Habermas visar vägen till en integration av religionen i det moderna samhället

 

Humanisterna säger sig bygga på förnuft och man värjer sig för anklagelserna att vara en ny "tro", men jag tror man har svårt att värja sig för sådant så länge man stänger ute en mera djupgående och differentierad analys av den del av verkligheten som religionen representerar i världen. Genom svepande generaliseringar om religionernas dåliga inflytande där allt dras över en kam istället för att arbeta i gemenskap med dem inom religionerna som delar samma grundvärderingar riskerar humanisterna att skärpa motsättnignarna.

Filosofen Jürgen Habermas tänkande under senare år är mycket intressant, och jag tror det kan hjälpa oss  vidare mot en integration av religionen i det sekulariserade samhället.  Habermas, nyss fyllda 80, är Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och har som samhällsfilosof alltid förespråkat ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle. Han kan knappast anklagas för att ha gått religionernas eller kristendomens ärenden, men har på senare år reflekterat mycket över religion och samhälle, vilket inneburit  omprövning av hans tidigare tankar (han tillhörde dem som förutspådde religionernas död). Ulf Jonsson SJ, katolsk präst och redaktör för Signum har skrivit en bok där han bl.a. tar upp ett tal han höll i Frankfurt strax efter 11 septemberhändelserna i USA år 2001 samt en debatt med Joseph Ratzinger, nuvarande påven, i  München år 2004.

Habermas tolkar den fundamentalistiska terrorismen som urspårad religiositet, som en reaktion mot aggressiv västerländsk sekularisering som nedvärderar och osynliggör  religionen i samhället. Som en vision talar Habermas om "det postsekulära samhället",  där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism har lika lite att hämta. I detta samhälle har religionen en självklar plats i kultur och offentlig debatt. Habermas menar att den den religiösa tron fungerar som ett korrektiv i samhällslivet, och genom att vara en opinionsbildande faktor i samhälls- och moralfrågor bidrar det till att hindra samhället från moralisk kollaps.

Förutsättning för detta är givetvis att troende tar avstånd från våld i samband med religiös tro, att man är  öppen för vetenskap och förnuft och bejakar att samhällets lagstiftning formuleras i profana kategorier. Dessa förutsättningar torde vara självklara för de flesta moderna troende, och utgöra ett gemensamt värdeunderlag för såväl majoriteten av aktivt troende människor som sekulära.

Stefan Swärds blogginlägg från idag vill jag också citera. Han tänker lite i samma anda som Habermas:

"...jag är inte emot till vissa delar ett sekulärt samhälle. Jag tänker på att väckelse- och frikyrkorörelserna på sent 1800-tal kämpade för religionsfrihet i Sverige och mot den lutherska statskyrkans religionsmonopol. Man ville inte att staten skulle ta ställning för en viss religiös riktning utan samhället måste ge utrymme för olika religiösa riktningar. Det var liknande typ av religionsfrihet man efterfrågade, som t.ex. utvecklades i USA i samband med att man bildade Amerikas Förenta Stater. Statskyrkoidén avvisades från början. Men artikelförfattarna talar om en annan typ av sekulärt samhälle, det religionsbefriade sekulära samhället. Det är en annan sak.

Jag tvivlar på att det överhuvud taget går att skapa något religionsbefriat och ideologibefriat sekulärt samhälle. Idéer, övertygelser, värderingar och ideal - som är nödvändigt i ett samhälle - formas av livsåskådningar, och som ofta i varje fall tangerar det religiösa området. De kommunistiska länderna som utvecklades från 1917 och framåt, de försökte skapa ett religionsbefriat sekulärt samhälle. Det som fortfarande är bestående är Kina. Dels blev dessa samhällen kraftigt förtryckande, och de religiösa elementen blev förtryckta. Samtidigt skapade ateismen en ny form av religiositet där Lenin, Marx och Maos skrifter blev de nya biblarna. Och staten och kommunistledarna blev de nya gudarna...

Det idealsamhälle som humanisterna förespråkar, med samma respekt för alla människor oavsett kulturell och religiös bakgrund, där detta är mest framträdande i världen idag, är det inte i länder med kristen tradition och bakgrund? Dessa ideal uppkommer ju inte heller i ett ideologiskt vacuum."

Humanisterna anklagar kristna för att vilja vrida klockan tillbaka. "Hör Martin Luther King, Nelson Mandela och Moder Teresa till de religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka", frågar sig Stefan Swärd. Att religiös tro i stor utsträckning inspirerar människor till god moral, att visa osjälviskhet, och barmhärtighet förtiger humanisterna i sin ensida antireligiösa propaganda.

Dagen Andra bloggar om: gud finns nog inte humanisterna kristendom religion gud religionsfrihet mänskliga rättigheter sekularisering

---

Posted 2009-6-20 12:23 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: humanisterna, Katolska kyrkan, Kyrkan, kristendom, kyrkan i samhället, gud, gud finns nog inte, jürgen habermas, religionsfilosofi

Luddigt om religion

 Ett antal kända svenskar skriver idag i DN ett manifest till det sekulära samhällets lov. Delvis är det självklarheter de säger som jag som troende katolik och rubricerad som tillhörande "den mindre del av befolkningen som är mycket religiös" enligt det frågetest humanisterna lagt ut på internet (där frågorna f.ö. var helt omöjliga att svara på eftersom de var tendensiösa och det saknades fullständiga alternativ), kan instämma i. T.ex följande skriver jag självklart under på:

"...kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn. "

Manifestförfattarna påpekar också något viktigt när de säger att mångfald och tolerans får inte stanna vid tjusiga deklarationer, det måste också omsättas i praktiken:  "Om kollektivets identitet värderas högre än individens rättigheter, blir hyllandet av mångfalden i praktiken inget annat än ett försvar för olikheter mellan grupper med ett samtidigt krav på likriktning och tvång för individer. Det vi kallar tolerans förvandlas då lätt till hänsynslöshet." Detta är absolut sant, och vi kan säkert identifiera miljöer även inom katolska kyrkan och övriga kristna samfund där det förekommit en förkvävande instängd miljö. Många "Guds barnbarn" kan vittna om detta från sin uppväxt.

