fredag 31 augusti 2007

Kristendomen största garanten för homosexuellas lika värde

Kristen tro står för alla människors lika värde oberoende av prestation, kön, hudfärg, och alla andra variabler som kan skilja oss människor åt. Jesus var kritisk till dem som satte sig på höga hästar och ville vara för mer än andra, t.ex.fariseerna som ville synas och framstå som fromma bland folket medan deras inre var svart.

 När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. (Matt kap 6)

 Han umgicks med tullindrivare som var mycket illa ansedda i Israel på en tiden och alla sorters utstödda och syndare, han tog parti för äktenskapsbryterskan som de andra ville stena, o.s.v. Kärleken är Kyrkans första princip. Det framhäver också påven i sin första rundskrivelse Gud är kärleken.

Det är därför paradoxalt att Kristendomen ofta står så lågt i kurs hos alla dem som vill försvara homosexuellas likaberättigande. Det finns en politisk agenda som vill riva ner och underkänna kristna värderingar och rent av ser på kristna närmast som rasister i förhållande till homosexuella. De enda kristna som godkänns är de som förbehållslöst kapitulerar. Jag tänker t.ex. på synen på äktenskap och familj. Det fanns en kampanj för att bevara äktenskapet i dess nuvarande form och inte göra det könsneutralt. Denna kampanj har blivit totalt marginaliserad, och trots goda ambitioner från början tycks få kristna ha kraften att stå emot trycket: Man accepterar den stigmatisering man fått: Är man för att bevara äktenskapet är man homofob, mot människors lika värde och man hör nästan inte hemma i den demokratiska samhällsgemenskapen.

Samtliga riksdagspartier utom kd stöder idag förslaget att göra äktenskapet könsneutralt, och kd är också ganska lamt i att driva frågan. Ett undantag är tidningen Världen idag som går emot trenden. I en ledare med rubriken "Skammens förslag" skriver Ruben Agnarsson: 26/7 :

Någonstans på insidan har riksdagsledamöterna känslan av att det beslut de skall fatta är kontroversiellt. Att det förslag som nu håller på att förberedas i riksdagen, någon gång i framtiden kommer att framstå som ett otillbörligt och skamligt exempel på social ingenjörskonst.

Agnarsson refererar till ett annat beslut som föregicks av mycket politisk agitation och lobby-arbete:
Fredagen den 13:e maj 1921 beslutar en enhällig riksdag att starta Statens institut för rasbiologi. Motionen som närmast kunde förknippas med nationalsocialistisk politik hade undertecknats av både vänsterns partiledare Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Ledande svenska kulturpersonligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf, och Anders Zorn uttryckte stöd för rasbiologisk forskning. (Se artikel i UNT 24 juni)
Likheterna med den politiska processen inför den väntande motionen om könsneutralt äktenskap är slående, skriver Ruben Agnarsson och fortsätter:.

Lobbyarbetet har varit lika intensivt. Forskare, medier och kulturpersonligheter har utnyttjats lika målmedvetet, och det politiska förankringsarbetet har varit lika planmässigt. Att slutsteget i ett långsiktigt arbete för en socialistisk familjepolitik tas av en moderat statsminister tycks göra steget oantastligt....
Beslutet i riksdagen ser ut att kunna fattas med förkrossande majoritet. De inblandade tycks finna trygghet i att alla går vilse i flock. Det höga tonläget tyder på att det innerst inne ändå finns en gnagande oro inför vilka samhällskonsekvenser som förslaget kommer att medföra. Kanske finns det också en farhåga om att framtidens dom kan bli mycket hård.

Jag tycker att de som arbetar mot förtryck av homosexuella mera skulle gå i allians med kristna och inse att i den kristna värdegrunden finns den största garantin för likaberättigande. Det är inte alls säkert att nedrivning av den heterosexuellt inriktade äktenskapsinstitutionen till förmån för ett oprövat socialt experiment gagnar synen på homosexuella och tar bort fördomar och diskriminerande attityder.

Betydligt värre är det med de omedvetna strategier för diskriminering vi bär inom oss. Vare sig vi är kristna och bejakar kärleks-budet eller tror oss hysa moderna och frigjorda åsikter, om vi är hur queer-inriktade som helst och är för könsneutrala äktenskap, så är det den diskriminering vi utövar genom våra omedvetna inre attityder som är det största hotet mot verklig jämlikhet för homosexuella.

