Skall inte katoliker bära banderoller?

 

Jesusmanifestationen den 3 maj i Stockholm förväntas bli ett tydligt offentligt vittnesbörd från de kristna kyrkorna om en gemensam tro som kan förvandla livet för var och en som vänder sig till Jesus och låter sig inspireras av honom. På manifestationens hemsida skriver man:

Jesus Kristus är skapelsens Herre och alla människors Frälsare! En sådan övertygelse är avgörande för etik och moral, försoning och social trygghet för alla människor i vårt mångkulturella samhälle. Därför vill vi från olika kyrkofamiljer och språkgrupper gemensamt manifestera vår tro på Jesus Kristus den 3 maj i Stockholm.

Från katolskt håll har detta ekumeniska initiativ delvis tagits emot med svalt intresse, ibland till och med med en avvisande hållning: "Jag går inte med banderoller", sade mig en katolik. Men palmprocessionen då, - och på Kristi lekamens fest går vi ju ut på gator och torg med sakramentet, invände jag. Ja, men detta var tydligen annorlunda då bär vi baner som är liturgiskt riktiga, i motsats till banderoller med slagord som propagandistiskt riktar sig direkt till människorna därute.

Är det fel att tänka att en katolik utåtriktat skall vittna om sin tro och låta Jesus bli känd av sin omgivning? På detta vill jag svara ett rungande Nej! Det är precis tvärtom: Att visa ointresse för evangelisationen är att direkt nonchalera den kallelse varje kristen och katolik har att vittna om sin och kyrkans tro. Uppmaningen från de sista påvarna går inte att ta miste på, alltifrån Paulus VI´s apostoliska skrivelse Om evangeliets förkunnelse i dagens värld Till Johannes Paulus II´s ständigt återkommande tal om den nya evangelisationen som gäller alla döpta, och den nuvarande påven Benedikt XVI som också starkt betonar det kristna vittnesbördet till världen. Kyrkan, de kristtrogna lever inte för sig själva utan för att vittna om och ge tron vidare.

Om inte kristna skall vittna om sin tro, gjorde då Petrus och de andra apostlarna fel som förkunnade på Jerusalems gator och torg? Och Paulus, som varhelst han kom i länderna kring Medelhavet predikade och samtalade med människor utifrån deras egna villkor, så som på Aeropagen i Atén. Är han ingen föredömlig förebild för en kristen människa?

Jag är säker på att både Petrus och Paulus skulle använda sig av både banderoller och internet om de levde i den kultur och den media-situation vi har idag. Paulus skulle säkert ha varit en flitig bloggare.

I Apostlagärningarna läser vi att då Petrus förkunnade i Jerusalem, så träffade hans ord människorna som ett styng i hjärtat, och på en enda dag omvände sig 3000 personer. Låt oss se ännu större under i Stockholm! Låt historikerna kunna skriva om den 3 maj 2008 att "på den dagen omvände sig 30.000 personer och anslöt sig till de kristna". Men om detta skall vara möjligt behövs nog en betydligt bättre beredskap än vad kyrkorna har idag.

Vem är en rätt kristen?

 Likt fariseerna finns det många kristna som svartsjukt vakar över att deras medmänniskor som också kallar sig kristna tänker rätt (eller tänker som dom?). Vissa grupper betonar liturgin och alla Katolska kyrkans traditioner och bruk och är starkt skeptiska till andra kristna som inte rakt av accepterar alla regler in i minsta detalj. Andra som betonar bibeltroheten och hjärtats tro är skeptiska till Katolska kyrkans traditionalism och kritiserar alla som är positiva till ekumenik med Katolska kyrkan för att gå i "Roms ledband".

Vem är egentligen en riktig kristen? Kyrkan är ett mysterium, det är inte så lätt att se var dess gränser går. Den som inte är emot oss är för oss, sade Jesus vid något tillfälle till sina lärjungar. Dopet som är medlemsgrundande innefattar alla kristna som är döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Av en slump hittade jag i min bokhylla en bok med texter från början på 1990-talet. Där hade jag strukit för bl.a. följande:

"Det kan hända att någon oavbrutet deltar i kyrkliga föreningsaktiviteter och ändå inte alls är kristen. Det kan också hända att någon enbart lever av ordet och sakramenten och utövar den från tron kommande kärleken utan att någonsin ha visat sig i någon kyrklig rådsförsamling eller styrelse, utan att någonsin ha befattat sig med kyrkopolitiska nymodigheter, utan att ha deltagit och röstat i synoder - och ändå är denna person en sann kristen. Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den i verklig mening mänsklig. Och därför måste allt det i kyrkan som människor skapat förstås utifrån sin rent tjänande karaktär och träda tillbaka för det som är det egentliga och viktiga."

Vem tror ni har skrivit detta? Just det. Kardinal Joseph Ratzinger, då ledare för troskongregationen, nu påven Benedikt XVI. Boken heter Kallad till gemenskapmed undertiteln Att förstå kyrkan idag, och utgavs på bokförlaget Catholica 1997.

Ratzinger är en av mina favorit-teologer, och han har skrivit fler böcker, både innan han blev påve, och även efter det. T.ex. boken På väg till Jesus Kristus, teologiska texter som kom ut 2006, också på bokförlaget Catholica.