I Sverige kastas inte de kristna till lejonen, men det är ett observandum att journalister kan skriva om kristna vad som inte skulle vara acceptabelt angående någon annan grupp

 Tonläget är högt i debatten om äktenskapet. Som genom ett trollslag förväntas nu alla springa åt ett och samma håll. Om man anser att samhället bör fortsätta att ge en tydlig institutionell karaktär åt det heterosexuella äktenskapet så som skett under alla tider, så finns det ingen ände på de invektiv och negativa omdömen man får utstå från delar av journalistkåren som tävlar med gay-rörelsens lobbyister om att stämpla alla sådana åsikter som homofoba, ja rentav människofientliga och kränkande mot respekten för alla människors lika värde.

 
"En grupp dinosaurier, på en femårings nivå, utan intellektuell spänst, en egendomlig skara människor som bland annat innefattar parmesannasaren AB och kolerikern JM" vräker Johannes Forssberg ur sig på Expressens ledarsida när han skall beskriva dem som står bakom och har undertecknat uppropet bevara äktenskapet. Eftersom också jag har skrivit under detta så antar jag att även jag är föremål för denna hans bedrövliga spya av okvädningsord. Så mycket intellektuell spänst är det inte i det han skriver, denna unga arga journalist verkar mera angelägen att gå med strömmen än att lyssna på dem som inte springer åt samma håll som han.

Forssberg tillhör en skara journalister som tydligen anser det poltiskt legitimt att driva med och även håna de kristna på ett sätt som knappast skulle tolereras mot några andra grupper i samhället. Som kristna får vi stå ut med detta, Forssbergs okvädningsord är dock småpotatis jämfört med den förföljelse kristna varit vana vid i alla tider, men det är allvarligt för att det sprider en olustig stämning i samhället.

 Många journalister köper helt och hållet gay-lobbyisternas verklighetsbeskrivning och anser det självklart att de skall ha tolkningsföreträde och skriva andra på näsan vad de tycker och verkar inte ha tillstymmelse till intresse att lyssna och ta in vad andra verkligen säger. I deras tolkningsmodell urskiljer jag vissa återkommande element.

1. Påstående: Är man inte för könsneutrala äktenskap är man homofob. Detta budskap är en del i propagandastrategin, har det uttalats med eftertryck riktigt många gånger, så blir det till slut en sanning som ingen orkar säga emot.
Invändning: Detta är naturligtvis nonsens. Invändningarna mot könsneutrala äktenskap ligger på ett helt annat plan, det har inget med homofobi och göra, och det är närmast oförskämt hur denna etikett klistras på folks näsor hela tiden.

2. Påstående: Har man en traditionell syn på äktenskapet och anser att det skall fortsätta att vara heterosexuellt, så är man "högerkristen" eller tillhör en liten utdöende minoritet som kommer att försvinna av sig själv med tiden.
Invändning: Även om inte alla kyrkor varit med i just kampanjen i Stockholms tunnelbana, så är de grundtankar som kampanjen står för sådana som delas av större delen av kristenheten och de stora kyrkofamiljerna. Svenska kyrkans biskopar och deras delvis positiva inställning till könsneutrala äktenskap är ju en försvinnande liten minoritet inom världskristendomen. Det svenska uppropet bevara äktenskapet har hittills skrivits under av mer än 55.000 personer innefattande ledare för många av de kristna samfunden, också biskop Anders Arborelius från Katolska kyrkan.

3. Påstående: Äktenskapet är till för att spegla kärleken i alla dess former som den praktiseras av människor idag, det är därför nödvändigt att göra det könsneutralt eftersom man annars kränker människor som har en homosexuell läggning.
Invändning: Tanken bakom att bevara äktenskapet som ett förbund mellan två personer av olika kön är att grunden för äktenskapet inte i första hand är en lagstiftning om kärlek. I nästan alla avseenden är vi människor fysiskt autonoma, men det finns en funktion där det krävs en enhet mellan en man och en kvinna för att vi ska fungera, och det är fortplantningen, och samhället bör fortsätta att ge en institutionell karaktär åt detta. Homosexuella relationer saknar den biologiska och antropologiska grunden för att ge dem status som äktenskap. Detta har inte det minsta att göra med att kränka personer med homosexuell läggning. Lobbyisterna inom gay-rörelsen påhejade av många journalister vill inte lyssna till detta utan fortsätter i propagandasyfte att trumpeta ut att kristna är homofoba och kränker homosexuellas rättigheter. Att piska upp stämningen på sådant sätt riskerar att skapa mycket onödigt lidande och osäkerhet hos homosexuella personer.