Ett par intressanta artiklar i DN kartlägger något av dessa inre attityder.  Författaren Philip Ridley, uppväxt i London intervjuas 29 juli i DN. Han säger: Homofobin börjar i hemmet. Om en svart eller asiatisk blir utsatt för diskriminering i samhället kan han ändå gå hem och vara omgiven av andra som stödjer honom. Blir du utsatt för homofobi kan du möta oförståelse också i ditt eget hem.

Negativa attityder förekommer ofta också i kristna familjer, och det är en utmaning för föräldrar som fått ett barn med homosexuell läggning att ge barnet samma stöd och accepterande som andra barn så att det blir älskat och accepterat så som varje barn har rätt att bli. Som kristna bör vi erkänna att vi ofta kommer till korta och är inte de proffs på kärlek och accepterande som vi borde vara. Först genom att känna och acceptera våra tillkortakommanden kan vi råda bot på dem.

Den andra artikeln är skriven av Anders Selin och tar upp Glenn Hyséns attityder och hur han kommenterat det faktum att han för några år sedan slog ner en man som gjorde sexuella närmanden till honom. (Glenn Hysén är talare på årets pride-festival). Med obarmhärtig finess dissekerar han fram de attityder och fördomar vi inte trodde oss finna bakom den moderna matcho-attityden. 

onsdag 29 augusti 2007

Ett gäng ur den svenska kristenheten som tar ansvar för enheten och evangelisationen

 Jag tänker med glädje tillbaka på lördagseftermiddagen i Katedralskolans aula i Uppsala där jag åhörde den panelsamtal som arrangerats av Arbetsgruppen Kyrklig förnyelse (aKF) i anslutning till årets Kyrkodagar. Det handlade om ekumenik och där medverkade pastor Ulf Ekman från Livets ord, f Fredrik Emanuelson OMI från Katolska kyrkan, biskop em Björn Fjärstedt, Svenska kyrkan, domprost Ove Lundin, Svenska kyrkan, Visby och ordförande i aKF, teol kand Berit Simonsson, OAS-rörelsen i Svenska kyrkan. Samtalet modererades av Daniel Wärn, journalist på Dagen och tidigare pastor inom Pingströrelsen.

Det kändes direkt att här är en avspänd arbetsgemenskap där man har en gemensam fokusering på målet (förvalta trons skatt mottagen från Kristus genom apostlarna, enhet, evangelisation), det fanns en självklar respekt för de andra utan ängsligt vaktande på de egna positionerna, samtidigt som det fanns en realistisk uppfattning om svårigheterna med ekumeniken. Det kändes som om det var ett gäng som försökte arbeta konstruktivt och ta ansvar för den svenska kristenheten. Om biskop Anders Arborelius skulle ha varit med, så skulle han självklart också passat in i denna arbetsgemenskap.

Detta är DEN NYA EKUMENIKEN som går längre än till att pliktskyldigt ordna vissa gemensamma manifestationer. De nya positionerna följer inte samfundsgränserna utan SKÄR TVÄRS IGENOM SAMFUNDEN, fokus är ett GEMENSAMT ANSVARSTAGANDE FÖR DET GEMENSAMMA KRISTNA ARVET, ENHETEN och EVANGELISATIONEN. Den lyfter fram både LITURGISK FÖRNYELSE och KARISMATISK FÖRNYELSE, och förtröstar den helige Ande som den som åstadkommer enheten och är skeptisk till mänsklig aktivism som blundar för svårigheterna och vill rusa för fort fram . Ett ENANDE ÄMBETE I VÄRLDSKYRKAN är man inte främmande för.

Nu skall sägas att ALLA ÄR INTE POSITIVA TILL DENNA NYA EKUMENISKA ANDA. På bloggar och som debattinlägg i t.ex. tidningen Dagen förekommer inlägg som tycker det är för mycket artiklar om påven, att Katolska kyrkan fortfarande är den stora skökan etc. och Ulf Ekman har många inom hans egna led som är kritiska till hans ekumeniska engagemang. På samma sätt finns inom Katolska kyrkan som jag har förstått grupper som är starkt kritiska till att biskop Anders prioriterar ekumeniken så mycket och att han ofta är gäst i olika ekumeniska sammanhang. Sedan finns det många aktiva invandrargrupper både inom Katolska kyrkan och inom pingströrelsen som i och för sig inte är negativa till ekumenik, men inte heller särskilt intresserade av ekumenik utan är mera inriktde på det egna sammanhanget. Slutligen har vi liberalteologiska grupper inom Svenska kyrkan (och delvis Katolska kyrkan) som hellre ser en anpassning till samhället med t.ex. samkönade äktenskap, en liberaliserad inställning till aborter, nedtoning av synd-begreppet än fokusering på klassiskt kristna positioner i dessa frågor.

