Projektledare eller lots?

 

Förra veckan hade vi ledningsmöte med KKS, Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige. KKS är den svenska delen av den världsvida karismatiska förnyelsen inom Katolska kyrkan och vi samarbetar med dess kontaktorgan med Vatikanen i Rom: ICCRS, International Catholic Charismatic Renewal Services. Syftet med vår verksamhet är helt enkelt att främja den Helige Andes liv i kyrkan, just det som Pingsten handlar om: Den helige Andes dop och de Andliga nådegåvorna. Detta är något vi har gemensamt med många karismatiska förnyelserörelser i andra samfund, t.ex. Oas-rörelsen, Livets Ord och givetvis den klassiska Pingströrelsen som nyligen firade sitt 100-årsjubileum. Det är glädjande mellan det nära samarbetet mellan biskop Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen.

Utan den Helige Ande som en levande kraft i våra liv, så vore kyrkan bara en död organisation. Det är Anden som ger liv. Enligt katolsk tro verkar Anden både strukturellt genom läroämbetet och genom karismerna som ges åt varje döpt kristen. Ändå är det som om varken präster eller lekmän många gånger inte öppnar sig för och använder sig av denna kraftkälla som är ämnad för varje döpt kristen.

På mötet med KKS planerade vi en del som skall hända det närmaste året, kurser, konferenser, ekumeniskt samarbete, internationellt samarbete etc. Det känns roligt och stimulerande att vara med i detta arbete, och jag tänkte efter mötet att jag känner mig mera som en lots än som projektledare. D.v.s. som en lots för vad den Helige Ande försöker åstadkomma i Sverige idag, där det gäller att vara lyhörd, lyssna och tolka vilken kurs som skall hållas, inte som en projektledare som i egen kraft skall genomföra ett eget påhittat projekt.

 Borås-Oas 2008

Det ligger annars i tiden att prata i termer av projet. Vi människor vill en massa saker, vi sjösätter "projekt" för att förverkliga det vi vill. Alla som jobbar i större organisationer vet hur det är att bli engagerade i olika projekt som ledningen bestämmer, så försöker man entusiasmera medarbetarna till att medverka i projektet och lägga ner hela sin själ för att förverkliga det man vill åstadkomma. Bara för att konstatera att nästa år är det dags att rationalisera, lägga ner och satsa på helt nya projekt som nytillsatta chefer eller politisk ledning bestämt om. Det talas i vår tid t.o.m. om att människan är sitt eget projekt. Man måste hela tiden välja vad man vill satsa på, vilken lisstil man skall välja etc. I reklamen matas vi hela tiden med olika utbud av saker vi måste ha och välja för att vi skall vara lyckade.  Om vi inte har ett livsprojekt, så är vi ingenting. För att tala med Erich Fromm: Görandets modus premieras framför varandets.

Jesus inbjuder oss till att hoppa av detta ekorrhjul och besinna oss på att vi är älskade av Gud sådana vi är, och att vi inte behöver motivera vår existens genom vad vi gör. Men utifrån denna grund kan vi bli ansvarstagande handlande människor.

Men även vi kristna faller lätt in i projekttänkandet och gör kristendomen till vårt eget projekt framför att göra oss beroende av Gud och lyssna till vad han vill med vårt liv. Just nu läser vi om att tre frikyrkosamfund (Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Svenska  Baptistsamfundet) håller på att slås samman till ett enda. Är det ett mänskligt projekt, eller är det vad Anden manar församlingarna idag? Det är inte upp till mig eller någon annan att bedöma detta, men att reflektera över frågan utifrån detta perspektiv som man gjort på ledarplats både i tidningen Dagen och i Världen idag tycker jag är fruktbart. Jag citerar gärna Världen Idag, tankar av Maria Andersson som jag helt och hållet delar:

 Ur praktisk och administrativ synpunkt ter sig fusionen logisk och nödvändig. Avsikterna är säkert välmenande och goda. Men hur smärtsamt det än är, kan det vara värt att uppmärksamma att diskussioner om samgående sällan förs i tider av väckelse, utan i tider av tillbakagång och stagnation. I ett skede då de tre samfunden brottas med starkt minskande medlemstal kan det för utomstående vara svårt att veta om talet om enhet och gemenskap handlar om en vilja att leva vidare tillsammans eller en rädsla för att dö ensam.
Det finns också mycket som pekar på att en ny folkväckelse, en sådan som de tre samfunden alla historiskt kan relatera till, i det nya millenniet kommer att äga rum långt bortom samfundsgränser, avsiktsförklaringar och måldokument. I ett globalt perspektiv kan man konstatera att det är de kyrkor, som sätter Jesus och förståelsen av den karismatiska dimensionen i centrum, som växer och drar nya lärjungar till sig. Oavsett samfundstillhörighet.

Skulle en sådan utveckling bli aktuell även i Sverige, kanske de övergivna bönhusen och avsålda kapellen, som nu tjänar som loppisbutiker, virkesmagasin och privatbostäder, åter upprättas till att bli hus avskilda för bön och gudstjänst. Vi har sett hur just detta har hänt med kyrkor i exempelvis Ryssland. Men oavsett om det är en baptist, missionare, metodist (eller någon annan) som sätter nyckeln i dörren, så är en sådan väckelse resultatet av inget annat än en frimodig förkunnelse av det nakna evangeliet – Guds egen avsiktsförklaring.

  Pingsten 2006, Petersplatsen i Rom.

