Lägga ut sin kropp på entreprenad eller återupptäcka kyskheten?

  Hej kära läsare!

I morgon åker jag bort på ett par veckors semesterresa och hinner inte skriva så mycket.  Några tankar hinner jag med innan jag reser: Temat sex har debatterats mycket sista veckorna. Tidigare kritiserades kyrkorna för att vara moralistiska och ägna "underlivsfrågorna" ett orimligt stort intresse. Den tiden är längesedan förbi. Att andra än kyrkorna är mycket intresserade av dessa frågor går inte att ta miste på: Några smittskyddsläkare behöver bara knysta om att avhållsamhet också är en viktig faktor i förebyggande av sexuellt överförd smitta för att det skall utlösa en hel storm av indignerade blogg-kommentarer.

Jag tror det kommer att visa sig att det är kristendomen som står för den mest humana och livsbejakande synen på sexualiteten, och det kommer en tid då kristna inte längre blir utskällda för att vara moralister, utan människor kommer att längta efter att lära känna den kristna synen på sex.

Jag läste en intressant artikel om kyskhet på som jag gärna delar med mig. Där sägs att kyskhet inte i första hand betyder att säga nej till sex, tvärtom, kristendomen uppvärderar sexualiteten som något mycket gott när den är integrerad i människans totala person. Kyskhet är att säga ja till autentisk kärlek. Läs mera...

En som reflekterade mycket över dessa frågor ur teologiskt perspektiv var den förre påven Johannes Paulus II. I en serie onsdagsföreläsningar utvecklade han en kroppens teologi.  Detta är en skatt som många inte har upptäckt ännu och som verkligen är värt att studera.

Jag märker att jag då och då har tagit upp detta tema i mitt bloggande. Se t.ex. följande poster: Kyskheten behöver återupptäckas i vårt samhälle, Sexualiseringen gör folk olyckliga.

Nu önskar jag er en bra sommar, så småningom lär jag återkomma till dessa frågor här på bloggen.

Förvuxna sex-liberaler som inte kommit ur sin tonårsrevolt

 Jag ser att tidningen Dagen idag tar upp diskussionen som startats av några läkare och barnmorskor i DN i söndags. I en debattartikel vågade de knysta om att avhållsamhet och begränsning av antalet partner kan vara något att tala om vid sidan om kondomanvändning när det gäller sund och säker sex. Det skulle de inte ha gjort. Blogg-världen fullkomligt rasar mot dem, det finns ingen ände på invektiv och indignation som haglar:  Puritanism, moralpanik, konservativt och ofritt, moraliska skräckhistorier. När det gick upp för bloggarna att flera av författarna var kristna fick de ytterligare vatten på sin kvarn och kunde inordna dem i rätt fack enligt sina tidigare fördomar: "den allra värsta formen av kristet propagandaspridande", "Jag orkar inte göra en mer djuplodad analys än att konstatera att moralisterna sticker upp sina trynen". Inte heller Hanne Kjöller på DN´s ledarredaktion som annars brukar vara en klok analytiker kunde hålla sig: "Så kan det låta när man klär gammelmoralism i smittskyddskläder", skriver hon i ett ledarstick.

Jag suckar, jag orkar inte längre bli upprörd över detta. Reaktionen är så förutsägbar. Det spelar ingen roll vad som står i artikeln, de som reagerar verkar inte ha läst samma artikel som jag. Artikeln refererar korrekt till vetenskapliga studier, det talas om sex som något positivt, att kondom är en bland flera nödvändiga strategier för säker sex, men det spelar ingen roll. Nämn ordet avhållsamhet, så det är som att trycka på en knapp och förblindningen är total - som förvuxna tonåringar som inte kommit över sin tonårsrevolt. Lugn! Ingen vill hindra er från någonting. Men inse att andra också kan ha något viktigt att säga, försök att lyssna istället för att omedelbart reagera med ryggmärgen!

Tidningen Dagen skriver:

...när det gäller sexuallivet har vuxenvärlden gått före och förvandlat sexualitetens gåva till en handelsvara som torgförs på löpsedlar och webbsajter. Den tonåring som inte debuterat sexuellt förleds att tro att han eller hon är onormal, en missuppfattning som i värsta fall späds på av en ensidig sexualundervisning i skolan. DN-debattörerna uttrycker sin uppskattning över att en positiv attityd till sexualitet förmedlas till ungdomar men efterlyser att uppmärksamhet även ägnas dess ramar och gränser. Det är ett förhållningssätt som ligger långt från en svartvit världsbild. Det faktum att såväl spridningen av sexuellt överförda sjukdomar som aborter fortsätter att ligga på hög nivå i Sverige trots obligatorisk sexualundervisning och lättillgängliga preventivmedel borde få den mest kallhamrade sexualliberal att tänka efter vad som gått snett. Den sexuella frigörelsen syftade till ökad njutning, inte till ökat lidande. Men det var där den landade. Och ett sådant misslyckande måste leda till analys, inte fördömanden, av dem som pekar på en annan väg. Eller handlar det helt enkelt om ömma tår?

Jag skulle kunna låta bli att uppröras och lägga mig i denna debatt ytterligare om det inte vore för den unga generationens skull och behovet av stöd och förebilder. I högstadiet och gymnasieåldern är man i en mycket känslig ålder, man är pressade och många unga  känner sig onormala om man inte har haft en tidig sexdebut, unga flickor pressas till sex utan att de är egentligen vill. Nyligen redovisades en undersökning som visar att många unga efteråt är missnöjda med sitt första samlag, och att de önskat att de kunde ha väntat. Unga omogna pojkar som har svårt att veta var gränsen går och så leder det till sexuella övergrepp. De förstör inte bara offrens liv utan berövar sig också själva möjligheten av en sexuell karriär där de kan njuta av denna gåva på ett humant och finstämt sätt. Jag ser många av mina patienter som har sexuella trauman bakom sig, och det är inte ovanligt att sex missbrukas på ett tvångsmässigt sätt. Det är som med alkohol, det kan ge en njutning för stunden, men man är inne i en ond cirkel som är ytterst plågsam. Unga människor och även vuxna som inte hittat ett harmoniskt sätt att umgås med sin sexualitet behöver ett helt annat stöd här än den översexualisering vi möter i vardagskulturen.

Tack och lov är de unga mycket klokare på detta område än många i den äldre generationen. Clara Lindström, 22 år och bloggare som intervjuas i tidningen Dagen säger:

- Det finns ett mycket stort glapp mellan den sunda och kloka undervisning man får på ungdomsmottagningarna och den massiva popularisering av sex som tidningarna förmedlar i dag. - Det är en väldig sexfixering som upplevs som mycket jobbig av mig och min bekantskapskrets. Man blir stressad av allt man förväntas göra. Den känslomässiga biten och att man kanske bör vänta med sex tills man är riktigt säker talar man inte om. Och avhållsamhet är tabu... vår generations vuxna förebilder har haft en promiskuös livsstil, varför ska då vi göra på ett annat sätt? Som singel i min ålder förväntas man vara promiskuös. Säger man nej till tillfälliga sexkontakter är man kanske inte konstig, men man sticker ut.