Sammanfattningsvis är den svenska kristenheten av ett komplext och diversifierat landskap vilket gör att den ekumeniska processen är svår och kan bjuda på många fallgropar framöver. Inte desto mindre tror jag att det positiva samarbets-klimat som präglade dagens paneldebatt är en förutsättning för att man skall komma vidare, och det är viktigt att det finns människor och kyrkoledare som vill ta ansvar för den fortsatta processen och är öppna för dialog men alla parter, och jag uppfattade att deltagarna i denna debatt hörde till dem som vill ta ett sådant ansvar.

Läs mera: Reportage i Dagen om Kyrkodagarna.

Utmärkt sammanfattning av Göran Rosenberg av kritiken mot den "vetenskapliga ateismen"

"Med ateismen som sekulär religion har jag inget problem", skriver Göran Rosenberg i en debattartikel i DN 28 augusti, "men med ateismen som 'förnuft' och 'vetenskap' har jag samma problem som med alla andra religioner som i namn av särskilda gudar tror sig veta hur allting hänger ihop... och som i sina fundamentalistiska avarter har visat sig kunnat inrätta de mest gudlösa helveten på jorden".

Ett fenomen som dykt upp på sista tiden är att författare och samhällsdebattörer försöker försvara ateismen som höjden av vetenskap  medan religionerna beskrivs inte bara som vidskepelse och oförnuft utan också som roten till nästan allt ont. Sist i raden har vi Dawkins. Det är lätt att vederlägga den formen av religionskritik, och Göran Rosenberg sammanfattar på ett lysande sätt kritiken mot denna vetenskapliga ateism.

Dessa nya ateister tror sig veta att de frågor som religionen försöker svara på om tillvarons ursprung, mål och mening redan är besvarade eller kommer att besvaras av vetenskapen. Men ATEISMEN ÄR INGET VETANDE, utan bygger, precis som religionerna på en tro, det är en sekulär religion, menar Rosenberg. I detta har han helt rätt. I GRUNDEN BYGGER ALLA MÄNNISKOR SITT LIV PÅ GRUNDANTAGANDEN SOM INTE GÅR ATT BEVISA. Några av mina grundantaganden är att jag är en skapad varelse, att jag som människa är utrustad med intelligens och moraliskt ansvar och att någon som jag kallar Gud ligger bakom detta. Dessa gundantaganden är inte ett dugg mera oförnuftiga än att tro att genom slumpen Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som spontant förvandlades till Medvetande som efter en miljard misslyckade försök slutligen råkade resultera i människan.

Påståendet att alla religioner är av ondo kan vi inte veta något om, efterson MÄNNISKAN ALDRIG LEVT UTAN RELIGION, vi har helt enkelt inget att jämföra med, menar Rosenberg. Jag skulle vilja säga att religion är ett fenomen som är förknippat med människans existens lika självklart som att hon har ett hjärta i kroppen. Det är lika absurt att säga att religion är av ondo som att människans hjärta är av ondo eftersom det ger upphov till hjärtinfarkt och andra sjukdomar. Däremot vet vi att de ANTIRELIGIÖSA VÄRLDSÅSKÅDNINGAR SOM PRÄGLAT 1900-TALET, som kommunismen ("vetenskaplig" historieuppfattning) eller nazismen ("vetenskaplig" rasbiologi) gav upphov till ofattbart lidande och DE MEST DESTRUKTIVA SAMHÄLLSSYSTEMEN SOM MÄNSKLIGHETEN SKÅDAT.

Mera bloggat om tro och förnuft. 

tisdag 21 augusti 2007

Nonchalans att inte beakta misstroendevotum för styrelsen på Caritas årsmöte

 Det har nu gått snart 4 månader sedan styrelsen inte beviljades ansvarsfrihet på Caritas Sveriges årsmöte. Då skrev jag att det var en seger för demokratin. Tyvärr kan jag inte säga det om den fortsatta processen. Vad betyder det egentligen att en styrelse inte beviljas ansvarsfrihet? Är det något som bara kan passera, och man låtsas som om ingenting har hänt?

