Kritikerna reagerar med ryggmärgen

  I Sverige finns ofta en förkvävande konsensuskultur, skriver Arborelius och Hedin. De pekar på att det ofta kommer en aggressivitet i dagen så fort någon vågar hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde. Reaktionerna på deras artikel bekräftar vad de säger. Majoriteten av bloggarna som kommenterat DN-artikeln är negativa, och det finns ingen hejd på allt man ondgör sig över i kyrkoledarnas utspel. Det ropas ut att kyrkor inte skall blanda sig i politiken, att de gör sig skyldiga till maktmissbruk, moralkonservatism, sekterism... det finns ingen hejd på de negativa omdömena när ledarna för två av Sveriges största samfund vid sidan av Svenska kyrkan uttrycker uppfattningar i de livs-etiska frågorna som är väl kända etablerade uppfattningar som omfattas av majoriteten av världens kristna.

Också Helle Klein sällar sig till den fördömande kören: "Tongångarna känns igen från det högerkristna USA ... Vi ställer inte upp på denna inskränkta, människofientliga kristendomstolkning", skriver hon i en ledare i Aftonbladet.

Vad säger då våra kyrkoledare som utlöser hela denna flod av ondgöranden?

Här är några huvudpunkter som man kan extrahera fram i artikeln:

- Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet.

- Det är inte bra att ett foster saknar rättigheter. Den som misshandlar en gravid kvinna blir straffad för att han misshandlar henne, men inte för att han skadar det barn hon bär inom sig. (Angående ett nyligen i medierna kommenterat fall där fostret klarade sig och föddes. Barnet saknar alla rättigheter till skadestånd eftersom skadorna uppstod innan födseln).

- Abortsiffrorna sjönk drastiskt under de sista åren av kommuniststyre i Polen trots att lagen medgav fri abort, eftersom fackföreningsrörelsen Solidaritet propagerade för en "livets kultur" som en del av sin kamp mot diktaturen och "dödens kultur ".

- Man efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor.

- Man vädjar om en politik som innebär att det rika Sverige gör mer för de kvinnor som behöver hjälp för att föda sina barn, både i vårt eget land och utomlands hellre än att erbjuda aborter.

Jag kan ha förståelse för att alla inte tycker så, men hur det kan utlösa hela detta massiva avståndstagande är mig obegripligt. Har man verkligen läst vad de skrivit, eller reagerar man med ryggmärgen? Författarna har uppenbarligen rätt: Man får inte offentligt hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde. Men det känns befriande att de står på sig och utnyttjar sin lagstadgade demokratiska yttrandefrihet. 

Biskop Anders Arborelius och Pingst-ledaren Sten Gunnar Hedin visar prov på ledarskap inom svensk kristenhet

 Nu har de gjort det igen: Förut var det Jesus-manifestet som fokuserade på samfundsöverskridande samstämmighet i kristologin, nu skriver Biskop Anders Arborelius och Pingst-ledaren Sten-Gunnar Hedin en gemensam artikel i DN där man fokuserar på livets etik och den viktiga abortfrågan. Man vågar sig även på att gå in på politikens område och kritiserar socialministerns uppbackning av lagförslaget att låta utländska kvinnor komma till Sverige och göra abort. Man säger t.o.m att man kan tvingas uppmana kristna väljare att inte rösta på KD i valet 2010 om lagförslaget går i uppfyllelse. Man skriver:

"Som kristna är vi djupt bekymrade över den aggressivitet som alltid kommer i dagen när man vågar hävda att ett mänskligt foster skulle ha någon form av skyddsvärde. Det verkar som om många hade glömt att vi alla har varit ett foster en gång! Vi efterlyser en djuplodande och förutsättningslös dialog om dessa frågor."

Författarna hävdar att det finns en konsensuskultur som ofta gör oss kollektivt blinda. Som tidigare exempel nämner man tvångssteriliseringarna under 40-talet. Det är en ödets ironi att just en polsk-svensk journalist, Matzej Zaremba uppmärksammade den frågan. Nu står åter Polen i centrum då man säger sig vilja "hjälpa" polska kvinnor undan den stränga polska abortlagen.

I allmänhet skall ju kyrkoledare inte gå in och ta direkt ställning i politiska frågor, men när för hela mänskligheten viktiga livs-etiska frågor står på spel får man givetvis inte dra sig för detta heller. Abortfrågan är en sådan fråga. Abort kan aldrig vara något o-kontroversiellt, det är och förblir en nödlösning och många politikers och journalisters försök att göra abortfrågan till en icke-fråga i Sverige kräver att det finns röster som försvarar livet. Om inte kyrkorna skulle göra det, vem skulle då göra det?

Biskop Andrs Arborelius och Sten-Gunnar Hedin visar genom sina initiativ prov på ledarskap i den svenska kristenheten. Jag tror många kristna ur alla läger uppskattar detta.

Läs DN-artikeln.

Vet vi vad vi satt igång med genom att bjuda Taizé-bröderna till Stockholm?

