Det sekulära samhällets överstepräster och dödens kultur

 Efter statens medicinsk-etiska råds förslag om att det skall bli tillåtet för läkare att underlätta självmord för svårt sjuka patienter har dödshjälpsdebatten åter fått liv i svenska media.

Biskop Anders Arborelius framför Katolska kyrkans mycket klara syn på denna fråga i en artikel i SvD. I samma tidining kan vi läsa att på dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet snarare än dödlig sjukdom ligger bakom fler av de assisterade självmorden. Jag arbetar själv som psykiatriker, och vi lägger stor vikt vid ett självmordsförebyggande arbete och en sådan här diskussion går stick i stäv med detta. God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. Där går en gräns som jag menar man inte skall överskrida.

Det innebär att man frångår principen om livets helgd vilket leder till en urholkning av människovärdet. De som ivrar för aktiv dödshjälp framför ofta argumentet att man är rädd för att utan att kunna påverka sin situation utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder och få bristande palliativ vård och omsorg i livets slut. Varför inte då istället plädera för bättre palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård skall kunna avbrytas. God palliativ vård främjas bäst av en människosyn som bygger på livets helgd, det är därför kliniker som drivs av kristna organisationer är kända för god vård i livets slutskede.

Men vi lever idag i en dödens kultur där livets helighet är ifrågasatt. Kyrkan blir alltmer en ropandes röst i öknen. Om man får anse Socialstyrelsens förre chefsjurist Manólis Nymark som representativ för den rådande sekulära kulturen, så illustrerar hans svar på biskop Anders Arborelius inlägg om dödshjälp i SvD tydligt detta.

Nymarks brännpunktsartikel har rubriken "Dödshjälp inte synd, käre biskop", och därmed tar han på sig att vara det sekulära samhällets biskop. Han frågar sig Varför abort är tillåtet, medan dödande i livets slut inte är det. Här finns en inkonsekvens i lagstiftarens syn på liv och död, menar han.  Helt riktigt! Men medan Katolska kyrkan drar slutsatsen att både abort och dödande i livets slut är fel, så drar Nymark som det sekulära samhällets överstepräst slutsatsen att både abort och dödande i livets slut är både etiskt acceptabelt och borde legaliseras.

Tydligare kan det inte illustreras att det finns en rörelse i tiden som vill överge den människosyn som har sin grund i den kristna etiken. Frågan är hur djupt rotad denna rörelse är. Det finns också motkrafter i dagens samhälle, långt utanför kyrkornas gränser som vill slå vakt om livet. Framtiden får visa vart vi är på väg, men en sak är säker: Kyrkorna har ett ansvar i samhället att stå upp för människovärdet och för en livets kultur i motsats till dödens kultur.

Kroppens teologi

 1979 och framåt höll påven Johannes Paulus II under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på KROPP OCH SEXUALITET. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad han kallade KROPPENS TEOLOGI. Undan för undan har denna samling betraktelser upptäckts av eftervärlden, här finns källan till en sexuell kontra-revolution där människor återupptäcker den förvandlande kraft som finns i att tillägna sig en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva och livsbejakande helhetssyn på kropp och sexualitet. Kyrkan behöver ett nytt närmande till dessa frågor som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Kroppens teologi är ett försök att anlägga ett sådant perspektiv.

Vad är Kroppens teologi?

Den sexuella föreningen är grundstenen för mänskligt liv. Familjen och det mänskliga samhället, hela civilisationen springer fram ur denna förening. Det är en illusion att tro att vi kan bygga upp en sann livets kultur om vi inte accepterar och uppfattar sexualiteten och kärleken och livet i enlighet med deras sanna mening och deras nära samband med varandra (jfr Evangelium vitae n. 97).
Detta synsätt är främmande för den sekulariserade kulturen som istället präglas av att göra sig kvitt hela den kristna sexualetiken och se sexualiteten som något man förfogar över fristående från ett helhetsperspektiv på livet och kärleken. Kristna under tidigare generationer haft en repressiv syn på sexualiteten, vilket bidragit till att det varit svårt för Kyrkan att möta denna utveckling och få gehör för sin syn.

