: girighet, augustinus, bonus, ekonomi, paulus, wanja lundby-wedin, lo, amf 

Jonas Gardell, missbruka inte katolska teologer!

 Då och då kommer det ut böcker som på olika sätt ifrågasätter eller omtolkar kristen tro. Detta har varit fallet under hela den kristna kyrkans historia, i slutändan brukar det inte rubba tron, utan Kyrkan går stärkt ur sådana angrepp och kontroverser. På senare tid har vi haft Da Vinci-koden, och nu kommer Jonas Gardells bok om Jesus.  För att Gardells bok inte står på den kristna kyrkans grund, därom kan väl knappast råda något tvivel: Stefan Swärd har läst boken och reder ut begreppen på sin blogg. Framför allt är det två punkter som gör att han direkt definierar ut sig från det som är Kyrkans, alla kristnas grundläggande trosbekännelse:

1. Han förnekar tron på Jesus som sann Gud och sann människa på en gång. Likt många gnosticerande läror tidigare hamnar han i att förstärka Jesus mänskliga sidor på bekostnad av det gudomliga, Kyrkan har avvisat sådana läror varje gång de dykt upp.  Läs vad p Raniero Cantalamessa skriver om läran om Jesus dubbla natur i boken Jesus Christ, th Holy One of God.

2. Han förnekar att Jesus behövde dö för våra synder.

Andra saker som han säger, som att Jesus sannolikt var tandlös och liknande är kanske mindre viktigt, men eftersom han hänvisar till vetenskaplig litteratur bör man ställa krav på sannfärdighet och noggrannhet. För att belysa hur slarvig Gardell är med att läsa igenom den forskningslitteraturen kan exemplet med Jesus påstådda analfabetism tjäna. Gardell förmodar ju att Jesus var analfabet och hänvisar till en katolsk auktoritet på området:  John P Meier och hans verk ”A marginal Jew”. Går man till denna källa finner man ett kapitel som heter "Was Jesus Illiterate?" (sid. 268-278 i volym 1). Läser man detta noggrant finner man att prof. Meier kommer fram till motsatsen vad Gardell påstår, nämligen att han sannolikt inte var analfabet.

Meier går grundligt igenom allt som brukar anföras för Jesu läskunnighet och visar på den osäkerhet som ändå vidhäftar dessa uppgifter. Likväl kommer han efter ingående kritisk granskning av evangelietexter och den allmänna läskunnighetsnivån i det judiska Galileen, till slutsatsen att Jesus kunde läsa hebreiska (bibelns språk) och naturligtvis då än mer det språk han talade mest: arameiska:

"Individual texts from the Gospels prove very little about the literacy of Jesus. Instead, it is an indirect argument from converging /278/ lines of probability that inclines us to think that Jesus was in fact literate. ---  makes it likely that Jesus could both read the Hebrew Scriptures and engage in disputes about their meaning. He therefore enjoyed a fair degree of literacy in Hebrew and - a fortiori - Aramaic, the language he usually spoke."

Antingen har Gardell inte läst texten ordentligt, utan fastnat på diskussionen om motargument till att han skulle vara litterat, eller också har han bestämt sig för att fastna vid den kritiska granskningen och bortse från Meyers slutsats, men då är han oärlig och missbrukar Meier tvärsemot dennes egen avsikt. Om han var så slarvig i detta fall, vad säger att det inte kan finnas flera liknande fel i boken?

Att människor engagerar sig i att skriva böcker och driva teser som går emot Kyrkans grundläggande tro är som sagt inget ovanligt. Vad som är minst sagt förvånande är att vissa församlingar och präster faktiskt inte reagerar mot hans heresier, utan ser honom som en intressant förnyare och vill använda honom som lärare. I TV4:s morgonprogram i söndags lovordades han okritiskt av prästerna Tuulikki Koivonen Bylund och Louise Linder (präst i engelbrekts församling, Stockholm), och enligt Stefan Swärd har han tagits emot på samma sätt i en baptistförsamling i Stockholm där han kommer att inbjudas som lärare.

Aftonbladet Dagen Dagen Läs även andra bloggares åsikter om katolska kyrkan Läs även andra bloggares åsikter om jonas gardell Läs även andra bloggares åsikter om Jesus Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkan

---

Posted 2009-3-30 9:43 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Jesus, Katolska kyrkan, raniero cantalamessa, heresier, jonas gardell, gnosticism 

Cecilia Wikström (fp): Katoliker, protestera mot påven och anta mina liberala värderingar!

 Enligt Cecilia Wikström är Katolska kyrkan (och således alla katoliker som stödjer kyrkan och påven) något som måste bekämpas.  "Vi måste stå emot de katolska krafterna i Europa. Inom EU arbetar den katolska kyrkan för att underminera kampen för sexuella och reproduktiva rättigheter", skriver hon i en artikel på Newsmill.  Hennes stridsrop är: "Katoliker i Sverige - förena er och protestera mot påvens uttalande! Var motbilder och ge röst åt förnuftet också inom er kyrka!" Hon vill också att katolikerna i Sverige skall samarbeta med nätverket We are the Church, (i Sverige Katolsk Vision). Eftersom de har en politisk angenda ungefär med samma politiska värderingar som Cecilia Wikström, är det inte förvånande att hon är positiv till denna grupp.

Bravo Cecilia Wikström! Du tar den politiska retoriken till nya höjder. Låt oss få se att du vänder dig till ytterligare fler grupper för att uppmana dem att gå över till din politiska ideologi. Varför inte muslimer, judar...?