...klok sexualundervisning, att fler än bara de som sedan anklagas för att vara extremhögerkristna vågar tala om att avhållsamhet kan vara bra, och mer livskunskap i skolorna. När man går i högstadiet och på gymnasiet är man i en mycket känslig ålder och grupptrycket är hårt. Man behöver undervisning som är stärkande för individen och självkänslan och prata om hur man säger nej till droger, låter bli alkoholen och skjuter upp sexdebuten.

Jag förutspår att den extrema sexualliberala trenden sjunger på sista versen och att den mera balanserade och humana hållning som Clara här ger uttryck för är i kommande. Det är sexualliberalerna som är omoderna och konservativa. Att vänta med sex är modernt.

Skilj på kunskap och värderingar Hanne Kjöller!

  Några läkare och barnmorskor skriver i en debattartikel i DN att det finns vetenskapligt stöd för att färre sexualpartner och uppskjuten sexdebut har större effekt på sexuellt överförd smitta än enbart kondomanvändning och att det därför ur smittskydds- och folkhälsoperspektiv är värt att fokusera på livstilsfrågorna också, vid sidan av kondomanvändning. Artikeln är saklig och intressant, vilket DN´s debattredaktion tydligen också bedömt eftersom man valt att ta in den. Samtidigt konstaterar författarna att det är nästan tabu att tala om begränsning av antalet sex-partners, och redan dagen därpå bekräftar Hanne Kjöller i ett ledarstick i DN hur rätt de har. Det var tydligen för känsligt att ta in en sådan artikel utan att ge författarna ett tjuvnyp och visa att man inte håller med:

Hanne Kjöller, annars en skärpt analytiker inte minst i frågor kring sjukvård och socialpolitik tycker jag här är helt ute och cyklar. Hon menar att artikeln inte bygger på humanism och vetenskap: "Den som till äventyrs trodde att sjukvården var en frizon, skonad från andra värderingar än den om humanism och vetenskap har bara att läsa söndagens artikel på DN Debatt", skriver hon och avslutar: "Så kan det låta när man klär gammelmoralism i smittskyddskläder".

Författarna redovisar både vetenskapliga fakta och värderingar i sin artikel, men är noga med att skilja mellan det ena och det andra:

Cochrane är en i vetenskapliga kretsar högt aktad institution som gör sammanställningar av olika vetenskapliga studier som man statistiskt utvärderar för att komma fram till statistiskt säkerställda fakta, vilket bl.a. används som underlag för att fastställda vilka medicinska behandlingsmetoder som är "evidensbaserade", d.v.s. att det finns ett statistiskt säkerställt underlag som visar att de har effekt. Inga rapporter passerar därifrån som inte är mycket noggrant vetenskapligt granskade.

Fakta:

1. Kondom ger rätt använt ett bra skydd mot många sexuellt överförda sjukdomar. Därom råder konsensus, ingen förnekar detta, författarna den refererade artikeln säger inget annat. För den som lever sitt sexualliv på ett sådant sätt att det finns risk för sexuellt överförd smitta är kondomanvändning ett måste, allt annat vore ett oansvarigt risktagande. Inte heller Katolska kyrkan förnekar detta, många biskopar har påpekat detta, och många missionärer i afrikanska länder delar ut kondomer när de ser att människor utsätter sig för risker.

2. Statistiska studier som sammanfattas i en Cochrane-rapport visar att även med motiverade användare så är kondom inget totalt skydd mot sexuellt överförd smitta, utan man kommer upp i en effektivitet på 80%. Studierna säger inget om det beror på brister i latex-barriären eller om det är den mänskliga faktorn, men det väsentliga är att den faktiska effektiviteten inte är mer än 80%. (Antalet HIV-smittade är 80% mindre i kondomgruppen jämfört med om man inte använder kondom).

3. S.k. abstinens-plus program framstår som effektivare än enbart rekommendation om kondom när det gäller att reducera kortsiktig och långsiktig risk för HIV-smitta bland ungdomar i rika länder, sägs i en sammanfattning från Cochrane. Det innebär att man både arbetar med livsstilsförändringar (färre partner, senare sex-debut, kommunikation med partnern) och upplysning om strategier för säkrare sex för de sexuellt aktiva. Det s.k. ABC-programmet i Uganda bidrog till att väsentligt reducera HIV-frekvensen i detta land i början på 1990-talet. Cochrane redovisar också att det finns viss evidens att program innefattnade undervisning av unga kvinnor i kondomanvändning, att samtala med sin partner om säker sex, att rekommendera senareläggning av sex-debuten och att reducera antalet parners har en effekt i att reducera antalet fall av livmoderhalscancer.

Vad i allt detta Hanne Kjöller, är det som inte är vetenskap?

Värderingar:

Efter att ha redovisat fakta går artikelförfattarna över till en diskussion om värderingar. Man skriver:

Skolan är den viktigaste arenan för förebyggande arbete mot sexuellt överförbara infektioner. Skolans uppgift är att uppmuntra allsidighet och vara öppen för skilda uppfattningar. I sexualundervisningen förmedlas en positiv attityd till sexualitet, vilket är bra. Dock finns en ovilja att också ge uppmärksamhet åt sexualitetens ramar och gränser. Med hotet från hiv och andra sexuellt överförbara infektioner med dess följdsjukdomar är det nu mer angeläget än någonsin att samtala och undervisa om sexualitetens funktion och vad som kännetecknar en hälsosam livsstil, för att ungdomarna skall kunna göra ett välinformerat val...  I botten handlar det om hur vi ser på sexualitet. Är det en funktion som skall uppmuntras att fritt utnyttjas för kortsiktig njutning eller förströelse, men som på grund av fruktan för livshotande smitta och sjukdomar måste omgärdas med stränga säkerhetsåtgärder? Eller är det en kraft som för två människor samman, och som rätt använd hjälper dem att leva i en långvarig unik gemenskap, där den kan få fritt utvecklas utan rädsla?

Menar Hanne Kjöller att denna text uttrycker en brist på humanism? Förklara i så fall på vilket sätt. Hanne Kjöller och andra med henne må tycka vad de vill om sexualitet och samlevnad, men de kan knappast göra anspråk på att deras synsätt skall ha monopol på att kallas humanistiskt.

Fler referenser:

Nordisk Förening för Katolska Läkare: Referat från konferensen om HIV/AIDS och familjesyn, Ersta Konferens 24-25 februari 2007

Mina patienter är kloka nog att skilja på sak och person

  En del kommentarer har kommit in efter att psykiatrin blogg.se uppmärksammat att jag som psykiatriker bloggar om kristen tro. Jag har skrivit ett tidigare inlägg som svar till signaturen psykos, och vill gärna komplettera med utgångspunkt från inkomna kommentarer.

Tidigare sades att det västerländska samhällets värdegrund med mänskliga rättigheter, livets helgd och alla människors lika värde hade sin grund i den kristna etiken. Atén och Jerusalem, den grekiska filosofin och kristendomen var den västerländska kulturens vagga, hette det i läroböckerna i idé- och lärdomshistoria. Idag menar vissa debattörer att det som kristendomen står för i själva verket är djupt inhumant och kränkande. Det gäller särskilt när  kontroversiella frågor som abort och människovärde, familj och äktenskap, sex och samlevnad debatteras.