- Knappast, men det är ungefär vad som skett efter det att Caritas Sveriges årsmöte 27 april 2007 röstade mot ansvarsfrihet för styrelsen med 12 röster mot, 7 röster för och 2 nedlagda. Redan på årsmötet höjdes röster som ville kritisera årsmötesdeltagarna att de röstat mot bättre vetande, och efteråt har inte funnits tillstymmelse till analys av varför det kunde gå så fel. Delegaternas åsikt uttalad genom omröstningen har fullständigt ignorerats. SOM ETT MANTRA UTTALAS AV ALLA ATT MAN MÅSTE FÖRANKRA DET KARITATIVA ARBETET LOKALT, MEN I HANDLING SER VI INGENTING I DEN RIKTNINGEN.

Nu invänder någon att Caritas Sverige håller på att läggas ner som förening, så det finns inte så mycket att göra. Visst, men samma medlemsorganisationer, församlingar och ordnar, som hade rösträtt i föreningen Caritas Sverige tillhör också Katolska kyrkan i Sverige, vars stift nu är ansvarigt för hur det karitativa arbetet skall organiseras. Från alla parter finns uttalade principdeklarationer om att det karitativa arbetet måste förankras lokalt ute i församlingarna, och skall det finnas någon substans i sådana uttalanden, så KAN MAN INTE FÖRBIGÅ MISSTROENDEVOTUMET PÅ CARITAS SVERIGES ÅRSMÖTE.

Nyckelpersoner som hade ansvaret i den gamla Caritas-organisationen verkar tro att det bara är att gå på som vanligt och TA ÖVER DEN GAMLA PERSONALEN TILL STIFTET, utan att det finns en GENOMTÄNKT PLAN FÖRANKRAD LOKALT för hur det karitativa arbetet skall bedrivas i framtiden. Det enda raka måste vara att lägga ner den gamla organisationen, ha MBL-förhandlingar och säga upp personalen på grund av arbetsbrist (om det ej kan erbjudas andra uppgifter i stiftet) och därefter ha en grundläggande diskussion med församlingarna kring hur det skall se ut i fortsättningen, tänka igenom vilka tjänster som behöver finnas, fastställa arbetsbeskrivningar. Först därefter kan man rekrytera på nytt.

Gustaf von Essen som var styrelseordförande i Caritas Sverige var tvungen att avgå på grund av att han hade betalningsanmärkningar, vilket inte går för sig när man är styrelseledamot i en hjälporganisation som har ett 90-konto. När Stiftelsen för insamlingskontroll upptäckte detta kontaktade man Caritas Sverige och påpekade detta och att Caritas Sverige kommer att förlora sitt 90-konto om man inte genast åtgärdar detta. Gustaf von Essen tycks ta lätt på detta med betalnignsanmärkningar hos kronofogden. Först hette det att han hade en betalningsanmärkning och att det var ett rent förbiseende. Senare, efter avslöjanden i Dagen, visade det sig att det rörde sig om FLERA BETALNINGSANMÄRKNINGAR, men inte heller detta tycktes bekymra honom särskilt mycket att döma av intervjun som han gav i Dagen  3 maj 2007. Att det fanns flera betalningsanmärkningar hade han FÖRTIGIT FÖR CARITAS STYRELSE.

Att ställa sin plats till förfogande var inte en tanke som föresvävade honom, istället fick han stöd av stiftets finanschef i att skriva ett brev till Stiftelsen för insamlingskontroll, för att försöka få dem att SE MELLAN FINGRARNA PÅ BETALNINGSANMÄRKNINGANA OCH ÄNDÅ LÅTA CARITAS SVERIGE HA KVAR SITT 90-KONTO. Detta kunde Stiftelsen för insamlingskontroll inte gå med på, det hade inneburit att de skulle brutit mot stiftelsens egna stadgar. Efter skriftligt avslag från SFI sökte finaschefen personligen upp ansvariga på stiftelsen.

Det verkar som om finanschefen och von Essen INTE TÄNKTE BERÄTTA FÖR DEN EGNA STYRELSEN om detta försök till manipulation, i alla fall var det inte de som tog initiativ till att ämnet kom upp på Caritas Sveriges styrelsemöte, utan det var genom en annan styrelseledamot som av en händelse fått reda på vad som hade förevarit. Maken till förslagenhet får man leta efter. Det är som om man tror sig står över alla regler som normala samhällsmedborgare måste rätta sig efter. Detta spel under täcket borde vara nog för att de inte längre skall vara involverade i det fortsatta arbetet med den nya Caritas-organisationen.