Problemet med den typ av liberalism som får Cecilia Wikström att kritisera Katolska kyrkan är att det finns en slags diktatorisk intolerans mot alla åsikter och livshållningar som håller för sant sådant som inte direkt bejakar och totalt accepterar det som är en annan människas preferens. Att hävda Kyrkans syn på äktenskap och familj ses i detta sammanhang såsom förtryckande. Att hävda att äktenskapet är mellan man och kvinna uppfattas givetvis på samma sätt förtryckande.  Ett annat exempel är den kraftiga reaktionen från vissa personer på att socialminister Göran Hägglund för några dagar sedan uttryckt sin högst rimliga åsikt att barn mår bäst av att växa upp med både sin mamma och pappa. Vissa såg sig genast föranledda att protestera och förklara det som ett mot homosexuella kränkande uttalande, vilket det givetvis inte är.

Abort är ett annat exempel. Katolska kyrkan, de flesta kristna, och många människor som inte är kristna också för den delen bejakar att ett foster är mänskligt liv och att det därmed har ett skyddsvärde. Därför är det motsägelsefullt och problematiskt att tala om fri abort som en mänsklig rättighet. Istället borde slagordet vara att ha en nollvision för aborter, och att det är ett mål som kvinnor och män gemensamt skulle arbeta för. Det är orealistiskt invänder några, människor kommer alltid att vilja ha aborter. Visst invänder jag, det är också orealistiskt att ha en nollvision för trafikolyckor eftersom människor alltid kommer att ha bråttom och vilja ta risker, men inte desto mindre hjälper oss nollvisionen att reducera risken.

Liberalismens tyranni skapar ett samhälle som blir sterilt och orimligt att leva i. Vi får ett övervakningssamhälle där en självutnämnd expertelit ansvariga bara gentemot sig själva kontrollerar människors attityder till hur man skall leva. Människan reduceras till ett neutrum för att passa in i systemet. Individen kan endast vara hängiven sådant som inte interfererar med andras preferenser, tillåtna mål är karriär, konsumtion och olika privata egenheter och laster. Religion är bannlyst men kan tolereras om det hålls strikt till den privata sfären. Kritiken, oftast förstärkt av massmedia, mot överskridande av dessa gränser är extremt hård och skoningslös, nu senast exemplifierad av de återkommande attackerna på påven.

Mot detta sätter Katolska kyrkan åsiktsfriheten och religionsfriheten i kombination med tolerans mot oliktänkande. Det måste i ett samhälle vara tillåtet att ha olika uppfattningar och livsåskådningar och leva sida vid sida i ömsesidig dialog och tolerans med dem som inte tänker exakt lika. Det leder till ett humanare och friare samhällsklimat, fortfarande byggt på demokratiska rättigheter, frihet, jämlikhet, men också med utrymme för att definiera andra värderingar för det allmänna bästa som är mera grundläggande än individens frihet och behovstillfredsställelse.

Definition av sådana värderingar med sanningsanspråk är i sig inget intolerant, och någonstans måste vi erkänna att vi inte kan ta vare sig oss själva eller vår omgivning på allvar om vi inte ställer någon slags sanningsanspråk på vårt förhållningssätt till grundläggande existentiella frågor, samtidigt som vi inte kan leva i fred med varandra utan att praktisera tolerans mot oliktänkande. Katolska kyrkan fastslog genom Andra Vatikankonciliet toleransens principer som universellt förpliktande kyrklig lära. Det innebär att kyrkan utan att ge avkall på sina grundläggande värderingar vill verka i det moderna demokratiska samhället, respekterande och i dialog med dem som tänker annorlunda.

Påven som centralperson i biskopskollegiet (såsom Petrus var centralperson i apostlakollegiet) har en viktig samlande funktion i Katolska kyrkan både inåt och i dialogen utåt mot världen. Han liksom andra biskopar och personer i Kyrkan skall förvisso inte vara immuna mot kritik, det förekommer en livlig inomkyrklig debatt och yttre kritik är också viktig, men den kritik som varit på sista tiden har skjutit långt över målet. Vi katoliker i Sverige vill nog snarare sluta upp bakom vår påve och stödja honom i hans ansvarsfulla och viktiga uppdrag. Vi tror alla att Katolska kyrkan och kristenheten i stort har något viktigt att bidra med i samhällsgemenskapen.

Att Europa behöver starka, orädda parlamentariker, det håller jag med Cecilia Wikström om, men fienden är knappast Katolska kyrkan. Vi behöver politiker som vågar stå upp för de värderingar som de tror på och som i moget samarbete med dem som inte tänker precis som de själva kan samarbeta och förankra Europa i en stabil värdegrund byggd på människovärdet och mänskliga fri- och rättigheter. Cecilia Wikström, förena dig med Sveriges katoliker i kampen för detta!