Signaturen psykos kritiserar några tankar jag skrivit ner, och lyfter fram dem, inte i syfte att argumentera i sak, utan för att problematisera att jag som psykiatriker över huvud taget kan framföra dessa tankar, det sägs t.o.m. att det kan rubba mina patienters förtroende för mig att jag uttryckt detta. En del av kommentarerna går i samma riktning, vilket gör att jag tror att man egentligen inte läst så noga vad jag skrivit utan helt enkel pressar in mig i den mall man har i sitt bakhuvud av en trångsynt moralistisk kristendom där kristna är mot-människor istället för med-människor. Jag läste själv igenom de texter på min blogg som hänvisas till, jag tänkte att jag kanske hade uttryckt mig för polemiskt och stridbart på ett sätt som människor kunde missförstå och därför kunde känna sig sårade och kränkta. Men jag kan inte se annat än att det är nyanserat och klart skrivet, det finns inget i mina texter som nedvärderar andra människor, tvärtom betonar jag gång på gång att den grundsyn som går igenom i kristendomen och som jag delar är alla människors lika värde oberoende av kön, ras, ålder, sexuell läggning etc.

Jag har valt en personlig stil och hållning i mitt yrkesliv. Jag har inget hemligt telefonnummer, jag bor i samma område som jag arbetar. Jag möter mina patienter på tunnelbanan, i affären, och jag firar gudstjänst med de patienter som går i samma kyrka som jag. I denna anda väljer jag också att vara personlig på min blogg. I organisationer och offentliga organisationer talar man ofta om behovet av transparens, och jag tror det är bra på det personliga planet också. Livsåskådningsfrågor hör självklart till de saker man kan skriva om och dela med sig av på en blogg, jag tycker själv att jag i Jesus har funnit något mycket positivt som jag gärna vill dela med mig av till andra. Jag är emot att skriva anonymt. Att det skulle vara negativt och rubba förtroendet för mig hos mina patienter om de råkar läsa min blogg tror jag inte alls. Mina patienter är kloka nog att kunna skilja på sak och person.

Signaturen Psykiatrikern riktar in sig på den kristna etiken: "Låt säga att en patient söker vård hos Malmgren och efter att behandling inletts upptäcker att han är kritisk till aborter, homosexualitet osv, så bör det rimligen påverka relationen". Ja, allt vad man tror, lever och lär påverkar väl relationen till medmänniskan, men jag har aldrigt varit med om att relationen till mina medmänniskor, i patientrelationen eller i något annat sammanhang påverkats negativt genom att jag är kristen. Som kristen, och som medmänniska i allmänhet så är man ju inte i emot någon eller kritisk till någon, utan man accepterar varje människa som hon är och respekterar hennes integritet och frihet att välja det liv hon vill.  Jag tycker det går utmärkt att ha goda relationer till både homosexuella och heterosexuella, människor som gjort abort och människor som inte gjort abort, människor som missbrukar och människor som inte smakat en droppe alkohol, människor som haft många sexuella partners och människor som levt trogen sin äkta hälft i hela sitt liv.

Detta att människor känner sig kränkta av att andra personer inte exakt delar deras värderingar och preferenser verkar vara ett fenomen som blir alltmer vanligt i Sverige.  (Se Maceij Zarembas artikelserie Först kränkt vinner i DN). Vissa ideologer driver mycket starkt frågan att queer-ideologin (som säger att könen är en social konstruktion) skall vara normgivande i det svenska samhället, och det verkar svårt för någon som inte oreserverat delar denna ideologi att inte bli beskylld för att vara homofob. Jag tilldelas själv det epitetet i en av kommentarerna.

Att vittna om sin kristna tro är en sak, men det finns också en kultur- och samhälls-kritik. som utgår från kristet tänkande. Som kristen och samhällsmedborgare har jag samma skyldighet och rättighet att delta i samhällsdebatten och den demokratiska processen precis som vem som helst som utgår ifrån ett givet ideologiskt perspektiv. Låt oss se vad jag egentligen skrivit om dessa kontroversiella ämnen, abort, äktenskap och familj och kondompropaganda. Andra må tycka annorlunda, men jag har uttryckt tankar som är fullt rimliga och som delas av många fler än mig. Att det skulle vara olämpligt att hysa dessa tankar just som psykiatriker kan jag inte hålla med om. Jag tycker att det är viktigt att den pluralitet som finns i samhället som helhet också ryms inom psykiatriker-kåren, något jag bidrar till att tydliggöra genom mitt bloggande:

Abort: Då abortlagen kom till såg man abort som en nödlösning, den självklara målsättningen var att minska antalet aborter. Denna värdering är inte längre självklar. Vissa debattörer menar att samhällets gemensamma värdegrund måste vara att abort är en självklar rättighet, och människor som har etiska aspekter på att en abort kränker människolivets helgd hör inte hemma i samhällets värdegemenskap. Jag har problematiserat detta och menar att det inte gagnar en god samhällsutveckling att betrakta ett foster som en likgiltig cellklump. De flesta som genomgår en abort har nog på känn att det är något mera, och om detta förnekas detta berövar man den som genomgått aborten  möjligheten att sörja och bearbeta traumat.

Heterosexuell norm eller queer-norm i äktenskapslagstiftningen: Att familje-institutionen med mor och far och barn med syfte att trygga barnens fostran och uppväxt är en grundbalk i ett stabilt samhälle är det många som menar.  Att ha en lagstiftning som särbehandlar äktenskapet som en heterosexuell samlevnadsform är därför motiverat för barnens skull och har ingenting att göra med diskriminering av andra sexuella läggningar. Det synes mig oklokt att med stor brådska ändra en tusenårig institution för ett socialt experiment utan att göra en grundläggande utredning. Den nuvarande utredningen konstaterar bara att det är möjligt att ändra lagen, den utreder inte konsekvenserna av detta. Kyrkorna har i sina remissvar tungt vägande argument att komma med, vilket man borde lyssna till mer.

Kondomer: Det är farligt och inte okomplicerat att helt förlita sig på kondomer som smittskyddsmedel vid sexuellt överförda sjukdomar. Det inger en falsk trygghet, och även vid starkt motiverad noggrann användning är skyddet inte heltäckande, visar aktuell forskning. Livsstilsfrågor är minst lika viktigt när det gäller att förebygga smittöverföring vid HIV. Det behöver inte innebära att gå från vidlyftigt sexliv till fullständig avhållsamhet, men bara detta att begränsa antalet partners samt skjuta upp sex-debuten ett till två år ger statistiskt mycket stora effekter i form av minskad smittspridning visar studier från Uganda. Jag påstår därför att det är orationellt och dessutom oetiskt att bara propagera för kondomanvändning, det är viktigt att också ta sig an livsstilsfrågorna om man vill uppnå störst smittskyddseffekt. Jag tycks få medhåll från från flera läkare och barnmorskor om detta. Se debattartikel i dagens DN: Ökad kondomanvändning inget skydd mot sexsmitta. (Men att bara antyda sådant är tydligen mycket kontroversiellt och leder till att man blir beskylld för moralpanik, se bloggreaktioner på artikeln.)