Stämningen idag börjar likna den i antikens Rom. Det fanns ett samband mellan fientlighet mot den tidiga kyrkan och den moraliska nedgången av det Romerska imperiet. Rom ville  inte lyssna till de kristna som protesterade mot kränkningar av människovärdet, t ex abort och dödandet av nyfödda oönskade barn. Romarnas hedonistiska kultur hotades av de kristnas vittnesbörd och livsstil. I Sverige kastas inte de kristna till lejonen, men det är ändå ett observandum att det går att håna och skriva nedsättande om kristna på ett sätt som inte skulle vara acceptabelt för några andra grupper (ersätt kristna med t.ex. judar eller homosexuella och smaka på hur det skulle kännas om man skrev så om dem).

Var Katolska kyrkan tillsammans med majoriteten av världskristendomen står är helt klart: Inspirerade av Kristus värnar vi om människans värdighet, alla människors lika värde, vi är mot hatet, mot exploateringen av det mänskliga livet. Vi värnar om att alla män och kvinnor och barn skall få uppleva en autentisk frihet och i gemenskap med andra kunna tjäna mänsklighetens bästa. Vi vill bygga kärlekens civilisation.

Läs också Sten-Gunnar Hedins artikel i Dagen, "Media öppnar för hatbrott mot kristna" och kommentar på Elisabeth Sandlunds blogg.

Tro på Kristus sann Gud i vår tid.

  Nedanstående text refererar några grundtankar från en bok av Raniero Cantalamessa O.F:M. Cap,  Jesus Christ the Holy One of God. För närmare referenser hänvisas till boken.

Det påvliga hushållets predikant, kapucinmunken och prästen f Raniero Cantalamessa är en uppskattad predikant och föredragshållare som reser över hela världen. Han har tidigare varit i Sverige vid ett par tillfällen. Han betonar i sin undervisning de andliga nådegåvorna och dopet i den Helige Ande, Pingst-erfarenheten, mottagandet av den helige Ande som det som ger liv och kraft åt vårt kristna liv.

Jesus Kristus, sann Gud och sann människa.

I sitt första brev framställer evangelisten Johannes problemet att skilja på andar i samband med olika föreställningar om Kristi person:

?Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.?  (1 Joh 4:1-6).

Evangelisten har redan avhandlat frågan om en personlig tro på Jesus, Guds Son. Med de ovan citerade orden leder han oss till en annan aspekt av den kristna tron, den som handlar om dess autenticitet och renlärighet; med andra ord, trons innehåll.

Evangelisationen bärs ut av de olika kristna samfunden i en ny ekumenisk anda: inte längre i inbördes konkurrens, men i broderligt samarbete med syftet att proklamera i världen vad de redan har gemensamt, det som är outsägligt stort: tron på Jesus Kristus, den ende Herren och Frälsaren. Just på grund av detta är det av största vikt att vara klar över vad tron är. ?Om en trumpetsignal är otydlig?, skriver Paulus, ?vem gör sig då färdig till strid?? (1Kor 14:8). Om proklamationen vacklar och är osäker om själva kärnan, så är det som att den kristna förkunnelsen - kerygmat - bryts sönder i det avgörande momentet och förlorar all möjlighet att tränga fram till hjärtana.

Johannes utgår från att det finns olika meningar om Jesus, men han försöker inte till varje pris sammanjämka dem. Inte heller gör han en lista över dem för att ta fram de goda sidorna i varje åsikt och jämföra dem, så som ofta är fallet då idag förekommande kristologier analyseras. Istället tar han rättframt ställning så radikalt att han säger: denna mening är från Gud, denna är inte från Gud; en mening är av världen, en är inte av världen; en är sanning, den andra är ett verk av falska profeter, ja t.o.m. av anti-krist.

