Knutby: krisen är inte över

 Jag har fått kritik för att jag vidhåller att Knutbyförsamlingen upvisar sekt-lika drag och man menar att man inte skall kritisera om man inte har bevis, att församlingen fått utstå så mycket redan, och man skall inte "sparka på den som redan ligger". (Se vad jag tidigare skrivit om sekterism, Knutby1, Knutby2)

Avsikten med kritiken är emellertid inte att sparka på någon, utan att konstruktivt peka på problem som behöver lösas, inte bara för Knutbyförsamlingens skull, utan det är viktigt för hela kristenheten i Sverige att detta hanteras på ett bra sätt. Om sekterism-problemen i Knutby nu är lösta - så mycket bättre. Då tål man säkert min kritik och framtiden kommer att visa att jag hade fel, och det blir ett offentligt vittnesbörd om hur kristna kan hantera svåra problemsituationer. Men om problematiken kvarstår, då är situationen mycket allvarlig och ansvaret vilar mycket tungt på de pastorer som har själavårdsansvaret för nästan 100 personer, och de har all anledning att ta kritiken på allvar och ta in konsultativ hjälp utifrån för att lösa problemen.

Redan innan mordet och våldsdåden fanns flera tecken på att allt inte stod rätt till.

1. Det finns vittnesmål från avhoppare av liknande typ som man tidiagre sett från t.ex. Trosrörelsen och Opus Dei om tankestyrning och kontroll. Ett enstaka sådant vittnesbörd behöver visserligen inte säga mer om församlingen än om den kritiska personen, men om det är flera sådana vittnesbörd måste man ta det på allvar. Om församlingens ledare dessutom inte uppvisar några tecken till självkritik och reflektion utan kategoriskt avvisar allt och säger att det berodde på obalanserade personer som blivit hatiskt inställda till församlingen, så stärks intrycket att något är fel.
2. Den mördade Alexandra Fossmo hade några månader innan mordet blivit utsatt för ett mordförsök där barnflickan Sara försökte slå ihjäl henne med en hammare. Alexandras syster, Åsa Waldau kände till detta genom att Alexandra berättade det för henne. Att man valde att inte polisanmäla detta utan hantera situationen internt ser jag som utomordentligt allvarligt. Att Åsa Waldau tog detta beslut och att Alexandra också accepterade (eller enligt Åsa Waldau till och med ville) att ingen polisanmälan skedde eller annan hjälp tillkallades utifrån är ett tydligt tecken på att vi har att göra med en sluten miljö. Om en polisanmälan skett skulle kanske det tragiska mordet kunnat undvikits.
3.  Helge Fossmo hade en sexuell relation till Sara som fick flytta in i Helges och Alexandras sovrum och Alexandra fick flytta till ett annat rum. Helge var också otrogen med grannfrun. Att sådana saker kunde fortgå under en längre tid utan att någon av de närmast inblandade reagerade är också mycket anmärkningsvärt.

Allt detta måste ses som en bakgrund till det inträffade, och det går inte bara att skylla på att församlingen råkat få en galning som pastor. Om det funnits ett öppnare klimat i församlingen, så skulle Helge Fossmo aldrig kunnat hålla på så länge som han gjorde. De övriga ledarna i församlingen och Åsa Waldau som alla säger är en drivande person kan inte frånsäga sig sitt ansvar för situationen. Åsa Waldau är inte trovärdig när hon säger att hon blev förd bakom ljuset av Helge Fossmo.

Efter det inträffade mordet, mordrättegången och all massmedial uppmärksamhet kring detta, så var församlingen och dess ledare utsatta för en oerhört stor press, det var en församling i kris, och egentligen borde det ha varit en orimligt svår uppgift för pastorerna att både hantera den egna personliga krisen och fortsätta att vara fungerande själavårdare för församlingsmedlemmarna. I ett sådant läge är det en naturlig reaktion att man sluter sig ännu mera samman kring det gemensamma och stänger sig mot omvärlden.

Om något liknande hade inträffat i en katolsk församling kan jag tänka mig att biskopen skulle sett till att prästen och de närmaste personerna skulle tagits ur tjänst, de skulle fått krisstöd och andra personer förordnats att sköta deras uppgifter under en period.

Jag vet inte hur krisstödet för Knutby-pastorerna och deras församling såg ut, men en fristående församling som inte har någon anknytning till ett samfund eller större orgnisation är givetvis mycket mera sårbar i en krissituation. Min teori är att församlingen fortfarande befinner sig i kris, och att de aktuella händelserna och mediauppmärksamheten har fört församlingen in i en ännu större isolering.

