Book with exclusive interview of Pope Benedict XVI is published

THE DIGITAL STORY OF THE NATIVITY

Don Camillo - The Procession

Har Kristendomen blandat gift i Eros´ bägare?

 Jag skriver här ett avslutande inlägg i min serie om sexualitet och andlighet. I det första inlägget tror jag att jag använde termen "sexism" något missvisande. Sexism betyder nedvärdering av en person p.g.a. dennes kön och introducerades av feministerna, vad jag avsåg i mitt inlägg var snarare det sexualiserade samhället. Se kommentarer under det inlägget. De andra inläggen här och här.

Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, på ett sätt som engagerar och berör, och inte bara välsignar och bejakar den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället tydliggör att allt inte är OK på sexualitetens område man vill leva ett rent och fullödigt liv.

Om man säger att stjäla eller ljuga eller drivas av avund och girighet inte är OK, så är det inte så särskilt provocerande att höra, även om de flesta människor någon gång tagit till en nödlögn eller av girighet tagit för sig på bekostnad av andra. Man kräver inte av kyrkan att eftersom människor är som dom är, och eftersom jag är som jag är, så måste kyrkan välsigna och sanktionera mina lögner och mitt giriga beteende. Men om man tänker efter, så verkar det vara precis det en del människor begär på sexualitetens område.

Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld längre? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att "kristendomen har givit Eros gift att dricka". Men hur är det med detta? Påve Benedikt XVI försökte utreda lite av detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, "kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken". Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape. Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han, och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den levande kontakten med Kristus.” Läs själva! Encyklikan har utgivits på svenska, finns i webbversion på engelska här.

Påven tillhör den som inte vill dela upp och sätta gränser mellan eros och agape, utan allt är ett utflöde ur en och samma källa. Detta synsätt har också den katolske teologen Werner Jeanrond som nyligen utkom med boken "Kärlekens teologi" Han skriver mycket positivt om påvens encyklika. Att Jeanrond i sin bok nästan inte alls refererar till den tidigare påven Johannes Paulus II förvånar mig. JP II harskrivit och sagt mycket om den kroppsliga kärleken, t.ex. boken Kärlek och ansvar som även gavs ut på svenska, samt en serie mycket intressanta och djuplodande betraktelser under 1980-talet, som kom att rubriceras som "Kroppens teologi".

Min poäng är att de som påstår att Katolska kyrkan är sexualfientlig och moralistisk i sin syn på kärlek och sexualitet nog måste tänka om. Det gäller även synen på homosexualitet och kristen tro som lätt spårar ur i överdrifter och låsta positioner. Fredrik Rosvall har skrivit en intressant artikel i ämnet i Världen idags webbupplaga. Han citerar bl.a. den katolske romanförfattaren och nobelpristagaren François Mauriac (1885-1970) som ofta behandlade trons frågor, och sådant som rör kärlek och sexualitet i sina böcker.  Mauriac beskriver ofta vilsen sexualitet som kropparnas försök att överbrygga klyftorna mellan människornas hjärtan. I en (självbiografisk??) roman, Ung på den tiden  (1969), samtalar huvudpersonen Alain och hans vän Simon om sexualitet och avhållsamhet. ”Vad betyder renheten för er?” frågar Simon. Varför måste man vara ren? Alain svarar: ”För att kunna ge ut sig. Det svaret fick jag av en ung präst som jag tillfälligt hade biktat för. För att ge sig själv åt andra, sade han, vilket är vår kallelse, krävs absolut renhet. Då kan man göra det helt och fullt och till och med vara oförsiktig.”

Kyrkan försvarar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Man kan göra detta och samtidigt vara emot olika slags negativ särbehandling av homosexuella. Det är två olika frågor som måste hållas isär. I frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men jag har inte sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan det handlar mera om ideologi och politik. Rosvall reflekterar över varför det ofta blir så upptrappade motsättningar mellan den kristna trons och den fria sexualitetens försvarare. Han skriver:

"När den kristna trons och homosexualitetens (eller den fria sexualitetens) försvarare rasar mot varandra så får jag ibland uppfattningen att de i första hand brottas med sig själva och sina egna frågor. Om man väntat med att uttala sig tills man gått till botten med sig själv så tror jag att diskussionen sett annorlunda ut. En tanke som åtminstone hjälper mig att se klart på saker och ting är att det inte är min uppgift att begränsa andra människors fria vilja. Som kristen är jag inte i första hand kallad att styra världen och andra människor utan mig själv... Visst blir jag irriterad när de stora politiskt korrekta dagstidningarna endast trycker den ena sidans argument men det är ingen som tvingar mig att läsa dem. Tydligen är det fler än jag som tänker så eftersom dessa fortsätter gå back. Arbetet för det goda, som kan råda bot på sexuell och annan vilsenhet, tror jag börjar i den egna sfären och sprider sig utåt snarare än tvärtom."