Gustaf von Essen fick lämna styrelseuppdraget för att Caritas Sverige skulle få behålla sitt 90-konto, men I NÄSTA ANDETAG FÅR HAN BISKOPENS UPPDRAG ATT SVARA FÖR UPPBYGGNADEN AV DEN NYA CARITAS-ORGANISATIONEN I STIFTET. Som jag förstått är detta PÅ INRÅDAN AV FINANSCHEFEN, som även förväntar sig att tillsammans med von Essen överta den gamla personalgruppen och arbeta på i samma anda som tidigare och nonchalera resultatet av misstroendevotumet på årsmötet. Så här kan det väl inte få fortgå. Vem skall säga stopp?

Tyvärr verkar det finnas en kultur av självtillräcklighet och vänskapskorruption inom Stockholms katolska stift. Det nämndes bl.a. i Sidas tidning OmVärlden att rekryteringen till tjänster i Caritas skedde från EN MINDRE GRUPP PERSONER SOM KÄNNER VARANDRA. Jag har talat med alltför många personer som med goda föresatser gått in i förtroendeuppdrag som sedan blivit motarbetade och betraktade som "olojala" så att de till slut blivit brända och gett upp, för att jag skall kunna avfärda det hela som lösa rykten. Människor blir snabbt stigmatiserade i ett sådant system. När nya personer kommer fram som upplevs "besvärliga", kan de lätt avfärdas genom att man  påstår att de står under påverkan av personer som redan blivit stigmatiserade. Så aktar man sig för att ha kontakt med vissa personer för att undgå anklagelser att vara under dålig påverkan. Alla accepterar detta förhållningssätt, ingen vågar gå emot. SÅ UPPSTÅR EN TYSTNADENS OCH RÄDSLANS KULTUR. En som fått känna på detta i mycket hög grad är den f.d fältarbetaren som varit utfryst under många år, och än idag verkar det inte O.K. att ha kontakt med honom om man skall vara accepterad inom systemet.

Som jag hört är jag själv i vissa kretsar persona non grata tack vare det jag skrivit, och från mer än ett håll har jag hört att jag är för mycket påverkad av eller lyssnar för mycket till den eller den personen. Men detta är egentligen rent nonsens. Är det ett bra arbetsklimat, så lyssnar man till varandra, förutsätter att alla har något att bidra med, man håller inte med om allt, man har en öppen dialog som gärna får vara frän, men i botten finns en respekt för var och en.

Kom ihåg att människor behöver vi inte frukta. Vår lojalitet är mot sanningen och vårt eget samvete. Vår kära Katolska kyrka i Sverige som leds av biskop Anders är inte betjänt av ja-sägare, utan av personer som vågar stå för sin kompetens och det man tror på, även om det innebär att man måste säga obekväma saker. VÅGAR VI INTE STÅ UPP FÖR DETTA BLIR VI EN DEL AV PROBLEMET ISTÄLLET FÖR EN DEL AV LÖSNINGEN, OCH VI GER DÅ INTE HELLER BISKOP ANDERS RIKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT KUNNA UTÖVA ETT BRA LEDARSKAP.

Jag kommer att fortsätta att kämpa för ett bra och öppet arbetsklimat inom Katolska kyrkan i Sverige, och jag har inte för avsikt att vara tyst i fortsättningen heller. Jag är inte felfri, ibland kan jag missta mig, så kan det vara när man hellre talar än tiger, men den risken tar jag, någon kan alltid korrigera mig i en utvecklande dialog, men TYSTNADEN ÄR FÖRÖDANDE.

lördag 11 augusti 2007

Biskopens svåra balansgång: Att stifta fred och samtidigt fatta strategiska framtidsbeslut för det karitativa arbetet i stiftet

 Efter det att Caritas Sverige i dess tidigare form lagts ner (vilket tyvärr var nödvändigt efter många års misskötsel och interna konflikter) skall det framtida Caritas-arbetet struktureras i nya former inom stiftet.