Döden och livet

 - Meditation vid Uppståndelsens kapell på Skogskyrkogården -

Jesus sadetill Marta: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Marta svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." (Joh 11)

Två ögonblicksbilder föranleder mig dessa reflektioner.

- En väninna berättar: Tunnelbanan. Olyckshändelse. En person faller och kläms mellan perrongen och det inkommande tåget. Alarm, människor flyr. Sedan blir det helt tyst. Min väninna är precis där. Hennes spontana reaktion är att inte lämna honom ensam i hans dödsstund, hon stannar vid honom, hon ber tyst i sitt inre och dröjer hos honom. Sedan kommer polisen och för henne undan.

- Midsommarafton. Idag skall vi hälsa på släktingar, fira midsommar när den svenska sommaren är som vackrast. Jag känner mig priviligierad och tacksam som har vänner och familj och en livssituation där jag kan njuta av detta och ta till mig allt detta. Alla har det inte så. Jag tar en cykeltur tidigt på morgonen, kommer till Skogskyrkogården. Uppståndelsens kapell med dess kolonner och portar, ovanför porten en bild av den uppståndne Jesus som sträcker sig mot himmelen flankerad av två änglar som ser upp mot honom.

När jag var yngre kände jag ett visst obehag inför liknande bilder, vilket påminde mig om begravingar och död. - Döden som sliter sönder och hotar det jordeliv som jag fäst mig vid. De välkända kvarteren hemma, släktingarna, vännerna, drömmarna om framtiden, känslan att livet är oändligt och fullt av möjligheter. Även i stunder av motgångar och nöd var det ändå livet här och nu som var mig kärt.

Ljuset och hoppet som dessa religiösa bilder vill förmedla kunde liksom inte väga upp känslan av obehag över tanken att behöva ryckas bort från jordelivet. Nu när jag snart närmar mig 60 och har levt en bra bit över halva mitt liv känns dessa bilder inte lika skrämmande längre. Inte därför att jag inte fortfarande är fäst vid jordelivet och tycker det är vackert, men jag har accepterat tanken på dess ändlighet, att det inte är självklart att jag är i livet och jag är tacksam för varje dag jag får ta emot som en gåva ur Guds hand.

När jag vänder mig om ser jag en lång allé flankerad av granar. Där borta i andra ändan någonstans är Skogskyrkogårdens tunnelbanestation. Där hade jag tidigare min arbetsplats, cyklar jag en bit till kommer jag till mitt hem och min familj, mina grannar, mina vänner, till min nuvarande arbetsplats, den vardag jag lever i... Förbindelsen mellan tid och evighet - jag står här vid Uppståndelsens kapell och ser vägen som leder till allt det som är min vardag här och nu på detta tidens smala näs. Nu kan jag cykla på den vägen, en gång när jag dör finns inte den återvändon längre.

Gud bor mitt i vardagen, och i döden och uppståndelsen fullkomnas liksom allt som är gott och sant i vår vardag: Kärlek, medmänsklighet, saning, trohet, rättvisa... Strävar vi efter sådant blir döden inget skrämmande.  Uppståndelsen och livet med Gud blir liksom något vi känner igen, som att vi stiger in i vårt eget hus. Om vi däremot har vårt hjärta helt upptaget av vårt eget jag, karriären, att säkra den egna tryggheten, utnyttjar andra för våra egna syften etc - då blir uppståndelsen och livet hos Gud något främmande, det vårt hjärta fyllt av och uppståndelselivet hos Gud går liksom inte ihop, det blir som eld och vatten, som antikroppar som reagerar mot främmande inkräktare i kroppen, som en tjuv som stiger in i i ett främmande hus.

Jag talar inte om att vi kommer närmare Gud genom egna prestationer: Ingen människa är perfekt, vi gör alla fel och sådant som vi ångrar. Jag talar om vad vi väljer att fylla vårt hjärta och sinne med. Om vi inte förtränger törsten efter det som är sant och gott utan tar den på allvar, erkänner våra fel, uppriktigt ber om förlåtelse och beslutar oss om bättring, gör gott mot våra medmänniskor och behandlar andra som vi skulle vilja bli behandlade själva - då är vårt hjärta inriktat på det goda.  Livet i Gud är inget vi förtjänar genom att vara perfekta och präktiga människor, det ges som en fri gåva åt var och en som törstar. Hos Jesus finns förlåtelse och frid, och en återupprättad gemenskap med Gud. [Läs vad Jesus säger om den som hungrar och törstar efter rättfärdighet].

Ett långt liv är inget självändamål, utan ett fullbordat liv där vi levt i enlighet med vår kallelse. Jesus blev bara 33 år, men när vi betraktar hans livshistoria ser vi ingen tragik i hans korta liv. Vi säger inte: Vad synd att han inte blev 70-80 år istället, tänk vad mycket bra saker han kunde ha uträttat på det sättet. Istället ser vi i hans liv ett fullbordat liv, att han levde trogen sin kallelse ända in i döden. Många kristna har i hans efterföljd lidit martyrdöden. Under 1900-talet tänker jag t.ex. på Maximilian Kolbe Edith Stein eller Sofie Scholl. Även ett svårt lidande får en mening då det offras åt Gud och bärs i gemenskap med Kristi lidande. Ett vittnesbörd som gripit mig är Maiti Girtanners som jag skrivit om nyligen.

Tragiskt är om vi först på vår dödsbädd inser att vårt liv varit förfelat och att vi missat vårt livs mening. Men inte ens då är det för sent: Vem som vill är alltid inbjuden att vända sitt hjärta till Jesus, be om förlåtelse och bjuda in honom i sitt liv. [Läs vad Jesus säger om den som öppnar sitt hjärta för honom.] [Läs liknelsen om vingårdsarbetarnas lön.]

Makten att begära och sanningens relativism

  I dikten Suckarnas mystär skriver skalden Erik Johan Stagnelius:

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra.

Utvecklingspsykologin brukar skilja på behov och begär där det förstämnda handlar om sådant som nödvändigt måste tillfredsställas för att vi sklall överleva och må bra: Mat, vatten, sömn, tillräckligt goda föräldrar för att uppnå en grundtrygghet i livet etc, medan begär är något som alltid är större än vad som är möjligt att tillfredsställa. En god utveckling måste alltid innebära att vi lär oss att stå ut med att begär blir frustrerade, barn som inte lär sig detta blir bortskämda och kan som vuxna få svårt att hantera livets normala påfrestningar.

I en intressant krönika i DN reflekterar Nina Björk över vår kultur och att vi lever i en konsumtions-kultur där individens begär och önskningar står i centrum vilket influerar hela vårt sätt att tänka, och sanning och objektivitet relativiseras. Utgångspunkten för hennes reflektion är att hon var hos doktorn med sitt barn som hade en infektion, och valet huruvida barnet skulle behandlas med penicillin eller inte lämnades åt modern. "Varför vägrade läkaren veta mer än jag? Varför vägrade hon vara expert på min sons medicinska behov?", frågar hon sig, och konstaterar att läkaren agerade som en modern kulturvarelse i Sverige 2008: "En kultur som odlar begäret som livsstil får svårt att samtidigt högakta en objektiv sanning, eftersom en sådan kultur måste sätta den enskilda individens känsla i främsta rummet. Att tro på sanningen är bland annat att tro på att det finns en skillnad mellan begär och behov - det första är någonting subjektivt, det andra någonting objektivt... Därför vägrade min sons läkare agera expert."