---

Posted 2009-5-29 8:42 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Den Helige Ande, karismatisk förnyelse, pingströrelsen, andliga nådegåvor, dopet i den helige ande

Det institutionaliserade förtrycket i Katolska kyrkan: Granska den klerikala kulturen

 

F Thomas Doyle OP, som är katolsk präst inom dominikanorden och expert på kanonisk rätt har på ett bra sätt engagerat sig i pedofili-skandalerna inom Katolska kyrkan och är expertkonsult i utredningar kring prästers övergrepp mot barn i USA, Canada, Irland, Israel och England. Nu hjälper han ärkestiftet i Dublin med en rapport som kommer att offentliggöras inom kort. (En annan än den nu publicerade rapporten från barnhemmen som gjorts av irländska regeringen.) F Doyle tillhör dem som på allvar engagerat sig i offrens situation, och har blivit en respekterad katolsk dialogpartner där annars upplevelsen hos offren varit att Katolska kyrkans reaktioner när det gäller att ge upprättelse upplevts som ljum och otillräcklig.

I en artikel i National Catholic Reporter kommenterar han den nyligen släppta rapporten angående situationen på irländska katolska barnhem. Hans ord är allvarstyngda och pekar på djupet och vidden av den förtroendekris som uppdagandet av dessa skandaler innebär för Katolska kyrkan.

Thomas Doyle menar att Katolska kyrkan inte har uppvisat kraft och beslutsamhet att på allvar ta itu med dessa problem. Varken i Irland eller USA är det det institutionella kyrkan som drivit på i att kartlägga och ställa till rätta, trycket har istället kommit utifrån, t.ex. från den Irländska regeringskommissionen eller från rättssystemet i USA. Först ställd inför detta yttre tryck har kyrkoledningarna agerat och samverkat.

Blotta faktum att denna systematiska misshandel av barn förekommit på irländska katolska institutioner (och på andra håll också) uppenbarar ett djupt människoförakt hos personer med ledningsuppdrag.  Fundamentala humanitära värderingar har övergivits, eller kanske inte ens någonsin omfattats av många personer i maktpositioner. Att någonting är grundläggande fel i den institutionella Katolska kyrkan blir smärtsamt uppenbart, när det tillåts att systematiskt missbruk och kränkningar av barns rättigheter och radikal oärlighet tillåts fortgå och samexistera med Kyrkans bild av sig själv som Guds rike på jorden.

Rapporten på 2600 sidor är utgiven av irländska regeringen och sammanfattar 9 års utredningar av skolor och barnhem drivna av Katolska kyrkan. Den täcker en period av 60 år från 1936 och fram till våra dagar. Rapporten ställer allvarliga frågor i fokus kring katolska institutioner som tillät och odlade ett klimat av ständigt pågående kränkningar och missbruk av barn av präster och nunnor.

Till saken hör att Katolska kyrkan har varit djupt involverad och kontrollerat många delar av samhällslivet i republiken Irland: Utbildning, hälso- och sjukvård, socialtjänst. De institutioner som undersökts har haft religiösa ordnar som huvudmän. Ordnarna har stått under uppsikt av Irländska biskopar, ordnarna har också haft högkvarter både i Rom och på Irland. Vetskapen om missförhållandena har funnits hos de överordnade, men ändå har man inte agerat. F Thomas är här kritisk till Kyrkan på alla nivåer från påven till de lokala biskoparna och superiors inom ordnarna. Hans anklagelse är allvarlig: Man har känt till att dessa missbrukskulturer funnits men man har inte gjort någonting. Om det är på det sättet lägger det självfallet till ytterligare en extra dimension till den redan allvarliga situationen som fördjupar förtroendekrisen ytterligare.

Man konstaterar att den brutala sexuella, fysiska, emotionella och andliga ödeläggelse som drabbat dessa barn inte var tillfällig, utan systematisk och en del av vardagen, man kan säga till och med ingrodd i själva kulturen kring omhändertagande av barn i det katolska Irland. Det är svårt för vanliga rättänkande människor och engagerade goda kristna och speciellt för hängivna katoliker idag att föreställa sig den fruktansvärda realitet som ligger bakom rapporten, menar f Thomas.

Sadismen och grymheterna är inte följden av en galen diktators inflytande eller av en ociviliserad stam-kultur, utan rapporten beskriver en värld skapad av den Romersk Katolska kyrkan. De fasor som dessa hjälplösa barn, fångade som i en fälla, fick uppleva åsamkades dem av män och kvinnor som hade vigt sina liv åt att tjäna människor med Kristi kärlek som ledstjärna. Detta gör traumat mångdubbelt värre. Vi korsfäster Jesus en gång till.

 F Thomas som verkligen är expert på området konstaterar att det som rapporten beskriver tyvärr inte är unikt, även om förhoppningsvis det som beskrivs tillhör de grövsta exemplen på vad denna ondskefulla kultur inom Katolska kyrkan har åstadkommit. Han konstaterar att rapport efter rapport har kommit de senare åren som pekar på utnyttjande av barn och vuxna i underläge av katolska präster och ordensfolk.

Pojkar äter i en jättestor matsal för 800 studenter i Artane Industrial School i Dublin. (odaterat, CSN)

 Katolska kyrkan berömmer sig av att ha gjort mycket för att ta hantera dessa problem, men f Thomas menar att den officiella reaktionerna från ledare inom Katolska kyrkan varit vaga och förutsägbara: Förnekande, följt av bagatellisering, sedan att skylla på andra,  att utse syndabockar, och slutligen försiktigt nyanserade ursäkter, har varit standardsättet för Kyrkan att agera.

---

"It has wrought far too much destruction and murdered too many souls to be tolerated for another generation."

---

Vad som skulle behöva ske är att ledarskapet för den institutionella kyrkan på alla nivåer tar på sig ett systematiskt ansvar för det inträffade. Det har aldrig inräffat. Istället har det varit  undflyende och irrelevanta standardreaktioner, vilket är oacceptabelt, menar f Thomas. Han skriver: "De som betraktar den institutionella Katolska kyrkan som sin källa till emotionell trygghet må skria om antikatolicism, mediasensationalism och överdrifter i rapporteringen om missförhållandena. Sådana reaktioner är tanklösa och gör det bara värre, det pålägger bara de tusentals vars liv blivit ödelagda än värre smärta."

