Chockerande besked från Vatikanen

 På lördagen kom det besked som jag och många med mig inte trodde kunde vara sant: Katolska Kyrkan häver exkommuniseringen för fyra biskopar från Prästbrödraskapet SSPX, bland dem Richard Williamson, historierevisionist som just förnekat förintelsen och är under polisutredning i Tyskland. Judiska organisationer rasar mot beslutet och informationsavdelningen på Stockholms katolska stift lär få mycket att göra för att förklara för allmänheten vad detta handlar om. I skrivande stund ligger Katolska stiftets hemsida nere, kanske på grund av överbelastning?

Snabbt har jag fått gå igenom den akuta krisens alla faser. Först förnekande: Det kan inte vara sant. Sedan chockfasen: Det är katastrof. Hur skall mina vänner och arbetskamrater se på mig som katolik? Hur skall det gå med det fina ekumeniska samarbetet vi har med våra kristna medbröder och systrar här i landet? Hos vissa grupper finns fortfarande en stark misstänksamhet mot allt som har med "Rom" att göra, men helt klart befinner vi oss i en islossningsfas. Sedan ilska: Hur kan man i Vatikanens ledning vara så okänsliga för PR och vanligt folks sunda omdöme och känsla för rätt att man offentliggör ett sådant beslut precis när världens fokus är på konstaterad högerextremism och antisemitism inom SSPX. Det kan hända att det är som Vatikanens talesman säger, att beslutet formellt är frikopplat från anklagelsen för historierevisionism och antisemitism, men inte desto mindre borde man ha valt en bättre tidpunkt att förklara detta. Vatikanen har just öppnat en kanal på YouTube för att bättra på sin PR och ge en positivare bild av påven, samtidigt gör man detta självmål och ser till att man verkligen får ett dåligt intryck i allmänhetens ögon. Vilket omdöme har påven egentligen när det gäller att umgås med offentligheten? Hur går diskussionerna i kurian och i hans stab? Vilka maktkamper utkämpas där? Finns det några som rent av vill statuera exempel och visa för världen att man fattar sina beslut suveränt oberoende av vad vanligt folk tycker och tänker? Det är ju vad många av Vatikanens kritiker tidigare sagt.  

Sedan kommer bearbetningsfasen: Nu gäller det att hålla huvudet kallt ta in vad som hänt, försöka förstå och förhålla sig till den verklighet som är.

Av dekretet om hävandet av exkommuniceringen som undertecknats av biskopskongregationens prefekt, kardinal Giovanni Battista Re framgår att den 15 december 2008 tog presidenten i den påvliga kommissionen ”Ecclesia Dei” emot Prästbrödraskapets önskan att exkommunikationen från 1988 skulle hävas. Det var ordens ansvarige Mons. Bernard Fellays som framförde denna önskan å alla fyra biskoparnas vägnar. Han skriver i brevet att "vi är alla fast beslutna att vi vill förbli katoliker och tjäna den Romersk Katolska Kyrkan. Vi accepterar dess lära och vi tror fast på Påvens Primat. Detta gör att vi lider i den nuvarande situationen".

Det sägs i nyhetsrapporteringen från Vatikanen att Benedikt XVI visar tillit till det som biskoparna uttrycker och tänker fortsätta påbörjade samtal mellan Kyrkans auktoriteter och Prästbrödraskapet eftersom många kyrkorättsliga frågor måste lösas. Dekretet kommer under veckan för kristen enhet, och man vill visa att man önskar främja den Universella Kyrkans enhet. Därför avslutas dekretet med Kyrkans önskan att detta steg ska förverkliga en fullkomlig enhet med hela Prästbrödraskapet, som på detta vis synligt kan vittna om sin trohet till och sitt erkännande av Kyrkans Läroämbete och Påvens auktoritet.

En första reflektion är att hävandet av exkommuniceringen och anklagelserna för antisemitism är formellt två olika saker som inte har med varandra att göra. Detta är inte helt lätt att ta till sig och förstå. Eftersom Katolska kyrkan hävt exkommuniceringen på en person som förnekar förintelsen, så sammanknippar man lätt hela Katolska kyrkan med antisemitism. Jag har fått flera sådana e-brev, också med personliga anklagelser mot mig. I och för sig är det glädjande att människor reagerar kraftigt mot antisemitism, men om man sorterar upp fakta i detta mål, så står det klart att exkommuniceringens upphävande av SSPX-biskoparna och Richard Williamsons antisemitism är två olika frågor.

Katolska kyrkan tar bestämt avstånd från alla former av antisemitism och har de sista 50 åren arbetat mycket på att försonas med judarna och be om förlåtelse för brott och kränkningar mot denna folkgrupp som skett i kyrkans namn genom historien. (Detta är en fortgående process och det finns ännu mycket ur denna mörka historia att göra upp med, jag tänker t.ex. på "marranerna", judar som tvångsdöptes, ibland torterades och t.o.m. dödades av inkvisitionen, och tvingades avsäga sig sina judiska seder eller gå i landsflykt i Spannien, Portugal och Latinamerika.)  Det borde vara en särskild fråga att behandla om en katolsk biskop kan behålla sitt ämbete och hysa sådana antisemitiska åsikter som går tvärs emot kyrkans uppfattning.

Påven och de rådgivare som tillstyrkt offentliggörandet av dekretet under böneveckan för kristen enhet måste antingen grovt ha missbedömt vilka signaler man skickar ut, eller också vill man medvetet dämpa förhoppningarna och lägga sordin på den aktiva ekumeniska process som nu pågår i Sverige liksom på många håll i världen. Även om det inte är sant, så är den naturliga reaktionen hos allmänheten att man uppfattar det som om Vatikanen hellre vill ha enhet med högerextremister än med den övriga kristenheten i världen. Och reaktionen från judiska organisationer har som sagt varit kraftig.