---

Posted 2010-8-16 7:48 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Benedikt XVI, sexualitet, kroppens teologi, Johannes Paulus II, kärleken, teologi, filosofi

Lillemor Hallin: 30 år med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige

 (Artikel publicerad i AKKS nyhetsbrev dec 2007)

Den obetydliga början
Det var 1973 som en bönegrupp startades av pater Clyde Rausch OMI i Vår Frus församling i Täby. Egentligen visste vi väl inte vad vi gjorde. Ordet karismatisk hade vi aldrig hört och någon idé om hur en bönegrupp skulle fungera hade vi inte heller. Pater Clyde tänkte sig att de i församlingen som längtade efter andlig fördjupning skulle få en chans här. Så vi var några stycken som sjöng psalmer ur Bullonis gamla häfte, läste bibeln, samtalade och bad lite tillsammans.

Hur allt fick fart
Men så inträffade plötsligt vissa händelser som kom att sätta fart på oss. Pingstförsamlingen skulle få en ny pastor, och ekumeniskt kärleksfulla som vi var redan på den tiden så bad vi för detta. Ryktet om denna uppseendeväckande händelse nådde tidningen Dagen, som skrev ett reportage om saken. Genast började pingstvännerna strömma in, till vår stora förvåning. Ekumeniken var inte så utvecklad då. Samtidigt blev en syster till en av oss i gruppen botad från cancer genom förbön och doktorn skrev i journalen: En högre makt ingrep. Patienten tillfrisknade. Detta gav oss en enorm frimodighet att be för sjuka. Snart hade därför också en äldre man i gruppen, som hamnat på Danderyds sjukhus, förlamad efter sin andra stroke, blivit ögonblickligt botad och hemskickad efter att ha blivit smord med olja. Då kom ett reportage i Svenska journalen. Och ännu fler strömmade till gruppen – från alla samfund och alla orter mellan Märsta och Södertälje, ja, till och med från Åland och Norge. Och människor blev botade också i fortsättningen.

Arbetet med helande
Vi bara häpnade och förstod just ingenting. Bara att vi på något sätt borde ta ansvar för den uppkomna situationen. Så Kerstin Jonsson och jag reste till England och studerade bön för helande under en sommar. Där finns hem för helande, kommuniteter som arbetar med bön för helande, ett sjukhus som arbetar med medicin och bön i samverkan och många andra institutioner av liknande slag. Vi gick också i lära för pater Francis MacNutt OP, vilket var högintressant. Han hade nyligen kommit ut med sin bok Healing.

Efter detta startade pater Clyde och vi tillsammans vår skola i bön för helande i församlingen. Det var 1975. Efter några år hade vi tränat upp över 100 förebedjare i vårt närområde, cirka 60 protestanter och 50 katoliker – präster, pastorer, ordenssystrar, diakoner och lekfolk. Och bönegruppen bara växte.

Internationella vyer
Efter ännu ett reportage i Dagen kom ett par äldre pingstvänner en kväll, överförtjusta över att få träffa katolska karismatiker. – Vadå? Vad är det för nånting? frågade vi. – Men det är klart att ni är karismatiker, svarade de. Ni tror ju på den helige Ande. – Jo, det medgav vi att vi gjorde. Fast vi aldrig hört ordet karismatisk. – Ni måste absolut träffa kardinal Suenens i Bryssel, framhöll dessa pingstvänner. Han är ledare för den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Men nej, det tyckte inte vi var nödvändigt. Men de drog i alla fall med några av oss 1976 till ett av kardinalens alla ekumeniska seminarier på en vecka i Bryssel – med kardinalen som ledare och med 35 katolska och 35 protestantiska deltagare. Det var fantastiskt, och mäktigt, att få vara med en så andefylld och vis kardinal, som också profeterade och bad i tungor som den naturligaste sak i världen. Vi började förstå att vi hörde hemma i ett större sammanhang i kyrkan än vi anat.

