Anden och kyrkan - fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer

 I helgen var jag på ett teologiskt symposium på Ribbingebäck utanför Uppsala arrangerat av Livets Ords Teologiska seminarium. Temat var The Spirit and the Church och talare var framstående teologer både från protestantiskt och katolskt håll.

Vad jag tycker är spännande är att se hur det bland pingstteologer växer fram en ny reflektion över Kyrkan och kyrkans väsen. Klassisk pingströrelse går ju ut på att det inte skall/får finnas någon övergripande samfundsstruktur, den enskilda lokala församlingen och Bibeln skall vara tillräckligt. Levi Pethrus såg sig inte själv som någon apostel, men var en stark informell ledare som ändå gav en sammanhållning av pingströrelsen i Sverige. Det har vuxit fram apostoliska nätverk och olika församlingsövergripande strukturer men på ett okontrollerat sätt, inte alltid väglett av den helige Ande

Men som prof Simon Chan påpekade: Varför uppfinna strukturer på nytt när de redan funnits i utprövad form sedan länge. Här öppnar sig ett spännade fält av teologiskt utbyte och praktiskt samarbete mellan de pingstkarismatiska grupperna och samfunden och Katolska kyrkan.

Bland talarna fanns förutom Teologiska seminariets egna lärare Simon Chan, professor i Systematisk teologi vid Trinity Theological College i Singapore (grundades 1948 i samarbete mellan anglikaner, lutheraner, metodister och presbyterianer). Han är honorärpastor inom en pingstförsamling (Assembly of God). Bland hans böcker märks Pentecostal Theology and the Christian Spiritual Tradition och Pentecostal Ecclesiology.

Där var också Daniela C. Augustine, pingstteolog och assisterande professor i teologisk etik vid Lee-universitetet Cleveland, Tennessee i USA. Hennes forskning och publikationer rör frågor om religionen i samhället, postmodernitet och globalisering. Hon har rötter i Bulgarien och god kännedom om den ortodoxa kyrkan, hon har bl.a. skrivit At the Cross-roads of Social Transformation: An Eastern European Theological Perspective (2010).

F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 1970-talet. 1984 blev han fil dr vid universitetet i Birmingham och har forskat mycket kring den karismatiska förnyelsen, pingströrelsen och inte minst nyare icke samfundsanknutna karismatiska församlingar. 1988 - 1977 var han exekutive sekreterare för Society for Pentecostal Studies. Han har en mycket omfattande produktion av böcker och artiklar om pingströrelse och karismatisk förnyelse, och han är också en kännare av den messianska judiska rörelsen. Bland hans böcker märks Streams of Renewal (1986) One Lord One Spirit One Body (1987) The Glory and the Shame (1994) The Spirit of Unity: How Renewal is Breaking Down Barriers between Evangelicals and Roman Catholics (2001) och Church Forward (2007).

I inledningsanförandet betonade Ulf Ekman bl.a. behovet av att se vad kyrkan är, och inte enbart vad den gör: "Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida, menade han och nämnde bland annat att betoningen på mission och evangelisation i många pingst-karismatiska rörelser ibland slår över i en konflikt mot att bygga upp kyrkan."

 Det var många intressanta föredrag som presenterades både av de utländska gästerna och av seminariets egna lärare. Jag koncentrerar mig här på några tankar ur Peter Hockens föredrag och hoppas att det och de andra kan bli underlag för artiklar i t.ex. Keryx eller Signum.

Peter Hockens fokus är att titta på denna nya ekumeniska situation ur katolskt perspektiv och hur Katolska kyrkan kan möta utmaningen från de nya pingstkarismatiska församlingarna. Rubriken på hans föredrag var Church outside Church: the formative work of the Holy Spirit in Pentecostal and charismatic churches. Uttrycket "Church outside Church" syftar på att det är rörelser som uppstått och etablerats utanför Katolska kyrkan sista århundradet, uttrycket replierar också på det av Donald Gee introducerade uttrycket “Pentecost outside Pentecost” för att beskriva den nya typ av pingst-influerade församlingar som uppstått utanför Pingströrelsen i egentlig mening (t.ex. Livets Ord).

-Precis som Pingströrelsen har lagt huvudbetoningen på Pingsten, så kan vi säga att Katolska kyrkan har lagt huvudbetoningen på temat "Kyrkan", menar Peter Hocken. - Och precis som verkan av Pingstens Ande inte kan begränsas till innanför den klassiska Pingströrelsen, så kan formandet och realiserandet av Kyrkan inte begränsas till inom ramarna för den definierade Katolska  kyrkans struktur.

Katolska kyrkan sätter kristen enhet i centrum

Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden "återvänder" till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.

Jag påminner om att då jag var med Trosrörelsens pastorer på Studieresa till Rom i oktober träffade vi biskop Brian Farrell från enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också. 

Började utanför murarna

På nyåret 1900 hade påven Leo XII bett om den helige Andes utgjutande över kyrkan och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade, men Andeutgjutelsen under 1900-talets första decennium, startade "utanför murarna" i frikyrkomiljö i USA (men William Seymour kom från en katolsk familj). Pingstförnyelsen blev förskjuten av den etablerade kristna världen men utvecklades till Pingströrelsen med en mängd nya samfundsbildningar. Om vi skall urskilja vad som är den helige Ande i allt detta, så är det framförallt rörelsens fundamentala karaktär av nådegåva som leder till vitalisering och helgelse av det personliga livet, men inte den tendens till splittring i många olika samfund och inriktning som blivit. Pingstförnyelsen tog sedan vägen in i de gamla kyrkorna igen i form av karismatiska förnyelserörelser. Sist kom förnyelsen in också i Katolska kyrkan, men vad som utmärkte Katolska kyrkan var det snabba officiella erkännandet och positiva uppmuntran av kyrkans ledning.