FN-resolutionen om att förbjuda kritik av religioner ställer jag mig liksom manifestförfattarna tvekande till. Detta drevs ju igenom av muslimska stater, Vatikanen var också starkt kritisk till resolutionen. Katolska kyrkan tog i samband med Andra Vatikankonciliet ställning för religionsfriheten (Dignitatis Humanae).

Sedan detta är sagt frågar jag mig varför jag ändå får en obehaglig känsla när jag läser vidare i manifestets text. Lika självklart positiv och tydlig som den första delen av texten är, lika diffus och inlindad i halvkvädna visor känns den andra delen av manifestet. Jag får till och med samma känsla av försök till likriktning som det manifestet kritiserar religionerna för. Jag noterar att jag först får en klapp på huvudet för att det kan vara OK och till och med fint och bra att "vara religiös", om jag bara håller det privat, men i nästa andetag ser jag Katolska kyrkan och andra kristna dragna över samma kam som militant islamism och hederskultur.

Det antyds också att frågor som människovärdet i livets början och slut (abort, dödshjälp), stamcellsforskning m.m. är sådant som hör hemma inom privatreligiositeten, och det antyds att den inställning som torgförs av dessa humanister är den enda rätta. Detta känns minst sagt instängt och förkvävande. Ena studen kritiseras i manifestet (med rätta!) FN-resolutionen som förbjuder kritik av religioner, i nästa andetag pläderar man implicit för att förbjuda ett offentligt samtal om livsetiska frågor därför att man vill förpassa från normen (dikterad av vem?) avvikande meningar till privatreligiositetens område.

Analysen av religionens positiva sidor är undermålig, och manifestet är helt i avsaknad av självkritik och kan därför svårligen bli en bra grundval för att uppnå det man säger sig vilja uppnå, ökad tolerans, mera respekt för de mänskliga rättigheter och individens frihet. Genom svepande generaliseringar om religionernas dåliga inflytande där allt dras över en kam istället för att arbeta i gemenskap med dem inom religionerna som delar samma grundvärderingar riskerar man istället att skärpa motsättnignarna. Hur mycket humanisterna än säger att man vill bygga på förnuft och värjer sig för anklagelser att vara en ny "tro", så riskerar man att hamna i en sekterism, minst lika förkvävande och likriktande som de negativa religiösa miljöer man kritiserar.

Jag ger inte mycket för humanisternas analys av religionerna. Då är filosofen Jürgen Habermas  tankar långt mer intressanta och djuplodande. Läs Ulf Jonssons understreckare i SvD om Jürgen Habermas från 17/6.  Habermas fyller i dagarna 80 år. Få nu levande filosofer har ett jämförbart genomslag i samhälls- och kulturdebatten. Han framstår som Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och förespråkar ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle.

Andra bloggar om: gud finns nog inte humanisterna kristendom religion gud religionsfrihet mänskliga rättigheter sekulariserin

Meningslöst bevisa Guds existens - Gud är!

 När humanisterna satte igång sin kampanj "Gud finns nog inte", så tänkte jag - Bra! Det innebär ytterligare fokus på de andliga frågorna vilket ökar intresset för kristendomen. Det är anledningen till att jag inte höjt på ögonbrynen eller protesterat mot en kampanj som kanske borde väcka protester från mig som enligt deras test tillhör  "den mindre del av befolkningen som är mycket religiös". Göran Rosenberg undrar varför kampanjen  inte väckt mera protester. Han skriver i DN:

"Jag försöker föreställa mig pingströrelsen eller judiska församlingen eller någon välfinansierad muslimsk organisation tapetsera det offentliga rummet med djupt känsloladdade religiösa symboler till texten ”Gud finns nog” och jag finner tanken omöjlig. Jag finner det också omöjligt att en sådan kampanj inte skulle ha väckt ett himla liv eftersom den genast skulle ha uppfattats för vad den var, ett provocerande och påträngande försök till religiös påverkan i ett samhälle där vi inte är vana vid sådant. "

Hans förklaring till de uteblivna protesterna är att Humanisterna lyckats att framställa det hela som en fråga om tro mot vetande. Men, skriver Rosenberg, "detta är inte en fråga om tro mot vetande. Detta är en fråga om tro mot tro. I Humanisternas fall inte bara tron att Gud nog inte finns utan också tron att de som tror att Gud nog finns utgör ett problem värt en mångmiljonkampanj."

Som kristna har vi ingen anledning att gå in i ordstrider om Guds existens. Vi kristna vitttnar om det vi erfarit och tagit emot: Jesus som uppenbarar Guds kärlek för oss. Gud är. Det är inget vi kan experimentellt bevisa eller inte, med det är en erfarenhet vi är övertygade om genom mötet med Jesus. Ungerfär så uttrycker sig också Åke Bonnier på sin blogg.

Jag testade kampanjen Gud finns nog intes frågetest, och konstaterade som flera andra gjort, att frågorna är helt omöjliga, tendensiösa och det saknas relevanta svarsalternativ. Till exempel fanns bara följande två alternativ angående styrning av våra liv:

• 1. Guds vilja skall styra våra liv.
• 2. Människorna själva  skall ta ansvar för hur man lever tillsammans ,utnyttja vårt förstånd och inte lita på att någon annan sköter saken, t.ex. Gud.