Genom att fokusera på skönheten i Guds plan för hur könen korresponderar mot varandra ändrar Johannes Paulus II perspektivet från legalism (vad jag får och inte får göra) till frihet (hur jag skall förstå sanningen om mig själv och skapelsen på sådant sätt att jag blir fri att älska). Sanningen som gör oss fria är frälsningen i Jesus Kristus. Det spelar ingen roll vilka misstag vi gjort eller vilka synder vi begått, Kroppens teologi sätter inte upp något förmanande finger åt någon. Den handlar om frälsning på det sexuella planet åt alla och envar.

Genom djupreflektion över Guds Ord försöker Johannes Paulus II att svara på två av de viktigaste universella frågorna: (1) "Vad är det att vara människa" och (2) "Hur lever jag mitt liv för att uppnå sann lycka och fullkomning?" Därför stannar påvens utläggningar inte bara specifikt vid sexualitet och äktenskap.

Varför är kroppen en "teologi"?

Enligt Johannes Paulus II skapade Gud kroppen som ett tecken på hans gudomliga mysterium. Därför kan vi tala om kroppens "teologi", ett studium av Gud. Vi kan inte se Gud. Han är ren Ande,  osynlig. Ändå är kristendomen den religion där Gud uppenbarar sig själv i Kristus. "Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin allra innersta hemlighet han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar: Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga hängivelse". (Katolska kyrkans Katekes nr 221)

På något sätt gör den mänskliga kroppen detta kärlekens mysterium synligt. Speciellt genom skönheten i den sexuella polariteten och vår kallelse till förening. Gud skapade sexualiteten och föreningen mellan könen såsom en skapelsens avbild av sitt egen eviga utbyte av kärlek. Och redan från början förebådar mannens och kvinnans förening vårt eviga mål att förenas med Kristus. Paulus säger: Att de två blir ett kött är ett stort mysterium vilket refererar till Kristus och Kyrkan (Ef 5:31-32).

Läs mera om Kroppens teologi...

Ovärdigt parlamentariskt spel om äktenskapsreformen

 Statsminister Reinfeldts hantering av processen kring äktenskapslagstiftningen strider mot andan i grundlagen och komprometterar såväl religionsfriheten, barnens intressen som de homosexuellas rättmätiga krav på likaberättigande. Det finns många viktiga frågor som var och en kräver en genomlysning, innan man fattar ett beslut som förändrar en sedan årtusenden hävdvunnen definition av äktenskapet, och det är ovärdigt en statsminister att genom politiska ränker trixa igenom en lagändring som skulle vara värd en mycket mer genomtänkt behandling för att grundlägga ett beslut brett förankrat både i riksdagen och  i den folkliga opinionen. Jag är ense med Berit Andnor (s) ordförande i Riksdagens konstitutionsutskott som angående frågans hantering säger i en radiointervju: "Jag tycker man devalverar regeringsmakten genom att agera på det här sättet."

Skandalös behandling av alliansbroder Hägglund.

Statsministerns hantering av kristdemokraterna och Göran Hägglund är en stor skandal. Detta är ett praktfullt självmål för Fredrik Reinfeldt som undergräver förtroendet för alliansens enighet och styrka, Mona Sahlin har här ett gyllene tillfälle att ta hem poäng.  Om Reinfeldt kan hantera en av alliansbröderna så i en fråga, vad säger att samarbetet inte kan spricka i fler frågor. De fyras leende på bilderna från Högfors, Bankeryd och Varberg framstår plötsligt som glättig reklam för en billig vara som inte höll för vad som utlovades.

Göran Hägglund är den av de fyra partiledarna som visat mest prov på statsmannaanda i det han har varit uthållig i att försöka få till stånd en bärande kompromiss i denna fråga, samtidigt som han förstått att frågan inte kan isoleras till att handla om homosexuellas likaberättigande, utan att den har betydligt vidare implikationer som måste tas på allvar. Göran Hägglund har på detta sätt byggt upp ett förtroende som han kan bygga på ytterligare om han framhärdar i denna anda och inte viker sig. Det innebär att Kristdemokraterna i detta läge bör lämna regeringen. Jag tror inte det är bra för förtroendet att ta emot en sådan snyting som han fått av Reinfeldt och gå vidare och låtsas om som om ingenting hänt. (Jag får medhåll av Elisabeth Sandlund i Dagen)

Värdegemenskapen kring alla människors lika värde och likhet inför lagen är total. -Beskyllningar för homofobi är orättfärdiga.