Inga byråkratiska program, fromma ursäkter, och försäkringar om bättring i framtiden är tillräckliga. Problemet är djupare än det utbredda missbruket i sig själv. Man behöver öppet och frimodigt granska hela den klerikala kulturen i dessa institutioner, ordnar, skolor, stift och församlingar.

Här har vi alla ett ansvar, såväl präster som lekmän. Det finns även spår av detta i Sverige. Vi har varit relativt förskonade från avslöjanden om sexuella övergrepp (förhoppningsvis för att det inte ägt rum så många), biskop Anders bad offentligt genom annonser i pressen om ursäkt för ett sådant fall för en tid sedan. Från flera tidigare elever i en av vära katolska skolor har jag tyvärr fåt höra om erfarenheter som inte är så bra. Det handlar inte om sexuella övergrepp, men om en kultur av dominans och personliga kränkningar av eleverna som satt spår för resten av livet. Låt oss inte slå oss för bröstet här i det katolska Sverige och säga att allt är så bra här.

Det finns en klerikal struktur som många katoliker är djupt skeptisk till, det ser jag exempel på dagligen. En del underkastar sig i självutplånande masochistiskt nit, styrda av ett slags etiskt imperativ att man skall tiga och lida och att det är fult att öppna munnen och vara kritisk. Andra talar helt enkelt med benen genom att sluta vara aktivt praktiserande katoliker och stannar hemma från mässan.  Det har jag många exempel på i min egen bekantskapskrets,  och mellan skål och vägg kommer ofta kritiken fram.

---

"Catholics have a profound obligation in charity and justice to the countless victims of all forms of abuse. They have an obligation to believers of all kinds everywhere. They must ceaselessly do all that can be done to free the Christian/Catholic community from the toxic control of the clericalized institutional structure so that once more the Church will be identified not with an anachronistic and self-serving monarchy but with the Body of Christ."

---

Men varken att underkasta sig eller att fly fältet är egentligen konstruktivt. Vi lekmän måste inse att vi på det sättet bara förvärrar problemet och konserverar det istället för att bli en del av lösningen. Vi alla, präster såväl som lekmän har ett grundläggande ansvar att bygga upp Kyrkan, att verka för kärlek i praktisk handling och rättvisa, och motverka alla former av förtryck och utnyttjande.

Vi har en ljusnande ekumenisk situation i Sverige där vi alltmer delar glädjen att vara kristna med varandra. Vi katoliker kan inte gå in i ett samarbete med de andra samfunden och låtsas som att allting är perfekt hos oss. Vi måste själva internt ta itu med problemen, och också vara öppna med detta i den ekumeniska dialogen där vi måste dela sorger såväl som glädjeämnen.  Först så kan det bli en ekumenik som är seriös och går på djupet. Jag vädjar till alla kristna, såväl katoliker som icke-katoliker: Be för Katolska kyrkan och på en lösning av denna djupgående kris. Be för helande och upprättelse av dem som blivit drabbade.

Vi lever i pingstens tid. Även pingsten får mot bakgrund av denna tragiska exposé en allvarligare dimension: Det handlar inte om glättig bröllopsyra som sätter lite guldkant på tillvaron: Vi är helt beroende av den Helige Ande. Enbart i mänsklig kraft synes det omöjligt att lösa upp alla dessa problem. Kom Helige Ande!

Aftonbladet Dagen DN SvD

 
Rosenkransvallfärd Marielund 2006

---

Posted 2009-5-26 6:46 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: sexuella övergrepp, Katolska kyrkan, Katolska kyrkan i Sverige, pedofili, irland, katolska skolor, thomas doyle, klerikal kultu

"Skitsnacket" om påven fortsätter i Kyrkans tidning

 Att en grupp journalister och intellektuella, varav somliga med ett ben i kyrkan, satt i system att döma ut påven Benedikt XVI som ses som alltför konservativ för att genomföra det liberala projektet har jag tidigare skrivit om. Det är alltifrån katoliken och GP-redaktören Gert Gelotte, DN-kolumnisterna Barbro Hedvall och P C Jersild, till fp-politikern och tillika svenskyrkliga prästen Cecilia Wikström och Aftonblads-redaktören och också tillika svenskkyrkliga prästen Helle Klein. Kyrkans Tidnings ledarredaktion verkar också gå med i denna allians. Lyssna vad man skriver i en ledare (nr 20 2009)

"Påvens misstag har varit omfattande och reaktionerna mot honom världen över har minst sagt varit starka. Det har gällt allt från det ökända talet om muslimer i Regensburg till hävandet av bannlysningen mot SSPX och sambandet mellan AIDS och användandet av kondomer.  Beslutet om att upphäva bannlysningen av prästerna i SSPX har följts av de mest intrikata och komplicerade förklaringar av vad detta beslut egentligen innebär. Många har varit behjälpliga för att förklara för oss alla ”som inte förstår” vad påvens beslut i grunden handlat om. Trots detta verkar ingen riktigt fatta förutom påven själv. Till och med hans närmaste som kardinalerna Tarcisio Bertone, statssekreteraren och Walter Casper, ordförande i påvliga rådet för kristen enhet, har uttryckt förvåning över beslutet och hur det kommit till."