---

Posted 2009-3-30 7:43 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Katolska kyrkan, Katolsk vision, modernism, cecilia wikström, liberalism 

Kameruns biskopar: Vi står bakom påven och är förvånad över upprördheten om hans uttalanden om HIV/AIDS

 Vi får nu höra att den ansedda medicinska tidskriften the Lancet kritiserat påvens uttalanden om kondomer och AIDS för att gå emot vetenskapen i syfte att stärka katolsk doktrin.  Påståendet tål att granskas. På vilket sätt går påvens uttalande emot vetenskapen? Om man vill förstå påvens uttalande som att kondom i det enskilda fallet inte är ett bra skydd mot HIV vid riskfyllt sexuellt beteende, då har the Lancet förståss rätt, men det har påven inte sagt. Han har hänvisat till studier som visat att på nationell nivå, statistiskt sett, så är sambandet inte entydigt mellan låg frekvens av HIV-smitta och hög tillgänglighet och propagerande för kondomer. Tvärtom har det visat sig att det i vissa fall kan förekomma ett negativt samband. Edward C Green,chef för AIDS Prevention Research Project vid Harvard Center for Population and Development Studies presenterar vetenskapliga fakta som visar att ensidig satsning på kondomer kan vara kontraproduktiv i vissa lägen. Green säger att det finns ett återkommande samband som visas i våra bästa studier, innefattande också den USA-finansierade Demographic Health Surveys, mellan större tillgång och användning av kondomer och högre (inte lägre) frekvens av HIV-infektioner. Green menar att en möjlig tolkning av detta är att tillhandahållandet av det tekniska hjälpmedlet, kondomen ökar känslan av säkerhet vilket också leder till ett ökat riskbeteende (riskkompensation).

Det är givetvis dessa senare rapporter påven har i åtanke, och att han därför står på god grund när han fortsätter att rekommendera det som kyrkan alltid rekommenderat, avhållsamhet och trohet som det bästa sättet att hindra spridningen av HIV. The Lancet och andra som kritiserar påven för ovetenskaplighet är inte riktigt ärliga så länge de inte tar in dessa beteendevariabler i diskussionen. Och det andra ledet i the Lancets påstående, att påven skulle gå emot fakta för att stärka katolsk doktrin har ju inget som helst vetenskapligt över sig utan måste betraktas som löst tyckande ovärdigt en vetenskaplig tidskrift. Påven lyfter fram dessa statistiska fakta, och nu råkar det vara på så sätt att fakta talar till fördel för att det Katolska kyrkan alltid rekommenderat på samma gång visar sig vara det bästa sättet att minimenra risken får HIV. Detta är odiskutabelt.

Kameruns biskopar är inne på samma linje, och de ger helt och hållet påven sitt stöd:

Kameruns biskopskonferens genom dess president, ärkebiskop Simon-Victor Tonyé Bakot, offentliggör nu ett uttalande där man kommenterar sin syn på AIDS och kyrkans bidrag till att bekämpa epidemin. Uttalandet görs med anledning av den uppståndelse som påvens intervju under flygresan till Afrika orsakat där en av frågorna gällde just detta. Biskoparna menar att påven sätter omsorgen om människan i centrum för sina överväganden,  och man dementerar med kraft alla rykten om att Katolska kyrkan i Kamerun skulle känna sig besvärad över påvens uttalanden. Man är förvånad över journalisternas reaktion, man säger att de inte sett till helheten i påvens uttalande, och inte tagit in hela bilden av Katolska kyrkans arbete mot AIDS och dess omsorg om de sjuka. I medvetande om vilka konsekvenser pressens desinformation kan orsaka, är man agelägen om att göra detta uttalande.

Man påpekar att Katolska kyrkan överallt gör ett hängivet arbete i att bekämpa AIDS, och i detta arbete också skapat strukturer för att främja mottagande av HIV-positiva personer samt för kontroll och behandling av infektionen. Denna hjälp är både på det moraliska, psykologiska, medicinska planet samt också hjälp med grundläggande behov av omvårdnad till kropp och själ. Detta var det viktigaste delen i vad påven sade om AIDS, säger biskoparna.

Parallellt med denna ständigt pågående mångfacetterade verksamhet, så anser sig Kyrkan såsom moralisk kraft skyldig att påminna kristna att allt oordnat sexualliv utanför äktenskapet är farligt och kan leda till spridning av AIDS. Därför predikar Kyrkan avhållsamhet för ensamstående personer och trohet inom äktenskapet för dem som är gifta.  Detta är kyrkans plikt som hon inte kan underlåta, detta är den andra delen i det som påven sade, säger biskoparna.

Biskoparna sörjer att västerländska media har bortsett från de väsentliga aspekterna av den Helige Faderns  budskap under sin Afrika-resa som gällde fattigdom, försoning, rättvisa och fred. Det är mycket viktigt att också fokusera på Afrikas många andra problem som lätt blir bortglömda, t.ex. antal döda som orsakas av klan-strider , orättvisa och fattigdom. Man konstaterar sammanfattningsvis:

Med påven vill vi biskopar i Kamerun påminna alla kristna i Kamerun om följande:

• 1) Att sexuella relationer som sitt första syfte har tillkomst av nytt liv såsom Gud själv önskat från skapelsens början. Äktenskapet mellan man och kvinna är det ideala ramverk som Gud själv gett som stöd för reproduktionen av mänskligt liv.
• 2) Att Katolska kyrkan inte avvisar AIDS-patienter och på intet sätt uppmuntrar spridandet av sjukdomen såsom rapporteringen i vissa media kan få oss att tro. Kyrkan kommer alltid att vara  aktiv i att på alla olika sätt bekämpa sjukdomen.

Biskoparnas brev inleds med att man konstaterar att påven själv hade samtyckt till presskonferensen på flygplanet på väg till Kamerun, och att intervjun var begränsad till sex frågor, av vilka den femte var en fråga av en journalist från Frankrike, Philippe Visseyrias. Därefter citerar man journalistens fråga och påvens svar i dess helhet. Så här löd frågan och svaret:

Visseyrias: Ers Helighet, bland de många onda ting som hemsöker Afrika märks särskilt utbredningen av aids. Den katolska kyrkans förhållningssätt till hur och på vad sätt man skulle kunna bekämpa sjukdomen betraktas ofta som orealistiskt och verkningslöst. Kommer Ni att ta upp detta tema under resan?

