Den Heliga Familjen

  I söndags firade vi den Heliga Familjen i katolska kyrkan. Maria, Josef, barnet Jesus. Den Heliga Familjen är urtypen för den mänskliga familjen, i vår tid älskad och utskälld. Katolska kyrkan har alltid satt familjen i centrum som en viktig del av skapelseordningen. Gud har skapat människan till man och kvinna (jfr 1 Mos 1), till att i äktenskapet bli ett och få barn. Det är märkligt att detta är så kontroversiellt för vår tid. När det för något år sedan förekom en reklamkampanj i Stockholms tunnelbana med det enkla budskapet "Mamma pappa barn", så stormade hela det radikala media- och tyckar- Sverige mot detta. När påven i sitt julbudskap gav uttryck för samma sak anklagades han för diskriminering av homosexuella trots att han inte nämnt ett ord om detta i sitt tal. Också då samma mediastorm och uppror i blogg-världen.

   

Alla människor har ju på ett eller annat sätt kommit till genom en mamma eller pappa. På gott eller ont har man en relation till en ursprungsfamilj, det gäller även homosexuella, det gäller celibatära präster och munkar och nunnor. Jag menar att det är något gott och riktigt i att stödja kärnfamiljen, och ingen borde i grund och botten känna sig diskriminerad på grund av ett sådant stöd. Kanske är det de som upplevt en god och trygg uppväxt i familjen som fortsätter att stödja den, medan de som har upplevt en svår uppväxt med kanske hot och tvång, våld, missbruk etc som har svårare att se nyttan av familjen.

Men även om familjen många gånger är dysfunktionell, så finns det inget som kan ersätta den. Familjen har en seghet och överlevnadsförmåga som står emot alla tidens skiftningar och politikers försök att styra i olika riktningar, där byggs relationer, där formas den nya generationen. Det största hotet mot familjen idag är nog inte politiska beslut utan den tilltagande materialismen och individualismen som gör att föräldrar abdikerar från sitt ansvar. Barn och ungdomar behöver tid och engagemang från de vuxna, och det borde vara en god politik i alla tider och samhällen att stödja föräldraskapet. Goda familjer är också öppna för dem som är ensamma och behöver stöd.

 Jag vill citera ett par tidningsartiklar från veckan som på olika sätt tar upp familjeperspektivet:

1. Alf Svensson skriver i Världen idag om äktenskapet och attacken mot Kristdemokraterna för deras försvar av äktenskapet:

"Tre allianspartier och oppositionen har beslutat att omdefiniera begreppet äktenskap. Encyklopedins förklaring om vad äktenskap är ska inte längre gälla. Det ska en majoritet av de ledamöter, som denna mandatperiod har fått förtroendet, tydligen lägga fast. Det är inte ett politiskt parti som körs över, det är hävdvunnen insikt och rättsordning som nonchaleras. Och gällande ordning har inte ett vitten med diskriminering att göra, hur ofta det ordet än känslomässigt nyttjas."

2.  Thomas Gür skriver en kolumn i SvD om den subversiv inrättning i samhället:

."..familjen (är) en av de viktigaste av de gemenskaper som gör oss till mer än bara fria och självständiga individer utan några band till omvärlden. Den förser oss med meningsskapande relationer med annorlunda bindande element än våra affärsmässiga, kontraktsbaserade förbindelser med andra personer eller våra relationer till offentliga institutioner och till staten som medborgare, som undersåtar eller som skattebetalare.

Som en förmedlare av värderingar mellan människor och generationer är familjen en oöverträffad institution. Politiska läror som propsar på en vidsträckt stat och offentlighet har alltid haft ett ont öga till familjen och sökt finna vägar att kontrollera den ? från Platons Staten , där barnen är statens egendom, till Stalins hyllande av barn som angav sina föräldrar, från Mussolinis medaljutdelning till flerbarnsmödrar till Kinas ett-barns-politik. De politiker som i Sverige önskar familjens död verkar alltså i en gammal och skändlig idétradition.

Konservativa och vettiga liberaler har hyllat familjen som den subversiva inrättning som kan stå emot kraven på allomfattande politik och oinskränkt offentlig makt. En brist i sammanhanget har varit den outtalade definitionen av vad som är en familj ? slentrianmässigt sedd som en kärnfamilj med mor, far och biologiska barn."

Thomas Gür påpelar att familjen i ett samhällsperspektiv kan se ut på många olika sätt där omständigheterna gör att det inte är de biologiska föräldrarna som bygger upp den. Det väsentliga är att det är en liten gemenskap som för personerna som ingår i den utgör en skyddsvall mot den stora världen utanför:

"Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn."

Så kan det förvisso vara. Men oberoende av hur familjen i praktiken ser ut, så kan den hämta sitt ideal från familjen i Nasaret: Öppenhet, tjänande, kärlek.

Och han har antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa...

Jag var på midnattsmässan i Katolska domkyrkan på julnatten. Hemkommen hann jag se slutet på mässan från Vatikanen med påven på TV. På Juldagen var jag i högmässan kl 11.00 med biskop Anders Arborelius. Det känns stort att få vara med och fira denna för vår kristna tro centrala händelse. Det är gott att vara med familj och anhöriga på julen, men det känns också stort att vara med om att kollektivt fira denna för vår tro centrala händelse: Att Gud blivit människa. Kyrkan var fullsatt både på midnattsmässan och på juldagen. Biskop Anders sade att han önskade vi skulle begrunda hur nära Gud kommit oss människor genom detta nyfödda barn. Gud blev människa, kom in i vår värld. Vad innebär det för oss?

Nu under jultiden hör vi evangeliet förkunnat i ord. Det är viktigt, men lika viktigt är att förkunna evangeliet i handling. Vi kristna är kallade att genom kärlekens gärningar förkunna Guds kärlek till alla människor. Detta är vi ofta dåliga på. Vi går i kyrkan, lyssnar till evangeliet, och sedan går vi hem och lever ett liv i vårt materialistiska överflöd och glömmer vår nästa som behöver en hjälpande hand.

Vi har fått ett öppet brev från Taize-bröderna förmedlat av dess ledare broder Alois Loser. Det skrevs under ett möte i Kenya och kan inspirera oss att göra det vi kan för att bygga fred och förmedla kärleken.

Jag citerar ur brevet (fritt översatt):

"Profeten Jesaja skrev: 'De som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas' (Jes 40:31). Fler och fler människor tycks oförmögna att finna denna kraftkälla. Även namnet Gud förvanskas och missförstås eller också glöms det bort helt. Finns det ett samband mellan den tappade tron och förlusten av känsla för livet? Hur kan vi ta bort hindren, vilka de än är, som hindrar källflödet? Helt visst genom att vara uppmärksam på Guds närvaro. Där finner vi hopp och glädje. Så börjar källan flöda på nytt, och vårt liv får mening. Vi får förmåga att ta ansvar för vårt liv - att ta emot det som en gåva och i vår tur ge det vidare till dem som anförtrotts oss. Även om vår tro är liten, så händer ändå något med oss, en omvändelse då vi inte längre är centrerade helt på oss själva. Genom att öppna vårt hjärtas portar för Gud, så förbereder vi vägen för Gud att komma till oss.

Ja, Gud är närvarande i varje person, troende som icke-troende. Bibeln beskriver på sin första sida hur Gud blåser sin ande in i människan. Varje människa är inbjuden att fråga sig själv: Vilket steg framåt kan jag ta nu? Det handlar inte nödvändigtvis om att "göra mera". Vad vi är kallade till är att älska mera. Och eftersom kärleken kräver hela vår varelse för att uttrycka sig, så är det upp till oss att finna det sätt varpå vi kan vara uppmärksamma på våra medmänniskor som behöver oss, och att börja med det här och nu. Vi kan inte göra allt, men det lilla vi kan göra måste vi göra." Läs hela brevet (engelsk text). 