Vad är detta annat än kvalificerat skitsnack (om man nu får uttrycka sig så grovt)? Vad man kan hålla med om är att papa Benedikt inte har samma fingertoppskänslighet och utstrålning som sin föregångare när det gäller diplomati och dialog med allmänheten, men det kompenserar han med många andra goda egenskaper. Föreläsningen i Regensburg var ju strålande, inte fientligt mot Islam på något sätt, det innehöll ett litet citat från en medeltida författare som mot påven illlvilliga fanatiker drog fram, och så var en kampanj igång i ohelig allians mellan militanta islamister och västerländska påvefientliga sekularister. Utgången av detta blev ändå genom påvens försorg strålande genom att han samlade muslimska ledare hos sig till en fredlig dialog. Så kan man gå igenom skandal efter skandal och konstatera att påven är mycket skicklig på att reda ut missförstånden och vända det till något gott i slutändan. Nu senast kan man konstatera att hans resa i mellanöstern där han besökte Jordanien, Israel och de palestinska områdena blev mycket lyckad. Det talar medierna tyst om, för det stämmer inte med den diskurs de vill diktera.

För Kyrkans tidnings ledarskribent och övriga i hetskampanjen mot påven tycks inte vilja förstå, utan man är helt upptagna med att med sin maktposition i massmedia som bas torgföra den diskurs man själva bestämt: Att påven är omöjlig och har fel. Läs bara hur Göran Lundstedt fortsätter i ledarartikeln:

"Jag tror att det är att göra analysen av påvens fyra år litet väl enkel och onyanserad att hela tiden skylla på att det är organisatoriska problem i Vatikanen, dålig kommunikation utåt och brist på bra rådgivare som gjort att påven gjort den ena blundern efter den andra. I grunden handlar det i stället om att vi har att göra med en kyrka som fortfarande styrs som en absolut monarki och har en högsta ledning som fungerar som ett medeltida hov. Demokrati ses som ett skällsord och något som bara naiva och dåligt pålästa lutheraner hänger sig åt enligt detta betraktelsesätt.  Det är tydligt att den modell som den romersk-katolska kyrkan styrs efter i dag inte fungerar i vår tid. Det är grundorsaken till att Benedictus XVI riskerar att skada kyrkan mera än han gagnar den och att han i historien kommer att betraktas som en förlorad påve."

Återigen en bild jag och många katoliker inte känner igen oss i. Detta är en nidbild av påven. Jag har noga studerat påven, själv varit närvarande i samband med att han träffade Rörelserna i kyrkan pingsten 2006, och jag har läst en hel del av hans teologiska skrifter, där framkommer en helt annan nyanserad bild av en klok teologiskt och filosofiskt skolad man som är mycket medveten om de stora frågorna i tiden och upptagen med hur Kyrkan skall hantera dem. Det är värt att lyssna till påven!

En som sett påvens förtjänster är Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundson. Mycket riktigt påpekar hon att även den förre påven var konservativ (fast det märktes inte så mycket på grund av hans utåtriktade folklighet). Hon intervjuades i Dagen. Hon säger bl.a.:

• Varje påve genom historien har haft sin karisma, sin profil och sin mission. Benedikts karisma och mission är att hela, ena och konsolidera sin kyrka. Det är hans prioritet nummer ett, det har han sagt, och det präglar hela hans pontifikat. Hans prioritet nummer två är att förbättra relationerna till östkyrkorna.
• Teologiskt sett är det inte så stor skillnad mot Johannes Paulus II. Joseph Ratzinger var under många år chef för Troskongregationen - det var Johannes Paulus som utnämnde honom - och de två jobbade väldigt mycket ihop. Han är konservativ, men Johannes Paulus II var det också.
• Jag kallar honom för en dialektisk påve: Han gör något men effekten blir den motsatta. Det blev så i affären med SSPX. När påven upphävde bannlysningen av Förintelseförnekaren Williamson höll det på att bli en allvarlig konflikt med judarna. Men i stället har vi fått ett närmande och ett varmare klimat mellan påven och de judiska företrädarna.

Jag läser på Katolsk visions hemsida att Sveriges påvehatare nummer ett, Irène Nordgren har framfört kritik mot Ulla Gudmundsons positiva omdöme av påven, så att hon såg sig föranledd att fråga vilka punkter kritiken gällde, varvid Irène svarar i ett blogginlägg: "Genom att du väljer att tex inte låtsas om att Vatikanen är västvärldens enda kvarvarande autokrati som utövar ett åsiktsförtryck bland sina undersåtar och hotar och bestraffar oliktänkande uppfyller du katolska förväntningar på sk “saklighet och stringens”. Jag kanske ska påminna om att även envåldshärskare kan ha sin “karisma, vara charmerande och ha sin profil och sin mission...” Så går hon på i samma stil i ett långt inlägg.

Det förvånar mig att Gert Gelotte, vars åsikter jag inte delar i allt, men vars saklighet vida överstiger Irène Nordgrens kan fortsätta att engagera sig i Katolsk Vision vars blogg domineras av återkommande känslosamma utfall mot olika personer i Katolska kyrkan. Gert har en del poänger i det han skriver, men genom att han identifieras med Katolsk vision förlorar han sin möjlighet att kunna påverka. Möjligtvis är detta ett val han gör därför att han räknar med att den liberala falang han tillhör med tiden automatiskt kommer att dominera över kyrkans herdar. Gert skriver en gästblogg i Segloria smedja-bloggen, en del riktig bra saker. T.ex:

• "Katolska kyrkan har en tvåtusenårig historia. Denna historia är en ständig kamp mellan förstening och förnyelse."
• "Katolska kyrkan står inför en förändringsprocess som kan jämföras med sammanbrottet för den medeltida världsbilden". (styrelseskick, synen på kvinnans ställning, sexualiteten...) Att kyrkan är i otakt med det sekulariserade samhället  "fördunklar... kyrkans budskap och ärende".