Väl hemma igen startade vi direkt vårt första Liv i Anden-seminarium med inspiration från Bryssel. Bönegruppen och helandeskolan fortsatte. Flera ekumeniska grupper reste hem till sjuka och bad för dem och vi arrangerade ekumeniska helande gudstjänster i katolska kapellet i Täby. Präster, pastorer och lekfolk från alla kyrkor medverkade. Människor blev botade och bönegruppen knoppade av sig åt alla håll. Bl a startade Carin Widenmeyer gruppen i Katolska domkyrkan.

Nordiskt samarbete
1981 inbjöd John Golding, ledare för den norska katolska stiftsgården Mariaholm, till Nordens första katolska karismatiska möte. Deltagare kom från Norge, Sverige och Danmark. Mötet gav mersmak och 1983 möttes vi åter på Mariaholm. Den gången beslöt vi att organisera oss och börja en gemensam verksamhet. En ledningsgrupp utsågs med den danske generalvikarien Lars Messerschmidt som ordförande, mig som sekreterare (jag gjorde allt för att slippa!) och med John Golding och Florian Winter från Norge som medlemmar. Vi beslöt att börja med en nordisk konferens i Katolska domkyrkan i Stockholm.

Vår första karismatiska konferens, och sedan…
Pater Clyde och jag var ordentligt nervösa när vi skulle tala med gamle stränge domprosten Johannes Koch om detta. Hur skulle han reagera? Vi beslöt för säkerhets skull att helt undvika ordet ”karismatisk”. Så vi stammade fram en fråga om det var möjligt att få anordna en konferens med matservering. ”Självklart!” utropade domprosten med kraft. ”Min kyrka är ju till för sånt! Jag har matservis för 150 personer! Jag skriver genast ”KARISMATISK konferens” i almanackan.”

Bengt Malmgren utsågs till kontaktperson i domkyrkan. Och så kom den första konferensen till, 1985, med ICCRO:s (ICCRS hette så då) ledare pater Fio Mascarenhas SJ som huvudtalare och med deltagare från Sverige, Danmark och Norge. Tanken var att Danmark och Norge skulle arrangera nästkommande konferenser, men så blev det inte. Bengt Malmgren och jag fortsatte då arbetet tillsammans med många olika medhjälpare i Sverige genom åren. AKKS bildades, och rader av kurser och konferenser kom igång för att ge näring åt de katolska bönegrupper som växte fram: Liv i Anden-seminarier, Växt i Anden-seminarier, kurser i evangelisation, kurser i bön för helande, ledarträning och mycket annat. Det blev sommarkonferenser för alla åldrar, KANA-veckor för familjer, böndagar, reträtter och evangelisation, bl a på Sergels torg. Vi kallades ut i landet att undervisa också i kyrkor, församlingar och konferenser inom alla samfund. Det var på ICCRO:s (numera ICCRS´) regelbundna och gedigna ledarkonferenser i Rom och på andra orter som vi fick all inspiration, undervisning och uppmuntran till vårt arbete samt alla våra internationella kontakter.

Ökenvandringen börjar
Fram till 1986 hade alla OMI-prästerna i Täby, pater Clyde Rausch, pater Kasper Deis och pater James (Jim) Meysenburg medverkat i och stött precis allt som vi gjorde – vartenda bönemöte, varenda kurs, varenda konferens. Men då avled pater Kasper och pater Clyde och pater Jim lämnade samtidigt församlingen.

Därmed började en verklig ökenvandring för oss. Vi var helt oförberedda på det motstånd vi då mötte på alla områden i kyrkan och på alla nivåer. Katoliker skulle minsann inte vara fyllda av den helige Ande och inte skulle de evangelisera heller. Och varför be om helande när det fanns sjukvård? Alltihop var ”okatolskt.” Men allt det som vi hade sett och varit med om var alltför överväldigande för att vi skulle kunna förneka det. 1990 genomförde vi därför en verklig prestation: vi samlade in pengar och kunde bekosta nio katolska prästers resa från Sverige och deltagande i den första prästreträtten i Rom som anordnades av EVANGELISATION 2000. Dess målsättning var att inspirera prästerna till att samarbeta i evangelisation med lekfolket. Två präster från Svenska kyrkan reste också med på egen bekostnad. Åtminstone dessa två var överlyckliga efteråt. För övrigt märktes ingen skillnad. Under biskop Anders Arborelius´ tid har dock nya vindar börjat blåsa i kyrkan i Sverige.