Benedikt XVI: Skapelseordningen inte queer

Vi firar Kristi födelses fest, och Kristendomens budskap är fred på jorden och Guds kärlek till alla människor. Det gäller varje enskild människa, oberoende av status, ras, kön, sexuell läggning, om du är sjuk eller frisk, rik eller fattig: Du är älskad som den du är, du är värdefull, du är sökt av Gud (Jfr Joh 3:16).

Påven har inför julen träffat sin stab, kurian och hållit ett tal som offentliggjorts. Han talade om gender-teorier som relativiserar könen på ett sätt som inte överensstämmer med Kyrkans syn. Som vanligt när påven säger något om sexualitet, så vinklar gay-organisationerna i samverkan med medierna det hela på ett sätt som får det att verka som om påven och Kyrkan inte respekterar homosexuella, vilket inte är sant. Vad sade påven egentligen?

 "Det är inte omodern metafysik när Kyrkan talar om människan som man och kvinna och vill respektera denna skapelseordning", sade han. Påven menade att denna slutsats har kyrkan kommit fram till genom sin tro på Skaparen och genom att lyssna till skapelsens språk. Att förakta detta är självdestruktivt för mänskligheten, menade påven och varnar för de tankesystem som under gender-vetenskapens täckmantel vill relativisera könen. Termen "gender" framförs ofta som ett sätt att relativisera könen vilket för människan bort från det hon är skapad till. Människan vill vara sitt eget projekt, skapa sig själv och bara utifrån sitt själv-emanciperade jag bestämma över sig själv. Påven sade att ett sådant förhållningssätt är att leva i motsatsförhållande till sanningen, i motsats till Skapar-anden. Precis som vi strävar efter att bevara naturens eko-system, så behövs det en "människans ekologi" som består i att respektera den mänskliga personens natur, och de två könen, manligt och kvinnligt. Benedikt XVI förklarade att teologerna har "identifierat äktenskapet, vilket kan sägas vara livs-länken mellan man och kvinna, såsom ett skapelsens sakrament instiftat av Skaparen."

 Det är helt felaktigt som det sades i nyhetsrapporteringen att påven skulle ha sagt att homosexuella handlingar är destruktiva och jämfört dem med miljöförstöringen. Det skulle vara helt orimligt att fokusera på just detta. Visserligen är det sant att Kyrkan har en syn på sexualitet som är långt ifrån det synsätt som är rådande i det sekulariserade samhället enligt vilken sexualiteten hör hemma inom äktenskapet, och där också otrohet, sex före äktenskapet, utnyttjande och förtryck inom äktenskapet m.m. betraktas som synd liksom girighet, mord, stöld, diskriminering etc. Den kristna erfarenheten bejakar att vi alla är syndare och behöver den förlåtelse och upprättelse som Kristus förmedlar. (Jfr Rom 3:23). Om påven ville lyfta fram några "synder" som är särskilt destruktiva för mänskligheten, så vore det nog inte homosexuella handlingar som sådana han skulle välja, utan betydligt värre saker.

Nej, vad påven avsåg var gender-teorier enligt vilken könen inte existerar utan endast är sociala konstruktioner. Detta är fel, menar påven och ger inte uttryck för något annat än den syn på dessa frågor som hela kristenheten i alla tider delat. Att inte rakt av acceptera nya gender-teorier är inte liktydigt med att diskriminera personer som har en annan sexuell läggning den heterosexuella. F Federico Lombardi, talesman för Vatikanen bekräftar enligt the Guardian att påvens intention inte var att attackera homosexualitet  i sitt tal, utan han talade mera generellt om genderteorier som förbiser den fundamentala skillnaden mellan man och kvinna som är inneboende i skapelsen och istället fokuserar på könet som kulturellt betingad konstruktion.

Videolänk till påvens tal. Zenith

Maria Hasselgren, Katolska stiftets informationssekreterare intervju i Sveriges Radio

Maria Hasselgren: Nunnor och kvinnor med slöja - den som tar avstånd från sexualnormen blir utfryst i Sverige (artikel på Newsmill)

 Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, Dagen, SvD

Johannes Paulus II: Kroppens teologi 

Solidaritet med våra orientaliska katoliker

 När Jesus föddes i Betlehem förändrades världen radikalt. Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord och den gudomliga kärleken och freden skulle spridas på jorden. Det är viktigt att vi konkret i handling visar detta, sade f Raniero Cantalamessa i sin adventspredikan.

Biskop Anders Arborelius, som 29 december firar 10-årsjubileum som biskop, skriver samma sak på Katolska stiftets hemsida: Det är viktigt att vi kristna visar varandra konkret att vi hör ihop som bröder och systrar i tron. Jesus inbjuder oss att visa varandra solidaritet och medkänsla. Biskopen uppmärksammar speciellt den stora gruppen orientaliska kristna som tvingats fly från sina hemländer:

I den del av världen där Gud blev människa, Mellanöstern, finns många konflikter och stora mänskliga lidanden. En av de tragiska följderna av denna konfliktsituation är att fler och fler kristna lämnar denna del av världen. I snart två tusen år har det funnits kristna här, men aldrig har deras existens varit så hotad som i vår förment upplysta tid. Många av dessa kristna har kommit till vårt land för att söka sig en tryggare tillvaro. De finns mitt ibland oss. De kommer från det Heliga Landet, från Irak, Syrien, Libanon etc. Det är viktigt att vi under jultiden, då Jesus kommer till oss som fredens furste, ber om fred och rättvisa, om försoning och en bättre framtid för dessa länder, så att de kristna vågar leva kvar där. Ett sätt att visa vår solidaritet med de kristna från dessa länder är att delta i de gudstjänster som de firar i vårt land. Läs mera...

Exempel på gudstjänster med orientalisk liturgi under julen:

• Torsdag 25 december:   syrisk-katolsk liturgi kl. 16.00, Upplands-Väsby
• Fredag   26 december:   kaldeisk liturgi kl. 16.00. Linköpings Domkyrka
• Söndag  28 december:   kaldeisk liturgi kl. 11.00, Johanneskyrkan, Södertälje
• Söndag  28 december:   syrisk-katolsk liturgi kl. 17.00, S:t Ansgar, Södertälje
• Måndag  5 januari: maronitisk liturgi kl. 22.00, Sätra kyrka.

I sitt tal till i samband med mottagandet av den nya svenska ambassadören i Vatikanen, ulla Gudmundsson uttryckte också påven sin tacksamhet att Sverige tar emot många flyktingar, särskilt från Irak och ger dem en fristad här och tillåter dem att utöva sin tro.

Maria lär oss föda fram Jesus i vårt liv

 F Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant ger predikningar i samband med advent. I sin sista adventbetraktelse reflekterade han över att bereda rum i vårt inre så att Jesus kan födas i vårt hjärta. Han höll sin predikan i närvaro av Benedikt XVI och kardinalerna i påvens stab. Här är några av huvudtankarna i hans predikan:  

När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna: Med evangelisten Paulus går vi Kristus till mötes. Vi är Kristi mödrar när vi bär honom i vårt hjärta och i vår kropp genom att med rent och uppriktigt samvete praktisera den gudomliga kärleken .

F Cantalamessa citerade Franciskus  av Assisi: Vi föder fram Jesus genom att handla på ett kärlkesfullt sätt, så att vårt arbete helgas och lyser som exempel för andra. St Franciskus säger att vi är havande med Kristus när vi älskar honom med uppriktigt hjärta och med ett samvete inriktat på rättfärdighet, och vi föder fram honom när vi utför kärlekens gärningar i i världen.

För St Bonaventura är själen havande med Jesus när man otillfredställd med det liv man lever i helig inspiration och med helig glöd resolut tar avstånd från dåliga vanor och sådant som är fel i ens liv. Den helige Ande inspirerar oss till detta, och genom den helige Andes nåd bli vi liksom andligt havande med det nya livet i Kristus. Kristus har blivit avlad i oss.