För en kristen är det självklart att Gud är den som skapat dig och att Gud är den som leder dig framåt. Lika självklart är det att du är skapad som en ansvarstagande människa som med förnuft och i samverkan med andra agerar i världen.  Som kristen skulle jag därför vilja sätta en tydlig markering för båda alternativen. Men si det går inte i humanisternas enögda värld. Och så är det i fråga efter fråga, det framträder en mycket platt världsbild, och det märks att de som satt samman testet inte förstår vad kristen tro handlar om i grunden och en mycket föraktfull hållning till hur kristna och människor som omfattar någon religion tänker. För att ändå kunna slutföra testet kryssade jag mig fram mellan frågorna, ibland valde jag det "religiösa" alternativet, ibland det "humanistiska", och till slut fick jag resultatet att jag "tillhör den mindre del av befolkningen som är mycket religiös, och jag inbjöds att delta i humanisternas debatter.

Författaren Lena Andersson, ett av humanisternas nya "stjärnskott" och tillika nybliven kolumnist i DN argumenterar lika platt, och hon tycks oinformerad om kristen tro, hon ser bara den inskränkta bild hon vill se och argumenterar sedan mot sin egen bild, det blir knappast övertygande. Hon skriver: I kunskapsteoretisk mening är ateismen givetvis en tro, på samma sätt som det är en trossats att jorden snurrar runt solen. I det hänseendet är alla uppfattningar om världen trossatser.

Lena Andersson har fel. Det är en allderles för förenklad beskrivning. Jag har så länge jag kan minnas inte kunnat undgå att se på mig själv som en skapad varelse, och att det finns någon bakom skapelsen, en skapare, att detta sätt att se är allmänmänskligt antyds inte minst därigenom att vi i de flesta språk har ett begrepp för detta, på svenska heter begreppet "Gud".  Däremot har jag aldrig någonsin kommit på tanken att denna grundläggande livshållning skulle vara något som vetenskapen kan styrka eller falsifiera, eller att frågan om Gud skulle vara en kunskapsteoretisk fråga på samma nivå som andra frågor som vetenskapen och filosofin sysslar med. Frågan om Gud ligger på en metanivå, därunder kommer alla andra filosofiska och vetenskapliga frågor vi människor ägnar oss åt när vi  med vårt förnuft försöker begripa något lite mer av hur denna världen är uppbyggd. Jag citerar ofta den katolska prästen Anders Piltz, han formulerar det så här:

 "Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar".  (Signum nr 7 2006)

Att man förutsätter en Gud bakom skapelsen är en sak som inte kan vetenskapligt verifieras eller falsifieras, det har med grundläggande livshållning att göra. Däremot finns det urkunder till den kristna tron, såsom skriven dokumentation (Bibeln), Israels folks historia, personen Jesus, den tomma graven, kyrkans uppkomst med utgångspunkt från de första lärjungarna, Pingsten och den erfarenhet som betecknas den Helige Ande och de andliga nådegåvorna är konkret materia som kan bli föremål för kunskapsteoretiska överväganden och förnutsmässig reflektion. Hur man tar ställning till och tolkar hela detta sammanhang är tillgängligt för kunskapsteoretiska överväganden och förnuftsmässig reflektion. Det är oerhört viktigt att denna reflektion kan fortgå i vetenskapliga former, både vid oberoende universitetsinstitutioner och inom ramen för den teologiska forskning och utbildning som bedrivs av kristna samfund. Högskoleverkets nya kritiska tongångar är obegriplig.

Vissa tidningars ledarsidor försöker se helheten och kommer med ganska kloka kommentarer till Humanisternas utspel. Nyligen fanns en mycket bra ledarkommentar i Upsala Nya Tidning, och söndagens ledare i DN vill jag  gärna citera:

I ett globalt perspektiv är inte problemet att människor tror på Gud, utan att vissa tror på Gud på ett repressivt, fanatiskt och för omgivningen skadligt sätt. Inte minst utgör alla regimer som backar upp en specifik religiös tro en fara för både sina egna medborgare och omgivningen.

Detta är inte svårt att hålla med om. Här finns en slags grundläggande värdegemenskap som alla goda krafter, troende av alla sorter samt sekulära religiöst indifferenta eller "troende" ateister kan enas kring. Att bekämpa ett repressivt inflytande i världen från religiösa fanatiker gör man inte genom att döma ut den religiösa tron som sådan, det skapar bara ännu värre motsättningar. Tvärtom är ett sunt religiöst engagemang en bundsförvant i detta.

Ett sant kristet engagemang kan locka fram något av det allra bästa i den mänskliga kulturen, och vi borde vara tacksamma för det kristna kulturella arv som finns i den västerländska kulturen. Att ta avstånd från det är som att såga av den gren vi själva sitter på. Det är den kristna människosynen som utgjort värdebasen som är grunden för utvecklingen av rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter i västvärlden. Enligt kristen människosyn rangordnas inte människan, utan varje människa har ett fundamentalt och lika värde i förhållande till andra. Och den kristna förståelsen av synden, att människan är fallen och felbar, är grunden till all självkritik och därmed till vetenskapens framväxt som bygger på att man får ifrågasätta och på så sätt kunna ta in ny kunskap. Denna attityd är unik för västerlandet. När man i andra kulturer ifrågasätter och kritiserar leder det lätt till reaktioner av kränkthet.