Ny utmaning: Icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar

Den senaste utvecklingen är de nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna bildningarna som inte heller är klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar Peter Hocken, en utmaning både förde äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. "Som katolik", sade Peter Hocken, "har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´'utanför boxen', helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt."

Hocken tar som ett exempel på utmaningarna tillbedjan och lovsång. Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, men han konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: "celebration") än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterade:

"No sane person celebrates alone!  Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit.  This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form."

1 advent insattes Jan Blom som andrepastor i Livets Ords församling Se video.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.”  

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen. Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.

Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menade Hocken.

Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och Evangelikalismens kritiker, men tidigare har inte funnits mycket av seriös teologisk reflektion på akademisk nivå.

Experimentell ecklesiologi

De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: "...ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket".

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett "utbyte av gåvor" (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som "kyrkliga laboratorier". De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? - Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

• De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som "sekter", motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
• De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den "återupprättade kyrkan" eller "framtidens kyrka" och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

---

Posted 2011-11-28 13:56 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Peter Hocken, Katolska kyrkan, teologi, trosrörelsen

Mitt kristna vittnesbörd

 "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

(Joh 3:16)

---

Här är ett par texter med vittnesbörd av mig och hur jag funnit vägen till Jesus Kristus. Min tro är att Gud finns, att hans djupaste väsen är kärlek och att han älskar alla människor och vill deras frälsning.

Min upplevelse av min mänskliga existens är att jag som människa är bristfällig och inte av egen kraft kan uppnå helighet och gemenskap med Gud. Visserligen finns en sådan längtan nedlagd i mitt hjärta, men jag ser också att jag ofta syndar, gör det som är ont och skiljer mig från Gud trots att jag vet att det är fel. Att av egen kraft uppnå helighet är som att lyfta sig själv i håret, det går inte.

Jesus Kristus är Guds kärleksbrev till människan och en säker väg till frälsning. Genom att tro på honom och göra honom till Herre och centrum i mitt liv förvandlas allt och livet får en ny mening. I den kristna gudstjänsten, mässan firar vi detta mysterium som där blir närvarande. Ur min kristna tro och firandet av mässan hämtar jag kraft att leva ett kärleksfullt och konstruktivt liv i världen.

Jag har också fått lära mig och erfara att vi har en hjälpare, den helige Ande som ständigt skyndar till vår hjälp. Öppenheten för den helige Andes fulla liv i vårt personliga liv och i gemenskapen är en självklar del i ett fullödigt kristet liv och som erbjuds varje döpt kristen. Det är detta, som kallas dopet i den helige Ande, som den karismatiska förnyelsen vill lyfta fram.

Den första texten, Katolik ur den svenska myllan, publicerades i Katolskt Magasin i början av 2000-talet och ingick i en serie av vittnesbörd från olika katoliker. Den andra texten är en återgivning av mitt fördedrag för pastorer ur Trosrörelsen under deras studievecka i Rom oktober 2011.

---

Katolik ur den svenska myllan.

Texten ursprungligen publicerad i Katolskt Magasin

Jag minns sockenkyrkan där min barndoms tro präglades. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm utantill: ”Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider...”, orden finns än idag inpräglade i mitt minne. Tron på Gud och Kristus i Svenska kyrkans hägn var en självklarhet, något annat kände jag inte till.

Efter konfirmationen tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud ända till dess jag träffade katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser. Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes av den svenskkyrkliga prästen i den lilla stugan i Västergötland.  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag gifte mig, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll.

Jag har aldrig kunnat nöja mig med detta. För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i Sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

Många törstar efter gudsgemenskap och mening i sina liv, men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram. Mänsklig idealism och god vilja tenderar att svalna med tiden inför svårigheter och frustrationer. Då vi öppnar oss för den helige Ande kommer vi in i en ny dimension, vi får en ”Hjälpare” som är med oss, stöder, tröstar och ger kraft.

Det ekumeniska klimatet i Sverige håller på att ändras. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders är dessutom ordförande i Sveriges Kristna Råd. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd i samhället och sprida ”kärlekens civilisation”, som påven uttrycker det.

Mellan påsk och pingst samarbetar jag med vänner i S:ta Clara Kyrka i Stockholm i att leda en kurs om att lära känna den helige Ande.  Det känns bra att få ge vidare det jag själv fått ta emot. Anden bygger upp Kyrkan till en levande gemenskap som inte känner några samfundsgränser.

---

Föredrag för Trosrörelsens pastorer i samband med studiebesök i Rom oktober 2011

 

Jag föddes 1950, samma år som pastor Ulf Ekman i Västergötland, den region i Sverige där Kristendomen tidigt rotades. Inte långt från min födelseort ligger Husaby källa där Sveriges förste kristne kung, Olof Skötkonung döptes 1008 av den engelske missionären Sigfrid.

Jag döptes som barn in i den svenska lutherska kyrkan, vilket var den självklara kristna miljön på den tiden. Kyrka och samhälle var starkt sammankopplade. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm.

Skolans terminsavslutning innan det långa sommaruppehållet hölls självklart i kyrkan, och psalmer vi sjöng då liksom de kända julpsalmerna tillhör goda emotionella minnen från barndomen.

Det var självklart att alla gick till konfirmationen, men efter min konfirmation i svenska lutherska kyrkan tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud längre.

När jag studerade medicin i Uppsala träffade jag katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser.

Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes (Katolska kyrkan accepterar dop i andra kristna samfund, därför behövde jag inte döpas på nytt).  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen i Katolska kyrkan var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag träffade min fru i Katolska kyrkan i Uppsala, vi gifte oss, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder. Vi har en son, han är nu 34.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll, det gällde både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan.