Guds Son blir född i vårt hjärta när själen, med Guds hjälp och god vägledning utvärderar och utväljer det goda och rätta ("make a right discernment"), och genast handlar och lever i enlighet med detta. Detta är en mognadsprocess. Ofta anar vi vad som är den rätta vägen, men väljer den inte konsekvent, utan tvekar för att vi är rädda att misslyckas.

F Cantalamessa understryker att det är viktigt att det nya livet i Jesus tar sig uttryck i en sinnesändring som leder till konkret handlande, att vårt liv och våra vanor konkret ändras. Om vi inte handlar konkret i enlighet med vår erfarenhet av Jesus är Jesus visserligen avlad inom oss, mottagen i  vårt inre, men inte framfödd. Det kan som i så många fall sluta med andlig abort. Om du beslutar dig för att ändra ditt liv och din livsstil, att bli fattig i anden och ödmjuk och som Maria bara söka Guds nåd, utan att bekymra dig om hur människor ser på dig, så måste du, skriver St Bonaventura, rusta dig själv med mod, för det kommer du att behöva.

F Cantalamessa utgår i sin predikan från Guds moder och uppmanar oss att denna jul ta hennes exempel som utgångspunkt för att ge våra liv en ny andlig inriktning: Att verkligen både vara havande med Jesus i vårt hjärta och föda fram honom genom kärlekens gärningar. Läs hela predikan å engelska.

Hammar, Krook, Bonnier och bilderna

 I ett tidigare inlägg skrev jag om vissa prästers benägenhet att stödja blasfemiska bilder av Jesus, som Jesus i en erotiskt laddad scen med Johannes döparen, Jesus på korset med mussepigg-huvud eller Jesus på korset med en naken kvinnokropp. Kyrkan kan inte värja sig mot att konstnärer exploaterar bilden av hennes Herre på detta sätt, men Jesus tål att utsättas för detta, han har ju blivit utsatt för värre förnedring än så, och jag håller med Bitte Assarmo som skriver i Världen idag: "Naturligtvis spelar dessa trendanpassade platta utställningar ingen roll i det långa loppet. Faktum är att banaliteten i dem snarare för människor närmare den traditionella kristendomen... Så kanske kan Uppenbar(a)t ändå bli till viss nytta, då den väcker längtan efter den rena bilden av Guds son..."

Däremot kan man fråga sig varför vissa av Kyrkans män och kvinnor är så angelägna att föra in sådana nya bilder i den kyrkliga kontexten. Skall inte Kyrkan och dess herdar stå för den rena, traditionella Kristusbilden? Är det inte det som är essensen av vad Kyrkan vill förmedla och som människor intiutivt längtar efter och behöver?  Åke Bonnier motiverar sitt stöd för de blasfemiska bilderna med att Jesus så helt identifierar sig med vår mänskligt fallna natur, att Kristus själv blir som en av oss. Detta är delvis en riktig teologisk tanke, men som här förs ett steg för långt, och då blir det fel. Stanley Sjöberg sätter ord på problematiken i en debattartikel i Dagen:

"I den större delen av den kristna gemenskapen innebär teologin om Kristi försoning att Jesus tog vår skuld och vårt straff, men att han också i dödsriket besegrade djävulens makt som "åklagaren" för att ge frälsning till oss alla. Det här är en övertygelse bland katolska teologer, ortodoxa och evangeliskt kristna genom hela historien och det som predikas globalt överallt där tron på Jesus förkunnas.
I Europa har dock en omskrivning av försoningsteologin allt mer börjat dominera. Det har blivit vanligt att försoningen framställs som ett accepterande av oss människor sådana vi är, utan behov av att bekänna skuld och behöva förlåtelse. Det är en nedmontering av trons värdegrund, då försoningen dessutom skulle innebära att Gud själv blir som vi och att Jesus kom för att göra synden acceptabel inför Gud."

Det tycks som om accepterandet av dessa för traditionellt troende kristna stötande Jesus-bilder hänger ihop med en liberalteologisk hållning, i vilket fall hör Åke Bonnier till den som inte sticker under stol med att han omfattar en sådan kristendomstolkning, men uttrycker ändå en acceptans för dem som omfattar en mera traditionsenlig kristen tro.

Sekulär ateism i desperat kamp mot kristendom och religion

 Bra professionell journalistik skall präglas av kunnighet om fakta, saklig analys och respekt för att människor är olika och tänker olika och inte låta personliga känslor äventyra den journalistiska objektiviteten. Politikerbloggens herrar Alsén och Svensson tycks i allt väsentligt sakna dessa egenskaper. I känslomässiga starkt värdeladdade, närmast hatiska påståenden kastar de sig över Livets Ord och vissa namngivna personer. Man påstår att Livets Ord är en destruktiv sekt, att absolut lydnad krävs, att man som Livets Ord-medlem tar man avstånd från resten av samhället etc.

Förr om åren fanns vissa sådana tendenser, men även då var den journalistiska förföljelsekampanj som drevs mot Livets Ord betydligt överdriven. Som alla nya kristna rörelser så har Livets Ord haft sina barnsjukdomar, men idag har både Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman utvecklats till ett kristet samfund i kristendomens huvudfåra. Uppsala-församlingen är med i Uppsala Kristna råd, man har en ekumenisk inriktning med bra samarbete med övriga delar av det kristna ekumeniska Sverige. Jag har själv deltagit i flera arrangemang som anordnats av Livets Ord, bl.a. dess Europa-konferens som har en bred ekumenisk prägel med talare från olika samfund från hela världen.

Politikerbloggsherrarna är verkligen helt fel ute med denna bredsida med respektlösa osakliga personangrepp. Ulf Ekman och andra namngivna personer har säkert sina svaga sidor också som de behöver jobba med. Ulf är t.ex. en entusiastisk och positiv person med talets gåva, baksidan av detta kan givetvis vara att man upplevs som maktfullkomlig, och saklig kritik är givetvis viktig.

För den som vill känna Ulf Ekman bortom de negativa förtalskampanjerna rekommenderar jag att läsa Siewert Öholms intervjubok Pastor Ulf som kom ut sommaren 2008. Den är faktiskt bra. Boken tillhör inte genren kritiskt granskande journalistik, och låter historien komma till till tals som den berättas av Ulf Ekman och de personer som varit med. Den ger en annan och mera positiv bild av Livets Ord och Ekman än den som kommit fram i den negativa förtalskampanjen, ja en så positiv bild att det tydligen retar många journalister, nu senast Politikerbloggens Niklas Svensson som kallar Siewert Öholm hjärntvättad. Men boken är bra - läs den själva och bilda er en uppfattning!

Livets ord står för en kristendomstolkning som håller fast vid den grundläggande uppenbarelsen så som den formulerats i Kyrkans trosbekännelser och ansluter sig därmed till majoriteten av världens kristna, katoliker, ortodoxa, pingstvänner, evangelikala och stora delar av lutherska kristna men avvisar en s.k. liberalteologisk uppfattning som ifrågasätter stora delar av det klassiska tros-innehållet. För några tiotal år sedan klassades kristendomen och religionen som död, Ingemar Hedenius m.fl. gick till storms mot kyrkan och prästerna som fick se sina positioner hotade. Motståndet var ganska lamt, och man kan säga att sekularismens filosofer vann den första matchen. Kyrkan mår emellertid bra av kritik, det gör att man skärper sina argument, och trots allt negativt som skrivs om kyrkan och religionen idag, så är den på bred frammarsch. Kristna är inga oförnuftiga bakåtsträvare, de lever mitt i världen och bidrar på många olika sätt till ett humanare och bättre samhälle, trots vad alla kristendomens belackare säger. Jag tror att angreppet på Livets Ord i själva verket är ett angrepp på hela den levande kristna kyrkan som mot alla undergångsprofetior lever kvar och växer sig starkare i samhället. Den sekulära ateismens förespråkare har svårt att acceptera detta och har egentligen inga bra argument, därför slutar det i osakliga personangrepp och diffusa illa underbyggda negativa omdömen som nu på Politikerbloggen. 