En andra reflektion är att bortsett från media-dramaturgin och den extremt dåliga timingen med uppmärksamheten av högerextremismen och antisemitismen inom SSPX, så är beslutet inte så dramatiskt som det först kan verka, Faktum är att

• borttagandet av exkommuniceringen är bara första steget i en lång process. Förutsättningen för processens fortsättning är att dialogen gör framsteg.
• SSPX är fortfarande en utbrytargrupp,  juridiskt inte accepterad som en inomkyrklig katolsk organisation.
• SSPX-biskoparna har inte tillåtelse att viga nya katolska biskopar, och de får inte upprätta församlingar. De är fortfarande olovligt vigda biskopar och inte försonade med Rom.
• Präster som vigts av SSPX-biskoparna får inte tjänstgöra som präster inom Katolska kyrkan. De kan fira mässan, men gör det utan tillåtelse av Kyrkan. Katoliker kan inte heller i normala fall välja att gå till SSPX-präster istället för till av Katolska kyrkan godkända präster för bikt och avlösning. Katoliker kan inte med Kyrkans tillåtelse välja att gå till mässan och ta emot kommunionen hos SSPX som alternativ till den ordinarie katolska mässan på orten.

Summa summarum: Alla problem kring SSPX är inte undanröjda på grund av hävandet av exkommuniceringen. SSPX har inte plötsligt fått ett annat status. Påvens viljeyttring att fortsätta dialogen med SSPX är ganska självklar, eftersom han som herde för världskyrkan måste ha grundinställningen att samla alla under det gemensamma taket. Viljan till dialog behöver inte alls betyda att påven blivit högerextremist eller att han är emot Kyrkans utveckling i Andra Vatikankonciliets anda på samma sätt som SSPX-biskoparna. Tvärtom vill han att de skall försona sig och återvända till fadershuset, vilket kräver att de förändrar sig i första hand, inte att Katolska kyrkan förändrar sig (Även om Kyrkan alltid måste vara på väg, öppen för botgöring och att erkänna sina fel, öppen för den helige Andes ledning, öppen för förnyelse). Den fortsatta processen får visa om detta är möjligt.

Ett resultat av denna historia tror jag blir att diskussionen om traditionalism och förnyelse inom Kyrkan nu kommer att vara på banan på ett helt annat sätt än tidigare. Det finns drivande konservativa krafter inom Kyrkan som verkligen vill att hela Katolska kyrkan skall formas enligt den anda som SSPX står för och som ser mycket av det som hänt efter Andra Vatikankonciliet som dekadens. De vill återgå till gamla traditioner och stänga kyrkan för den ekumeniska öppenheten.  Andra Vatikankonciliet hade en mycket tydlig syn på Kyrkan som Guds folk. Alla kristtrogna, från påven och biskoparna till de sista lekmännen är alla unika och oumbärliga byggstenar i den levande organism som utgör kyrkan. Detta är en vacker och konstruktiv syn som också är biblisk. Jämför Paulus: Kyrkan liknas vid Kristi kropp i vilken vi alla är lemmar (1 Kor 12:12 ff ).  Men det är inte en tanke som slagit igenom i medvetandet hos den sekulariserade allmänheten eller hos kulturradikala ateister eller ens hos de stora massorna av traditionellt kristna som inte gjort ett medvetet existentiellt val för Jesus i vuxen ålder.  Är man välvilligt inställd till Kyrkan är bilden istället en hierarkisk kyrka av proffs som servar oss vanliga människor med religiösa värden, som vi kan komma i åtnjutande av vid dop, bröllop, begravningar, kanske också vid stämningsfulla kyrkobesök under påsk, advent och jultiden. Är man inte välvilligt inställd är bilden en kyrka av klerker som strävar efter makt och kontroll över de enskilda människorna och som dikterar vad de skall tro och hur de skall leva. Detta vare sig maktutövarna är i gestalten av ornatprydda biskopar eller salvelsefulla frikyrkopredikanter som bygger upp sina glassiga mega-kyrkor. Katolska kyrkan särskilt brukar betraktas som en jättelik centralstyrd koloss som detaljreglerar och styr allt, från tillsättningen av lokala biskopar till den enskildes sexualliv. Paradoxalt nog framstår Katolska kyrkan i mångas ögon som en organisation som inte tillämpar den princip som man själv lyfter fram i sin sociallära, nämligen subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå.

Andra Vatikankonciliets intentioner har kanske i själva verket endast i ringa omfattning blivit realiserade så som var tänkt i Kyrkans liv.  Kanske är det biverkningar och avigsidor beroende på att människor missförstått vad det handlar om som får en del traditionalistiska kritiker att reagera. Men lösningen är inte att backa tiden och frysa utvecklingen på en tidigare nivå, det är att i öppenhet för den helige Ande fullt ut genomföra det program som togs fram av koncilie-fäderna, så att Kyrkan står rustad att rikta blicken framåt och utåt istället för bakåt och inåt navelskådande sina egna inre problem.

Att denna diskussion kommer ännu mer upp till ytan nu tror jag är välgörande. Dessa frågor skapar stora spänningar inom Kyrkan, man kan tala om en kris. Jag började att skriva om krisperspektivet då jag talade om min personliga kris då jag fick nyhetsbeskedet igår. Låt oss anlägga krisperspektivet också här och påminna oss vad psykiatrikern Johan Cullberg sagt om kriser: En kris har både en positiv och en negativ sida. Den negativa är det katastrofala kaos som krisen först tycks skapa, men det positiva är att krisen innebär en möjlighet till utveckling, en omprövning som gör att man kommer ur gamla hjulspår och hittar en större stabilitet, fördjupad självkännedom, ökad vishet. Förhoppningsvis är det detta senare som blir resultatet av Kyrkans kris.

Bonnier och Sjöberg: Inte ens fel när två träter

 I grundkursen i filosofi under min gymnasieutbildning fick vi lära oss att skilja på två typer av argumentation: Argumentum ad rem och argumentum ad hominem. Det förstnämnda tar sin utgångspunkt i saken, medan det andra tar sin utgnågspunkt i människan man diskuterar med, man ifrågasätter hennes motiv och uppsåt etc. Saklig argumentation kan ske på ett lugnt och respektfullt sätt trots att de debattanterna har vitt åtskilda synpunkter. Om man drar in den senare formen av argumentationteknik försvåras den sakliga debatten. Låt oss ur detta perspektiv titta på debatten mellan de "evangelikala" (som Bonnier själv kallar dem han upplever som sina motståndare) och Åke Bonnier.

12 dec 2008: I en artikel i Dagen skriver Stanley Sjöberg att han tycker sig se en glidning bort från kyrkans klassiska försoningslära i riktning mot ett subjektivt försoningstänkande som inte tar sin utgångspunkt i Guds helighet utan i människans önskan att vara alltings mått. Som exempel på detta nämner han utställningarna Ecce Homo och Uppenbar(A)t där Jeus avbildas på olika sätt som uppfattas som blasfemiska. Han menar att detta är något som är främmande för den kristna tro som väckelserörelserna representerar och att det är viktigt att lyfta denna fråga. Jag kan inte se annat än att detta är en saklig artikel som på ett konstruktivt sätt lyfter fram en frågeställning som är viktigt för oss kristna att samtala om.

8 jan 2009: Åke Bonnier tillkännager att han lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. På sin blogg skriver han att han "blivit ett problem för en del evangelikala kristna i landet"  på grund av att han vill "stå upp för att Jesusbilder kan framställas på många olika sätt" och på grund av "mina teologiska ställningstaganden och mitt förhållningssätt till HBT-rörelsen, kulturfrågor etc". Han menar att detta har påverkat arbetet i Jesusmanifestationens ledningsgrupp och att han därför ser sig nödsakad att avgå. Samtidigt betonar han att det är hans eget beslut, inget har propsat på att han skall lämna sin post.  

Bonniers reaktion möts av förvåning och beklagande från många håll. Ordföranden i Jesusmanifestationens ledningsgrupp, Lennart Möller säger till Dagen att diskussioner om perifera ämnen inte förts i samband med ledningsgruppens möten. "Vi fokuserar på Jesusmanifestationen, det är ytterligt lite diskussioner om andra saker".  Lennart Möller fortsätter: "I svensk kristenhet finns en spännvidd hur man ser på saker, det gäller alla samfund. Det finns ju hundra saker att diskutera i så fall, men det håller vi oss ifrån. Vi ser vad som för oss samman."  Emanuel Karlsten (journalist på Dagen) och Stefan Swärd (Ledare för EFK) är bloggare som uttryckt sorg över att Åke Bonnier gjort diskussionen om Uppenbar(a)t till en personfråga och lämnat ledningsgruppen. 

10 jan 2009: Bonnier kommenterar på sin blogg diskussionen om utställningen Uppenbar(a)t. Han säger att utställningslokalen på kulturhuset blev en sorts helig plats där det var möjligt att nalkas Jesus utifrån väldigt många synvinklar. Jesus som möter i den förståndshandikappade, som möter i en utslagen, kanske döende person i en kvinnas knä, som möter symboliskt i lammet, som möter som den vi om och om igen korsfäster när kvinnor utnyttjas för människors fasansfulla lustar och där kvinnan förvandlas till en kropp med en mask. Bonnier berättar att han den 4:e advent 2006 firade en Mariagudstjänst i kulturhuset bland dessa fotografier - en gudstjänst som uppskattades av alla dem som var där. Bilderna fick finnas där tillsammans med bibeltext, psalmer, sånger och böner och utläggning.  Till Världen Idag betonar han att vissa stötande bilder plockades bort inför den aktuella utställningen i Kulturhuset. I sitt öppna brev till Stanley Sjöberg skriver han att bilden med en naken kvinna med ett Mimmi Piggansikte framför ett kors gjort av ballonger var mycket liten, och hade en undanskymd plats och att den förskräckliga bild som Stanley refererar till (samlag framför altaret) inte fanns med alls.

14 jan 2009: Stanley Sjöberg kommenterar i ett inlägg i Dagen Bonniers avhopp och diskussionen krig Jesusbilderna. Sjöberg som var på konferens på Borneo säger sig ha fått ett mejl från Åke som menade att Stanley var ensam i sitt ställningstagande och att ledningsgruppen inte var överens med honom.  Stanley håller fast vid det han skrivit i sin tidigare artikel:

"Vi har ett historiskt ansvar att lyfta fram vår övertygelse om vem Jesus är och inte acceptera det teologiska svek som blir allt mer högröstat i vårt land.
Hela den internationella kristna gemenskapen, inom alla världens olika kyrkosammanhang, historiskt och globalt, tar avstånd från den ytlighet som allt sedan KG Hammar dominerar Svenska kyrkans ledarskap, trots de många präster och församlingsfolk inom Svenska kyrkan som med ansvar inför Gud vårdar klassisk kristen tro. Varför ska vi då bagatellisera förlöjligandet av Jesus och gå hand i hand med sådana företeelser?"

14 jan 2009: Åke Bonnier ger Stanley Sjöberg samma dag svar på tal i ett öppet brev publicerat på hans blogg.  Åke Bonnier säger att han känner sig personligen påhoppad av Stanley Sjöberg (Bonnier använder uttrycket "gå till angrepp mot min person"). Stanley Sjöberg uttrycker sig förvisso mycket starkt och kritiskt mot vissa strömningar som han tycker leder bort från det han uppfattar som kärnan i den kristna tron, denna depositum fidei (trons skatt) som "Kyrkan" (den enda, heliga, allmännerliga som vi bekänner i den för katoliker och protestanter gemensamma trosbekännelsen), eller "kyrkorna" (de många i den splittrade kristenheten) är satta att förvalta och föra vidare från generation till generation och vars innehåll vi inte har mandat att efter eget godtycke modifiera. Det är viktiga frågeställningar som Stanley Sjöberg tar upp i sin artikel och som jag tror att både han själv och Åke Bonnier har mycket att bidra till när det gäller att belysa. Men jag har svårt att se det som ett personligt påhopp på Bonnier. Genom att hoppa av Jesusmanifestationen och ta Sjöbergs diskussion på ett personligt plan väljer han att gå in i en offerroll, vilket jag finner vara en överdriven reaktion. Något karikerat framställer han sig i det öppna brevet som den sårade oskulden som blir påhoppad av den intolerante evangelikalen Sjöberg. Bonnier hade enligt Stanley i ett mail skrivit att Stanley är ensam i sin kritik mot honom, men i annat sammanhang utvidgar han sin motståndarskara och talar om vissa evangelika i mera generella termer.

Jag kan inte se det på annat sätt än att denna diskussion liksom många andra diskussioner som förs inom kristenheten måste tas på ett sakligt plan och inte på ett personligt.  Om vi katoliker skulle ta personligt allt negativt som sägs om oss från vissa kretsar inom frikyrkligheten skulle vi aldrig kunna medverka i några ekumeniska sammanhang. Men åtminstone jag hälsar välkommen att andra tar sin tro på allvar och ärligt står upp för detta även om det leder till diskussioner och spänningar, hellre än att ha diplomatisk artig ekumenik som riskerar att bli ytlig och undviker att adressera de djupa och svåra frågorna.

Åke Bonnier avslutar sitt öppna brev med följande ord:

Som Du vet värnar jag om en ekumenik som inte handlar om att alla måste tro på samma sätt utan om en ekumenik som bejakar att vi är olika men där vi strävar efter att leva enheten utifrån allt det som förenar oss. Det som sannerligen förenar oss är tron på Gud treenig och mycket, mycket annat... Det hade kunnat bli ett starkt ekumeniskt vittnesbörd från de kristna i Sverige där olikhet finns men där Jesus Kristus själv överbryggar i en ömsesidig syskonkärlek. Det, Stanley Sjöberg, borde vara något att stå upp för – hand i hand!

Jag kan bara instämma. Vägen ligger öppen och jag förstår inte varför Åke Bonnier inte fortsätter att delta fullt ut i detta.

Jersild upprepar lögner om påven

 För en tid sedan cirkulerade i pressen uppgifter om att påven i ett tal till sina medarbetar vid jultiden fördömt homosexuella och påstått att de är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatförstörelsen. DETTA VISADE SIG VARA EN FALSK NYHET. Påven hade inte nämnt ett ord om homosexualitet i sitt tal. Den som vill kontrollera det hela kan läsa talet i sin helhet här.

Det bättrar inte på P C Jersilds trovärdighet att han återanvänder denna falska nyhet som ett huvudargument i en debattartikel om religiös imperialism. Jersilds argument i denna artikel är överlag mycket tunna. Är det någon som försöker vara imperialistisk, så är det han själv. I hans föreställningsvärld finns en slags bild av en slags offentlig värld kemiskt ren från andlighet och religion som de fanatiska religiösa människorna är på väg att hota. Hallå Jersild, människor som i likhet med mig bejakar en andlig grund i tillvaron och idefinierar sig som tillhörig en religion finns mitt i världen, t.ex. 3 miljarder kristna, varav 1 miljard katoliker. Vi har också rätt att delta i det offentliga samtalet på samma villkor som andra utan att bli bortdefinierade av samhällspolis Jersild.

Visst finns det fanatiker bland religiösa precis som bland folk i allmänhet, men sanningen är den att andlighet och religion är en del av den mänskliga existensen som inte går att definiera bort, och de flesta människor som lever utifrån en andlig grund är varken fanatiska eller oförnuftiga. Tvärtom bidrar de på måga olika sätt till den mänskliga civilisationens uppbyggnad.  Religionskritik är välkommen, även andlighet måste granskas i förnuftets ljus, så långt håller jag med Jersild, men det går inte att göra total boskillnad mellan andlighet och positivistisk vetenskap, det är två områden i den mänskliga existensen som kompletterar varandra.

Jersild verkar inte lyssna till vad påven Benedikt XVI, biskop Anders Arborelius och andra företrädare för Katolska kyrkan i själva verket har sagt, istället målar han upp en fundamentalistisk nidbild som han sedan riktar sin kritik mot. I Dödshjälpsfrågan tycker jag Jersild är helt fel ute, där har Katolska kyrkan mycket mycket mer att komma med än Jersilds ganska platta resonemang som inte alls tar hänsyn till den komplexitet som denna fråga har. Det är inte imperialistiskt att delta i samhällsdebatten bara för att man råkar tillhöra en kyrka, utan det är en del av vårt ansvar som goda samhällsmedborgare. Tack och lov för biskop Anders Arborelius och andra kyrkans män och kvinnor som deltar i samhällsdebatten, samhället vore mycket fattigare utan detta bidrag till helheten.

När det gäller äktenskapsfrågan, så är det ingen orimlig tanke att äktenskapet är mellan man och kvinna med inriktning på släktets fortbestånd, och att det är något gott och bra för alla människor (oberoende av sexuell läggning) att bevara detta, i varje fall är det äktenskap i den meningen som Katolska kyrkan välsignar då makarna ingår sakramentalt äktenskap i kyrkan.

Kristna människor har all rätt i världen att argumentera för detta utan att det skall bli bortförklarat som religiös imperialism. Nu vill den politiska majoriteten och allmänna opinionen ha det på annorlunda sätt, vilket vi får acceptera. Jersild ondgör sig över att "kristdemokraterna vill förbjuda alla homosexuella att gifta sig", och undrar varför detta skall pådyvlas också de som inte är kyrkomedlemmar. Detta tror jag är en vantolkning av Kristdemokraternas förslag. Han uppmärksammar inte att biskop Anders Arborelius tillsammans med flera andra argumenterat för är att göra boskillnad mellan det kyrkliga och det offentliga, så att vi har en könsneutral offentlig äktenskapslagstiftning som är helt skild från den kyrkliga riten. Detta borde vara en positiv tanke helt i linje med Jersilds resonemang.

Jesusmanifestationen: Beklagligt med Åke Bonniers avhopp

 Åke Bonnier tillkännager på sin blogg att han lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. Liksom Emanuel Karlsten kan jag inte annat än känna stor sorg och besvikelse över detta, speciellt som Åke säger att han delar den grundmålsättning som finns med Jesus-manifestationen, att lyfta fram det som är det centrala i den kristna tron som vi alla kan samlas kring - Jesus Kristus. Om inte detta är ett kyrkopolitiskt grundat beslut, Åke Bonnier är ju kandidat till biskopsposten i Stockholm, och att Svenska kyrkan kanske vill hålla en låg profil i förhållande till Jesusmanifestationen, så kan man inte se det på något annat sätt än som en kritik av övriga ledamöter i Jesusmanifestationens ledningsgrupp.

Åke Bonnier säger att det är hans eget beslut, ingen i ledningsgruppen har begärt att han skall avgå, men han upplever ändå att hans närvaro i gruppen har försvårat arbetet genom att många av hans teologiska ställningstaganden kommit upp på agendan och stört arbetet med huvuduppgiften. Vad Åke Bonnier säger genom sitt beslut är att han inte tycker att arbetsgruppen har den bredd och vidsyn som krävs för att samla hela den svenska kristenheten i en gemensam manifestation. Han nämner främst den "evangelikala" falangen som orsak till samarbetsvårigheterna.

Man tycka att det finns mycket olika saker vi kristna i Sverige är oense om, synen på vilka gränser det finns hur man kan framställa och avbilda Kristus-gestalten i ett sakralt sammanhang är bara en fråga bland många. Varför skall just detta bli föremål för en så stor konflikt att en person, som dessutom representerar Svenska kyrkan, en stor och viktig del av det kristna Sverige, skall se sig föranledd att lämna gruppen?

Jag deltar från Katolska kyrkans sida i arbetet med att förbereda Jesusmanifestationen och ser fram emot att arbeta tillsammans med protestanter från olika samfund som inte tillerkänner biskopsämbetet med Petrus efterföljare biskopen av Rom den enande funktion i Kyrkan som vi katoliker gör, med pingstvänner och baptister som har en helt annan syn på dopet, med bibeltroende evangelikala som inte tillämpar de grundläggande principer för bibeltolkning som Katolska kyrkan står för etc. Alla dessa skillnader hindrar inte ett samarbete.

Jag håller inte med Åke Bonnier i hans syn på hur Kristus kan framställas i ett sakralt sammanhang. Jag har svårt att tänka mig det konstruktiva i att fira gudstjänst i ett sammanhang där Jesus framställs på krucifixet som en naken kvinnokropp, även om jag till viss del kan förstå Åke Bonnier i hans argumentation för sitt stöd för utställningen Uppenbar(a)t. Men det viktiga är inte oenigheten i denna fråga, utan att vi är enade i det väsentliga: I kärleken till Jesus och att han är centrum i vårt liv. Utifrån detta såg jag fram emot hans medverkan i arbetsgruppen för Jesusmanifestationen.

Jag är ledsen att han har lämnat,  jag är ledsen över att arbetsgruppen inte har kunnat hålla ihop. Det finns ingen anledning att skylla på enskilda personer och utse syndabockar. Även om jag tycker att Åke Bonnier skulle ha tagit utmaningen att försöka arbeta med svårigheterna i ledningsgruppen, så måste man ha respekt för hans beslut att dra sig tillbaka. Man undrar samtidigt varför andra tongivande personer i ledningsgruppen valde att föra en debatt om olikheterna.

Åke Bonnier är storsint nog att inte desavoera hela ledningsarbetet, utan uttalar sitt fortsatta stöd för manifestationens genomförande. Man får hoppas att de övriga ledamöterna har den vidsyn och självkritik som krävs för att ge den universalitet åt Jesusmanifestationen som är avsett. Som Emanuel Karlsten säger får vi se detta som en ögonöppnare: Vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld om vi inte klarar av att ens för ett endagsarrangemangs skull vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.

Nu gäller det att gilla läget och inte ge upp bara för att det blir svårigheter. Det inträffade visar på att det inte bara är frid och fröjd när kristna försöker samarbeta på ett djupare plan: Det visar att enhet kostar på, den kräver tålamod, tolerans, lyssnande, uppoffring. Att börja strida inbördes och definiera bort vissa grupper från gemenskapen är att måla in sig i ett hörn. Ulf Ekman skriver om enheten på sin blogg: "Inse att båda sidor i en konflikt ofta har gjort fel men på olika punkter och på olika sätt. Både agerande och reaktioner kan bära på synd. Ha en försonande inställning, inte en aggressivt åtskiljande. Inse att det finns ett pris att betala för sann enhet".

Biskop Anders tror inte att omorganisation löser alla problem

 r 2008 avslutades med att vi  den 29 december firade biskop Anders Arborelius 10-årsjubileum som katolsk biskop i Sverige. Det var en härlig fest i Katolska domkyrkan med många gäster, också många ekumeniska gäster som ett tecken på det nya ekumeniska klimat vi lever i. Dock såg jag ganska få representanter från Svenska kyrkan.

I samband med jubileet har biskopen intervjuats, dels i Katolskt Magasin, dels i tidningen Dagen. Båda är mycket läsvärda och biskop Anders delar gärna med sig av sina tankar hur han ser på situationen i Sverige och Kyrkans roll i samhället. Biskopen säger i en av intervjuerna att han är ganska blyg av sig till vardags, detta märks inte när han deltar i det offentliga samtalet, både i samhället och inom kyrkorna där han framstår som en modig person med integritet som står för sin mening utan att vara känslig för vart oppinoinsvindarna blåser just för tillfället. Sverige är i grunden ett ganska anti-katolskt land, för den oinformerade sekulariserade allmänheten är Katolska kyrkan liktydigt med motstånd mot preventivmedel, aborter och homosexualitet. Biskopen kommenterar denna okunniga bild:

-Det är frustrerande att människor har en så begränsad blick på Katolska kyrkan och tillåter sig att säga saker som de knappt skulle säga om någon annan. Och att man faktiskt aldrig har satt sig in i varför Katolska kyrkan säger si eller så. Så om Katolska kyrkan vet man ungefär de tre sakerna, annars vet man ingenting alls. Men det är spännande att möta de här människorna och försöka få till ett samtal och övervinna fördomar. Ibland kan det bli ett närmande, ibland inte.

Inom den protestantiska frikyrkligheten finns också inom vissa delar ett motstånd mot Katolska kyrkan. Biskopen kommenterar:

-Ja, från en viss grupp inom det frikyrkliga lägret. Egentligen reagerar de mot att många av deras egna har fått en mer positiv syn på den Katolska kyrkan. De är oroliga att en del framstående företrädare för frikyrkligheten, som Peter Halldorf, Sten-Gunnar Hedin, Ulf Ekman, har fått en mer positiv syn och vill samverka med oss. - Så det är egentligen en uppgörelse inom frikyrkligheten - vill vi ha ekumenik eller vill vi inte ha den? Den kan bli ganska smärtsam eftersom man tidigare hade en så negativ syn som ofta byggde på fördomar och missförstånd. Vill man permanenta det, är det mycket olyckligt.

Hur skall man då förstå denna anti-katolicism som frodas i det svenska samhället, både bland kristna och hos allmänheten. Biskop Anders kommenterar:

Nästan alla länder har en bottensats av fördomar. Oftast är det en underliggande antisemitism. I Sverige är det en underliggande antikatolicism, som kan klä sig lite olika - i de frikyrkliga grupperna på ett sätt, i andra grupper på ett annat. Vi måste komma ihåg att det moderna Sverige har fötts i kamp mot den katolska kyrkan. Tidigare hyllade man Gustav II Adolf och de lutherska idealen. Nu är det den sexuella friheten - och den katolska kyrkan är då den onda draken som hindrar detta.

Biskop Anders är en andlig person som egentligen valt att leva ett tillbakadraget kontemplativt liv som karmelitmunk. När han blev kallad att bli biskop var det därför inget naturligt val för honom, men det var en lydnadshandling i tro att gå in i detta. Eftersom han jämt predikar om att vi skall efterfölja Guds moder Marias exempel att säga Ja när Gud kallar, så kunde han knappast själv av personlig skäl tacka nej när Gud nu kallar honom in i en sådan uppgift. Jämfört med Marias Ja vid bebådelsen, så är det en ingenting att tacka Ja till att bli biskop, säger han i intervjun i Dagen. Hans  företrädare biskop Hubertus Brandenburg som var en stor organisatör som byggde upp Katolska kyrkans infrastruktur i Sverige, bl.a. såg han till så praktiska saker som att församlingsprästerna fick ordentliga bostäder. Biskop Anders är tydlig med att han inte är någon manager och organisatör. För att tillföra sådan kompetens är han beroende av goda medarbetare. Däremot har han andra egenskaper som kanske är viktigare att inte sakna när man skall vara herde för ett stift förvalta den katolska, kristna tron, hoppet och kärleken i Sverige och att ge det vidare till nu levande och kommande generationer:  Han har en andlig urskillningsförmåga, och han fattar viktiga strategiska beslut som han står fast vid:

Integration är viktig men kan inte tvingas fram med organisation. Katoliciteten manifesteras i mångfalden.
En del organisationsarkitekter menar att vi bör lösa frågan om integration mellan de olika språkliga grupperna i församlingarna med att avskaffa de nationella missionerna och helt enkelt tvinga invandrarna att börja fira gudstjänst på svenska. Biskop Anders är av annan uppfattning: Enbart organisatoriska förändringar kan inte förbättra samhörigheten i en församling. Det är inte alltid språk och kultur som splittrar eller förenar en församling. Det måste till något mer som handlar om människors attityder och inställning. Det behöver inte vara vattentäta skott mellan olika grupper. Församlingar med språklig och kulturell enhet kan ha andra interna barriärer. Om en församling ska hålla ihop, med sina olika grupper, handlar det mera om en andlig gemenskap. Katolicitet är ett begrepp för en trosenhet i mångfalden, en mångkulturalitet som är unik för den katolska kyrkan. Mångkulturalitet finns i samhället i stort men unikt för Kyrkan är att tron är ett sammanhållande kitt, säger biskop Anders. Det gäller också konvertiterna, framhåller biskopen bestämt. Det är inte bra när konvertiter avskärmar sig från församlingens etniska grupper, menar biskopen. Även svenska katoliker måste bidra till integrationen genom att rucka på sina egna vanor. Hur ofta bjuder svenska katoliker in invandrare till sina egna hem? Vissa invandrare har aldrig träffat en troende svensk.  I Sverige har vi nu t.ex. stora grupper orientaler som ska kunna behålla sina riter men ändå vara en del av den större församlingen. I stället för att se på skillnaderna kan vi se hur de hjälper oss att visa katoliciteten.  Ibland måste kanske även svenskar acceptera att gå till gudstjänst som firas på ett annat språk och med annan rit än den invanda. Biskopen menar att Sverige alltid kommer att vara beroende av invandring och att Katolska kyrkan är en ovärderlig resurs för att undvika att vissa grupper blir marginaliserade.  "- Integrationsfrågan ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom Sverige riskerar att bli två Sverige".

Evangelisation är Kyrkans grundläggande uppdrag.
"Vi kan inte fortsätta att syssla med våra personliga problem och bygga på våra interna strukturer. I stället bör vi satsa på evangelisation i alla former. Hela Europa håller på att bli en andlig öken. För dem som kommer till Sverige måste Katolska kyrkan praktisera evangeliet på ett trovärdigt sätt." Det är viktigt att ge katoliker råg i ryggen så att de i sin miljö vågar tala om tron och sprida den. Sedan är det också viktigt att vi samverkar med kristna från andra kyrkor för att föra fram viktiga frågor, till exempel dödshjälps-, äktenskaps- och flyktingsfrågan.

Ekumeniken är livsviktig.
Katolska kyrkan blir mer och mer en del av den svenska geografin. Det går inte att tänka sig en kristenhet i dag utan katolska inslag. Det ställer krav på varje katolsk gemenskap. En församling måste hålla ihop för att ge attraktion utåt. Den ska stå som en lysande stad på berget.  "..det är viktigare och viktigare att man så mycket som möjligt verkar tillsammans. Det finns skiljelinjer och frågor där vi inte kan ha en gemensam röst, och det är smärtsamt. Men för att få trovärdigt vittnesbörd måste vi, så mycket vi kan, tala med en tunga".

Biskopen gissar det framtida läget för ekumeniken i Sverige i ett tioårs-perspektiv:   -På vissa områden kan det ha gått framåt. Men i vissa kristna grupper finns det en tendens att följa med samhället när det gäller synen på familj, äktenskap och sexualitet. Så vi får räkna med områden där det blir väldigt tydligt att vi inte är ett.

Till sist, så här karakteriserar biskopen en god katolik:

- Det är en människa som lever i en så djup Kristusrelation att det syns och märks. Man blir övertygad om att han eller hon är Kyrka. Den människan talar mera om Kristus än om sig själv. Det är ofta sådana personer som bär upp en församling eller en kommunitet, men det blir kanske tydligt först när de är borta.

Detta var ett smakprov ur dessa två mycket tänkvärda intervjuer där biskop Anders delar med sig av sin klokskap och andliga inspiration. Intervjun i Katolskt  Magasin här, Intervjun i Dagen här.

Biskop Anders tror inte att omorganisation löser alla problem

 

År 2008 avslutades med att vi  den 29 december firade biskop Anders Arborelius 10-årsjubileum som katolsk biskop i Sverige. Det var en härlig fest i Katolska domkyrkan med många gäster, också många ekumeniska gäster som ett tecken på det nya ekumeniska klimat vi lever i. Dock såg jag ganska få representanter från Svenska kyrkan.

I samband med jubileet har biskopen intervjuats, dels i Katolskt Magasin, dels i tidningen Dagen. Båda är mycket läsvärda och biskop Anders delar gärna med sig av sina tankar hur han ser på situationen i Sverige och Kyrkans roll i samhället. Biskopen säger i en av intervjuerna att han är ganska blyg av sig till vardags, detta märks inte när han deltar i det offentliga samtalet, både i samhället och inom kyrkorna där han framstår som en modig person med integritet som står för sin mening utan att vara känslig för vart oppinoinsvindarna blåser just för tillfället. Sverige är i grunden ett ganska anti-katolskt land, för den oinformerade sekulariserade allmänheten är Katolska kyrkan liktydigt med motstånd mot preventivmedel, aborter och homosexualitet. Biskopen kommenterar denna okunniga bild:

-Det är frustrerande att människor har en så begränsad blick på Katolska kyrkan och tillåter sig att säga saker som de knappt skulle säga om någon annan. Och att man faktiskt aldrig har satt sig in i varför Katolska kyrkan säger si eller så. Så om Katolska kyrkan vet man ungefär de tre sakerna, annars vet man ingenting alls. Men det är spännande att möta de här människorna och försöka få till ett samtal och övervinna fördomar. Ibland kan det bli ett närmande, ibland inte.

Inom den protestantiska frikyrkligheten finns också inom vissa delar ett motstånd mot Katolska kyrkan. Biskopen kommenterar:

-Ja, från en viss grupp inom det frikyrkliga lägret. Egentligen reagerar de mot att många av deras egna har fått en mer positiv syn på den Katolska kyrkan. De är oroliga att en del framstående företrädare för frikyrkligheten, som Peter Halldorf, Sten-Gunnar Hedin, Ulf Ekman, har fått en mer positiv syn och vill samverka med oss. - Så det är egentligen en uppgörelse inom frikyrkligheten - vill vi ha ekumenik eller vill vi inte ha den? Den kan bli ganska smärtsam eftersom man tidigare hade en så negativ syn som ofta byggde på fördomar och missförstånd. Vill man permanenta det, är det mycket olyckligt.

Hur skall man då förstå denna anti-katolicism som frodas i det svenska samhället, både bland kristna och hos allmänheten. Biskop Anders kommenterar:

Nästan alla länder har en bottensats av fördomar. Oftast är det en underliggande antisemitism. I Sverige är det en underliggande antikatolicism, som kan klä sig lite olika - i de frikyrkliga grupperna på ett sätt, i andra grupper på ett annat. Vi måste komma ihåg att det moderna Sverige har fötts i kamp mot den katolska kyrkan. Tidigare hyllade man Gustav II Adolf och de lutherska idealen. Nu är det den sexuella friheten - och den katolska kyrkan är då den onda draken som hindrar detta.

Biskop Anders är en andlig person som egentligen valt att leva ett tillbakadraget kontemplativt liv som karmelitmunk. När han blev kallad att bli biskop var det därför inget naturligt val för honom, men det var en lydnadshandling i tro att gå in i detta. Eftersom han jämt predikar om att vi skall efterfölja Guds moder Marias exempel att säga Ja när Gud kallar, så kunde han knappast själv av personlig skäl tacka nej när Gud nu kallar honom in i en sådan uppgift. Jämfört med Marias Ja vid bebådelsen, så är det en ingenting att tacka Ja till att bli biskop, säger han i intervjun i Dagen. Hans  företrädare biskop Hubertus Brandenburg som var en stor organisatör som byggde upp Katolska kyrkans infrastruktur i Sverige, bl.a. såg han till så praktiska saker som att församlingsprästerna fick ordentliga bostäder. Biskop Anders är tydlig med att han inte är någon manager och organisatör. För att tillföra sådan kompetens är han beroende av goda medarbetare. Däremot har han andra egenskaper som kanske är viktigare att inte sakna när man skall vara herde för ett stift förvalta den katolska, kristna tron, hoppet och kärleken i Sverige och att ge det vidare till nu levande och kommande generationer:  Han har en andlig urskillningsförmåga, och han fattar viktiga strategiska beslut som han står fast vid:

Integration är viktig men kan inte tvingas fram med organisation. Katoliciteten manifesteras i mångfalden.
En del organisationsarkitekter menar att vi bör lösa frågan om integration mellan de olika språkliga grupperna i församlingarna med att avskaffa de nationella missionerna och helt enkelt tvinga invandrarna att börja fira gudstjänst på svenska. Biskop Anders är av annan uppfattning: Enbart organisatoriska förändringar kan inte förbättra samhörigheten i en församling. Det är inte alltid språk och kultur som splittrar eller förenar en församling. Det måste till något mer som handlar om människors attityder och inställning. Det behöver inte vara vattentäta skott mellan olika grupper. Församlingar med språklig och kulturell enhet kan ha andra interna barriärer. Om en församling ska hålla ihop, med sina olika grupper, handlar det mera om en andlig gemenskap. Katolicitet är ett begrepp för en trosenhet i mångfalden, en mångkulturalitet som är unik för den katolska kyrkan. Mångkulturalitet finns i samhället i stort men unikt för Kyrkan är att tron är ett sammanhållande kitt, säger biskop Anders. Det gäller också konvertiterna, framhåller biskopen bestämt. Det är inte bra när konvertiter avskärmar sig från församlingens etniska grupper, menar biskopen. Även svenska katoliker måste bidra till integrationen genom att rucka på sina egna vanor. Hur ofta bjuder svenska katoliker in invandrare till sina egna hem? Vissa invandrare har aldrig träffat en troende svensk.  I Sverige har vi nu t.ex. stora grupper orientaler som ska kunna behålla sina riter men ändå vara en del av den större församlingen. I stället för att se på skillnaderna kan vi se hur de hjälper oss att visa katoliciteten.  Ibland måste kanske även svenskar acceptera att gå till gudstjänst som firas på ett annat språk och med annan rit än den invanda. Biskopen menar att Sverige alltid kommer att vara beroende av invandring och att Katolska kyrkan är en ovärderlig resurs för att undvika att vissa grupper blir marginaliserade.  "- Integrationsfrågan ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom Sverige riskerar att bli två Sverige".

Evangelisation är Kyrkans grundläggande uppdrag.
"Vi kan inte fortsätta att syssla med våra personliga problem och bygga på våra interna strukturer. I stället bör vi satsa på evangelisation i alla former. Hela Europa håller på att bli en andlig öken. För dem som kommer till Sverige måste Katolska kyrkan praktisera evangeliet på ett trovärdigt sätt." Det är viktigt att ge katoliker råg i ryggen så att de i sin miljö vågar tala om tron och sprida den. Sedan är det också viktigt att vi samverkar med kristna från andra kyrkor för att föra fram viktiga frågor, till exempel dödshjälps-, äktenskaps- och flyktingsfrågan.

Ekumeniken är livsviktig.
Katolska kyrkan blir mer och mer en del av den svenska geografin. Det går inte att tänka sig en kristenhet i dag utan katolska inslag. Det ställer krav på varje katolsk gemenskap. En församling måste hålla ihop för att ge attraktion utåt. Den ska stå som en lysande stad på berget.  "..det är viktigare och viktigare att man så mycket som möjligt verkar tillsammans. Det finns skiljelinjer och frågor där vi inte kan ha en gemensam röst, och det är smärtsamt. Men för att få trovärdigt vittnesbörd måste vi, så mycket vi kan, tala med en tunga".

Biskopen gissar det framtida läget för ekumeniken i Sverige i ett tioårs-perspektiv:   -På vissa områden kan det ha gått framåt. Men i vissa kristna grupper finns det en tendens att följa med samhället när det gäller synen på familj, äktenskap och sexualitet. Så vi får räkna med områden där det blir väldigt tydligt att vi inte är ett.

Till sist, så här karakteriserar biskopen en god katolik:

- Det är en människa som lever i en så djup Kristusrelation att det syns och märks. Man blir övertygad om att han eller hon är Kyrka. Den människan talar mera om Kristus än om sig själv. Det är ofta sådana personer som bär upp en församling eller en kommunitet, men det blir kanske tydligt först när de är borta.

Detta var ett smakprov ur dessa två mycket tänkvärda intervjuer där biskop Anders delar med sig av sin klokskap och andliga inspiration. Intervjun i Katolskt  Magasin här, Intervjun i Dagen här.