Dick Erixon framförde liknande tankar för en tid sedan i en intervju med Världen I Dag. Han kommenterar intervjun på sin blogg:

De som vill utmana staten måste kunna göra det på en civilisatorisk grund, inte bara säga att man är emot statens regler och förbud. Och för Sverige är den grunden, vare sig man vill erkänna det eller inte, kristen. Jag tycker den här sortens samtal tillhör de viktigaste vi kan ha i vår tid. När mycket sätts på ända och blir obsolet gäller det att verkligen veta vem man är. Identitet är det som kan skapa trygghet i en föränderlig värld. Därför behöver vi söka bakåt, knyta an till vår kultur och våra traditioner. Inte för att exkludera andra, men finna oss själva.

Samtidigt måste sägas att när religionen inte får motstånd utan stöds av makthavarna, så kan det också locka fram några av de sämsta sidorna av mänskligt beteende. Jag behöver nog inte nämna några exempel här. Kyrkan har alltid mått bäst och utvecklats mest i situationer då hon blivit ifrågasatt och motarbetad. Jesus och passionshistorien är ju själva grundbilden för detta. Martyrernas blod är det utsäde som byggt upp kyrkan och gjort henne till den kraft hon är i världen. I Sverige har vi ingen religionsförföljelse av den typ som förekommer i andra delar av världen, därför har vi kristna inget att klaga på här. Däremot kan vi vara tacksamma för det motstånd som humanisterna erbjuder inom ramen för vårt demokratiska samhälle. Det bidrar till att bygga upp och stärka Kyrkan.

Dagen Andra bloggar om: gud finns nog inte humanisterna kristendom religion

---

Posted 2009-6-15 13:10 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Kyrka i motvind, humanisterna, Katolska kyrkan, Kyrkan, kristendom, ateism, kyrkan i samhället, kunskapsteori, gud finns nog inte

Viktigt med engagemang mot gatuvåldet

 Så har det hänt igen: Ett tragiskt mord har ägt rum igen där två ungdomar planerat och tagit livet av en ung flicka. Det hände i min egen stadsdel. Tragiken är stor både för offret och hennes familj, och för förövarna. Dådet kan inte göras ogjort och kommer att följa dem hela deras liv. Som Ulrika By skrev i DN: "Livet är inget dataspel, ingen dokusåpa. Livet kommer alltid att få konsekvenser som inte går att deleta."

Det viktiga är att sådana händelser inte får stanna vid att vi bara förfasar oss och vänder bort blicken och låter allt rulla på som vanligt. Det finns mycket vi kan göra för att förebygga våld. Anders Carlberg från Fryshuset, själv en kreativ person full av initiativkraft har påpekat det viktiga i att vuxna engagerar sig i ungdomarna och att bygga kontakter över generationsgränserna. Vi ser annars hur gängkulturer med sina egna värderingar byggs upp i våra förorter. Ideella krafters närvaro i detta arbete är än viktigare nu än förr när ungdomsgårdar och andra sociala insatser riktade mot barn och unga monteras ner.

Reflekterande team på Medis

Själv brukar jag vara ute på Medborgarplatsen fredagkvällar i en fältverksamhet som kyrkorna på söder bedriver i samarbete med Söderandan, Brottsförebyggande rådet på Södermalm. Vi gör iordning fika, breder smörgåsar och ställer oss helt enkelt på Medborgarplatsen. Många unga människor kommer, och det blir många samtal om allt möjligt, inte minst andliga frågor. Det märks att det finns ett stort behov hos ungdomarna att möta och tala med vuxna.

Kommer ni ihåg Anton Abele? Som 15-åring startade han Facebook-gruppen Bevara oss från gatuvåldet som nu har över 100.000 medlemmar efter det att en av hans kamrater, Riccardo Campogiani misshandlats till döds på Kungsholmen. Anton har sedan fortsatt att engagera sig i den ideella organisationen Stoppa Gatuvåldet. Han är föreläsare och krönikör, och under våren har man haft en husbil bl.a. på Medborgarplatsen dit ungdomar kan komma som behöver prata. I sommar kommer man att åka runt till olika platser i Sverige där ungdomar finns.
Jag träffade Anton en fredagkväll på Medborgarplatsen, en engagerad och varm person som visar oss att man kan vända det negativa i något positivt. Anton önskar samarbeta med alla goda krafter.

En annan engagerad människa är Stefan Swärd, som också ofta är ute med ungdomar från sin kyrka på Södermalm, "pannkakskyrkan" vilket han berättar om på sin blogg. Stefan är också en handlingens människa som inte bara pratar, utan försöker göra något. Han tycker också det är viktigt med samarbete.

---

Posted 2009-6-14 8:14 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ungdomar, socialt arbete, gatuvåldet, medborgarplatsen

Gardell, de evangelikala, bokstavstron och den dubbla utgången

 Jag var igår på en samtalskväll i Söderhöjdskyrkan med Jonas Gardell och Stefan Swärd med Daniel Grahn som moderator. Det var ett engagerande och avspänt samtal om Jesus med utgångspunkt från Jonas Gardells berömda bok.

Gardell har ju blivit starkt kritiserad, särskilt från evangelikala kretsar för att inte vara "tillräckligt kristen" och förvanska Bibelns budskap. När man lyssnar till Jonas finns emellertid ingen tvekan om hur han definierar sig själv: Som en glödande kristen med en levande uppståndelsetro och som med en väckelsepredikants iver talar om Guds oändliga kärlek till en plågad mänsklighet.

Sedan vill Jonas som en tänkande modern människa "få ihop det" till en fungerande helhet. Hans bok som han jobbat 12 år med är det svar han kommit fram till just nu. Han är öppen med att han har en agenda med det han skrivit. Det är hans personliga tro, han säger inte att alla måste tro som han eller att han har rätt i allt. Han är en sökare som många andra.