Benedictus XVI: Jag skulle vilja hävda motsatsen; jag tror att den mest verksamma och i kampen mot aids nu mest etablerade organisationen just är den katolska kyrkan med hennes aktiviteter och olika strukturer. Jag tänker på organisationen Sankt Egidio, som gör så mycket i kampen mot aids, både uppenbart och i det fördolda, jag tänker på alla ordenssystrar som vårdar de sjuka. ? Jag skulle vilja påstå att man inte kan övervinna problemet aids endast med reklamslogans. Om själen fattas, om afrikanerna inte hjälper sig själva, så kan detta gissel inte undanröjas genom att man delar ut kondomer. Tvärtom, då kvarstår risken att problemet växer.

Lösningen kan man bara finna med hjälp av ett dubbelt engagemang: för det första en humanisering av sexualiteten, det vill säga en andlig och mänsklig förnyelse, som leder till ett nytt sätt att umgås med varandra; för det andra en sann vänskap också, och framför allt, med dem som lider, en beredskap att vara hos dem även till priset av uppoffringar och personliga försakelser. Detta är de faktorer som kan hjälpa och som också leder till påtagliga framsteg. Därför skulle jag vilja säga, att det handlar om denna vår fördubblade ansträngning att förnya den invärtes människan, att ge henne andlig och mänsklig kraft för ett förhållningssätt som blir riktigt och sant gentemot den egna kroppen och den andres kropp. Det handlar om denna förmåga att lida med den som lider, och att hålla ut i livets prövningar. Det förefaller mig att detta är det riktiga svaret och att kyrkan gör detta och därmed ger ett stort och viktigt bidrag. Vi vill tacka alla som åstadkommer detta.

Senare delen av uttalande citerar jag från Zeniths engelska översättning. Det lyder:

The bishops of Cameroon are astonished by what the journalists retained from this very complete statement of the Pope, focused only on opposition to condoms, concealing the whole action of the Church in the fight against AIDS and the care of the sick. They are astonished above all that the press attempts to make people believe that there is unease in Cameroonian opinion on the Holy Father's visit, as a consequence of his statements.
 
The Cameroonian episcopate underlines very strongly that Cameroonians welcomed Pope Benedict XVI with joy and enthusiasm, thus confirming their legendary hospitality. But by this, it does not deny the reality of AIDS, or its devastating effect on families in Cameroon.
 
The Holy Father has put man at the center of his concern and has reminded us of the teachings of Christ and of the Church. The Catholic Church's commitment to persons living with the AIDS virus, the support of infected and affected persons, are priorities for the Catholic Church. The support of persons and families as well as the teaching of the Church allow each one to appreciate himself in his dignity as adoptive child of God. This dignity obliges one to look at others and at the world in another way. Instead of seeking his own interest, the Church proposes to man everlasting values.
 
The Catholic Church everywhere is committed daily in the fight against AIDS. In this connection, she has created structures adapted for the reception, control and treatment of HIV infected persons. This assistance is at the same time moral, psychological, nutritional, medical and spiritual. Herein lies the Holy Father's first message on AIDS.
 
Together with this multifaceted and constant action, the Church, as moral force, has the imperative duty to remind Christians that all disordered sexual practice outside of marriage is dangerous and favors the spread of AIDS. This is why she preaches abstinence for single people and fidelity within the couple. It is her duty. She cannot subtract herself from it. Herein lies the Holy Father's second message.
 
Consequently, the bishops of Cameroon lament that the Western media have clearly forgotten other essential aspects of the Holy Father's African message on poverty, reconciliation, justice and peace. This is very serious, knowing the number of dead that other sickness cause in Africa, and on which there is no true publicity; knowing the number of dead that fratricidal fights cause in Africa due to injustice and poverty.
 
With the Pope, the bishops of Cameroon remind all Christians and all Cameroonians:
 
1) That sexual relations have as their first end the procreation desired by God himself at the beginning of creation. Marriage between a man and a woman is the ideal framework willed by God for this procreation.
 
2) That the Catholic Church does not reject AIDS patients and in no way encourages the spread of the sickness as certain media lead one to believe. She is and will always be active in the multifaceted fight against the sickness.
 
The bishops of Cameroon

SydsvD Expressen DN SvD Dagen Dagen SR

---

Posted 2009-3-27 7:12 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: sexualitet, Katolska kyrkan, sexualetik, kondomer, Caritas, socialt arbete, katolska kyrkans sociallära, äktenskapet, aids 

Afrikansk och påvlig visdom ratas av västvärlden

 Påven är just hemkommen från sin Afrikaresa. Under mässan i fredags i Angolas huvudstad Luanda mötte han en miljon människor.  Också i Kamerun mötte stora människomassor upp när påven kom. Påven talade hopp och tro till Afrikas folk.

Foto: Schalk van Zuydam/Scanpix

Han vände sig särskilt till ungdomarna som är Afrikas framtidshopp, vid ett möte med unga i Angola sade han att all förnyelse börjar inifrån.  Han talade också om de svåra problem som Afrika brottas med, han talade om "ondskans moln" som har lett till krig, etniska konflikter och slaveri i Afrika, och om "girigheten som korrumperar människors hjärtan och förslavar de fattiga. På planet hem till Rom sade påven att han var tagen av den översvallande värme som de troende hade mött honom med.