I skrivande stund får jag dagens nummer av DN, där ser jag att de tre programledarna för Halal-tv skriver en artikel där de försvarar sig mot de många negativa påhopp de fått från journalistkåren. Det sätter in hela frågan i ett större perspektiv. Det finns i vårt svenska sekulariserade samhälle bland journalister och ledande samhällsdebattörer en ovana att umgås med människor som tar sin tro på allvar. I folkdjupen däremot tror jag det finns en helt annan öppenhet för tron och Jesus. Annars skulle det inte se ut som det gör t.ex. i S:ta Clara kyrka i Stockholms city, i Katolska domkyrkan vid Medborgarplatsen , i Filadelfiakyrkan vid S:t Eriksplan och många andra kyrkor som söndag efter söndag fylls med människor som firar gudstjänst och som tar sin tro på allvar och som samtidigt vill leva som aktiva ansvarstagande medborgare i vårt samhälle och förmedla något av den kärlek de mött i Jesus.

Läs vad Stefan Swärd skriver om politikerbloggen.

S:ta Clara kyrka en levande kristen församling

 

I söndags var jag i S:ta Clara kyrka, inbjuden att fira Carl-Erik Sahlbergs 40-årsjubileum som präst. Det var en fantastisk fest, hela kyrkan full på högmässan och sedan  fest med mat och tal och underhållning. Carl-Erik Sahlberg kom till S:ta Clara kyrka för tjugo år sedan, och som kyrkoherde där har han förvandlat denna storstadsförsamling till en levande kristen gemenskap, öppen för de mest behövande i samhället med en aktiv social verksamhet för hemlösa, prostituerade, missbrukare och andra människor på samhällets skuggsida.

Han har samlat kring sig många volontärer, organiserade i EFS-föreningen S:ta Clara kyrkas vänner som som nu upprätthåller verksamheten i församlingen, och tack vare dessa kan kyrkan fortsätta att hålla öppet i dessa tider då den ekonomiska krisen tvingar storstadsförsamlingarna att dra ner.

Detta är en kristendom som verkligen följer i Jesu spår. Jesus drog till sig de allra mest behövande och utstötta i samhället, och de flockades kring honom, så är det också i S:ta Clara kyrka. Carl-Erik är i sitt hjärta också ekumenisk, diakonin känner inga samfundsgränser, och den helige Ande, som han vittnar om är kraften som hjälpt honom i hans gärning som präst, känner heller inga samfundsgränser. Genom åren har vi inom karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan haft mycket samarbete med S:ta Clara och Carl-Erik, ett samarbete som varit mycket givande. Många gratulanter kom till festen från hela den ekumeniska kristenheten i Sverige. Carl-Erik har ett hjärta för var och en och är en stor inspiratör.

I samband med valet till ny ärkebiskop var han en av de nominerade. Om han blev vald hade säkert biskopshuset i Uppsala förvandlats till en plats för hemlösa och behövande, i samma anda som biskop Isidor i Sevilla på 600-talet om vilken det berättas att han hade ett stort socialt engagemang, och att man nästan inte kunde komma in i hans hus på grund av alla krymplingar och fattiga som han gav beskydd åt.

Frågan om liv och död ingen privatsak

 P C Jersild, mångårig förespråkare för eutanasi ser sig föranledd att i DN kritisera Göran Hägglund för att han inte är lika positiv till att utreda frågan om "läkarassisterat självmord" som Statens medicinetiska råd som i en skrivelse till regeringen föreslagit att detta ska legaliseras i Sverige och kunna tillämpas på liknandesätt som i Schweiz och i Oregon, USA.

Skrivelsen bygger på en promemoria – Patientens möjligheter att bestämma över sin död – utarbetad av en intern arbetsgrupp inom SMER, Daniel Brattgård (sjukhuspräst), Niels Lynoe (professor i medicinsk etik vid KI) och Barbro Westerholm (läkare, riksdagsledamot för Fp).  Det är ingen tvekan om att detta är första steget i en strategi som syftar till att införa aktiv dödshjälp i Sverige.

Jersild tycks inte ge mycket för de överväganden som Göran Hägglund bygger sina ställningstaganden på: "under den kristna kärlekens täckmantel" påstås Hägglund vilja "neka människor full autonomi vid livets slut". Detta är en blåögd och förenklad beskrivning av verkligheten. Vem vill förneka människan autonomi och självbestämmande? Verkligen ingen. Men det är inte detta frågan handlar om. Förespråkarna för dödshjälp inser också att det inte är så enkelt, eftersom man i förskönande termer försöker skriva om det som det handlar om i syfte att göra opinionen mera välvilligt inställd. Istället för att döda eller att läkaren skall hjälpa patienten att begå självmord talar man om "självvalt livsslut", och de som inte inser att detta är självklart anklagas för att vara emot grundläggande mänskliga rättigheter. Argumentationen känns igen från abort-debatten och debatten om könsneutrala äktenskap. Det är precis tvärtom: Frångår principen om livets helgd leder det till en urholkning av människovärdet. Obönhörligen är man ute på ett sluttande plan. På dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet snarare än dödlig sjukdom ligger bakom fler av de assisterade självmorden. Jag arbetar själv som psykiatriker, och inom psykiatrin lägger vi stor vikt vid ett självmordsförebyggande arbete och läkarassisterat suicid går stick i stäv med detta. God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. DÄR GÅR EN GRÄNS SOM MÄNNISKAN INTE BÖR ÖVERSKRIDA. Att biträda vid självmord är definitivt inget som ingår i god läkaretik.

Enligt SMER skall en förutsättning för läkarassisterat självmord vara att patienten befinner sig i livets slutskede. Men ”livets slutskede” visar sig vara ett tänjbart begrepp. SMER anser att även patienter som inte är omedelbart döende men som lider av svår och plågsam sjukdom bör komma i fråga.

De som ivrar för eutanasi talar ofta  om patientens autonomi och rätt att välja själv, men detta är motsägelsefullt. Hur stor är valfriheten i dessa kritiska situationer i livets slut? Och om dödshjälp blir tillåthet, kommer då inte gamla och handikappade att känna en press på sig från samhällets sida att begära detta? Och frågan varför människor hyser önskan att dö förbigås utan närmare analys. Som skäl till att man önskar dö för egen hand framförs ofta att man är rädd för att utan att kunna påverka sin situation utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder och få bristande palliativ vård och omsorg i livets slut. Varför inte då istället plädera för bättre palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård skall kunna avbrytas. I SMER-skrivelsen sägs att man önskar stärka anhörigas möjlighet till samråd, och argumenterar då för att patientens hypotetiska vilja skall beaktas om patienten själv inte kunnat yttra sig. Vad är detta? Hur förenligt är detta med talet om patientens självbestämmande? Vilken ångest och otrygghet kan detta inte orsaka hos äldre patienter som blir svårt sjuka? Man blir prisgiven åt andras önskningar.  

I tidskriften Signum har några tidigare medlemmar i SMER, Erwin Bischofberger Barbro Carlsson Sture Gustafson tagit upp ämnet och undrar om SMER påtagit sig en ny roll som argumentgivare för nya trender i samhället:

Det är uppenbart att SMER genom sin skrivelse till regeringen överskrider de hittills gällande etiska och juridiska gränserna. Det är alltid frestande att flytta gränser från ett restriktivt till ett mer öppet revir. Att låta enskilda personer löpa linan ut till dess yttersta gräns är en konsekvens av det individcentrerade samhälle i vilket vi lever. Att tilllåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och speglar denna tids anda. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, kan man inte blunda för. Hippokrates, vars läkaretiska ed förbjuder läkare att ge patienter något dödande gift, tycks ha spelat ut sin roll. Statens medicinsk-etiska råd har till uppgift att belysa medicinsk-etiska frågor ur ett samhällsperspektiv, inte att vända kappan efter vinden. Vi känner oro för att SMER blir ett organ för att legitimera i stället för att ifrågasätta. Genom de här framlagda dokumenten, liksom i SMER:s oreserverade godkännande av KUB-test (en riktad form av fosterdiagnostik), har rådet mer kommit att fungera som ”AB Argumenta” än som advocatus diaboli (djävulens advokat). Vi ifrågasätter om rådet därmed fullgör sina uppgifter.