För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

De som hade bett för mig var katoliker involverade i den karismatiska förnyelsen. Det fanns ganska lite av det i Katolska kyrkan Sverige på 1970 talet, men en av dem jag lärde känna var Lillemor Hallin som jag tror många känner. Hon introducerade mig i den karismatiska förnyelsen, både internationellt och ekumeniskt hemma i Sverige. Det fanns en stark ekumenisk karismatisk väckelse i Sverige på 1970-talet, bl.a. ordnade man konferenser i Stockholm i Katarina kyrka med inbjudna talare. Vi fick mycket inspiration från England, Colin Urquhart, Michel Harper är namn jag minns, det var en mycket stark profetisk förkunnelse. Vi katoliker var med på ett hörn, och Lillemor Hallin tillhörde talarna. Hon berättade om den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där det framfördes en mycket stark profetia om Kristi kropps splittring.

"Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt! Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!"

Denna profetia gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och jag känt en stark ekumenisk kallelse som jag märker att fler och fler av mina kristna bröder och systrar från olika samfund delar. Samma ekumeniska grundanda finner jag också bekräftad i Katolska kyrkan, genom påven Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint.  Jag är fullt ut katolik, men som katolik är jag också fullt ut en ekumenisk kristen som erkänner brödraskap och systerskap med alla som genom dopet är förenade med den universella kyrkan.

Vi bildade en grupp i Sverige för att främja den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, Lillemor Hallin var ordförande, och jag var sekreterare. 1984 var vi på en konferens anordnad av ICCRS (ICCRO på den tiden), det var första gången jag på nära håll fick erfara hur stor den karismatiska förnyelsen är på världsplanet. På den konferensen var Kardinal Suenens, Moder Teresa, och jag träffade också "Mr Pingst", David du Plessis, pingstvännen som betytt så mycket för att bygga broar mellan pingströrelsen, katolska kyrkan och de äldre lutherska kyrkorna.

Året efter, 1985 arrangerade vi i samarbete med Norge och Danmark den första Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm. En av talarna var F Fio Mascarenhas från Indien, då ICCRO´s ordförande. Vi har arrangerat olika konferenser, Liv i Anden-seminarier, bönegrupper har startats. Jag är sedan 1980-talet medlem i den karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan i Stockholm som jag nu leder. Vi har också haft mycket ekumeniskt samarbete under åren och arrangerat gemensamma konferenser och liv i Anden-seminarier med S:ta Clara kyrka i Stockholms city.

Det ekumeniska klimatet i Sverige har ändrats betydligt sedan jag togs upp i Katolska kyrkan på 1970-talet. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders Arborelius som dessutom är känd och aktad i hela det kristna Sverige. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd.

Jag blir väldigt glad när jag ser att andra kristna delar samma vision. När Livets Ord bildades på 1980-talet framstod det för mig som ett samfund som var väldigt kritiskt till Katolska kyrkan. När Ulf Ekman under senare år vittnat om sin nya syn på kristendomens rötter och att vi inte har någon rätt att säga att de gamla samfunden är döda och lägger fram en vision om kyrkan  som jag som katolik kan dela, t.ex. i boken Andliga rötter från 2009, så var det en stor glädje för mig.

Som katolik känner jag en stor glädje i att umgås med bröder och systrar från andra samfund som delar visionen om kyrkan. Den karismatiska förnyelsen är i sig en ekumenisk rörelse, eftersom dopet i den Helige Ande inte känner av några samfundsgränser. Det är samma andedop vi delar vare sig vi är katoliker, pingstvänner eller evangelikala. I Katolska kyrkan finns en stark vision om enheten, inte bara andligt utan också strukturellt. Det är ett bidrag till hela kristenheten som jag uppfattar att de sista påvarna förvaltat på ett mycket ödmjukt sätt, inte att triumfalistiskt hävda att enheten skall uppnås genom att andra blir katoliker, utan att vi alla tillsammans rör oss framåt och i öppenhet för den helige Ande finner den enda kyrkan därframme, på ett sätt som vi aldrig skulle kunnat tänka ut själva eller åstadkomma med enbart mänsklig kraft. Låt oss bara be att våra människotankar inte står emot det som den helige Ande vill göra.

Jag brukar ofta citera vår nuvarande påve, Benedikt XVI, då det gäller den nya ekumeniken, han har så bra formulerat den anda som finns inom katolska kyrkan. Föjande  är ett citat ur intervjuboken Gud och Världen, som bygger på intervjuer som journalisten Peter Seewald hade med påven år 2000, då var han inte påve utan kardinal Ratzinger, chef för Katolska kyrkans troskongregation:

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

 

/Bengt Malmgren okt 2011

Eukaristin

 Katolska kyrkan tillsammans med stora delar av resten av kristenheten, ortodoxa och många protestanter tror att Nattvarden (Eukaristin) är Kristi kropp och blod därför att den undervisningen finns i Bibeln och det har i alla tider varit Kyrkans tro.

Nattvarden har sin motsvarighet i GT i judarnas påskmåltid som går tillbaka till Israels folk räddning ur Egypten där dödsängeln gick förbi de hus där Lammets blod var struket på dörrposterna (2 Mos 12). Den centrala erfareneten av befrielse - räddning - personlig gudserfarenhet får sitt konkreta uttryck i judarnas påskrit som firas till minne av detta. Man erfar då man firar påskmåltiden Herrens förbigång, psach, en gång till, som närvarande verklighet. Man erinrar sig det inte bara på ett intellektuellt sätt, utan man är med om det som en gång var i en rituell måltid. Den judiska påskmåltiden har en mycket bestämd form och man läser och sjunger bestämda texter. Denna påskrit har karakteriserat Gamla förbundets folk ända fram till nutiden. Den som har varit med om en judisk påskmåltid vet vilken stämning av oerhörd glädje över befrielsen från förintelse, hot och betryck som kommer till uttryck där (och som man naturligtvis alltid aktualiserar också i de omständigheter som det judiska folket under sin växlingsrika historiska har varit med om) han vet ungefär vad det är att vara med om i en sådan rituell måltid som handlar om en verklighet som i själva verket ligger tusentals år bakåt i tiden. Detta är fundamentalt för att också förstå den kristna Nattvarden och det kristna påskfirandet.