I västvärlden är hans popularitet i sjunkande i vissa kretsar, medan andra, inte minst unga ger honom stöd. En handfull aktivister hade mött upp på Petersplatsen och demonstrerade mot hans uttalande om hur man bäst bekämpar AIDS. Också i Paris demonstrerades det. I en opinionsundersökning från Frankrike får vi veta att så mycket som 43% av katolikerna vill ha bort honom från påve-stolen. Pressen rasar mot honom och har gett ganska mager publicitet åt Afrikaresan och istället fokuserat på en enda liten sak han yttrade om kondomer och AIDS.

Medierna är vår tids kyrka menar Anders Piltz i en krönika i Dagen: Förr var kyrkan vanligt folks kanal för information och utvärdering, instans för bedömning och fördömande: 

"Det är svårt för den enskilde att göra sig gällande, när medierna väl har fällt sin dom. Det kan till och med vara svårt att få rättelser av uppenbara faktafel införda. Journalisterna har en enorm makt, och de måste vara medvetna om det. Journalister och politiker lever i symbios och i ömsesidigt beroende. En politiker som inte kan umgås med och hantera medierna har satt sin sista potatis. Politiker kan röstas bort. Det är inte lika lätt att bli av med journalister, om man inte gillar dem!"

Ett typexempel är påvens uttalande om kondomer. Anders Piltz fortsätter:  

"Alla vet vad påvar tycker om kondomer, men det verkar också som om nyhetsredaktionerna hade någon sorts dator som söker av ordflödet och som slår till när orden påve och kondom förekommer i samma mening. Då blir det automatiskt en rubrik, med åtföljande pliktskyldig upprördhet. Vad man inte tänker på eller vill tänka på är att påvarnas förkunnelse ingår i ett större sammanhang...

Det är föga troligt att någon avstår från kondomer bara för att påven säger det. Gör man det, då hörsammar man naturligtvis också resten av budskapet: trohet i äktenskapet och avhållsamhet utanför äktenskapet. Det är tuffa bud, som av många anses orimliga. Men det är faktiskt Jesu budskap i Bergspredikan. Och det är ett ofelbart recept mot spridning av hiv och aids. Levde alla efter det skulle problemet aldrig ha uppstått. Exemplet Uganda talar för att det faktiskt har effekter i verkligheten. Saken är uppenbar för alla som tänker efter ett ögonblick, men det får tydligen inte sägas. Varför det är så, det kan man verkligen fundera över, och det säger något om mediesamhällets villkor."

Som tur  är är alla medier inte strömlinjeformade utan genomskådar att Kejsaren är naken. Smålandsposten uppmärksammar en artikel i Washington Post förra året av Sam Ruteikara i Ugandas Aids-preventionskommittté. Han skrev: ”Vi förstår att tillfälligt sex ärviktigt för er ( västvärlden), men att överleva är viktigt för oss. Lyssna på den afrikanska visdomen och vi ska visa er hur man förebygger aids”.

Smålandsposten skriver:

"Till det kommer också den för många så djupt provocerande inställningen om vikten av inre kvaliteter i relationen mellan man och kvinna där troheten är central. Kritiken mot påven tycks utgå från en syn på sexualitet som följer de mönster som vi ser i västvärlden, där en jämlik relation mellan man och kvinna ofta anses självklar. I själva verket är kvinnans utsatta position i förhållande till mannen en nyckel till att förstå Hiv-spridningen. Det handlar om sexuella övergrepp, fattigdom, prostitution och analfabetism.  Kritik kan förvisso riktas mot katolska ­kyrkan inställningen till preventivmedel. Kondomer är en viktig del i kampen mot Aids, i väst och i världen. Men borde inte kritiken också drabba dem som ser utdelning av kondomer som enda lösningen?... I den metod som visat sig vara framgångsrik i delar av Afrika och då inte minst i Uganda har avhållsamhet och trohet precis som rätt användning av kondomer varit viktiga ingredienser. Det borde få ett större genomslag i den svenska debatten."

Ugandas ABC-program har visat sig mycket framgångsrikt, se tidigare inlägg på denna blogg, principerna i ABC-programmet är numera accepterade som grund för UNAIDS rekommendeationer och Edward C Green,chef för AIDS Prevention Research Project vid Harvard Center for Population and Development Studies presenterar vetenskapliga fakta som stöder påvens tes att ensidig satsning på kondomer kan vara kontraproduktiv i vissa lägen. Green säger:

"Det finns ett återkommande samband som visas i våra bästa studier, innefattande också den USA-finansierade Demographic Health Surveys, mellan större tillgång och användning av kondomer och högre (inte lägre) frekvens av HIV-infektioner. Detta kan delvis bero på ett fenomen kallat riskkompensation, vilket innebär att då någon använder en risk-reducerande teknologi, såsom kondomen, så förlorar man ofta nyttan (reduktionen av smittrisken) genom att det kompenseras av att man tar större risker än vad man skulle ha gjort utan den riskreducerande teknologin...
Jag noterade också att påven angav "monogami" som det bästa enskilda svaret på Afrikas AIDS-problem snarare än abstinens. Den bästa och nyaste empiriska bevisningen visar helt klart att en reduktion av multipla och samtidiga sexuella partners är den effektivaste enskilda beteendeförändringen som kan relateras till reduktion av frekvensen HIV-infektioner (den andra viktiga enskilda faktorn är manlig omskärelse)."

---

Posted 2009-3-24 7:30 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: HIV/AIDS, Kyrka i motvind, kondomer, media, påven, aids 

Tack barnläkarna på Akademiska sjukhuset!