Lettland
Men nya fält öppnade sig också. Pater Lars i Danmark föreslog att vi från Sverige skulle hjälpa igång ett förnyelsearbete i Lettland när järnridån föll. Vi fick direkt kontakt med prästseminariet i Riga och mötte en darrande ärkebiskop och bleka, förtryckta människor. De blev överlyckliga. Där fanns inga fördomar, bara en stor längtan. Vi fick hjälpa till i flera år med att initiera ett arbete där. Hela kyrkan ställde upp, med ärkebiskopen i spetsen. Det var bara att resa dit då och då, bo på prästseminariet, undervisa litet och ge dem material – till Liv i Anden-seminarier och allt det andra, på vilket språk som helst. De översatte och kom igång direkt. De var lika brinnande som vi. I tre perioder inbjöd vi också Michelle Moran och hennes evangelisationsskola SION i England, så flera hundra lettiska katolska studenter tränades i praktisk evangelisation. Våra vänner från kommuniteten Chemin Neuf i Frankrike, som förgäves sökt få igång en KANA-verksamhet i Sverige, reste också till Lettland och inledde ett KANA-arbete genom vilket ett 30-tal familjer utvecklade ett nätverk som stödde varandra. Med ekonomiskt stöd från S:t Josefsystrarna och Skolsystrarna och många av er som läser detta nyhetsbrev lyckades vi under flera år dessutom bekosta att letter fick gå igenom en två månaders skola i evangelisation i Polen. Resultatet av allt detta är att de lettiska katolikerna idag har ett rikstäckande karismatiskt, evangeliserande arbete och en stor organisation för människors helande. De har program i TV och radio och ger ut böcker. Arbetet är också mycket ekumeniskt. De har för länge sedan gått om oss på alla områden och behöver inte längre vår hjälp ekonomiskt.

Ekumeniskt arbete
Även i Sverige öppnade sig nya möjligheter. Man ville från ekumeniskt håll börja samarbeta med oss. Så kom samverkan med i första hand S:ta Clara kyrka till, men också med många andra kyrkor. Det blev en lång rad ekumeniska Liv i Anden-seminarier, kurser i bön för helande och annan undervisning genom alla år. Pancho Chin A Loi och hans grupp medverkade i musiken. Våra katoliker var naturligtvis med, och vi fångade dessutom upp en hel del personer som lämnat Katolska kyrkan.

Internationella gästtalare
Vi var angelägna om att alla skulle få bästa tänkbara undervisning. Våra konferenstalare från hela världen har alltid varit otroligt populära i ekumeniska kretsar. Den förste var Charles Whitehead, då ledare för ICCRS, som kom tillsammans med Michael Harper, anglikansk präst och ledare för förnyelsen i England. Året därpå kom pater Raniero Cantalamessa OFMcap, påvens egen predikant. Han gjorde succé och har sedan dess bjudits in av Svenska kyrkan ytterligare tre gånger. Fortfarande minns jag med ett leende hur de ekumeniska vännerna, med pingstpastor med Stanley Sjöberg i spetsen, till varje pris egentligen ville ha hit självaste påven. Pater Cantalamessa var det närmaste vi kunde komma just då.

Succé gjorde också syster Briege McKenna OSC från USA, som fyllde hela S:ta Clara kyrka, katolska domkyrkan och Ersta kyrka till brädden och syster Nancy Kellar SC, också från USA, som även hon varit i Sverige flera gånger. Därtill inbjöd vi pater Tom Forrest C.Ss.R från USA, ledare för evangelisation 2000 i Katolska kyrkan, pater Manuel Casanova SJ från Italien, ledare för Evangelisation 2000/Europa, Michelle Moran från  England, kyrkoherde don Pigi Perini med lekmannateam från Italien, ledare för den europeiska katolska evangelisationen med cellgrupper, syster Margaritha Vallapilla från Indien som leder ett livaktigt förnyelsecentrum i Tyskland, och många andra. Vi gav också ut några skrifter, översatta eller ”självskrivna.”