Jonas har en poäng i att det finns många tvetydigheter i Bibeln, att det påstås en sak i en text, och något helt annat i en annan sammanhang, t.ex. vem som var Josefs far, vilka Jesus sista ord på korset egentligen var etc, att olika bibeltexter utifrån ett historieforskningsperspektiv måste tillmätas olika diginitet som autentiska historiska källor. 

Om man bara raktav säger att det är bibelns bokstav som gäller, så kan man lätt bli svaret skyldig när Jonas påpekar olika sådana tvetydigheter och motsägelser som kommer fram i bibeln. En djupare förståelse av bibeln kräver att ett tolkningsmoment måste till. Stefan Swärd var klok nog att inte gå i svaromål, utan valde att i samtalet framhålla det som han och Jonas var överens om samt erkände att även för evangelikaler finns öppna frågor som man brottas med. En del evangelikaler har dock inte den ödmjukheten. Jag ser att Stefan fått stark kritik av kommentatorer på sin blogg som hade önskat att Stefan skulle bjudit Jonas  mera motstånd och kritiserat hans ofullkomliga bibeltro. Jag tror att det skulle bli ett betydligt mer intellektuellt stimulerande samtal om dessa saker med katolska teologer. Läs mer om katolska principer för bibeltolkning.

Den fråga som jag tyckte var mest intressant under samtalet var den om Guds villkorslösa kärlek kontra kravet på omvändelse, inklusion kontra exklusion. Med lidelse säger Gardell: Jag måste få tro att uppståndelsen inkluderar alla, och att ingen enda, inte ens den mest inbitna syndare lämnas kvar. Av samtalet framgick att det betyder inte att Gardell negligerar betydelsen av omvändelse. Men Guds villkorslösa kärlek kommer liksom först. Gardell vädjar till alla fäder och mödrar. Vad skulle ert barn, er son eller dotter tänkas kunna göra som gjorde att ni drog tillbaka er kärlek från dem? Inget svarar de flesta. Visst finns det saker vi med all kraft vill hindra våra barn från att göra och som vi ogillar, men det får oss inte att älska dem mindre. Jesus lär oss att Guds kärlek verkligen är så oändlig och allomfattande som Gardell beskriver, vi behöver inte grubbla på att vi inte duger, eller att just jag skulle vara utesluten för att mina synder är så speciella eller exeptionella.  Därom finns nog ingen oenighet bland kristna.

Men invändningen mot Gardells resonemang är givetvis denna: Eftersom människan är utrustad med fri vilja och ansvar, måste det då inte finnas en möjlighet till två utgångar? Reducerar vi inte annars människan till något mindre än hon är? Precis som människan i tidernas begynnelse av fri vilja valde bort gemenskapen med Gud genom syndafallet, inplicerar inte frälsningen på samma sätt att återknytandet av gemenskapen med Gud sker som en akt av fri vilja där vi säger "Ja" till Gud. Frälsningen är visserligen ett fritt erbjudande som ges åt varje enskild människa, oberoende av förtjänst, men för att bli fullbordad, är det inte något som bara kan tas emot i full frihet? Annars vore allt tal om ansvar och fri vilja meningslöst. Liksom Gardell hoppas och tror jag att ingen enda behöver lämnas utanför, men jag känner åtminstone en liten bävan för att missa målet.

Jonas och Stefan i intervju efter lunchsamtal hemma hos Stefan (YouTube).

Uppdatering 2009-06-11 15.00: Dagen  Carl-Henric Jaktlunds blogg  Stefan Swärds blogg.

---

Posted 2009-6-10 15:00 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Jesus, Bibeltolkning, Bibeln, evangelikaler, stefan swärd, jonas garde

Teologi som högskoleämne

 Flera bloggare har kommenterat Högskoleverkets beslut att inte godkänna Newmaninstitutet m.fl privata inrättningar för examinationsrätt. Beslutet som rör Newmaninstitutet finner ni här. Det formella motivet att inte godkänna är inte att det saknas kompetens, Högskoleverket håller med bedömargruppen om att det finns fullgod kompetens inom Newmaninstitutet. Vad som föranledde verket att ändå fatta ett negativt beslut var att det inte fanns tillräckligt med heltidsanställda lärare inom varje examinationsämne. Med så högt ställda krav verkar det som om Högskoleverket kräver stordrift för att godkänna. Med så högt ställda krav misstänker jag att man missar att ta till vara intressant kompetens som finns inom en rad mindre institutioner ute i landet. Man kan inte värja sig för tanken att det finns andra ideologiska överväganden inbakat i beslutet också.

Utan anspråk på någon djuplodande analys skulle jag bara vilja spalta upp begreppen något till förmån för tydlighet i problemställningarna:

Religion är ett fenomen som handlar om tro på en andlig verklighet. Varje religion har sina urkunder som man går tillbaka till.