I en artikel på SVD Brännpunkt kommenterar samma författare SMER´s skrivelse:

Vi menar att Smers skrivelse till regeringen liksom arbetsgruppens promemoria kännetecknas av en förenklad syn på vad självbestämmande innebär samt en total brist på konsistens i tillämpningen av autonomins innebörd. Patientens rätt att bestämma över all behandling i livets slutskede är den princip på vilken Smers ställningstagande vilar. Rådet drar paralleller mellan det självbestämmande som råder i sjukvården i stort och vården i livets slutskede. Det är rimligt att patientens vilja ska beaktas även när livet lider mot sitt slut. Däremot haltar jämförelsen vid ”självvalt livsslut”. Då begär nämligen patienten en insats av sjukvården med syfte att få dö. Autonomi får inte innebära att patienten ska kunna kräva en viss behandling, allra minst om den ligger utanför den uppgift som sjukvården alltid haft, och förhoppningsvis alltid kommer att ha.

Samtidigt naggar Smer autonomin i kanten. Arbetsgruppen skriver: ”Om patienten inte är beslutskapabel och det inte finns något vårddirektiv bör man försöka ta reda på vilka patientens värderingar och önskemål skulle ha varit om patienten hade kunnat yttra sig, så kallad hypotetisk vilja, och sedan respektera denna vilja.” Den ”hypotetiska viljan” är svårförenlig med patientens självbestämmande. Dörren är öppen för icke frivilliga åtgärder syftande till patientens död. Risken är särskilt stor för vissa patientgrupper exempelvis människor med demens, hämmad förståndsutveckling och för barn....

Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande. Vårt alternativ till assisterad suicid är en väl utbyggd palliativ vård som avser att befrämja samhällets ansvarstagande. Smers uppgift är att belysa medicinetiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv. Vi undrar om rådet fullgör sitt uppdrag.

Det är förenklat  och ytligt att hävda att döden bara är en människas ensak. Vi lever alla i relationer till andra människor och påverkas av det. När någon begår berörs familjen starkt, liksom vänner och arbetskamrater. Om läkarassisterat självmord blir praxis handlar det också om vårdpersonalens ställningstaganden och i förlängningen hela förtroendet för sjukvårdens uppgift att rädda liv.

Den kristna trons bilder och bortom bilderna

 Mycket av de heta debatterna och konflikterna inom kristenheten i Sverige de sista åren har handlat om bilder och hur bilder skall tolkas. Hur bundna är vi av de bilder som den kristna traditionen givit oss, och hur mycket är vi fria att experimentera, nytolka? Ecce Homo-debatten handlade om detta. Å ena sidan stod de som menade att det är att skända Jesus och vanhelga det heliga rummet att visa Jesus i samband med homoerotiskt strakt laddade bilder. Å andra sidan stod de som menar att Jesus inte kan låsas in i traditionella schabloner, han tillhör alla människor. Även om bilden av Jesus i den starkt erotiskt laddade situationen med Johannes döparen inte är sann, så är det tillåtet att experimentera med Jesus-bilden på detta sätt. Nya och överraskande bilder hjälper oss att bryta gamla schabloner, vilket hjälper nya grupper att ta till sig Jesus, särskilt de som känt sig utstötta från en dömande kyrka, så verkar de resonera som tagit in Ecce Homo-utställningen i det kyrkliga rummet.

Förre domprosten i Stockholm, Hakon Långströms avgång samt debatten mellan pastor Stanley Sjöberg och nuvarande domprosten i Stockholm Åke Bonnier i samband med Jesusmanifestationen 2009 handlar också om bilder. Hakon Långström lämnade sin tjänst i protest mot Svenska kyrkans stöd till utställningen Uppenbar-(a)t där Jesus bl.a. framställdes med ett ansikte av Musse Pigg och en naken kvinnokropp. Åke Bonnier försvarar nu Svenska kyrkans stöd till denna utställning, vilket upprört Stanley Sjöberg som säger till Världen idag: "Jag blev mycket förvånad över att Åke Bonnier både har accepterat att finnas med i ledningen för Jesusmanifestationen 2009 och samtidigt försvarar att Jesus blev så förrådd och utsatt för vanheder" Åke Bonnier kommenterar på sin blogg:

"På onsdag ska jag träffa den övriga ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. Vi planerar en dag til Jesu Kristi ära utifrån Johannes 3:16: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Dessa ord bärs jag av i full respekt för att andra tycker och tror annorlunda. Dessa ord motsäger på intet sätt uppfattningen om att Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, möter på många olika sätt... jag är glad över att få manifestera min Herre och Frälsare också i Jesusmanifestationens sammanhang."

Domprost Åke Bonnier är glad över att tillsammans med övriga kristenheten  delta i Jesusmanifestationen. Detta är glädjande eftersom det officiella engagemanget från Svenska kyrkan var svagt vid den tidigare Jesusmanifestationen. Något skulle fattas om inte Svenska kyrkan skulle vara aktivt närvarande i detta sammanhang. Hur försvarar då domprosten sitt stöd för utställningen Uppenbar-(a)t? Han skriver:

...utställningen med en lång rad olika Jesusbilder, i sitt sammanhang, var en oerhört stark utställning som pekade på att Jesus möter i de marginaliserade, i de svaga, i de utnyttjade. Jesus Kristus går inte att fånga in i några bilder helt och fullt - vare sig det handlar om klassisk kristen konst eller mer moderna uttryck. Men den utställningen hjälpte många att få reflektera i vidare vyer över Kristusbilden...   Jesus säger: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' (Matt 25:35-36) De orden speglar en hel del av utställningen. Sen fanns det också andra bilder som talade om det hårda och tuffa i tillvaron. Mången gång har kyrkorna förvandlat Jesus till den krävande och dömande - den som skickar till helvetets eviga plågor. Jag vet att det finns ett stort antal bibeltexter (också i Matt 25) som talar om den eviga elden. Men liksom många bibeltolkare ser jag dessa texter som ett uttryck för det allvar med vilket vi har att leva våra liv - att vi inte ska förspilla livet. Men, som dem som följt min blogg sett och ibland kommenterat, är jag inte en bibelfundamentalist. Texterna måste tolkas och tolkas in i vår egen verklighet och förstås med kärleken och medmänskligheten som grundmönster - ett grundmönster som också Jesus själv var bärare av.

Förre ärkebiskopen i Svenska Kyrkan, K G Hammar tillhör väl dem  som mest fått kritik för att relativisera de traditionella bilderna av Jesus och den  kristna tron. I lördags medverkade han i ett mycket intressant samtal om våra bilder av himmelen i TV-programmet Annas eviga. Övriga samtalsdeltagare var Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö.

Jag menar att båda lägren har sina poänger. Visst måste kyrkan äga och förvalta den kristna tron, och välja vilka bilder man framställer som mest autentiska för att förmedla evangeliet. Å andra sidan är människan alltid nyfiken, tänker själv och vill fördjupa förståelsen, därför kommer varje ny generation alltid att ifrågasätta och försöka förstå utifrån sina egna speciella förutsättningar. I detta spänningsfält mellan tradition och nytolkande utvecklas också den kristna tron. Kyrkan förvaltar inte bara en tradition, hon förvaltar ett evangelium (glädjebudskap) som nytt och fräscht är adresserat till varje ny generation genom alla tider. Utan att förvanska det arv kyrkan förvaltar måste hon därför också intressera sig för sin tid och hitta det sätt som man bäst kan kommunicera evangeliet på här och nu. Jesus var mycket direkt i sin kommunikation till den tidens människor, särskilt de fattiga och behövande som flockades kring honom. Det direkta sättet att kommunicera måste dagens kyrka också hitta i förhållande till vår tids människor.