 Tack barnläkarna på UAS för er välskrivna artikel om vård av för tidigt födda barn. Den ger både en bra faktabakgrund och ger uttryck för grundläggande etiska värderingar som kan återställa förtroendet för svensk barnsjukvård efter den turbulens som uppstått i kölvattnet efter fallet med misstänkt barnamord på Astrid Lindgrens sjukhus.

Den kraftiga reaktion som följt på domstolsingripandet från olika läkare och  sjukvårdspersonal redan innan alla fakta finns på bordet har minst sagt varit oroväckande. Om barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus handlat i enlighet med de gängse etiska riktlinjer, lagar och anvisningar från Socialstyrelsen som finns lär hon inte ha något att frukta, man kan då bara beklaga att ingripandet behövde bli så traumatiskt.

Den kraftiga reaktionen från sjukvårdshåll där man inte riktigt är tydlig med rågången mellan god palliativ vård och dödshjälp är oroväckande, är man man inne på ett sluttande plan där dödshjälp håller på att bli en del av vardagen?  De häftiga reaktionerna skulle kunna tolkas som att man någonstans har en medvetenhet om detta och inser att granskning blir känsligt. Än mer  oroväckande blir det när man inte vill att läkarna skall kunna granskas av domstolarna på samma sätt som andra medborgare och yrkesutövare i samhället..

Resonemanget man ofta hör går något i denna stil: "Vi inom sjukvården är ju så goda, vi vet patienternas bästa, och vi behöver ingen insyn från domstolar som inte har kompetens att förstå vad vi håller på med".  Det får inte bli en skråanda där läkarna och sjukvården blir en stat i staten med sina egna regler och värderingar . 

Hugo Lagerkrantz vill samtidigt införa nya etiska principer som knyter människovärdet mera till medvetandet än till personen, det är bra att vi genom Uppsalaläkarnas artikel får klart för oss att hela barnläkarprofessionen i Sverige inte står bakom ett sådant resonemang.

---

Posted 2009-3-22 7:58 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: livets etik, eutanasi, dödshjälp, neonatalvård, palliativ vård, astrid lindgrens sjukhus 

RFSU och andra avhållsamhets- och trohetsfobiker måste tänka om

 Ju mera man tänker på det,  ju mera absurt klingar kritiken från alla som kritiserar påvens och Katolska kyrkans syn på att kondomer inte räcker för att bekämpa AIDS, utan att det också behövs en betoning av avhållsamhet och fasta relationer. Det är uppenbart att kondomer inte är svaret, vissa länder i Afrika är bombade med kondomer, men hiv-epidemin progredierar ändå, och se bara på Sverige: Inte finns det många som tar intryck av vad påven säger här, det finns obegränsad tillgång till kondomer samt propaganda för dess användning. - Ändå har vi stora problem med könssjukdomar som klamydia och aborterna särskilt bland unga når nya höjder. Tur att vi inte har en hiv-epidemi i Sverige, då skulle vi vara illa ute. Det är inte Katolska kyrkan som skall anklagas på att ha tusentals liv på sitt samvete för att  "förbjuda kondomer" (vilket man inte gör), utan den anklagelsen faller tillbaka på alla som ensidigt propagerar för kondomanvändning på bekostnad av en humant förankrad helhetssyn på sexualiteten som också innefattar att beakta farorna, samt betonar värdet också av avhållsamhet och trohet.

RFSU och alla andra avhållsamhets- och trohetsfobiker måste börja tänka om.  Jag instämmer med Clara Lindström (bloggaren Underbara Clara) som citeras i Expressen:

RFSU har kört på i samma gamla hjulspår allt för länge. Nu måste de berätta att det inte finns säkert sex - bara sex som är något säkrare. De måste våga säga att sex på fyllan, med omdömet avtrubbat, eller sex med en person man precis lärt känna inte är att rekommendera. När man pratar om avhållsamhet slutar folk att lyssna. Men det är klokt och modigt att tänka ett extra varv innan man delar det mest intima. Att vara ung är svårt. Påven sätter fingret på en viktig, men känslig punkt. Fokus måste ligga på att skapa mogna, trygga individer, med förmågan att fatta kloka beslut. Att strunta i det är att svika en hel generation, både här i västvärlden och i Afrika.

Stockholms katolska stifts pressekreterare Maria Hasselgren skriver på Newsmill:

RFSU, Planned parenthood, mfl, finns på många platser i Afrika och säljer eller delar ut kondomer. Ändå ökar antalet hivsmittade. Varför bör vi delta i detta och sprida en syn på sex som den Katolska kyrkan inte delar? Kan vi inte istället få vara med på våra villkor? Vi som står för 25% av aidsvården i Afrika ( i vissa länder tom 50%)? Som driver mer än 50 000 av Afrikas skolor? Som genom att hävda vår absoluta syn på alla människors lika värde bidragit till att minska stigmatiseringen av de drabbade? Men nej, någon verkar ha bestämt att den lilla gummibiten är i vägen för att vi ska få vara med på allvar i debatten. Trots forskning som visar att det ligger något i det vi hävdat hela tiden.

I länder där man satsat på kampanjer för avhållsamhet och trohet, t ex Uganda, har antalet smittade verkligen minskat visar Science-artikeln. Detta vill många inte ta till sig. Eller det faktum att antalet katoliker är litet i länder med många smittade, som t ex Sydafrika, Swaziland, Zimbabwe och betydligt större i länder med få smittade som Uganda och Kongo

Också Rysk-ortodoxa kyrkan ger påven sitt stöd enligt DN. Slutligen vill jag hänvisa till Vatikanen som mot bakgrunden av den uppkomna debatten  genom sin presstjänst gett ut ytterligare yttranden.