Det finns en värdegemenskap i samhället om alla människors lika värde oberoende av hudfärg, kön, sexuell läggning etc. Att homosexuella inte skall behandlas som andra klassens medborgare och inte särbehandlas i lagstiftningen är självklart. Detta skulle jag inte ens behöva nämna men i debatten anklagas människor som vill bevara äktenskapet för att inte dela dessa värderingar, vilket är en falsk och djupt orättfärdig anklagelse. De som försepråkar könsneutralt äktenskap försöker framställa kristdemokraterna som ett litet obetydligt parti som håller fast vid en  otidsenlig diskriminerande åsikt. Så är inte verkligheten. Det är i grunden fel att beskriva försvararna av äktenskapet som homofoba och diskriminerande, det är att flytta fokus från vad det verkligen gäller. 

Kristdemokraternas ståndpunkt represeneterar en bred folklig opinion.

Äktenskapet är ett brett förankrat begrepp i samhället med konnotationer både till juridik, civilsamhälle, kultur och religion innefattande en offentligt accepterad reglerinng, juridiskt, socialt och i förekommande fall religiöst, av en mans och en kvinnas samlevnad med fokus på det uppväxande släktet och att understödja största möjliga trygghet för barnen. Argumentet mot förändring är att man tycker det är något gott och bra för hela samhället att bevara äktenskapet. Kristdemokraterna som visserligen opinionsmässigt är ett litet parti representerar när det gäller partiets ståndpunkt i äktenskapet en bred folklig opinion innefattande minst en tredjedel av befolkningen, sannolikt betydligt flera. Ståndpunkten omfattas också av större delen av den kristna samfunden, i Katolska kyrkan med sina 1 miljard medlemmar är äktenskapet ett sakrament, ett starkt fundament för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning som är väl genomtänkt och inte något som kan förändras genom ett beslut i Sveriges riksdag.  Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider inte mot den grundläggande rättsprincipen att lika skall behandlas lika eftersom ett sådant parförhållande inte innehåller den komplementaritet och förmåga att frambringa nytt liv som konstituerar äktenskapet. 

Undermåligt underlag

Det finns en bred politisk majoritet för att civilrättsligt inte göra åtskillnad mellan par av samma eller olika kön när det gäller människor som juridiskt vill reglera sitt kärleksförhållande, dvs att giftemål skall kunna ske på samma sätt oberoende av om det är ett homosexuellt eller heterosexuellt par. Då bör denna fråga hanteras och beredas utifrån en allsidig belysning av alla dess aspekter. Äktenskapet kan inte rakt av användas som ett redskap för detta ändamål utan att man grundläggande analyserar konsekvenserna av att ändra äktenskapets innebörd.  Regners utredning har inte gjort någon sådan konsekvensanalys, utan endast tagit ställning till att det är juridiskt möjligt att förändra definitionen av äktenskapet. Utredarens förslag att äktenskapsbegreppet bör ändras om ingenting framkommer som talar emot det, innebär en omkastning av bevisbördan som aldrig tidigare tillämpats i statliga utredningar. Det borde vara självklart att ett hävdvunnet grundläggande begrepp som ”äktenskap” måste bibehållas om det inte finns starka skäl för en ändring. Några sådana har inte presenterats. Utredaren hänvisar endast till tidsandan.

Staten skall inte styra över kyrkor och samfund.