Man kan tillämpa samma kriterier då man prövar idag förekommande doktriner om Kristus. Tidiga kristologiska dogmer  var ?öppna strukturer?, kapabla att integrera nya utvecklings-linjer och att svara upp till nya krav, ungefär som trädstammar ständigt är beredda att skjuta nya skott. Tidiga kristologiska dogmer kan också utgöra ett kriterium och en fast måttstock mot vilken alla nya påståenden borde bedömas och mot vilken alla nya måttstockar borde kalibreras. Dogmer är som antikroppar i Kyrkans blodomlopp. När en frisk organism genomgått och kommit över en infektionssjukdom, så förblir den immuniserad för all framtid mot just den specifika sjukdomen, eftersom den nu inom sig har effektiva antikroppar, redo att aktiveras närhelst samma infektionssjukdom är på gång igen. En analog funktion sätts igång på trons område genom en dogmatisk definition. Den aktiveras automatiskt varje gång samma heresi som en gång föranledde dess tillkomst -arianismen, t.ex - återvänder och infiltrerar kyrkan, även om den kommer i annan  skepnad.
Det finns inget behov hos kyrkan att utfärda ett nytt fördömande. Heresin har redan tagits ställning till genom dogmen. Kyrkans dogmer är inga ?hypoteser?, de är teser.

Nya kristologier.

I kyrkliga sammanhang, och i synnerhet i katolska kyrkan, förekommer det parallellt med olika kristologiska avhandlingar som både är moderna och i utmärkt samklang med trons traditionella innehåll, också ett antal s.k. ?nya kristologier? som avviker, ibland i hög grad, från de utgångspunkter som fastställdes av koncilierna i Nicea och Chalcedon, med syftet att till moderna termer översätta samma tro som uttrycktes av kyrkofäderna i det kulturella sammanhang de befann sig i. Här har vi här visserligen att göra med en översättning av något från äldre tider till moderna kategorier, men inte av sanningen såsom den slogs fast i Nicea, utan av villfarelsen vilken fördömdes i Nicea, inte av sanningen från Chalcedon, men av villfarelsen som fördömdes i Chalcedon. Med andra ord har det har skett en förnyelse, men av heresierna, inte av ortodoxin.

Dessa nya tankegångar vilar på antagandet att sättet att tänka och det kulturella klimatet har ändrats så radikalt, att det idag inte längre är möjligt att proklamera tron i gamla termer, att moderniteten med andra ord kräver nya lösningar. Men stämmer verkligen detta? Det system de närmar sig är inte nytt; det framfördes, diskuterades, och vederlades av kyrkan i äldre tider; ovedersäglig sanning sålunda som inte enbart är en produkt av den moderna tiden. Den motsättning som man inför mellan historia och nutid är falsk. Den faktiska motsättningen, som existerade då såsom den existerar idag, är snarare, såsom i vissa fall, mellan tro och otro, och i andra fall mellan renlärighet och heresi.

 Gemensamma drag hos vissa nya kristologier.

Av moderna kristologier av katolska författare finns det några, vilka trots klara inbördes olikheter, inte desto mindre har ett gemensamt mönster, ibland klart utsagt, ibland underförstått. Mönstret är väldigt enkelt, eftersom det är reduktionistiskt. Det går ut på en systematisk elimination av komplexiteten i uppenbarade fakta och en rationaliseringsprocess syftande till att lösa upp all spänning mellan olika delar av trons uppenbarade innehåll.

Uppenbarelsens centrala kärna - det som i katekesen brukade definieras som ?de två stora mysterierna i vår tro? - är treenigheten och inkarnationen.  Gud är en och tre; Jesus Kristus är Gud och människa. I det nya systemet reduceras denna kärna enligt följande: Gud är en och Jesus Kristus är människa. Kristi guddom är borta, och därmed också treenigheten. Den katolska trons både och, et-et, har bytts ut mot det dialektiska argumentet aut-aut: antingen det ena eller det andra.