Enl. bibelforskningen är den älsta nytestamentliga text vi har som beskriver instiftelsen av Nattvarden 1 Kor 11:23 ff. Texten dateras till år 57 e.Kr. Paulus beskriver här en rituell form som han inte har hittat på själv: "Jag har själv tagit emot av Herren..."

Texterna från evangelierna anses i allmänhet vara något yngre. De texter som direkt återger instiftelsen av Nattvarden finns på följande ställen: Mark 14:22-25, Matt 26:26-29, Luk 22:14-20. Bröd och vin sätts i direkt relation med Jesu offerdöd. Hela handlingen sätts också i relation till eskatologisk tid: "Aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike." Matteus berättelse anses gå tillbaka på Markus som förlaga. Paulus och Lukas representerar en annan tradition som kan följas tillbaka till 40-talet. De har en medvetet arkaiserande stil. Den korsfäste Kristus framställs som Herrens lidande tjänare enl. Jesaja 53, vilket är en typiskt semitisk vändning.

En central text i detta sammanhang är också Johannesevangeliet kap. 6 som beskriver brödundret där 5 bröd och 2 fiskar räcker till att bespisa flera tusen människor. I samma kapitel talar Jesus om sig själv som "livets bröd".

Urgestalten för eukaristin såsom vi kan utläsa det av de angivna bibelställena innehåller följande väsentliga punkter:

Välsignelse av brödet och vinet
Utdelning av bröd och vin vid en påskmåltid
Koppling till Jesu kropp och blod i hans försoningsdöd
Eskatologisk koppling
Upprepningsbefallning

Messiasmåltiderna (bespisningen av de 4000 och de 5000), av vilka den ena återges i Johannesevangeliets 6:e kapitel är ett nytt manna-under. De antyder fullheten i Kristi rike. Johannes är också noga med att anknyta till påsken: "Det var strax före judarnas påskhögtid" (Joh 6:4)

Liv i Anden-seminarier

 Liv i Anden-seminarierna är en 7 veckors kurs/seminarieserie som genom åren har hjälpt många kristna till djupare engagemang och en fullödigare hängivenhet åt den helige Ande. Formen introducerades inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan i USA på 1970-talet, man varvar undervisning, bibelstudium och förbön med gruppsamtal. Det har blivit ett omtyckt koncept som spridit sig över världen både inom Katolska kyrkan och i protestantiska samfund.

Syftet med seminarierna är att hjälpa deltagarna att öppna sig för den Helige Ande så att de kan erfara hans närvaro och hur han verkar genom dem samt att etablera, återetablera eller fördjupa den personliga relationen med Jesus. Liv i Andenseminarierna har något att ge åt alla oberoende av om man är helt oerfaren på trons väg eller om man varit kristen länge.

Det är en introduktion till ett liv i den Helige Andes kraft. Fokus är på den kristna trons grunder, och hur man öppnar sig för den helige Ande i det personliga livet. Seminarierna varvar enkel informativ undervisning med personliga vittnesbörd, hänvisningar till bibeltexter och bön. Efter det inledande föredraget följer varje gång också gruppsamtal. Seminariernas innehåll: 1. Guds kärlek, 2. Frälsningen, 3. Det nya livet, 4. Att ta emot Guds gåva, 5. Döpt i den Helige Ande, 6. Att växa, 7. Fortsatt överlåtelse till Kristus.

”Dopet i den helige Ande” - den personliga pingsten.
Under femte seminariet finns tillfälle till förbön för var och en om att bli fylld av Anden, att ta emot "den Helige Andes dop". Andedopet innebär att de andliga nådegåvor vi fått i dopet och konfirmationen blåses liv i, att vi som troende accepterar och ger vårt djupa gensvar till alla Guds gåvor i vårt liv och att vi accepterar och erkänner hans Son Jesus Kristus som vår Herre och personlige Frälsare.

Livets Ande, den Helige Ande, Herren och livgivaren" som Fadern gav åt Kyrkan på Pingstdagen uppenbarar härligheten hos Jesus Kristus, övertygar oss om vår synd, förnyar vårt inre liv, manar fram tron, utrustar oss att som kristna leva ett rättfärdigt liv, skapar gemenskap och ger oss kraft att tjäna.

Dopet i den helige Ande diskuterades på seminarium i Rom (ICCRS)

Dopet i den helige Ande - föredrag av f Wilfired Brieven vid den Nordiskarismatiska konferensen i Stockholm oktober 2010

Wittgenstein, språket, mystiken och utforskande av grænsen før det vetbara

 Jag skriver på dansk dator, ursækta tecknen. Semester ær en tid før eftertanke och sammanfattning. Det har varit en livlig och fruktbringande debatt på min blogg och i andra sammanhang. Om bibelfundamentalism, om kontextuell teologi, om kyrkans tradition, om ekumenik med mera. Mærker att min sommarlæsning om filosofen Wittgenstein ger en hel del input till diskussionen.
Jag stiftade bekantskap med Ludwig Wittgenstein førsta gången i min tidiga ungdom då jag læste Bertrand Russell. Russell utforskade den matematiska logiken och skrev tillsammans med A.N. Whitehead verket Principia Mathematica år 1910-13. Wittgenstein blev hans elev i Cambridge, men snart mærkte Russell att hans elev var mycket intelligent och drev hans tænkande mycket længre æn vad han sjælv många gånger hængde med. Nu återknyter jag kontakten med Wittgenstein genom att jag av en slump fick tag på Gunnar Fredrikssons biografi om filosofen, utgiven på Bonniers 1994. Biografin ær bra, den beskriver både hans liv och lyckas också med att återge viktiga delar av hans annars ganska svårtillgængliga filosofi. Men nær man væl trænger in i den ær den briljant i all sin avskalade enkelhet.
Værlden ær min førestællning, ytterværlden finns bara i mitt medvetande, som en drøm menade Schopenhauer. Denna totala metafysiska subjektivitet kallar vi kunskapsteoretisk psolipsism. Ofta tar vi ændå våra sinnesintryck før givna och sluter oss till att de berættar något væsentligt om verkligheten. Vi talar då om naiv realism. Då upphør psolipsismen att vara ett filosofiskt problem.
Russell visade att matematiken i dess helhet kan hærledas från ett litet antal logiska principer. Den tyske matematikern Frege hade redan 1893 utvecklat teorier i samma riktning. Frege menade att de logiska lagarna ær inte psykologiska lagar om hur man håller något før sant, utan lagar om sanningen sjælv. Det ær detta område, vad som ær vetbart øver huvud taget genom logikens principer som intresserar Wittgenstein och han ser språket som ett logiskt system som avbildar verkligheten. En språklig sats utsæger något om verkligheten. Satsen kan vara sann eller falsk, men dæremot kan vi inte med språket stælla samman något ologiskt, før då skulle vi gå utanfør språkets grænser vilket ær omøjligt. Dærav de berømda slutorden i Wittgensteins Tractatus: "Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga". Værldens logik føregår all sanning och falskhet. Logiken studerar inte om en sats ær sann eller falsk - bara att den skall kunna vara det. Logiken ær en del av filosofin som ær skild från metafysiken som mera behandlar frågan om hur værlden faktiskt ær beskaffad. Wittgenstein menade att studiet av logiken också var ett studium av tænkandet och språket. Han avvisade dock den fenomenologiska skolan som menade att det har något med studiet av psykologiska processer att gøra. I Tractatus skriver han: Mitt språks grænser betyder min værlds grænser". Utanfør "værlden" och "språket" kan vi inte komma. Det ær Wittgensteins græns gentemot mystiken.
Inte desto mindre finns hos Wittgenstein en mystisk sida som han utvecklade i samband med sitt deltagande i Førsta Værldskriget dær han ofta utsattes (utsatte sig) før livsfara. "Att tro på Gud betyder att man ser att værldens fakta inte ær slutet på allting", skriver han.
Denna text skrev han ner dagar och nætter då han deltog i striderna:
Vad vet jag om Gud och livets mening?

• Jag vet att denna værlden existerar.

• Att jag har en plats i den i likhet med mitt øga i synfæltet.

• Att det ær något som ær problematiskt med den, vilket vi kallar mening.

• Att denna mening inte befinner sig i værlden utan utanfør den.

• Att livet ær værlden.

• Att min vilja genomtrænger værlden.

• Att min vilja ær god eller ond

• Att gott och ont dærfør på något sætt hør ihop med livets mening.

• Livets mening, dvs værldens mening kan vi kalla Gud.

• ...

• Jag kan inte børja hændelserna i værlden efter min vilja: Jag ær fullstændigt maktløs.

• Jag kan bara gøra mig oberoende av værlden - och så i viss mening bemæstra den - genom att avstå från varje påverkan på hændelserna.

Så långt hinner jag idag. Jag återkommer till Wittgenstein, och också reflektioner øver impliktationer på den aktuella debatten på denna blogg.

---

Posted 2011-7-1 11:37 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: filosofi, Ludwig Wittgenstein

Josef Marias man, en förebild för män!

 Denna predikan höll p Anders Piltz OP på Johannesgården i Göteborg den 19 mars 2011, på Josef, Marias brudgums festdag.

Kristenhetens vanligaste bild är Modern med Barnet, eller Barnet i sin Mors famn. Vi får inte glömma mannen som också hör till bilden men som ofta glöms, den helige Josef, timmermannen av Davids stam, den rättfärdige mannen i dagens evangelium. Det kan kallas Josefs bebådelse, en parallell till Marie bebådelse.

Mannen som kom bort. Som var och en kan konstatera i vilken mässa som helst är kvinnorna i förkrossande majoritet. (Man kan trösta sig med att det gäller all kultur: gör ett överslag på vilken konstutställning, poesirecitation eller konsert som helst.) Kvinnorna dominerar, men männen har makten. Makten har blivit deras problem. Mannen har ingen god press i dag.

Mansbilden är problematisk: mannen är våldsmannen, gärningsmannen, eller som en smått löjlig bifigur i kanten till handlingen, ungefär som farbror Melker i Saltkråkan, eller Svensson i Svenssons, mannen som tror sig veta och kunna allt men som därför trasslar till allt. Mannen som offer för sin egen manlighet och som förvandlar andra till sina offer.

Pojkarna saknar manliga förebilder, heter det, och det är förvisso sant. Det finns numera litet av konstruktiva ideal för mannen, det finns ingen teologi om mannens roll, så som det finns en livlig feministisk teoribildning och feministteologi, som sätter fingret på samhällets ömma punkter och avslöjar orättvisorna och missförhållandena. Var finns en användbar mansteologi, något som inspirerar de växande och vuxna männen?

— Den helige Josef är den underordnade mannen, nummer tre i familjen, långt under Jesus, den evige Faderns Son, och Maria, Guds moder, flickan som han oförsiktigt nog hade förälskat sig i utan att ha en aning om konsekvenserna. Josef är en rättfärdig man. Han vill om möjligt dämpa följderna av att hans trolovade befinns vara gravid utan att han själv medverkat. Naturligtvis misstänker han otrohet. Han vill rädda Maria från offentlig skam och stening. Han får kontraorder i drömmen, order om att inte vara rädd, att visa mod, att visa sig som en man i denna pinsamma belägenhet. Det som hänt ingår i en plan som går långt utöver mänskliga beräkningar. Josef erbjuds att medverka i inkarnationen, att se till att Gud kan bli människa, att ta det juridiska ansvaret för ett barn som han inte är far till annat än i lagens mening.

Josef var en rättfärdig man. Vi skulle säga schysst. När han i hemlighet ville skilja sig från Maria låter det underligt i våra öron. Det betyder: han trodde hon hade varit otrogen. Därför ville han, som en rättfärdig i lagens mening, skilja sig inför två vittnen i hemlighet, men fortsätta att leva med henne i ett ”vitt” äktenskap och ta på sig ansvaret som barnets far, så att moderns inte skulle bli stenad eller för hela livet ansedd som en dålig kvinna. Han var beredd att offra sin egen lycka för sin älskades heder.

Han får rätt och plikt att ge barnet namn, och namnet ska vara Yehoshua, Jesus, ”Herren räddar”, räddar mänskligheten från dess hopplösa situation, från dess synder. Omskärelsen på åttonde dagen var i det gamla Israel faderns första religiösa plikt, och Josef utövade den rätt han mottagit i drömmen, att namnge, och accepterar och deklarerar med denna handling sitt juridiska faderskap. Fyrtio dagar efter nedkomsten frambärs Jesus enligt lagens bestämmelser i templet, och där får Josef höra att sonen är både räddningen för alla folk och ett tecken som ska väcka strid och bli motsagt.  Inte konstigt att han inte förstod innebörden.

Josef är den tyste mannen. Han säger inget i evangelierna. Han handlar. Han står i tjänst i ett sammanhang som är för stort för att han ska fatta dess vidd, men han gör vad han måste göra. Han står utanför men tar sitt ansvar för det han inte bett att hamna i: han blir vårdare och väktare åt frälsningens första ömtåliga historia. Ett mänskligt foster: inget kan vara ömtåligare.

Omständigheterna kring lille Jesu födelse kunde i sanning vara gynnsammare: överallt fientliga krafter, ogästvänlighet, motstånd, precis som för så många flyktingar i världen, som tidningarnas förstasidor inte orkar skriva om, som försöker rekonstruera sitt liv efter krig och katastrofer och undrar vem man ska våga lita på. Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. Hur många Herodesar härjar inte i världen i detta nu?

Josef får, som sin namne i Gamla testamentet, upplysningar i drömmen, inte mindre än fyra gånger, och han måste improvisera lösningar som kan rädda familjens situation genom att bli tillfällig invandrare i Egypten innan familjen vågar återvända, när den politiska situationen blivit en annan efter Herodes död, när tortyr och dödsstraff inte längre hotar i hemlandet.

Det finns en aura av tystnad kring Josef. Han är en kontemplativ. Det gav honom kraft till stora beslut. Han ställde sitt liv till förfogande utan reservationer, accepterade de givna omständigheterna och sitt ansvar som far och gjorde det till sin medvetna livsväg. På honom kan man i bokstavligaste mening tillämpa Paulus ord: Vad ni gör ska ni göra helhjärtat, det gäller ju Herren. Kristus är er Herre, och ni skall tjäna honom.

Josef tar sitt ansvar och gör avkall på egen bekvämlighet. Han kräver inte kompensation för övertid och högrisktillägg. Han ger sitt liv för en högre sak, för sin hustru och för sitt barn och för Guds plan. Tillbaka i Nasaret måste han, så som det en gång sades till Adam, i sitt anletes svett förtjäna sitt bröd och lära Jesus arbeta tills muskler och leder värker, få flisor i händerna, slå hammaren på tummen, försöka hitta nytt jobb när det gamla är utfört. Han ger mat och skydd åt den som är Brödet från himlen och Räddningen för alla folk och en Härlighet för sitt folk Israel.

När Jesus är tolv år gör familjen en pilgrimsfärd till Jerusalem på påsken, en vandring på cirka tio mil ena vägen, som att vandra från Göteborg till Ulricehamn och tillbaka igen. Sonen försvinner i folkmassan, och Josef och hans hustru letar förtvivlat i tre dagar innan de hittar honom. Det är Maria som för talan och bannar Jesus: ”Hur kan du göra så här? Din far och jag har varit sjuka av oro”, varpå Josef hör det gåtfulla och kanske smärtsamma svaret: ”Varför leta efter mig? Jag måste ju vara hos min fader.”

Josef gör tyst sorti ur berättelsen. Han måste ha avlidit i kretsen av sina kära någon gång under Jesus ungdom, vi vet inte när, vi vet inte hur. När Jesus en gång dör på ett avrättningsinstrument finns ingen släkting att anförtro Maria åt, bara älsklingslärjungen Johannes — en annan man som vore värd en egen teckning.

Under livets pilgrimsvandring var Josef trogen sin vision i dagens evangelium. Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne, arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och önskningar, förtrycka kvinnor och barn.

Josef gjorde som Herrens ängel hade befallt. Den änglalike mannen. Jesus och Josef måste ha påverkat varandra! Josefs faderliga omsorg måste ha speglats i Jesu uppfattning om faderskap och mansroll. Jesus växer upp till man under Josefs vård. Han blir inte bara förebild som människa utan också som man. Hans största frestelse måste ha varit att missbruka sin makt, inte minst sin manliga makt, som måste ha varit avsevärd. Han bryter nästan totalt med sin tids konvenanser. Man bör meditera över hans ojämförliga ömsinthet i mötet med den vidlyftiga kvinnan vid Sykars brunn, med den handikappade som haft blödningar i arton år, den lilla tolvåringen som behövde äta, den prostituerade som betedde sig olämpligt i Simons hus, och framför allt med äktenskapsbryterskan, hon som skulle stenas. Han beskriver lärjungarnas situation som en barnaföderskas när värkarna satt igång. Som ingen annan man (och absolut ingen i antiken) identifierar Jesus sig med den kvinnliga blicken.

Här, hos Josef och hans son Jesus, ser vi ikonen av den gode mannen, den goda viriliteten, försonad med sin manlighet, till glädje för man, kvinna och barn.

Memories of John Paul II

Katolska kyrkans sociallära

 

Vad menas med "Katolska kyrkans sociallära"?

Katolska kyrkans sociallära är ett sammanfattande namn på det som Kyrkans läroämbete sagt i samhällsvetenskapliga och socialetiska frågor i modern tid. Grunderna till socialläran återfinns i en mängd olika dokument. Utgångspunkten är Leo XIII´s socialencyklika  Rerum Novarum (RN) från 1891. Att den tillmäts stor betydelse visas av att senare påvar gett ut uppföljande encyklikor på årsdagarna av dess tillkomst. På 40-årsdagen gav Pius XI ut Quadragesimo Anno (QA), och på den 80:e årsdagen utgav Paulus VI brevet Octogesima Adveniens (OA). Johannes Paulus II utgav till 90-årsdagen encyklikan Laborem Exercens (LE) och till 100-årsjubileet Centesimus Annus (CA).

Syftet med socialläran är att analysera det läge samhället befinner sig i, beskriva den rådande situationen för att utifrån en kristen synvinkel kritisera det negativa och ge förslag till reformer och påpeka vilka insatser bör göras. Socialläran bygger givetvis på grundläggande kristen tro och gott om hänvisningar finns till Bibeln som är en viktig källa, men Katolska kyrkan har alltid tolkat Bibeln i förnuftets ljus, och man brukar man säga att socialläran bygger på naturrätten, och alla människor kan förstå och tillägna sig den, oberoende av om man är kristen eller inte.

Sociallärans bibliska ursprung.

Studerar vi Bibeln blir det mycket tydligt att grundinspirationen kommer därifrån. Gamla testamentet är fullt av uppmaningar att handla rättvist. Profeterna förkunnar en Gud som säger: ”Sluta göra det onda, och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan och skaffa änkan rätt” (Jes 1:17).

Jesus visade  i handling att Gud vill rättvisa, barmhärtighet, kärlek, förlåtelse. Han visade omsorg om fattiga, utstötta, sjuka, vilket ingav människor stort förtroende för honom, och stara skaror samlades runt honom. Genom sin död blev han historiens största förebild för icke-våld. Inte minst kvinnor fick upprättelse genom honom, och t.ex. genom liknelsen om den barmhärtige samariern visar att han att etnistkt ursprung inte har någon betydelse för människovärdet och går därmed emot all rasism. Alla människor är "vår nästa"!

Jesus bildade ett exempel för de troende och den tidiga Kyrkan var mycket socialt medveten. Vi läser i Apg: "De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov (Apg 2:44-46). Sedan har Kyrkan i alla tider arbetat socialt genom att inrätta skolor, sjukhus, hjälp till fattiga. Klostren var ofta viktiga sociala inrättningar.

Rerum Novarum 1891

Den moderna sociallärans ursprung daterar sig alltså till 1891 då RN publicerades. I slutet på 1800-talet hade stora omvälvningar skett som fått konsekvenser för de enskilda människorna. Industrialismen, urbaniseringen... Arbetarna exploaterades, det fanns inga regler, inga lager som reglerade hur mycket man skulle arbeta, även små barn utnyttjades. Socialism och liberalism var de två stora politiska ideologierna under denna tid. Det var nödvändigt för Kyrkan att ta ställning till de brännande sociala frågorna. Äkta kristen fromhet kan inte innebära en flykt från världen, evangeliets anda är ju tvärtom att ta vara på sina medmänniskor som lider. Detta insåg påven Leo XIII.

Rerum Novarum behandlade arbetarfrågan och talade om arbetares rättigheter. Encyklikan tog inte som socialismen avstånd från privat ägande, det är tvärtom en mänsklig rättighet. Encyklikan var också kritisk mot liberalismen genom att slå fast att det är statens skyldighet att garantera människovärdiga arbetsförhållanden och rätt att bilda kristna fackföreningar under vissa omständigheter. Många katoliker på den tiden menade att Kyrkan skulle ägna sig åt det andliga och det inre fromhetslivet och inte befatta sig med politiska och ekonomiska frågor. Därför blev många chockade, en del katolska arbetsgivare försökte t.o.m. hindra sina anställda att ta del av encyklikan.

Påven använde ett kraftfullt språkbruk: ”Arbetarna är utlämnade åt obarmhärtiga herrars godtycke och den hänsynslösa konkurrensens vinningslystnad”,
”Storkapitalister lägger ett nästan slaviskt ok på proletärernas väldiga massa” och ”Liberalismen använder människor endast för egen vinning skull, och har en föraktfull syn på människan”. En viktig princip i encyklikan var att arbetet är till för människan – och inte människan för arbetet.

Arbetet återkommer i alla de senare socialencyklikorna. Grundprinciper är:

• Arbete kommer före kapital
• Människa före maskin
• Subjekt före objekt
• Person före funktion

Dessutom fastslås att rättvisa och frihet hör ihop. Om endast frihet råder, leder det till individualism, och rättvisa utan frihet leder till en kollektivism.

Quadragessimo Anno 1931

QA från 1931, tar också upp arbetarfrågan och utvecklade Leo XIII´s tankar. Att bilda fackföreningar fastslogs som något gott, och strejeker accepterades. Där sägs också att äganderätten är bunden till socialt ansvar, att lönen måste vara skälig, så att arbetaren kan försörja sin familj.

Johannes XXIII

Påven Johannes XXIII skrev på ett enklare, mindre akademiskt språk och vände sig inte bara till katolikerna, utan till hela mänskligheten, som det heter "till alla människor av god vilja". 1961 kom Mater et Magistra (MM) och 1963 Pacem in Terris (PT). Nu fokuseras på det internationella läget och u-ländernas situation. Han betonade vikten av att u-länder får behålla sin egen kultur och inte skall utnyttjas ekonomiskt av i-länderna.

Andra Vatikankonciliet 1962-65

Andra Vatikankonciliet 1962-1965 tog upp en mängd sociala och politiska frågor, framför allt i pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes (GS, Kyrkan i världen av idag). Stor vikt läggs i dokumentet vid människans roll som en relationell person och samhällsvarelse.
Här läggs en modern grund för kyrkans samhällslära.

Johannes Paulus II.

Johannes Paulus II har givit ut tre socialencyklikor:

1. Laborem Exercens (LE) från 1981
2. Sollicitudo Rei Socialis (SRS) från1987
3. Centesimus Annus (CA) från 1991

I CA görJohannes Paulus II en filosofisk sammanfattning av katolsk sociallära. Utifrån den då aktuella världsssituationen skrev han: "Om den avgörande produktionsfaktorn tidigare var jorden och senare kapitalet - i betydelsen alla produktionsmedel - så är den avgörande faktorn i dag alltmer människan själv, d.v.s. hennes kunskap, särskilt den vetenskapliga, hennes förmåga att  skapa solidariska organisationer och att uppmärksamma andra människors behov och att kunna tillfredsställa dem”. Andra teman i Johannes Paulus II´s socialencyklikor är frågor kring krig och fred, kapprustningen, miljöförstöring, genusfrågor, arbetslöshet, rasism, materialism, konsumism och skuldavskrivning.

Johannes Paulus II talar om det allmänna bästa ur hela mänsklighetens perspektiv, och han kritiserar såväl den  kapitalistiska världens orättfärdiga utsugning av världens fattigaste länder som korruption i fattiga länder. 

Fyra viktiga principer

Man kan urskilja fyra viktiga principer som vägleder allt tänkande i den katolska socialläran:

• personprincipen
• solidaritetsprincipen
• delaktighetsprincipen
• subsidiaritetsprincipen

Personprincipen
Ingen påve har som Johannes Paulus II försvarat människans oförytterliga värde och värdighet alltifrån konceptionen till den naturliga döden. Han myntar begreppet ”Människan är Kyrkans första väg”. Personprincipen säger att varenda enskild person skall framstå och betraktas som en okränkbar individ med personligt anspråk på autonomi, det vill säga självbestämmanderätt för val av arbete, rätt till utbildning etc. Människovärdet står i centrum för socialläran, och här ses även människan som en samhällsvarelse, insatt i ett nät av relationer med ömsesidigt ansvar och uppdraget att tillsammans bygga upp en rättvis värld.

Solidaritetsprincipen
Innebär att enskilda personer och olika grupper, när de verkar för sina egna intressen, måste ta hänsyn till hela samhällets bästa. Solidaritet betyder enligt ordets latinska rötter gemensam förpliktelse där var och en är ansvarig för helheten.

Delaktighetsprincipen
Denna princip innebär att det är varje människas rätt, plikt och ansvar att aktivt vara med och bygga samhället. I det apostoliska brevet Christifideles laici från 1988 uppmanade Johannes Paulus II lekfolket till att arbeta politiskt. Detta upprepade han vid jubileet för politiker vid millennieskiftet och uppmuntrade det politiska livet genom att utnämna den helige Thomas Moore som skyddshelgon för statsmän och politiker.

Subsidiaritetsprincipen
Innebär att enskilda personer och grupper skall förfoga över ett så starkt frihetsutrymme och så vidsträckta utvecklingsmöjligheter som möjligt. Högre instanser som kommun eller stat skall endast rycka in i mån av behov och inte för att kväva de lägre instansernas förmåga att ta egna initiativ och fatta beslut.

Sociallärans betydelse

Socialencyklikorna har haft stor betydelse i till exempel Latinamerika där de varit ett stöd för de kristna som velat återupprätta människans värdighet i förtryckande stater.  De som en gång tog initiativ till det som sedan blev EU-projektet var alla praktiserande katoliker inspirerade av socialläran. Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi... Man ville ha en sekulär stat men som byggde på sociallärans värderingar. Maritain talade om en ”organisering av världssamfundet efter rättvisans och vänskapens principer”. Politik och tro hörde helt ihop för Maritain. Men det handlade definitivt inte om konfessionalism eller en teokrati. Han åsyftar snarare en ”politisk vänskap” (une fraternité politique). Maritains bok Humanisme intégrale (En fullödig humanism) har lagt grunden för en respektfull och fruktbärande dialog mellan katolska kyrkan och politiska institutioner. Idén om en fullödig humanism finns integrerad i den katolska socialläran.

Tony Blairs kristna socialism inspireras också av socialläran och den har haft betydelse för flera ledande socialdemokrater som bidragit till folkhemsbygget.. Palme lär ha uppskattat den. Socialläran spelade en stor roll i den ideologiska utformningen av polska Solidaritets partiprogram och till hela det kommunistiska systemets fall. Den har inspirerat till bildandet av organisationer som Justitia et Pax och Caritas.

Genom att socialläran utgår från det allmänna bästa som något som vi alla människor tillsammans kämpar för, vilken livsåskådning de än må ha, så är socialläran något som går utöver en rent konfessionell etik. Som katoliker och kristna kan vi dela vår etik och vårt sociala engagemang med andra oberoende av deras kultur eller tro. Men som kristna ser vi också en djupare innebörd i det rätta handlandet. Med Jesus som förebild ser vi den Helige Andes verk när en god handling sker, vi vet att de liv vi lever på ett djupare plan är ett svar på Guds kallelse. Detta kan Katolska kyrkans sociallära hjälpa oss att förstå.

/Bengt Malmgren

Referenser:

Länkar till de olika dokumenten, se i den löpande texten.

Vatikanen och Europas andliga fundament - föreläsning av Sr Madeleine Fredell OP februari 2010.

Kompendium katolsk sociallära:  http://www.vatican.va/roman_curia/pontifical_councils/justpeace/documents/rc_pc_justpeace_doc_20060526_compendio-dott-soc_en.html