Att som Gustav Vasa lägga sig i kyrkans inre angelägenheter är ett kapitel som är passerat i historien. Också Svenska kyrkan har skiljts från staten, religionsfrihet och självbestämmande är sådant som ingår i en brett förankrad värdegemenskap. Det är därför anmärkningsvärt att flera politiker genom sin argumentation avslöjar att man faktiskt har en ambition med lagförslaget att det faktiskt skall utgöra en udd för att styra kyrkorna i en viss riktning. Reinfeldts yttrande som redan blivit klassiskt att kyrkklockorna kan klinga för enkönade par redan i maj 2009 för tankarna till Gustav Vasas tid då ha beslagtog och smälte ner landets kyrkklockor för att bättra på statsfinanserna. Det resulterade i att dalkarlarna marscherade till Stockholm i det s.k. klockupproret. Även Svenska kyrkan, genom ärkebiskop Wejryd har påpepkat att det är kyrkomötet som avgör hur Svenska kyrkans ställer sig, och det kan ske tidigast nästa höst. Reinfeldt blir ändå tydligare i sina ambitioner att styra kyrkorna enligt DN: "Däremot ska det fortfarande var möjligt för präster inom samfunden av avstå från att viga homosexuella par. Men Fredrik Reinfeldt tror att det med tiden blir allt färre inom samfunden som vägrar att göra det. - Det blir svårt att vara emot, säger han." Också Maud Olofsson uttalar sig enl SvD på ett sätt som avslöjar baktanken att lagförslaget handlar om att sätta press på kyrkorna: "Grundvärderingen om allas lika rätt och värde har varit utgångspunkten. Därför gläds vi nu när lagstiftningen likvärdigt värdesätter kärlek och ger samma möjlighet för alla att gifta sig också i kyrkan, säger Maud Olofsson."

Ovärdigt att använda en grundlagstveksamt trixande för att hantera en så viktig fråga.

Den kanske allvarligaste delen i denna historia är att Reinfeldt nu, kanske sedan han gripits av panik, vill använda sig av ett trixande med grundproposition och tilläggsmotioner för att få igenom lagförslaget. Om det nu är som man säger, att det finns en bred parlamentarisk majoritet, varför i hela världen gör man då inte ett grundligt förarbete och enar sig tillsammans med opositionen om ett gemensamt gediget förslag, väl politiskt förankrat både i riksdagen och hos befolkningen? Det är möjligt att det parlamentariska pussel Reinfeldt nu försöker lägga inte är formellt emot grundlagen, men jag håller med Berit Andnor att det är mot dess anda, och när vissa moderata bloggare ställer upp och försvarar Reinfeldt och tycker Berit Andnor talar i nattmössan, så liknar det mera det hårdföra politiska spel vi lärt känna i t.ex. Berlusconis Italien än ett värnande om demokratins grundvärden. Oansvarigt Fredrik Reinfeldt! Misstroendevotum mot regeringen borde vara den logiska konsekvensen.

Mona Sahlin har här en jättechans att visa statsmannaanda genom att söka dialog och verka för en proposition förankrad hos alla partier. Det är bara nys att det inte går att komma överens med Göran Hägglund, påståendet är ett fult rävspel man håller på med för att försöka manövrera bort kristdemokraterna. Göran Hägglunds förslag med ett obligatoriskt civilrättsligt giftemålsförfarande, utan vigselrätt för samfunden och kanske med den semantiska frågan kring begreppet äktenskap nedtonat, det är den givna utgångspunkten för en sådan proposition. Den tillgodoser både homosexuellas rättigheter och religionsfriheten och har en bred förankring hos samfunden, det finns också kloka riksdagsmän bl.a. från Reinfeldts eget parti som stöder detta. Också Johan Pehrsson, folkpartiets gruppledare i riksdagsmän säger att skillnaderna mellan kristdemokraterna och folkpartiet i själva verket inte är så stora.

Gör inte riksdagen till en lekstuga. Det finns  inga som helst akuta behov av reformen, annat än Reinfeldts behov att framstå som en resultatpolitiker, och frågan är för viktig att hasta igenom bara för det. Risken är att vi får en dåligt genomtänkt reform som skapar instabilitet och spänningar i samhället under lång tid framöver och inte gagnar vare sig de homosexuella, barnen eller religionsfriheten.

F. Kasimir Vilnis - Rättfärdig bland folken

  

Igår kväll var jag på en högtidlig mässa i Katolska Domkyrkan i Stockholm med biskop Anders. Många av stiftets präster deltog samt gäster från Lettland och östeuropeiska länder. Också Israels ambassadör var där. Efteråt var det mottagning i Domkyrkosalen. Anledningen var att man firade att ena v stiftets tidigare präster, nu sedan 20 år avlidne f Kasimir Vilnis av den israeliska staten fått den hedervärda utmärkelsen "Rättfärdig bland folken". Under Andra världskriget var han kyrkoherde i Riga, och räddade med fara för eget liv en judisk man undan förintelsen. F Kasimir flydde från Lettland när sovjetiska trupper intog Riga, och kom till Sverige 1944.