Björk refererar till Sociologen Colin Campbell som säger att i ett materialistiskt överflödssamhälle som bygger på tillväxt måste människorna konsumera utifrån begär och inte utifrån behov. Hon fortsätter:

"I en kultur av begär finns bara en sanning: individens egen. Så här: Om du begär till exempel en ny handväska eller ett nytt soffbord så kan ingen annan än du själv säga om det här är sant eller inte. Någon kan visserligen säga: "Nej, det behöver du inte, för du har redan tretton handväskor eller ett fungerande soffbord; du behöver inte bära dina saker i händerna, du behöver inte ställa kaffekopparna på golvet." Men ingen kan säga "nej, det begär du inte, det vill du inte ha". Ingen kan säga så, för begäret är en inre upplevelse, en individens känsla. Det är bara du själv som kan veta vad du ­begär, vad du vill ha. För alla begär finns det bara en expert: du själv. Din inre, subjektiva och individuella känsla. "

Konsumtion utifrån begären leder inte bara till individualism utan också till sanningarnas relativism. Eftersom ingen annan än jag själv vet vad jag begär, så är det min sanning som inte kan dementeras av några yttre objektiva bedömningsgrunder. Min sanning är min sanning och din sanning är din sanning".

...i den här relativiseringen, att det inte finns någonting objektivt sant, någonting som kan fastslås oberoende av den enskildas subjektiva uppfattning, har konsumtionsutvecklingen de senaste åren gått hand i hand med det ­filosofiska tänkandet. I olika postmodernistiskt inspirerade teorier är det en vanlig tanke att det inte går att skilja på sant och osant, äkta och falskt, upplevelse och verklighet. Även där har sanningen relativiserats, subjektiviserats, blivit en fråga om den enskilda individens upplevelse av sanning. I konsumtionssamhället har sanningen alltså kommit att likna begäret.

Postmodernismen lär oss att det är svårt att skilja på verklighet och upplevelse eftersom verkligheten aldrig kommer till oss ren utan alltid förmedlad, genom språket och kulturen. Till viss del är väl detta sant, men bara till viss del. Om detta leder till en allmän kapitulation och vägran att ta ansvar för objektivitet och sanningskrav, har vi då inte ett problem? Tjänstemän och politiker slits hela tiden mellan oförenliga krav på att å ena sidan tillfredställa människors begär utan att få ha några egna synpunkter på vad som egentligen är av nöden eller inte, å andra sidan krav på att hushålla med resurser och se till att allt går runt ekonomiskt och att den struktur man är satt att förvalta också behåller en långsiktig livskraft, vilket kräver ett objektivt analyserande tänkande. Detta gäller på alla plan från det lilla till det stora. Globalt handlar det om miljön och världsfreden och att lämna ifrån oss en jord som är beboelig också för kommande generationer. Vårt samhälle behöver ledare som är modiga nog att sätta ner foten och stå för vad som är nödvändigt trots att man drar på sig kritik från än den ena än den andra intresse-gruppen.

Tidningen Dagen uppmärksammar i en ledare Nina Björks krönika och ser det som positivt att en skribent från en ledande sekulär tidning tar upp en analys som länge gjorts inom kyrkorna och ser fram emot en fortsatt intressant kultur-debatt om dessa frågor.  Tro och livsåskådning är ju ett område som i hög grad berörs av denna analys. Om den finns en relativism på alla områden i samhället, så har det kommit att gälla i ännu högre grad på detta område. Kyrkornas anspråk på att stå för erfarenhet och sanning tillbakavisas med kraft. Man kan tro på Gud eller tomten, eller på själavandring och andra occulta ting som är mycket populärt i olika program om det övernaturliga på de kommersiella TV-kanalerna, allting är lika rimligt eller orimligt enligt tesen att var och en blir salig på sin tro. Tidningen Dagen kommenterar:

" Den kristna tron och dess urkunder gör anspråk på att uttala sig om verkligheten. Självklart kan man diskutera om detta är sant eller inte. Men när Gud, och alla former av livsåskådningsfrågor, redan på förhand förpassas till sagornas värld har vi övergett själva grunden för ett meningsfullt samtal. Samma sak gäller när det inte längre går att utbyta tankar om vad som är grundläggande goda värden i tillvaron."

Religionen och den kristna trosutövningens förvanskning från behov till begär är ett intressant område för fortsatt dialog mellan kyrkan och det sekulariserade samhället. Men om en kyrka skall vara intressant för sekulariserade människor, så tror jag det är viktigt att hon framhärdar i att stå upp för sin tro, inte bli lika relativiserad som det omgivande samhället.

Tro och livsåskådning är ömtåliga frågor

  Som psykiatriker blir jag ofta kontaktad av kristna personer som söker psykiatrisk hjälp. Som motiv att de kontaktar just mig anger de vara att de vet att jag är kristen, och de litar inte på att bli förstådda av någon som inte har den bakgrunden. En liknande reaktion, fast tvärtom, finner man bland kommentarerna hos en del icke-kristna skribenter på psykiatrin.blogg.se där det uppmärksammats att jag på min blogg offentligt gett uttryck för min kristna tro: Även om man tycker det är o.k. att jag är öppen med detta, så säger man att man känner sig tveksam att söka behandling hos just mig eftersom de inte delar mina värderingar.

Till de kristna som söker upp mig i min praktik brukar jag säga att det finns bra och dåliga kristna psykiatriker, och det finns bra och dåliga icke-kristna psykiatriker. Det viktiga är att man får tag i en bra psykiatriker, inte om man är kristen eller inte, för en bra psykiatriker har den professionalitet och mognad som krävs för att lyssna och samtala med en annan människa med full respekt för hans/hennes person och utan att låta egna förutfattade meningar och värderingar styra kontakten bort från ett genuint möte.

Man bör ha respekt för att tros-och livsåskådningsfrågor är ömtåliga för människor, men inte desto mindre tror jag det är viktigt att våga samtala om sådana saker. För dessa frågor lever ändå sitt liv och påverkar vårt handlande även om vi inte talar om dem. Och om vi aldrig vågar ta fram dem i ljuset förstärks fördomar och klyftor i samhällsgemenskapen mellan "vi", den egna gruppen som delar samma tro och livsåskådning som jag, och "dom" som är annorlunda. Jag upplever att det finns en värdegemenskap i samhället som rymmer en pluralism av olika nationaliteter, kulturer, livsåskådningar och tros-uppfattningar som är viktig att slå vakt om. Olika livsåskådningar är en rikedom som också har något att bidra med till samhällets bästa, men det finns en risk att denna värdegemenskap urholkas om det offentliga samtalet tystnar.

Ibland kanske rädslan att träffa någon som inte delar ens egna värderingar handlar om att man känner sig osäker i sin tro och är rädd att bli ifrågasatt. Men skall vi kunna utvecklas som människor och låta vår tro och livsåskådning vara integrerad i vår person, så är det viktigt att våga utsätta sig själv för prövning och ifrågasättande. Det tror jag gäller oberoende av vilken grundläggande tro och livsåskådning vi har.