Detta är viktiga och tunga teman som diskuteras inom och utom kyrkan. Om man läser något ur påvens/kardinal Ratzingers digra teologiska produktion, så förstår man att även han är ytterst medveten om dessa teman. Gerts analys av situationen är allderles för tunn och enligt min mening helt felaktig. Gert igen:

"I Sverige finns ... en förväntan om att katolska kyrkan skall vara en konservativ monolit där en man bestämmer vad alla skall tro, tänka och säga och hur alla skall leva. Att det är på detta sätt är inte konstigt. Det är så kyrkans ledning vill ha det, det är så kyrkan framställs från officiellt katolskt håll i Sverige och det är så många konservativa katoliker kräver att få ha det... Katolska kyrkan domineras för tillfället av en konservativ reaktion mot andra Vatikankonciliets reformer..."

Nej, Gert, det är inte alls så kyrkans ledning vill ha det, det är absolut inte min bild av Katolska kyrkan, och inte min tolkning av viljan hos "kyrkans ledning". Visst finns det stora problem inom kyrkan, det är uppenbart för alla, visst finns det stockkonservativa krafter som bara blundar för problemen, är rädda för förändring och förnyelse och längtar tillbaka till en strikt hierarki som det var förr, men det är ju en nidbild av kyrkan Gert framställer när han beskriver påven och ledningen som roten till allt ont och den liberala agenda som Gert Gelotte och Katolsk vision står för som lösningen på alla problem.

Kyrkans nuvarande herdar och ledning har sina bra och dåliga sidor, den liberala opositionen har sina poänger, men också sina negativa sidor. Tack och lov att det finns en balans. Politiska vindar blåser snabbt över och ersätts av nya, det är viktigt att Kyrkan har en viss inneboende konservatism som står emot alltför snabba förändringar. Sanningen kommer ändå att segra till slut. Om nu kyrkan står emot något som är temporärt i tiden, så kommer det att bli prövat, en del förkastas, en del tas till vara. Kom ihåg att de som kommer att vara präster och herdar i kyrkan i framtiden är de barn som nu växer upp i våra familjer, det är där grunden till påverkan finns i en långsiktig process där medvetna och goda vuxna fostrar sina barn i en sann och äkta fromhet. Däri ligger det kristna folkets makt, inte i att kortsiktigt göra politisk revolution. Den nuvarande påven är som sagt ytterst medveten om dessa frågor, den som tvivlar på det ber jag att tränga in i en del av hans teologiska produktion varav det finns flera bra böcker på svenska.

Nej, Kyrkans tidning, Benedikt XVI är ingen förlorad påve, förlorad möjligen för det liberala projektet, men inte för evangelisationen, inte för ekumeniken, inte för Kyrkans roll att vara en positiv kraft i samhället, inte för en positiv Gudstro, för människovärde, fred, tolerans och kärlek.

---

Posted 2009-5-24 9:27 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Islam, Benedikt XVI, Katolska kyrkan, Katolsk vision, Joseph Ratzinger, kyrkan i samhället, media, ämbetet i kyrkan, påven, p c jersild, cecilia wikström, påvedömet, regensburg 

Tragiskt när kränkningar sker i den kristna trons namn

 Nu har en rapport kommit från Katolska kyrkan på Irland som presenterar de kränkningar och sexuella övergrepp på barn som skett inom kyrkan.  Det är skrämmande och upprörande läsning, samtidigt har vi länge vetat att rapporten varit på gång och att ett och annat skulle avslöjas. På något sätt förväntar man sig att kyrkans folk skall vara mera kärleksfulla, omsorgsfulla, icke kränkande än folk i allmänhet, därför blir liknande rapporter så mycket mer nedslående.

Om detta skall lära oss katolska kristna något, så är det ödmjukhet och att inte yvas över oss själva. I miljöer där kyrkan har makt och där inspirationen till den kristna tron inte kommer utifrån en personlig omvändelse, utan styrs av tradition och maktbegär, så är det kyrkliga sammanhanget ingen garanti för att människans sämsta sidor inte kommer fram. I en annan artikel i Svenska Journalen läser vi om en maktgalen abedissa som terroriserade sina underlydande.

I dagens läge är det nog så att katolska präster har ett ganska lågt förtroende bland allmänheten, jag märker ju hos mina katolska vänner och släktingar att det låga förtroendet finns även bland katoliker, där det finns en slags dubbel bokföring att man av artighet accepterar prästens roll som liturgimästare, men man tar alla hans råd och anvisningar med en stor nypa salt och handlar sedan efter eget omdöme. Det behövs ett stort mått av ödmjukhet och nedstigande från de höga hästarna och att göra sig beroende av den Helige Ande såsom en kraftkälla i sitt liv för att förtroendet för prästerskapet skall kunna återupprättas. Det är viktigt att vi lekmän också är realistiska på denna punkt och inser vårt eget ansvar för kyrkans framtid. Alla, präster som lekmän är vi levande byggstenar i kyrkan och är totalt beroende av hörnstenen, Jesus som ger oss den Helige Ande som en kraftkälla så att våra liv kan få rätt kurs. Låt oss alla, präster och ordensfolk såväl som lekmän besinna detta då vi snart skall fira Pingst, den högtid som representerar Andens utgjutande över Kyrkan. Vi behöver alla en personlig pingst i våra liv.

Man får bara hoppas att den Irländska rapporten leder till att man tar itu med dessa frågor på ett adekvat sätt. Bland offren finns en besvikelse att kyrkan inte tillräckligt kraftfullt tar tag i situationen och vidtar åtgärder mot förövarna. Biskop Anders säger i ett uttalande att han "är ledsen och bedrövad över att kyrkliga företrädare utsatt barn och ungdomar för övergrepp. Ingenting ursäktar att barn och ungdomar utsätts för fysiska, mentala och andliga övergrepp av dem som är satta att ansvara för deras väl och ve". Katolska kyrkan i Sverige har dels på engen hand, dels i samverkan med Sveriges kristna råd utarbetat riktlinjer för hur man skall arbeta förebyggande i dessa frågor.