Det är värt att fästa uppmärksamheten på ett specifikt reduktionistiskt system avseende tron som nu förs ut via de teologiska arbetena till kulturen och medierna och till allmänheten, och där det finns en fara i att detta okritiskt blir en slags gängse opinion utan att en vederbörlig utvärdering av konsekvenserna ägt rum. Resultatet blir i slutändan att vi, smygande och okritiskt, hamnar i läget att det finns två olika typer av kristendom som inte längre har något annat gemensamt med varandra än namnet: Å ena sidan den kristenhet som utgår från kyrkans trosbekännelse och de vedertagna ekumeniska deklarationerna där treenigheten och Kristi fulla guddom fortsätter att bekännas, å andra sidan en i breda samhällerliga och kulturella kretsar accepterad kristendom, övervakad av några få teologer där dessa sanningar tolkas på ett helt annorlunda sätt.

 

Baspåståendet i vissa nya kristologier är, först uttryckt negativt och sedan positivt, följande: Jesus Kristus är inte Gud, men Gud är (eller verkar) i Jesus Kristus. Denna tanke framfördes först av R. Bultmann som skrev: ?Formuleringen ?Kristus är Gud? är falsk i varje avseende, om ?Gud? förutsätts vara ett objektivt väsen, vare sig med referens till Arius eller med referens till Nicea, vare sig i ortodox mening eller i liberal mening. Den är sann om man med ?Gud? menar ett tillfälle av guddomligt ingripande?.  Jesus är, säger Bultmann vidare ?Guds utvalda handlande?. (Handlingen, inte personen!) I det att de hämtar inspiration från detta koncept, påstår författare till de ?nya kristologierna? i hans efterföljd att Kristus är Gud i den meningen att Gud verkar i honom.   Han är inte sann Gud, men uppenbarelsen av den sanne Guden, vilket är något helt annat. Jesus är den ?eskatologiske profeten?, han genom vilken Guds vägar blir uttalade. Detta är, så förklarar de, det vi med säkerhet kan säga om vi håller fast vid de älsta av de nytestamentliga traditionerna. Att säga mera, och insistera på Kristi guddom är för det första meningslöst i en tid där ordet ?Gud? nästan har mist sin mening, och kan för det andra dölja ett försök att neutralisera den profetiska udden i budskapet hos Jesus från Nasaret.  Jesus är ?en person?, inte två, och denna person är till sin natur ?mänsklig?.  Att säga att han också är en ?guddomlig person? är inte möjligt utan att förlora sig i allvarliga och oöverstigliga svårigheter.  (Oöverstigliga förvisso för förnuftet, men inte för tron!) Den traditionella doktrinen, samma för västkyrkor och östkyrkor, enligt vilken den guddomliga och den mänskliga naturen förenas i Jeu Kristi person ersätts med en doktrin som handlar om Gudsnaturens närvaro i Kristi mänskliga person. Att vara ersätts med ?vara i?, Kristus är inte Gud, men Gud är i Kristus.

 Allt blir ännu klarare då man betraktar hur tankegångarna går, i dessa nya kristologier, kring Kristi preexistens. Pre-existensen - d.v.s. den kristna doktrin som går ut på att Guds Son, redan innan han tog mänsklig gestalt genom Maria, existerade som en distinkt person eller distinkt väsen hos Fadern - är att betrakta som ett mytologiskt koncept som influerats av hellenismen. Innebörden i detta begrepp är bara att ?relationen mellan Gud och Jesus inte träder fram förän i ett senare stadium och, som det verkar, av en händelse, utan att den existerade från början och har sin grund i Gud själv.?  (Observera att det som existerar från början är relationen, inte Jesus!) Med andra ord, Jesus pre-existerade  i en intentionell mening, inte i verkligheten, i den meningen att Fadern alltid har förutsett, syftat till och älskat Jesus som en dag skulle födas av Maria. (Han pre-existerade därför inte på något annat sätt än var och en av oss, eftersom alla ?före världens skapelse? blivit ?utvalda genom Guds viljas beslut? till att vara hans barn. - jfr Ef 1:4-5).

 "Treenighets-klimatet"

Hur är det då med treenighetsklimatet i dessa nya kristologier? I några fall är treenighetsläran helt borta, i andra fall är den uttunnad. Gud i sig själv är inte trefaldig; på sin höjd blir han trefaldig i historien, såsom ett resultat av Jesu Kristi ankomst i världen. Bibelns och traditionens tes om Guds Son som blir människa byts underförstått ut mot tesen om människan som blir Guds Son, på så sätt att i människan Jesus från Nasaret, så har vi fått ?en genom Ordet guddomliggjord person.? 