Inom kristendomen är omvändelse ett viktigt begrepp. Det handlar inte bara om att vända sig bort från ett icke-kristet liv till en tro på Kristus, utan det handlar om hela personlighetens omvändelse från förutfattade meningar, självrättfärdighet, egoism och mot ett liv helt öppet för Guds kärlek.

Omvändelse-begreppet tror jag kan ha relevans också i ett bredare perspektiv. Jag överlåter åt läsaren att pröva detta: Just nu läser jag en mycket intressant bok som jag nog gärna vill återkomma till på denna blogg. Den heter Den gömda skatten - Att upptäcka livet under ytan och är skriven av Gerhard W Huges. Han menar att sann omvändelse alltid är något som kostar på, det handlar om att uppge fokuseringen på oss själva och de försvarsmurar vi byggt upp i vårt inre till förmån för en öppenhet mot verkligheten som den är utanför oss själva. Svårast för omvändelse har ofta de som byggt in Gud i denna försvarsstruktur ("falsk omvändelse"). Därför råder de svåraste konflikterna i vår tid bland människor med starka religiösa övertygelser som är förvissade om att Gud är på deras sida. Men även icke-religiösa övertygelser kan givetvis byggas in i personliga försvarssystem på detta sätt. Hugyens skiljer på sann och falsk omvändelse och listar några kriterier som kännetecknar det ena och det andra:

Sann omvändelse kännetecknas av:	Falsk omvändelse kännetecknas av:
..frigörelse från självupptagenhet, förtröstan på att Guds godhet verkar i oss.	..att vi begraver oss i självupptagenhet, vi njuter av det vi betraktar som våra goda egenskaper, men är irriterade över våra dåliga sidor, vägrar att erkänna dem och projicerar dem på andra.
..glädje och inre frihet.	..ökad ångest och behov att försvara sig.
..att vi välkomnar kritik och kan lära oss av den.	..att vi blir förolämpade av kritik och lär oss inget av den.
..förståelse, tolerans och hopp.	..förstelning och kyla i hjärta och sinne, dogmatism, intolerans och en fördömande attityd.
..medkänsla och starkare känslighet inför alla former av orättvisa.	..reaktion mot orättvisor endast då de främjar individens och den egna gruppens intressen och är därför selektiv i sin moraliska kritik.
..befriar sinnet så att det kan se med humor på alla situationer.

  På psykiatrin.blogg.se, en blogg som vill ta till vara och stärka patienternas intresse inom psykiatrin och och bidra till en bättre psykiatri, har signaturen Psykos uppmärksammat min blogg. Frågeställningen som fokuseras är att jag som psykiatriker lyfter fram kristna värderingar. Signaturen skriver:

"...det är inga blygsamma kontroversiella åsikter han har. Jag själv skulle aldrig gå till en läkare som har så starka åsikter om hur en bra och en icke bra människa är. Okej om man har olika religion, men kolla in hans blogg, det sprudlar av konstiga värderingar som är jävligt svåra att hålla på om man jobbar inom psykiatrin?"

Kropp och själ hör ihop, psykiatri och andlighet är inte separerade i oförenliga världar. Jag tror det är livsviktigt att vi människor försöker leva vårt liv så ärligt och öppet som möjligt, och att kommunikation är ett viktigt hjälpmedel för ökad respekt och förståelse människor emellan vilket också gagnar en bättre psykisk stabilitet och hälsa. Om signaturen psykos och jag i vissa frågor har olika värderingar, så tycks vi vara överens om just detta.

Det är en utbredd uppfattning att samhällslivet är en sak och tro och religion är en helt annan sak som hör till privatsfären och som skall hållas utanför det offentliga livet. Med tanke på olika samhällsordningar som drivits fram av människor som styrs av missriktade fundamentalistiska religiösa föreställningar, både inom kristendomen och i andra religioner, så är denna uppfattning förståelig, men samtidigt enligt min mening helt felaktig. Det är att kasta ut barnet med badvattnet. Tro och andlighet är något som hör till livet lika självklart som filosofi och kroppslighet. Tro och andlighet måste kunna granskas lika väl som filosofi och sekulära uppfattningar. En trosuppfattning som inte håller måttet och inte tål offentlighetens ljus är det något fel på. Alla människor lever i sista hand utifrån grundantaganden som inte är bevisbara men som ändå styr deras handlande i livet. Det gäller även människor som har en modern "icke-religiös" livshållning. Hela denna sfär av livet, vare sig med religiösa förtecken eller med sekulära förtecken måste vi kunna fortsätta att samtala om.

Kungsträdgården 3 maj 2008. Jesusmanifestationen samlade 12.000 människor från olika kristna samfund.

Jag kallar mig kristen, och för mig hör tro och liv ihop. Det är otänkbart att jag inte skulle kunna vara kristen fullt ut också som yrkesmänniska och samhällsmedborgare. Jag tror att kristendomen behövs mer än någonsin i vårt moderna samhälle som präglas av framhävandet av egot på bekostnad av solidaritet och medkänsla och en materialistisk syn på kroppen som inte återspeglar människans rätta värdighet. "Kroppen är Andens tempel," skriver Paulus (1 Kor 3:16), ingenting vi kan behandla som vilken pryl som helst vi förfogar över, utan det vi gör med kroppen återspeglas på gott och ont i vårt andliga liv.

 Kristendomen lyfter fram varje människas fundamentala värdighet och jämlikhet. Enligt kristendomen är vi alla skapade "till Guds avbild", män och kvinnor är två polariteter som jämlikt och komplementärt gestaltar det fundamentalt mänskliga. (jfr 1 Mos:1:27),  Kristendomen lyfter också fram vårt ansvar som människor både för vårt eget liv, för gemenskapen och för miljön, hela skapelsen.

Samtidigt lyfter Kristendomen fram alla människors ofullkomlighet, där är vi också fundamentalt lika. När signaturen Psykos skriver  att jag har "starka åsikter om hur en bra och en icke bra människa är", så är det sant att Jesus och kristendomen lyfter fram vissa grundvärderingar. Tio Guds bud har genom alla tider varit en god grund som människor trott på, och jag tror att de fortfarande äger sin giltighet som ett mål för vårt handlande. Här var Jesus radikal, och det fanns många som tog avstånd från honom redan då, liksom det finns människor som tar avstånd idag. Men ofta kanske avståndstagandet handlar mera om att man känner sig utstött för att man inte kan leva upp till de höga idealen, än att man i grunden ifrågasätter dess giltighet. Många upplever kristna som hycklare eftersom de själva inte lever efter de ideal de säger sig tro på.

Men ingen, kristen eller icke-kristen kan berömma sig och säga att han är moraliskt bättre än någon annan. Jesus kallade sådant hyckleri, se t.ex liknelsen om farisén och tullindrivaren (Luk 18:9ff ).  På ett annat ställe säger Jesus:

"Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders."