DN SvD

Kritiken mot påven obegriplig - fakta talar till hans fördel

 Påven gav en presskonferens där han svarade på frågor om olika teman i samband med inledningen av sin Afrika-resa.  Hela presskonferensen finns att läsa här. En journalist bad påven kommentera AIDS-frågan och det faktum att Katolska kyrkans sätt att bekämpa HIV/AIDS ofta anses orealistiskt och ineffektivt. Så här svarade påven:

"I would say the contrary. I think that the most efficient reality, the most present at the front of the struggle against AIDS, is precisely the Catholic Church, with her movements, with her various organizations. I am thinking of the Sant'Egidio Community that does so much, visibly and also invisibly, for the struggle against AIDS, of the Camilliani, of all the sisters who are at the disposition of the sick.

I would say that this problem of AIDS can't be overcome only with publicity slogans. If there is not the soul, if the Africans are not helped, the scourge can't be resolved with the distribution of condoms: on the contrary, there is a risk of increasing the problem. The solution can only be found in a double commitment: first, a humanization of sexuality, that is, a spiritual and human renewal that brings with it a new way of behaving with one another; and second, a true friendship, also and above all for those who suffer, the willingness -- even with sacrifice and self-denial -- to be with the suffering. And these are the factors that help and that lead to visible progress.

Because of this, I would say that this, our double effort to renew man interiorly, to give spiritual and human strength for correct behavior with regard to one's body and that of another, and this capacity to suffer with those who suffer, to remain present in situations of trial. It seems to me that this is the correct answer, and the Church does this and thus offers a very great and important contribution. We thank all those who do this."

Meningen med det påven säger är att om själen inte finns med, då är alla andra ansträngningar fruktlösa. Om man så gödslar Afrika med kondomer, så löser det inte problemet ändå. Observera att påven inte säger (vilket massmedia felaktigt påstår) att kondomer inte skulle ha någon plats i bekämpningen av HIV/AIDS. Men han menar att det måste sättas in i sitt rätta sammanhang. Fakta och vetenskapliga rapporter ger i mycket påven rätt i det han säger, och det är obegripligt med hela denna störtflod av invektiv och indignation som utlöses så fort påven uttalar sig. Istället borde man lyssna till honom, så kanske vi kunde få en riktigt bra dialog.

Några fakta:
Ett av de mest slående exemplen på framgångsrik HIV-prevention är det s.k. ABC-projektet i Uganda, där prevalensen (förekomsten) av hiv sjönk från 15% (kanske mera) 1991 till 5% år 2001. Ugandas AIDS-kommission hade där en omfattande upplysningskampanj samt rekommendation om trohet och att minimera antalet sexualpartners. Den s.k ABC-kampanjen (Abstain, Be faithful and use Condoms - Var avhållsam, trogen, använd kondom) hade stort genomslag i befolkningen. Likande effekter har man sett i andra länder där sådana program tillämpats såsom Kenya, Zimbabve.

Historik från Uganda:

Fas 1, 1980-talet: 1982 diagnosticerades det första AIDS-fallet i Uganda. Därefter skedde en snabb spridning och regeringen insåg att man måste göra något åt detta. 1987 introducerades det första programmet för att hindra smittspridning, vilket hade en ABC-approach. Ett målmedvetet politiskt ledarskap kännetecknade inledningen av AIDS-bekämpningen i Uganda. Man vände sig till hela befolkningen och sökte samarbetspartners i olika organisationer, genomförde utbildningsprogram. En organisation so m bildades var TASO, en supportorganisation för HIV-positiva som byggde på volontärer som själva hade HIV/AIDS.

Fas 2, 1990-talet: Från 1992 till 2000 skedde en dramatisk begränsning av prevalensen HIV/AIDS. Orsaken till nedgången är säkert flera, men en mycket försiktig slutsats är att regeringens ABC-program delvis var orsaken till detta, en mera realistisk slutsats är att ABC-programmet var en framgångshistoria. Samtidigt skall framhållas att behandling och bromsmediciner fanns inte att tillgå då, vilket gjorde att många dog, vilket också är en delförklaring till att prevalensen minskade. Men smittspridningen hade också uppenbarligen reducerats.

Fas 3, 2000-talet:  Från slutet av 1990-talet kommer behandlingen av HIV/AIDS in i större skala, bromsmediciner tillhandahålls gratis från 2004, mellan 2000-2005 har man haft en stabilisering av prevalensen med en liten ökning 2006. Många experter har spekulerat i om den USA-sponsrade förändringen i preventionspolicyn som inträdde i början på 2000-talet, bort från ABC-approachen till att enbart en AB-approach kan ha lett till ett ökat riskbeteende. (Sexualudervisning och undervisning om kondomens skyddande effekt nedprioriteras).

Bara kondomer hjälper inte.

Flera exempel visar det problematiska i bara kondom-spridning: I en del länder söder om Sahara har smittfrekvensen förblivit hög trots avsevärd förhöjd kondomanvändning. I Botswana ökade försäljningen av kondomer från 1 million 1993 till 3 millioner 2001, medan hiv-förekomsten bland gravida kvinnor i städerna ökade från 27% till 45%. I Kamerun motsvarande period ökade kondomförsäljningen från 6 millioner till 15 millioner, medan hiv-förekomsten ökade från 3% till 9%. I en studie beställd av UNAIDS drogs slutsatsen att, preventions-kampanjer som bygger huvudsakligen på kondomanvändning har inte varit framgångsrika när det gäller att vända en utbredd epidemi.