Några avslutande tankar
Nu när vi nu lägger ner vår arbetsgrupp kan jag personligen säga att det har varit oerhört mycket glädje i detta arbete. Mycket har varit otroligt intressant. Men det har också varit tungt och förenat med besvikelser när det gäller det svenska arbetet. Att vi inte fått igång fler katolska bönegrupper över landet. Att man inte på andra orter kunnat medverka med att leda kurser och ordna konferenser. Att inte mer kreativitet utvecklats i vår kyrka.

Men jag är övertygad om att detta kommer. Gud längtar efter att få ösa sin nåd och sin kärlek också över kyrkan i Sverige på ett påtagligt sätt, över både de unga och de äldre, över både biskop, präster, diakoner, systrar och lekfolk. Han längtar efter en mogen katolsk kyrka i vårt land, en frimodig kyrka som vågar gå i Jesu fotspår och evangelisera och leda människor till läkedom på ett vist och kärleksfullt sätt – allt i den helige Andes kraft.

 
Lillemor Hallin

Troskongregationen, Joseph Ratzinger, påven Benedikt XVI och hanteringen av sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan

Kritiken mot Katolska kyrkan har sista tiden varit hård. Det är en berättigad kritik, fruktansvärda brott har begåtts, och vi som katoliker måste för en lång tid bereda oss på att stå ut med världens berättigade ilska. Jag håller med kardinal Schönborn i Wien som sade kloka ord om detta i påskdagens predikan. Vi måste göra bot och se till att de inte sker igen. Samtidigt med denna inre process måste vi ansvarsfullt göra allt vi kan för att reparera den skada som skett, framförallt genom att möta och ge offren adekvat upprättelse, samt genom en transparent process undersöka vad som gått fel och på så sätt bygga upp förtroendet hos allmänheten. Om vi lyckas göra detta på ett bra sätt kan Katolska kyrkan gå stärkt ur denna kris.

Varför säger jag ""vi"", som om jag vore medskyldig? Varför gör jag inte som en del arga kritiker rekommenderar mig: Skyll på påven och biskoparna och kräv förändring! Visst, Kyrkan behöver förändras och förnyas hela tiden, men Kyrkan är som Paulus skriver en enda kropp med många lemmar, och lider en lem så lider hela kroppen, och utifrån den kyrkosynen är det nu inte en tid för syndabockstänkande, utan för lugn och saklig analys där vi alla på bästa sätt bidrar med våra insatser. Det betyder just inte att sopa problemen under mattan utan att vara konstruktiv och skarp också i den interna kritiken.

Men kritiken måste vara saklig! Det är allderles tydligt att många grupper som redan tidigare ogillade eller närde ett hat mot Katolska kyrkan nu får vatten på sin kvarn och utifån en mer eller mindre dold,  eller i vissa fall helt öppen agenda utnyttjar situationen. Jag ser minst tre sådana grupper:

• Sekulära ateister, t.ex. Humanisterna som i sexövergreppsskandalerna ser ett bevis på deras grundtes att religionen är ett elände i världen.
• Antikatolska evangelikaler som fortfarande ser Katolska kyrkan som ett antikristligt system och nu tacksamt använder den uppkomna negativa publiciteten i sin propaganda.
• Liberalteologiskt kristna som är starkt kritiska till Katolska kyrkan och vill ändra på mycket inom kyrkan, t.ex. avskaffa celibatet, göra äktenskapet könsneutralt och införa kvinnliga präster. De vill gärna se ett orsakssamband mellan att kyrkan inte ""modernisertats"" i den riktning de vill och förekomsten av pedofilibrotten, vilket inte är självklart. Den del av denna grupp som formellt är katoliker ser sig själva gärna som den riktiga kyrkan (""We are the Church"") men distanserar sig samtidigt mot påve och hierarki.

Med alla dessa kan Katolska kyrkan vara överens om att sexövergreppsbrotten utgör en fruktansvärd och oacceptabel verklighet som Kyrkan har ett ansvar att göra upp med både i relation till individuella förövare och offer och på ett strukturellt plan och utreda hur det kunde gå så snett och vidta åtgärder för att säkerställa en framtid där det inte händer igen.