Andra Vatikankonciliet var ett steg på vägen i strävan att anpassa Katolska kyrkan till att kommunicera med den moderna världen. Konciliets intentioner har långt ifrån ännu fått praktisk genomslagskraft i kyrkan. Varken en liberalteologisk teologi som slänger ut det mesta av det traditionella trosinnehållet eller en starkt fundamentalistisk tro som bortser från tolkningsmomentet tycks kunna vinna en större anklang hos dagens människor. Båda sidor i denna debatt har viktiga poänger i det de framför. Det är en livsviktig debatt som förs, låt samtalet fortsätta i full respekt för varandra och låt inte skyttegravarna bli för djupa.

Mera om katolsk syn på bibeltolkning.

Mera om Kristus-bilden enligt katolsk tro.

Besvärjelser eller praktisk handling för klimatet?

 FN´s klimatmöte pågår just nu i Poznan. En av deltagarna är Stefan Swärd. Han konstaterar att de flesta delegaterna, representerande världens stater är gubbar klädda i mörka kostymer och slips. Ingen variation här inte, och ingen jämlikhet mellan könen. Stefan oroar sig för att det skall hända för lite:

"... Och gubbarna pratar år efter år om hur problemen ska lösas, men inte särskilt mycket händer i praktiken. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga år för år. Är inte kreativiteten större i världspolitiken än valet av klädsel?"

Risken är att det stannar vid besvärjelser. Betydligt mera variationsrikt, men lika mycket besvärjelser var det i Uppsala Domkyrka under det interrreligiösa klimatmötet som  ärkebiskop Anders Wejryd kallat till. Journalisten och prästen Helle Klein skriver entusiastiskt i Aftonbladet:

"Under de stora valven i Uppsala domkyrka i fredags kväll reciterades hymner på hebreiska, arabiska, sanskrit, samiska och engelska. En stor jord tillverkad av mossa bars fram i en procession av barn. Vi reste oss för jord-en och barnen och framme vid altaret signerade de religiösa företrädarna miljömanifestet. Den 28 november är från och med nu ett historiskt datum. Det borde årligen bli en dag i kyrkorna, buddisttemplen, moskéerna och synagogorna för miljö, mångfald och mod. Vi tänder våra ljus och skingrar mörkret. Det trotsiga hoppet lever. Världen går att förändra."

Det var förvisso mycket bra och kloka synpunkter som skrevs ner i det miljö-manifest som undertecknades av de religiösa ledarna på altarbordet i Uppsala domkyrka, men det återstår att se om detta leder till större handlingskraft än de mörkklädda kostymmännens besvärjelser i Poznan. Men själva ansatsen, att troende kristna utifrån evangeliet på ett praktiskt sätt engagerar sig för miljön är viktigt.  Katolska kyrkan med ett 80-tal biskopar, Caritas Internationalis och andra organisationer i spetsen har inlett en kampanj i samband med FN´s miljömöte där man framförallt lyfter fram att miljöarbetet måste bedrivas med hänsyn till de fattiga länderna. Detta engagemang är helt praktiskt till sin natur, utan de ceremoniella synkretistiska övertoner som sågs på Uppsala-mötet. Som troende kristna kan vi engagera oss för miljön och samtala med andra människor utan att blanda in religionen, även om engagemanget sker utifrån vår kristna tro och vårt kristna hopp. En sammanblandning av religion och praktiskt miljö-arbete riskerar att inte göra rättvisa åt vare sig det ena eller andra.

Camilla Grepe framlägger i en brännpunktsartikel i SvD ett konkret förslag till Svenska kyrkan för att visa att man nu verkligen lägger allvar bakom orden i klimatmanifestet:

"Svenska kyrkan sitter på en mycket stor förmögenhet. Låt oss därför göra ett tankeexperiment: med sina 25 miljarder att investera i aktier har kyrkan förutsättningar att skapa ett eget enprocentmål för miljön. Detta skulle innebära att man flyttade över en procent av sina aktieinnehav till miljötekniksektorn, förslagsvis från bolag som Chevron Texaco, Statoil, BMW och Walt Disney. Cleantech är idag den vedertagna benämningen på miljöteknikbranschen. Den definieras brett och innefattar olika typer av produkter, tjänster och processer som alla har det gemensamt att de möjliggör en högre effektivitet till lägre kostnad och markant reducerar eller helt eliminerar miljöpåverkan. En enda procent av kyrkans aktieinnehav skulle betyda en investering på 250 miljoner kronor. Det är nästan lika mycket som den totala investeringen i cleantechbranschen under 2006 eller nästan lika mycket som investerades under första halvåret 2008."

Ett utmärkt förslag. Som kapitalförvaltare skall SvK givetvis kreativt använda sitt kapital i samklang med de värderingar man säger sig stå för. Upp till bevis!

Andliga övningar för vår tid

  Ignatius av Loyola grundade Jesuitorden. Ännu 450 år efter Ignatius av Loyolas död är hans Andliga övningar fortfarande en vägledning för många, och intresset för övningarna tycks öka. I S.ta Eugenia katolska församling i Stockholm ges reträtter som baseras på övningarna. Ignatius genialitet låg i att han sakligt och nyktert iakttog andens rörelser och tecknade ner grundregler för att skilja på vad som är från Gud och inte. Övningarna kan för det oinvigde te sig exklusiva, för en andlig elit, men det handlar om principer som är giltiga för var och en som vill vara lyhörd för de strömningar som rör sig i själen. Gerard W Hughes till svenska översatta bok DEN GÖMDA SKATTEN är en guide till övningarna skriven för vanliga vardagskristna.

En människa genomgår utvecklingsfaser i sitt liv: barndom, ungdom, vuxenliv. Det motsvaras av element i den kristna tron: det institutionella elementet motsvarar barndomen, ett kritiskt element motsvarar ungdomens ifrågasättande och frigörelse, och slutligen det mystiska elementet som motsvarar vuxenlivets mognad. Enligt Hughes måste en funktionell tro innehålla en bra balans mellan alla dessa tre element.

Många fastnar i barn-stadiets ofullständiga gudsbilder, t.ex. den stränge iakttagande Guden som bevakar allt, och blir räddhågade, fundamentalistiska och försvarsinställda kristna, eller också tröttnar de på en gudsbild de inte själva kan ta till sig och lämnar aktiv kristen tro bakom sig. Men för den som önskar lämna barn-stadiet och utvecklas som kristen är Hughes bok en utmärkt vägledning.

En metod som Ignatius föreskrev var att meditera över bibeltexter och tänka sig in i scenen, att man är med, att man iakttar vad de olika aktörerna säger och gör och att man själv för samtal med Jesus. Varje kapitel innehåller förslag till bibeltexter att meditera över på detta sätt eller andra praktiska övningar. Boken går igenom de olika reglerna för andlig urskiljning som Ignatius ställt upp. Bara ett par smakprov: Fatta aldrig viktiga beslut under perioder av misströstan. Lika känner igen lika och olika ger konfrontation: Om vårt innersta är Guds-tillvänt åtföljs kreativa känslor handlingar och beslut av frid, glädje och lugn, medan destruktiva tendenser leder till oro. Omvänt, om vårt inre är Guds-frånvänt tröstar och uppmuntrar oss våra destruktiva tendenser, medan de skapande förmågorna inom oss besvärar och oroar oss med samvetskval och skuldkänslor.

Jag läste boken med stor behållning. Jag tycker att Hughes ger oss instrument att tolka de ofta oförsonliga och låsta meningsmotsättningar som finns mellan olika inriktningar inom kristenheten, liksom att hitta instrument för en fördjupad dialog mellan kristendom och sekulariserade moderna människor som är emot kristendomen, inte för att de är motståndare till tro och andlighet, men för att den kristendom de fått presenterad för sig har fastnat i det institutionella.