---

Posted 2009-5-22 7:17 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: sexuella övergrepp, Katolska kyrkan, anders arborelius, Katolska kyrkan i Sverige, pedofili, irland [

Jesusmanifestationen i backspegeln

  Jesusmanifestationen 2 maj 2009 blev en oerhört uppmuntrande dag för oss katoliker och för hela kristenheten i Sverige. Jag har fått många positiva kommentarer angående arrangemanget på Mynttorget, och biskop Anders var som jag hört också mycket glad över det hela. I Kungsträdgården samlades 18000 kristna till den avslutande gudstjänsten med talare från hela spektret av olika kristna samfund i Sverige. Göran Skytte satte ord på stämningen när han uppmanade oss kristna att sluta vara dystra och klaga: Vi är faktiskt många, Jesus och kyrkan är på agendan som aldrig förr även i den sekulariserade pressen (även om allt som skrivs inte är positivt), vi kristna som samlas till gudstjänst söndag efter söndag överallt i vårt avlånga land är en skara som upgår till många flera än t.ex. de som bevistar idrottsarrangemang. Som kristna är vi övertygade om att vi har något positivt att bidra med i det svenska samhället, det är viktigt att vi både är stolta över det vi har och är beredda att på ett positivt sätt tillhandahålla detta i samhället.

Stefan Swärd är en kyrkoledare som jag har stor respekt för, han är inte rädd för dialog och på sin blogg har han formulerat lite av en programförklaring som jag tycker kan gälla för hela kristenheten. Han formulerar dessa teser mot bakgrund av att han fått kritik för att han fört dialog med Jonas Gardell angående dennes Jesus-bok:

- Vi kristna måste överge attityden att vi bara håller oss för oss själva och har åsikter om allt möjligt utan att möta de människor vi har synpunkter på. Vi skall inte vara rädda för dialog även med våra meningsmotståndare.

- Vi kristna skall förutsättningslöst och i kärlek ska möta alla människor, oavsett deras livsstil och trosåskådning. Stefan: "Jag har aldrig vägrat att prata med några på grund av att jag inte sympatiserar med deras livsstil eller har en annan religiös inställning. Fanns det någon som Jesus vägrade att prata med seriöst? Eller Paulus? Tanken att man kompromissar sin tro bara för att man pratar med människor är ju helt orimlig. Hur ska man då kunna dela med sig av sin tro? Och ska man kunna dela med sig av sin tro i ett samtal, är det en förutsättning att man lyssnar, visar respekt för den man pratar med, och också kan identifiera sig med och försöka förstå vad den personen säger och tänker. Om någon menar att det inte är på det sättet, vore det intressant att få höra hur detta ska gå till."

- Vi kristna ska inte fungera som ett “ghetto”. Vi ska delta i det samtal som pågår i vårt samhälle.

Här presenterar jag några bilder från Mynttorget samt några videolänkar. Jag har också sammanställt en DVD som täcker större delen av programmet på Mynttorget, den som är intresserad av denna kan höra av sig till mig.

Biskop Anders Arborelius (video)

P Raniero Cantalamessa (video)

  

 

Fler bilder.

Obegripligt om påven av Barbro Hedvall

 Barbro Hedvall motsäger sig själv i en signerad ledarartikel i DN om påven. Å ena sidan skriver hon att hans roll är obetydlig i världen och inte bör få den mediauppmärksamhet han får (ute i världen skriver man mycket om hans pågående resa i mellanöstern). Å andra sidan ägnar hon nästan en hel tidningssida åt att framhäva Johannes Paulus II´s förtjänster samt att motivera varför den nuvarande påven saknar betydelse. Obegripligt, ologiskt.

Ända sedan hans tillträde har olika framstötar gjorts för att nedvärdera Benedikt XVI, inte minst DN har varit aktiv i denna kampanj. Det är inte första gången påven får en helsida i DN. Två stora kulturartiklar har tillägnats honom: "Inkvisitorn" från 2007 av idéhistorikerna Amanda Peralta där Ratzinger kallades "Guds schäferhund" och framställdes som en konservativ bakåtsträvare och "En taktiker av Guds Nåde" från 2008 där Erik Tängerstad fick utbreda sig angående hans förmenta vetenskapsfientlighet, båda artiklarna lika osakliga och felaktiga. Vi minns också P C Jersilds fadäs nyligen då han återutnyttjade ett felaktigt citat från ett tal påven höll julen 2008.

I själva verket har kampanjerna mot påven inte lyckats, inte ens all negativ publicitet kring olika påstådda skandaler sista tiden har lyckats särskilt väl. Påvens och kyrkans relationer till muslimer och judar fortsätter att utvecklas på ett bra sätt, även vetenskapsmän stöder hans argumentation kring kondomens roll i bekämpande av HIV/AIDS och kritikerna framstår som subjektiva och osakliga.

När ingen annan strategi lyckas för att oskadliggöra påven återstår att försöka undervärdera hans roll i världen. Hedvalls artikel är ett typiskt exempel på hur media försöker påverka opinionen genom att driva en viss diskurs. Diskursen är att kyrkan spelat ut sin roll i världen och att den nuvarande påven är konservativ och bakåtsträvande. Visserligen finns det 2 miljarder kristna i världen varav en miljard katoliker, visserligen skrivs mycket om honom ute i världen, visserligen lyckas han med att skapa goda relationer till både judar och muslimer, men det hjälper inte. Det är nästan patetiskt att se hur nitisk Hedvall är i att försöka avfärda allt detta.