Idealsituationen vore att den svenska kristenheten i god ekumenisk anda bortser från alla teologiska skillnader och ställer upp med stöd och hjälp, utan att strö salt i såren genom att kritisera och säga  "vad var det vi sa". Men många kanske hellre tar avstånd och betraktar församlingen som "Svarte Petter" för att hoppas undgå egen kritik för sekterism, medan andra kanske lierar sig med dem. Vi får då en ytterligare polarisering.

Mera material:

Läs på FRI´s hemsida: Beteendevetare Helena Lövgren följde Knutby-rättegången dag för dag.

Sekter och tankestyrning

 Tankar om sekter (eng. cults)  och tankestyrning (eng. mind-control) utifrån min psykiatriska erfarenhet.

(Bengt Malmgren, hösten 2000)

Ett genuint möte mellan personer bygger på ömsesidig respekt och att det finns ett givande och tagande från båda håll. Det finns i relation till motparten en osynlig gräns man inte får överskrida. Överskrids den gränsen går det genuina mötet över i manipulation. Olika grupp-miljöer, organisationer, stater, kan fungera på olika sätt och innehålla mer eller mindre av respekterande öppenhet respektive kontroll och manipulation. När man kommer in i en grupp anar man ofta intuitivt hur gruppklimatet är i detta avseende. 

Om kontrollerande och manipulerande tekniker sätts i system brukar man med ett engelskt begrepp tala om "mind control" Det innebär en starkt styrande mental påverkan (det svenska ordet indoktrinering har enligt min mening en svagare betydelse). Detta sker t.ex. i diktaturstater (både med kommunistiskt och fascistiskt förtecken) eller i vissa religiösa sekter.

Om man studerar personen Jesus såsom han framställs i evangelierna, så märker man att han i mycket hög grad har ett respekterande och lyssnande förhållningssätt. Den som kommer i kontakt med Jesus känner sig sedd och respekterad. Detta trots att hans budskap var mycket radikalt och framfördes rakt och utan kompromissande. Kyrkan och olika kyrkliga grupper har genom tiderna mer eller mindre väl lyckats ta efter Jesu exempel, ibland har de inte lyckats alls och paradoxalt nog hittar vi just inom kristendomen många exempel på grupper som utövar manipulativt tryck på individen. 

Sådana grupper brukar benämnas totalitära sekter (eng. cults). Dessa kännetecknas enligt en definition av 

..överväldigande hängivenhet åt en person, idé eller sak, användande av oetiska manipulativa eller tvingande tekniker för att övertyga och kontrollera (t.ex. isolering från familj och tidigare vänner, nedbrytning av försvar, speciella metoder för att förhöja suggestibilitet och benägenhet till underordnande, grupptryck, informationskontroll, främjande av totalt beroende av gruppen samt rädsla att lämna den, nedtoning av individualitet och kritiskt tänkande till förmån för att uppnå de mål gruppledarna satt upp". 

(Wingspread conference report 1985)

Personer mellan 15 och 30 år tycks vara mest öppna för att ansluta sig till sekter. Man har inte kunnat visa att personer som blir rekryterade tillhör någon speciell personlighetstyp. Många personer som går med i sekter är psykiskt välfungerande och kommer från intakta familjer. 

Genom att ha samlat erfarenhet från sekt-offer  tycker man sig inom psykiatrin kunna identifiera ett sekt-sjuke-syndrom (eng. cult indoctrinee syndrome): Anhöriga märker en markant personlighetsförändring. Personens värderingar förändras, ofta abrupt och totalt, inte gradvis såsom man brukar se vid en mognads- och bildningsprocess. Tankemässig flexibilitet och adaptationsförmåga försvinner, man svarar på frågor mekaniskt och stereotypt utifrån vad man lärt sig i sekten. Även på det känslomässiga planet sker en försnävning. Personen kan framstå som känslomässigt avstängd, eller också kan han vara överdrivet gladlynt och sprudlande. I slutändan kan man få depressiva symtom och ångest, i värsta fall kan även tankestörningar, hallucinationer och självmordshandlingar förekomma.

Mekanismen bakom detta tros vara att man utvecklar en s.k. pseudoidentitet. Det liknar den typ av personlighetsklyvning som finns vid s.k. dissociativa syndrom (då personen uppvisar flera olika identiteter som han växlar mellan utan att vara medveten om detta). För utomstående förefaller det klart att personen befinner sig i ett tillstånd som inte är hans genuina jag, men personen själv har inte kontakt med detta på ett medvetet plan. Ofta kan man i längden  inte upprätthålla en total isolering av pseudoidentiteten från den genuina identiteten, förmodligen är det när isoleringen inte längre kan upprätthållas som depressivitet och ångest infinner sig. 