Vi sitter alla i samma båt. Men detta är inte detsamma som att säga att det inte finns normer och värderingar som vi håller för sanna. Att bejaka vår egen ofullkomlighet och sträva efter omvändelse och bättring är också det en del av vår mänskliga värdighet. Min kristna tro hjälper mig både att stå ut med min egen ofullkomlighet och att ge mig inspiration till att aktivt delta i samhällslivet och vittna om det jag håller för mest sant och heligt, och jag inbjuder alla som vill att delta i samtalet, t.ex. på denna blogg.

Rom, Petersplatsen pingsten 2006.

Att förlåta sin bödel

 

1900-talets grymma och blodiga historia har också gett oss människor som i sina liv på ett heroiskt sätt vittnat om  Guds kärlek mitt i allt det onda. Jag tänker på t.ex. Maximilian Kolbe och Edith Stein. Genom det intressanta bokförlaget Fredestad förlag kan nu den svenska publiken ta del av ytterligare ett  sådant vittnesbörd:

Maiti Girtanner var 18 år och i början av en lovande pianist-karriär när tyskarna ockuperade hennes lilla by i Frankrike. Hon gick in i motståndsrörelsen och under tre år spelar hon ett högt spel genom att lura högt uppsatta tyska officerare att frige motståndsmän under förevändning att de är oskyldiga musikstudenter. Under det att hon utsatte sig för stor fara smugglade hon personer i sin lilla roddbåt över floden till den allierade zonen. När det hela blev upptäckt var straffet fruktansvärt. Hon förs till ett fångläger där hon långsamt torteras till döds. Inga som fördes till det lägret brukade komma levande därifrån. En ung nazistisk läkare var huvudansvarig för hennes tortyr, och hans uppgift var att långsamt döda henne genom att förstöra hennes nervsystem. Tortyren var fruktansvärd och ledde till att hon fick obotliga skador som gjorde att hon för all framtid fick ge upp sitt pianospel.  Maiti försökte tala med honom innan hon förlorade sig i smärtorna.

40 år senare söker denne läkare upp Maiti. Han är då döende i cancer och vill tala om sin egen fruktan för döden. Under dessa år har hon levt ett undanskymt liv med svåra smärtor men bett för sin plågoande och velat förlåta honom. Förlåtelse är ingen lättköpt process, vare sig för den som förlåter eller den som mottar förlåtelsen. "Man måste längtra efter det under lång tid, man måste ha en längtan som nästan gränsar till vanvett. Jag är övertygad om att denna längtan nästan är som en nåd", säger Maiti i en intervju som återges i boken.

Den nazistiske läkaren som efter kriget levt ett utåt respektabelt liv där ingen av hans familj eller vänner visste något om hans förflutna. Han var högt ansedd på den plats han bodde och hade politiska uppdrag. Mötet med Maiti varade knappt två timmar. Efter det ordnade han sammankomster med sina närmaste där han berättade allt och bad om förlåtelse.

Texten är en översättning från franskan och är hämtad från en film av Michel Farin. Översättningen är gjord av  sr Sofie O.P. Sr Sofie upptäckte filmen år 2000 och tänkte då att andra måste få ta del av detta. Hon översatte texten och erbjöd den åt svensk TV, men intresset därifrån var svalt. Men att presentera detta i bokformat går utmärkt bra. Boken är i ett litet format, men på dessa 94 sidor får läsaren del av ett mycket starkt vittnesbörd som knappast kan lämna någon oberörd.

Jag behöver knappast påpeka att Maiti är en troende person som lever sitt liv i bön och nära gemenskap med Jesus. Sista delen av boken är ett samtal med henne där hon reflekterar över sitt livsöde utifrån Kristi passionshistoria.

Så talar en sann katolik

 Tidningen Dagen fortsätter med ett verkligt intressant avsnitt i serien om Livets Ord. Idag handlar det om ekumenik, och jag måste säga att alla mina bästa förväntningar besannas angående Ulf Ekmans inställning till ekumeniken.

Intressant är att Ulf Ekman själv var medveten om att rörelsen höll på att driva i fel riktning i början på 1990-talet. "Det var det tydligt så att en del ville driva på så starkt i en riktning att det fanns risk för sekterism", säger han i intervjun.

 Syftet med Livets Ord har enligt Ulf Ekman aldrig varit att skilja ut sig som något exklusivt, utan att tjäna evangeliet och hela Kristi kropp. Hans Lindholm, generalsekreterare i Sveriges evangeliska student- och gymnasierörelse varnade Ulf på ett tidigt stadium för hur visionen med Livets Ord kunde sluta: "Antingen får du med dig många och det blir en ballong som spricker, eller så blir det ingenting". Ulf svarade: "Kan det inte bli så att det befruktar hela kristenheten?". Oberoende om visionen var klok eller inte, så skulle jag vilja säga att så talar en sann katolik. Och då menar jag med katolik inte en person som tillhör samfundet Romersk-Katolska kyrkan, utan en person som har en känsla för kyrkans katolicitet, d.v.s. allmängiltighet och ser till hela Guds folks intresse, inte enbart till det egna samfundet.  Ulf bekräftar och förtydligar det ytterligare längre fram i intervjun: "Vi är en blandning av människor från olika håll - Svenska kyrkan, frikyrkorna och de nyfrälsta... Vi är något unikt, inte exklusivt, i den här kombinationen av kyrkligt och frikyrkligt... Jag har ett hjärta för hela Kristi kropp... "  Jag tror det är precis på det sättet som också påven ser på sitt ämbete -  som en tjänst åt hela Guds folk.

Det är viktigt att vi kan höja oss över det snäva samfundsperspektivet och se detta breda perspektiv - att vara medveten om kyrkans katolicitet,  att Kyrkan är en enda, helig, allmän och apostolisk. Vem är jag att jag skulle tro att jag och mitt lilla samfund sitter inne med hela sanningen och kan isolera mig mot resten av kristenheten?  Om man inte har sinne för katoliciteten hamnar man lätt i sekterism.

Många frikyrkliga tänker i sekteristiska termer, och de tolkar Katolska kyrkan också som om den vore en sekteristisk kyrka. Till dem hör Stefan Grevle, tidigare Livets ord-medlem som kritiserar Ulf Ekmans ekumenik: "Denna enhet kommer inte vara den väg till väckelse som Ekman skriver om, tvärtom kommer den mynna ut i en vilsenhet för kristenheten där väckelsearvet och väckelse­-­kristendomen blandas upp med mystik, gärningslära och ockultism". Grevle är blind för verkligheten, han vill kanske inte se den, utan han vill definiera Katolska kyrkan på sitt sätt för att kunna ha en drake att kämpa mot. Katolska kyrkan står självklart för evangeliets grundvärderingar och är främmande för allt vad occultism heter. Dopets sakrament förenar enligt Katolska kyrkan alla kristna. Dopet är medlemsgrundande och inte exklusivt för Romersk-Katolska kyrkan. Katolska kyrkan accepterar dop i andra samfund, den som är kristen och konverterar till kKatolska kyrkan behöver därför inte döpa om sig. Katolska kyrkan utgår hela tiden i sitt tänkande från kyrkans katolicitet och att hon innefattar alla döpta kristna. Därför blir det så fel när sekteristiska frikyrkoanhängare varnar för "tåget till Rom". Rom är redan här genom att vi är förenade i en och samma kyrka, splittringen är en artefakt som vi är kallade att brygga över.