 Treenigheten och inkarnationen - trons två grundläggande mysterier.

Det finns ett oupplösligt samband som mellan trons två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Detta fördömdes för längesedan, och detta mycket entydigt av St Atanasius när han skrev mot arianerna: ?Om Ordet inte existerar tillsammans med Fadern från början, så existerar ingen treenighet av evighet, utan först var där endast enhet, och sedan, när tiden gick, började treenigheten växa fram. . . Det fanns en tid då treenigheten inte existerade, utan endas enheten.?  I detta sammanhang gör Atanasius en observation som fortfarande är relevant då vi i vår tid konfronteras med tanken på ett ?guddomligblivande? av Gud. Hur kan vi veta, frågar han sig, när Guds tillblivelseprocess är arvslutad? Om han har skapats, så fortsätter han att skapas. Men långt innan Atanasius hade Johannes upprättat sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ?Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.? (1Joh 2:23). Dessa två står och faller tillsammans.

Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: är det möjligt att en handling utförd i tiden kan få effekt in i evigheten? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet, i Kristus.

Hur kan en handling i tiden få effekt in i evigheten?

 Dagen granskar i ett par artiklar fenomenet messianism, en ny ideologi kring personen Jesus, eller nygammal skulle man kanske säga, för ideologin liknar mycket de irrläror kring Jesu person och treenigheten som gav upphov till preciseringen av kyrkans tro vid koncilierna i Nicea och Calcedon, där vi fortfarande har den Niceanska trosbekännelsen som en god dogmatisk grund som definierar klassisk kristen tro. (Artikel 1, Artikel 2)

Viktigt att påpeka här är att det som här beskrivs inte skall förväxlas med messiastroende judar som är en kategori som blir allt vanligare, det finns många sådana församlingar både i Israel och USA. Messiastroende judar har samma syn på Guds treenighet och Kristi dubbla natur som inom katolsk kristen tro.

Intressant är att Messianska föreningens ledare inte vill låta sig intervjuas utan mycket rigorösa villkor för detta, man får här intrycket av en mycket slutet sällskap som är rädd för öppenhet och dialog. Sådana drag brukar vara vanligt inom sekter.

Tidiga kristologiska dogmer, som de från Nicea och Calcedon, utgör också idag en måttstock mot vilken alla nya påståenden borde bedömas. Dogmer är, skriver f Raniero Cantalamessa

"som antikroppar i Kyrkans blodomlopp. När en frisk organism genomgått och kommit över en infektionssjukdom, så förblir den immuniserad för all framtid mot just den specifika sjukdomen, eftersom den nu inom sig har effektiva antikroppar, redo att aktiveras närhelst samma infektionssjukdom är på gång igen. En analog funktion sätts igång på trons område genom en dogmatisk definition. Den aktiveras automatiskt varje gång samma heresi som en gång föranledde dess tillkomst -arianismen, t.ex - återvänder och infiltrerar kyrkan, även om den kommer i annan  skepnad".

Messianismen som här beskrivs är en nygammal heresi som Kyrkan lätt känner igen. I den nya ekumeniska anda som finns är det viktigt att de olika kristna samfunden utan inbördes konkurrens kan samlas kring det som är gemensam kristen tro och proklamera i världen vad de redan har gemensamt. Katolska kyrkans läroämbete är här något som hela kristenheten kan luta sig mot. Det är inte för inte som dessa nya messianister är särskilt mycket emot Katolska kyrkan.

Uppenbarelsens centrala kärna - det som i katekesen brukar definieras som ?de två stora mysterierna i vår tro? - är TREENIGHETEN och INKARNATIONEN.  Gud är en och tre; Jesus Kristus är Gud och människa. Det finns ett oupplösligt samband mellan dessa två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Johannes beskriver sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ?Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.? (1 Joh 2:23).

Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står därför inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: ÄR DET MÖJLIGT ATT EN HANDLING UTFÖRD I TIDEN KAN FÅ EFFEKT IN I EVIGHETEN? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet i Kristus.

Läs mera på fakta-sidan om Ranier Cantalamessa och boken Jesus Christ -  the Holy One of God.