Att kampanjer för avhållsamhet är framgångsrika är kanske inte så förvånande, då södra Afrika, varifrån aids-epidemin härstammar drivits fram av en livsstil där männen har många sexualpartners. Effekterna på marginalen av att reducera antalet sexualpartners är mycket stora, och bara en sådan sak som att förmå unga att skjuta upp sexualdebuten 1-2 år har stor effekt i att reducera spridningen av hiv-viruset.

Kondom som universallösning är otillräckligt på flera sätt. Skyddet är inte 100%, främst på grund av handhavandefel, eller att man missar att använda skyddet fullt ut då sexuella kontakter ofta sker i situationer då noggrannhet och förnuft inte alltid är det som styr handlandet. Att få männen att använda kondom i en kultur där männens sexuella frihet är stor och kvinnorna är i underläge är inte alltid framgångsrikt. Därför kommer man aldrig ifrån att det handlar om att nå fram till människornas hjärtan så att de utifrån riktig kunskap själva tar ansvar för en riskpreventiv livsstil, såväl kvinnor som män.

Däremot är det ett faktum att regelrätt kondomanvändning innebär en betydande riskminimering vid sexuella kontakter där det inte är klarlagt om motparten bär på smitta. Att förneka detta eller att försvåra tillgängligheten på kondomer för personer som väljer en livsstil där de utsätter sig för smittrisk är både oärligt och oetiskt. Detta är min ståndpunkt som jag delar med många katolska hjälparbetare, påven motsäger inte denna slutsats.

Utdrag ur artikel från National Catholic Register :  Condoms, AIDS and Research av Tom Hoopes.

Edward Green is director of the AIDS Prevention Research Project at the Harvard Center for Population and Development Studies. He wrote Rethinking AIDS Prevention: Learning From Successes in Developing Countries and reported that, between 1989 and 2001, the average number of condoms per male ages 15 to 49 in African countries skyrocketed. So did the number of those infected with HIV. South Africa, Botswana and Zimbabwe had the world’s highest levels of condom availability per man. They also had the world’s highest HIV rates.

Norman Hearst is a family physician and epidemiologist at the University of California, San Francisco. UNAIDS, the Joint United Nations Program on HIV/AIDS, asked Hearst to do a scientific review to see if condom promotions had reversed HIV/AIDS epidemics. His review found the contrary was true. Countries with the most condoms per man tended to have the highest HIV rates. UNAIDS refused to publish Hearst’s findings. “Condom promotion in Africa has been a disaster,” Hearst said.

Nearly every country on the continent has vigorously promoted condoms to stem the tide of the AIDS epidemic there. But the epidemic has only grown larger. Uganda, on the other hand, has experienced the greatest decline in HIV prevalence of any country in the world, according to the Heritage Foundation. The Ugandan public education campaign against AIDS mentioned condoms, but emphasized abstinence. Studies show that from 1991 to 2001 HIV infection rates in Uganda declined from about 15% to 5%.

“The Ugandan model has the most to teach the rest of the world,” said Green. “This policy should guide the development of programs in Africa and the Caribbean.” Jeff Spieler, chief of the research division in the U.S. Agency for International Development population office, said, “It just happens to be where the evidence is pointing.”

Jag tycker det är uppenbart att mycket forskning, rapporter och dokumentation som presenteras stöder påvens tes. Problemet är att alla bara ropar kondomer, kondomer, medan påven försöker säga att det är andra faktorer som är viktigare för att ett program för smittprevention skall vara effektivt. Jag tycker det är nödvändigt att påven påpekar detta och har ingen anledning att kritisera honom för det. Andra borde lyssna på honom istället för att kasta sig över honom med olika invektiv, så kanske vi skulle få en ganska hyfsad dialog kring dessa frågor. Påven är en klok man som vet vad han talar om, och säkert kommer han att ta intryck av Afrika-resan.

A: Abstinens, (avhållsamhet),  B: Be faithful (håll dig till en eller i varje fall så få partners som möjligt) C: Condoms (kondomer).

A passar bäst i ungdomen: Bara ett eller några års uppskjutning av sex-debuten får statistiskt stora epidemiologiska konsekvenser för att minska smittspridning. Dessutom är det inget dåligt råd till en tonåring. Låt det gärna bli den moderna trenden att hålla på sig och inte ge efter för trycket att så tidigt som möjligt skaffa sig sexuella erfarenheter.

B passar bäst för personer i sin sexuellt aktiva del av livet. Rådet att leva troget i stabila relationer säger sig självt har stor betydelse för att hindra smittspridning, och även om rådet går på tvärs mot den rådande sex-fixerade ego-centrerade materialistiska kultur som i västerlandet rika länder så ger jag inte mycket för dem som avvisar detta som moralism. Det är ett positivt och nödvändigt tillskott till vårt samhälle att det finns åtminstone en instans, Kyrkan, som omhuldar och propagerar för detta ideal. Måtte påven fortsätta att stå för detta och inte falla till föga för kritikerstormen.

C passar bäst för dem som medvetet lever ett liv med många partners och vet med sig ha ett riskbeteende. Här är kondom ett måste.

Jag, påven och katolska hjälporganisationer är ense om att kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen, med det räcker inte, och som enskild åtgärd kan det rent av vara kontraproduktivt. Vi säger ABC. En liten klick konservativa säger AB men absolut inte C (dit hör inte påven, och det är inte Katolska kyrkans officiella hållning) .  Påve-kritikerna säger C men skriker och håller för öronen så fort man talar om A och B.

 SvD AB  DN GP