I sin predikan sade biskopen att det är viktigt att lyfta fram det goda, alltför ofta glömmer vi det, den grävande journalistiken rotar ofta i det negativa, skandaler av olika slag. Vi har alla en skyldighet att göra vad vi kan för att hjälpa andra i nöd, vilket också illustrerades av den evangelietext som valts: Den om Människosonens dom, "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig..." (Matt 25:31-46) Att påminna sig detta är särskilt viktig i en tid som vår där språket blir allt grövre, t.ex. på en del kändisars bloggar och i media, det blir mer och mer inne och accepterat att mobba, vilket gör oss immuna och att vi inte är beredda att ställa upp och försvara den utsatte när det väl gäller. Läs mera om f Kasimir.

Biskopen talade också om en annan person som betytt mycket för att rädda många judar: Påven under Andra världskriget, Pius XII. Han uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om hans stora insatser för judarna under andra världskriget.. Denne påve har också blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen. Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Offentliga utspel kan också förvärra situationen för de mest utsatta. Det var vad som skedde i Holland, där biskoparna gick ut med ett starkt fördömande av förföljelserna, vilket ledde till en intesifierad våg av deportationer av judar till koncentrationslägren. En av de som deporterades till utrotningslägret i Auschwitz-Birkenau i samband med detta var Edith Stein, som sedan blivit ett av Europas skyddshelgon. En annan person som fick sätta livet till i koncentrationslägret och som sedan blivit helgonförklarad är den polske prästen Maximilian Kolbe.

Under tidigare epoker har Kyrkan mycket på sitt samvete i form av förföljelse mot judar. Detta var påven Johannes Paulus II mycket medveten om, och särskilt under det heliga året 2000 i samband med ett besök i Jerusalem bad han om förlåtelse för Kyrkans förbrytelser mot judarna. Det är något nytt i kyrkans historia som uppkommit att uppmärksamma historiens synder, uppmärksamma dem och nämna dem utan förskönande omskrivningar och sedan ställföreträdande för tidigare generationer be om förlåtelse. En som skrivit om detta är den katolske prästen och teologen peter Hocken.

Peter Hocken har nyligen skrivit en rapport om judarnas situation i Spannien och Portugal från 1400-talet fram till slutet på inkvisitionen. Många tvångsomvändes, de förbjöds att utöva sina judiska seder och bruk, en del kastades i fängelse, torterades och dödades. Detta är ett mörkt kapitel i Kyrkans historia som enligt Peter Hocken det också är viktigt att lyfta fram så att en försoningsprocess kan inledas.

Jag tror det är mycket viktigt att detta försoningsarbete fortsätter. De svårigheter och det motstånd och avståndstagande som kristendomen ibland möter idag tror jag hänger samman med att kyrkan har ytterligare en väg att gå på försoningens och botgöringens och nästankärlekens väg. Människor som Kasimir Vilnis, Edith Stein, Maximilian Kolbe och  Påven Johannes Paulus II visade vädigt tydligt den vägen, men vi kan inte leva på deras lagrar, utan vi måste ta dem som exempel och fortsätta i deras spår. Här finns inget utrymme för självgod kyrklig triumfalism.

Äntligen något från kyrkoledarna!

 Popagandan för en könsneutral äktenskapslagstiftning har varit massiv, och sex partier har gjort allt de kan för att marginalisera det sjunde. Med en dåres envishet har Göran Hägglund stått på sig och sagt att han strävar efter ett gemensamt regeringsförslag som tar hänsyn också till kristdemokraternas synpunkter. Skickligt har de homosexuellas intresseorganisation RFSL agerat för att slippa diskutera fakta till stöd för att bevara äktenskapet i dess nuvarande form för att istället stämpla alla som inte ställer upp på RFSL´s koncept som homofoba. RFSL säger att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap, men intresset för partnerskap har varit ganska litet, ca 300 nya partnerskap förrättas varje år, medan det ingås 45 000 äktenskap varje år.

Kyrkorna hävdar att politikerna inte ensamma äger begreppet äktenskap.  Äktenskapet som en institution som syftar till att utgöra en normativ grund för föräldraskap och föräldraansvar anser man som något gott och bra att bevara för hela det civila samhället. Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns att slå vakt om äktenskapet säger man att det är i linje med det gemensamma bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning. Homosexuella kan inte sägas vara juridiskt diskriminerade i samhället idag, och att göra äktenskapet könsneutralt är på intet sätt ett nödvändigt villkor för deras likaberättigande. RFSL, omfattande c:a 5000 medlemmar kan inte sägas representera hela den homosexuella gruppen, det finns många homosexuella som stöder ett bevarande av äktenskapet i dess nuvarande form.

När det nu inte tycks finnas en politisk vilja att bevara äktenskapet i dess nuvarande form, så utkristalliserar sig nu en positionering från kyrkornas sida där man föreslår en obligatorisk civilrättslig vigselakt som gäller för alla och att begreppet äktenskap får fortsätta att reserveras för vad det hittills betecknat och förvaltas av kyrkorna. Detta är kontentan i Göran Hägglunds förslag i förra veckan, och det är också vad biskop Anders Arborelius och tre andra kyrkoledare representerande Katolska kyrkan, Pingströrelsen, Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet föreslår i en artikel på SvD Brännpunkt idag. Det är glädjande att kyrkoledarna i det kritiska läge som nu är kunnat samla sig till en gemensam hållning. Göran Hägglund kan därmed hävda att han har en stor del av kristenheten bakom sig. Det skulle givetvis vara bra om biskop Anders Wejryd från Svenska kyrkan varit med också, men som Hasse Boström skriver på sin blogg:  "Svenska kyrkan är fortfarande ett osäkert kort i sammanhanget och kommer att fortsätta att vara det. Jag tror att varken kyrkostyrelsen (den politiska ledningen av kyrkan) eller biskopsmötet (den andliga ledningen) på egen hand törs ta ställning i den här frågan. De är beroende av vad kyrkomötet tycker. Och det mötet har just avslutat årets session, så därifrån får man ingen hjälp".

Kyrkoledarna skriver:

"Genom denna tredje väg skulle lagen frigöras från ett historiskt arv från en tid då Sverige var ett homogent land i vilket det var straffbart att inte tillhöra den lutherska läran. När vårt samhälle nu är i grunden förändrat måste detta avspeglas i lagstiftningen på ett sätt som respekterar den enskildes livsåskådning. Hur människor i dagligt tal eller inom sina eventuella samfund benämner sin samlevnadsform blir upp till var och en att avgöra. Vilka ceremonier paret väljer som manifestation av denna samlevnad blir då också tydligare en fråga för var och en att ta ställning till, i relation till den egna livsåskådningen, vänner och familj. Införandet av civilrättslig registrering öppnar även för utvecklandet av nya traditioner. Det skulle ge fler människor utrymme att erkänna vissa livshändelsers stora tyngd utan att nödvändigtvis tvingas vända sig till en religiös institution vars livsåskådning man kanske inte delar.

Vi är övertygade om att regeringen, om den är lyhörd, har möjlighet att hitta en konstruktiv lösning som en absolut majoritet av befolkningen kan stå bakom. Uppenbarligen finns det alternativ som för de flesta borde vara bättre än den samkönade äktenskapslag som utredningen föreslog, förslag som bättre skulle bidra till ökad sammanhållning i samhället. Varför skulle regeringspartierna ha ett intresse av att säga nej till en lösning som visar respekt för religiös tro, individuell frihet och det sekulära samhället? "

- Ja, varför skulle de det? Vi hoppas på att krampen och polariseringen kring denna fråga kan släppa så att vi får en bred parlamentarisk lösning som tar hänsyn till det bästa för Sveriges folk under många generationer framåt.

Jag vill också hänvisa till en egen artikel jag skrivit i ämnet på Newsmill.

Tankar om ledarskap i Stockholms katolska stift

 I Katolskt Magasin har förts en debatt om brister i ledarskap och organisation inom stiftet. (Se KM nr 6,7-8,9.10.11 2008). I nr 10 efterfrågar biskopen konkreta råd om hur vi kan få ett bättre ledarskap och organisation. Följande text är ett svar på biskop Anders Arborelius vädjan. Den har tillställts biskop Anders i sin helhet, och senare delen av texten publicerades också i KM nr 11.  

--------------------------------------------------------

Jag blir glad över biskop Anders ödmjuka och öppna hållning till sitt ledarskap. Redan detta visar att han besitter bra ledaregenskaper. Biskopen skriver att han inte känner sig riktig bekväm med ledarrollen, men biskopen utövar ledarskap för Katolska kyrkan i Sverige vare sig han vill eller inte, det går inte att abdikera från den rollen.

Biskop Anders har stort förtroende bland katolikerna när det gäller hans tankar om Kyrkans målsättning, men det finns en stor oro just på de punkter biskopen tar upp, att han inte skall kunna hantera de mera praktiska delarna av ledarskapet, så att informella ledare och okontrollerade grupprocesser tar över istället.

På vissa områden utövar biskopen ett mycket beundransvärt ledarskap. En viktig sak är att utpeka mål och vision för dem han leder. Här är han mycket tydlig. Målet är att evangeliet skall bli kött och blod i vårt stift och i vårt land, och att alla katoliker måste inspireras att bidra till detta. Genom predikningar och uppmuntrande stöd till olika grupper och organisationer i stiftet verkar biskopen outtröttligt för detta mål. Genom biskopens många ekumeniska kontakter och gemensamma manifestationer med ledare från andra samfund tydliggör han att Katolska kyrkan inte får isolera sig utan har ett ansvar både för den kristna enheten och att nå ut till hela Sveriges folk. Därför uppfattar många även utanför katolska kyrkans ram honom som en viktig andlig ledare i det kristna Sverige.

Förtroendet för stiftets centrala administration är överlag lågt, man har tidigare kriser i minne, slutenheten är fortfarande stor och det svårt att få insyn. Detta är nödvändigt att göra någonting åt. Det räcker inte med nya tjänster, först måste man ta itu med arbetsmiljö- och ledarskapsfrågorna.

Följande punkter tror jag är viktiga att tänka på:

Ledningsgrupp: Det är ett ensamt jobb att leda ett stift. Många viljor drar åt olika håll, man blir älskad eller hatad, en del vill kanske t.o.m. ha bort biskopen. Detta är inget märkvärdigt, det förekommer i alla större organisationer, men det är viktigt att vara medveten om och hantera sådant, annars låser det organisationens möjlighet att arbeta effektivt. Biskopen borde ha stöd i form av en mindre ledningsgrupp som han själv utser. Men redan en sådan sak kan vara kontroversiell.

Kommunicera mål och gemensam värdegrund: Medarbetarna är den viktigaste resursen. Alla medarbetare måste vara solidariska med målet och dra åt samma håll. Detta är inte självklart om det inte explicit kommuniceras. Tydliga mål och arbetsbeskrivningar för varje medarbetare och stiftsorgan måste finnas. Ordna studiedagar för all personal där man arbetar med värdegrund och målsättning, här skall man inte dra sig för att ta in utomstående konsulter, det finns många bra sådana, det är inget krav på att de skall vara katolska. Bara för att kyrkan ber för sjuka, drar man sig inte för att rekommendera doktorn när man blir sjuk. Samma sak här: Det finns mycket bra kunskap och erfarenhet ute i samhället som kyrkan optimalt bör använda. Biskopen och medarbetarna är experter på Katolska kyrkan, konsulterna är experter på allmänna principer för ledarskap och organisation, utifrån de förutsättningarna gör man ett gemensamt arbete.

Öka rekryteringsbasen. Ledande tjänstemän rekryteras ur en ganska liten personkrets där det ofta händer att man känner varandra, jävsituationer och vänskapskorruption uppstår lätt, erfarenhet bakåt visar att kyrkan inte är immun mot sådana saker, här gäller att inte vara blåögd. När förordnanden för olika tjänster inom stiftet skall förlängas, utgå då inte från att sittande befattningshavare är den mest lämpade, ha en öppen rekrytering, utannonsera tjänster, bredda rekryteringsunderlaget utanför den inre kretsen.

Öppenhet och kommunikation är viktiga nyckelord. Upplevda spänningar och problem måste ventileras och kommuniceras inom organisationen, se till att det finns regelbundna personalmöten som alla måste delta i. Tillåt inte ”korridorsnack” och att det bildas kotterier. Öppenheten måste gälla även utåt till församlingarna och katolikerna i Sverige. Stiftet upplevs som slutet, det finns t.ex. ingen lättillgänglig information om vem som sitter i de olika råden. Vem som styr och hur beslut fattas är ofta höljt i dunkel. Sådant skapar misstro och oro också när det inte borde finnas fog för sådant. Att ta ansvar för vilken information som förs ut och hur den förs ut är en grannlaga sak som är högsta ledningens ansvar. En informationssekreterare behövs som assistent i detta arbete, men ansvaret för innehållet i informationen kan ledningen inte delegera bort.

Bengt Malmgren 

Helgonen inspirerar oss

 

 Idag är alla helgons dag. Då tänker vi på våra döda. Många tänder ljus på gravarna. Ljuset symboliserar det nya livet hos Gud som följer efter döden.

Personer som Katolska kyrkan helgonförklarat är helt enkelt vissa förebilder som Kyrkan pekar ut till uppbyggelse för oss: Se, den och den personen har verkligen levt ett heligt liv och nått sitt mål i evigheten hos Gud. Låt er inspireras av honom/henne. Vi är alla kallade att bli helgon, heliga, att Kyrkan pekar ut några säger inget om vad som händer med alla övriga troende som gått till Gud. Det finns otaliga okända helgon hos vår Herre:

"Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: "Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet." ...Och en av de äldste sade till mig: "Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer Jag svarade: "Du vet det, herre." Han sade till mig: "Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod."  (Upp 7:9 ff)

Uppmärksamheten på helgonen är ett tecken på att Katolska kyrkan tar inkarnationens realitet och frälsningen på allvar: Kristus blev människa och kom in i vår värld för att verkligen frälsa oss, att hela och upprätta människan till ett nytt liv som överskrider döden. Helgonen var inte bara exempel för oss när de levde här på jorden, de lever nu hos Gud på det sätt som vi tror är målet för varje människa som räddats från den eviga döden genom Jesus ställföreträdande offer på korset.

Katolska kyrkans bön och liturgiska praxis säger ofta mer än långa teoretiska utläggningar. Här några utdrag ur allhelgonadagens böner och bibelläsningar:

Läsningar i dagens mässa: Upp 7.2-4,9-14, Ps 24, 1 Joh 3:1-3, Matt 5:1-12a

Dagens kollekbön:

"Allsmäktige, evige Gud, du låter oss idag visa vår vördnad för alla dina helgon. Låt oss känna stödet från dessa förebedjare som ingen kan räkna, och visa oss för deras skull din gränslösa barmhärtighet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen."

Antifon till första psalmen i dagens morgonbön:

"I himmelriket bor alla Guds helgon, där har de evigt sin viloplats. Halleluja."

Själva psalmen är Psaltaren 63:2-9

Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land.
Då skådar jag dig i helgedomen, jag ser din makt och din härlighet.
Din nåd är mer värd än livet.
Min tunga skall prisa dig. Jag vill lova dig så länge jag lever
och åkalla dig med lyfta händer.
Min hunger stillas som av feta rätter,
jag lovsjunger dig med jublande tunga.
Jag minns dig när jag gått till vila, jag tänker på dig i nattens timmar,
ty du kom till min hjälp,
i dina vingars skugga jublar jag. Jag håller mig tätt intill dig,
din hand ger mig stöd.

Psalmen beskriver den längtan den troende har efter Gud, men också den vila den troende finner i Gud, den kan beskriva en tröst vi får uppleva då vi vilar i Gud här och nu, men den kan också innehålla ett eskatologiskt perspektiv och beskriva vårt eviga mål i himmelen. För den kristna människan börjar himmelriket redan här i och med frälsningen, men vi tror också på en fullbordan efter döden då vi kommer hem till Gud.

Jag vill gärna också återknyta till en reflektion över bron mellan livet och evigheten som jag gjorde i somras vid en utflykt till skogskyrkogården. Den finns här.