Det är viktigt att i denna process skilja på vad som är vad. Många falska och ogundade anklagelser riktas ibland mot kyrkan, på sista tiden har vi haft rubriker i pressen nästan varje dag av typen ""nya avslöjanden"", ""påven har medvetet skyddat präster som begått brott"", ""påven kände till men gjorde ändå inget"", samtidigt har faktaudnerlaget varit dåligt framför allt har pressens tolkningar av faktaunderlaget fört helt fel, och de som är initierade i fallen måste gå ut med information och tillrättaläggningar. Man får känslan att detta är planerade försöksballonger som hela tiden släpps ut till nyhetsbyråerna för att så mycket som möjligt misstänkliggöra påven. Man kan tycka att tidningarna i dessa tider inte borde tolka alls, utan redogöra för fakta.

Trycket mot påven är starkt idag, det går nästan inte att försvara sig, man ser Vatikanens tillrättalägganden bara som ytterligare ett steg i mörkläggningsprocessen, och även jag själv när jag på denna blogg försöker skilja ut vad som är fakta och inte i den hårda blåsten, så får jag kritik. Bara det faktum att jag inte köper alla påståenden rakt av utan ""försvarar"" påven genom att ifrågasätta och undersöka det som inte är belagt gör att jag blir anklagad för att inte stå på offrens sida utan försvara brott och mörkläggning.

Grunden för försoning och helande är att ge en sannfärdig beskrivning av det som varit och komma fram till en gemensam förståelse. Visst, vi behöver inte till varje pris som Kyrka försvara oss för all kritik, mycket av den är som sagt berättigad, men samtidigt får vi inte överge sans och förnuft utan ändå försöka beskriva vad som skett, utan falska anklagelser och utan mörkläggning. Syftet med mitt skrivande är att så gott jag kan bidra till detta.

I fokus för debatten på sista tiden har stått Vatikanens Troskongregation och dess tidigare chef Joseph Ratzinger, vad han och Troskongregationen tidigare gjort och inte gjort samt vad Ratzinger under sin tid som påve Benedikt XVI gjort och inte gjort. Jag sammanfattar den bild jag för närvarande har av detta utifrån min nuvarande kunskap. Det är oerhört viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna bedöma de olika ""fall"" som nu nästan dagligen dyker upp i pressen. Då isen nu är bruten efter offentliggörandet av de omfattande kartläggningarna av problematiken från USA och nu senast  Irland, så kan vi räkna med att fler och fler träder fram och berättar.

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 - 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att  Ratzinger inte var personligen involverad  i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under Munchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i Munchen men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.

Troskongregationen 1981-2000

1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var väldigt få fall över huvud taget som handlades av Rom. De få fall det handlade om i så fall var när en biskop ville avkraga en präst och prästen överklagade till Rom (). Då var det i allmänhet någon av de kanoniska domstolarna som handlade ärendet, och Kongregationen för prästerna var närmast involverad, inte Troskongregationen. I enstaka fall, då övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av bikten hamnade på Troskongregationens bord. Det är på så sätt som Troskongregationen kom i beröring med fallet med Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallet som skrevs om i New York Times nyligen, Fr Lawrens Murphy det senaste i pressen omnämnda fallet Teta.

Ratzinger hade personligen mycket lite att  att göra med de flesta av fallen av sexövergrepp mellan 1981 ch 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.

Troskongregationen 2001-2005

I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd.

Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av  Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk.

 

Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. (Läs mer om detta i en till svenska översatt artikel av John Allen, NCR)

Kardinal Ratzingers omsvängning illustreras också av en liten vinjett som kardinal Francis George, ordförande i USA´s biskopskonferens berättar: George mötte Ratzinger för att diskutera den amerikanska noll-tolerans-policyn för sexuella övergrepp i USA som hade beslutats om 2002 att gälla för en 5-årsperiod. George ville nu diskutera med Ratzinger att permanenta denna regel. Ratzinger hade enligt George en god insikt i situationen. Två dygn senare hade Ratzinger valts till påve. Som brukligt samlades kardinalerna i Sixtinska kapellet för att en efter en träda fram till den nye påven för att lova honom trohet. När det blev Georges tur att kyssta påvens hand sade Benedikt XVI till honom att han kom ihåg konversationen de haft för två dagar sedan angående normerna för hantering av sexuella övergrepp och att han tänkte stå fast vid det.

 

Påven Benedikt XVI

Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary, från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare vasr turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt är på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. ""Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått"", sade påven i Australien och försäkrade dem att han ""som deras herde deltar i deras lidande"".

I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA.  Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan kan man knappast göra. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen är ""falskt förtal"".

 

"