Just nu pågår en DRAGKAMP om hur det skall se ut med olika viljor som drar åt olika håll. Lokalt ute i församlingar och missioner vill man SATSA PÅ DET LOKALA ARBETET och man vill att stiftet stöder detta. Biskop Anders är också angelägen om detta. Såhär skriver han på stiftets hemsida:

"En av de viktigaste punkterna på programmet är att det lokala karitativa arbetet blir stimulerat och förankrat i våra församlingar och missioner. Sådant arbete pågår för fullt ute på olika håll i vårt stift och vi är mycket angelägna att efter förmåga understödja detta...."

 Han nämner några lokala initiativ som fått bidrag från Ansgarsfonden. Biskopen fortsätter:

"Det är min förhoppning och bön att liknande karitativa initiativ kan växa fram mer och mer på lokalplanet i stiftet, också i samarbete med andra goda krafter... Evangeliet måste ta gestalt i vår omsorg om de svagaste och mest utsatta. Tänk om den förändringsprocess och kris som Caritas Sverige går igenom kunde leda till att flera enskilda och grupper engagerar sig konkret här och nu!"

Det är mycket viktigt att denna lokala förankringsprocess och utvecklingen av det lokala arbetet i församlingarna som biskopen talar om får fortsätta. Det är församlingarnas uttalade vilja, och våra samarbetspartners, Sida, SMR och Caritas Schweiz säger samma sak.

Samtidigt finns det krafter bestående av personer med inflytande inom stiftet som också var ansvariga i slutfasen av den tidigare Caritas-organisationen som vill BEHÅLLA EN CENTRAL ORGANISATION och ta över tidigare personal, en stab på visserligen bara några få personer efter tidigare stora neddragningar, men varje tjänst innebär stora kostnader, och man kan inte inrätta tjänster utan att det finns en genomtänkt målsättning och arbetsbeskrivning för varje enskild tjänst. Därför vore oansvarigt att inrätta en central Caritas-stab innan  det finns en utarbetad plan för det karitativa arbetet i stiftet som är förankrad ute i församlingarna. Det är bättre att lägga dessa budgetmedel på understöd åt lokala initiativ. Det finns ingen annat val nu än att avveckla den nuvarande peronal-staben genom MBL-förhandlingar och uppsägning på grund av arbetsbrist i den mån det inte blir fråga om naturliga avgångar eller att personalen kan erbjudas andra uppgifter inom stiftet.

Det är bara biskopen kan ta det slutgiltiga beslutet och anvisa en väg som leder framåt. Det är ingen hemlighet att det har varit många stridiga viljor inom den tidigare Caritas-organisationen, inom personalgruppen och även inom styrelsen vilket förlamade arbetet och gjorde att organisationen inte kunde räddas. Mot slutet förekom en del för Katolska kyrkan i Sverige komprometterande turer med styrelseordförande som inte sade hela sanningen om sina betalningsanmärkningar samt försök att bakom styrelsens rygg försöka få Stiftelsen för insamlingskontroll att se mellan fingrarna på ordförandens betalningsanmärkningar så att Caritas Sverige skulle få behålla sitt 90-konto.

Jag hoppas att vi kan lägga allt sådant bakom oss nu, och det är viktigt att de personer som var involverade i detta inte skall leda arbetet med den nya Caritas-organisationen. DET VORE FÖRÖDANDE OM DE KONFLIKTER SOM FÖRLAMADE DEN GAMLA ORGANISATIONEN NU IMPORTERAS TILL DEN NYA. Biskopen har en svår uppgift i att både stifta fred och försoning, samtidigt som han måste fatta strategiska beslut som säkrar en bra grund för det fortsatta arbetet. Han behöver allt stöd och uppbackning han kan få i detta.

Läs mera:

Historien om Caritas Sverige

Länkar till allt jag skrivit på min blogg om Caritas Sverige

torsdag 9 augusti 2007

Snabbköpskristendom?

 Rörligheten mellan samfunden ökar, särskilt i storstäderna, och de som rör sig mellan samfunden tenderar att bli mindre engagerade än de som förblir sitt samfund troget, visar en ny undersökning. Det finns givetvis en positiv sida med ett öppnare ekumeniskt klimat, men, skriver Dagen i en ledare, 'Om utvägen allt för lätt är att ?slänga? och ?köpa nytt?, också i synen på kyrka och församling, blir baksidan snart en växande inre tomhet'.