Referenser:
Kaplan & Sadock: Comprehensive Textbook of Psychiatry 7:th edition
Jan-Otto Ottosson : Psykiatri, 5:e upplagan år 2000
Per o Gudrun Swartling: Vanligt med psykiska besvär hos f d medlemmar av Livets Ord. Läkartidningen vol 88 nr 24 1991.
Julia Vagvölgyi: När religionen gör ont - en uppsats om destruktiva sekter och deras avhoppare. Sköndalsinstitutet, socionomutbildningen juni 1995

 

Länkar:

http://www.freedomofmind.com/ Steven Hassan, psykolog, expert på sekter
http://www.fri-sverige.se/   FRI - Föreningen Rädda Individen

Italienaren Massimo Introvigne driver ett institut kallat CESNUR som påstår sig vetenskapligt studera sekter. Man studerar sekterna som fenomen utan att lägga några moraliska aspekter på t.ex. oetiska metoder för tankekontroll. Detta har gjort att sekterna själva tacksamt ser CESNUR och till dem knutna forskare som sina försvarare.

CESNUR har blivit utsatt för kritik. Här är en länk till en kritisk sida:
http://kelebek.mond.at/cesnur/txt/ces2.htm  

Vem tar ansvar för Knutby? - Vi kristna är allderles för hänsynsfulla mot varandra

 Ingen vet vad som händer bakom fasaden hos Knutby Filadelfia. Efter de tragiska händelserna med mord och mordförsök var det initialt en stor uppståndelse och granskande reportage i pressen, men sedan har det blivit ganska tyst. Åsa Waldau är fortfarande en ledande pastor i församlingen, och hennes namn förekommer då och då i pressen och framstår som en lite mystisk kändis-pastor.

Skall man tolka tystnaden som att hälsan tiger still, och att man har tagit lärdom av det som varit och nu är på väg in i en nyorientering? Det är inte troligt. Ewa Wessman, mor till två vuxna barn som är med i Knutby-församlingen bryter nu tystnaden. Unga människor med många små barn ligger bildligt talat sårade och sargade i diket, skriver hon i DN, och hon vädjar till den samlade kristenheten i Sverige att ta ett ansvar för situationen. Ty Åsa Waldau, pastor i församlingen, fortsätter i samma spår som tidigare, säger Ewa Wessman, hon drivs fortfarande av tanken att hon är Kristi brud. Hon förnekar detta utåt, men i församlingens inre krets har hon fortfarande ett starkt inflytande över medlemmarna, och just ingenting har ändrats i församlingskulturen, menar EW. Detta kan man konstatera genom att lyssna till inspelningar av predikningar från senare tid som enl EW finns tillgängliga på internet. Den bild EW ger är bilden av en starkt sluten grupp som lojalt håller samman inåt och uppfattar alla kritik utifrån som illasinnad och fientlig. Medlemmarna själva säger att de är lyckliga och offrar villigt sina pengar, sina liv och uppfostrar sina barn i Knutbyandan. Enligt EW finns en stark förkunnelse om att världens undergång är nära, vilket gör att man inte låter barnen fortsätta sin utbildning. Om det finns starka misstankar att det är på det sättet så är det mycket allvarligt, det är en mycket sluten sektmiljö där man kan befara att barnen far mycket illa. Det borde finnas utrymme för kommunen att med stöd av barnavårdslagen gå in och undersöka förhållandena i de familjer där det finns barn.

Ewa Westman har rätt i att resten av kristenheten i Sverige inte bara stillatigande kan se på vad som händer. Tyvärr är vi kristna i Sverige allderles försynta mot varandra och låter mycket allvarliga saker passera, samtidigt som vi kan ägna stor energi åt att vara oense om och diskutera teologiska petitesser. Det finns ett maktspel i det kristna Sverige, ingen tillåts träda fram och ta ett ledarskap, och om någon ändå försöker göra det, så blir han genast sågad av andra. Knutby är ju en pingstförsamling, och övriga pingstförsamlingar, eller den samverkan som finns mellan pingstförsamlingar i Sverige borde i första hand ta ett ansvar för situationen, men jag håller med Ewa Westman om att hela det kristna Sverige har ett ansvar för situationen.

Sten-Gunnar Hedin inom pingst försöker ta ett ansvar, åtminstonde tar han på sig att vara talesman utåt i media. Han säger till DN att han anser att Åsa Waldau måste lämna Knutby, det är enda sättet för henne att visa att anklagelserna inte stämmer. Men som jag förstår är Hedins ledarskap kringskuret och ifrågasatt inom Pingst-rörelsen, det är frågan om hur stort handlingsutrymme han har. Skulle en liknande situation uppträda i en katolsk församling, så skulle situationen vara helt annorlunda, där har biskopen ett självklart ledarskap, och han skulle ha både rätt och plikt att ingripa och flytta på berörda präster.