Det institutionella måste finnas och upprätthållas, det är ingen tvekan om det, och det är Kyrkans herdar och läroämbete som har till uppgift att upprätthålla detta. De flesta kristna kan bejaka detta och förena sin tro med en kritisk, vetenskaplig livshållning. En del inser inte detta, därav protester som t.ex. när den nytillträdde rektorn för Lunds universitet ifrågasattes bara av det faktum att han var kristen.  En del av dagens ateister tycks  vara intoleranta och fördomsfulla åsiktspoliser i full paritet med de värsta avarterna av den religiös fundamentalism som de kritiserar.

Det mystiska elementet måste alltid finnas med i en mogen kristen tro, det är det inre andliga rum vi stiger in i, bortom alla världsliga och politiska diskussioner.

Den integrerade vuxentron måste som sagt innehålla alla dessa olika element för att vara funktionell. Man kan fasta på vilket som helts av dessa olika stadier och därmed blir det obalans. Fyrtiotalist- och femtiotalist-generationen kanske har haft en tendens att fastna i det kritiska stadiet, blivit eviga protesterande demonstranter på barrikaderna, och vill slänga ut allt det traditionella utan att inse att man då slänger ut barnet med badvattnet, sågar av den gren man själv sitter på. Det institutionella elementet är det som ger Kyrkan dess tidlösa stabilitet och överlevnadskraft och förmågan att förmedla evangeliet genom seklerna. Kanske har vi här en bit av förståelsen till varför kristendomen på bara en generation förlorat sin funktion som kulturbärande element, inte bara i Sverige utan kanske snart i hela Europa. En annan bit av förståelsen invänder några, skulle kunna vara att konservativa, fundamentalistiska krafter lagt beslag på kristendomen, vilket framtvingat denna motreaktion. Kanske det, men hur det än förhåller sig, så är det nu tid att alla kristna samlar sig till en ny öppenhet där det kristna budskapet inte slängs över bord, utan fördjupas i de troendes hjärtan och att Kyrkan öppnar sig mot det moderna samhället och kan förmedla evangeliet med en ny kraft som blir verksam och når fram till dagens sekulariserade människor. Detta var väl det egentliga syftet med Andra Vatikankonciliet, ett koncilium vars intentioner kanske bara är genomförda till en bråkdel i kyrkan, kanske det är först nu den förändringspotential som konciliet öppnade för börjar märkas på allvar.

När jag söker efter Gerard W Hughes´namn på internet, så märker jag att han tidigare varit mycket uppmärksammad i Sverige. Det förekommer ett par artiklar om honom i tidskriften Trots Allt som vi nu sorgligt nog hör skall läggas ner. Se här och här.  Jag konstaterar också att han besökte Teologfestivalen i Uppsala i våras och att han då uppskattande uppmärksammades av Helle Klein.

Katolska kyrkan splittrar protestanterna?

 Rubriken är medvetet provokativt satt. Jag syftar på att det finns en ofta höljudd ekumenisk debatt där man tvärsäkert uttalar olika ståndpunkter och fördömanden om varandra, men jag tror att detta sjudande debattklimat på den allkrista svenska arenan i själva verket betyder att Gud gör något på djupet som vi som enskilda människor just nu har svårt att greppa, men som vi bidrar till genom att delta i samtalet. Det ekumeniska samtalet på internet och i den kristna pressen är livligt.

Eftersom Katolska kyrkan på ett helt annat sätt än tidigare kommit i fokus som en jämbördig medspelare på den allkristna svenska arenan, så handlar debatten givetvis mycket om hur man från protestantiskt håll skall se på den Katolska kyrkan, och debatten spänner över hela fältet från oengagerad tystnad eller nyfiken öppenhet till fientlighet och bortdefiniering av Katolska kyrkan från den kristna arenan över huvud taget. Det uppstår också spänningar inom den protestantiska kristenheten mellan dem som är öppna för Katolska kyrkan å ena sidan och dem som är kritiska till närmandet till "Rom". Oberoende av vilken grundinställning man har varierar också debattens kvalitet från rena fördomar, stolligheter och besserwisser-attityder till kunnighet, eftertanke och respekt för dem vars inställning man inte delar.

Jag tror det är bra att samtalet fortsätter trots att den spretar. Hellre en debatt med överdrivna övertoner än ingen debatt alls. Jag tror att man måste "gilla läget" och inse att vi alla döpta är Guds barn som är älskade av Gud, och om Gud älskar var och en av oss, vem är då vi att vi skulle hata eller förskjuta våra bröder och systrar? Dag Selander tillhör dem som försöker se hela spektret och att vi alla, från olika kristna traditioner från norr till söder i vårt avlånga land alla bidrar med våra byggstenar.

Andreas Glandberger ("Andy") tillhör dem som är kritiska till Katolska kyrkan, men han försöker vara det med kärlek och respekt. På sin hemsida presenterar han en bok av Tomas Dixon: "Enhet under Påven?" Frågetecknet antyder att författaren är tveksam till en sådan enhet, men samtidigt antyder frågetecknet att Dixon inte ser verkligheten i svart-vitt, vilket är en förtjänst. Alla kyrkor och samfund mår bra av konstruktiv kritik. Om vi kan komma ifrån hela den svartvita diskussionen om vem som har rätt och vem som har fel och i all ödmjukhet föra samtalet utifrån en grundläggande respekt och ett erkännande att vi alla hör till Kristi kropp så kanske vi kan börja lyssna till varandra och ta in kritik även om det kommer från andra samfund utan att vi behöver känna oss påhoppade och ifrågasatta i grunden.

Dixons tankar som refereras på Andys blogg är intressanta."(Den Romersk-katolska) kyrkohierarkin gör oss små och obetydliga. Vi är inte nog i oss själva, det räcker inte att vi är Guds barn”, skriver Dixon och frågar sig vad det innebär för vår självbild, vår gudsbild och vår demokrati. Även som katolik är det tillåtet och angeläget att reflektera över sådana saker. Och om Katolska kyrkan uppfattas på det sättet, så är det ett problem också för katolikerna, eftersom det försvårar ekumeniken, enheten och evangelisationen.

Men det är ingen sann bild av hur Katolska kyrkan ser på sig själv och sitt uppdrag som Dixon ger. All sann auktoritet och ofelbarhet i kyrkan har sitt ursprung i Jesus Kristus. Det är ett och samma utflöde av Guds frälsande nåd som alla får ta del av, från påven till varje döpt kristen. Alla är vi Guds  barn som har fått ta emot nåden och uppenbarelsen. Denna auktoritet har alla döpta del i genom det allmänna prästadömet. Påven och biskoparna har tjänande uppdrag i kyrkan, och jag vet att både Johannes Paulus II och Benedikt XVI betraktade, betraktar sitt updrag med mycket stor ödmjukhet såsom ett tjänande uppdrag, inte att de vill se upphöja sig själva. Bara Jesus Kristus är kung skulle de säga. 

Låt mig citera Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), artikel 12:

De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27  kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen, ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor...

De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov. Men utomordentliga gåvor bör man inte eftersträva på ett obetänksamt sätt eller ovillkorligt av dem förvänta sig framgång för det apostoliska arbetet: att bedöma deras äkthet och rätta användning tillkommer Kyrkans föreståndare, dem åligger det på ett speciellt sätt, inte att utsläcka Anden, utan att pröva allt och behålla vad gott är. (jfr 1 Thess 5:12, 19-21).

Kan det sägas bättre: Alla nådegåvor, all auktoritet i kyrkan som tillkommer oss alla som Guds barn är ett utflöde av den frälsande nåd vi alla fått ta del av. Vare sig jag är påve eller en mera obetydlig medarbetare i Guds vingård är jag Guds barn och äger frihet och auktoritet genom detta och är kallad att ta ett ansvar och förvalta de gåvor och uppdrag jag fått. Anden håller allt samman och ger oss kraft och visdom att samverka så att kroppen blir en fungerande helhet.