Ulf Ekman talar om att människor vill leva i stillbilder: Så som det var 1983 eller 1991 skall det vara idag. Men tiderna förändras, det gäller att tyda tidens tecken och vara lyhörd för vad Gud kallar var och en in i just idag, det är kanske något helt annat än för 10 år sedan. Mose är en förebild för Ulf. Han fick olika kallelser som han fick gå in i i olika skeden av sitt liv. Tänk om han hade blivit fast vid Röda havet och fortsatt att föra folket genom havet istället för att fortsätta vandringen.

 Att Livets Ord blivit mer ekumeniskt är inget specifikt för Livets Ord. Livets Ord förljer i detta avseende ett mönster som går igenom hela kristenheten: Ekuemniken står högt upp på agendan i de flesta samfund inklusive den Katolska kyrkan. Ulf Ekman säger:  "Vi äger inte väckelsen, ekumeniken. Det är inte Livets ord som ändrat sig, det är en rörelse i hela kristenheten."    Väl talat!

Livets Ord en dynamisk kraft i det kristna Sverige

 Livets ord, för 25 år sedan en uppstickare inom kristenheten som snart fick omdömet om sig att genom sin fundamentalistiska syn på kristen tro vara skadligt för andligt sökande människor, har visat sig vara en dynamisk kraft som nu rör om i hela den svenska frikyrko-kristenheten. I Dagen pågår en intressant artikelserie som granskar organisationens 25-åriga historia fram till idag.

Tidigare var samfundet en isolerad grupp, och var man inte anhängare, så var det lätt att ansluta sig till majoritetsuppfattningen att det handlade om en sekt som skulle bekämpas. Idag är läget helt annorlunda, det är en etablerad del av den svenska kristenheten, men fortfarande kontroversiellt. Dess framgångar och storhet gör att många antingen bejakar och är positiva, framförallt till dess ledning, eller också är starkt kritiska. Framförallt inom Pingströrelsen har man anledning att ha åsikter om samfundet eftersom det representerar en karismatiskt inriktad kristendom på samma sätt som Pingströrelsen. Ulf Ekman kommer t.ex. att vara en huvudtalare på årets Nyhemsvecka, ett faktum som mötts med blandade känslor inom Pingströrelsen.

Men också Katolska kyrkan har haft anledning att ompröva sin hållning till Livets ord. Ulf Ekman har skrivit en bok om nattvarden där han ger uttryck för en närmast katolsk syn på detta sakrament, på Östanbäcks kloster har han deltagit i ett ekumeniskt samarbete tillsammans med katolska kyrkan, och flera katoliker har gästat livet ord som föreläsare eller samtalspartner. Bland dessa märks vår egen biskop Anders Arborelius, den katolske prästen Peter Hocken samt Charles Whithead, en ledande person inom katolska karismatiska förnyelsen i England, tidigare medlem i ICCRS internationella råd. Framförallt inom Katolska karismatiska förnyelsen har vi haft anledning att glädjas åt denna utveckling inom Livets ord, där vi ser en ny partner i det fortsatta ekumeniska samarbetet kring karismatisk förnyelse i Sverige.

En nyckel till att förstå varför Livets ord blivit så kontroversiellt tror jag vi hittar i dagens  nummer av tidningen Dagen där man granskar makt och ledarskap och hur Ulf Ekman ser på detta.

Ulf Ekman sticker inte under stol med att han tror att ledarskap också innebär formell auktorietet, och att detta även är bibliskt förankrat. I sin bok "En andlig ledare" skriver han:

"Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls."

Inom Katolska kyrkan är det självklart att vi har ett ledarskap. Påve och biskopar är självklara auktoriteter för varje katolik. Men denna auktoritet innebär inte att vare sig de som innehar ledarpositioner inom hierarkin eller de som är "ledda" är undantagna från personligt ansvar. Varje kristen är förpliktigad att tänka själv, att följa sitt samvete och ge positiv och negativ feed-back till sina ledare. Och de som innehar ledar-positioner har inga rättigheter att utöva makt efter eget gottfinnande, utan det är ett tjänande uppdrag i Guds folk.

Jag tror Ulf Ekman har rätt i sin analys av att människor i allmänhet har svårt att acceptera underordnande. Ändå är detta nödvändigt och fullständigt självklart. Att det finns chefer och hierarkier inom alla organisationer är det ingen som ifrågasätter.  I det privata näringslivet har det alltid varit självklart, och inom offentlig förvaltning ställs allt större krav på att tjänstemän och chefer ställs ansvariga för effektivitet i organisationen. Ingen chef kan skylla ett misslyckande på att han "bara" tillämpade demokratiska principer.

Men kristna tycks ha svårt att acceptera ledarskap på detta sätt. Så länge en ledare gagnar ens egna syften kanske man söker dennes gunst och även försvarar auktoriteten, men om ledarskapet utövas på ett sätt som går emot de egna preferenserna är man kanske mindre benägen att låta sig ledas. Situationen inom Livets ord synes mig inte onaturlig, varhelst ett ledarskap utövas med ansvar och auktoritet finns det alltid människor som känner sig trampade på tårna, det är en naturlag.

Det ser likadant ut inom Katolska Kyrkan. Biskop Anders uppfattar jag har en mycket varsam ledarstil, han bemödar sig att inte utsläcka Anden genom en icke-restriktiv hållning, å andra sidan är han inte rädd att sätta de gränser som måste sättas när det väl gäller. T.ex. försvarade han Opus Dei mot den mycket osakliga kritik som framfördes för ett antal år sedan, just genom missnöjda avhoppare, likaså har han dragit upp gränsen för vad Kyrkan kan acceptera och inte acceptera när det gäller Katolsk Visions agenda. Man kan kritisera en ledare både för att han är för tillåtande (många vill ha mera auktoritet och struktur i Kyrkan), eller för att han är för gränssättande. Trots biskop Anders mycket mjuka stil vet jag att det finns de som är missnöjda och att det smids olika ränker, sådant får man räkna med som ledare, vare sig man heter Anders Arborelius eller Ulf Ekman. Skillnaden mellan Katolska kyrkan och frikyrkorna är att det inom frikyrkorna finns en kultur där allt ventileras offentligt, medan det i Katolska kyrkan finns en tystnades kultur där saker sker i det fördolda. Tidningen Katolskt Magasin hade tidigare en öppen hållning med mycket fri debatt, detta ogillades av somliga som ville ha en mera strikt hållen tidning.

Ulf Ekman tycks ha en mera resultatinriktad ledarstil än Anders Arborelius, han vet vad han vill, han kan argumentera för det. Hans ledarstil liknar mera en annan berömd ledares: Påven Benedikt XVI, också han liksom Arborelius och Ekman både hatad och älskad för sitt ledarskap. Man kan inte säga att den ena ledarstilen är mera fel eller rätt än den andra, det beror dels hur man är som person i sitt ledarskap, dels vad situationen kräver i olika konkreta situationer. Ett ledare som inte pådrar sig någon kritik finns inte. Det hör till ledar-uppdraget att kunna ta emot och bemöta kritik och stå ut med att inte vara omtyckt av alla.