Inifrån församlingen finns inte tillstymmelse till analys och förståelse för kritiken och oron utifrån. Åsa Waldau låter via ombud meddela att den nu aktuella kritiken är påhopp och usla lögner, och det är den försvarslinje man tidigare hört från andra pastorer i församlingen också. På hemsidan som är glad och glättig framställs en välmående församling med glada barn och nöjda vuxna som under ledning av Åsa Waldau ser med tillförsikt på framtiden. Man omnämner visserligen våldsdåden och mordet 2004, men ser det som en yttre händelse som inget har att göra med församlingens inre dynamik, och skulden läggs helt och hållet på Helge Fossmo som nu är en yttre fiende. Det är ett nästan kusligt förnekande av verkligheten, och bilden av en sekt som sluter sig inåt och definierar all yttre kritik som illvilligt förtal framstår väldigt tydligt. Jag befarar att fler katastrofala händelser kan inträffa.

Församlingsledningen borde ta sitt förnuft tillfånga och ta emot hjälp utifrån. Tyvärr finns ingen juridisk möjlighet att tvinga sig på, och även om resten av kristenheten vill hjälpa, så är det svårt om ledningen redan är så långt inne i ett isolatonistiskt sekt-beteende att alla erbjudanden om hjälp bara ses som bevis på yttervärldens fientlighet. Den lagliga möjlighet som finns är via barnen, där socialtjänsten har rätt att ingripa när det finns misstanke om att barn far illa.

Se också artikel i Dagen

Läs mera om sekter och tankestyrning

Latinske patriarken i Jerusalem: Israel måste vara en normal stat för kristna, muslimer och judar

 Michel Sabbah, den latinske patriarken i Jerusalem har vid en presskonferens uttalat sig angående staten Israel, meddelar Jerusalem Post. Han sade bl.a: "Om det finns en stat där en religion är den officiella, kommer naturligtvis de andra religionerna att diskrimineras". Han sade vidare att Isreel borde bli en "politisk normal stat för kristna, muslimer och judar. Detta land kan inte vara exklusivt för någon enda."

Uttalandet har väckt bestörtning i en del icke-katolskt kristna kretsar, och man tycker att Katolska kyrkan inte är tillräckligt Israel-vänlig, och man undrar om påven står bakom hans uttalande.

För mig synes dock uttalandet inte innebära något nytt angående relationerna mellan Vatikanen och Israel. Vatikanen har ju aldrig erkänt staten Israel. Anledningen är de kristnas - och andra gruppers - inskränkta rättigheter i Israel. 1993 upptog Vatikanen diplomatiska förbindelser med Israel. Ofta har olika påvar och Vatikanen tagit palestiniernas mänskliga rättigheter i försvar.

Man får skilja mellan staten Israel och det judiska folket. När det gäller det sistnämnda försvarar och har Vatikanen försvarat det judiska folkets rättigheter på samma villkor som andra folk, och anklagelserna mot Vatikanen för antisemitism är djupt orättvisa. Kyrkan tar det judiska folket i försvar, och gjorde så också under andra världskriget. Anklagelserna mot påven Pius XII för antisemitism är djupt orättvisa, och under senar tid har det framkommit att denne påve tvärtom gjorde mycket för att hjälpa judarna.

I Andra Vatikankonciliets dokument om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna betonas kristendomens nära relation till det judiska folket: "Kyrkan erkänner .. att hennes tro .. börjar redan hos patriarkerna, Mose och profeterna". Beträffande Kristi död säger texten att den "...inte kan tillvitas vare sig de dåtida judarna utan åtskillnad eller de nutida".

Påven Paul VI var den förste påven besökte de heliga platserna 1964.  I encyklikan UT UNUM SINT uppmanar påven Johannes Paulus II alla kristna att erkänna sina misstag, förlåta och försonas. I mars 2000 bad han i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och håller under tårar gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som skett. Visserligen är dagens människor inte direkt ansvariga för vad förfäderna brutit, men det finns en praxis som växer fram att vi nu levande ställföreträdande tar på oss historiens synder och går in i en försoningsprocess. Teologen Peter Hocken har skrivit en intressant artikel om detta: Att göra bot för historiens synder. Den finns översatt till svenska.

Benedikt XVI har fortsatt att betona försoning och att utveckla goda relationer. 2005 besökte han synagogan i Köln.