Visst finns det mycket godtycklig maktutövning i kyrkan från präster som missförstår sitt uppdrag, och visst finns det många katoliker (och andra kristna) som inte har förstått att de är Guds fria barn utan abdikerar från ett ansvarigt kristet liv och frivilligt går in i en slags underordnad roll där de understödjer en felaktig hierarkisk bild av kyrkan. Detta måste vi vara öppna med och diskutera. Det är en katolsk diskussion, och det är en allmän-kristen diskussion som jag tror de som är utanför Katolska kyrkan kan bidra mycket till, genom att de ser på detta med friska ögon utan hemmablindhet. Av en slump hittade jag nyligen i min bokhylla en bok med texter från början på 1990-talet. Där hade jag strukit för bl.a. följande vilket kan vara ett inlägg i debatten:

"Det kan hända att någon oavbrutet deltar i kyrkliga föreningsaktiviteter och ändå inte alls är kristen. Det kan också hända att någon enbart lever av ordet och sakramenten och utövar den från tron kommande kärleken utan att någonsin ha visat sig i någon kyrklig rådsförsamling eller styrelse, utan att någonsin ha befattat sig med kyrkopolitiska nymodigheter, utan att ha deltagit och röstat i synoder - och ändå är denna person en sann kristen. Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den i verklig mening mänsklig. Och därför måste allt det i kyrkan som människor skapat förstås utifrån sin rent tjänande karaktär och träda tillbaka för det som är det egentliga och viktiga."

Vem tror ni har skrivit detta? Just det! Kardinal Joseph Ratzinger, då ledare för troskongregationen, nu påven Benedikt XVI. Boken heter Kallad till gemenskapmed undertiteln Att förstå kyrkan idag, och utgavs på bokförlaget Catholica 1997.

Ytterligare en kommentar till det all-kristna samtalet hittade jag slutligen på Teologiskt forum. Joel Halldorf har skrivit ett inlägg, Att tala sant och försöka förstå.

Katolska kyrkan försvarar homosexuellas mänskliga rättigheter

 Katolska kyrkan försvarar varje persons fundamentala mänskliga rättigheter, vilket innebär att man är emot varje form av diskriminering, vilket inte bara utesluter dödsstraff utan alla former av legala straff som kränker eller diskriminerar homosexuella personer. Detta sägs också tydligt i Katolska kyrkans katekes (2358).

Inte desto mindre påstås ofta motsatsen, speciellt queer-aktivister som inte gillar Katolska kyrkans syn på äktenskap och sexualitet är snara till att förtala kyrkan och påstå saker som inte är sant. I samband med att ett förslag från Frankrike i FN om att avkriminalisera homosexualitet är det dags igen för vissa att spy sin galla över kyrkan. Detta sedan Vatikanen sällat sig till de övriga 150 stater som valt att inte stödja förslaget.

Vatikanens anbassadör i FN, ärkebiskop Celestino Migliore förklarar i ett yttrande varför: Det handlar inte om själva frågan om avkriminalisering i sig. Det är solklart att Vatikanen tar avstånd från alla former av legal diskriminering av homosexuella. Men om förslaget antas introducerar det en deklaration av politisk natur, vilket får till följd att kontrollmekanismer stöds där normer, inte bara legala, utan också sådana som är relaterade till olika sociala och religiösa grupper, som inte placerar alla former av sexualitet på exakt samma nivå kan komma att betraktas som i strid med respekten för mänskliga rättigheter. Deklarationen skulle t.ex. kunna användas som ett påtryckningsmedel för att diskriminera dem som anser att äktenskapet mellan man och kvinna är den fundamentala och ursprungliga formen för socialt liv. Denna form av anklagelser är redan vanliga i den svenska debatten. Vi minns det raseri som den lilla reklamkampanjen i Stockholms tunnelbana "Mamma pappa barn" väckte för något år sedan, och de trakasserier som riktats mot vissa kända personer som givit stöd åt kampanjen Bevara äktenskapet.

Det är en djupt olycklig kampanj som bedrivs av vissa queer-aktivister och som inte gagnar gruppen homosexuellas intressen. En stämning av konflikt piskas upp vilken måste upplevas som olustig av homosexuella personer vilka framställs som offer för diskriminering och homofobi i en utsträckning som går långt utöver vad som är realistiskt. Katolska kyrkan försvarar homosexuella personers rättigheter, man fördömer homofobi, men anser också att äktenskapet är mellan man och kvinna. Detta anser också en hel del homosexuella personer.

Skilj på religionsdialog och synkretism

  Diskussionen om synkretism i samband med miljö-mötet i Uppsala tycks ta två olika vändningar. Å ena sidan finns det de som inte ser, erkänner eller förstår frågeställningen, De framhäver firandet i Uppsala Domkyrka som en idel positiv händelse av gemenskap där olika religioners texter och sånger framfördes. Helle Klein fångar stämningen i ett blogg-inlägg. Sedan finns det de som ser en synkretism bara i det faktum att religioner möts och har dialog med varandra. Paralleller dras till påven Johannes Paulus II´s interreligiösa fredsmöte i Assisi 1986 där det finns föreställningar om att detta möte skulle vara religionsssammanblandande, vilket inte stämmer. En sådan rädsla för dialog mellan religioner överhuvud taget bottnar nog i en osäkerhet om den egna identiteten. Är man fast rotad i sin egen kristna identitet behöver man inte rädas dialog med andra.

Mötet i Assisi var 1986 och ett uppföljande interreligiöst möte hölls 24 januari 2002. Nej, någon synkretism var det inte frågan om. Andan var en fredlig dialog mellan religionerna, något som måste vara både möjligt och angeläget. Men för att undanröja möjliga missförstånd om synkretism var man mycket noga om att det inte handlade om att blanda varandras riter. Principen var att man inte ber tillsammans, men man är tillsammans och ber, varje religion för sig. I denna Signum-artikel ges en grundlig utredning av begreppen.

Påven Johannes Paulus II inbjöd den 24 januari 2002 företrädare för alla världens religioner, särskilt kristna och muslimer, för att på nytt liksom 1986, be för freden i den helige Franciskus stad Assisi. Inför detta möte skrev kardinal Walter Kasper, ordförande för Vatikanens råd för kristen enhet en artikel i Vatikanens dagstidning Osservatore Romano (5 januari 2002) där han påpekade att fredsmötet inte handlar om synkretism (religionsblandning). Kasper varnade för att blanda ihop ekumenik, som handlar om att återförena de splittrade kristna kyrkorna, och interreligiös dialog, som aldrig kan handla om att smälta samman olika religioner. "Ekumenisk dialog och interreligiös dialog hänger ihop men är inte samma sak. De är två helt olika saker och får inte blandas ihop," skriver Kasper. "Ekumenisk dialog bygger inte bara på den tolerans och respekt man måste visa varje mänsklig övertygelse, särskilt religiösa sådana. Den bygger inte på liberal människokärlek eller borgerlig artighet. Tvärtom har den ekumeniska dialogen sina rötter i den gemensamma tron på Jesus Kristus och i det ömsesidiga erkännadet av dopet, genom vilket alla döpta är medlemmar av kristi enda kropp... Kristna och anhängare av andra religioner kan be, men de kan inte be tillsammans," skriver kardinal Kasper. "Varje form av synkretism är utesluten. Däremot har de gemensamt känslan och respekten för Gud eller det gudomliga och längtan efter Gud eller det gudomliga, respekten för livet, längtan efter fred med Gud eller det gudomliga, fred mellan människor och i världsalltet. De har många moraliska värden gemensamt. De kan och bör samarbeta för att värna och främja social rättvisa, moraliska värden, fred och frihet. Det gäller särskilt de monoteistiska religionerna, som ser Abraham som sin far i tron."

2006 hölls ett uppföljande ungdomsmöte i Assisi i samband med 20-årsminnet av 1986. I samband med det skrev påven Benedikt XVI: "prayer does not divide but unites and is a decisive element for an effective pedagogy of peace, hinged on friendship, reciprocal acceptance and dialogue between different cultures and religions".