Att han tas emot av både muslimer och judar på sin mellanösternresa kommenterar Hedvall så här: "Av ren artighet tas kyrkoledaren förstås emot. Man kan till och med kosta på sig tillmötesgående uttalanden eftersom de kommer att vara glömda när påvens plan lyfter mot Rom". Det väsentliga för Hedvall är att påven har fel. Eftersom han enligt Hedvall saknar diplomatisk talang är det förutbestämt att han misslyckas. Nu vet vi ju inte om det blir så, så varför är Hedvall så snabb med att göra negativa förutsägelser? Ett mera rimligt skrivsätt vore att konstatera att fredsprocessen i mellanöstern är mycket svår, men att man inte kan göra något annat än att hoppas att påven nu utifrån sina förutsättningar kan bidra till att hitta nya vägar för freden. Hedvalls artikel är inte en analys, det är ett flagrant exempel på hur pressen genom att ange vilken diskurs som skall gälla försöker styra opinionen i en viss riktning.

Andra journalister ute i världen gör andra bedömningar än Barbro Hedvall, t.ex. John Allen i New York Times som skriver: “Benedikt kan komma med ett unikt bidrag till fredsprocessen i ett läge då den uppenbart behöver en skjuts framåt. Skälet till detta är att påven åtnjuter en avsevärd fördel framför västerländska politiker som engagerar sig i Mellanöstern. Detta är teo-politikens område där religiösa övertygelser alltid ligger till grund för de politiska preferenserna. En påve kan engagera sig i och möta dessa övertygelser på ett sätt som sekulära konfliktlösare som senator George Mitchell, president Obama’s sändebud i Mellanöstern aldrig kunde.”

Eldebo: Kristen tro "konstrueras" för varje ny tid

 I en uppmärksammad debattartikel i Dagen säger Runar Eldebo, pastor i Svenska missionskyrkan och lärare på THS och Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium att då vi konstruerar kristen tro gör vi en stor sak av att det bibliska materialet är svagt eller bara antydande. Själva påståendet att kristen tro "konstrueras" och inte bara rakt av tas emot och explicit entydigt kan utläsas av vad som står i bibeln har fått vissa evangelikaler och bibelfundamentalister att skälva. Även Stefan Swärd som jag betraktar som en klok och sansad person tycker jag överreagerar på sin blogg. Han skriver:

Har problem redan med första meningen av artikeln: “Varje tid gör sin konstruktion av kristen tro”. Utgångspunkten bakom en sådan formulering är att kristen tro är något vi människor formulerar och skapar, tyngdpunkten handlar hos människan mer än hos Gud. Det är väl ett typiskt postmodernt teologiskt förhållningssätt.

Postmodernismen går så långt att man säger att allting är subjektivt, det finns bara min subjektiva sanning, objektiviteten finns inte eller kan i vilket fall inte gripas, medan fundamentalismen i olika tappningar inte erkänner problemet med tolkning utan menar att den objektiva sanningen direkt och oförmedlat kan hämtas ur källan, t.ex bibeltexten. Denna senare ståndpunkt är naiv och inte hållbar. Men det faktum att vi problematiserar detta med tolkning och svårigheten med objektiviteten innebär inte att vi behöver hamna i den totala subjektiviteten. Tron har ett innehåll som vi får extrahera fram och konstruera för varje ny tid. Jag gillar Eldebos ansats att beskriva denna process. Petrus "konstruerade" tron för sin tid då han på Jerusalems torg predikade för judarna (Apg 2:14 ff). Kyrkofäderna och Katolska kyrkan har alltid insett att förvaltningen av trons skatt innehåller ett tolkningsmoment och att det är en grannlaga process att förstå och ge vidare det vi tror på. Det enkla kerygmat, förkunnelen av Jesus, Guds utvalde, mänsklighetens frälsare, måste fördjupas och förklaras och försvaras mot olika irrläror och feltolkningar. Därför behövs ett läroämbete i Kyrkan och koncilier. Och det behövs ett levande samtal bland Guds folk.

Eldebo urskiljer fyra konstruktionskriterier för den kristna tron:

1. det bibliska: Bibeln är självklart den viktigaste urkunden för den kristna tron. Men bibeln tolkar sig inte själv, den måste läsas i ljuset av den levande tron. För att tolka Bibeln måste man vara uppmärksam på vad de mänskliga författarna verkligen har velat framhålla och vad Gud har velat uppenbara genom deras ord. Avgörande är innehållet i bibelns budskap, inte detaljer som hör till formen för framförandet av detta budskap. Man måste man ta hänsyn till omständigheterna i den tid och den kultur i vilken texten kom till, den litterära framställningens former (historiska, profetiska, poetiska eller andra litteraturarter) samt de sätt att tänka, tala och berätta som var i bruk då texten kom till. Bibeln är enligt vår tro inspirerad av Gud, därför måste den läsas och tolkas i samma anda som den blev skriven, den måste tolkas i den helige Andes ljus. Andra Vatikankonciliet visar på tre kriterier för en tolkning av Skriften som stämmer överens med den Ande som inspirerat den:

• Vi skall rikta stor uppmärksamhet mot hela Skriftens innehåll och enhet. Hur olika Bibelns böcker än är, så utgör de ändå en enhet med tanke på Guds plan, som har Kristus Jesus som sin mitt och sitt hjärta, en plan som blivit uppenbar sedan Kristi uppståndelse (jfr Luk 24:25-27, 44-46).
• Vi skall läsa Skriften "i kyrkans levande tradition". Bibeln är kyrkans bok. Enligt ett talesätt från kyrkofäderna läses Skriften bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt. Kyrkan bär i sin tradition det levande minnet av Guds levande Ord, och den helige Ande ger henne den andliga tolkningen av Skriften.
• Vi skall ta hänsyn till "trosanalogin" Det betyder sambandet mellan de olika trossanningarna och deras inbördes sammanhang.
  Man brukar skilja på fyra olika slags betydelser i skriften:
  • Bokstavlig betydelse
  • Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).
  • Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för "vår undervisning" (1 Kor 10:11).
  • Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5).