Tidningen fortsätter:
"Bakom en ytlig materialism finns tecken på att allt fler svenskar och västerlänningar är på väg att vakna över de djupare livsfrågorna, behovet av en gemenskap och över funderingarna kring Guds närvaro i livet. Om kyrkorna då stundtals är på väg åt andra hållet - i en sorts sekularisering inifrån - riskerar andliga sökare att få vända besviket strax innanför kyrkdörrarna".

Visst finns det en sådan inre sekularisering som till slut förvandlar församlingarna till sällskapsklubbar för några få. Denna typ av snabbköpskristendom har ingen framtid, den kommer att dö ut. Men precis som det under den ytliga materialismen finns en ökad hunger efter andlig fördjupning, så finns inom kristenheten många tecken på hängivenhet och ett återvändande till trons källor. Vi möter detta bland kristna i alla samfund, det är en rörelse som kanske inte är så högljudd, men den finns där, som en surdeg som genomsyrar kyrkorna och har en inneboende kraft som garanterar att Kyrkan aldrig någonsin dör.

Den kännetecknas av
1. En FOKUSERING PÅ JESUS. En medvetenhet om att Kristendom inte ett komplicerat dogmsystem, utan något mycket enkelt: Tron på Gud, och Gud närvarande i Jesus Kristus.

2. ÖPPENHET FÖR DEN HELIGE ANDE. Otaliga kristna, oberoende av samfundstillhörighet, vittnar idag om hur ett omvälvande möte med den helige Ande öppnat deras ögon och förändrat deras liv på ett sätt som de inte kunnat drömma om.

3. MEDVETENHET OM ATT ENHET ÄR NÖDVÄNDIGT.  VI SOM ÄR KRISTNA OCH VILL SAMLAS KRING DEN GEMENSAMMA TROSBEKÄNNELSEN HAR INTE RÅD ATT ÖPPNA EGET OCH DEFINIERA BORT ANDRA TROS-SYSKON. Detta blir alltfler medvetna om.  Det handlar inte om likformighet, utan en hjärtats enhet, och att vi hjälps åt attbygga upp Kristi kropp med hjälp av de gåvor vi har fått i respektive samfund. Om vi är öppna för enheten så förtröstar vi på att den helige Ande så småningom kommer att utverka den synliga enheten på ett sätt som vi kanske inte kan föreställa oss idag.

4. MEDVETENHET OM KALLELSEN ATT VITTNA OM TRON.  Kyrkan förkunnar Kristus såsom hörnstenen i den enskilda personens liv, i en rättvisare samhällsordning, i en fredlig samexistens bland världens nationer, så att en kärlekens civilisation kan byggas. Åtskilliga kristna bidrar till detta genom att i sin vardag leva ett liv i kärlek och tro.

söndag 5 augusti 2007

Det sekulariserade samhället och dess dogmer

 Jag känner inte Plymoth-bröderna i detalj, men som jag fått det beskrivet för mig finns det kännetecken som man brukar se hos sekter: En skarp uppdelning i "vi", de goda, rättfärdiga och "dom", världen utanför som är ond och som man isolerar sig från. All religion är inte sekteristisk, klassisk kristen tro är det inte. Kristus´ och därmed Kyrkans uppdrag är universellt och vänder sig till varje människa, alla folk på jorden. Kristendomen betonar att vi alla sitter i samma båt, vi är alla syndare och vi är alla i behov av frälsning. Däremot är Kristendomen evangeliserande, kristna församlingar är inga slutna sällskap, alla är inbjudna och kristna vittnar om, eller är i alla fall kallade att vittna om sin tro ända in i döden. Läs i kyrkohistorien och de många som alltifrån Stefanos genom sin död bidragit till att sprida evangeliet.

Att ta sin tro på allvar och att aktivt vittna om den kan inte likställas med fanatism och sekterism. Men om grupper av kristna isolerar sig och blir fanatiska kring vissa aspekter av tron men isolerar sig från resten av "Kristi kropp" (kristenheten i världen, den stora kristna traditionen), då kan det spåra ur och urarta till sekterism.

När Skolverket tar ställning till om en friskola skall godkännas och få statsbidrag, så bedömer man inte om organisationen är sekteristisk eller inte, det skulle vara allderles för svårt att i tydliga lagparagrafer definiera det på ett sätt som är tillräckligt entydigt. Därför kan rena sekter få statsbidrag till sina friskolor parallellt med kyrkor och organisationer som är helt inom det demokratiska samhällets ram. Istället ställs minimi-krav på undervisningens innehåll och inriktning. Friskolorna måste följa skollagen.