 Under veckan har jag träffat de 4 Taizé-bröderna som nu kommit till Stockholm på inbjudan av Biskop Anders Arborelius och flera andra protestantiska kyrkoledare. Jag var på en informationskväll i Ersta kyrka, och jag besökte också den dagliga middagsbönen med efterföljande enkel lunch i Maria Magdalena kyrka på Söder.

Taizé är en ekumenisk kommunitet i Frankrike som står ganska nära Katolska kyrkan. Många ungdomar från Katolska kyrkan och protestantiska samfund vallfärdar dit och tilltalas av lovsången och andakten som kombinerar enkelhet med en djup andlighet och inre stillhet. Detta är en andlighet som utövar en tilldragelse även på sekulariserade nutidsungdomar som sitter  fast i media-stressen. En ungdomsledare berättade under lunch-stunden i Maria Magdalena för mig om en pojke som  deltog i en resa till Taizé: Hemma var han extremt beroende av sin dator, chattande, spelande spel etc hela tiden. Under vistelsen i Taizé brukade han på kvällen gå med några kompisar och sitta i stillhet i kapellet. Och han sade att han inte ens saknade sin dator, vilket ungdomsledaren såg som det avgörande beviset på att den andliga miljön verkligen gjort intryck på honom.

Det är ett mänskligt grundbehov att med jämna mellanrum komma till ro i en andligt stimulerande miljö fri från stressen av det ständiga media-bruset, och det är ett tecken på utarmning och fattigdom att många ungdomar idag aldrig får chansen att uppleva detta tillslammans med mogna vettiga vuxna.

Sett ur detta perspektiv borde alla som bekymrar sig om ungdomars välfärd och andliga utveckling se det som ett positivt tillskott till den andliga atmosfären i storstaden att Taize-bröderna kommer hit till Stockholm. För visst återskapas något av den andliga stämnngen som finns i Taize när man stiger in i deras gudstjänster, andan av bön och stillhet är inte knuten till platsen Taizé, utan den är knuten till gemenskapen som kan återskapas varhelst bröderna slår upp sitt andliga tält.

Men, kan man fråga sig, är inte detta något som kyrkorna här på plats i Stockholm borde erbjuda? Skall vi inte se det som ett misslyckande att man måste bjuda hit bröder från Frankrike för att åstadkomma det vi själva borde göra? Eller är det ett enkelt sätt att lägga ut andligheten på entreprenad därför att vi själva inte har ork att förmedla evangeliet till våra unga?

Man må tänka hur man vill kring dessa frågor, men i Guds rike finns inte plats för vare sig avundsjuka eller andlig lättja. Här gäller att vi alla bejakar våra olika gåvor och karismer och samverkar för den gemensamma saken: Att förkunna och vittna om evangeliet till alla människor, och i detta fall då främst våra ungdomar och unga vuxna.

Bröderna själva verkar inte acceptera att vara några entreprenörer som låter oss vara passiva konsumenter av de andliga värden de servar oss med. Tvärtom vill de dra in Kyrkorna i att medverka i en andlig process, det stod helt klart för mig efter det att jag varit på informationsmötet i Ersta kyrka i tisdags kväll. Deras vistelse i Stockholm mynnar ut i en stor nord-europeisk konferens för  ungdomar och unga vuxna, och de uppfordrar kyrkorna i Stockholm inte bara att delta i deras gemensamma dagliga böner, utan även i att aktivt förbereda mottagandet av tillresande gäster undner konferensdagarna och erbjuda gästfrihet. Man efterfrågar 20 församlingar i Stockholm som kan ta emot minst 50 gäster vardera, välkomna dem, erbjuda dem logi i familjer i församlingen och låta församlingen vara deras hem under konferensdagarna.

Vi stressade Stockholmare hesiterar, vi är ju vana vid konferenser där allting är ordnat och planerat i förväg och vi kommer till dukat bord. Vet vi egentligen vad vi gav oss in på när vi bjöd hit bröderna?
 
Men det ligger djup andlig visdom i att Taizé-bröderna ordnar det på detta sätt. Därför att andlighet är inget vi kan passivt konsumera eller köpa för pengar. Det kräver också att vi är öppna för att ge. Är vi inte beredda att öppna oss i generositet och gästfrihet, så är vi inte heller öppna för att ta emot någonting.

Därför borde vi se det som en chans till andlig förnyelse för Stockholmsförsamlingarna att vi nu erbjuds att samverka i denna process av givande och tagande. Familjerna som erbjuder logi åt mötesdeltagarna inbjuds också att deltaga på mötena under konferensdagarna. Jag är övertygad om att de församlingar och familjer som antar denna utmaning att visa gästfrihet inte kommer att ångra sig. Visserligen kommer det att innebära att man måste rucka på sina inrutade planer, men jag tror inte någon enda som antar utmaningen efteråt kommer att ångra sig. Den andliga glädjen att ge och dela gemenskapen kommer att mångdubbelt kompensera för de uppoffringar som krävdes.

Läs mera om Taizé-brödernas vistelse i Sverige