2. den samlade kristna tron. Här tycker jag Eldebo närmar sig en förståelse av det vi i Katolska kyrkan kallar "traditionen". Alla kyrkor och samfund har en tradition, även de mest extrema bibelfundamentalister har utvecklat sin tolkningstradition, det kan de inte komma ifrån hur mycket de än förnekar det. Bättre än att förneka traditionen är att ta med den i beräkningen och medvetandegöra vad den innebär för vår aktuella konstruktion av den kristna tron.

3. sammanhanget. För att förkunnelsen skall nå fram till de människor som man vänder sig till måste man tala på ett sätt som är relevant. Detta är självklart. Det var självklart för Jesus, många evangelister idag pratar fikonspråk och tycks förakta eller underskatta de människor de talar till och skyller på dem för att de inte tar emot förkunnelsen hellre än att reflektera över hur man själv predikar.  Vi kristna får inte gömma oss i kyrkan. "Det gäller att sluta leva i historien och börja leva i nuet och bygga för framtiden. För om det inte är relevant för människors liv så kommer de att dra vidare", sade  Los Angeles-pastorn Erwin McManus nyligen vid ett besök i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

4. den helige Andes ledning. "Det krävs alltid ett Andens bistånd. I kyrkans tidigaste historia skedde detta på kyrkomöten. Under historiens gång har det avgjorts i lokala församlingsmöten. I alla dessa sammanhang har konstruktionerna möjliggjorts genom att människor gått över sin egen gräns och medvetet valt att inbjuda Guds Ande". Detta är också centralt. Utan den helige Ande skulle Kyrkan inte vara kyrka, den skulle inte kunna hålla ihop och inte kunna bevara tron oförvanskad. Enligt katolskt sätt att se finns den helige Ande med Kyrkan både strukturellt/hierarkiskt i läroämbetet och karismatiskt i varje döpt människas hjärta. Den personliga pingsten med andedop och andliga nådegåvor är ämnad för varje kristen. Som p Raniero Cantalamessa sade vid besöket i Stockholm nyligen så har 1900-talet inneburit en ny pingst för hela kristenheten. "Först i de protestantiska kyrkorna, senare även i katolska kyrkan. I dag är Andens verk en samlande faktor som går genom alla kristna samfund". Den helige Ande är enligt min mening den grundläggande drivkraften bakom att vi kristna från olika samfund nu förs samman på ett nytt sätt i en Andens ekumenik som vi inte upplevt på länge. Jesusmanifestationen är bara ett exempel på detta.

Olof Djurfeldt  Björne Erixon

---

Posted 2009-5-8 6:40 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Den Helige Ande, Bibeltolkning, Bibeln, Jesusmanifestationen, karismatisk förnyelse 

Historiska dagar i Stockholm

 Det är historiska dagar vi upplevt i Stockholm den sista helgen med Oas-konferens i Katarina kyrka och Jesusmanifestationen som i en ny anda av Andens ekumenik samlade minst 18000 personer från hela kristenhetens bredd i Sverige. Det var glädje, det var tillförsikt,  det var en anda av bön och en fokusering på det väsentliga som förenar oss kristna; tron på Jesus Kristus, Guds Son, en fokusering på kristenhetens universalitet utan att något samfund försöker exploatera evenemanget för egna partikulära syften. Elisabeth Sandlund reflekterar mer över detta.

  

Oas-konferensen i Katarina kyrka samlade människor inte bara från Svenska kyrkan utan från hela kristenheten. Andeutgjutelsen över konferensen påminde om de stora Katarinakonferenserna som jag med flera var med om på 1970-talet. Helt klar är det en ny vår för den Helige Ande och för den kristna enheten. Det gäller nu för kristenheten i Sverige att förvalta det vi tagit emot så att det fortsätter att bära frukt.

  

Huvudtalare på OAS-konferensen var p Raniero Cantalamessa. Han intervjuas i Dagen, han säger bl.a.: "Vi har upplevt en ny pingst i ett sekel. Först i de protestantiska kyrkorna, senare även i katolska kyrkan. I dag är Andens verk en samlande faktor som går genom alla kristna samfund. När vi samlas i den här "pingstens ande" upplever vi en större enhet och glädje tillsammans. Detta är något nytt."

P Cantalamessa beskriver att det finns en stor öppenhet inom Vatikanen för den karismatiska förnyelsen:  "Redan Paulus VI öppnade vägen och sedan bekräftade Johannes Paulus II detta. Även den nuvarande påven är mycket öppen och har skickat hälsningar till karismatiska möten som har hållits i Italien. Det finns ett stort intresse inom katolska kyrkan av att ta del av vad den helige Ande gör i vår tid".

Inom den institutionaliserade kyrkan i Sverige tycker sig p Cantalamessa se en brist på engagemang för evangelisation och en brist i tydlig förkunnelse av Jesus, till och med en tvekan av Jesu gudomlighet. HAn tillägger: "Men parallellt med detta finns det grupper som står fasta i tron, som har ett oerhört engagemang för Jesus, och som har en sådan iver i att prisa Herren och att sprida budskapet om honom. Så varje gång jag kommer till Sverige blir jag personligen uppbyggd". Läs hela intervjun här.

Jag fortsätter att sammanställa material från Mynttorget där Katolska kyrkan hade huvudansvaret. Här en video med biskop Anders Arborelius tal.

 

---

Posted 2009-5-5 6:57 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan, anders arborelius, raniero cantalamessa, Jesusmanifestationen, karismatisk förnyelse, 2009