En del människor gör inte skillnad mellan sekter och religion över huvudtaget, de drar allt över en kam. På grund av denna omedvetenhet tror jag tror det är extra viktigt att Kyrkan idag drar denna gräns. Inom Kyrkan finns erfarenhet och kompetens i dessa frågor, det är viktigt att den kunskapen finns i samhället. Samtidigt finns alltfler tecken på en tendens idag att försvarare av det sekulariserade samhället och dess vetenskapstro rör sig åt det sekteristiska hållet. Man påminns om Orvells framtidsroman 1984 där storebrors öga överallt vakar över att ingen avviker från det noga inrutade sättet att tänka. Jag nämner bara några exempel på vad jag menar:

- Representanter för humanisterna vill avskaffa religionsfriheten.

- Vissa vetenskapsmän vill bojkotta vetenskapsmän som kommer från Israel.

- Kristna och andra som tycker så tillåts inte predika att homosexuella handlingar är synd eller att abort är att likställa med mord. (Många önskade att Åke Green skulle ha blivit fälld i domstolen.)

- Det finns en stark propaganda att avskaffa den i alla tider rådande heteronormativa äktenskapsinstitutionen, de som motsätter sig detta blir starkt motarbetade och marginaliserade av media, ledande politiker och kulturpersonligheter.

- Tveksamheten som finns mot friskolor över huvudtaget, sekteristiska eller inte. I ett nyhetsinslag i veckan på en av våra ledande TV-kanaler intervjuades företrädare för Plymoth-brödernas skola samt en tjänsteman från skolverket. Kritiken i nyhetsinslaget gällde att friskolan beviljats anslag trots att Plymoth-bröderna verkar så speciella och ställer sig utanför rådande värderingar i samhället. Bl.a. var temat utvecklingsläran och skapelsetro. Företrädaren för skolan sade inte att man inte undervisade i Darwins utvecklingslära, men hon hävdade att det inte var den yttersta sanningen, utan endast en teori, i framtiden kommer vi kanse fram till helt nya rön. Att på detta sätt ifrågasätta utvecklingsläran framfördes i nyhetsinslaget så som mycket graverande, likaså att Plymoth-bröderna anser att homosexuella handlingar är synd och att abort kan likställas med mord. Tjänstemannen från Skolverket var tvungen att försvara Skolverkets beslut att tillåta skolan eftersom man vid bedömningen inte kommit fram till något som stred mot Skollagen, men det märktes att hon inte gjorde det med lätthet, utan tvingades i intervjun att lägga till att även hon minsann upprördes i sitt innersta när hon tog del av reportaget från Plymoth-bröderna.

Några av det sekulariserade samhällets dogmer som inte får ifrågasättas:

  • Abort är inte mord
  • Homosexuella handlingar är inte synd. (Vad man har för definition på begreppet synd lämnas dock obesvarat.)
  • Ingen får ifrågasätta den positivsitiska vetenskapens monopol på sanningen. Religion är vidskepelse som kan tillåtas som tröst enligt devisen att var och en blir salig på sin tro, men alla former av sanningsanspråk avvisas.
  • Utvecklingsläran är den absoluta sanningen, inte bara en vetenskaplig teori.

Jag tror det är farligt om det sekulariserade samhället blir alltför dogmatiskt och intolerant mot oliktänkande, det behövs ventiler och korrektiv. Ideologier som förnekar Gud och säger sig bygga på vetenskap och förnuft kan i sig bli mycket intoleranta och farliga. Det visar inte minst 1900-talets blodiga historia. Om det inte finns en självkritik och distans till vetenskapstron finns ingen garanti för att inte liknande totalitära ideologier uppstår igen. Friskolor utgör inte något reellt hot mot det demokratiska samhället idag, inte ens om ett eller annat övertramp görs. Tvärtom är de viktiga komplement som behövs och bidrar till samhällets demokratiska mångfald. Det verkliga hotet mot demokratin finns i våra segregerade förorter där olika gängkulturer frodas som förhärligar våld och kriminalitet och som tar avstånd från samhällets värderingar. Om inte situationen skall förvärras behövs här verkligen kraftfulla insatser. Anders Carlberg, VD för Fryshuset är en av dem som slagit larm om detta. Läs hans artiklar från 2005 i Aftonbladet.

Mera om tro och förnuft: