Katolska kyrkan behöver städa framför egen dörr.

 Fastan är en tid av självrannsakan och omvändelse. Låt inte detta bli ett andligt utanpå-verk som vi pliktskyldigt och traditionellt gör, utan låt oss verkligen gå till rätta med varandra. Det som behöver ändras på djupet är ofta det vi minst av allt vill se eller erkänna.

Ibland kommer saker i dagen som klart indikerar att allt inte står rätt till: Vi har tidigare hört om pedofilskandalerna i USA. Enligt John Jay-rapporten var så många som 4% av prästerna på något sätt involverade i pedofili-brott eller anklagelser om övergrepp mot barn. Nu får vi en liknande rapport från Irland där motsvarande siffra är 3%. Detta är en fruktansvärd verklighet som sätter djupa sår för hela livet i många barns liv. I Irland visar undersökningar att av 127 000 personer som uppgett att de utsatts för sexuella övergrepp som barn, var förövarna i knappt 5 000 av fallen katolska präster. En intressant notis är att i gruppen där förövarna var katolska präster så var andelen pojkar av de som utsatts för övergrepp större än i gruppen som helhet.

Vi har nu två länder där det kartlagts hur verkligheten ser ut när det gäller övergrepp mot barn inom katolska kyrkan. Finns det anledning att tro att verkligheten skulle vara så mycket annorlunda i andra delar av världen eller för den del i vårt eget land? Blotta tanken borde få oss att rannsaka oss själva. Vilket andligt och moraliskt klimat har vi i våra församlingar och stift? Sticker vi huvudet i busken eller slår oss för bröstet och säger att sådant sker inte hos oss?

När det händer tragedier i samhället träder ofta en ansvarig politiker eller tjänsteman fram och säger att det som inte fick hända tyvärr har hänt. En utredning tillsätts för att se hur man skall förebygga att det inte händer igen, men ofta har man en känsla av att inte så mycket förändras. När den massmediala uppmärksamheten falnat är allt som vanligt igen. Vad säger att katoliker skulle vara bättre i detta avseende?

Varje övergrepp på ett barn är en tragedi för den som drabbas, när förövaren är en kyrkans man blir den moraliska indignationen ännu större eftersom man förväntar sig att en präst lever som han lär och man kan inte underskatta den skada det gör när det gäller att sprida misstro och förvirring bland dem som satt sin tilltro till kyrkan.

I katolska kyrkan i USA har handlingsplaner tagit fram, problemet sopas inte under mattan, präster som förekommit i pedofilskandaler flyttas inte runt, utan de tas ur tjänst och erbjuds behandling.

I Sverige har man på stiftsnivå tagit fram handlingsplaner för hur man skall förebygga sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, först genom medverkan i ett projekt på ekumenisk nivå, sedan har ett material anpassat för katolska kyrkan tagits fram i stiftet, och det pågår nu utbildningar runtom i församlingarna.

Men hur stor är egentligen viljan till självrannsakan ute i våra församlingar bland präster, ordensfolk och aktiva lekmän? Ibland anar man attityden att detta rör inte oss. Vi är rättrogna katoliker med hög moral, händer något är det visserligen en tragedi, och man distanserar sig från förövaren, han är inte en av oss.

Ibland hör man signaler om att Katolska kyrkan i Sverige är ett ganska slutet system och att det är svårt för utomstående att komma in. I min bekanskapskrets finns flera infödda katoliker som drar sig för att gå till sin församling för att de inte känner sig hemma där, de tycker sig finna ett icke inbjudande klimat där det är svårt att komma in. Några inlägg på debattforumet på denna webbplats vittnar om samma sak angående personer intresserade av att närma sig Katolska kyrkan. På Katolsk visions hemsida fick vi reda på att några av undertecknarna av manifestet föredrog att vara anonyma för att de var rädda för repressalier om de uppträdde offentligt. Man kan ha synpunkter på innehållet i Katolsk visions manifest, det är inte föremål för diskussion i detta sammanhang, men att människor upplever sådana saker borde få varningsklockor att ringa hos oss.

Det räcker inte med att hänvisa till att man får skylla sig själv om man känner sig utstött, och att om man har tillräckligt förankrad tro kommer man till kyrkan ändå för Guds skull, inte för att åtnjuta social uppskattning. Sådana argument faller på sin egen orimlighet. Kyrkan är till sin natur evangeliserande, och alla katoliker har ett ansvar för att nå ut till dem som är utanför. Intresse för medmänniskan och ett gott bemötande är grunden i evangelisationen, först därefter kommer katekesen. Det är också en grund i vår bekännelse. Vi är kallade att efterfölja Jesus. Hur skulle det se ut om Jesus avvisade de lama och sjuka istället för att ta sig an dem med argumentet att de inte har rätt tro?

Dessutom är det inte sunt för några grupper att ha ett instängt icke tillåtande klimat med distansering mot omvärlden och ovillighet att se sina egna fel utan förlägger alla problem utanför den egna gruppen. Hur ser det ut i våra församlingar? Finns det ett öppet klimat och ett  bra och förtroendefullt samarbete mellan präster, ordensfolk och lekmän, eller vakar alla över sitt på ett sätt som gör att människor är rädda för att låta sina gåvor komma till sin rätt? I ett sådant klimat finns inte heller några bra förutsättningar för att upptäcka och ta itu med rådande missförhållanden, inklusive pedofili. Vilka skandaler sopas under mattan hos oss? Låt fastan vara en tid av rannsakan på denna punkt, inte bara för var och en individuellt, utan rannsaka er i era grupper, gemenskaper och församlingar.

Var förs det offentliga samtalet idag?

 Diskussions- och chatt-forum på internet liksom mailing-listor har blivit vanliga på senare år.

Ungdomar tycker om den snabbare formen av kommunikation i realtid som chatten innebär.
Intressegrupper av olika slag håller sig gärna med en mailinglista där man kan utbyta erfarenheter och information med likasinnade.

Det senaste tillskottet till kommunikation på internet är bloggen, en slags dagbok på internet varigenom politiker, företag, privatpersoner kan kommunicera med en större publik.

Internet erbjuder på gott och ont snabbare och lättillgängligare redskap för ett större antal personer att ta del i och medverka i det offentliga samtalet. Böcker, artiklar och insändare i tidningar är med nödvändighet kvantitativt begränsade, och redaktörerna måste kraftigt sovra bland det material man får in. Kvalitet prioriteras framför kvantitet med risk att många intressanta tankar aldrig kommer en större publik till del. Redaktörerna som styr över vad som publiceras har en stor makt att styra det offentliga samtalet. Pressen brukar därför iblann kallas "den tredje statsmakten" (vid sidan av riksdag och regering).

Internet å andra sidan har inga kvantitativa begränsningar, och makten över vad som publiceras är inte lagd på några få. Där finns istället risken för brist på överblick och att det verkligen läsvärda drunknar i en massa ovederhäftigt och okonstruktivt material. Om man vill bli läst av en större publik, så krävs även på internet att man skriver något som som väcker intresse. Vad hjälper det om ens texter ligger på nätet om ingen läser dem?

Det fria ordet är långtifrån okontroversiellt. Då och då uppstår i organisationer och företag munkavle-debatter. Företagsledningen anklagas för att lägga munkavle på medarbetare som yttrar sig om olika förhållanden på arbetsplatsen. Ibland kan det krävas stort kurage av enskilda anställda att yttra sig om missförhållanden med risk att bli ansedd som en obekväm person av arbetsledningen och förpassad ut i kylan. Samtidigt måste ledare för företag och organisationer ha både rätt och skyldighet att kräva lojalitet av medarbetarna när det gäller att främja verksamhetens grundläggande målsättning och syfte. Ingen medarbetare kan i längden kräva att få vara och verka inom en organisation om man inte är lojal med dess grundläggande värderingar och mål. Det kan ställa stora krav på en chefs ledarskapsförmåga att hävda organisationens intresse gentemot olojala medarbetare. Just nu har vi en sådan munkavle-debatt i Katolska kyrkan i Sverige apropå initiativet Katolsk vision.

Människor kan tycka olika angående hur "högt i tak" det skall vara inom en organisation eller i en publikation. Hur högt i tak får det vara i Katolska kyrkan i Sverige? Vad får man säga och vad får man inte säga? I den tidigare tabloid-formen av Katolskt Magasin var det ganska högt i tak, det var en livlig debatt och många åsikter fick komma till tals. En del tyckte detta var bra, andra tyckte att det blev alltför stort utrymme för kontroversiella tankar.

Det är viktigt att den fria debatten får fortgå. Människor tänker ändå vad de tänker, och det måste finnas ventiler där det kommer fram. Det är inte så att man vänjer folk av med att tänka det de tänker genom att inte släppa fram deras åsikter i media. Det öppna samtalet rensar luften och är mentalhygieniskt välgörande. En del inom Katolska kyrkan tycks resonera som så att det är "farligt" att släppa fram vissa åsikter. Jag vet inte om det är för att de tror att det skulle få de redan trogna på fall eller att det skulle missgynna evangeliets sak på annat sätt. Detta resonemang bygger i så fall på en bristande tillit till trons kraft och att människor måste manipuleras till att tro det de tror. En tro som bygger på manipulation och inte på ett fritt och existentiellt ställningstagande är inte hållbar i längden. Evangeliet har en egen livskraft att tränga igenom, det gangnas av människors öppna vittnesbörd av hur de kommit till tro, inte av att hindra en fri debatt.

I Sverige har vi inte så många katolska media där det offentliga samtalet kan föras. Signum når ut till en begränsad intellektuell skara men läses och uppskattas som jag förstår av många personer i det intellektuella Sverige också utanför katolikernas krets. Signum bidrar till att katolskt tänkande får en röst i det offentliga samtalet i Sverige. Till detta bidrar också enskilda katolska debattörer som syns i allmäna media. Inte minst biskop Anders själv är en offentlig person som ger Katolska kyrkan ett ansikte.

Katolskt Magasin har huvud-fokus på okontroversiella reportage och neutralt informerande innehåll.

Webb-portalen Katolskt Fönster har i många år erbjudit ett forum för sådan fri debatt. Den har legat som en outnyttjad resurs. Jag har funderat på om det beror på att folk inte hittat dit, eller på att intresset av öppen debatt faktiskt inte är så stort inom katolska kyrkan.

När Katolsk Vision kom med sitt manifest startade man också ett webbforum. Problemet med Katolsk Visions webb-forum som allmänt katolskt dialogtorg är att Katolsk vision representerar ett specifikt manifest med krav på långtgående förändringar i kyrkan i en viss riktning som bara några få ställer upp på. Idén med en öppen debatt var fin, men deras anspråk att genom manifestets ståndpunkter tro sig representera en slags tyst majoritet i kyrkan går nog inte hem.

Sista tiden har jag fått propåer från flera håll om behovet av ett öppen katolsk dialogplats på internet. Eftersom en sådan redan fanns i drift beslöt jag mig för att rusta upp detta forum och gick ut med ett inbjudningsbrev till ett antal personer som kunde tänkas vara intresserade av detta. Resultatet har blivit Isidor Katolskt Forum, första utskicket med inbjudningsbrev resulterade i att ett 40-tal personer registrerade sig, och min intention är att fortsätta att göra reklam och inbjuda människor från alla andliga och ideologiska läger att använda forumet som en plats för ett offentligt samtal om katolsk tro och katolska kyrkan.

Debattreglerna är enkla: En god umgängesmoral, förtal av enskilda personer är inte tillåtet, inte heller privata gräl som saknar intresse för en större publik. Anonymitet uppmuntras ej, det förutsätts att de som deltar i debatten presenterar sig  med namn. De offentliga diskussionerna kan läsas av alla, men för att skriva krävs att man registrerar sig och loggar in. Det finns en moderator som förbehåller sig rätten att ta bort sådant som strider mot debattreglerna.

Isidor Katolskt Forum ägs av Isidor Nätverk och Data. Grundtanken med forumet är att det skall vara fri debatt där varje debattdeltagare själv ansvarar för de åsikter han/hon framför, åsikterna delas inte nödvändigtvis av Isidor Nätverk och Data. Att vaka över "den sanna katolska och apostoliska tron" är biskopens sak, inte en angelägenhet för Isidor Nätverk och Data.

Förhoppningen är dock att det öppna samtalet skall leda till att förståelsen för katolsk tro skall öka och att fler människor kan ta emot Jesus i sina liv.