Kristendomens urkunder är förankrade i historien. Det är personen Jesus Kristus och det sammanhang som omger honom. Sammanhanget är Israels folks historia, Gamla testamentets berättelser som beskriver denna historia, Nya Testamentets berättelser som beskriver Jesu liv och händelserna kring Påsken, Jesu passionshistoria, död och uppståndelse, samt Pingsten som betraktas som Kyrkans födelsedag och den tidiga spridningen av kristendomen genom människor inspirerade av tron på Jesus Kristus och uppfyllda av Anden. Kyrkan förvaltar tron och för den vidare genom seklerna. Den kristna tron handlar om att man tar dessa urkunder på allvar, man tar personen Jesus kristus på allvar och bejakar det han säger om sig själv och det som sägs om honom. Det är ett sammanhang som ingen troende kristen "hittat på" eller "uppfunnit", utan något som tagits emot, blivit givet och som man kan förhålla sig till, antingen genom att acceptera det eller förkasta det (eller givetvis genom att vara "ljum" och inte riktigt ta ställning).  Kyrkan som hela tiden reflekterar över sin tro försöker formulera den i trosbekännelser och dogmer. Alla sådana försök till formuleringar är alltid temporära, och utgör inga anspråk på att fånga in helheten i Guds väsen som alltid är större än vad som är möjligt för människan att fatta och beskriva.

Teologi, ("läran om Gud") är det vetenskapliga studiet av tron på Gud och det religionerna tror på.  Gudstron som sådan är inget som teologin "uppfinner", utan teologin studerar Gudstron som fenomen. Teologin har i västerlandet har genom den västerländska kulturens nära förbundenhet med kristendomen studerats i en kristen kontext. Det är därför naturligt att det finns ämnesområden i teologin som knyter an till den kristna kontexten såsom bibelexegetik, kyrkohistoria, dogmatik, pastoralteologi etc. Samtidigt är teologin ett bredare område än så som ur filosofisk, sociologisk och antropologisk synvinkel studerar människans förhållande till en uppfattad transcendent verklighet. Teologin är en fristående vetenskaplig disciplin som bedrivs utifrån principen om forskningens frihet. Ingen kyrkoledare får diktera eller tvinga på teologerna vad de skall tycka och komma fram till. Å andra sidan är det inte teologernas uppgift heller att tvinga på Kyrkan vad den skall tro. Teologens uppgift är att bedriva vetenskap, inte att bilda kyrka.

Universiteten och sekulariseringen. I samband med sekulariseringen har många intellektuella vänt kristendomen ryggen, inte bara i ett allmänt ointresse, utan att man aktivt menar att kristendomen är skadlig för människan och den mänskliga naturen. Föregångarna är Marx (religionen är ett opium för folket), Freud (Gud är en konstruktion av överjaget) och den analytiska filosofin (Russel, Hägerström, Hedenius). I våra dagar har denna kristendoms- och religionskritik tagit närmast religiösa dimensioner och har förlorat sin tidigare intellektuella skärpa. Idag behöver man inte motivera varför man inte tror på Gud eller är kristen, många journalister blir närmast generade, om de ertappas med att vara alltför intresserade och positiva till sådant som har med tron att göra, inneattityden är nog att inta en överlägsen lätt hånfull attityd, och när de hör om kolleger och andra intellektuella som blir kristna vet de inte vad de skall ta sig till. Jag tror inte man kan isolera Högskoleverkets beslut från detta sammanhang.

Kyrkorna gå sin egen väg? Så hur skall då Kyrkorna göra som förvisso har ett intresse att fortsätta att bedriva teologisk forskning och utbildning utifrån sin horisont göra om man inte längre får stöd från samhället och Högskoleväsendet som utfärdar rätten att examinera? Man kan ju inte tumma på sina principer och anpassa sig efter en sekulär mall som man inte tror på bara för att få tillgång till bidrag och examinationsrätt. Dagen talar om att fastna i honungsfällan. Bättre då att gå sin egen väg och ta saken i egna händer. Ute i Europa och i resten av världen finns många katolska universitet som Newmaninstitutet kan samarbeta med, precis som Livets Ords universitet i Uppsala samarbetar med Oral Roberts universitet i USA.

Dumt att bryta bra samarbete mellan kristendom och universitet. Det är bara tråkigt om det skulle bli en sådan utveckling,  eftersom vi då går miste om det fina samarbete som åstadkoms genom att slå samman det bästa i den svenska universitets- och forskningskulturen med det bästa ur den kyrkliga kulturen och traditionen. Det är ett urbota dumt beslut om samhället och de teologiska fakulteterna väljer att vända kyrkorna ryggen. Det ryms både kyrkligt inriktade pastorala kurser och från kyrkorna fristående teologisk forskning inom universitetsvärlden utan att det påverkar forskningsklimatet negativt. Alla håller inte med Högskoleverket i deras kritik. Svensk teologisk forskning mår allderles utmärkt idag, menar t.ex. Stefan Helgesson i DN.

Mera om ämnet: John Nilsson

---

Posted 2009-6-9 10:20 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Kyrka i motvind, Katolska kyrkan, Kyrkan, kristendom, kyrkan i samhället, teologi, högskoleverket 

"Högskoleverket har nått toppen av sin inkompetensnivå"

 Rektorerna för de teologiska högskoleutbildningarna är inte nådiga i sin kritik av Högskoleverket som gett avslag på samtliga nya ansökningar om examinationsrätt samt även framfört kraftig kritik mot de etablerade teologiska utbildningarna vid de statliga universiteten. Högskoleverkets chefer har nått toppen av sin inkompetensnivå, säger Pekka Mellergård, rektor på Örebro teologiska högskola i en intervju i Dagen. Hela utredningen andas brist på horisont, menar han, den speglar inte morgondagen, utan gårdagen och att Sverige har varit ett av väldens mest sekulariserade länder. Mellergård tycker det är intressant att kritiken också drabbar de klassiska institutionerna som universiteten i Uppsala, Göteborg och Lund. "Det här är en politisk och ideologisk aktion. En partsinlaga som speglar tidsandan, en sorts naiv tro på kunskapsteoretisk neutralitet", säger han.

Philip Geister, rektor på Newmaninstitutet är mycket förvånad över beslutet, som han menar är helt absurt.  Kommissionen som besökte Newmaninstitutet tyckte att lärargruppen var tillräckligt stor och kompetent, nu verkar det som om Högskoleverket dömer efter kriterier som vi inte var medvetna om, och dessutom mot den egna kommissionens utlåtande, menar han.

Visst är det viktigt och som sig bör att högskoleutbildningar granskas utifrån kvalitets- och kompetenskrav, det är en av Högskoleverkets uppgifter. För en tid sedan granskades sjuksköterskeutbildningar som också fick kritik. Men när det gäller de teologiska utbildningarna verkar det som om Högskoleverket har svårt att skilja kvalitetsaspekter och ideologiska aspekter åt. Är detta frukten av den naiva kunskapteoretiska neutralitetstro som präglat generationerna från mitten av 1900-talet? Personer ur de generationerna sitter nu som chefer och beslutsfattare. Det har uppstått en fullkomlig mytbildning kring kristendomens påstådda vetenskapsfientlighet, fallet Galilei är ett typexempel där en historieförfalskande mytbildning länge nog fått dölja fakta (Se min, Yvonne Maria Werners och Per Ewerts artikel i Dagen). Andra exempel på denna naiva dumdryghet såg vi i protesterna mot att välja en rektor för Lunds universitet som var kristen, eller i protesterna mot påvens besök på La Sapienza-universitetet i Rom för en tid sedan.

 Sanningen är att kristendomen betytt oerhört mycket för utvecklingen av vetenskap och forskning i den västerländska kulturen, många av våra mest ärevördiga universitet var grundade av Kyrkan från början. Högskoleverkets halsstarrighet i denna fråga säger nog mera om det komplicerade förhållandet till religion som finns i det officiella Sverige än det säger om de teologiska institutionerna. I vilket annat land än Sverige skulle man kunna komma på en så befängd idé som att skapa en statlig imamutbildning? Tack och lov underkändes förslaget av utredaren Erik Amnå. En sekulär stat ska givetvis inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare.

 Stefan Helgesson som skriver en bra kommentar om den teologiska forskningen i DN´s kulturdel är inne på samma linje. Han tycker att Högskoleverkets kritik är mycket besynnerlig. Det finns en vital och mångfacetterad teologisk forskning i Sverige med hög kompetens, menar han. Givetvis skall kyrkorna inte styra den teologiska forskningen vid de statliga universiteten, det håller jag med om, och det håller också Helgesson med om. Men frågan är om bilden som Högskoleverket ger stämmer, säger Helgesson.   Att universiteten ger pastoralteologiska kurser är att likställa med uppdragsutbildning. Det är knappast något mer anmärkningsvärt med det än att sälja forskningstjänster åt ett teknikföretag.

 I slutändan handlar det nog om att man måste ge upp hela den naiva visionen om en relativistisk kunskapsteoretisk neutralitet. I vår förståelse av verkligheten kommer det alltid att ingå att vi har en viss för-förståelse utifrån vår bakgrund och tradition, det kan man inte komma ifrån. Bättre då att ta in det i övervägandena än att inte låtsas om det. De som fortfarande tror att det går att komma ifrån detta uppfattar jag som lika naiva som de mest inbitna kristna bibelfundamentalisterna som tror att det går att tolka Bibeln utifrån bokstaven utan att ta hänsyn till bakgrunden i den kristna traditionen. Denna naivitet tycker jag mig se i flera sammanhang, t.ex. på psykoterapiforskningens område där man nu dömer ut psykodymanisk forskning till förmån för KBT och lägger ner Psykoterapi-institutet med hela dess rika erfarenhet på detta område.

Christoffer uttrycker det mycket bra på sin blogg:

"Jag tycker hela mentaliteten visar på det som är det grundläggande hotet mot en vital pluralism, och det är att det inte får finnas akademiska miljöer som har olika förvetenskapliga perspektivgivande faktorer. I England finns det gott om college som har olika profil och det skapar en vital pluralism, istället för den agnostiska relativism-light som likställs med pluralism i Sverige."

 Teologi är en vetenskap om tron, teologin studerar och reflekterar över tron, men den uppfinner inte tron. En teolog som i det kristna sammanhanget varit noga med denna distinktion är Joseph Ratzinger, tidigare chef för tronkongregationen, numera påven Benedikt XVI. Tron får sitt eget erkännande som något som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin "uppfinner" inte tron som en intellektuell process. Tron kan inte bevisas eller motbevisas, men detta innebär inte att den teologiska reflektionen inte kan vara föremål för vetenskap och förnuft. Därför är teologin som vetenskap i högsta grad berättigad. Teologisk forskning och utbildning kan finnas både vid statliga sekulära universitet och vid lärosäten som drivs av samfunden själva. Att underkänna teologisk forskning som bedriv i kyrkans regi är lika befängt som att underkänna teknisk forskning bara för att den bedrivs i ett teknikföretags regi. Istället för att låtsas om att det finns en slags neutral ojävig kunskapsteoretisk neutralitet utan för-förståelse, är det lika bra att arbeta med och medvetandegöra för-förståelsen och se det som något som berikar och fördjupar perspektivet.

Tro och Förnuft: Encyklika av påven Johannes Paulus II.

Dagen Dagen Dagen

---

Posted 2009-6-5 9:56 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: kristendom, teologi, teologiska högskolor, hermeneutik, högskoleverket, newmaninstitutet, psykoterapi, kunskapsteori, psykoterapiinstitutet

Från antikatolska lögner till bra dialog

 

Ljög om påven, men ändrade sig efter påpekande av katoliken Ulf Jonsson SJ	Vill förstå hur påven tänker. Får kritik av katoliken Irène Nordgren för att hon är för positiv.

Barbro Westerholm, som vill ha väljarnas förtroende i EU-valet upprepade i en artikel i UNT en sex månader gammal lögn om vad påven sagt i ett tal i julas för att sprida antikatolsk propaganda. Denna lögn har tidigare framförts i DN och återanvänts i en artikel av P C Jersild. Det lögnaktiga påståendet har dementerats i DN, och P C Jersild fick som svar på kritiken bad om ursäkt i tidningen. Det är märkligt hur lite intresserad Barbro Westerholm tycks vara av att lyssna till människor hon kritiserar när hon inte känner till detta utan på nytt upprepar gamla lögner. Ulf Jonsson SJ, alert redaktör för Signum reagerade direkt och gav Barbro Westerholm svar på tal i ett genmäle i UNT. Barbro Westerholm var då inte sämre än att hon insåg sitt mistag och skrev ett svar i ett inlägg där kritiken var betydligt mer saklig och nyanserad.

En annan dialog som pågår mellan katolik och icke-katolik är den mellan Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundson och Irène Nordgren på Katolsk Vision. I detta fallet är det icke-katoliken, Ulla Gudmundsson som får kritik av katoliken Irène för att hon är för positivt och förstående inställd till Katolska kyrkan och påven. Ulla Gudmundson intervjuades tidigare i Dagen. Hon är enligt mig en duktig och saklig diplomat som sätter sig in i frågorna och hur de statsmän tänker som hon har relation med och är också tydlig med på vilka punkter man har saklig kritik att framföra. Hon gör detta på ett respektfullt sätt utan att låta känslorna ta överhanden. I ett mycket fint svar bemöter hon Irène på Katolsk visions blogg. Iréne är inte sämre än att hon blir lite mera ödmjuk och skruvar ner sin känslosamt aggressiva kritik och ber om ursäkt.

Så visar det sig att dialog till slut kan leda någon vart, även om tonläget från början är uppskruvat och polariseringen stark.

Temat som aktualiseras av Ulf och Barbro handlar om synen på människan där Kyrkans syn på komplementariteten man/kvinna som något grundläggande i skapelsen möter de nya gender-ideologierna enligt vilken könen är sociala konstruktioner, med implikationer för synen på sexualitet och samlevnad i allmänhet och synen på äktenskapets status i synnerhet. Det är bra om vi kan få en konstruktiv dialog kring dessa frågor istället för den moralpanik som tycks utbreda sig i liberala sekulariserade kretsar så snart dessa frågor kommer på tal. Det på senare tid mest omfattande och djuplodande försöket att förklara Kyrkans teologi i dessa frågor gjordes av påven Johannes Paulus II som under ett antal onsdagsaudienser på 1970-talet och 1980-talet förelsäte över dessa frågor i det som senare kom att rubriceras som Kroppens teologi.

Temat mellan Ulla och Irène handlar om läroämbetes roll i Kyrkan, ja ecklesiologi (synen på Kyrkan) över huvud taget och om hur kyrkans karismatiska dimension (de andliga nådegåvorna som ges åt var och en) och hennes sakramentala och hierarkiska dimension (sakrament och läroämbete, enligt Katolsk teologi finns den Helige Ande också med i vigningen till biskop, präst och diakon och i läroämbetet). Detta är ett samtal som förs fortlöpande, och inte minst Andra Vatikankonciliet tog upp detta tema i flera av sina dokument.

Påven Benedikt XVI sade nyligen i samband med en kongress för Roms stift att lekmännens uppdrag i Kyrkan är lika viktiga som prästernas (vilket var ett viktigt tema under Andra Vatikankonciliet), och apropå den Helige Ande och nådegåvorna gjorde han följande reflektion i anslutning till Pingsten, vilket kan vara ett bra bidrag till diskussionen:

"Den Helige Ande är Kyrkans själ. Vad skulle Kyrkan reduceras till utan Anden? Kanske en stor historisk rörelse, en komplex social institution, kanske en slags humanitär agentur. I själva verket är det ju så de som betraktar Kyrkan utifrån ett icke-troende perspektiv ser på henne. Men verkligheten är att Kyrkans sanna natur, också i sin mest autentiska närvaro i historien, är att ständigt formas och ledas av Herrens Ande. Kyrkan är en levande kropp, vars liv är den osynliga gudomliga Anden".

Det är viktigt att förståelsen för Kyrkans väsen får fortsätta att utvecklas, Andra Vatikankonciliet var en milstolpe i detta, som inte innebar en brytning med tidigare teologi utan en vidareutveckling. I vår tid måste detta samtal fortsätta och fördjupas. Dessa frågor är också mycket relevanta i det fortsatta ekumeniska samtalet. Det är viktigt att det inte reduceras till ett samtal mellan traditionell tro och liberalism, utan till en djupare dialog inom hela kristenheten om Kyrkans väsen.

Irène Nordgren och Ulla Gudmundson skulle visst träffas, framgår av dialogen på Katolsk visions blogg. Det är alltid bra med personliga möten och samtal för att skapa kontakt och öka förståelsen. Varför inte anordna en temakväll om dessa frågor i S:ta Eugenia. Jag medverkar gärna. Bjud in Ulla Gudmundson, Barbro Westerholm, Ulf Jonsson, Irène Nordgren och varför inte Gert Gelotte.

---

Posted 2009-6-3 7:30 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: sexualitet, Kyrka i motvind, Katolska kyrkan, Kyrkan, ecklesiologi, kroppens teologi, krístendom, gender, teologi, barbro westerholm, ulf jonsson, ulla gudmundson