Caritas har fått oförtjänt dåligt rykte

 Kritiken mot Sida har varit hård efter den senaste granskningsrapporten från riksrevisionen. Till Sida´s försvar skall dock sägas att organisationen visar prov på en stor öppenhet, man försöker ingenting dölja utan redovisar bristerna och för en öppen dialog med allmänheten kring vilka åtgärder man vidtar, och det verkar som om man tar problemen på allvar och går vidare och försöker komma till rätta med bristerna.

I detta fallet var det Sidas samröre med enskilda hjälporganisationer som har ram-avtal med Sida som granskades. Till de organisationer som nämts i debatten hör Caritas Sverige, som visserligen inte hade något eget ramavtal, men ingick i Svenska missionsrådets ramavtal.

- De enskilda organisationerna ska ju ha idealitet och lokalt engagemang, småskalighet och närvaro på fältet. Och sprungna ur svenska folkrörelser som de är förväntar man sig förstås att de ska visa respekt för skattebetalarnas pengar, säger biståndsminister Gunilla Carlsson i en intervju i DN. Detta gäller i hög grad Caritas som har ett nätverk över hela världen och därför snabbt och effektivt kan få fram hjälp dit den bäst behövs. Tyvärr har Caritas i Sverige råkat i vanrykte genom den negativa publicitet som getts de sista åren, där ogengentligheter med ett projekt i Irak lyfts fram som ett negativt exempel. Tyvärr är det ledningen för Caritas Sverige och ledningen för stiftet som självförvållat bidragit till denna negativa bild genom att inte ta tag i uppenbara ledningsproblem och redovisningsproblem. Genom Caritas Sveriges eget agerande har fältarbetare i Irak fått bära hundhuvud och fått skyla över brister i ledning och rapportering som Caritas revisorer för länge sedan borde ha uppmärksammat och åtgärdat.

Det kritiserade Irakprojektet visade sig till slut vara ett mycket lyckat projekt där man fick ut mycket för satsade pengar, och den förundersökning som inleddes av Ekobrottsmyndigheten lades ner då man konstaterade att brott som faller under allmänt åtal inte kunde styrkas. Det har funnits brister i bokföringen, ja, men fältarbetarna har varit målinriktade, och korruption i syfte att orättmätigt stoppa projektpengar i egen ficka går inte att styrka. Då är det betydligt värre med de projekt i Afrika som Riksrevisionen nu granskat, och som Sida nu bestämt sig för att utreda vidare.

Om man skulle granska det bilaterala statliga Sida-stödet, så är det inte uteslutet att man skulle kunna hitta ännu värre exempel på korruption. Det finns inget som säger att stöd via de enskilda organisationerna fungerar sämre, och vad det gäller det globala Caritas-nätverket, så förtjänar det ett fortsatt högt förtroende, och om vi kommer till rätta med de ledningsproblem som funnits inom organisationen och inom Stockholms katolska stift så är jag övertygad om att Caritas i Sverige kan återupprättas och fortsätta att arbeta effektivt med idealitet och engagemang.
 
För att detta skall vara möjligt bör stiftsledningen i Stockholms katolska stift tillämpa samma öppenhet och dialog med den katolska allmänheten och svenska folket som Sida visat prov på den sista tiden. Var självkritiska, öppna arkiven, låt oss få tillgång till Caritas Sveriges styrelse-protokoll och andra dokument som kan hjälpa oss att förstå vad som hänt sista åren. Katolska kyrkan i Sverige tjänar ingenting på att dölja saker. Öppenhet, beredskap till självkritik och dialog med allmänheten är det som vinner i längden.

Skilj på sund kristen tro och sekterism

 Det finns en häpnadsväckande okunskap om andlighet och religionsutövning i det svenska samhället. Bland den sekulariserade allmänheten och hos politiker och beslutsfattare i synnerhet betraktas ofta hängivenhet åt en kristen tro som något främmande och exotiskt. Extrema uttryck för denna okunnighet uppvisar Mona Sahlin och Marita Ulvskog, den senare genom sitt omdömeslösa utfall mot religiösa friskolor som "barnfängelser".

Paradoxalt nog varvas denna okunnighet med ett enormt intresse bland allmänheten för nyandlighet, vilket veckopressen och de privata TV-kanalerna känner av. Det går inte en kväll utan att det finns program på flera TV-kanaler som handlar om medier och occultism, ett vanligt tema är andar som går igen och mediala personer kommer för att ta kontakt med dem och hjälpa dem till "andra sidan". Det är ett bedrövligt effektsökeri i dessa okritiska docusåpa-serier där mediets agerande illustreras av ljuseffekter och dramatiska ljudeffekter. Mediet få hela tiden kommentera vad som sker på ett förment vetenskapligt och initierat sätt som utan ifrågasättande accepteras i dessa program. En del människor dras till sådant och sväljer det med hull och hår, andra tar avstånd, och i ett samhälle där det inte längre förmedlas någon grundläggande bildning i kristen tro blir detta kanske deras dominerande bild av vad tro och andlighet handlar om. I så fall blir deras avståndstagande till religion och andlighet förståelig. Politiker som Mona Sahlin och Marita Ulvskog borde dock vara bättre upplysta.

"Religiös övertygelse är något som berör människor på djupet", skriver tidningen Dagen i sin ledare idag. Det leder givetvis till en fara för sekterism som alla religiösa ledare måste vara medvetna om.  "Snart sagt alla trossamfund har i sin historia exempel på sektbeteende. Ett sunt ledarskap erkänner detta och vidtar mått och steg för att mota sådan Olle i grind". Tidningen har helt rätt i detta. Inte heller Katolska kyrkan går fri från liknande tendenser. Och jag skulle vilja tillägga: Det är inte specifikt för religioner, utan alla ideologier och sammanslutningar där människor delar en gemensam övertygelse löper samma risk, också politiska partier. Jag har nyligen skrivit om hur den fundamentalistiska ateismen alltmer uppvisar sektliknande drag, och jag tycker Ulvskogs uttalande om friskolor bär drag av en fundamentalism som inte är fri från associationer åt det sekteristiska hållet.

Kyrkan är till för att evangelisera och nå ut till alla människor, evangelisationen är kyrkans djupaste mening och uppdrag. Människor törstar i grund och botten efter den äkta varan, Jesus Kristus som ger tro hopp och kärlek, respekt för personen och enhet. Vi lever i ett samhälle som alltmer drunknar i konsumism och egoism. Gängkulturer breder ut sig i förorterna för att de enskilda människorna inte blir sedda och respekterade, då skaffar man sig själv respekt genom våld och kriminalitet. I finansvärlden utbreder sig korruption, vi får höra om allt fler skandaler, även i tidigare respektabla organisationer där människor av girighet passerar gränsen för de givna spelreglerna.

 I detta läge är det viktigt att kristenheten inte förblir en isolerad grupp i samhället som lever med sin egen livstolkning men inte når ut till de människor som bäst behöver det. Upplysningsarbetet är enormt, både gentemot oupplysta politiker och beslutsfattare och gentemot de människor som föredrar nyandlighet, occultism och gängkulturer framför en personlig relation till Jesus Kristus. Jag tror det är viktigt att vi kristna inte bara skyller på ointresse och okunnighet hos de andra, utan vi måste fråga oss vad det är hos oss själva som gör att vi inte når ut.  Vi hörs och syns, men mottagarna av budskapet är inte mentalt "hemma" för att ta emot det vi säger. Då måste vi granska våra metoder och se hur vi kan nå ut på ett nytt sätt som når människornas hjärtan. Vad skiljer situationen i Jerusalem för 2000 år sedan då 3000 omvände sig på en dag från situationen i Stockholm idag då vi får vara glada om de få redan frälsta inte också slutar att komma till gudstjänsterna och att inte alla ungdomarna lämnar kyrkan efter konfirmationen?

Jag tror att kristna i många fall delar den okunnighet om distinktionen mellan sund kristen tro och sekterism som finns i det sekulariserade samhället. Vi måste ha en hög medvetenhet om dessa frågor, och det är vällovligt att tidningen Dagen uppmärksammar detta problem. En intensifierad evangelisation behövs, och för att den skall vara effektiv och nå människornas hjärtan måste den vara fri från varje drag av sekterism. 

Läs mera om sekter och tankestyrning.